I Disablotets tid – Lär dig att fira Diserna och ditt Disting med Distinktioner, så blir du Distingerad…

Vi befinner oss åter i Disablotets tidden årstid då Vinterns makter ännu överväger, och det fortfarande är långt kvar till ”Föråret” som man säger i Skåne, eller ”Foraar” som det heter i Danmark, alltså den period då äringen inleds, och jordbruksåret kommer igång med den första sådden. Jag har skrivit flera kåserande artiklar om denna årstid förr om åren, och samlat några av dem under rätt underrubrik till ”Blot och Fester” här ovan, men det här är – som jag många gånger tydligt förklarat – en personlig blogg, och inte en sajt för skolbarn eller liknande individer, som tror att de skall kunna komma hit och lära sig grunderna i Asatro.

Dem får ni lära er på en annan och mer passande plats, för jag är en privatperson, och ingen undervisningsinrättning.

”Idistaviso” eller Disernas äng vid Wesers nedre lopp var inte bara en tingsplats, utan också ett slagfält…

Men varför firar vi då Diserna, de dunkla kvinnliga makter, som inte skall förväxlas med Nornor, som råder över alla varelsers öden och heller inte med Fylgior, som är envars personliga skyddsväsen. Freja är Vanernas dis, sant nog, en dis också i Asagård, dit människorna inte når och de inte ska sträcka sig, men henne ärar vi som alla vet inte alls vid denna tid på året, utan i Maj, hennes egen särskilda månad, som inleds med Valborg eller Vanadisblot. Diserna är nämligen inga gudinnor, och de blir det heller aldrig, men deras kraft är likt Valkyriornas och många andra kvinnliga väsen stor nog ändå. Särskilt nu, när vi inte vet hur lång vintern kommer att bli – i gamla tider visste man inte ens hur långt matförråd och vedförråd skulle räcka  (och det vet väl knappt vi moderna människor nu heller när ett visst ”stödparti” ska förbjuda såväl vedspisar som valborgseldar för varenda etnisk svensk och laglydig medborgare) samtidigt som ett nytt arbetsår börjar efter Jul och Midvinter, behöver vi fortfarande allt skydd vi kan få.

I gamla tider vände man sig inåt, emot den egna ätten, gården, grunden – förmödrarna och de av makterna, som småningom skulle råda över sådd och skörd. Förstår man bara detta, är firandet av Disablotet inget konstigt… Än idag är ”Oxveckorna” efter Julen, då det ännu är lång tid till våren, en arbetsam tid för många svenskar, då det nya årets bördor väger tungt, och vi inser; att det är här eller nu hela vår fortsatta tillvaro avgörs – innan vintern slutar, och när det blir; vet som sagt ingen.

Hur diserna ser ut och är till sin skapnad, vet endast de invigda…

Redan på kontinentalgermansk botten, kring år noll och ännu tidigare, talade man om ”idisii” som de omnämns av Tacitus och flera andra, och här i Norden har vi säkra vittnesbörd om Disablotet från Hervara saga, Egils Saga, Heimskringla och Saxos Danmarkshistoria, bland annat.  Disablotet, säger Snorre Sturlasson, firades första fullmånen i Göje eller Februari månad (man hade en månkalender för månaderna, men en solkalender för året och dagarna, vilket är viktigt att förstå) och trots att moderna tiders skribenter på svenska Wikipedia och andra fähundar under själve Lars Lönnroths ledning skriver att Disablotet skulle ha inträffat i slutet av månaden, är ingenting av detta sant, för Distinget firas fortfarande i Uppsala just kring Disa-dagen eller den första fullmånen, som alla vet.  I Heimskringla står det nämligen uttryckligen, att  även efter att Svearna slutat blota, och man var kristna till namnet, fortsatte man hålla ting på rätt dag, med marknad efteråt, och det var alltså just den helg, som passerat – vilket ni också kan läsa om på andra hedniska bloggar.

Men – vi behöver inte ”Rotha i Lönn” – som vissa andra. Disablotets tid är noga bestämd i kalendern, och den beror på månen, som i alla månader. Okunnigas kompromisser, och rena gissningar om allt mellan närsomhelst i Februari och vid Vårdagjämningen – en helt annan helg med helt andra gudomar och makter i fokus – kan vi strunta i, när vi faktiskt har så många originalkällors vittnesbörd framför oss, och är vi alls kunniga; är det dem och inga andra vi bör studera. Inte någon inbillad eller påstådd ”forn sed”, till exempel.

I det 44:e kapitlet av Egil Skallagrimssons Saga nämns det, att Egil firar blot och dryckesoffer med en man som heter Ölve i en kungsgård, och man kan tydligt jämföra med den klassiska beskrivningen av höstarnas Alvablot i Olafssaga Helga – Alvablotet är där en helt privat fest, för den egna ätten, och inga kristna och inga främlingar får överhuvudtaget närvara under samma tak. Sighvat Tordsson, Kung Olafs skald, som är huvudperson i den delen av Sagan, kommer först till Edsskogen i Värmland och sedan till Västergötland, där tre bönder – som alla heter Ölve – låter kasta ut honom, som varande kristen, och nekar honom varje form av husrum. Vi kunniga vet förstås, att Ölve är avlett av Alf, som i Alfer eller Vaner, äringens guddomar, som man inte ska stöta sig med. Till dem hör också Diserna.

Diserna, som en italiensk nutidskonstnär tänker sig dem… De kan anta helt andra former än dessa…

I Hervarasagan står om Alfhild, som är en högättad kvinna, och som nattetid firar sitt Disablot vid Gamla Uppsala Kungsgård av alla platser. Där – och bara där – reser hon sin harg, och där – och bara där – utgjuter hon hlaut eller det röda blodet, tills Starkad, kämpen som Saxo placerar i Hrolf Krakes hall och helt på danskarnas sida avbryter allt med att röva bort henne. Alfhild, alltså ”alfers strid” är som vi anar mer en beteckning på en funktion, snarare än ett personnamn – och Disablotet och Uppsala Kungsgård kopplas dessutom ihop i den mest kända källan vi alls har – Ynglingasagans och Heimskringlas texter om Adils, kung av Uppsala. En gång trodde man, att han faktiskt vilade i Adils-högen, eller Torshögen som den också kallas, alltså den västligaste av de tre högarna vid Gamla Uppsala, och det kan faktiskt stämma, eftersom den döde i den högen faktiskt är en man från omkring 575, den historiske Adils förmodade dödsår. Adils anses nämligen i snart sagt alla länder utom det historieföraktande Sverige vara en fullt historisk person, som nämns till och med i Beowulfsagan, och som till yttermera visso – enligt Sturlasson – ska ha dött på det viset att han fallit av hästen inne i Disasalen vid Gamla Uppsala Kungsgård – ett händelseförlopp som också en av våra svenska Nobelpristagare fäst sig vid, och skrivit ett helt kapitel i en historisk roman om.

Magnus Gabriel de la Gardies ”Disasal” på Venngarns slott innehöll fram till 1990-talet de allra vackraste målningar ur ”Disasagan” tills slottet blev flyktingförläggning. Då förstördes hela möblemanget, och målningarna utsattes för irreparabla skador. Numera är de i Nationalmuseums magasin, och visas inte mer för allmänheten.

Detta med att det fanns en särskild ”Disasal”, alltså en sal som var skild från den vanliga kungssalen, och som var ett gudahus, enbart ägnat dessa makters dyrkan, fascinerade också 1600-talets svenskar. Heidenstam tänkte sig, att det fanns ihåliga, övernaturligt stora gudastöttor eller högsätesstolpar i den salen, gjorda i form av Diserna, så stora att man kunde krypa in inuti dem, och betrakta omvärlden genom trästöttornas ögon, men det behöver ingen tro. Men redan 1611 skrevs ett av våra första bevarade skådespel om en fiktiv ”Drottning Disa” från Uppland, och av Svea Välde. Hon skulle ha räddat sina landsmän från dyrtid och svält, under en ovanligt svår vinter (vi ser redan här hur motivet bakom Disablotet går igen) och skickat ut dem att erövra nya landskap och provinser, och därigenom skulle – som jag berättat i ett annat inlägg – de norrländska landskapen ha fått sitt namn, vart och ett, från Gästrikland till yttersta Norrbotten.

Historien om Sveakungen, som kunde stiga till häst inomhus, finns också i en annan, ännu tidigare och högst berömd historisk källa. Det är ingen annan berättelse än den mäktiga ”Risala” av Ibn Fadhlan, som fortfarande citeras som en direkt ögonvittnesskildring i alla svenska skolböcker, men som alltid förkortas, förgrovas och förvanskas.

Samma Disasal som den blivit i ”Landet Löfvén”. Nedrivna tavlor, förstört möblemang. En tafflig gymnastiklokal, i brist på bättre. (bilden togs för tre år sedan)

Beskrivningen av Ruserna vid Volga Bulgar – ty så benämner Bagdad-kalifens sändebud Svearna från Roslagen – och den storartade hövdingabegravning som sedan följer, då en infödd kvinna av slavisk härkomst frivilligt och utan varje form av tvång följer den man hon älskat in i döden (just den detaljen har ofta förvanskats till något annat, och man talar om trälkvinnor osv – en grotesk förvanskning av det arabiska ordet ”gulam” som kan betyda mycket annat) så följer en lång skildring, som återfinns i Harris Birkelands berömda ”Nordens Historie i Eldre Middelalder ur Arabiske Kilder” – skriven på 1950-talet, men fortfarande den mest kompletta version av Ibn Fadhlans ”Risala” vi överhuvudtaget har – och den talar om ett Konungasäte (Sarir på arabiska) som alla rusers store konung har – en plats som ligger mycket långt bort från Volga Bulgar, ja på andra sidan om ett hav. Sarir betyder inte bara tron, tronstol, högsäte eller liknande, utan också regeringssäte i överförd bemärkelse, och Ibn Fadhlan säger oss att denna kungsgård är så stor, så att den omfattar ett helt landområde, och den innehåller 400 av de allra bästa kämparna i Rusernas hird dessutom, plus 800 kvinnor – för varje krigare har minst en kvinna till att tvätta hans hår och sätta fram mat och nabid (det arabiska ordet för mjöd) åt honom, och sedan en annan kvinna, som är hans hustru och som han ligger med. (Så kan ju också disernas dubbelnatur beskrivas, om man är oförstående). Men allra högst sitter Sveakungen själv, med sina hustrur, som är 40 till antalet, och när han vill ut och rida, ja då leds en häst rätt fram till tronen, under tak och inne i byggnaden, och kungen stiger direkt från Regeringsbestyren ut i fält, och bedriver mobil insatsledning – men i normala fall har han en Halifa, eller Kalif, en ställföreträdare, som utkämpar alla hans krig och fältslag åt honom. Allt detta, enligt det arabiska källmaterialet.

Detta skrivs minst 300 år före Heimskringlas berättelse om Adils död, och för att sammanfatta:

1. Det fanns ett disablot, ett disting och en marknad, tre ting med helt olika funktioner, men som förlades till samma tid (första fullmånen i Februari eller Göje månad, inget annat) och dessa skulle ske i Rikets hedniska huvudstad, ingen annanstans. 2. En högättad kvinna fick leda Disablotet – kanhända i Sveakungens eget ställe. 3. Disablot firades som en vinterfest, till Vanerna och för ett gott år, redan innan äringsperioden inletts. 4. Främlingar och kristna fick inte närvara, och i det fall man inte kunde ta sig till Kungsgården, eller till Tingsplatsen och Viet i varje bygd, så fick man fira Disablot hemma, var och en för sin ätt och för sina diser. 5. ”Ölve”, alferna – Frej – alla hästars herre – och hästoffer – Kungen till och med satt till häst inomhus, ”i disernas sal” spelade en avgörande roll i blotet – som var uppbyggt just kring detta.

Så långt källornas ovedersägliga vittnesbörd.

Fira nu ert Disting med Distinktioner, och på Distingerat vis, så att jag slipper skämmas för er, Hedningar små !

Kom ihåg att SÄRIMNER SER ER – och så gör även jag !

Hell Diser i den mörka natten – Goi ! Råde Goi !

 

 

Dear Dr Doom…

 

Dear Dr Doom…
Read your recent letter. You left too soon
Hope you’re feeling better.

Noble Heart’s decision
The Norns deciede the future
while you referr to freedoms
of the Hugr, Hamn and Lit.

Life’s a constant battle
Isn’t Thor fantastic ?
sifting through Od’s wisdom
as men did do of old..
All speaks from within you
each mind has its mirror
while Grimner wanders
into this existence
from the other Worlds.

Beginning has no end
Nor Ur nor Fehu
No more wars one still appears
No more peace one still appears…

 

We won’t join in sameness
as we’re each one different
We won’t join in oneness
as we are each one whole
We’ll be like in feeling
beings of the Hamngja
housed in Urd’s own crystals
all will be in beauty
as the Örlog does unfold

Beginning has no end
Nor Ur nor Fehu
No more wars one still appears
No more peace one still appears…

 

 

Dear Dr Doom..
Read your recent letter

Thou art barred from Christian heaven
but will see SAERIMNER in Valhall
as you can make it certain
that your Hugr is always there
and through Freyja’s always-presence
you’ll have love within you
Fully made aware

 

Sooner heard than spoken
for those who still can listen
Sooner seen and past all talking
for those that really care.

Dear Dr Doom..