Mera om Växternas Magi till Midsommar..

Midsommaren, denna för oss Nordbor och Svenskar så centrala fest, närmar sig. Under tidigare år har jag behandlat hur etnologer konstaterat att det ursprungligen var nio örter eller blommor som dolde sig i den bekanta spådomsleken med blommor under huvudkudden vid årets kortaste natt, även om man senare sagt att det skulle vara sju. De som följt med i den här bloggen en längre tid och följt Hedniska Tankars Runskola vet också, att nio är Odens tal och siffran för Naud-runan, som också är Ödets och Odens runa; likaväl som att sju är ett tal för Freja – vi talar ännu om den sjunde himlen – och Wynjorunan, som förvisso är nyttig i ett visst slags magi. Borta på bloggen ”Ett häxhem” nämndes nog oavsiktligt och som någotslags kompromiss åtta häxörter inför Midsommar, men jag orkade själv inte omtala vartill Gråbo, Johannesört och till slut Maskros är nyttiga, senast jag skrev om saken.

TÄNK PÅ ERA GÖROMÅL – DRICK EJ MERA ÄN NI TÅL… Själve Putin har i TV uppmanat sitt ryska folk till måttlighet, och ”svenska” dryckesvanor… Varför följer inte DU också LEDARENS kloka beslut ??

Min egen Midsommar tänker jag som sagt fira ihop med mina anhöriga, och de som är mig kärast; men inte den pöbel, som gjort sig garanterat oförtjänt av mitt kultiverade sällskap. Precis som den ryske Presidenten är jag en man av måttliga dryckesvanor, men på nationella festdagar anser jag att det är en religiös plikt att dricka ett litet kvantum brännvin för mig som sann hedning och Asatroende. Jag vet, att också Presidenten av Svitjod hin Mikla – som det en gång hette – också i sitt hjärta känner likadant, ty – tro mig tro mig – han är en god man ! Däremot har vi svenskar större anledning att sova mindre lugnt om nätterna ifall vårt grannland i Öster leds av sådana, som snart kan efterträda honom – men det är en annan historia.

I och med att jag nämnt brännvinet, kommer vi också in på brännvinskryddorna, och då är Mansblod eller Johannesört den första växt, vi behöver ta hänsyn till.

Johannesörten, Hypericum Perforatum, innehåller ett ämne kallat hypericin, vilket gör människor överkänsliga för ultraviolett ljus, men som underligt nog också påstås ha antidepressiv verkan. Hypericinet förstörs av alkohol, och att sätta Johannesört på brännvin gör man främst för den blodröda färgens skull – man får fram den redan genom att gnugga daggvåta blommor i händerna efter ett sommar-regn, men det känner ni nog alla redan till. Mansblod eller Mannablod var och är det enda riktiga svenska namnet på örten, och som jag sade, så ansågs den växa på gamla slagfält eller forngravar, speciellt i Roslagen, där man skall ha lagt den på sår – visserligen är johannesörten svagt anticeptisk, precis som en hel del växter i den svenska floran, och även ett svagt bitterämne, men det gäller nog de flesta medicinalväxter. Förutom att redan plockning och gnidning med Johannesört ökar hudens ljuskänslighet är den fullständigt ofarlig, och ett ofta prövat recept är att torka den, och sen göra en infusion av två teskedar torkade blad i 1,5 dl vatten, eller mera vid behov. Som sårtvätt är det inte alls särskilt bra, trots vad som står i medeltidens kristna örtaböcker, men dricker ni infusionen på kvällen, ska ni finna att den har en viss muskelavslappande och sömngivande effekt. Härav haver mången blivit hjälpt, det säger jag er..

Vapensköld för ”Doktor Allvetande” enligt den tyska sagan…

 

Gråbo, Artemisia Vulgaris är en ganska oskyldig växt den också – för de som inte är allergiska emot gråbopollen, och därmed antagligen emot maskrosor och selleri…Dessutom, intressant nog, innehåller Gråbo ett ämne kallat Thujon, som också finns i den nära släktingen Artemisia Absentum, alltså Malört – som Absint görs av – och som i ren form, destillerad och ihop med sprit, blir ett starkt nervgift – varför 1890-talets franska absinth inte finns i handeln längre.. Men Gråbon, spridd över hela norra halvklotet och närmast ett ogräs, är också släkt med maskrosen och hör väl hemma ibland häxörterna, trots att halten av thujon inte alls är lika hög som i Malörten – någon giftverkan får man nämligen inte, i torkad form, färsk eller hur än man behandlar plantan, och tur är väl det…

I en bok, utgiven av den förfarna och beryktade trollpackan Ritva Herjufsdotter i Dals-Långed finns citat ur munken Henrik Harpestrengs läkeböcker från det danska 1200-talet, och han skrev som såhär, skam till sägandes:

Artemisia Gråbo, dricker kona som dött barn haver i sig, då går det ur henne. Gråbo gör att man kan pissa. Kvinna som ej kan få barn skall äta den med ättika, stött väl smått och silat genom rent kläde uti rena grytor och dricka, så föder hon nog till sist. Har hon ont sedan, sjudes gråbo i vatten och bindes ovan naveln med linklut i en timma, det hjälper nog. En man som har skälvan kan äta gråbo i tre dagar, sen får han bot !

Där hör ni ju själva ! Inom parantes var det nog ganska tråkigt för en munk att hela tiden bli eftersprungen av allehanda lösa konor, med idel kvinnliga problem. Själv misstänker jag att Henrik Harpestreng, som ju var kunglig livläkare åt Erik Plogpenning, en kung med fyra hustrur – varav flera samtidigt – egentligen var hjärtligt trött på detta, och ordinerade gråbo för lite allt möjligt. Den förträfflige överlevnadsexperten Stefan Källman skriver mycket om Inuiternas bruk av Gråbo på Grönland – att Gråbo där också blev en stor läkeväxt, beror väl på att det finns få växter som tål grönländskt klimat överhuvudtaget, och att eskimåfolken gjorde som Tjucktjerna i Sibirien vad gäller vanlig bladvass – de hittade på tusen och en användningsområden för den…

Gråbo har trotts vara bra för lite allt möjligt…

Han berättar en historia – utan källhänvisning – om en ung inuitkvinna som hade blivit biten av en slädhund och fått variga, infekterade år –  slädhundar och sälar är faktiskt de farligaste djuren i Arktis, så när som på isbjörnen, och det beror på köttätande djurs dåliga munhygien… Hon skall ha doppat handen i en kall bladmassa gjord på kokade Gråbolöv 3-4 gånger per dag, och efter en halv vecka skall infektionen ha upphört. Det är sant att Gråbo har antiseptiska egenskaper om man gör tvättvätska av den, men den är långtifrån den enda Nordiska växten med de egenskaperna. Källman rekommenderar den för brännskador, utan att säga att det då är första gradens brännskada det är fråga om, och råder sina läsare att smeta hackadde gråboblad och fett på brännblåsor, men har man andra eller tredje gradens brännskador eller öppna sår bör man säkerligen vara försiktig, att smeta växtdelar i dem är inte att tänka på; även om växterna befriats från jord och kokats rena. Vikingarna behandlade öppna brännsår med tunna linnebindlar, doppade i bivax. När bivaxet kallnat, strök man på honung (som också är antiseptisk i sig) på linnebindlarna, och behandlade öppna brännsår med det – bivaxet och honungen gjorde att förbandet inte klibbade fast i såret, som lätt kunde infekteras annars.

Se upp för Gråsälen ! Den bits och är vanligtvis mycket ful i mun – men allmänheten fodrar väl borstade säldjur nuförtiden…

Jag har en gång i mitt liv provat den metoden, när det gällt att behandla en person med kraftiga brännsår i en öppen träbåt. Det vikingatida knepet fungerar faktiskt, i brist på riktiga, moderna brännskadeförband som bygger på exakt samma princip, och måste hållas fuktiga i foliepaket. För övrigt är behandling av brännsår i en miljö, som kännetecknas av skit, tjära och trä samt smutsigt vatten en av de svåraste uppgifter man kan ge sig på som ”sjv-man”, första linjen… normalt sett skall man ha fullt utrustade förbandsplatser eller sjukhus för sådant där – men vad gör man om man inte kan transportera en person bakåt – och det inte längre finns någon uppsamlingsplats för skadade överhuvudtaget ?

I en miljö som den här behövs gråbo i skeppsapoteket…

Det sägs att gråbo i stora doser kan ge skakningar, kramp och huvudvärk om den äts, men det gäller inte i infusion. 1-2 nävar av den hela växten räcker, bara man kokar den 10-15 minuter, låter den svalna och doppar bandage eller lindor i tvättvätskan. Delar av gråbo eller växter skall aldrig ligga direkt emot såret. Som te – vilket ska vara matsmältningsbefrämjande – tar man lika delar gråbo i vatten, dvs 1 kg för 1 liter, 100 gram för en deciliter osv. Mot brännskador används bladmassa – bladen, fint rensade, lägges i ett kärl och så häller man vatten över så det precis täcker, och kokar sönder dem till en gröt, som sen får kallna. Den används till att doppa fingrar och händer i, vid infekterade sår, som inuiterna gjorde, eller emot insektsstick, vilket har provats, och hjälpt mången. Lär er nu detta !

”Fältsjukvård” – När den är som bäst….

Den vanliga maskrosen (Taraxacum Vulgare) är inte nämnd i medeltidens eller antikens läkeböcker, och forskare antar faktiskt, att den inte ens fanns i Europa på Vikingatiden – vilket är ganska anmärkningsvärt. På en nu borttagen sida från nätet lär Svenska Botaniska Föreningen ha skrivit om saken, och det sägs att alla underarter av maskrosen kommer från Mindre Asien och Mena-länderna – och likt ett annat fult och besvärligt ogräs, som benämns islam, har den sedan spritts över Europa sedan 1400-talet och framåt...

Att maskrosblad kan ätas – så länge de är späda – och att maskrosens rot – ifall man kan dra upp den hel – kan torkas, rostas i ugn och malas till kaffesurrogat, känner de flesta svenskar till sedan 1920-talet – och eftersom den är släkt med gråbon, ska den också ha urindrivande egenskaper – precis som vanligt kaffe. Tar man mjölksaften av maskros – som innehåller naturligt latex och sägs kunna förädlas till gummi (här har IG Farben och grabbarna en uppgift, antar jag !) och penslar på vårtor – då den är svagt etsande – lär de gå bort så småningom, ifall man blandar med vanlig hudkräm, har jag hört – men om också Miljöpartister – ett annat fult ogräs – kan fås att försvinna så lätt, vill jag låta vara osagt, för den metoden att doppa och pensla dem med hudkräm, har jag ännu icke prövat.

Källman, slutligen, säger att maskrosens rot är den mest kolhydratrika i hela naturen, och att man kan laka bitterämnena ur den genom att lägga 5 mm stora bitar i vatten i 90 minuter, så byta vatten några gånger och till sist koka rötterna 20 minuter till soppa, eller använda dem som färs till maskrosbiff. Pröva det, den som vill och kan – eller som vill lägga energi på att rensa maskrosor, skölja och koka i en halv dag, innan det blir dags för att äta..

 

Annonser

”Ett Häxhem” om Örternas magi…

Där bränner jag mitt brännvin själv, och kryddar med Johannesört,
och dricker det med välbehag, till sill och hembakt vört. ”

– Ulf Lundell, ur sången ”öppna landskap”

 

När jag nu ändå håller på att recensera och rekommendera andra bloggar på nätet under devisen ”många äro komna, men få äro kallade ! gjorde jag idag en positiv upptäckt. Författarinnan till bloggen ”Ett Häxhem” har äntligen börjat publicera sig igen, efter en inspiratorisk torka som varat sedan 2013, dvs för sex år sedan. Tiden går – och själv har jag bloggat kontinuerligt eller så gott som dagligen sedan dess. Vad det nu gäller Häxeri och örtinsamlande kring Midsommar, så är jag själv inte helt okritisk. Signaturen ”ett häxhem” berättar till exempel, rakt av och rakt ut på nätet att hon ska ut och samla fingerborgsblomma eller digitalis till Midsommar, och en annan av hennes medsystrar bloggar på rakt fram om Tibast, som inte bara är starkt giftig, utan – fel använd – ger kraftiga hallucinatoriska effekter, helt slumpvis i veckor eller månader efteråt; vilket beror på att de aktiva substanserna kan lagras i de myelinskidor som omger hjärnans nervceller  – den ger också synnerligen kraftig huvudvärk enligt vissa källor – att den då enligt Asatron ansetts helgad åt Tyr, som himmels- och stridsgud, är kanske inte att undra på… En del källor påstår till och med, att det var av Tibast som gallerna skulle ha börjat ”frukta för att himlen skulle ramla ned över deras huvuden” vilket en del antika författare typ Caesar faktiskt nämner.

Nåja – nu skall jag inte bli alltför pekfingerviftande eller moraliserande, även om det är synnerligen vanligt i Landet Löfvén eller det före detta Sverige nuförtiden. Jag nöjer mig med att konstatera att jag känner författarinnan bakom bloggen ”Ett Häxhem” som en vuxen eller ansvarskännande kvinna, som nog inte tänker använda sin insamlade digitalis purpurea i mordiska eller destruktiva avsikter. Dessutom är det faktiskt så, att både digitoxin a och digittoxin b, de två sk hjärtglykosider som finns just i den blomman, bara bryts ned långsamt efter döden, och alltså kan konstateras av läkare post mortem, om det är så att det skulle ske några giftmord eller olyckshändelser, och förtärande av misstag är nog ganska uteslutet – denna växt smakar inte gott i sig själv, utan ganska beskt och illa.

 

Visst – det är Freyja Freya Freja Fröja bakom allt såhär i Midsommartid – men inte alla Frejor har goda avsikter, eller är lika sköna…

Illustration: Vaughn Bodé

Men alla sk ”häxor” eller till och med ”nyhäxor” man möter på nätet är inte trevliga – och det ska man ha klart för sig. Det finns vad som kallas ”Vit”, ”Grå” och slutligen ”Svart” magi,likaväl som det finns påstått ”Vita”, ”Grå” och ”Svarta” utöverskor, eller med andra ord såkallade häxor. Jag skriver såkallade, eftersom min utgångspunkt är att organisk kemi och läkeväxter faktiskt hör ihop, och att det inte nödvändigtvis är något ”magiskt” bakom detta, annat än som en oväntad bonuseffekt eller ibland också placebo-effekt, så att säga. Alla de här tankeskolorna och utöverskorna går gradvis över i varandra, utan klara gränser eller linjer, och till sist finns det också rent skräp eller ”fornsedare” därute, som ni verkligen skall akta er för – om ni inte vill bli just förgiftade till kropp och ”själ” vill säga..

Det var då det… Det gäller att INTE vara naiv, också i hedniska kretsar…

 

Min egen utgångspunkt till hur jag kom att intressera mig för vilda växter, och särskilt läkeväxter och deras bruk har varit mycket annorlunda än ”Ett Häxhems”. Det skadar inte att läsa överlevnadshandböcker, till exempel, ifall man vill lära sig vilka växter som är giftiga och därmed farliga – eller också inte, och därmed ätbara. En bok som jag verkligen vill rekommendera, helhjärtat och oreserverat i sammanhanget är Stefan Kjellmans ”Vilda Växter som mat & medicin” vilket även tar upp naturfolkens och primitiva kulturers bruk av våra vanligaste, i Norden förekommande växter – och även vår Nordiska, Hedniska Allmogekulturs sätt att använda just de växterna.

Men även i överlevnads-svängen finns bröd & cirkusar, panem et circenses, Bear Grylls och andra griller… Jag själv kan redan tillräckligt om gifter för att upplysa er om att det finns växter som kan användas som pilgift – lika dödliga som någonsin curare – i den svenska floran, och att det finns växter i Sverige som är så farliga, att bara några blad och rötter av dem kommer med i en sallad eller en gryta, så skulle det räcka för att döda minst ett tjog personer – och utmed Karlbergskanalen i Stockholms innerstad har jag faktiskt sett en växt som är så farlig, att man skulle kunna förgifta dricksvattenreservoarer i en större stad med den. Utöver det vet jag också växter vars verkan på hjärtat är så stark, att de skulle kunna döda, och de gifterna syns inte efter döden, eftersom de aktiva substanserna bryts ned redan efter ett par timmar. Alternativ till digitalis finns, bland annat i Sydsveriges sjöar – men jag säger inte mera. Sånt här lär jag aldrig ut, inte till någon, inte minst därför att man inte vet, vilka sorters dårar dårute som i barnsligt oförstånd, ”fornsederi” och ren omognad och experimentlusta skulle kunna börja använda alltsammans.

Också en bra grundbok att börja med, om man vill lära sig något om läkeväxter…Kunskap är inte alltid något ”mystiskt”

”Purple Haze, man !”

Även antika författares skrifter kan ge en hel del ”magiska” tips, för den klurige. Dioskorides, som var ”Surgeon General” eller överste Arméläkare på Kejsar Augustus tid, vet att berätta att Gråbo – en av de växter författarinnan till ”ett Häxhem” nämner i sin senaste blogg – var något som de romerska legionärerna placerade i sina ”caligae” eller sandaler under fotsulan, för att inte bli trötta i fötterna under långa marscher, som de ju nästan alltid var ute på. I den romerska armén var det nämligen ett grundläggande krav att klara 25 romerska mil minst en gång i månaden – med full utrustning – omräknat till våra mått blir det ungefär 35 km. Jag och en kamrat läste oss också till, att på Dioskorides tid kunde romarna tvätta sina fötter i vinäger, för att undvika fotsvamp. Sagt och gjort ! Vi hällde en deciliter rödvins-vinäger rakt ned i våra marschkängor – och si ! – fotsvampen försvann verkligen, men allt allt allt i kängornas närhet, skåp och byxor inbegripet, formligen stank av vinäger i mer än ett halvårs tid… Mycket magisk effekt, med andra ord.

”Ett häxhem” nämner i tur och ordning mycket kortfattat Kungsklöver, vild Förgätmigej, Vänderot, Gullviva (som hon påstår skulle ge ”respekt och pondus” – själv undrar jag just hur, men i och för sig, växtens gamla namn är ”Oxläggor” och man kan lägga den på mjöd, vilket liksom oxar kanske är respektingivande. Quod licet Jovi, Non liquet Bovi ! ) och till sist också Gråbo, Johannesört samt Maskros.

Kungsklöver är en växt som inte alls finns i verkligheten, utan bara i Tolkiens löjliga sagor. Vanlig klöver finns på riktigt, och behöver inte romantiseras. Rödklöver kan faktiskt malas till mjöl – och ätas – eller användas i sallad – i båda fallen tar man blommorna, vilket senast lär ha gjorts i Sverige under första världskriget.

Går att äta…

 

Förgätmigej innehåller kaliiumsalter, och är därför allmänt stärkande – och dessutom en växt med oskyldiga halter av aktiva ämnen, som man knappast kan förgifta sig på eller få biverkningar av. ”Mostly harmless” eller idiotsäker, med andra ord.

Vänderot, däremot, är en mäkta intressant växt. Jag känner den som Huldrans eller skogsråets speciella planta – och i den bekanta ”Tibast-sägnen” frågade en bondhustru en gång ett skogsrå, hur man gör ifall en ko inte får stå ifred för tjuren. ”Tibast och Vänderot – det ger snabb bot!” sa Skogsrået, men se bondkärringen gav blandningen till sin karl istället, för honom hade skogsrået varit på. Och runt runt stugan påföljande natt sprang det kärlekskranska rået och skrek: ”Tibast och vänderot – Tvi vale mig, som lärde dig slik bot!

Förklaringen ligger i att Tibast är ett psykedelika, som sagt,  men att Valeriana eller Vänderot anses allmänt lugnande, och har använts som anti-afrodisiakum (för män), ifall man nu skulle behöva ett sådant. På kvinnor, däremot, ska Vänderoten ha exakt omvänd effekt, vilket förklarar Skogsråets reaktion i folksägnen. All min visdom lär jag ut, med penna såväl som med trut ! Källman skriver att vänderoten använts som lugnande medel i minst 2000 år, och att även indianer och inuiter kände till den. Enbart roten är verksam, och den bör ätas färsk, eller finhackas och ställas i 1,5 dl kallt vatten i minst 12 timmar, varefter man dricker vattnet. Hankatter och kvinnor skall också bli upptända av Valeriana, sägs det, men på män har den sömngivande effekt – och eftersom örten ska ha samma ämne i sig som i hankatters urin, ska den dra honkatter – Frejas djur – till sig i stor myckenhet. Bara så ni vet. Allt detta enligt Källman, som nog inte provat detta, men om man vill fånga katter, säger han; kan man mosa sönder Vänderotens rötter och placera dem där man önskar, att katten ska ha sin gång…

Som det kan bli – Eller hur !

 

Gullvivor, däremot, har knappast ansetts som någon större medicinalväxt, utom att ”Oxläggor” kunde användas för att göra vin eller mjöd, färga snus och sättas på brännvin för smakens skull. Annat var det hos galler och kelter. Där skulle gullvivan var en av ”de tolv heliga örterna” (månadsväxter ??) som bara druider kunde samla in, barfota och tigande – och Gullvivan lär ha kallats ”Frejas nyckel” och ha figurerat i en sägen, som liknar den om hur Oden fann skaldemjödet hos Gunnlöd i Hnitberg, efter dess borrande…Här är vi ett stort hedniskt mysterium på spåren. Dessutom är Gullvivor fortfarande fridlysta i större delen av landet, men det kände ni väl redan till ?

Gråbon, Maskrosen och Johannesörten, som heter Androsaimon på Grrekiska och Mannablod hos oss – den lär växa på slagfält ur de dödas kroppar – spar jag till ett senare tillfälle – men det är Frejas växter det också… Och till sist – musik:

Jag trivs bäst i Svenska landskap – I ett fritt land vill jag bo.
Utan Allah, ”gud” och Jesus, så att här blir frid och ro.
Jag trivs bäst i Svenska landskap, där Asatron slår rot.
Där örnar flyger högt i skyn, långt bortom våld och hot.
Där dricker jag mitt brännvin själv, och bjuder in var ärlig gäst
Jag trivs bäst i Svenska landskap, där var dag blir en fest.

Jag trivs bäst i frid och frihet, där vi lever vist och väl
Ingen kommer i min närhet, som ljuger eller stjäl.
Jag trivs bäst när dagen bräcker, och där hugen fylls av ljus
där korpar hörs på avstånd, och det är långt till kristna hus.
Men där makterna är nära, så att en tyst och stilla natt
där du under stjärnorna, kan höra Frejas skratt.
för jag trivs bäst i frid och frihet, där vi lever vist och väl.

Jag trivs bäst förutan dåligt sällskap, och allt ”fornsederi”
där Asatron får härska, för en ny Värld, skön och fri.
Där det klara och det enkla får råda som det vill.
Där ja är ja, och nej är nej, och all tvekan tiger still.
Där höjer jag min edsring själv, och lägger på en sten
där runor ristats för vår skull, en gång för längesen.
Ja, helt förutan dåligt sällskap, och allt ”fornsederi”.