”Hedniska Tankars 10 populäraste inlägg, 2019”

Den här bloggsidan innehåller numera över 2000 inlägg, om man räknar med det omfångsrika arkivet med sina temasidor. (Ni finner länkarna till dem här ovan). Jag har skrivit det förut, och jag skriver det igen – självklart kan ingen skribent, hur flyhänt eller skicklig han än är, hela tiden hålla den bästa kvalitet, och en hel del av vad jag skriver är dessutom saker som aldrig någonsin varit ämnade för fri tillgänglighet på internet för evigt. Många av dem är dagssländor, adiafora; sådant som skrivits med anledning av en viss dags händelser och som det mesta av all dagstidningjournalistik är de avsedda för omedelbar konsumtion och knappast värda att sparas, hrusomhelst; medan andra av mina krior – särskilt dem som redan är i arkivet – har varit avsedda att sparas åtminstone en liten tid.

Förra året såg många inlägg som fick hundratals läsare, och främst av dem blev inlägget om Algiz eller Elhaz – den senare Jalkr eller älgrunan, som publicerades som del 14 i min runkurs. Detta inlägg blev läst inte mindre än 569 gånger, och numera mer än så, eftersom någon eller några läst det mer än 20 gånger under årets första fyra dagar. Varför just Älgrunan eller Jalkr blivit så populär, kan jag inte svara på, men kanhända har mina läsare gillat vad som framförs, och man får komma ihåg att Algiz också är en skyddsruna, esoteriskt sett.

 

Jalkr, Elhaz eller Algiz syns också i Östersunds vapensköld, som mycket riktigt visar ett  stiliserat Älghuvud…

Näst populärast under 2019 var min bearbetade saga om Torleif Jarlaskald och Håkon av Norge – som ni kan läsa på länken här. Folk har läst den inte mindre än 478 gånger förra året, och den har lästs mer än 520 gånger sedan den först publicerades här – jag vet också att man använt min bearbetning av AU Bååths översättning från Norröna i skolundervisning, och som ett exempel på vikingatida berättartradition överhuvudtaget, fast den dåförtiden mest var menad som en lustig krumelur, eller som en skämtsaga, som inte alls skall förväxlas med de historiska sagorna eller deras innehåll.

Tredje mest lästa inlägget igår är början på runkursen, eller inlägget om Ur-runan – som lästs över 469 gånger.  Och jag citerar:

I esoterisk litteratur, både i Sverige och utlandet, brukar man då och då stöta på den Urgermanska, sk ”äldre” runraden med sina 24 tecken. Numera används den ofta till att ”spå” i runor, en ganska tvivelaktig 1900-talsuppfinning, som det finns få eller nästan inga belägg för. Se mina tidigare inlägg i ämnet. Runorna används också som meditations-redskap, i ritualer, för att göra amuletter (företrädesvis i form av sk ”bindrunor”) och mycket annat, som inte alltid motsäger utan snarare kompletterar deras tidigare användning som skrivtecken.

Runorna kan ses som ett ”runhjul” eller en evigt snurrande krets, 2 gånger årets 12 månader till sitt antal – och talet 24 låter sig också tydas som 3 x 8. Runorna är en oktal kod, som Rökstenens chiffer-runor klart utvisar, och oktala koder finns förresten också i dagens datorer..

 

Fjärde mest lästa inlägget var det om Skånehammaren, en av vår tids mest reproducerade smycken och hur dess original återkom till Sverige. Detta inlägg har nu blivit läst mer än 380 gånger. Samt i slutet en varning, om vissa sällskap och samfund som man INTE ska ge sig i lag med, och hur man INTE får använda en Torshammare…

Nättidningen ”Svensk Historia” rapporterade igår om den sk ”Skånehammaren” från historiska muséet i Stockholm. Originalet i silver kommer från den såkallade Friherre Claes Kurcks fornssaksamling, och är sedan den kom till historiska muséet år 1895 en av de mest kända och avbildade fynden från 800-talets Skåne och Vikingatiden överhuvudtaget. Den har blivit stilbildande för tusentals, ja hundratusentals olika slags kopior världen över, och de har tillverkats inte bara i rent silver utan också i i allehanda metallegeringar, ben, horn, plast och allehanda andra material. Den har återtryckts i mer eller oftast mindre exakt utförande på T-shirts, banderoller, vykort och bilder – naturligtvis också på Internet…

ORIGINALET är ALLTID bäst – ACCEPT NO CHEAP SUBSTITUTES !!

Min egen annons om Samfundets Särimners bildkalender – vars 10 sista exemplar fortfarande finns till salu – var det femte mest populära inslaget, och lästes över 340 gånger… Numera säljer jag de resterande exen för 75 + 18 kr porto = 93 kronor – och kontaktadressen finner ni här intill.

Det gäller som sagt att veta vad man ”köper” eller inte köper här i den Asatrogna delen av Världen, och det illustreras inte minst i inlägget om det påhittade smycket ”trollkorset” som nog inte har så mycket med svensk folktradition att ögra, utan redovisar hur en hednisk symbol vansläktats, och hamnat på avvägar. Detta inlägg från 2017 lästes inte mindre än 331 gånger, bara i år; och blev därmed det sjätte mest populäraste.

På sjundeplats finner vi inlägget om Naud-runan och det heliga niotalet, Odens särskilda runa i den äldre runraden. Jag citerar:

Naud-runan, också kallad Naudiz på gotiska har talvärdet nio, vilket är viktigt att komma ihåg. Runans namn syns också i det svenska ordet Nöd eller Nödd, liksom det tyska Not och det engelska Need, som ju betyder behov eller nödvändighet. Asarnas stora tal är tre, och tre gånger tre blir nio, talet för den högste av alla Asar, eller Oden själv. Mycket riktigt är Naud-runan hans speciella symbol, och har alltid symboliserat ödet eller nödvändigheten, det oundvikliga skeendet, och därmed ibland också Ragnarök självt.

Talet nio har en stor betydelse i Asatron, vilket de flesta kunniga insett. Oden hängde nio nätter på Världsträdet för att finna runorna, och hans ring Draupner eller den drypande alstrar en ny guldring av samma storlek som sig själv på nio dygn, varför Oden också är omåttligt rik. Heimdall föddes av nio mödrar, eller de nio vågorna, Rans och Ägirs döttrar. Nio är världarna som finns i Yggdrasil, och antikens folk talade om de nio muserna, indisk mytologi under vedisk tid om nio element i Världen, och bland de flesta indoeuropeiska folk spelar nio-talet samma roll som hos oss, en symbol för kosmos, och tingens nödvändighet.

Detta inlägg lästes 306 gånger förra året, och har totalt lästs över 360 gånger av olika personer, medan åttonde plats intogs av artikeln ”Nytt spjutfynd i Uppsala kan vara bevis för slaget vid Fyrisvall” – en ny dagsaktuell artikel om ett fornfynd, som vi inte har hört så mycket mera om sedan – men den arkeologiska forskningen arbetar ofta sakta, och sådana här fynd och artiklar förekommer ibland i dagspressen, för att först senare – efter flera år – bli uppmärksammade på nytt – och kanske också omvärderade vad det lider. Om just detta ”spetsfynd” har vi sedermera inget hört, men originalinlägget lästes av 277 personer.

Spetsen på ett litet kastspjut, och visst ingen pilspets, som Upsala Nya Tidning felaktigt skrev…

Nionde mest lästa inlägget för 2019 var inlägget om Tyr-runan – denna – för somliga politiskt anfäktade personer – så omstridda symbol. Det lästes 269 gånger förra året, och har sammanlagt blivit läst över 300 gånger. På tionde plats, slutligen, kom inlägget om den numera utbuade ”forskaren” Fredrik Gregorius vid Linköpings Universitet, en förvirrad kristen, som hävdar att ”Asatron inte finns” men vars röriga och förnuftsvidriga utsagor kommit på skam, gång efter annan.

Om inte annat, har denna blogg redan bevisat det. Asatron existerar, den utövas idag – och den har alltid funnits, då våra gudamakter existerade på bronsåldern och än tidigare, eller så länge det folk som ännu är i majoritet i vårt Sverige ännu finns i det här landet..

Jodu, Fredrik Gregorius – sug du på den !

Mysteriet med Kamrer Knut P Bergmans Runor – Och ”Den gamle Kamrerns julafton”

Igår fick jag reda på ett annat run-mysterium, eller en runsk gåta, som visserligen är löst redan, men som kan vara värd att skriva om på nytt. Det var bloggen ”Tjavvel” som för tio år sedan skrev om kamreren Knut P Bergman (1853-1906) vars gravsten på Kikås kyrkogård i Mölndal fortfarande har följande synnerligen hedniska och Asarna trogna inskrift:

Den gamle kamrerens gravsten har som ni kan se blivit vandaliserad och skadad, och han får inte frid ens i sin grav.  Vad vet man då om Knut P Bergman ? Tja, inte mycket. Han var född i Stockholm, hade familj en tid och blev 1902 kamrer vid Alstermo pappersbruk i Småland, dit familjen också flyttade med. Brukets direktion fanns i Mölnlycke, men ingen vet varför han blev begraven i Mölndal, och inte i Småland, men det är känt att han 1904 – två år före sin död vid knappa 53 års ålder – blev medlem av Götiska Förbundet, som fortfarande finns kvar i Göteborgstrakten, och som inte skall förväxlas med den äldre kulturföreningen med samma namn, som florerade i Stockholm och Uppsala.

Det första götiska förbundet hade bland annat Tégner och Ling som medlemmar, och ligger bakom två av de allra vanligaste orden i nutidens svenska, nämligen hälsningsfrasen ”Hej !” och ordet ”Skål!” som alla sanna svenskar också mycket väl känner till.

Götiska förbundets dryckeshorn – de sjöng sången ”Göterna fordomdags drucko ur horn” och gav oss både ”Hej !” och ”Skål !” som interjektioner…

Det första förbundet var emot kristendomen, medan det senare än idag är infiltrerat av kristna. Kvar från den hedniska tiden och runintresset finns bara ett ”fadderskap” för sex verkliga runstenar i Göteborgstrakten, och så det andra förbundets symbol, som än idag är ganska hednisk och rätt kraftfull. Den finns att beskåda som skulptur på Marstrands Fästning, bland annat, och ser ut såhär:

En edsring med runor, ett svärd och ett ärligt handslag, som synes. En till hälften hemlig orden, och en ännu hemligare inskrift på den gamle brukskamrerns grav – men vad betyder den ? Innan jag berättar lösningen på gåtan ska man komma ihåg, att för att göra förvirringen fullständig, så fanns det också på 1990-talet i Uppsala en skämtförening bland studenterna, som kallades ”Gotiska Förbundet”, även om några hårdrockare eller något annat slags löst folk ute i landsorten lär ha grundat ett senare ”gotiskt förbund” på fullt allvar.

Nåja – Götiska Förbundet – den första upplagan, gav i alla fall oss sentida hedningar seden att dricka ”Lagom” eller runt i ett lag, för det var detta de använde sina gemensamma, jättelika dryckeshorn till. Det har alla hedningar glömt idag, men endast jag; som förvaltar den esoteriska hedendomens och runkunskapens väg i Samfundet Särimner vet, varifrån sedvänjan ursprungligen kommer.

Texten på Knut P Bergmans gravsten har visat sig vara på latin, och är skriven från höger till vänster, alltså baklänges. 1975 misslyckades Runverkets experter helt med att tyda inskriften, som är skriven med ett medeltida runalfabete, men med två inskjutna tecken från den 24.typiga runraden, och den lyder:

”I de avlidnas natt vidrör människornas hårdhet mig inte. Jag gläder mig över att min hämnare lever”.

Duritas Hominem, och Vindex alltså – det är inga kristna uttryck, utan hedniska. Vad trodde den gamle brukskamreren egentligen på ? Själv tror jag det var VIDAR – hämndens gud enligt Asatron, men på vem, vad eller vilka han ville hämnas, vet vi fortfarande inte.

Vidar – hämndens gud och Fenrisulvens dråpare, syns på Gosforth-korset från Englands 900-tal – Detta med att anropa hämndens gud på gravstenar, är äldre än vi tror…

Den gamle kamreren tog med sig sina hemligheter i graven, men för de som har ögon till att se med och öronen till att höra, finns de förstås där ännu. Ett annat uttryck som rinner mig i sinnet just idag – kanske av lite lättsammare art – är uttrycket ”Den gamle Kamrerens Julafton som ursprungligen kommer från en skämtteckning av tecknaren Anders Forsberg, 1902, alltså samma år som Kamrer Knut P Bergman gick med i sitt kristna Götiska Förbund. Den ser förresten ut såhär, och var avsedd att vara en parodi på Carl Larssons interiörer från samma tid:

Romaner och noveller har genom åren skrivits om ”Den gamle Kamrerns Julafton”, liksom en hel del poesi. Redan 1910 ansåg man att bilden var en klassiker, och försökte analysera den, liksom Forsbergs andra verk. Man har tagit kamreren som en symbol för ungkarlstillståndet, eller de som inte har någon att fira Jul med, och tyckt synd om honom, men egentligen har kamreren det lugnt och skönt, där han ligger i sin soffa. Han röker en cigarr, och pipor, kanske med ”Gävle Vapen” finns i närheten. På bordet tår ett primuskök med stark konjak och glögg. Kamreren lägger en patiens, löser gåtor och njuter av tillvaron och livet, bekvämt nedbäddad. Kanske inte så illa ändå.

Själv ämnar jag fira Jul med min släkt och mina närmaste, efter att ha begått en årsgång och utesittning under själva Midvinternatten eller Höknatten, men det är en annan historia…

Hedniska Tankars Runkurs (del 14) Algiz eller Elhaz

Runan Algiz betecknade från början ett tonande S-ljud, eller närmast ett Z, och kanhända skrevs den som ”Elhaz” på gotiska. När det 24-typiga, urnordiska runalfabetet började ersättas av den yngre, 16-typiga runraden någon gång under 600-700 talen fick den heta Jalkr istället, och fick beteckna ett J-ljud. I England, där man ju använde det anglosaxiska runalfabetet, hände det att man vände runtecknet upp och ned, men hela tiden var man medveten om dess esoteriska betydelse och ursprung.

Runan har – kort och gott – alltid stått för djuret Älg -och det är vad Algiz och Elhaz betyder, eller en gång betydde. Den ser faktiskt ut som ett stiliserat älghuvud, med hornkronan sedd framifrån. Jämför med staden Östersunds sentida vapensköld.

Älgen, världens största hjortdjur; hade stor betydelse för nordborna och är och var ett karaktärsdjur just i Sverige. I överförd bemärkelse har runan kommit att stå för styrka, hälsa, kraft och skydd – egenskaper som vi fortfarande nog kan associera till älgar. Redan på Nämforsens hällristningar möter oss stiliserade älgar och människofigurer i mängd, och man har talat om ”jaktmagi”

Den här Nämforsen-ristningen till exempel, har blivit tolkad som en dansande kvinna ovanpå en älgs rygg, med en trumma i handen, och något som förefaller vara en hund eller en björn vid sin sida. Idén bakom konstverket är tydlig, och rymmer redan Jalkr-runans symbolik, långt före uppfinningen av skriften. Älgen står för livskraft, hälsa och energi, men också för skydd…

Alunda-älgen – ett ceremoniellt yxhuvud, gjord i Finländsk grönsten redan under yngre stenåldern, ska vara importerad till Uppland ifrån Karelen, har man sagt. Samma lätt förståeliga symbolik råder även där. Hövdingen bär älgen i sin hand, till tecken att han beskyddar och ger föda åt de sina. Yxan är både vapen, redskap och ett starkt skydd på samma gång.  Nu förvaras älgyxan på Historiska Muséet i Stockholm, och anses vara en av de viktigaste konstverken från svensk förhistoria överhuvudtaget. Också idag möter oss smått magiska älgar eller älg-individer i Sverige, som på sitt sätt faktiskt tyder på att Jalkr-runans kraft är helt oförminskad, och lika stark som någonsin i forntiden… I Eda Kommun i Värmland har självaste kommunalrådet Hans Nilsson dokumenterat en sällsynt Vit älg, som blivit symbol för hela kommunen – och även andra vita älgar lär i stor omfattning ha skådats där...

Filmer har visats på SVT. Forskare har besökt platsen, och konstaterat att Edas vita älgar inte är albinos, utan genetiskt sett helt normala djur, förutom ett anlag för Leucism, eller helvit färg. Men alla svenskar, som ser ett djur som det här; kan nog inte undgå att associera till sagans och mytens värld. Älgen står där, som ett fabeldjur i skymningen. Och kanske väntar vi oss nästan, att Huldran, ”Lussibruden” eller Freja, Skade eller någon av de andra gudinnorna ska dyka upp och kora denna älg som sitt riddjur. Sedermera har Ferdinand, som den ursprungliga vita älgtjuren från 2017 kallades, rapporterats försvunnen. P4 har sänt dokumentärprogram på radio i fallet – och sådant kan bara hända i Sverige, där människor och älgar nästan alltid levt sida vid sida, och i symbios.

Just idag rapporterades det i media, att Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen anser, att fler älgar måste skjutas och jagas. Människan har själv skapat idealiska förutsättningar för älgen, genom sitt moderna skogsbruk med ”föryngringsytor” och kalhyggen, där älgen förökar sig och trivs. Men för många älgar leder till fler viltolyckor, och död och skada för både människa och älg. Älgen är – vilket man också visste i gamla tider – ett villebråd som rovdjur som varg eller björn sällan rår på. En älg kan springa i timtal, eller rättare sagt älga – alla sanna svenskar vet vad som menas med detta verb, som beskriver älgens rörelsemönster – ordet saknas helt utanför de nordiska språken, och en älg springer inte, hoppar inte, skuttar inte – den just älgar, eller möjligen skrider fram, men det är också allt. Vargflockar kan jaga den i hela nätter och dagar, men älgen klarar sig oftast ändå. Älgen är en individ, ett ensamdjur – den uppträder ibland i familjegrupper, men älgtjuren är oftast ensam. Också det passar in med den nordiska och svenska karaktären – man kan inte tänka sig älgen utan svensken, eller svensken utan älgen (mer om älgar kan ni läsa under rubriken ”I Naturen” här ovan)

Myskoxar kan vända sig med hornen utåt, och bilda en ogenomtränglig försvarsmur, som inga vargar, hundrackor eller andra bestar kan rå på. ”White trash” göre sig icke besvär. Älgar har setts visa samma beteende, och ganska tidigt i historien – från 500-talet och framåt, skapade Nordborna det skyddstecken, som kallas ”Aegishjalmr” – skräckhjälmen (Aegi är ett helt annat ord med helt annan historia än Algiz) och som ursprungligen bestod av fyra stycken Algiz-runor, med hornen vända utåt…

Senare i historien – och i 1600-talets isländska svartkonstböcker, antog samma tecken mer invecklade och fantasifulla former – det fanns ju inga älgar på Island, och nu hade man glömt bort symbolens sanna ursprung – men den användes ändå som ett tecken för gudarnas och makternas beskydd.

Om nu runan Yr (en idegranskvist) stod för växtriket, och runan Pertha (en sten, eller en behållare) stod för mineralriket, så förstår vi också, att Jalkr står för djurriket, och att denna tolfte, trettonde och fjortonde runa bildade en logisk sekvens av symboler – de var visst inte ordnade av en slump, utan med en systematisk tanke bakom. Men inte nog med det. De gamla nordborna trodde också på Älgfrodar, ett slags blandväsen mellan människa och älg, säger en del – eller män med älgens vighet och styrka. Då som nu händer det att jägare dricker älgens hjärteblod, för att få hans styrka och livskraft – särskilt samerna anser att det är hälosamt ! och hela symboliken med älgen, och älgrunan som en hälso- och kraftsymbol, ligger i öppen dag – det är fortfarande mycket lätt för envar älgjägare eller människor som umgåtts med älg, att ta till sig den eviga, oförstörbara, för alla tider oföränderliga symbolen – och få del av Jalkrs magi..

Liv respektive död. Även en helt vanlig posttjänsteman kan som synes ha tydliga ”livsrunor” och ”dödsrunor” på sin gravsten. Kränker det någon ?

I Tyskland är det i alla fall helt legalt.. denna gravsten är från 1960-talet

 

I Tyskland har man på 17-1800 talet använt Jalkr eller Algiz på korsvirkeshus, både som en lyckobringande symbol och för att tala om när huset varit byggt. Denna vana – alltså Jalkr-runor försedda med datum – trängde under det tidiga 1900-talet ut även på gravstenar och kyrkogårdar – och som ni kan se,är det ännu så i dagens Tyskland, här och där. En uppåtvänd Jalkr runa betyder födelsedatum, en nedåtvänd döds-datum. En del fanatiska och run-hatande kristna har sagt, att detta skulle vara något som nazisterna hittat på, och påstått en massa om att ”Jalkr runan skulle vara politiskt belastad” och så vidare. Till och med det faktum att den förekommit på apoteksskyltar, även på 1960-talet (då Tyskland nog knappast var något nazistiskt land, om vi inte räknar gamla DDR förstås) har av dessa anonyma ”hatare” använts som ”bevis”.

Men vad bevisar det ?

Att en Jalkr-runa finns på en läkemedels-etikett idag, eller på en apoteks-skylt, har faktiskt inte ett enda dugg med några nazister att göra. Snarare kan man i så fall säga, att det tyder på Jalkr-runans gamla koppling till liv och hälsa…

Fredsrörelsens ”peace-märke” – också från 1960-talet – har av vissa runologer tolkats som dödens symbol, inskriven i en cirkel – vilket den ju också är. Eller – en upp och nedvänd Jalkr, plus en Is-runa – ibland kanske ansedd som den mest olycksbådande runan av alla..

Inom parantes skall här sägas, att det egentligen inte finns några ”upp och nedvända runor” som många tror – utom då det gäller Jalkr och några runor till.

Jag har tidigare gått igenom hur smarta amerikanska affärsmän förfalskade hela den äldre runraden, och försökte göra ett slag ”Tarot” eller spå-kortlek av den, vilket den aldrig var och aldrig har varit. Särskilt den judiske bokförläggaren Ralph Blum i New York, som trodde att ”runestones” eller ”runstenar” skulle se ut såhär är ansvarig för hela bluffen med att man skulle dragit runor en och en, och tagit tydor av dem – något som inte alls förekom i forntiden. För det har vi rikhaltiga indicier och bevis, både från Cornelius Tacitus och andra källor, där runor för första gången nämns.

NEJ – tvärtemot vad diverse snurriga ”fornsedare” och run-profeter i USA sprider ut på nätet, så ser inga ”Runstenar” ut såhär….

 

Utan såhär….

Runor har alltid varit skrivtecken i första hand, symboler eller magiska tecken i andra hand. Deras esoteriska användning har antagligen aldrig varit till för gemene man, utan endast för de invigda. Och som ni ser blir en Is-runa, en Bjarka-runa och en Ing-runa (till exempel !) inte alls annorlunda, om man vänder upp och ned på dem. Ifall ni inte tror mig, kan ni ju vända hela dataskärmen upp och ned nu, eller ställa er på huvudet kanske, så ser ni bättre… Inte heller Gifu-runan (formad som ett X) blir annorlunda om man vänder upp och ned på den, förty den ser fortfarande ut som ett X… Förstår ni vad jag menar ? Och – som vi också ser – Eiwaz eller Yr blir upp och ned till ett S eller en Sol-runa…

Därför finns det alltså inga ”upp och nedvända” runor med negativa betydelser, ungefär som Tarockens-kort i spå-kortlekarna. Undantaget Jalkr – rättvänd för födelse, nedåtvänd för död – fanns det ingen sådan symbolik, utan det är bogus, ”hitte-på”, new age och knäppskalle-fantasier, alltsammans

Som vi ser kan dock en runslinga stå upp och ned eller lodrätt på en sten, däremot, men då finns det alltid en rättvänd läsriktning, så det var en annan sak..

Numerologiskt sett utgör Jalkr Frejas wynjoruna eller gammanrunan (med talvärdet sju)  gånger två, det demoniska tursatalet, och slutsatsen blir då en runa som är stark i sig själv, glad inåt men står för försvar och kraftansträngning utåt, vilket motsvarar den ståtliga älgtjurens sätt att vara.

Man har också försökt koppla den till ett förmodat urgermanska ord algis, som skulle betyda svan, och valkyriorna, skyddsgudomligheter också de, ibland i svangestalt.

 

Stadhagaldern eller runställninngen för Algis är att stå med armarna snett uppsträckta i luften, och benen tätt tillsammans, erinrande om Bifrosts bro i skyn eller en anropsställning av det högre, och man har kallat den en hugruna.(Bif-röst eller rist, alltså den bävande vägen, har inget med bin eller frost att göra. Ni MÅSTE lära er ordens korrekta ursprung – det finns inga genvägar !) Alghs, -als erinrar också om det gamla ortnamnsledet – al för helig plats, helig lund eller liknande, som i Fröjal, Sala med flera ortnamn, och det finns forskare som vill se en koppling här, liksom till det rödbarkiga alträdet – albark ger ju röd färg att färga runor med, och den röda färgen står för blod och liv, som hos älgen, det stora djuret som alltid varit svenskarnas största jaktbyte och en omistlig del i vår huvudsakliga föda.

En upprättstående och en nedåtgående jalkr-runa bildar en hagal-runa, och där hagel står för det kosmiska, står jalkr kanske för livet i kosmos, animaliskt liv, har man tänkt sig. Freyja Ashwynn har kallat den för en Heimdalsruna, vilket kan stämma vad gäller kopplingen till Bifrost, och den kan också användas i läkedomsmagi, vilket jag inte lär ut. Helmut Arnz och andra tyska runmagiker har sett hällristningarnas bilder av män med uppresta händer som en början till Jalkr-tecknet, och spekulerat om Ashwinns, de gudomliga tvillingar som nämns redan i Rigveda, kanske också ursprunget till Asarna, som bärare av runans dualism och skyddskraft. Sigdrifas hymn om läkehänder i Sigdrifumal har också nämnts i detta sammanhang, liksom Odens fjortonde galder i runatal havamals, där han talar om att han med hjälp av den galdern kan tälja Asar och Alfer alla, vilket Agrell ansåg syfta på zodiakens krets, eller de tolv stora Asarna. Hursomhelst är Algiz en av de kraftigaste skydds- och läkedomsrunorna, tillika en livsruna, och bör hållas i minnet för all skyddsmagi.