Snart Höstdagjämning, och om Valborg eller Waluburg…

I morgon är det som bekant Höstdagjämning, en företeelse ni kan läsa närmare om under rubriken ”Högtider och Blot” ovan. Låt inte förleda er av allehanda NAS-are och New Age Profeter, för det första inte av sådana som säger, att inte de två Solstånden och de två Dagjämningarnas firande inte ingår i den Nordiska Hedendomen…

Att Vårdagjämning och Höstdagjämning varit firade, sedan åtminstone förromersk järnålder, det vet vi av hundratals sk ”Skeppssättningar” och andra väderstrecksmässigt orienterade fornminnen och stenkalendrar, som den vid Ales Stenar. Nästan alla hedniska folk i Nordeuropa hade redan tidigt i historien tillräckligt väl utvecklade astronomiska kunskaper för att kunna bestämma dagjämningspunkterna mycket exakt, och det förvånar ingen, som vet att man firar Jul vid Midvintersolståndet och Midsommar vid Sommarsolståndet, lika mycket som Höstblot vid Höstdagjämningen och Vårblot vid Vårdagjämningen.

Inte heller skall ni låta lura er av sk ”Fornsedare” och andra förbannade äckel, som har med New Age och inte Nordisk Hedendom att göra. Hur jag själv firar Höstdagjämningen med tillhörande blot skall jag återkomma till i morgon, men låt mig först av allt säga att dessa frånstötande människor (?) som samtliga tillhör Hedendomens ”ful-svans” är de sista, jag överhuvudtaget skulle ställa mig och blota tillsammans med, och orsaken till det är först och främst att de är så anskrämligt fula, och med det menar jag inte enbart fula till kroppen, eller fula till utseendet.

Jag menar att de är fula invärtes också, utrustade med fula egenskaper och att de begår fula gärningar, fyllda till bredden av fulaste fulhet och annat fult. Inte ens de sämsta trälar och Lokes avföda är för mig såpass förhatliga eller vämjelseframkallande som dessa, och därmed lämnar jag det ämnet, för att inrikta mig på något annat.

Det kan framstå som en anti-tes att tala om Valborg, den sista April när Våren gör sitt intåg i de Nordiska länderna till Höstdagjämningen, då hösten på allvar gör sig påmind. Man skulle kunna hävda att det är Valborg och Vanadis-blotet som är Höstdagjämningens absoluta antipod eller motpol på det hedniska årshjulet (jadå, ett sådant finns, och det hjälper inte att ni käftar emot, hundrackor små !) snarare än Vårdagjämningen i sig.

Vid Vårdagjämningen är det för det mesta kallt i de nordiska länderna, lika kallt som under den höst, som nu officiellt utbrutit i Mälardalen enligt SMHI:s definitioner, fastän hösten kommer minst en vecka för tidigt just i år.

Men vid Valborg, när den sista April och Blomstermånaden Maj passerar, ja då är det så gott som alltid nästan Vår på allvar. Ordet eller namnet ”Valborg” kommer av samma ordrot som Valhall, eller Val-kyrjor, de som korar Valen, och det har inte det minsta med någon kristendom eller något fiktivt, katolskt Hitte-på-Helgon vid namn Sankta Walephurga att göra. Diser, Valkyrior och Asynjor flyter samman i Polyteismens Universum, och vi vet att Freja själv är den stora Vana-Disen, Vanernas skyddsgudinna, tre gånger bränd i den höges hall under namnet Heid som i Heden – se i Voluspá – men tre gånger återuppstånden – se under avsnittet ”Freja” under huvudrubrik ”Asatro” ovan… ”Valborg” är lika mycket namnet på en av Diserna, dessa kvinnliga skyddsgudomligheter eller ett Valkyrienamn, som ”Valhall” självt. Och Freja nämns också som Valkyriornas ledarinna, den främsta av dem alla, som av ”Valplatsens fallna var dag tager hälften”.

På Klintastaven från 800-talets Öland finns mycket riktigt en ”Val-borg” eller en avbildning av Valhall…

Att namnet ”Valborg” är mycket äldre än kristendomen finns det numera arkeologiska bevis för. Det äldsta fyndet av detta namn kommer faktiskt från ön Elefantine vid Första Katarakten av Nilen, långt söderut i Egypten av alla platser, och stammar från någon gång på hundratalet efter vår tideräkning. Då fanns ingen kristendom i Europa, och inte i Egypten heller.

En karta över det Romerska Egypten, med ett par legionsläger och gränsposteringen vid Elephantine utmärkta i rött – se närmare förklaring nedan.

Där hittade tyska arkeologer ett ostrakon eller ett fragment av en inskrift, gjord i lera; som utgjorde en personal-lista för den stab, som tillhörde praefectus Aegypti, den romerske militärbefälhavaren över hela provinsen, som vid den tiden hade tre fulla legioner under sig, samt Classis Alexandria eller Flottan i Östra Medelhavet, som enbart den var på sådär 6000 man, förutom de 30 000 män i vapen, som hela den 4- 8 miljoner personer stora provinsen råkade innehålla.

Men vad tusan i H streck E har nu detta med nordiska Völvor eller Spåkvinnor, deras stavar och framförallt någon Valborg eller Waleburga att göra ? undrar kanske någon….

Jo, den Romerske Militärguvernörens personal-lista, förutom III:e Cyrenaica Legionens gamla stabs-papyrusar (man har grävt fram dem på canopus-kyrkogården utanför Alexandria ) innehöll bland annat en Βαλουβουργ Σήνονι σιβύλλᾳ på grekiska – och inte på latin – eftersom grekiska var det språk som man talade i hela östra halvan av romarriket.

Semnonerna kom som andra Sueber eller senare Schwaber från Norden, och bodde i ett land som var så långt borta från Egypten, som man då alls kunde komma…

Med andra ord en person, vid namn Baloubourg (eller Valborg, efter hur det uttalades), Semnoni Sibylla, alltså en Spåkvinna från Semnonernas stam i det inre av Germanien…. Men i romersk arme-tjänst, och ganska högavlönad dessutom, efter vad vi har klara skäl att förmoda.

Fast Semnonerna var aldrig någonsin Romerska Undersåtar, de var romarnas absoluta fiender i minst trehundra år, och dessutom bosatta så långt från Gränsen emot det dåtida Sudan eller Nubien som man överhuvudtaget kunde tänka sig. Då som nu befolkades trakterna söder om denna den kända världens sista utpost, och imperiets absoluta avkrok av Aethiopii, Somalii och därmed likställda neger-klaner som då som nu slogs inbördes, och som aldrig lyckats uppnå någon större grad av välstånd, vilket även Romarna snart märkte, eftersom de efter 30-40 år eller så och minst tre större krig helt enkelt gav fan i att försöka civilisera dem.

Vad gjorde då Waleburga eller Valborg på denna fjärran plats – frånsett att vara spåkvinna, och hur kunde det komma sig att hon alls kunde vara där, någon gång under första århundradet ?

Elefantine-ön som den ser ut idag. Lämplig plats för att söka efter Nordiska Völvor… ??

Och skulle egentligen Romerska Armén – av alla tänkbara eller otänkbara organisationer i sammanhanget – alls ha Nordiska Völvor eller spåkvinnor bland sina högavlönade specialister, på provinsguvernörs nivå eller högre?

Detta måste uppenbarligen förklaras noggrant. Jag har redan en – obevisad – teori klar över hur detta kunde komma sig, trots att inga källor jag hittat på nätet i detalj förklarar när under första århundradet detta skulle ha hänt. En hypotes vore kanske att Valan eller Völvan Waleburga eller Valborg fördes till den kända Världens yttersta gräns som krigsfånge, och var placerad i någotslags internerings-läger, likt ett romerskt Guantanamo Bay.

Men om det var så, varför skulle hon då stå på en avlöningslista tillsammans med Militärprefekten själv, och hans personliga stab av Legater, Centurioner, från ”Primus Pilus” och vidare nedåt i befälsordningen ? Det romerska Egypten var inte någon vanlig provins, utan helt klart den folkrikaste och ekonomiskt mest inbringande provinsen i hela Romarriket, frånsett ”Italia” eller Italien.

Och för att alls bli provinsguvernör, fodrades allra minst att man var Senator, och antagligen före detta Konsul dessutom. Konsulerna, som hade funnits ända sedan den Romerska republikens tid, var under första århundradet mestadels ett slags Vice Statsministrar under Kejsaren själv, och det fanns dessutom Kejserliga provinser – som Syrien eller Övre Germanien vid Nedre Rhen – liksom ”Senatoriska” som kunde styras av Prokonsuler, eller med andra ord Konsulernas och Senatens ställföreträdare. ”Asia” eller de västra delarna av Turkiet, mitt emot Grekland, var en sådan provins, och oftast satt Prokonsulerna eller Guvernörerna bara på sin post i två år eller så, dvs lika länge som ett Konsulat varade, och under tiden kunde de enligt Tacitus och andra historiska källor försöka sko sig och kamma hem så mycket av tullar och skatter som möjligt. Redan ståthållarskapet över Asien räknades som utomordentligt lönande, men Egypten var ännu rikare än så, och dessutom något alldeles extra i förvaltnings-hänseende.

Men alltså Waleburga- Vad gör en Völva som du på en Armébas som den här ?? (lämplig raggnings-replik från 1:a århundradet enligt vår tideräkning )

Det finns till synes ingen rimlig eller logisk förklaring till varför den sortens män som var utsedda till Praefectus Aegypti skulle ta en Germansk Völva – krigsfånge eller ej – i sin direkta tjänst.

För övrigt är det väl inte så lätt idag heller. En kvinnlig expert på AI eller Artificiell Intelligens jag lärt känna tilltalades under sin anställnings-intervju av en äldre Överstelöjtnant i den nutida Svenska Armén som såhär: ”Jag har två döttrar i din ålder. I ingendera fallet skulle jag rekommendera dem att ta värvning – jag skulle tvärtom direkt förbjuda dem att göra det… Varför vill du alls vara här, om du nu är civilingenjör ??”

Olikt alla andra provinser i det romerska riket skulle just Aegyptus eller Egypten förvaltas av män som var Equites, eller vad man kallat ”romerska riddare”, ursprungligen en sorts Adels-kavalleri, som hade sin egen etik, kåranda och allt, och som i sig kan betraktas som det närmaste det gamla Rom någonsin kom en fast officerskår. Senatorer, ex-konsuler och andra ledande politiker hade INTE tillträde till just posten som Praefectus Aegypti – olikt alla andra provinser – och detta hade också sina bestämda anledningar och skäl.

Detta är också en del av lösningen till gåtan om vad en Germansk Völva kunde göra i det gamla Egypten, någon gång mellan 100 – 200 AYPS, fastän ingen av er läsare och läsarinnor inser det ännu…

Alla handelsvägar i det gamla Rom var inriktade på att föra så mycket spannmål och andra handelsvaror som möjligt till huvudstaden, så fort som möjligt. ”Panem et Circenses” elelr ”Bröd och Cirkusar” med andra ordman lurade och dompterade stadsbefolkningen med ”gratis familjebidrag” och ”underhållning” precis som under Löfvén-Regimens glada dagar..

Om spannmålsbrist uppstod i en miljonstad som det antika Rom, hotade uppror eller ett snabbt slut på hela Kejsardömet. Visserligen kunde man genom ett speciellt system för livsmedelsförsörjning eller ”Cura Annonae” som man sa importera spannmål från Nordafrika också – även där kunde man ta ut tre skördar per år till dess att jorden blev utarmad – eller använda sig av resurser från Tauria i de fjärran Skyternas trakter vid Svarta Havet, där Ukrainas jord redan gav en rik spannmålsskörd.

Men Egyptens skördar var absolut viktigast, och redan kejsar Augustus själv bestämde efter katastrofen i Teutoburger Wald år 9 – och förintelsen av de tre legionerna under Quintilius Varus – att Aegyptus alltså MÅSTE styras av en yrkesofficer, med gedigen militär erfarenhet. Inga Senatorer och absolut inga politiker var önskvärda på den posten, för dem kunde kejsaren i slutändan inte lita på. För en ”equites” eller en lågadlig; fanns det liksom för Senatorerna en ”Cursus Honorum” eller en utstakad karriär-bana, som man förutsattes gå. Völvor, Spåkvinnor och allehanda civilt bråte – 98 % eller mer av befolkningen, hade ingen sådan, men det hade alltså det styrande skiktet, och förutom att vara Praefectus Aegyptum så var Praefectus Pretorianium, eller posten som Kommendant eller Sekundchef för det Kejserliga Livgardet i Rom den allra finaste befattning som fanns att få – och då var man nummer två i hela Imperiet efter Kejsaren Själv… Och som Militärguvernör över Egypten, kom man alltså på tredje plats i hela löneligan…

Därför står det helt klart, att Waleburga, Sibylla eller spåkvinna från Semnonernas land, annars en klar fiende till Rom, inte var vem som helst. De Ostraka eller de lerskärvor som man fann på ön Elefantine visar, att Valborg – den första med det namnet vi känner i hela den mänskliga historien måste ha varit en alldeles sjusärdeles person – annars skulle hon nog inte befunnit sig på ön Elefantine överhuvudtaget.

Ön Elefantine, vid Nilens första katarakt, och gränsen mot Sudan vid Assuan liknar en elefant sedd uppifrån; har man sagt, eller möjligen en Elefant-bete. Om någon undrar hur de forntida Egyptierna kunde komma på detta – eftersom ön hette så redan under förhistorisk tid, så beror det inte på någon forntida flygkonst, spåkvinnor eller liknande.

AbbE26wW6
xAst
”Elefantine” skrivit med Hieroglyfer – det sista tecknet betyder ”(åker)land” – resten är antagligen stavelser

I Alexandria fanns som bekant ett 16 våningar högt fyrtorn, och redan för 3000 år sedan hade man pyramider och obelisker. Alltså var det mycket lätt att observera hur elefanter tedde sig från ovan, och vilken form de antog då…

Med Völvor, Valor, Germanska Sibyllor och spåkvinnor, särskilt av Semnonisk härkomst, förhöll det sig däremot helt annorlunda, särskilt under första århundradet enligt vår tideräkning. Romarna var mycket rädda för dem, vilket man märker redan av senatorn och historikern Cornelius Tacitus skildring av Boudicca och kvinnliga druider i ”Agricola” som handlar om Britanniens erövring..

I ”Germania” som Tacitus skrev senast kring år 98 – alltså fullt samtida med ”Waleburga” och antagligen under de första åren av hennes levnad – skriver Tacitus i ett av de första kapitlen att alla germanfolk har för vana att låta kvinnorna vara med på Tinget, eller deras högsta beslutande folkförsamling, och inte bara det – ”även om så pass viktiga ting som krig och fred beslutar de i kvinnornas direkta närvaro, och om kvinnorna säger ”krig !” – ja då blir det krig, men om de säger ”vi vill ha fred” – då är det också sannolikt, att fred utbryter. ”

Vi måste förstå att Tacitus skrev ”Germania” först och främst i egenskap av Romersk politiker och yrkesmilitär, och inte alls som någotslags ”folklivsskildring” vilket moderna klantskallar till översättare och okunniga journalister har hävdat. Han går direkt in på deras taktik, deras beväpning, uthållighet och förmåga och andra praktiska ting, förutom kulturella faktorer, och han skrev sin bok som ett slags romersk motsvarighet till UI:s eller Utrikespolitiska Institutets ”Länderfakta” i fickformat.

Syftet med Roms politik emot de Germanska folken var deras underkastelse eller utrotning, precis som senare det kristna Europas politik. Så enkelt var det. Romerska Armén överskred aldrig floden Albis eller Elbe, och de kom aldrig fram till Vledani Fluvius, eller Oder – för det var mellan Elbe och Oder som de fruktade Semnonerna, de starkaste av alla Svebiska folk, ursprungligen bodde.

Tacitus var för sin del helt på det klara med att Sveberna kom norrifrån, alltså från Norden, och läser man hans text noga framgår detta extra tydligt, även om den misshandlats i många okänsliga och dumma översättningar. Redan kring år noll hade Markomannerna – en stam som var allierad med Sveberna, eller ”gränsmännen” (jämför med Marks härad i Västergötland, som låg vid gränsen emot Danmark, eller ”Spanska Mark” i Pyrenéerna på Karl den Stores tid ) bosatt sig i det nutida Böhmen, där också Bojerna bodde. Om den stammen – som var rent Svebisk – skriver Tacitus att de hade en offerlund som var så helig, att ingen kunde gå in i den utan att vara bunden med bojor eller rep, och om Semnonerna själva får man läsa, att deras heliga lund var så okränkbar, att om någon av misstag snubblade på en trädrot eller föll omkull medan han eller hon var där, måste den personen krypande avlägsna sig från platsen, vilket Romarna tyckte var mycket egendomligt. Annars var Semnonerna också kända för fruktansvärda och bloddrypande offer, säger Tacitus, som aldrig missar ett tillfälle att smäda eller misskreditera den Germanska kulturen.

Dessutom säger han på ett ställe – som översättare ofta missat – att de har en övergud eller en ”Allfader” som påminner om Jupiter, och som de håller över alla andra gudar. Detta har av en del forskare liknats vid Tyr, men det skulle snarare vara Oden. Likaså sägs det om Svionernas eller Svearnas folk, längst ut på öarna i den nordliga oceanen, att de olikt alla andra germaner har en organiserad stat, under ledning av en ”Rex” eller Kung – vilket åtminstone enligt mig påminner om vad som kan vara Wothan, Semnonernas högste gud… och som under folkvandringstid och romersk järnålder avbildades som en romersk kavallerist, med stötlans, hjälm och allt…

Ännu viktigare är vad han säger om Völvorna, eller Germanernas sibyllor och stora orakel:

Germanerna tro till och med, att hos kvinnan innebor något slags helighet och siarförmåga, och varken försmå de att inhämta hennes råd eller ringakta de hennes svar. Vi hava under den till gudarna gångne Vespasianus’2 regeringstid sett, huru Veleda3 vitt och brett länge aktades såsom en gudomlighet. Men även fordom hava de bevisat Albruna4 och åtskilliga andra dylik vördnad, icke som något tomt smicker och icke heller såsom något slags kvinnoförgudning5.

Bild, som vår tyska väninna ”Federkleid” från Berlin tvingat på oss. Hell Freyja Freya Freja !

Veleda, som Tacitus skriver om, var av Bruktenernas stam vid Rhen, och den drivande kraften bakom vad som brukar kallas Batavernas uppror eller Claudius Civilis stora sammansvärjning, som Rembrant målat en tavla av, och som numera kan beskådas på Nationalmuseum i Stockholm. Hon lär likt diverse Völvor i Frankernas land ha bott i ett högt torn, till vilket bara en person åt gången kunde nå upp, och likt Rapunzel i den senare tyska folksagan ska hon ha släppt ut sitt gyllene, blonda hår, när hon alls ville ha besök, säger legenden.

Likaså tror man att Thusnelda, Arminius hustru – den drivande kraften bakom förintelseslaget vid Teutoburger Wald, där cirka 22 000 soldater på romersk sida förlorade livet, bodde ovanpå den enorma stenpelaren som kallas ”Sternwache” eller ”observatorieklippan” vid Externsteine, en plats jag själv besökt. Och Thusnelda är onekligen en fullt historisk person, som funnits på riktigt, därom är alla historiker ense. Romarna utförde en ”special ops” för att genom mutor, förräderi och klanstrider ta henne till fånga, vilket också lyckades.

Externsteine, Teutoburger Wald, Deutschland

Enligt Tacitus spärrade de in henne i Aquileia, deras Marinhögkvarter vid Adriatiska havet. (Misenum, flottbasen vid Neapel var högst i Rang, och hade befäl över Västra Medelhavet och Atlanten. Allting öster därom lydde under Aquileia ) Redan år 9 fanns det för många infödda germaner i den romerska armén, och eftersom Thusnelda var en politisk och religiös kraft av rang, hade de anledning att frukta henne. Marinens underrättelsetjänst var den gången pålitlig nog, för de lät henne sitta i husarrest tills hon dog, ombesörjde lönnmord på hennes ende son när han kom upp i vuxen ålder, vilket Tacitus – som humant nog ansåg att Thusnelda blev orättvist behandlad – säger sig ha skrivit om i en annan bok än ”annalerna” som nu gått förlorad.. En del skönlitterära författare har också skrivit att Tacitus måste ha farit till ort och ställe för att ha intervjuat Thusnelda personligen, och att det skulle ha funnits en spirande romans mellan dem, men det behöver ingen tro.

Vida viktigare och mer intressant var att just Semnoner och Sueber på 100-talet bildat ett stamförbund riktat mot Romarna – och att de med full kraft utkämpade inte mindre än tre stora ”Markomannerkrig” emot dem, i hela 14 år, från 166 – 180 AD. Krigen får betraktas som en taktisk seger, och de var nära – mycket nära – att klyva hela riket på mitten, när de slog till mot Noricum – dagens Österrike – och Pannonien – dagens Ungern – dessutom med hjälp av Sarmaterna och andra Germanska lydfolk, som jag skrev om så sent som igår…

Slutmålet för den germanska offensiven var just Aquilea,(det var förstås ingen tillfällighet) och i ungefär ett år var kommunikationerna mellan Östrom och Västrom helt avbrutna till lands.. utom sjövägen…

Waleburga, eller Valborg – den första historiska personen med det namnet, kan mycket väl ha befunnit sig i centrum för dessa händelser, eller ryckts med av dem – men det kan inte vara huvudskälet till hennes vistelse på ön Elefantine, längst söderut i Egypten… (för övrigt skildras Markomanner-krigen också i en präktigt dålig, missvisande, inexakt och ohistorisk film vid namn ”Gladiator” – som kom för en del år sen – men det är en bisak utan betydelse)

I morgon tänker jag förklara mer av sammanhangen, och vad denna berättelse om en av Världshistoriens förmodligen allra största (men tragiskt nog nästan helt bortglömda) Völva eller hedniska sierska går ut på…

I vilket SVT svamlar om Atilla och Oden – och kallar resultatet för ”Vetenskap”

Det är väl känt att SVT; den svenska statstelevisionen, håller mycket låg vetenskaplig kvalitet på sina så kallade ”faktaprogram”. Igår sände man ett nytt botten-napp, som inte gjorde någon människa glad. Gårdagens episod av ”Vetenskapens Värld” skulle vara ägnad åt att redovisa de senaste fynden från utgrävningarna av fornborgen Sandbyborg på Öland, men innehöll trots en del spännande detaljer så många  rena sakfel, förvridningar av sanningen eller halvsanningar, att jag nästan inte vet var jag ska börja…

Man börjar med att visa krigare från 1000-1100 talet, med spetsiga normandiska draksköldar, som garanterat inte förekom på det tidiga 400-tal man säger sig vilja skildra. Detta fel förekommer redan i ingressen. Sedan fortsätter man med att rulla ut en felaktig och falsk karta över Romarriket, och låter en seriös historiker stå och babbla om att detta skulle ha varit sagda Världsrikes utsträckning vid tiden för hunnernas eller det asiatiska ryttarfolket Hsiung-Nus invasion av Europa, fast ingenting kunde vara felaktigare.

Britannien var helt övergivet och utrymt av Romarna redan år 410, medan hunnernas invasion inträffade först på 430-talet, alltså minst 20 år senare. Följaktligen har Svt FEL I SAK. Man har också fel i sak rörande det hunniska rikets utsträckning i Europahunnerna erövrade aldrig de Baltiska staterna, hela Polen eller Ryssland norr om Ukraina, eftersom detta var vidsträckta skogsområden på den tiden, där deras kavalleri var till föga nytta. Förutom ett centrum på de ungerska stäpperna, och det faktum att Östgoterna – som också kontrollerade stora delar av vad som nu är Turkiet, inne på Östromerskt territorium – var deras allierade, hade de lite eller föga att säga till om i de skogiga och bergiga delarna av Östeuropa.

Hunniska rikets utstäckning när det var som störst omkring 450

Rent groteskt blir det när man släpper fram en överårig danska vid namn Lotte Hedeager, som påstår att hunnerna skulle ha övergått Östersjön och erövrat hela Norden, helt utan bevis. Hon babblar också osammanhängande om att Atilla skulle ha gett upphov om ”myten om Oden” som Svt uttrycker det.

Detta är GROVT OSAKLIGT eftersom Oden, som vi känner honom fanns långt tidigare. Man har hittat skulpturer från 100-talet, minst 300 år före Atilla, och i Hellvi socken på Gotland finns en hednisk kultplats, där ett romerskt kavallerivisir visar den enögde guden. Brakteater eller präglade medaljonger av guld med runor, vilka visar Oden som ryttargud finns redan från 300- och 200-talen och ned emot vår tideräknings början, flera hundra år före hunnerna – och således är det Lotte Hedeager säger bara svammel.

Dessutom finns det Odensbilder som troligen är mycket, mycket äldre än så På en hällristning från Litsleby i Bohuslän, som kommer från Bronsålderns slut, finns Oden avbilad som spjutgud – och vid spjutets spets rider en liten, galopperande ryttarfigur. Ristningen är från förromersk järnålder, och således fanns Oden som gud, långt långt innan några hunner invaderade Europa. De flesta forskare tror inte alls på några vilda teorier i stil med Hedeagers, utan är helt säkra på att Oden växte fram som gudom hos Goterna, redan omkring vår tideräknings början, då de bebodde Donau- och Svarta Havsområdet. Att Oden redan tidigt – före 300-talet – också dyker upp i fynd från Sösdala i Skåne och Götalandskapen är därför inte konstigt – Goterna hade kontakt med dessa delar av Norden.

Litslebyristningen bevisar, att Oden som gudom var känd i Norden långt före kristus…

Hedeagers svammel om att Odensfigurens utseende i ett senare skede skulle ha påverkats av Atilla, kan vi också helt glömma. Oden beskrivs i Eddan genomgående som högrest och lång, med ett stort yvigt grått skägg. Atilla var enligt alla bevarade ögonvittnesskildringar liten och satt, mycket kort till växten och hade dålig skäggväxt. Dessutom var han skallig, krumbent och haltade svårt . Han dog av näsblod i sin säng år 453 efter att ha försökt gå i säng med den Gotiska prinsessan Ildico, som bara var omkring 18 vid det tillfället, och det lär ha skett efter en kväll med mycket hög alkoholkonsumtion – något som Atilla var förtjust i. Blodet rann ned från näsan in i svalget på honom, och så kvävdes han till döds, förutom det faktum att Atilla förstås hade två ögon, och inte ett. Oden ser ut på ett helt annat vis, och även av Geirrödsmál i Eddan vet vi att Oden inte alls var kort, utan lång nog att nå upp till taksparrarna i Geirröds hall, till exempel. Förutom det avråder han personligen från alltför mycket öldrickande, ifall vi antar att Hávámals vördnadsbjudande strofer är Odens egna ord, även om Eddan också säger att ”av vin lever valfader allenast”. Några särdeles likheter mellan Oden och Atilla blir alltså relativt svåra att finna.

 

Hela SVT:s framställning – förutom de arkeologiska delar som behandlar sommarens utgrävningar vid Sandbyborg, är så dåligt researchade och fyllda av faktafel, att man nästan hisnar. Direkt Rasistiska påståenden, hämtade ur tomma luften, kryddar också hela speakertexten, som helt uppenbart är framställd av svårt Sverigefientliga personer.

Bland annat påstår man att germanfolken inte skulle kunna baka bullar eller runda bröd, utan lärdomar från romarriket. Vart vill man egentligen komma med sådan gallimatias ? Man påstår också, att runorna ”måste” vara inspirerade av romersk unicialskrift. De måste de inte alls. Runskriften uppfanns kanhända långt före vår tideräkning i Norditalien, och för det andra finns det en hel del teorier omkring dess tillkomst, bland annat en som går ut på att den uppfanns i Sydskandinavien helt utan utländsk påverkan.

Att hela tiden påstå, att just våra förfäder inte skulle kunna uppfinna någonting själva utan yttre påverkan eller förebilder, är mycket grov rasism, och så osakligt, att program med det innehållet inte borde visas på TV överhuvudtaget. Man hävdar till exempel, att Ölänningar eller andra svenskar inte skulle kunna bygga fornborgar själva utan att ha inspirerats av enstaka till fästningar konverterade romerska arenor i Nimes och Arles i Sydfrankrike, vilket är snack i backen, fantasier och helt obevisat. Fornborgar finns bevisligen i hela Norden minst 300 år före 400-talet, varför SVT återigen har FEL I SAK.

Vidare påstår man – absurt nog – att det ”inte fanns något Sverige” under 400-talet. Jaha. Varför skriver då Cornelius Tacitus, den romerske senatorn, i sin ”Garmania” från ca år 80 att Svearna eller Svionerna härskar över hela Mare Suebium – dvs Östersjön – och att de är ”rika på manskap och flottor” samt att de – olikt alla andra Germanfolk – styrs av en ”Rex” eller Kung, som är överst i rang av alla furstar och jarlar i deras land ?

I samma andetag som man förnumstigt dömer ut de romerska källorna, antar man samtidigt Jordanes – en annan romersk historieskrivare – som absolut sann. Man påstår också idiotiska saker som att germanfolken skulle varit ”rädda” för hunnerna (hur vet man det ?) och av den orsaken erövrat Gallien, Germania, Hispania, Africa och nästan alla provinser i det romerska riket, inklusive hela Balkan.

Det kan omöjligen stämma.

Det var just Germanerna som slutgiltigt besegrade Atilla vid de Katakulanska fälten år 451, med en liten, liten kontingent romerska fotoldater, som förmodligen inte hade klarat sig utan Germansk hjälp. Just detta slag eller hunnernas kapitala och totala förlust, samt att de mycket fort försvann ur världshistorien nämns inte ens i programmet, som helt överdriver deras betydelse och systematiskt nedvärderar och ignorerar goterna.

Hur slaget vid Chalons 20 Juni 451 gick till – Observera at Östgoter och Gepider var minst hälften av Atillas stora här.

Det var goterna och Germanerna som intog och plundrade Rom under Totila – inte några hunner. Det var Teoderik den store – omnämnd på Rökstenen – som i egenskap av Germansk härskare styrde över Norditalien, och det var Langobarderna – som var Germaner – som befolkade samma Norditalien och gav upphov till hela Lombardiet. Detta är fakta, och sådana fakta kan SVT inte förneka.

Västrom föll aldrig någonsin på grund av några hunner, men däremot på grund av Germanerna. De fullkomligt intelligensbefriade påståendena om att ”hunnernas pilbågar skulle vara överlägsna allt annat, och tidigare stred man bara man mot man” är också FEL I SAK och så osakligt, att man nästan inte borde kommentera det. Långbågen var redan uppfunnen på stenåldern, och kunde med skottvidder upp emot 250 meter betecknas som ett mycket bättre fjärrvapen än en sammansatt båge med en skottvidd på 100 m.

400 talets romerska kavalleri bestod till mycket stor del av Germaner och Goter – och var fullt jämbördigt med Hunnerna…

Både romare och germaner hade tillgång till ett kavalleri, som var minst lika effektivt som någonsin hunnernas. Rom hade uppfunnit Manuballistan, eller armborstet – ett annat långdistansvapen med fjärrverkan, förutom kastmaskiner och katapulter som kunde dras i fält (redan kring år noll hade man minst ett sådant vapen per centuria i den romerska armén)

Hunnerna förmådde aldrig skapa någon statsbildning överhuvudtaget. ALLA Europas bestående stater – med få undantag – har däremot grundats av GERMANER (och det är ingen tillfällighet !)

 

Det är dags att SVT skärper sig, och underkastar sina program en verklig faktagranskning, före sändning. Dick Harrison, känd som en av våra främsta populärhistoriker, dömde nyligen TOTALT ut TV 4:s nya satsning om Sveriges Drottningar som varande osaklig, missvisande och farlig för folkbildningen, eftersom den lär ut FEL SAK.

SVT:s senaste ”Vetenskapens Värld” måste också dömas ut på samma grund – OM SANNINGEN SKA FRAM (och det ska den !)