Gävlebocken överlevde Julen

Om Hedniska Tankar har framgång just nu, ligger det kanske i tiden… Igår kom en rapport om att Gävlebocken – fortfarande världens största Julbock – överlevt Julen, utan att drabbas av Sverigefientliga attentat. Alla de mystiska Monoteister utifrån, som gång efter annan försökt förstöra den Nordiska Julen på grund av sitt blinda hat emot Sverige och allt vad vårt land står för, har återigen gått bet. Det gjorde de också förra året, och trots att Sture Gavlén – som skapade Julbockstraditionen i Gävle redan på 1960-talet, för att glädja de fattiga och de som annars ingen Jul kunde få, nu har gått ur tiden och inte längre finns ibland oss, lever bocken kvar och intresset för att skydda, värna och bevara den bara växer. Gävlebocken har blivit en symbol för Gävle och stadens goda anda, helt enkelt.

Det har anordnats skyddsronderingar och tipsrundor runt bocken, som nu börjat fungera lite som en lackmustest på vad som händer i det svenska samhället. Meningslös förstörelse och intelligensbefriad vandalism emot vår Nordiska Jul är numera ”totalt ute” bland Gävles invånare. Borta är de mörka år, när utländska profitörer som Colin Nutley på film försökte hylla de som förstört och bränt ned vad andra skapat, något som faktiskt borde räknas som uppvigling eller uppmaning till lagbrott. Mordbrand är inga trevliga saker, men för 16:e gången klarade sig nu Gävles bock, och till nästa år kommer den helt säkert igen, och som den svenske poeten Bertil Malmberg en gång skrev:

Jag vet det.
Jag säger det.
Men därför att jag vet och vågar att säga det
skall jag vinna en styrka att skydda de värnlösa
som inga förmätna våldsverkare skall ha makt att beröva mig.

 

Gävleborna står upp för sin stad och sitt svenska samhälle. De vägrar att sänka sig till den nivå vi annars ser här i landet, och nu när vi slutat bränna oskyldiga symboler för Julen, kan kanske de utlänningar som slagit sig ned i vårt land förmå sig att sluta bränna upp folks bilar, till exempel. Dagens Nyheter och Erik Helmerson, dess katolske ledarskribent, påstod igår papegojmässigt att det svenska samhället blivit mer polariserat, att ingen samhällsanda eller samhällsmoral längre finns, och implicerar därigenom, att Sverige skulle stå inför sin undergång.

Själv tror jag att Erik Helmerson har präktigt fel, och att han fullständigt misstar sig, rörande situationen i vårt land. Möjligen stämmer hans tjugofemöresanalys vad gäller den Svenska Riksdagen, eller det som skall föreställa ledande politiker i det här landet. Som vi har sett under det sista kvartalet 2018 har de helt misslyckats att enas, och kan inte längre ta sitt ansvar för det svenska samhället. Det gäller främst Regeringen Löfvén och dess representanter, och lika mycket Annie Lööf och det svansdingel, som en gång var ett Folkparti, men som i dagsläget inte ens kan kallas liberaler. Och situationen i Stockholm, inklusive förorterna, känner vi också till.

Men resten av landet står för något annat, och vill något annat än makteliten.

Människor enas och sluter upp bakom våra symboler. Vi önskar varandra ett gott nytt år, och har firat en hednisk Jul. Mörkret må sänka sig över land och stad, men tankarna förblir ljusa, också på det nya året. Kanske skändas inga halmbockar nästa år eller nästa – och kanske kan etniskt svenska kvinnor gå säkra på gatorna igen, utan att drabbas av överfallsvåldtäkter. Data från BRÅ och Regeringen Löfvéns egna utredningsmyndigheter visade förra året, att 110 av 129 våldsmän dömda för överfallsvåldtäkter hörde hemma i utlandet, och vad gäller gruppvåldtäkterna hörde 70 av 94 dömda personer hemma utanför Europa – och de borde nog snarast återförvisas dit, där de kom ifrån.

I Marocko blev nyligen två nordiska kvinnor halshuggna, när de försökte röra sig fritt genom det landet. SVT – vår Statstelevison – vägrade att berätta sanningen, men påstod att de drabbats av ”halsskador” när det i själva verket var så, att muslimska fanatiker mördade dem. På samma sätt babblar ännu Regeringen Löfvén om ”skjutningar” när det i själva verket är Mord och Dråp det handlar om – men ingen vågar säga sanningen om vad som pågår. SVT har bevisligen ljugit, när de sagt att en ”Schweizisk man” skulle vara en av de marockanska terrorister, som ligger bakom de senaste morden på Nordiska kvinnor.

Idag avslöjades också, att ytterligare en kvinna i Marocko – inhemsk den här gången – också halshuggits. Kommer SVT i känd stil kalla även detta för en ”knivskada” ?

Gävleborna har lyckats bevara sin halmbock, och det är givetvis bra. På ytan förblir allt lugnt i vårt Sverige, men bakom fasaderna rämnar Regeringen Löfvéns skenbilder. Det finns mycket ont i vår Värld, som vi inte kan rå på – än så länge – Monoteistiska religioner och galningar i fjärran länder inte minst. Megit aer margs auki” eller  Mycket finns, som ökar det onda – stod det en gång i den Äldre Västgötalagen. Men men lag ska land byggas – heter det också – och vi ska gå emot ljusare tider vad det lider – här – eller i Gävle.

Annonser

I Höknedans tid… (”Im Westen, Nicht Neues !”)

Var äro de bröder gångna,
och spelemän ?
I dalen sade man mig,
att de lever än…

– Ur en dikt av Nils Ferlin

Med er har jag suttit vid flamman
i skogen vid hemlig bivack
innan fronten slutligen bröt samman
med er jag ur fältflaskan drack.

Med er har i elden jag stirrat
i drömmar, när natten blev lång
med er har jag biltog irrat
För er är alltjämt min sång

– En smula fritt efter Bertel Gripenberg, ”Till slagna vapenbröder”

Storm och Vinter i den svenska skogen – En härlig tid – för den som förstår att utnyttja den på rätt sätt !

När detta skrivs infaller den natt som kallades Höknedan, och som enligt gammal hävd och Asatro inledde Julens tid, allt enligt mina Värmländska sagesmän i Edaskogarna. I Isländska Sagor talas också mycket om Höknätterna, men efter 940, när det kristna inflytandet hade börjat sprida sig över Norge och de gamla kalendrarna ändrades, menade man vanligen att Höknätterna skulle infalla kring den 24-25 December, och att de skulle vara flera till antalet. Höknedanet, dock, är det sista nedanet innan Julen, då vintern inleds och snön börjar komma – i alla fall i Mellersta Sverige.

Stor förvirring råder fortfarande kring detta, liksom hos alla dem, som inte ens förstår skillnaden mellan Julblot och Midvinterblot, för detta är två olika saker. Borta i USA fortsätter just idag också debatten om Loke, Trump och alltihop, men nu med ett inhopp från vänster av en viss Mr John T Mainer, som vi också känner sedan tidigare och vars hemvist i det liberala lägret – där vi själva står – nog också är klar, även om han inte alltid tar till det formliga skyfall av politiskt korrekta floskler som någonsin Herr Doktor Professor Seigfried. Jag är trött på dem, riktigt överdjävla trött, dessa amerikaner -angående debatten om Frejas högst eventuella objektifiering, eller hur det nu var – för vem är Freja utom den kraft, som själv av fri vilja genomför detta, liksom andra gudar och makter genomför andra saker ?

Här hemma tjuter stormen kring mitt hus, likt Metros och Dagens Nyheters sjuka journalister. Hatets apostlar ryter därute, i takt med den tilltagande vinden och snöyran, som stadigt tillväxer. Roderlöst, Ansvarslöst och Regeringslöst driver mitt Svitjod fritt för vinden, som vi alla vet. Garderoben på min balkong rasar ihop, och vinden biter tag i de gröna presenningsflikarna därute. Jag erinrar mig Frans G Bengtssons gamla essä om Vintermänniskan, kontra Värmeledningsmänniskan (som nog ingen av er har läst) och vad den egentligen innebär. I morgon är det jag som gör mig en ny förrådskista, höjer upp den en bit över betongdäcket för råttornas skull (vi har råttor ända uppe på 16:e våningen här också, tvåbenta såväl som fyrbenta, stora feta exemplar !) och tejpar ihop mina presenningar med silvertejp, innan jag slår några varv manillarep och sk ”helikopter-snöre” runt dem.

Höknedan – som i år sammanfaller med Dagen Anders – så det kan braska eller slaska…

Men åter till Mr Mainer – vars rötter finns inom de ömkliga och spridda resterna av ”Ring of Throth” som han fortfarande företräder. Sannerligen, jag tycker om honom – även om han just nu är influerad av Professor Seigfrieds svada, och lägger ut texten för oss om ”Lokeans” kontra ”Nokeans” på ett ganska överflödigt sätt. Visst, i USA finns de massor av personer som hela tiden bekänner sig till Loke, men också de som tvärt avstår från honom. Han har aldrig varit dyrkad här i Norden, inte som någon gud; men hans insatser för gudarna och såsom primus motor i Världsordningen har haft sin betydelse ändå, och därvidlag har Mr Mainer alldeles rätt. Inte minst står Loke för humorn, som vi alla vet, den undflyende distansen och ibland också själva hånskrattet, alltsammans saker som fortfarande är högst nödvändiga i en tid som vår.

Jag firar inte Loke, jag höjer inte ett horn för honommen jag sätter ut ännu en skål med gröt bakom husknuten, ty helt objuden kommer han ändå inte att vara, Laufeys och Farbautis namnkunnige son. In i stugan må han väl komma om han vill, med stormen och snön som yr förbi därute, och visst är det sant att Oden såg honom som en broder, och så gjorde också Tor på sina färder i österled, och därför skall jag – när Julen väl kommer – blota av skinka och korv samt kanhända av också mitt eget blod till Loke. Jag har ganska ofta sett det rinna på sista tiden, nämligen, även om skadorna är rätt små.

Mr Mainer är nämligen ingen stads-hedning, utan en landsbygdsbo i själ och hjärta. Det är jag också, fastän jag för min del råkar bo i utkanten av en storstad. För min del skulle Mr Mainer likaväl kunna vara min landsman, eller född i Grycksbo som något annat  Han är väl påläst, skriver relativt sällan men i alla fall välformulerat, och behärskar skrivandets hantverk utan att vara lika plump eller dum som tiotusentals andra, och även därför finner han stor nåd i mina ögon.  Han har också ett visst förflutet, tycker jag mig märka, och jag tycker mig känna igen hos vilka, eller hos vem – och vilka erfarenheter han kan ha bakom sig. Just därför tar jag honom till mitt hjärta i alla fall – liksom Josh och de andra i ”The Open Halls Project” som jag också skrivit om, likaväl som jag omnämnt Ring of Trothpå den tiden vi alls hörde talas om dem, det vill säga. Men – det var länge sen – och var är väl den snö, som föll i fjol ?

”En bok, som meriterar att läsas” – ”Motståndets estetik”

Mitt förtroende är mycket lätt att vinna, men ännu lättare att totalförstöra, och i grund rasera. Med tiden har jag också blivit svår att lura, svår att övertyga.

Så fungerar jag själv som Asatroende och Hedning. Jag dömer ingen på förhand, men efter deras handlingar; och försöker se till deras ljusaste och bästa sidor, särskilt när de kommer fram i skrift. Amerikansk ”Asatru” och vad som finns på andra sidan Atlanten ger jag inte mycket för, i gemen – men det är ju sin sak, och har inte med det generella betraktelsesättet att göra. ”Många äro komna, men få äro kallade” – jag har sagt det till er förr, även om det är ett kristet citat från början, och jag säger det nu igen, i den tilltagande stormens och Höknätternas tid. Eftersom det ju är den 30 November idag firar vissa Satans halvfigurer Karl XII i Kungsträdgården av alla platser, men det är heller inte något jag någonsin skulle fira själv, lika lite som jag blotar åt någon Loke.

Varför överhuvudtaget fira den sämste regent vi någonsin haft, vid sidan av Gustav II Adolf – som vi firade den 6 November – eller Karl XI, eller för den delen Gustav Vasa och Karl IX ? Dagens Nyheter, som idag bland annat sysselsätter sig med saker som yttre och inre ballistik, kavitetsmätningar och blymängder i vissa prov, borde kanske ge ämnet till någon bland denna motbjudande blaskas mer sakliga skribenter. Helmersons kria för dagen står mig också upp i halsen, helt osaklig som den är, och helt utan den källkritik han själv efterlyser; föga bättre än Maja Hagermans sedvanliga historieförfalskning, förenkling och verbala hatspyor.

Firar jag någon alls just idag, under Höknätterna, så är det inga kungar, inga Gudar, utan  människor jag själv lärt känna, och som fortfarande betyder något för mig, därför att jag lärt mig att lita på dem, på flera sätt än ett, och det görs inte via en dataskärm, eller några enstaka blot, diskussionsaftnar, krogbesök eller ens enstaka utomhusvistelser i snö och kyla, för här nöjer vi oss sannerligen inte med ”enstaka”.

Jag tänker på min gamle vän Janne från Finland och Nylandsbrigadens Pionjärer, om ni nu ens vet vad det är för ett härke, och vad de gör. 6 November i år var som alltid ”Svenska Dagen” och en dag för det svenska språket i Finland, och snart kan vi också fira Frihetsdagen, som vi båda gör varje år. Jag tänker på en annan god vän, som återfinns i en bok av Jimmy Juhlin Alftberg, utgiven på Folkminnesförlaget, eftersom sifferkombinationen BA 01 också blivit ett folkminne, trots att hans efternamn ändrats av honom själv sedan dess. Jag ska inte säga hur det gick för honom, men han genomlevde en svår tioårsperiod efteråt – för så lång tid tog det, innan han ens kom hem på allvar från den resan.

Jag tänker än mer på en annan kollega, som pensionerade sig tidigare under hösten. Han skriver sina egna artiklar och bloggar liksom jag, men hans problem började sedan han förlorade sin ende son i en olycka, sägs det. Olyckor finns av mångahanda slag, som bekant; och en del av dem visar sig vara något helt annat än tillfälliga händelser, trots vad man skriver i de svenska tidningarna, för där möter ju oss bara lögner, lögner och åter lögner, precis som vanligt. En annan kollega någonstans hånskrattade alltid – som Loke – särskilt när man i pressen nämnde ”Operation Artemis” och uttalade sig om dess resultat, inte minst därför att han själv varit med om de händelser, som DN beljög och förfalskade. Han försvann till USA, efter att tyst och stilla ha placerat en tomhylsa av något slag i mitt arbetsrum, på ett ställe jag inte omedelbart skulle notera, förstås – och detta var nu i dagarna för över tio år sedan. Den sista gången jag hörde honom skratta, slog skrattet faktiskt över, och fastnade i halsen på honom – och han kunde vara tyst i veckor, om det ville sig.

Angående mannen, som miste sin ende son, så bor han fortfarande ute i en liten stuga, nära ett skjutfält någonstans nära huvudstaden. Där finns ingen el och knappt något vatten, men han har själv riggat en hemmagjord dusch, och eldar med ved därute – för sig själv och katterna, som han ännu har många av. De säger att när det var som värst för honom och när han sålde sin sista stadslägenhet någonsin, hittade man en död, till hälften mumifierad katt bakom hans vardagsrumssoffa. Inte en hund begraven alltså, men en katt – och vi kände honom alla väl. Under sitt sista arbetsår ville han återuppleva sin ungdoms orienteringstävlingar – det var så han inledde sin karriär, men fann att hans knän blivit förstörda och ådrog sig flera skador, som han nu haft i över ett år och som ännu inte läkt. Frågan är väl om de alls kommer att läkas, men honom ämnar jag besöka i Jul, för att överlämna en gåva – bestående av mat och kläder.

Jag hjälper mina landsmän nämligen, varifrån de än må komma; och kanhända Mr Mainer med, om det kniper.

Inga EU migranter. Inga kriminella. Inga skrålande fähundar vid Karl XII:s staty, och vad Erik Helmersons tankar om den svenska Julen angår, så skulle jag spotta honom mitt i ansiktet med en stor, fet loska; om bara jag kunde – för sådana som han vet nog inte vad själva begreppet ”Jul” innebär…

Det finns tillfälliga bekantskaper, ser ni – men verklig lojalitet, det är något annat.

Troth, som vissa plägar kalla det – men även där, så tvivlar jag faktiskt rörande vissa personer, ingen nämnd och ingen glömd.

Vinden viner fortfarande därute, och det har redan blivit natt. Det stora mörkret höjer sig, och inget hörs förutom grannarnas ständiga gräl på ett språk jag inte förstår, och ventilationssystemets stilla susande, likt råttors steg i mörkret. Men, det gör ingenting. De svårläkta såren på vänster fot är bättre, min förkylning går över och jag blöder inte längre näsblod för tillfället. Förorten är lugn, trots nya narkotikafynd i trapphuset och nya ”ensamkommande” som förlagt sin försäljning utanför kvarterskrogen. Vad vi har av ”law enforcement” i Landet Löfvén, huvudstaden nordvästra sektorn har redan varit här, efter att ännu en god vän någonstans tillkallat dem, påpassligt nog vill säga.

Nu är Höknedans tid – i morgon kommer något annat, och sedan är det dags för Ullsblotet. Men – allt har sin tid…