Vem skall ta över ”Runverket” ? (inlägg från 2024-04-10)

 

Magnus Kjellström, landets ledande och – utan tvekan – mest seriöse Runolog – uppmärksammade den 1 April i år att det är exakt 100 år sedan Eddaöversättaren och Runologen Erik Brate gick ur tiden. Och – inte bara det. Brate var en man som ägnade sig åt strikt vetenskap, och som var ojämförligt exakt i sina Edda-översättningar. Numera förutspår man, att AI och ”google translate” med flera företeelser ur vår samtid – 100 år senare – ska göra alla översättare och allt översättningsarbete omöjligt – men vilken kvalitet blir det då på de texter man producerar ?

Utan att vara varsam med språket, utan att verkligen kunna förstå alla kulturella referenser och ord som ”Salkynno” eller ”salkynne” och ”Hvern” i den ofta totalt feltolkade och groteskt felöversatta strofen ur Hávamál – den 77:e – uppnår man ingenting, ingenting alls – utom en massa onödigt skräp, likt den fruktade E-mer-i-thursen Lars Lönnroths Edda-översättning. Förvridna rader, som inte gör någon människa glad, och som inte gör den minsta nytta – likt ett antal ”könskorrigerade” 12-åringar. Vi har fått se misslyckande efter misslyckande, vantolkning efter vantolkning, bastardisation efter bastardisation. Hur Dick Harrisons hustru tillåts ge ut ”Nordiska Gudasagor” på förlaget Historiska Media, bara därför att hon tillhör nomenklaturan, och har en tillräckligt rik och berömd man.

Erik Brate målade med varsam hand  och vit limfärg upp runorna innan han fotograferade dem. Det skadade inte stenen, och allt det arbete han lade ned, finns kvar hos Riksantikvarieämbetet än idag… Vem skall ta över… ? När inget av detta längre tillmäts värde av klåfingriga halvidioter… (foto: Riksantikvarieämbetet)

Vi vill inte se mer av nivellerad, amerikaniserad och meningslös populärkultur, lika fadda som de bilder en AI kan skapa. Inga maskiner kan hittills förstå alla de syftningar, alla de kulturella referenser som ryms i Hávamál och Runsvenskan. Det kan bara en människa göra. ”Hvern” i strofen om ”dom över död man” betyder Värnare, en som försvarar något – vilket är alla män och människors uppgift, nu som förr. Magnus Källström redogör med varsam hand inte bara för Erik Brates död, utan för hur Sophus Bugge i Norge – kristet färgad som han var – kunde enas med Otto von Friesen och andra av den moderna runologins pionjärer – som alla tillhörde samma generation, men som alla dog alltför tidigt. Alla hade de respekt för Vetenskapen, fuskade aldrig och blandade aldrig ihop åsikter med runologi

Snart har vi svenskar bara kvar ”Uppsala Runforum” och Professor Henrik Williams, vars måttlösa populism vi lika gärna kan glömma. Osakligheterna som diverse textilarkeologer i Uppsala också vräkt ur sig – och ännu mera skräp till akademisk forskning, som inte alls bedrivs efter vetenskapliga kriterier. Annika Larssons uppsåtliga förfalskningar från 2017, vilket borde ha lett till en omedelbar förlust av hennes doktorsgrad.

Detta är en Hednisk Blogg, ingen akademisk uppsats, ingen Internet-sida tillhörande en svensk myndighet. Därför tillåter sig ”Hedniska Tankar” just att ha åsikter. Kalla oss gärna representanter för en Hednisk-Humanistisk Befrielse-teologi om ni vill – för det är just det vi är…

Det senaste stolpskottet som haft med Runologi att göra heter tydligen Magnus Green från Östersund, och visar upp sin föga förtroendeingivande skålklippning i SVT Jämtland. Han säger sig vilja sprida kunskap om runornas kraft genom att ”skriva ned sina drömmar sedan barnsben” och publicerar en tunn liten bok, skriven enbart med runskrift – men SVT Jämtland redovisar inte ens vilken sorts runor det då är fråga om – ska det vara något modernt runalfabete, den 16-typiga yngre nordiska runraden, hälsingerunor kanske – eller vad.

Vet ni – jag tvivlar allvarligt på om Magnus Greens nya bok egentligen kan vara värd att läsa – utom för möjligen honom själv, och de som nu känner honom.

Vi tror inte längre på bygdegenier, inte på Artificiell Intelligens eller på Media. Skämt och allvar kan blandas understundom, men levande tro är något annat – för tro är aldrig, aldrig någonsin en ”sed” – och därför kan vi inte tillåta oss att slarva med uttryck, ord och gärningar.

Vi tror däremot på kraften hos en hel civilisation, på fria individer och fria nationer. Vi är Humanister och Hedningar – det är allt – och vi vill se konkreta resultat av vårt skapande. Vi drömmer inte. Vi handlar, värnar och vakar – för sådan är Odens och Ragnarnas väg.

Runor är spjut. Kunskap är makt. Båda är verktyg – och ska användas med förstånd…

En Läsar-fråga om Yr- eller Jalkr-runan (inlägg från 2024-06-02)

Nu över till en Läsarfråga, eftersom ”Hedniska Tankars Runkurs” – en underrubrik till avsnittet ”Eddan och Runorna” (se länkar här ovan) aldrig blivit avslutat. Hör Jalkr-runan på något sätt ihop med den grekiska bokstaven Psi, och varför har den olika ljudvärden under olika perioder…..?  Såhär lyder läsarbrevet:

Jag tänkte fråga dig om du kan hjälpa mig med mitt huvudbry… De senaste veckorna har jag försökt hitta allt jag kan om Yr runan, ᛣ. Det jag mest funderar på är uttalet och placering i ord. Det sägs, av Magnus Källström m.f, att den ska uttalas som ett surrande ljud (vad nu det betyder exakt), och i videon jag bifogat nedan så uttalar han ljudet 1:08 in i videon som ett ”shh”-ljud.  Jag har försökt hitta var man fått dessa idéer till om hur den ska uttalas, men inte lyckats hitta något. Vissa säger att det skulle ha något med den Grekiska bokstaven psi att göra.
Inte nog med att uttalet känns oklart, även placeringen i ord känns märklig. Vissa säger att den mest placeras i slutet på ord, men jag har hittat väldigt många ord där detta inte gäller. Likaså har jag sett att vissa hävdar att de skulle ha med plural/singular att göra, men inte heller detta verkar stämma när jag går igenom databasen för runinskrifter.  Dessutom är jag  helt säker på att jag någon gång hört ordspråket ”Yr är tidens namn”. Men jag är oklar på vad de syftade på. 

Det verkar inte heller finnas någon som är säker på vad ”Aur madur Ϸing söker” betyder.  Samt varför man gick från runan Älg till Idegran med ny betydelse  och vände den upp och ned.  Jag blir helt enkelt inte klok på denna runa, och då runorna är så centrala i nordens historia och kultur så stör mitt ovetande mig något enormt! 

Du är mitt sista hopp att få klarhet, så frågar ödmjukast om du någon gång har tid att ge klarhet i detta

Nej, Jalkr- eller Algiz-runan, som den allra först kallades – har ingenting att göra med den grekiska bokstaven Psi, frånsett att det finns ett begränsat antal tecken som med lätthet kan ristas i trä, eller huggas och skäras in i sten – och att det därför finns en helt tillfällig, utseendemässig likhet. Jämför med hur vissa kristna alltid vill förvrida Gifu-runan i den äldre 24-typiga, esoteriska runraden till ett kristet kors, bara därför att den är X-formad, och består av två linjer som korsar varandra – i sin iver vänder och vrider de på allt…

Men – låt oss börja från början. Det finns – i huvudsak – och om vi skippar de allra vildaste, galnaste hypoteserna som aldrig har bevisats – tre teorier om runornas uppkomst. Det ena är det Sydskandinaviska spåret, som för oss till Herulerna och Nordtyskland samt Sydsverige – och Tacitus berömda berättelse om Germanernas kvist-orakel. Vi vet, att vi då är nere kring år noll enligt vår tideräkning, och runorna kan mycket väl ha uppstått där, helt utan påverkan av omvärlden i övrigt – för alla dessa personer som hävdar att Germanfolken inte skulle kunna skapa ett eget alfabete, är och förblir Rasister och ingenting annat.

Den andra teorin för oss till Goternas trakter vid Svarta havet, innan de delades i Ostrogothae och Visigothae – Östgoter och Västgoter. Pietroassaringen, med sin inskrift ”Gutanowi Hailag” (med tydligt mellanrum mellan de två orden) eller ”Det heliga från Goternas Vi” på en Edsring, som syns ovan är bara ett exempel på tidiga runinskrifter – men de går inte längre tillbaka än kring 200-250 enligt vår tideräkning, möjligen något hundratal år före det. Vi har Spådomsapparaten från Pergamon, som Sigurd Agrell skrev om, och Germaner och Goter på högt uppsatta officersposter i den romerska armén. Vi har antikens bokstavsmagi, och det faktum att enskilda bokstäver inte bara var skrivtecken, utan också bärare av esoterisk magi – ja en sorts symbolisk bildskrift – och som vi ska se var det så mycket långt fram i tiden. Att de som satte samman den 24-typiga, äldre runraden visste vad de gjorde, och att de arbetade fram ett helt eget, men klart logiskt – och för dem – närmast vetenskapligt system är helt givet – ifall denna teori är sann. Enligt denna, andra teori fanns en del ytte påverkan, men den betydde nästan ingenting för hur runskriften kom att användas och utvecklas, för den var helt oläslig för greker och latinare i gemen ändå…

Sedan finns vad vi ska kalla den Etruskiska – Norditaliska Teorin om Runornas uppkomst – och den är verkligen spännande. I Alpområdet, och ända in i våra dagars Slovenien – där man hittade Negau-hjälmarna, 300 år FÖRE någon anskrämlig ”christos” – fanns också skrivande Germanska krigare, som otvivelaktigt använde ordet ”Harigast” på sina hjälmar – och det ordet återfinns också stavat på samma vis i den äldsta runsvenskan, 6-700 år senare, alltså under äldre järnålder. Den Norditaliska teorin har råkat i stort vanrykte, och av ”PK-skäl” eller teser om politisk korrekthet, har ingen i Sverige vågat ta upp den.

Istället har vi fått idel Rudbeckianism, och idiotiska floskler från ”Uppsala Runforum” som citerar svenska professorer i Hebreiska från 1600-talet, och ”forskare” som den ökände Henrik Williams, som ibland – i sin vettlösa, måttlösa populism – ställt sig upp och hävdat att alla runor ”bara måste” ha ett semitiskt ursprung, allt allt allt måste komma från Hebreiskan och Medelhavets öknar – ”beviset” man vill använda sig av är Tecknet för Aleph, ursprungligen en hieroglyf från det HEDNISKA Egypten (nej, de var i-n-t-e kristna eller ens Monoteister där !) som kan förenklas till ett upp- och nedvänt Tjurhuvud, och som vi m-ö-j-l-i-g-e-n rent utseende-mässigt kan ana i Ur-runan – först i den äldre runraden (Fä-runan är inte först, utan sist !)

Men – i övrigt stämmer inga runrader knappast alls med några hebreiska eller semitiska skrivtecken – allt det där är bara kristet flum från 1600-talet, när den ”Svenska” Kyrkans förtryck var som allra hårdast, och hade makt över sinnena. Vad som presterats av moderna, vulgär-historiska utställningar på Gustavianum i Uppsala osv imponerar inte alls – utan förblir lögn, floskler- PK-ism – liksom talet om att ”jamen vi har så mycket skinheads och högerextremister i Uppsala”.

Begränsar vi oss till den YNGRE, 16-typiga runraden däremot, 800-900-och det slutande 1000-talets runstenar (där Magnus Källström, onekligen Sveriges mest samvetsgranna och vetenskapligt arbetande runolog lägger tyngdpunkten) , då kan vi tala om en YR-runa, alltså ett upp och nedvänt Jalkr eller Algis, som ju betyder ”älg”.

Ibland har man försökt återge dess uttal – som språket lät under ”yngre runsvenskans” tid med det tonande väsljud eller vokalljud du beskriver att Magnus Källström demonstrerat i ett videoklipp  – och jo – det är helt riktigt enligt alla etymologiska regler och språkliga lagar om hur språket lät – i Östnorden och Sverige, just under de århundradena, ja... Man har ibland försökt transliterera denna 16:e runa i den yngre runraden med R – alltså stora R – ”ek HlevagastiaR” också när man behandlat inskrifter från den 24-typiga runradens tid – och övergångsskedet där emellan – för det fanns aldrig någon ”rak” övergång – men det där är alltså modern typografis återgivning av hur språket en gång lät – inget annat..

Magnus Källström och Riksantikvarieämbetets experter har alldeles, alldeles rätt- om vi utgår från hur de flesta runinskrifter i just Sverige vi har kvar ser ut – men det var alltså inte hela sanningen – och bakom 1000-talet ligger alltså minst 1000 år eller kanske 1300 år av run-historia, runristande, ornamentik och skrivande... Numera har vi inte ett Runverk, men det fanns förslag om att göra ”Runverket” till en särskild myndighet…angående Runforumet och Uppsala Universitet är jag osäker – där finns inte längre någon vetenskaplig korrekthet, bara fria associationer – religion och esoterika är ju en sak – vetenskap en annan..

För övrigt har ju då den yngre runradens YR ibland skrivits som eide, Irr, Eur, Or och annat också på sentida runstavar och kalendrar från medeltiden och framåt, och det rör till begreppen ytterligare.. Då har man blandat ihop den med Idegransrunan, Eiwaz (med tonande Z) i den äldsta, 24-typiga Utharken

I synnerhet ”Wikipedia”kunskap och amerikanska hemsidor på nätet mm kan sätta myror i huvudet på vem som helst – alla oss Hedningar inbegripna – liksom de som inte kan skilja på ”runstenar” och diverse spådoms-verktyg i modern plast – den finns inga historiskt säkra bevis för att man använde runor att spå just så – men man KAN göra det, som bekant – FLERA tecken än en, och flera Gudar än en ger bäst kunskap – allt är inte bara Kristendomens eviga ”Alpha till Omega.

Det är förklaringen – tror jag – och sedan finns ju också detta bruk – också på Göteborgs kyrkogårdar kan man ju få se märkliga stenar, som har runan JALKR-ALGIZ för ”födelse” men ”Yr” – en ”omvänd Jalkr” för död.. ”Fredsrörelsens” beramade ”Peace-märke” – som kommer från flaggsignalering – är inte för inte en Dödsruna i en cirkel… Si Vis Pacem, Para Bellum – och utan väpnat försvar kan hela länder, kulturer och civilisationer dö. Se vad som händer i Ukraina…

Algiz kontra YR – livets och dödens symboler på en modern gravsten – Upprätt stående, inandning = liv, Ihopsjunken, utandning = död ifall vi följer ”Stadhagalder”

”Runa Häfvd” – Johannes Bureus i original — för alla.. (inlägg från 2024-10-20)

Nu till en ”gammal” nyhet från Riksantikvarieämbetet (RAÄ) publicerad redan den 9 Oktober i år – en Odens Dag, passande nog – då vi Asatrogna vet vem talet nio tillhör... Sverige tillhör de länder i Norden, där kulturminnesvård och runologi alltid gått hand i hand. Ända sedan Johannes Buraeus, den förste riksantikvarien, som utgav sin ”Monumenta Runica” med början år 1624 -har det funnits mycket exakta avbildningar av runstenar, så exakta att vi kan följa stenarnas historia och alla tolkningsförsök fram till idag.

Runsten från Dalby socken i Uppland – som synes helt utan kristna kors, som i många fall aldrig ingått i ristarnas originalkompositioner, utan av ”klåfingriga” och sentida personer blivit ”tillristade” i efterhand..

Många andra forskare fortsatte Buraeuus dokumenteringsarbete, och så kom det sig att Jonas Haquini Rezelius, som egentligen hette Håkan och inte alls bar något kristet förnamn, fortsatte med en volym om Ölands runstenar, utgiven 1634 – två år efter slaget vid Lützen och den kung, som lät godkänna RAÄ som institution. Det gällde inte att glorifiera, som många felaktigt har skrivit – men att dokumentera, föra vidare – innan det var alltför sent, innan katolicism och kristendom tillåtits förstöra ett helt kulturarv för alltid. Svenska lärda, ämbetsmän och soldater fick utföra uppgiften – i de bygder och landskap där de var födda. När ”Hedniska Tankar” en gång frågat Magnus Källström, en av vårt lands ledande runologer om de många och ojämna korsen egentligen är ”solkors” med hednisk innebörd eller högst valhänt tillkomna ”bomärken” från kristna vandaler, svarade han slutligen att vi i en hel del fall inte kan veta det säkert, men Öpir och de andra ristarna var i de flesta fall inte kristna mer än till namnet, inte ens från Upplands ”sena” runristarperiod från 1080 och vidare framåt.

Här nedan ser vi en av Öpirs – den ständigt ropande – ett rent Odins-heite – verk U 849 – nu i Hållberga, strax nära Dalby. Inte heller den bär några kristna kors överhuvudtaget, som synes. Texterna berättar om kvinnor och män som lät resa stenar efter älskade fränder, de som gått bort och som de saknade. Minnen att hugfästa, de som levat och de som följde efter – i spåren av fäder och mödrar. Kan vi önska oss mer ? Kan vi säga, att vi behöver rista mer i sten – tron är inte det viktiga, inte den kristna i alla fall – utan människorna – alla de som hade sina rötter och sitt ursprung här – i vår del av Världen.

U 842 bär runmästaren Öpirs enkla inskrift – på nutida svenska lyder den: Ingefrid lät uppresa stenen efter Tord, sin broder. Holmger lät göra minnesmärket efter Holmsten. (Ingifriðr/Ingriðr let retta stæin æftiʀ Þorð, broður si[nn]. Holmgæiʀʀ let gæra mærki at Holms[tæin])

Ingefrid eller Ingrid bodde på en gård i närheten – det står ”rita” eller rätta, inte resa eller rista på stenen – och runorna om Holmsten, den man som stenen kanske restes över, är otydlig för oss. Men kanske var det så, att en man och en kvinna tillsammans sörjde en älskad bror, någon som gått förlorad för dem. Eller – var det ett ”märke på en holme” där stenen stod, väl synlig för alla sjöfarande – som Holmgeir – mannen med spjutet från öarna – ville resa ?

Ingen av oss sentida ättlingar vet svaret på de frågorna, men stenen förblir synlig för oss, tack vare Vitterhetsakademin och RAÄ,.

Kan vi säga då med lätt hjärta allesammans säga, att vi går till Alvablot eller ”All hallows” för att minnas ?

”Den har tro, för vilken mycket är heligt” skrev en svensk nobelpristagare, i ett helt annat sammanhang..

Plötsligt en TORS DAG – Runologerna och TORS RUNOR i Södermanland… (inlägg från 2025-02-20)

”Och vem skall föra våra runor så väl, med den äran ?”

– Ur den gamla svenska folkvisan om Kämpen Grimborg

Runstenen SÖ 112 är en helt HEDNISK sten märkt med TORS HAMMARE och inga kors, liksom många TORS RUNOR i Södermanland

Den restes av HEDNISKA söner till mine av en lika HEDNISK Tors-troende far, ASA-TROGEN vid namn Torkel, Tor-Kettil, som var Tegn

och en betydande man…

Magnus Kälsltröm – den främste av Sveriges Runologer – går från klarhet till klarhet. Han faller aldrig in i osunda spekulationer, likt Henrik Williams och andra vid ”Uppsala Runforum” som bara serverar politiskt tillrättalagda utställningar och halvsanningar, samt ren och skär kristifikation, som inte har det minsta med vetenskap att göra. Att koncentrera sig på rent vetenskapliga fakta är ovanligt år 2025 efter nutida tideräkning, och det bör därför uppmuntras och berömmas, anser vi här på ”Hedniska Tankars” redaktion.

Denna gång berättar han om hur Erik Brate, den kända Eddaöversättaren började pionjärarbetet med att dokumentera alla Södermanlands Runinskrifter (numera samlade i RAÄ:s databaser under littera ”SÖ” med tusentals bilder och sidor med text) – bland annat med fotografen lektor Sten Boije, som var en av de första som i Sverige gett sig ut för att dokumentera runstenar med kamera överhuvudtaget. Numera får Riksantikvarieämbetet och många andra dock mest dokumentera skador, vanvård, grafitti och mycket annat med sina kameror, eftersom det finns många grupper och personer  i Sverige som hatar vårt kulturarv, och då främst allt som har med Vikingatid eller Asatro att göra.  Man kan i många fall tala om regelrätt förstörelse, också till följd av okunskap och för att helt inkompetenta personer, som politikern Kristina Birath i just Södermanland genom felaktiga beslut lyckades totalförstöra miljön kring en av länets finaste runhällar, i vilket en bild av Tors Hammare också talande nog ingår – för den ristningen vid Ramsundsberget var aldrig kristen, så när som på omnämnandet av ordet ”salu” som har tolkats som ”själ” – ett utländskt lånord som blev på modet under sent tusental, när ristningen gjordes.  Den kristna Kristinan har aldrig ställts till svars för sitt avskyvärda Birath-dåd – men en gång skall hon svara inför en högre rätt…

Den rätten utövas inte av människor, men blir så att säga eftervärldens, historiens eller Nornornas dom – och den kommer inte att bli god eller nådig…

Tidningen ”Folket” i Eskilstuna berättade om detta redan 2018, och för det folk som förlorar sin själ, finns aldrig någonsin ursäkt eller bot… Hedniska Tankar besökte redan 2017 Sigurds-ristningen, som den också kallas – och fick se hur man totalförstört hela runhällen och fornminnesmiljön med ramper, armeringsjärn, stora stenkistor, en gigantisk parkeringsplats och mycket annat, som skulle ”förbättra tillgängligheten för handikappade” som dessa vrak och klantskallar till politiker antog.  Förmodligen led de själva av svåra förståndshandikapp, eftersom de inte kunde lära sig runornas budskap, olikt alla föregående generationer av svenskar.

Ramsunds-bergets ristning var ALDRIG till för att gå på – när den dokumenterades på 1920-talet var räckena man ser på bilden inte permanenta, utan kunde tas bort..

Saken är den, att ristningen aldrig någonsin var menad att betraktas på nära håll, utan på respektfyllt avstånd. Det förstod man under generationen efter Erik Brate, då språkforskaren Elias Wessen och en ny fotograf vid namn Harald Faith-Ell som också kunde dokumentera platserna varje sten stod på, hur det gick till när man undersökte stenarna och mycket mer.. Magnus Källström berättar om allt detta på RAÄ:s blogg.

Man använde slammat vitt kritpulver (som kunde tvättas bort med regnvatten) och foton i svartvitt negativ, för att få stenytorna att framträda bättre – för det var den tydligaste och samtidigt ofarligaste teknik man dåförtiden hade att ta till. Numera kan vi laserscanna Runstenar med 3D-scanners, göra millimeter-exakta kopior av dem – eller resa nya. Det skadar inte de gamla stenarna, till skillnad från politikers och snorungars påhitt..

Många är Tors stenar i Södermanland – även de tidigaste kända inskrifterna – från Nyköping och andra håll – från åttahundratalet hör dit. Tor har dyrkats vid Julita, där det finns en sten med en TORS HAMMARE och ett leende, mysande mans-ansikte som föreställer Tor själv inlagt vid runslingan högt upp på det stora granitblocket. Den bilden har under de senaste två åren mystiskt nog försvunnit från Google, och kan ej återfinnas av Hedniska Tankars redaktion just för dagen.  Inte bara stenen från Stenkvista, utan minst ett tiotal inskrifter från alla delar av Södermanland hyllar Tor – som överallt i Mälarlandskapen, som i Östergötland, som annars i Norden.

Detta går inte att förneka. Detta går inte att motbevisa. På minst en sten har ett vanprydande, fult kristet kors gjort utan någon större skicklighet kladdats dit mest i efterhand, som för att låta stenen stå kvar -annars skulle fanatiska kristna ha förstört den – för sådan är ju Monoteismen – den förstör allt självständigt skapande vartän i Världen den visar sitt fula tryne. Andra stenar visar Odensmasker -som i Skåne och Södra Götaland, eller på Fyn i Danmark nära Odense -Odens Sjö – där Odin dyrkades.

Också moderna ristare, som Kalle Dahlberg från Adelsö har inspirerats av Södermanlands många ristningar till ära för just Tor och Oden. Här kan ni själva läsa om hur han berättar om ett av sina många konstverk, och det är dagsens sanning och ingen lögn, allt som står skrivet och ristat där, för han är en Tors man, och en Tegn av idag. 

Ja, sannerligen, sannerligen  !

En gång skall stenarna ropa, har det sagts. En gång skall våra Gudar få komma åter. Då skall fria män och kvinnor stå raka under en klar himmel med en känsla av tacksamhet, för allt som är och vad det innebär att vara människa i Midgårds dalar. Då först ska vi stå fria från Kristendom, Islam och alla dem, som vill oss illa. Mycket, mycket illa.

Dagen är inte här ännu, kanske inte på många år – men snar och säker nalkas den. Vid slutet står Segern – och Segerblot är något de Asatrogna firar under senvåren, också detta år – liksom varje annat år sedan tidens gryning och till dess slut  – i det andra kallar April, men som en gång hette Gräsmånad, och som kommer före Vanadisblot eller den Frejas och Vanernas fest, som de kristna kallar Valborg, efter ett av deras hitte-på helgon, vars existens inte är värd att tro på – men naturens krafter och mänsklig natur, kan vi ännu klart varsebli.

Tor är barnens vän, trolls och jättars fiende, Midgårds försvarare och den styrka, som så många idag saknar, och inte längre förstår.

Men hedna män och hedna kvinnor förstår och varseblir honom, i sin hug och i sina hjärtan. Ge oss våra Gudar tillbaka !