Om ett FULT dåd i Halle, annan FULHET samt ”Kontrakt med gud”

Förvisso är det en ful värld vi lever i. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Tydligt nog vimlar denna planet av fula människor i fula kläder med ful utrustning som vid fula tillfällen handlar mycket fult emot andra på fula platser, ofta i kraft av fula ideologier eller rena ful-religioner, vilket fult nog får mig att högt säga fula saker om dessa fula vederbörande.

Staden Halle i Tyskland är vanligtvis vacker, men där skedde något FULT igår.

Men värre än den yttre fulheten, är detta med inre fulhet – och det som verkligen är fult, kan vi konstatera. Igår, till exempel, berättade jag för er alla om kvinnan Sahar Tabar i Iran, som förvandlade sin yttre fulhet till ett slags protesthandling, efter vad det set ut. Det finns som bekant olika sätt att tycka eller protestera på, och inte alla behöver ta sig sådana fula uttryck som i staden Halle, det säger jag er; angående det fula i tillvaron.

Värre är det med den inre fulheten. Högerextremister, till exempel, är verkligt fula på insidan också, och vad jag sagt om de som missbrukar Tyr runan, eller högerextrema miljöer i utkanten på en eller annan rörelse, behöver jag kanske inte upprepa. Jag har också nämnt extremister till vänster, som missbrukar svamp och Tors hammare, märkligt nog, liksom den fule journalisten Peter Kadhammar i Aftonbladet, som är något av det fulaste jag sett, denna vecka. Kadhammar är inte särskilt ful på utsidan, nämligen, men hela hans journalistik och argumentation är ful, liksom hans fula inre – vilket jag redan förklarat.  Han överträffas inte ens av Maria Ludvigsson i SvD, som också tänker mycket fult och rentav hjärtlöst om vissa saker – liksom herr Kadhammar.

En som inte framstår som hjärtlös idag är Aron Verständig, Ordförande i ett visst centralråd i Sverige. Kanske har han läst vad jag skrivit, för han betecknar det som skedde i Halle som fegt, hänsynslöst och övermåttan fult, för vad som ägde rum var ju ett misslyckat försök till ett terror-attentat på en lokal synagoga, där 70-80 personer samlats för att fira Yom Kippur, som skall vara en försonings- och tacksägelsefest, lite som den amerikanska Thanksgiving, som ju snart också firas såhär års.

Jag vet nu inte om den ädle Herr Verständig tagit till sig mina ord om Tyr från igår, men gör han det, så är han verkligen förståndig, och gör skäl för sitt namn !

Rättvisan bär icke sitt svärd förgäves. Många vill hålla i hjaltet, men få vet hur klingan ska höjas !

I en tidigare debatt har Herr Vestständig sagt, att situationen för Judar, Mosaiska Trosbekännare alltså, eller anhängare av den Hebreiska religionen nu är så dålig i vårt land, att de allesammas – tydligen utan undantag – får fundera på emigration, kanhända till Israel efter vad jag gissar. I Låtsas-Liberala Dagens Nyheter spär självaste Niklas Orrenius – vars fulhet är känd – på med att säga att ”Europa har misslyckats med att skydda sina judar” medan Katoliken Erik Helmerson från bästa ledarplats väser om  att vissa Monoteistiska organisationer ovillkorligen måste ha mer pengar, ja mer mer merungefär som om det vore den slutgiltiga lösningen på alltihop. (Ursäkta det fula uttrycket!)

Förmodligen lär detta taktfasta ylande från Bonnier-koncernen glädja herr Verständig och Centralrådet, som tydligen har någotslags konstig ensamrätt på att representera de sina just i Sverige, men missförstå mig nu inte.

Det är inte bara de Mosaiska trosbekännarna och följarna av Mose lag som känner sig söndermosade i Stefan Löfvéns Sverige. Enligt BRÅ, Brottsförebyggande rådet, känner sig minst 28 procent eller nära en tredjedel av befolkningen i Sverige otrygga, och är rädda för att våld skall utövas emot just dem, herr Verständig behöver inte känna sig ensam. Jag själv har nyligen skildrat Attentaten i Köpenhamn 2015 från min fd internet-kontakt Inna Shevchenkos och Lars Wilks synvinkel, men det glömmer Niklas Orrenius klädsamt nog (eller är det – fult ?) nog att nämna, eftersom det inte passar in i hans argumentation.

Jag själv har också nämnt, hur jag utsatts för inte mindre än tre dödshot på grund av den här bloggen, sedan jag började skriva på den för nu snart tio år sedan – den har haft olika nätadresser, så om nu herr Verständig et consorties i sin lilla Sanhedrin, eller är det Centralråd – ”Högsta Råd” kanske – som på jesu tid antar jag – tendensen känns igen ! – känner sig oroliga, eller inbillar sig att just de tillhör en förföljd minoritet, så kan jag väl vara lite snäll och innerlig just idag, och förstå dem, innerligt väl.

Vad Erik Helmerson samt Herr Verständig tyvärr helt glömmer, är att ingen av de två offer som noterades i Halle ens var jude, eller synagoge-besökare, allt enligt den lokale Rabbinen där. De som sköts var av allt att döma en förbipasserande tysk kvinna, som steg av från en spårvagn, samt en person på en Turkisk restaurang i närheten.

Helmersons ologiska påståenden är därför totalt besides the point. Man skulle med mycket mera rätt hävda att det inte är pengar till religiösa minoriteter som ska delas ut i sedvanlig (S)märkt stil, utan den allmänna rättsstaten som ska förstärkas med mer polisiära resurser.

 

Vilket är det ”Högsta Rådet” som säger sig styra över alla ? Inte något Justitieråd, väl ??

Det finns något som heter ”Verkshöjd”, också ifråga om terror och mord. Med en cynism av Kadhammar-slag kunde vi tänka på Kurdistan, vars befolkning snart skall importeras hit, enligt vår nye vice Statsminister, tillsammans med alla de 11 000 IS-interner som finns i Världen; huller om buller, utan urskiljning tillsammans med sina barnsoldater och ”camp followers” i form av hustrur som uppgav sig sköta tvätten ena dagen, och kasta handgranat den andra, samt andra små kombattanter, ingen nämnd och ingen glömd. Till och med Statsministern själv anspelar på att den politik han är ansvarig för – i kraft av den ”Feministiska Utrikespolitik” han talade sig varm för i FN – kanske inte var så bra, trots allt.

Turkiet lär fort nog uppnå sina krigsmål om en 30 km bred ”cordon sanitaire” på den Syriska sidan av sin landgräns med det landet, och vad det leder till, får vi nog se. Om ”Europa” ska ta hand om något, så är det i alla fall inte fler ”ensamkommande” eller sk kurder med oklar härkomst och förflutet, som mycket snart kan antas svärma. Patrik Engellau, debattör på sajten ”Det goda samhället” oroar sig för vad konsekvenser Turkiets inmarsch kommer att få så småningom, men själv tänker jag inte föregripa vad som komma skall – och konsekvenserna för vårt lands del. Vi vet ändå att det blir konsekvenser – men vi kan inte göra om 2015 års misstag, som ett visst Miljöparti pläderar för.

SvD noterar idag, att den muslimska minoriteten i vår land känner ett stort behov av att ”städa upp framför sin egen dörr” rörande omskärelserna, amatör-kirurgin och allt det andra som är den minoritetens speciella ansvar. Var och en är ju ändå herre över sitt, eller hur ?

 

”Rackorna ylar” – Teckning av ”Steget Efter” – svensk karikatyrtecknare 18 September 2019

 

Varför kan då inte den hebreiska minoriteten i vårt land också göra så, och anpassa sig efter förhållandena – istället för att komma med orimliga penningkrav via DN ? Herr Verständig får ursäkta, just idag – men så är det faktiskt… Emigration kanske inte är det enda alternativet, för hur ser verkligheten ut, egentligen ?

Gruppen Mosaiska Trosbekännare i Sverige – ja – kalla den vad ni vill, om terminologin verkar svårsmält eller känsligär ingen enhetlig grupp. Den är inte etniskt avgränsad som svenskarna, för det har den aldrig varit. Inte heller avgränsas den av något språk, för Judar i Sverige talar i de flesta fall inte alls hebreiska eller yiddish, utan samma språk som oss alla andra – det vill säga svenska – för det är och förblir huvudspråket här i Sverige. Också i USA, Tyskland, ja hela Europa talar judar de språk som finns där, och de har aldrig någonsin varit en ”ras” eller genetiskt avgränsade som typ från världen i övrigt, vilket däremot Nordeuropas haplogrupper faktiskt är. Hebreiska i sin moderna form talas mest i Israel, sant och förklarligt nog, och så skall det förbli. Där har också den religiöst konservativa judendomen sitt starkaste fäste, oberoende av vad Herr Verständig nu säger – och kanske är det verkligen ”läge” för honom och alla andra hugade att flytta dit, så länge de vägrar att kompromissa i vissa frågor, som andra ser som löjligt små.

Enligt den israeliska pressen, så ser växande delar av till och med Israels befolkning omskärelse på pojkar som något onödigt, och något man inte längre behöver. Även där – och i USA – finns sekulära judar, ja hedniska judar som jag berättat om – och jag lovar er – de intellektuella judarna i USA är till och med intresserade av Asatro, och annat sådant.

Jag har nämnt en av mina kontakter i det landet redan, angående det här med judar, som vill konvertera till hedendomen, ja till och med Nordisk hedendom, för sådana finns faktiskt. Jag hälsar dem hjärtligt välkomna med öppna armar, men de får glömma de felaktiga föreställningarna om allsmäktiga gudar och centralråd, ty vår kultur och religion funkar inte så. Man kan inte vara Polyteist ena dagen, och Monoteist nästa. Man måste bestämma sig för vem man stöder, vilket ben man ska stå på, och vilken kultur, vilket samhälle, språk och religion man slutligen tillhör – och det är därför jag är skeptisk emot vissa talare i det Mosaiska lägret, fult tänkt eller icke.

Är de Mosaiska Trosbekännare i första hand, och svenskar först i andra eller tredje ? Som jag ser det, är emigration långt bättre i sådana fall – detsamma gäller Allahs tillbedjare i det här landet – punkt slut !

Hårt – men sant – och Trumpf i bordet !

Själv känner jag minst en man på Åklagarämbetet, någonstans i Sverige, som egentligen är Mosaisk trosbekännare på mödernet. Han är numera Hedning, och har valt sida. Han har det mycket bättre så – även hans hustru är en svensk hednisk kvinna, och hans barn kan mycket väl tänkas bli hedningar som vuxna, oomskurna och ej kringskurna i sina religiösa möjligheter som de är. Förut brottades han hela tiden med sig själv, likt Jakob med Ängeln, men det slipper han nu. Nu har han frid i sitt sinne, och kan snart fira Alvablot, men inte Halloween eller Allhelgona, ty det firar vi Asatroende inte.

Judendomens anhängare har genom tusentals år fått uthärda de allra mest fruktansvärda kval och förföljelser, det medger jag gärna – men det har också skadat hela deras kulturella och religiösa identitet mer än de kanske anar.

De går omkring med föreställningen att de ska tillhöra ett utvalt folk, och att deras Allsmäktige, Allgode och Allvise gud hela tiden skall beskydda just dem – men som vi ser, fungerar det inte så. De är lika hjälplösa – fullständigt och oförbätterligt hjälplösa – som de löjliga demokrater i USA, som idag deklarerat att man ska be och böna till Israels gud att skona kurderna, ungefär som om det nu skulle hjälpa dem det minsta

Ängeln: ”Psst Abbe ! Skär inte halsen av grabben din – kapa kuken på honom iställe, så skaru få ‘ rej ett Kontrakt med Gud...”

Caravaggios vackra tavla här ovan återger Judendomens mest centrala scen. Abrahams slaktoffer på sin egen förstfödde son Isak – och ”förbundet med gud”. Hela tiden denna offermentalitet, klanmärkningen och allt det andra. identiteten som hjälplöst offer, och frågan varför gud låter judarna lida, lida och lida genom årtusenden, ifall han nu är så allsmäktig och ”god”

Svaret från rabbinernas, de skriftlärdas och intellektuellas sida blir naturligtvis, att gud är nitälskande, och kräver absolut hängivenhet. Regler, regler och regler. Hela Gamla Testamentet är en enda stor Lagbok, Talmud dess handbok om tillämpningen, Kabbalan dess digitala kod. Tror ni mig inte, så gå till närmsta Synagoga – också den i Stockholm.

Därav de ortodoxas krav på absolut snoppklippning, monumental intolerans, vägran att kompromissa – ens i villkorliga detaljer. Jag kommer lite att tänka på den Judiske serietecknaren Will Eisners tecknade novellsamling ”A Contract With God” eller ”Ett kontrakt med gud” som i likhet med Art Speigelman’s ”Maus” och vissa verk av min judiske favoritförfattare Harlan Ellison verkligen tål att läsas, apropå den judiska identiteten… och hela det lidande den medför…

Eisner var 61 år när han gjorde sin delvis självbiografiska novellsamling i serieform, och trots att de tre andra berättelserna i den är läsvärda, är de inte av intresse just för dagen. Den gamle och trötte Frimme Hersh från Litauen – en ”Litvak” på jiddish – är djupt religiös, och dessutom anhängare av den chassidiska skolan, den mest judiska av dem alla. Som ung lever han nästan ett slags partisanliv i sitt hemlands skogar, och skriver en kväll vid en brinnande buske sitt kontrakt med Gud – med en kolbit – på en stentavla. Förföljd av alla, och hatad till och med av sitt eget folk flyr han senare till USA, i tron att det ska ge honom ett bättre liv. Redan i den första rutan ser vi honom på hemväg till hyreskasernen 55 Dropsie Ave (”Syffe-gatan” nr 55) i vilken han bor – för han blir inte rikare i Amerika, just, utan bara fattig och utstött om och om igen.

”Regnet faller lika på fattiga och rika” heter det – men den rike har som alltid stulit den fattiges paraply. När hans adopterade systerdotter dör – Eisner förlorade sin, samma år i det verkliga livet, rasar Frimme emot Gud, och skriker ut alla judars mångtusenåriga förtvivlan – ”eli eli sabaktani” på arameiska, som en viss Jeschua ben Yusuf på korset.. Men det hjälper inte. Ingen gud kommer. Ingen lyssnar. Ingen frälser honomså han säger upp kontraktet med gud och låter hedna sig – en gång för alla ! (Det kan ni också göra, kära läsare! Se bara till att göra den innan 1 November – för annars är ni FÖRBJUDNA av ”Svenska” Kyrkan att gå ur…)

 

Något liknande hände också mig själv i en kyrka i Vilnius en gång. Jag har inte lyckats återfinna den på mina kartor, men den ligger till vänster från den stora Järnvägsstationen sett, innan man passerar det som heter Gryningens Portar och kommer ned i den gamla staden. Det är en anslående basilika i rött, där jag gripen av stundens allvar och tillfällig anfäktelse över all den unkna katolicism som finns i det landet bad den kristne guden att kliva ned från sitt kors, och slåss med mig – ifall han var karl nog för det. Det var han inte – och jag lämnade honom för alltid, även om jag var hedning långt långt innan, ja ända sedan 2 månaders ålder eller så tidigt jag ens haft självmedvetande i den mening vi vanligen tänker oss det. Eisner, däremot, låter sin fiktive karaktär bli hednisk hedonist istället för en ansvarsfull Polyteist, därför att han i sin judiskhet (som han tragiskt nog aldrig övergav) aldrig begrep polyteismen, aldrig nådde fram till den, aldrig kunde tänka sig något annat än just Monoteism, när han tänkte i religiösa termer. Så förgiftat var hans inre av allt lidande han utstått. Fullhet, som sagt. Överallt fulhet fulhet och åter fulhet – för att tro på en enda gud är verkligen fult, och mycket begränsat också.

Det vimlar av enkelspåriga Monoteister, som inte förstår att måttlös materialism, ateism eller hedonism skulle vara det enda alternativet till just deras religion, men Eisner lät sin huvudperson njuta av livet, så väl det nu gick. Han stal för det första alla pengarna ur den synagogekassa, vars förvaltare han var; men bara för att köpa hela det hyreshus vari han bodde, och göra en god gärning för grannarna där. Så skaffade han sig en kristen älskarinna, och hade kul tills pengarna försvann, men på sin ålderdom ångrar sig förstås Frimme, Eisners fiktiva jag. Då går han till ett gäng svårartat konservativa rabbinersamma gäng, herrklubb eller ”Högsta råd” som Aron Verständig tydligen ständigt förestår här i det verkliga Svedala.  Han ber dem göra upp ett nytt kontrakt åt honom, men de svarar såklart att det inte går, eftersom det vore HÄDELSE, och att kontraktet bara kan återskapas i en svårt stympad och förkortad form – en gång förlorat, kan människans kontrakt med ”gud” aldrig någonsin återfås, och det är kanske lika gott det.

 

Vad ger ni mig för alla dessa ”Högsta råd”, ”Centralråd” och ständiga Sanhedriner ? Kommer vi närmare det andliga på så vis ??

Frimme Hersch får sitt nya kontrakt, och går hem med det på fickan till sin sjaskiga lägenhet genom regnet – det regnar alltid i Eisners New York eller Näv Jork – en stad där man får slå sig fram med nävarna – men han får en hjärtattack, segnar ned och dör. Eisner låter dock det gamla kontraktet och stentavlan hittas av en ung man i samma kvarter, som blir nästa Ahasverus-typ, eller ”vandrande jude” gissar vi – och där slutar Eisners suveränt tecknade historia.

Ok – nu är jag inte Mosaisk trosbekännare, hednisk och oomskuren som jag ju är, och jag blir heller aldrig något annat. Vore jag jude, däremot – skulle jag genast låta hedna mig, illa kvickt, men behålla mina böcker, runorna eller kabbalan. Lidandet och den ständigt vredgade, förföljande guden kan vi lika gärna skippa – och jag råder er alla att göra samma sak

I min värld heter det FRAMÅT – och inte ”TAMFÅR”

Annonser

DN, SvD och empatidebatten – och vad svenska media FULLSTÄNDIGT missat…

”I was around when
jesus christ had his
moment of doubt in faith…
And I made damned sure that
Pilate washed his hands
and sealed his fate..

Pleased to meet you,
have you guessed my name ?
But what is puzzling you ??
– It is the nature of my game

I stuck around St Petersburg
when I saw that it was time for change !
I killed the Tsar and his Ministers
Anastasia screamed in vain

I drove a Tank with general’s rank
when the Blitzkrieg raged
in France

I watched with glee while your kings and queens
Fought for ten decades, for the God they made
I Shouted out ”Who killed the Kennedys?”
Why after all… it was you and me

Let me please introduce myself
I’m a man of wealth and taste
And I lay traps for children
who get killed before they reach my age…

– ganska fritt efter ”Sympathy for the Devil”
(I Laibach version)

 

Jag har sagt det förut. Jag säger det igen. Svenska journalister har mycket stor brist på allmänbildning, och gör inte sin research ordentligt, inte ens i sin mest rudimentära form, och de bryr sig inte ens om vad fem minuters förstrött googlande på internet skulle kunna lära dem, om de alls tog sig samman länge nog för att genomföra ens detta. Men lata, slöa och oföretagsamma som de tyvärr är, lyckas de inte behålla koncentrationen eller någon vidare form av intellektuell spänst och skärpa alls, utan nöjer sig med ren välling-prosa, lämplig för kvällstidningsläsare på idiotnivå.

Lysande undantag finns förstås, men i så fall är det snarare i SvD eller alternativa media man ska leta.

SvD publicerade den 3 September en intressant artikel om empati, skriven av den för mig helt okände Fredrik Svenaeus. Han bygger sina upptäckter på en ännu intressantare bok av den tyske forskaren Fritz Breithaubt, betitlad ”Die dunklen Seiten der Empathie” eller ”The dark sides of empathy” i engelsk översättning.

Breithaupts forskning bekräftar vad många redan förstått eller anat. Empati är inte alltid bra, och inte alltid någon eftersträvansvärd egenskap, trots vissa människors och kulturers ständiga krav på såkallad ”godhet” och all annan hastigt påkommen godhets-hets. Empati kan mycket väl leda oss helt fel, och vi tjänar ingenting på att låta våra känslor helt ta överhanden och rusa iväg med oss – för när vi förlorar självkontrollen på detta sätt, reagerar vi inte alltid rationellt.

Du tjänar inget på att identifiera dig med en mördare, till exempel, eller att känna empati med en individ, som vill ha ihjäl dig eller ta alla dina pengar, all din energi och alla dina resurser. Vad man kallar ”Energi-tjuvar” eller personer som bara kräver mer och mer av dig, ju längre in i en destruktiv relation du kommer; existerar faktiskt; lika väl som det existerar något som kallas ”Stockholms-syndromet” eller de värnlösa offrens sympati för mördarna, våldsmännen och de som bara vill plåga dem.

Ska ha ! Ska ha ! Ska Ha!” lyder STOR-TRUTENS gälla rop… Känner du igen dessa ”berikande” inslag i den urbana gatumiljön…

 

Sedan länge existerar det ett slags ”godhets-kult” i vårt samhälle, som säger att vi ska ha sympati med förövarna av olika slags brott, och helt strunta i offren, som är de vi verkligen borde solidarisera oss med, eller visa vad som kallas empati för… Särskilt DN:s journalistkår har ofta excellerat i denna konst, som vi alla vet, och de senaste dagarnas publicistik är inget undantag härifrån, även om man för en gångs skull publicerat en artikel, som inte är helt positiv till det vanliga, skenheliga kristna godhets-knarkandet…

Sk Empati är inte alltid det bästa redskapet för att få oss att begå förment ”goda” handlingar, konstaterar artikeln, helt i linje med Breithaupts resultat, och vad alla någotsånär vuxna människor redan vet. Min egen mor berättade en gång för mig att jag som två-åring trodde hela Världen om gott, och att jag inte ens reagerade, utom med en viss förvåning, när mina jämnåriga lekkamrater tog bollar, nallar och andra ägodelar ifrån mig, och vägrade lämna tillbaka dem. Ganska snart – innan jag var fyllda tre – lärde jag mig dock hur den här Världen faktiskt fungerar, och blev hedning. Jag lät mig inte längre hunsas eller trampas på.

Att tro hela Världen om gott är förvisso en fin egenskap, men tyvärr vet vi allihop att verkligheten inte är sådan. Tror du Vladimir Putin eller den ryska Stavkan om gott vad gäller Kriget i Ukraina, till exempel ? Tror du, att organiserad brottslighet inte existerar, att alla ”migranter” är goda, och att Daesh-medlemmar, som snart ska bli ”återvändare” är snälla små farbröder med vita skägg, oskyldigare än fromma lamm, och Söndags-skolans bibliska gestalter ?

Du kommer att bli besviken, det säger jag dig – inte minst därför att du har fel – oavsett om du väljer att tro som Erik Helmerson, ni vet den katolske chefredaktören som styr och ställer borta på Dagens Nyheter.

Hur kom det sig, att Makteliten i vårt land utsåg en viss Arif Moradi till ”Ungdomens ledare” ?? Det visade sig snart, att denne 18-årige ”ensamkommande” Partifunktionär, med gratis SS abteilung U medlemskap våldtagit en 14 årig svensk flicka på det kristna konfirmand-läger han gavs befälet över. Och varför ”grät 60 åriga svenska kvinnor av glädje”, när förövaren fick sitt permanenta uppehållstillstånd, med motiveringen att han var ”kristen” ??

(Vad gällde det 14 åriga offret, fanns ingen empati alls – hon var ju svensk, och därför ”hora”…)

Som vi ser, Stockholms-syndromet existerar i verkligheten, och det sprider sig i det svenska samhället. Offren visar så stor empati och förståelse för de våldsmän som plågar dem, att de inte ens förstår vad som pågår, inte ens förstår att de gör sig själva till just offer… Samma fel som jag antagligen begick vid två års ålder, alltså – men jag och de flesta andra människor jag känner har nog mognat lite sedan dess, och lider inte av samma självförvållade dumhet..

Vad Erik Helmerson i DN och andra obildade eller väldigt dåligt pålästa människor helt glömmer, är att det här med Empati inte är så enkelt. Psykologi, Sociologi och andra vetenskaper har redan lärt oss, att det vi kallar empati inte bara är en egenskap utan flera.

Dessutom skall man inte förväxla Empati med Sympati, vilket är en helt annan egenskap.

Empati kallar vi oftast detsamma som en kognitiv förmåga, alltså en rent intellektuell kapacitet att sätta sig in i hur andra tänker, eller känner respektive upplever en situation.

MEN – och det är en mycket viktig skillnad

Det är inte detsamma som sympati, dvs att vi känner likadant, tänker likadant och agerar likadant som den andra personen, samt rent känslomässigt börjar identifiera oss med denne eller denna. (ibland kallas detta för affektiv empati, dvs ”känslotänk” eller – i värsta fall – ett begynnande ”Stockholms-syndrom”) En kriminal-psykolog, som undersöker en kristen mördares sätt att tänka, till exempel – håller kanske inte alls med mördaren i vad denne känner eller upplever, även om han har förstått vad mördaren motiverades av, och förstår varför han begick så fruktansvärda handlingar…

Såhär illa kan det gå, när någon fastnar för en religion, som sägs vara ”alltigenom god” och ”empatisk”

 

Apor, som till exempel Bonobos eller Dvärgchimpanser har också visat sig ha affektiv empati. Om en apa blir orolig eller skadad, börjar de andra aporna tjuta och tjattra av upphetsning. Till slut skriker de allesammans rätt ut, och hoppar omkring som tokiga. Efter ett tag kan stämningen lugna ned sig i apflocken, och aporna kramas, lägger armarna om varandra eller till och med begår sexuella handlingar (bonobo-apor gör detta mycket ofta) till synes liksom för att försäkra varann, om att allt är bra igen och att allt ska ordna sig..

Vi människor kanske tittar på tv eller läser skräp-tidningar typ DN istället, just i samma syfte – att få världsbilden bekräftad, och få höra att allt är ”okej” och känna oss ”tröstade” fast vi alla vet att det inte är så..

Det finns även andra djurarter som sägs ha uppnått den affektiva empatins, eller om man så vill ”känslotänkets” stadium.

Delfiner sägs kunna rädda människor till havs, och även skydda knubbsälar emot hajar och så lotsa dessa inåt land. Men om detta beteende nu kan bevisas – varför gör Delfinerna i så fall detta ? Innebär det verkligen att de hyser medlidande med en nödställd person som håller på att drunkna, eller att intresserar sig för knubbsälens öde ?

Vi tillskriver ofta djur empatiskt beteende eller ”godhet” fast vi egentligen inte vet hur de tänker, eller vad som motiverar dem…

Det kan lika gärna vara så, att de ser sälar respektive människor som konkurrenter om födan, eller varelser som har ”hamnat fel” och kränker delfinernas territorium eller den jaktmark ute till havs, där delfinerna vanligen brukar jaga. En genomsnittlig delfin kan nog antas vara tillräckligt intelligent för att förstå, att människor och sälar är djur som vanligen påträffas nära land eller på land, och att det är där de bör hålla sig – och med tanke på att jag själv sett och bevittnat territoriellt, mycket aggressivt beteende hos just dessa djur (attack på en okänd roddfarkost, genom att helt enkelt försöka ”ramma” och välta den) och då återbördar delfinerna också intränglingarna dit, eftersom de kanske insett, att skonsamt beteende nog är bäst..

Det finns en annan intressant bok betitlad ”The Selfish Gene” av den store Humanisten Richard Dawkins, utgiven 1976. I den boken pläderade han för att ”godhet” kan vara ett nedärvt eller genetiskt betingat beteende, liksom ”altruism” eller viljan att hjälpa andra. Men detta sker av helt andra orsaker än de förment känslomässiga. Våra gener och vår hjärna kör med ”falska kort” och lurar oss att tro att vi är ”goda” eller ”snälla” när vi i själva verket handlar i rent överlevnadsintresse.

Fortfarande en läsvärd bok, efter alla dessa år..

Vi inser nämligen – smarta som vi är – att ifall vi hjälper andra (i en apflock, till exempel) så blir vi också hjälpta själva så småningom, och om vi sätter ”laget före jaget” räknar vi förstås med, att samhället skall bestå och finnas där för oss, om vi blir skadade eller sjuka. Problemet är, att inte alla samhällen eller kulturer fungerar så – men vi vill gärna tro det, för det vore ju smakligast och bäst, eller hur ?

Denna Do ut des” princip, som det heter på latin, eller den amerikanska politiska frasen ”I scratch your back, you scratch mine !” kan till och med aporna förstå, och vissa sociologer säger också, att den ligger bakom de första – polyteistiska – religionerna, eftersom människan är polyteist av naturen.

Asatrons förhållande till ”Gudar” eller omvärld är långt sundare än Monoteisternas och de kristnas STÖRDA Faders-relation (Stockholms-Syndrom !)

”Do ut des” innebär att ”jag ger, för att få något tillbaka” och här anar vi ursprunget både till Blot eller Gudstjänst, samt hela samhällskontraktet, och all senare lagstiftning. Det hedniska ordet ”Fulltrui” som innebär att Hedningen och den asatrogne har ett ”kompis-förhållande” med sin Gud, som Hrafnkel i Hrafnkel Frejsgodes Saga, till exempel innebär att så länge skörden är bra, och människan får något igen av ”guden” eller naturen, råder harmoni i förhållandet – men om inte, inser människan så småningom att det är dags att byta brukningsmetod i jordbruket, respektive gud, och satsa på något annat istället.

Våra vänskapsförhållanden och kärlekar här i livet är förmodligen av samma sort – man säger att föremålen för känslorna respektive vänskapen växlar, men att själva känslan består – vissa personer var inget att lita på, och gav oss inget bestående – och därför avlägsnar vi dem ur vår vänkrets så småningom, precis som jag gjort med en del Helmersöner, fast jag fortfarande i och för sig kan ha respekt för dem…

En del säger att det var människans förmåga till kognitiv empati, alltså intellektuell förståelse, inte överdrivet känslotänk, som drivit hela vår utveckling framåt, då vi av erfarenheten lärt oss vad som fungerar, respektive vem vi verkligen bör lita på, och skänka vår empati – när det väl gäller..

Konst, teater, musik, litteratur och liknande bygger på samma princip. Vi kan känna empati till och med för ”påhittade” personer som aldrig funnits i verkligheten, som Shakespeares ”Kung Lear” till exempel. Alla fäder kan känna igen sig i hur Lear blir grymt sviken av sina tre döttrar, och hur han på slutet mister den person – Cordelia, den yngsta dottern – som faktiskt älskade honom mest av alla, och som tragiskt nog dör i hans armar – samt vad Lear måste uppleva i den stunden, eftersom Shakespeare skriver såpass bra och levande, att det hela står klart för oss. Några personer kanske får ut liknande identifikation eller identifikationsbegär av Erik Helmersons svaga krior i DN, eller Margit Sandemo eller något, men få – om ens några – personer tycker att sådant skräp kommer med något allmängiltigt, för alla tider.

Man kan säga, att ”konsensus” eller ”kanon” sätter den konstnärliga och religiösa empatin – som bygger på  ett slags historieberättande, ett delande av erfarenheter.

Men – återigen – känslan kan vara bedräglig. Vissa människor bryr sig mer om en Greta Thunbergs underliga krumbukter eller Stålmannens äventyr på seriesidorna, eller bibelns fadda story om ”jesus” än om hundratusentals människor verkligen dött i verkligheten i en högst reell storm på Bahamas, medan lilla Greta fortfarande står där och lillgammalt pratar skit i New Yorks talarstolar – fast utan resultat.

De kristna mfl bönar och ber inför sin gud – men ger aldrig något i gengäld… Parasitism, med andra ord… eller ett väldigt ensidigt förhållande…

Det har diskuterats om bläckfiskar, höns, råttor och till och med myror har empati – och i så fall i vilken form. Har hundar empati för oss människor, eller har katterna det ? En katt ser oss antagligen bara som en försörjnings-inrättning, och tror att vi är till för att förse den med allsköns bekvämligheter, (ungefär som en ordinär kristens gudsbild !) medan en hund ofta låter sin lojalitet övergå i praktisk handling. Angående det sista – för det är faktiskt handlingarna, eller empatins reella konsekvenser som är det intressanta här, inte bara tankar eller ord – men återigen måste man skilja på affektiv empati, kognitiv empati och till sist sympati.

Tänk er en läkare, som lider av överdriven sympati för sina patienter, och låtit den affektiva empatin gå för långt…

Läkaren skulle börja skrika eller gråta vid åsynen av en trafikskadad patient på akuten, till exempel, eller ”ta med sig arbetet hem” ifall han inte kunde frigöra sig från sina känslor – och det vore nog inte så bra.. För mycket ”affektiv empati” skulle hindra honom från att utföra sina uppgifter, och förmodligen skulle det vara bättre, om läkaren fokuserade på den kognitiva empatin istället – dvs han lyssnar på sina patienter och försöker förstå hur de känner, vad de säger – men inte mer än så, han låter inte känslorna rusa iväg med sig.. Utan fortsätter göra vad han måste, och lösa sin uppgift.

Vi tänker oss oftast, att även Poliser och samhällsfunktionärer av alla de slag ska vara ”empatiska” – men vad är det då vi menar ?

”Känslotänk” från en polis kan leda till något mycket dåligt, till exempel att han anger fel person som brottsling, skjuter först och frågar sen, eller rentav blir orättvis och fördomsfull i sin tjänsteutövning… och så kan vi ju inte ha det, eller hur ? Även om Polisen är aldrig så god eller lyssnande, skulle han eller hon förmodligen snabbt bryta samman eller tvingas lämna sin tjänst av hälsoskäl, om samme Polis lät sig beröras alltför djupt av vad som faktiskt händer och sker i det svenska samhället.

Låt mig ta ett annat exempel, på varför kognitiv empati är vad som fodras, inte överdriven sympati eller affektiv empati…

Tänk er en svensk FN-soldat under tjänsteutövning – låt oss säga ifrån Afghanistan, där detta exempel faktiskt kommer ifrån (ja, det har hänt i verkligheten !).

Den menige soldaten ser nu några barn stå vid vägkanten, och grips av medlidande med dem, eftersom det är så varmt. Det händer att vi alla gör så, eftersom ”affektiv empati” innebär att man ibland överför sina känslor på andra – sk ”projektion” och eftersom den menige tycker, att det är varmt med all utrustning i 40 graders hetta, resonerar han så, att barnen måste vara törstiga, eftersom han själv upplever stark törst.

Alltså fattar han beslutet, att låta barnen dricka ur hans vattenflaska. Det är självfallet mycket gott och ädelt handlat av honom, men vad händer sen ?

Jo, det ska jag berätta för er. Nästa dag står där tjugo ungar, inte fem. Och nästa dag igen hundra. Hjälpbehovet visar sig vara oöverstigligt. Alla barnen vill nu ha vattenflaskor, helst då genomskinliga, i plast. Kanhända kan nu menige Svensson ordna fram det, och börja dela ut Ramlösa till alla som vill ha, men vad blir följden ?

I verkligheten går det såhär: Folkträngsel utefter en större väg, sedan trafikolyckor. Sedan problem med äldre personer av nog så tvivelaktigt slag, som använder barnen som ”mänskliga sköldar” och utrustar dem med stenar och handgranater, samt lär dem kasta sten respektive handgranat emot våra fordon; eftersom de sett, att de svenska soldaterna brukar stanna vid vägkanten för att ge barnen vatten..

Det hade varit bättre, att inte stanna alls, lösa uppgiften – och inte ge vatten till någon, heller inte dricka av det själv – i synnerhet inte när några bybor (som lider av kolera och tarmparasiter) druckit ur samma flaska. Tråkigt nog, och det skär i hjärtat på den man, som ville så väl och som ville visa medlidande…men som såg verkligheten, sådan den tragiskt nog var..

Ett orientaliskt ordspråk säger, att om du vill göra en person lycklig för en dag, kan du ge honom ett äpple. Vill du verkligen göra honom lycklig för resten av livet, så visa honom hur man planterar träd och sköter en trädgård – och låt honom göra det själv – utan att förlita sig på andra..

 

Vad händer i ett samhälle, där alla bara bönar och ber på kristet vis, tror på ”Frälsare” och Yalla Yalla Mohammeds ?

Återigen samma slutsats. Empati är faktiskt inte alltid något bra, eftersom den kan föra till oanade konsekvenser av negativ karaktär. Det vet inte Erik Helmerson, det förstår inte Erik Helmerson, för denne har bara spenderat sitt liv på en tidningsredaktion, men det finns det andra som i-n-t-e har, eller i varje fall inte bara..

Naturvetenskapsmän har kommit fram till, att bläckfiskar i djurförsök dragit ihop sig, när en annan bläckfisk i samma akvarium fått en tentakel eller två avskuren, eller sett detta hända på bild. Men betyder det att bläckfiskar har empati, och att de tänker och känner som vi ? – Nej, antagligen inte. Bläck och blod innehåller signalsubstanser, som djuret reagerar på – och det sker såklart genom att dra armar och tentakler åt sig, eftersom evolutionen sett till att de bläckfiskar som bär sig åt så, eller flyr från omedelbar fara faktiskt överlever. Svårare är att begripa hur bläckfiskar berörs av bilder eller filmer med en annan bläckfisk i fara eller trångmål, men förmodligen beror detta på att dessa djur visat sig ha mycket bra minne. Också vi människor bygger vår känsla av empati på att vi har ”minnesbanker” eller egna erfarenheter att relatera till  – men utan kunskap, erfarenhet och minne – så har vi ingen empati..

Råttor, till exempel; har inte alls så stor hjärna som bläckfisken. Det har visat sig i djurförsök, att råttor helt klart blir stressade av att deras ”burkamrater” tillfogas smärta eller skriker och piper, men ett videoklipp eller en bild utan ljud ger ingen synbar reaktion – råttorna är helt enkelt inte tillräckligt smarta för att koppla ihop ”faran” med enbart synintryck – de behöver ljudet också. Både bläckfisken och vi själva har utvecklats bortom råttans nivå, eller vad den alls kan uppfatta.

Med Richard Dawkins språkbruk skulle vi säga, att råttan reagerar som en ren ”reflex-maskin” eller utifrån sina nedärvda gener, men inte mer än så. Det gör självfallet också vi människor ibland – vi bryter samman, faller i djup sorg eller gråt, eller blir heligt förbannade över orättvisor, som vi ser runtomkring oss i vårt eget samhälle. Det är både mänskligt och empatiskt att reagera så, men det hjälper inte att sitta där och lipa åt allt elände, som vi ser – här hemma eller borta i främmande land.

Möjligen lättar det för stunden, om vi får gråta ut eller berätta om våra egna erfarenheter, så att vi kan ”komma igen” nästa dag, slåss så mycket hårdare, intensivare och bättremed ett stort leende över hela ansiktet !

Empatin har såväl som sympatin många ansikten ! En verkligt empatisk person kanske inte ser ut och agerar som du tror, och han handlar förmodligen på grund av helt andra bevekelsegrunder eller logiska tankekedjor än d-i-n-a !

 

Richard Dawkins har dessutom haft rätt, hela tiden. På de senaste fyra årtiondena, har molekylärbiologerna bevisat det. Genen ADRA2b har visat sig ge större reaktioner från centrala nervsystemet och amygdala, när en person ser på uppskakande eller traumatiska bilder. Det har man kunnat mäta med magnetkameraröntgen, som mäter processerna inne i försökspersonens hjärna, men en sådan försöksperson har förstås dåliga soldategenskaper, och löper risk att hamna i överdrivet emotionella reaktionsmönster – möjligen till nytta för skapande konstnärer, men knappast några andra.

En annan gen, kopplad till den 3:e kromosomen bland människans 46 kromosomer (observera att personer med mongoloidism eller downs syndrom inte tänker eller känner som vi – inte heller personer med andra ärftliga sjukdomar. De k-a-n helt enkelt inte uppleva vad en frisk människa upplever, eftersom de helt saknar de basala förutsättningarna !) ger oss förmågan att ”läsa”, ta in och analysera andras emotionella upplevelser – och så göra hela strategier, alternativa handlingsplaner osv utefter det.

Den menige soldaten i mitt exempel ovan skulle till exempel kunna ha insett, att det vore bättre att skänka byborna ett diesel-elverk och en pump till närmaste brunn istället, så att de kunde få sitt vatten därifrån. Att bara dela ut vattenflaskor visade sig vara helt fel metod, och det skulle aldrig ha hänt, ifall den individen inte lärt sig att tygla sina emotioner, eller ”den affektiva empatin”. Han förföll till ”känslotänk” helt enkelt, och därför gick det som det gick..

”Hey Sally Ann, what’s your game now – can anybody play ?”

 

Barnpsykologer har försökt testa även mycket små barn på 1-2 års ålder för förekomst av empati. De har kommit fram till, att det är fullständigt omöjligt för dem att känna någon som helst empati i den åldern – lika lite som personer som lider av Autism, Psykopati, Downs Sydrom mm ärftliga sjukdomar är helt oförmögna till att veta eller ens inse vad som menas med ”empatiskt beteende”

Sådana individer kommer aldrig någonsin att inse det, och är för evigt kvar på råttornas nivå; eftersom de inte förstår skillnaden mellan sitt eget jag och andra individer, har man sagt. Ett av de tst som används är det sk ”Sally-Ann testet” – som jag för min del anser mindre tillförlitligt. Testet går ut på att man berättar en historia för barnet (eller autisten, mentalpatienten osv) om en person vid namn Sally, och en person vid namn Ann. Båda personerna har varsin boll eller kula, men Sally har en korg, Ann har en låda.

Sally gömmer nu sin boll i korgen, och går ut ur rummet för att kissa, eller något annat..

Men Ann är illmarig, och en elak människa, så hon stjäl Sallys boll (eller kula !) och lägger den i lådan. Sedan kommer Sally tillbaka – men var kommer hon att leta först, ifall hon vill hitta sin boll – eller kulan ?

En två-åring eller en mentalt skadad person kommer nu – enligt den psykologiska expertisen – att svara ”I Anns låda!” utan att tänka sig för. Testet har utförts i en massa olika försök, på en massa olika individer, grupper osv – och man tänker sig nu att de som svarat ”Lådan!” inte begriper skillnaden mellan att Sally och Ann är två olika individer med olika information, och olika verkligheter, olika erfarenheter och olika kunskap. Vi förstår genast varför – om vi inte är Erik Helmerson, som tror att alla ”har lika värde” och ”tänker lika” för det gör inte alla människor. Sally vet förstås inte om, att Ann hade onda avsikter och knyckte bollen, så att den hamnade i lådan. Hon såg ju inte det, eftersom hon inte hade info om vad som hände, när hon inte var där.

En vidare intelligentare person skulle kanske gissa, att det finns 2-åringar som är helt klart överbegåvade, och som svarar annorlunda, därför att de extrapolerar, eller tänker i flera led. Antag att Sally känner på sig, att Ann faktiskt är illmarig och på grund av tidigare erfarenheter inbillar sig eller tror (korrekt nog!) att Ann faktiskt kommer att gömma kulan, respektive bollen. I så fall rationaliserar de kanhända överdrivet mycket, men spränger hela testet, genom att ge ”fel svar” men av ”rätt anledning”… en paradox !

 

En väg runt Sally-Ann testet, och ett vida intelligentare sätt att se på vad empati är, kommer ur det här lilla diagrammet, som också kallas en ”empathy map” eller en empati-karta. Det utvecklades av en marknadsförare vid namn Dave Grey, och används i USA, mest för att ”sälja in”  nya konsumentprodukter som tvålflingor, majonnäs och annat sådant – men det ger oss mycket mer information om hur människor faktiskt tänker, samt handlar och agerar – med empati eller utan.

‘En person påverkas mest av vad han eller hon hör – eller rättare sagt får information om. Personen tror oftast på vad han eller hon ”får veta” även om det bara är skvaller, lögner och förtal på sociala media, eller Erik Helmersons artiklar – därför att sagde Herr Helmerson är populär, katolik samt chefredaktör– och då bara måste han ju vara bra, ball respektive ”inne” – tror konsumenten.

Sedan finns också den fysiska verkligheten, eller vad personen faktiskt ser, respektive varseblir och uppfattar, med Dave Greys terminologi.

Personen kanske s-e-r att Helmersons falska bild av verkligheten och vad ”godhet” är inte alls stämmer med hans eller hennes erfarenheter, till exempel. Personen ”känner” respektive ”tänker” något omkring detta – självklart påverkar personens tidigare minnen och erfarenheter av begreppet ”Helmerson !” respektive ”DN-journalistik” hur den personen upplever det hela – eller om han eller hon reagerar med affektiv empati, kognitiv empati eller till och med sympati – inför Helmerson (som jag i och för sig finner mycket sympatisk !)

Detta omsätts sedan i ”say & do” respektive ett faktiskt beteende. Empatin är ju föga värd, ifall vi inte alls agerar, utan bara ”tror” eller ”tänker” att vi ska vara empatiska, men sen inte gör något – eller än värre – handlar på fel sätt…

I själva verket finns det också ett slags ”hemlig tabell” eller ”hidden agenda” som vi alltid bär med oss inombords – säger försäljningspsykologerna.

Vi upplever kanske ”pain” eller smärta vid åsynen av vissa, mindre attraktiva sidor av verkligheten, låt oss säga – och detta tar sig uttryck i kamp eller flykt – dvs empatiskt eller förment ”oempatiskt” agerande. Å andra sidan kanske vi också resonerar efter ”gain” eller en upplevd ”vinst”.  Vi agerar empatiskt därför att vi – eller våra gener, för att tala med Richard Dawkins – faktiskt tjänar på det, eller vi får en ”belöning” i form av en positiv känsla – vi känner oss ”goda” därför att vi köpte produkten, eller gav pengar till en tiggare, för då kommer Pappa ”Gud” eller ”Staten” respektive ”Överjaget” tycka om oss…

Så ni ser – det här med ”empati” är inte alldeles enkelt, eller någon sakramentskad ”Godhetens Krydda” som en väldigt enfaldig – och enväldig – redaktör i DN får det till…

Vi människor kan uppvisa mycket mer – ja oerhört mycket mer komplexa beteenden än så, och att tro något annat, vore att förenkla till överdrift.

Frågan är fortfarande – Vem visar vi empati emot, och Varför, respektive När.

Styr vi diskussionen dit, når vi ett mycket fruktbarare – och mera hedniskt – resonemang…

 

 

Gävlebocken överlevde Julen

Om Hedniska Tankar har framgång just nu, ligger det kanske i tiden… Igår kom en rapport om att Gävlebocken – fortfarande världens största Julbock – överlevt Julen, utan att drabbas av Sverigefientliga attentat. Alla de mystiska Monoteister utifrån, som gång efter annan försökt förstöra den Nordiska Julen på grund av sitt blinda hat emot Sverige och allt vad vårt land står för, har återigen gått bet. Det gjorde de också förra året, och trots att Sture Gavlén – som skapade Julbockstraditionen i Gävle redan på 1960-talet, för att glädja de fattiga och de som annars ingen Jul kunde få, nu har gått ur tiden och inte längre finns ibland oss, lever bocken kvar och intresset för att skydda, värna och bevara den bara växer. Gävlebocken har blivit en symbol för Gävle och stadens goda anda, helt enkelt.

Det har anordnats skyddsronderingar och tipsrundor runt bocken, som nu börjat fungera lite som en lackmustest på vad som händer i det svenska samhället. Meningslös förstörelse och intelligensbefriad vandalism emot vår Nordiska Jul är numera ”totalt ute” bland Gävles invånare. Borta är de mörka år, när utländska profitörer som Colin Nutley på film försökte hylla de som förstört och bränt ned vad andra skapat, något som faktiskt borde räknas som uppvigling eller uppmaning till lagbrott. Mordbrand är inga trevliga saker, men för 16:e gången klarade sig nu Gävles bock, och till nästa år kommer den helt säkert igen, och som den svenske poeten Bertil Malmberg en gång skrev:

Jag vet det.
Jag säger det.
Men därför att jag vet och vågar att säga det
skall jag vinna en styrka att skydda de värnlösa
som inga förmätna våldsverkare skall ha makt att beröva mig.

 

Gävleborna står upp för sin stad och sitt svenska samhälle. De vägrar att sänka sig till den nivå vi annars ser här i landet, och nu när vi slutat bränna oskyldiga symboler för Julen, kan kanske de utlänningar som slagit sig ned i vårt land förmå sig att sluta bränna upp folks bilar, till exempel. Dagens Nyheter och Erik Helmerson, dess katolske ledarskribent, påstod igår papegojmässigt att det svenska samhället blivit mer polariserat, att ingen samhällsanda eller samhällsmoral längre finns, och implicerar därigenom, att Sverige skulle stå inför sin undergång.

Själv tror jag att Erik Helmerson har präktigt fel, och att han fullständigt misstar sig, rörande situationen i vårt land. Möjligen stämmer hans tjugofemöresanalys vad gäller den Svenska Riksdagen, eller det som skall föreställa ledande politiker i det här landet. Som vi har sett under det sista kvartalet 2018 har de helt misslyckats att enas, och kan inte längre ta sitt ansvar för det svenska samhället. Det gäller främst Regeringen Löfvén och dess representanter, och lika mycket Annie Lööf och det svansdingel, som en gång var ett Folkparti, men som i dagsläget inte ens kan kallas liberaler. Och situationen i Stockholm, inklusive förorterna, känner vi också till.

Men resten av landet står för något annat, och vill något annat än makteliten.

Människor enas och sluter upp bakom våra symboler. Vi önskar varandra ett gott nytt år, och har firat en hednisk Jul. Mörkret må sänka sig över land och stad, men tankarna förblir ljusa, också på det nya året. Kanske skändas inga halmbockar nästa år eller nästa – och kanske kan etniskt svenska kvinnor gå säkra på gatorna igen, utan att drabbas av överfallsvåldtäkter. Data från BRÅ och Regeringen Löfvéns egna utredningsmyndigheter visade förra året, att 110 av 129 våldsmän dömda för överfallsvåldtäkter hörde hemma i utlandet, och vad gäller gruppvåldtäkterna hörde 70 av 94 dömda personer hemma utanför Europa – och de borde nog snarast återförvisas dit, där de kom ifrån.

I Marocko blev nyligen två nordiska kvinnor halshuggna, när de försökte röra sig fritt genom det landet. SVT – vår Statstelevison – vägrade att berätta sanningen, men påstod att de drabbats av ”halsskador” när det i själva verket var så, att muslimska fanatiker mördade dem. På samma sätt babblar ännu Regeringen Löfvén om ”skjutningar” när det i själva verket är Mord och Dråp det handlar om – men ingen vågar säga sanningen om vad som pågår. SVT har bevisligen ljugit, när de sagt att en ”Schweizisk man” skulle vara en av de marockanska terrorister, som ligger bakom de senaste morden på Nordiska kvinnor.

Idag avslöjades också, att ytterligare en kvinna i Marocko – inhemsk den här gången – också halshuggits. Kommer SVT i känd stil kalla även detta för en ”knivskada” ?

Gävleborna har lyckats bevara sin halmbock, och det är givetvis bra. På ytan förblir allt lugnt i vårt Sverige, men bakom fasaderna rämnar Regeringen Löfvéns skenbilder. Det finns mycket ont i vår Värld, som vi inte kan rå på – än så länge – Monoteistiska religioner och galningar i fjärran länder inte minst. Megit aer margs auki” eller  Mycket finns, som ökar det onda – stod det en gång i den Äldre Västgötalagen. Men men lag ska land byggas – heter det också – och vi ska gå emot ljusare tider vad det lider – här – eller i Gävle.