Höstdagjämning infaller, och mer om Völvors natur och uppgift förklaras…

Som beräknat infaller Höstdagjämningen just idag, och den förutspåelsen har inte varit svår att göra, eftersom detta är ett känt kalendermässigt fenomen, som upprepas år efter år. Hur jag själv som enskild Hedning har firat Höstdagjämningen har ni för det första inte ett förbannat dugg med att göra, eftersom det tillhör mitt privatliv, och för det andra har jag beskrivit tillvägagångssätt, metodik och utförande tillräckligt många gånger, inklusive hur det INTE skall, får eller bör gå till. Det finns som sagt läsbara texter här ovan, under länkgalleriet, och om ni har någon tillstymmelse till intelligens, deduktiv logik eller praktisk problemlösning, kan ni förmodligen återfinna och läsa dem, om ni nu – för dagen – skulle känna ett behov av just detta.

Följer man en natur-religion, så följer man vad som är naturligt. Man firar på korrekt dag, till exempel…

Jag ömkar fortfarande de stackars människovarelser, som inte kan teckna en korrekt Jalkr eller Algis-runa, till exempel, utan som vanställer berättelsen om exempelvis runorna eller den Nordiska hedendomen till något som den aldrig varit, och inte heller kan bli. Jag skulle vilja se den påstått autentiska ”svenska rundikt” som följande självutnämnda ”expert” refererar till, ifall den nu alls återfinns som källa, när nästan allt denne kolossale klantskalle kan säga är att ”det inte finns några källor”.

Det är ett fattigdomsbevis, minst sagt – och av alla sorters fattigdom, avskyr jag för min del andefattigdomen mest av allt… Jag ska inte ta upp samma klantskallars försök att patentera sin språkligt urkassa och åtskilligt haltande tolkning av Hávamál, eller deras patetiska gnäll om ”rättsliga åtgärder”…emot alla som citerar just den. Med tanke på den polisiära situationen i vårt eget land just nu, skulle jag vilja se den Polismyndighet eller Åklagare, som alls kommer att ta upp sådana saker.

Som min frände Henrik Andersson en gång sa – ”Vi diskuterar endast med människor, som delar vår gemensamma värdegrund” övriga kan fortfarande dra åt helvete eller Hels Vite, kort sagt, ifall vi just nu idag ska klämma till med ”något rättsligt”.

Den som inte vet hur runor skars eller ristades, skall inte ens FÖRSÖKA skriva något alls…

För övrigt har vännen Henrik – liksom av en ren händelse, ett meningsfullt sammanträffande, synkronicitet (ja, kalla det vad ni vill – på engelska skulle det bli ”serendipity, happenstance”) just idag visat oss det korrekta sättet att teckna just Jalkr-runor, så där ser man… En hednisk tanke för dagen, så god som någon.

Danmarks nya Kultur- och Kyrkominister enligt Jim Lyngvild, Dansk Asatroende fotokonstnär (Copyright Berlingske Tidene)

Låt oss nu återvända till de där Völvorna, inklusive mysteriet med spåkvinnan Waleburga, vars hela existens utgör det första arkeologiska beviset för ”Valborg” som begrepp – och allt det jag skrev igår. Revenons à nos Moutons…” för att nu ta det på franska. Rent juridiskt, alltså – för er som minns Maitre Pathelin, eller vem han var..

Det finns en vida spridd närmast Astrid Lindgren-mässig, klichéartad, New Age-betonad schablonbild, eller en ”idiot-föreställning” i media om vad Völvor och spåkvinnor var för något. De skulle närmast vara att likna vid en sorts nordiska häxor från järnåldern, helt utan sans och vett. Höga på växtdroger och allsköns hampadänga skulle de sanslösa ha kvädit fram all sorts gallimatias eller rappakalja helt utan mening eller inbördes sammanhang, det skulle vara fråga om ”Vild sejd” alltsammans, där varje orakelsvar, ceremoni eller större begivenhet som en Völva eller Gydja (skilj på dessa två begrepp !) deltog i, praktiskt taget; slutade med att hon föll avsvimmad ned till marken.

Detta är bara en kristen vrångbild, som så mycket annat – men den har stått sig till våra dagar. Förvisso finns det dem, som övertolkat Harbadsljods strofrader i Eddan om att ”du slog på byttelock, vild som völvor” och samma missuppfattning om vad orakel och liknande spreds också av de kristna, redan under senantiken. Läser man vulgär-texter, liknande dem man kan finna på svenskspråkiga Wikipedia, så kommer man inte ett enda steg närmare sanningen. Den engelskspråkiga versionen ger i så fall mycket bättre besked, och som vanligt är det viktigt med språkkänsla, sinne för proportioner och källkritik – liksom tydlighet.

Vulgär-uppfattningen att alla antika orakel, som Pythia i Delf skulle ha varit ständigt berusade av vulkaniska gaser från underjorden, ”höga” på växtdroger och annat stämmer inte… Man utövar inte ett sådant yrke i 40 år eller mer och överlever, om man ständigt inandas svavelväte eller etylen i toxiska koncentrationer.

Vi vet mycket väl vad oraklet i Delfi hade för sig, och hur hennes spådoms-svar till hög som låg alls gick till – källäget är alldeles utmärkt och det finns noggranna beskrivningar av hur vem som helst som kunde betala för sig, och vars fråga till gudamakterna var relevant, minsann fick svar på tal – på klassisk hexameter, och inte som något djävla struntprat, à la ”snack om sed”.

Apollos präster var inte dumma, och de kunde uppföra lika noggrant regisserade stycken av religiös teater som någonsin dagens katoliker. De stod i tjänst hos solens, upplysningens och kunskapens gud, inte okunskapens eller dumhetens. Delfis läge vid Korintiska viken var alldeles utmärkt det också, och en lämplig tingsplats för de stammar av Dorer och andra Indoeuropéer som långt senare skulle grunda de första stads-staterna, och lägga grunden till hela vår västerländska civilisation, som vissa mindervärdiga individer av högst dagsaktuella skäl för evigt har utestängt sig själva ifrån.

Delfi hade inte bara en bra hamn och gott om vatten, här hölls Delfiska spel, lika berömda som en gång de Olympiska spelen, och här flöt den kastaliska källans vatten rent och klart, utan att någon fähund kommit och grumlat det. Och runt omkring fanns ett kontaktnät av andra Apollo-tempel, helgedomar, orakel – som den romerska sibyllan i Cumae, till exempel. Alla stod i förbindelse med varandra, och Oraklet och hennes präster visste alla vad som pågick i varje Stads-stat, vilken makthavare som snart skulle inleda krig med vem, vilka stater som kunde bli allierade och vilka civilisationer och kulturer man absolut inte och på inga villkors vis skulle liera sig med, ifall vad vi numera kallar civilisation och kultur alls skulle bevaras. De diplomatiska kontakterna med Italienska halvön, eller det som senare skulle bli ”Magna Graecia” och därefter Rom, var tidigt utvecklade de också – vilket ”De sibyllinska böckerna” klart och tydligt visar.

Den romerska berg-anläggningen vid Cumae, utanför Neapel överlevde Pompeii, vulkanutbrott, jordbävningar och står kvar efter mer än 2500 år. Från en ”Lednings-central” som denna, kan man styra hela Imperier…

När en namnlös sibylla eller sierska från Cumae – eller troligare från Grekland – oförmodat skall ha besökt Roms siste och sjunde kung, Lucius Tarquinius Superbus som de facto härskade från 534 till 509 före alla kristusar, utförde hon ett Industri-spionage i Orakel-branschen av högsta rang. Hon erbjöd honom nio böcker – nio är ett Odenstal och jag hoppas ni vet vad det står för, esoteriskt sett, fulla med all världens kommande förutsägelser, och om han inte genast köpte dem, hotade hon med att bränna upp tre volymer rakt framför hans ansikte, och sedan fördubbla priset för de återstående sex.

Det slutade med att romerska staten köpte tre av dessa hemlighetsfulla skrifter, som därefter förvarades noga inlåsta. Ingen vet fortfarande vad som stod i dem, men vi har vissa bevarade fragment, fortfarande på grekisk hexameter, stilsäker och poetiskt formulerad, in i minsta detalj. Så skrev man dessa orakelsvar – just så och bara så… inte på något annat sätt. Aldrig någonsin.

Vi vet att de bevarades ända till år 405, då en kristen kejsare befallde att de skulle brännas en sista gång, och förstöras för alltid – och så slukade medeltidens mörker alltsammans. Inget finns kvar av ”Rödpärmarnas Rödpärm” – men vi vet att när de Sibyllinska Böckerna konsulterades, kanske som högst 20 gånger under ett Världsomspännande imperiums hela existens, från en ringa början till ett fullständigt sönderfall, orsakat av invandring och det man kallar ”senantikens jordbrukskris” – då var det verkligen fara å färde, eller också en politisk fråga av yttersta vikt, som ofrånkomligen m-å-s-t-e lösas.

Prästkollegier, augurer, kejsaren själv som ”Pontifex Maximus” – den störste ingenjören och brobyggaren, FARB-experten framför alla andra – endast dessa och dessa kunde i nödfall få öppna och läsa dessa förbjudna böcker, efter att ömkligen fått kvittera ut en bevittnad kopia. ”Solis Sacerdotibus” kan där ha stått, redan på försättsbladet, eller ”endast för de invigda”.

Lägg därtill att Neros kejsarhov – och hovstaten för andra Romerska kejsare under det som benämnes ”tidig kejsartid” – alltså fram till Septimus Severus död ungefär – år 202 – fullkomligen vimlade av astrologer, kaldéer, Zoroaster, män från yttersta västern och östern, mystiska örtläkare, kallvattens-doktorer, spåmän och teckentydare av alla sorter… Alla betraktades de som en statsangelägenhet, praktiskt taget – och inte som vidskepliga element, pårökta knarkare, charlataner, bluff-makare i stor stil eller något annat..

Uppenbarligen måste åtminstone någon av dem haft någon ”äkta vara” att sälja, eller en praktiskt gångbar förmåga, oavsett vilken. Man bygger inte Världsomspännande imperier och kulturer på en kafferast, eller genom att spå i gamla fiskars inälvor likt någotslags ”Galen Greta” !

Men nu närmar vi oss åter själva kärnfrågan – fast från ett annat håll – med en sådan rikedom på esoterica, fördold kunskap, stora och högheliga hemligheter, vad skulle det gamla Rom med en ensam völva till, inkvarterad på ön Elefantine, i deras bästa, rikaste, mest nationalekonomiskt betydande provins, näst Italien (se gårdagens inlägg) ??

Tyska etymologer har famlat efter ”Waluburgs” elelr Völvan Valborgs rätta namn, men utan att hitta någon säker härledning alls, ifall nu själva person-namnet är en förborgad ledtråd..

Vad bedrevs egentligen för ”riter” just här.. ?

Jag har redan nämnt Thusnelda och Externsteine – ännu en forntida ”berganläggning”, samt Veleda. Jag skulle kunna nämna flera historiskt erkända, eller ökända völvor – visst inte några ”häxor från norr” utan högt ansedda, även hos sina direkta politiska motståndare. Vi skulle kunna nämna Albruna – eller möjligen ”Alraune” – den allvetande, rönerskan av runor under Tiberius ödestigra fälttåg och flottoperationer.. de som sträckte sig norr om Jyllands spets, och in i Kattegatt – vilket det finns påtagliga bevis för hos ett tyskt marinmuseum vid Mainz, intill floden Rhen.

Intressantare är måhända Ganna, ”stavbärerskan” – hon som personligen besökte kejsar Domitianus på 80-talet enligt vår tideräkning, och som var Veledas direkta arvtagerska – och som faktiskt kunde förhandla fram en varaktig fred med Rom, som höll i hela 40 år eller lite mer – tills imperiet bröt det fredsfördraget, återigen..

Hennes namn kommer av ordet Gand, trollspö, trollstav – och därmed är vi inne på de Öländska ”Völvastavarna” igen – det som ignoranta och totalt okunniga svenska arkeologer först trodde var stekspett av Järn, och utsatte för diverse misstag i sina akademiska rapporter och avhandlingar – så till exempel var ju Klintastaven, som det är tal om här, inte i trä, utan i metall..

Betydligt vederhäftigare är i så fall denna norska uppsats, som är högst läsvärd, dvs om man läser på rätt sätt, och inte övertolkar..

Nej, det här var inget ”stekspett” eller ”enbart verktyg för medicinsk magi” utan början till vad som senare skulle bli Runstavar, kalendrar…

För att ett praktiskt styrt, militärt dominerat imperium som det gamla Rom skulle intressera sig så våldsamt för just Völvor – eller se dessa som någotslags dunkel tillgång, oavsett vad de faktiskt lärde ut, oavsett vad slags ”dold kunskap” de alls hade tillgång till, så kan det i alla fall i-n-t-e repetera i-n-t-e ha rört sig om några skitiga trollkonor, klädda i djurhudar eller gamla disktrasor.

För att Praefectus Aegypti, eller den högste militäre befälhavaren i Egypten, ”nummer tre” i hela Imperiets maktordning skulle intressera sig för en sådan, och för att sedan placera henne vid Assuan, till gränsen för Sudan, så måste det ha rört sig om något annat än rena trollkonster, eller något som var av den största praktiska betydelse – men i så fall vad ?

Låt oss ta fram kartorna igen, och se efter.. Här behövs bara deduktiv logik, inget annat.

Man har alltså en postering och en rejäl gränsstation på Elefantine-ön vid Assuan, invid Nilens första katarakt, där Egypten slutar och Sudan respektive Nubien börjar. Där fanns minst en kohort auxilla, efter vad det ser ut, eller minst 500 man – hela året om, 24/7. Tre gånger gjorde man ”avstamp” om minst halv legions styrka, en ordentlig vellixation, och försökte erövra vad som låg söder därom – bara på 100 talet efter vår tideräkning efter hur det ser ut. I samtliga fall misslyckades man, och konstaterade att ”Aethiopia” och dess invånare inte var av någon vidare ekonomisk betydelse – ”black lives did NOT matter…”. Man försökte erövra ”Arabia Felix” eller ”det lyckliga arabien” eller det nutida Jemen med omnejd tidigare än så, eftersom det var betydligt rikare på handelsvaror, allt från bergolja (jodå – man kände till det !) till kryddor och balsam, och dessutom nästa avstamp på väg till Indien.

Detta ägde rum redan på Augustus tid, men det gick inte heller, utan slutade i sjukdom och pandemi, men det romerska legionslägret vid ”Apollonopolis” söder om Thebe, ca 80 km norr om Elefantine, finns det synbara spår av – enligt vad just jag läst… Ännu längre norrut, ca 700 km och mer än så fanns en mycket stor romersk bas – tidvis för hela två legioner, eller en armékår på 20 000 man (tänk på att varje legion måste följas av ”hjälptrupper”, alltså auxilliares eller vad vi kunde kalla ”territorials”..

Inom parantes kan nämnas att Kairo, den nuvarande huvudstaden ligger nära den plats där Nilens delta grenar ut sig, och att ”Babylon in Aegyptus” eller ”det egyptiska Babylon” som fältlägret kallades, förstås måste ligga där och bara där. Till och med Erwin Rommel – en stor beundrare av Julius Caesar, och en klassiskt skolad man på sin tid, hade en plan på vad han skulle göra e-f-t-er El Alamein, och vid Egyptens slutliga erövring. Det finns faktiskt egenhändigt ritade kartskisser av just hans hand, som visar stödjepunkten vid Nildeltats bas, alldeles intill ”Egyptiska Babylon”.

Dit kom nu aldrig Rommel, som bekant – och han intog aldrig heller Palestina, som det var tänkt – men uppför Nilen, sakta och ombord på vad som måste vara Provinsguvernörens eget skepp, gled alltså völvan från Semnonernas stam, Waleburg eller Valborg rätt och slätt, en kvinna från det yttersta av Germanien, Germania Magna, långt långt utanför Imperiets gränser, med en alldeles egen och värdefull kunskap – en handelsvara, och något man även på den tiden satte ovanligt högt pris påoch i romersk tjänst. Hon gjorde det förmodligen med ett svagt leende på läpparna också, kunde vi tänka – som hedningar.

Exakt vad såg Waluburg eller Valborg på sin färd till Elephantine, mer än 700 km flodvägen från den här platsen ?

Mer än 700 km uppströms från Alexandria – som hon också måste ha passerat. Åter en miljonstad, liksom Rom, med allt vad det innebär – och ett stort bibliotek, som var underordnat något som kallades Museion, dåtidens mest berömda universitet (inte tvärtom) – eller den närmaste motsvarigheten till ett universitet i Ptoleméernas Egypten – den dåtid som då fanns.

Vi har redan nämnt Aquilea, den stödjepunkt vid Adriatiska havets bas, som Semnoner och germaner faktiskt lyckades inta och hålla under en period av drygt fyra månader, i sina försök att klyva det Romerska imperiet på mitten… Antagligen var det därifrån hennes resa utgick, och i våra försök att kartlägga sanningen, just denna höstdagjämning, mer än 1900 år senare, närmar vi oss svaret på alla dessa gåtor… och upplösningen… som funnits väl synlig, hela tiden – för de som vet var de ska leta. (forts i morgon)

I ärlighetens namn kan vi också fråga – till sist – fanns det någon i den dåtid vi beskrivit som åkte åt andra hållet, alltså från Egypten till Germanien – för att stanna där – och hur skulle den resan i så fall ta sig ut, och under vilka logiska omständigheter ?

Förutsatt att den personen ens fanns, var han också hedning i så fall, och om så – vad hade han och Waluburg gemensamt, utom långa sjöresor ?