”Och vem skall föra våra Runor så väl, med den Äran ?”

Och vem skall föra våra Runor så väl, med den äran ?” är ett omkväde eller en refräng till en gammal kämpavisa, den om ”herr Grimborg, vid Konungens gård” som förstås blivit modern folkmusik av den Österbottniska gruppen Gjallarhorn, men jag måste erkänna att jag ganska sällan lyssnar på den typen av musik, även om den Nordiska Hedendomen inspirerat massor av musiker på senaste tiden, och Grimborgs visa finns för övrigt nedtecknad i minst ett trettiotal olika varianter.

Nej, varför de orden rinner mig i sinnet just denna dag, beror på en helt annan sak. Efter en hel höst av förberedelser lanserade RAÄ, Riksantikvarieämbetet äntligen sin senaste söktjänst Runor på webben, och det är ett verktyg som nog kommer bli väldigt användbart för Runologerna, samt alla Runologiskt intresserade. Själv visste jag om saken så tidigt som i september detta år, men det hela har fått vänta, för det har inte varit angeläget att skriva om saken på denna blogg förrän nu.

Med hjälp av den nya söktjänsten kan man exempelvis:

  • Söka efter historiskt väl kända och redan färdigtolkade runinskrifter från Miklagård eller dagens Istambul till San Marino, se Pietroassaringen – den som bär inskriften ”Gutanowi heilag” – eller det heliga från Goternas Vi eller Gudahov, och som har sin direkta motsvarighet i en järnring från en kyrkdörr i Hälsingland, som innehåller en av vårt lands äldsta lagtexter – för med lag skall land byggas ! Mängder av inskrifter från alla de Nordiska länderna, inklusive de Brittiska öarna, Grönland och Island finns också med, även om man inte redovisar alla lösfynd eller inskrifter ännu – och frågan är väl om det kan göras, då det finns massor av material att digitalisera, eller till och med överföra till 3D, när det gäller enskilda runstenar.
  • Länkar till svenskt runordsregister eller svenskt run-namnslexikon finns också med, liksom en hel sida om Nordiska språk från ”tiden” – och inte bara runsvenska.
  • Det går också att söka på enskilda ord eller stavningar, till exempel alla inskrifter som stavar det normala biarn eller björn som biaurn – visste ni att det finns en inskrift över en Odens Eril, Erilaz – alltså en gotisk runlärd – mitt i dagens Strängnäs, uppe på Kungsberget?
  • Massor av foton på runstenar, eller avbildningar på papper från 1600-talet och framåt kan också studeras – och mycket av de stenar som blivit vandaliserade och förstörda av kristna på senare tid kan nu återskapas – och man kan säkra inskrifterna från dagens vandaler, genom att skapa kopior – än finns det ju sådana män i riket, som kan hugga runstenar, med det rätta handlaget och viljan.

Otto von Friesen, mannen som gjorde den definitiva tolkningen av Rökstenen; under en vardag som runolog i början av 1900-talet (bilden har handkolorerats med modern datorteknik, och finns nu på Söktjänsten ”Runor”

På ett sätt är det naturligtvis jättepositivt att man lanserat den nya söktjänsten, inte minst för amatörforskare. Det enda som kanske känns negativt i sammanhanget är att det finns väldigt få verkligt duktiga runologer i Sverige, och det finns få människor som kan gripa sig an hela detta arv, och föra det vidare till kommande generationer, utan övertolkningar, utan förvanskningar – utan som det var och är…

En av de få, de ytterst få är RAÄ:s egen chefsrunolog Magnus Källström, vars mycket välskrivna inlägg på K-bloggen, RAÄ:s egen blogg, jag inte läst på ett tag. Redan i Oktober detta år gav han sig in på några spörsmål kring Rökstenen, som fått utstå de mest horribla ”nytolkningar” eller rättare sagt förvridningar av  både Kvällstidningarna och den ökände Henrik Williams i Uppsala, som påstått att Rökstenen skulle innehålla hågkomster av en klimatkatastrof 536-37 – en teori av arkeologen Bo Gräslund, men att säga att något sådant är ristat på stenen vid Rök, är att gå alldeles för långt och så har man förgrovat det ytterligare genom helt obevisade påståenden som ”Vikingarna var rädda för en klimatkatastrof” eller att ”Rökstenen vittnar inte om en krigarkultur” vilket förstås är BOGUS, rena lögner och förvanskningar.

Magnus Källström återför oss alla med fast och vänlig hand till sans och vett, samt den rådande verkligheten – utan mera ”Thunbergeri” när han diskuterar en ny uppsats om läsordningen på just den märkliga stenen från Rök, och andra inskrifter. Vad är fram och baksida på det enorma block, som är världens längsta nu hittade runinskrift ?

Vi vet alla att det finns vissa dubbeltydigheter i inskriften – redan runföljden ”sakumukminni” kan som jag förklarat för er många gånger läsas både ”saku mogminni” eller ”jag säger det folkminnet” (mog är samma ord som i allmoge, alltså allt folk) eller ”sakum ukminni” – säg till ungdomen, stenen spänner både över forntid och framtid – men ”sak” kan också vara en rätts-sak, att ”föra sakerna” mot någon, och det är just det ristaren Varin gör, när han söker en hämnare för sin unge son.

”Rök – gåtornas sten” av Olle Häger och Hans Villius från 1976 är FORTFARANDE den bästa guiden till Rökstenens runor

Källström har förstås uppmärksammat vad redan Otto von Friesen visste i början av 1900-talet. Texten börjar med att omnämna de två ”Valrov” eller stridsbyten, som tolv gånger togs från ömse män – på stenens framsida. Vi ser genast, att det ÄR och förblir en krigarkultur vi hamnat i, och att alla nutida försök att förklena, ljuga bort eller inte omnämna den saken är fåfängliga. Det står också fullt klart, ju längre man läser Rökstenens text – för vi läser vidare på ”framsidan” och ena kortsidan av stenen, där det mycket riktigt står ”that sagum annart” eller ”det säger jag som det andra” – och så omtalas han som ”för nio släktled sedan miste livet i Reid-goternas land”.

Återigen dessa ridande goter – alltså – och deras betydelse för Odens-kulten, och det är förstås inget sammanträffande. Det var ju dem och icke hunnerna som var den viktigaste källan till att Wothan, Wothanaz på gotiska – blev Allfadern här uppe hos oss – det har jag redan nyligen berört, när jag recenserade SVT:s fiasko i ”Vetenskapens Värld” om Sandbyborg på Öland.

Alla är också överens om att den fina strof på Fornyrdislag, som följer sedan, i modern översättning och von Friesens fortfarande helt oöverträffade tolkning bör lyda:

Redh Thiodhrikr
hinn thurmodhi
StillR flutna
Strandhr HraidhmaraR
SitiR nu gauruR
a guta sinum
skialdi um fatldhr
skati Maeringa

eller, på modern svenska:

Rådde Tjodrik, den stormodige
över Reid-havets stilla flytande strand.
Nu sitter han rustad med spjut
på sin gotiska häst
med skölden i rem
– Märingars skatt

Theoderik, en av Goternas sista stora konungar, som ligger begraven i Ravenna, och vars grav jag besökt omtalas här – det är alla seriösa forskare sedan länge säkra på. Att ”reidhavet” eller ”Reid-Maren” är ”stillR Flutna” får man också hålla med om, för Ravenna var liksom Venedig vid Adriatiska havet omflutet av stora träsk, som man kunde rida över. Man har diskuterat om bilden av Goternas store härskare, ridande på sin ”gote” eller gotiska häst och ”gaurur” alltså med en ”Geir” eller ett spjut i hand, är inspirerad av antika ryttarstatyer, eller om vi ska tänka oss det så, att kungen, som levde ”för nio släktled sedan” enligt stenen från 800-talet (som pekar emot 530-tal) sitter till häst inuti sin gravhög, som Götarikets och Uppsalas Sveakungar. Theoderik var inte för inte ”folk-härskaren” eller Folk-kungen – som den senare Folkungaätten – och ”theod” eller ”tjod” ser vi också i själva namnet ”Svitjod”. ”Maeringa” förresten – är detsamma som ett hästfolk, alltså ryttare och ”Maeringars skatt” antyder att Theoderik var älskad av sina hustrur, samtidigt som han stred till häst – vad som ligger i allt detta, förstår den klurige..

Men – sedan blir det svårare, för på stenens ”baksida” står ju ”that sagum tvalfta” efter dikten om Theoderik, och så finns även ett trettonde ”folkminne” eller ”det, som skall sägas till ungdomen” med i texten, innan ristaren Varin nämner Ingvaldsättlingarna, och deras historia, och säger oss, att han förtäljer minnena fullständigt.

Andra har antagit att det som Varin presenterar bara är ett urval av hans vetande eller att de saknade ”minnena” har funnits framställda någonstans utanför stenen.

Ja – det är Magnus Källströms nya teori. Antagligen är det som redan danskan Lis Jacobsen föreslog 1961, att Rökstenen var en del av ett större runmonument med flera stenar, som Hunnestadsmonumentet i Skåne, eller Jarlabankes stenar vid hans berömda bro i Täby.

Sune Lindquist, en av vårt lands främsta arkeologer, föreslog att Rökstenen skulle varit stävsten i en stor skepssättning, på Tingsplatsen vid Rök – som ju har använts även av nutida Hedningar. Magnus Källström har också hittat spår i arkiven från 1870-talet om lerurnor, sådana man kan hitta i en skeppssättning, och att skeppssättningarna vid Aspa Löt i Södermanland och Anunds Hög i Västmanland verkligen varit tingsplatser för hela landskap, vet vi också. Lerurnorna hade blivit inmurade i väggarna på Röks kyrka, och det var också där Rökstenen hittades. Kanhända finns fler av de felande stenarna från skeppssättningen där, för hur de kristna hundarna alltid farit fram, plundrande och härjande, utan att ens respektera gravplatsers frid eller en tingsplats okränkbarhet, ja det vet vi alla också. Det stärker tanken på att Rökstenen stått på tingsplatsen för hela Tåkern-bygden, eller Lysings Härad, som den senare hette.

Att runstenar ingått i skeppssättningar, eller stått tillsammans med sådana är också ett känt fenomen, och inte alls så ovanligt som det låter för de oinvigda. Magnus Källström redogör för det mest kända exemplet – Glavendrupsstenen från Fyn i Danmark, som också innehåller en förbannelse-formel. En sådan finns också på Björketorpsstenen i Blekinge, som bekant – och ändå står en viss Professor Henrik Williams rakt fram på Uppsala Universitets hemsidor och får där enligt texten förklara att ”runmagiska” inskrifter inte har existerat.

Vävbrickan från Lund, om inte annat – och flera andra fynd – motbevisar detta, hundratals gånger om. Och att Rökstenen själv, med sina tal om krigsbyten, som tolv gånger stals från två mäktiga kungar, ryttare och kämpar, goternas historia och mycket annat, de facto, obestridligen och bevisligen talar för en krigarkultur kan man inte motbevisa. Försök själva, får ni se !

”Till en rädde” eller med andra ord en räddhare blir den, som bryter dessa stenar – står det på Glavendrupsstenen. Våra förfäder var visst inte ”rädda” för några vulkanutbrott, eller klimatförändringar. Att påstå något sådant, ens i kvällstidnings-rubriker är rent nonsens.

Varför for man annars över Nordsjön eller till Island för ? På Nordsjön har jag ju seglat själv, med det fartyg ni ser här…

jädd” för klimatförändringar ?  SJÖMANNEN BER INTE TILL NÅGON GUD OM MEDVIND, MEN TOR SJÄLV LÄR HONOM SEGLA ISTÄLLET !

 

Historiska Muséet uppmanar barn att ”spå i runor” – Lär ut tvivelaktiga fakta och ”fornsederi”

Historiska Muséet i Stockholm räknades en gång i tiden som en plats för seriösa utställningar och korrekt samt saklig information om Sveriges historia, men det var för mycket mycket längesen, Sedan dess har det avslöjats, hur PK-mentalitet, förljugenhet och allmänt flum och ”fornsederi” tog över vad som skulle vara hela det svenska folkets främsta dokumentationsbas för seriös historia.

Nej – i forntiden hanterade man inte alls runor på det här viset – det är bara New Age och falskt ”fornsederi”

Nu har det också kommit fram, hur new age och minst sagt tveksamma ”lärdomar” om runor har lärts ut till barn under den gångna sommaren, och antagligen kommer man väl fortsätta med dessa osakligheter långt in på hösten. Man påstår sig ”låna ut run-kit” eller rättare sagt läderpåsar med taffligt gjorda runbrickor i trä till barnen, och uppmanar dem sedan att dra runorna en och en ur påsen.

Jag upprepar vad jag sagt i många tidigare inlägg. Att runorna hade och har en vedertagen esoterisk betydelse är helt sant, men det finns inte de ringaste arkeologiska bevis för att någon någonsin ”spådde i runor” på det här befängda sättet. Tacitus tidiga omnämnande ( i ”Germania”) om att Germanerna tog tydor av kvistar från vissa fruktbärande träd, har av många new age-profeter och andra osakliga, flummiga människor tagits till intäkt för de här dumheterna.

Men Tacitus säger uttryckligen, att man tog tyder av hur flera kvistar föll, (någon annan tolkning av hans latin är helt enkelt inte möjlig ) och han nämner ingenstans, att kvistarna skulle vara försedda med någon typ av skrivtecken eller runor.  Romarna kände de facto till begreppet runor, och använde själva också ordet ”runa” – för på ett berömt textställe i lärodikten ”Mosella” säger poeten Ausonius att Barbara fraixines pingatur Runa tabellis – ”Barbarernas runor målas på tavlor av ask” – och även här rör det sig otvetydigt om flera runor (tabellis!) och inte runtecken en och en.

Själv tycker jag att det är mycket underligt, att Magnus Källström, vårt lands främste runolog, anställd vid Riksantikvarieämbetet alldeles intill Hysteriska Muséets lokaler inte gör slut på de här felaktigheterna, som nu lärs ut till ett uppväxande släkte av nya svenskar.