Arkeologiskt mellanspel – E18-gräverska skriar om skrin…

Ibland häpnar man över de hastiga feltolkningar som arkeologer i fält verkar kunna göra. Jag säger ”verkar” därför att jag själv varken varit fältarkeolog, och heller inte är någon expert på just järnåldersarkeologi, men däremot kan jag som väl insatt i ämnet Vikingatida och medeltida båtar känna igen just en båtnit när jag ser den.

Hittar man ett föremål som det här, så är det antagligen en BÅTNIT och ingen dekorationsnit det rör sig om…

SVT Västmanland har idag rapporterat om utgrävningar mellan Köping och Västerjädra, där E 18 skall breddas och utgrävningar därför pågår, rakt genom flera större gravfält. Arkeologen Evelina Horn konstaterar att man finner mycket järn, bland annat i form av nitar, och påstår att dessa ”kanske suttit på ett skrin”. Mitt enda svar på det påståendet är att det tror jag först när jag ser det, och först när det skett någon verklig analys. Man får ändå hoppas, att någon vettig människa noterat dessa nitars inbördes läge i gravarna, eftersom de mycket exakt liknar de nitar och nitbrickor som grävdes fram bland annat vid Vendel- och Valsgärdefynden – och som mycket riktigt kom från just gravskepp och -båtar.

Genom att studera var nitar och rostfläckar hamnat i jorden kunde redan 1900-talets arkeologer bygga ytterst exakta rekonstruktioner av gravskepp

 

Man kan bara hoppas, att de uppdragsarkeologer som nu jobbar på ackord och tid inte förstört flera ovärderliga båtfynd. Kan man inte skilja på en dekorationsnit, som man använder exempelvis på läderremmar eller just skrin och dyrbara gravgåvor (se föremålet till vänster på den första bilden ovan) och en vanlig båtnit – med klippt nitbricka gjord från ett långt järnband, samt kullrig skalle, avsedd att hamras in på ett skeppsbords utsida (det är med mycket hög sannolikhet en sådan vi ser till höger på den första bilden) så ska man nog sluta lalla och dilla, eller skria om skrin…

Förvisso har man hittat rejäla kistor i trä att förvara verktyg i från vår järnålder – det gäller bland annat det kända Mästermyr-fyndet från Gotland, som innehåller en hel uppsättning verktyg för en smed eller snickare – de flesta av dem är lätt igenkännbara och användbara också idag – men Mästermyr-kistan var aldrig något gravgods eller en gåva, avsedd att ställas i en grav, utan en sk deponi, eller en vanlig snickarkista, som lades ned i en mosse i orostider, därför att ingen annan utom ägaren skulle få tag i de värdefulla järnverktygen.

Mästermyr-kistan var gjord med ganska grov nit, tunga järnbeslag och höll för att sitta på – den skulle gjort sig utmärkt ombord på ett vikingatida skepp…

 

Men skrin – med grova båtnitar – i vikingatida gravar ? Nej och åter nej samt nej och nej nej – kära dumbommar på SVT – det här går INTE ihop...

Vikingatida gravgåvor kunde vara gjorda i filigran, och finaste guld- och silversmide. Att någon bara hystat ned några plankor från en båt, eller gjort ett ”skrin” som det nu påstås, med så grov nit är inte bara opraktiskt – och om det var någonting forntidens människor kunde, så var det just att vara praktiska (och man sparade också på det dyra järnet – ingen skulle tagit till för stora nitar i onödan ) – utan gravt osannolikt, ja snudd på dumt… Inte ens den fattigaste bonde skulle gjort så, för på den tiden hedrade man ännu sina döda med fina gåvor – vilket nästan alla gravfält utvisar..

När man på Vikingatiden kunde smida och löda ihop fina gravgåvor som de här, med nitar inte större än ett knappnålshuvud, varför i H-streck-E tror ”Evelina Horn” att man skulle hamrat ihop ett litet skrin för glaspärlor eller liknande med grov båtnit…? Hennes spekulationer kan omöjligen stämma…

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s