Spridda tankar om Max von Sydow, Gudinnan Hel och det Kristna Helvetet…

”Så vandra våra store män
från ljuset, in i skuggan
Här vilar denne riddaren
utav den Förgyllda Suggan”

– Carl Mikael Bellman

– ”Max von Sydow är död –
Men vad ska det då bli av hans hund ?”
– Vad menar du ?
– ”Jo, Tax von Sydow…”

(dialog från min arbetsplats, dagen till ära)

Kanhända är det vanartigt att skämta när en stor svensk skådespelare är död, kanhända inte. Det är i alla händelser mycket hedniskt, ty döden är inget som vi Hedningar och Asatroende är det minsta rädda för. Max von Sydow lämnade det jordiska idag vid 90 års ålder. Han var sedan 2002 inte bosatt i sitt hemland, utan i Frankrike, där han också blev Riddare av Hederslegionen. Han gjorde vårt land känt utomlands, men i Fredrik Reinfeldts och Stefan Löfvéns Sverige varken kunde eller ville han leva – för vårt land gynnar inte konstnärlig verksamhet eller fritt skapande numera. Och han var en sådan skådespelare som på film gestaltade praktiskt taget allt, från Kejsar Ming i Blixt Gordon till Riddar Antonius Block i ”Det sjunde inseglet” som heter ”The Seventh Seal” på Engelska…

”The Seventh Seal” = Den sjunde Sälen… ? (Knubbsälen på bilden har i vanlig ordning MISSFÖRSTÅTT alltihop..)

Bilden från Bergmans film, där Max von Sydows veteran från de kristna korstågen spelar schack med döden, är klassisk; och finns väl snart sagt på alla Västerlänningars och kristnas näthinnor. Max von Sydow var bara 28 år när denna film gjordes, och dessutom spelade han samma år (1957) i Bergmans ”Smultronstället” vilket är en mycket bättre film om döden, för redan från första början handlade von Sydows rolltolkningar just om gamla män, och livets slutskede, lustigt nog.

 

 

Undersöker man Bergmans dialog i filmen, kommer den ibland farligt nära slapstick, som när riddaren konstaterar att Döden fick svart när de drar om pjäsernas fördelning, och döden trött replikerar att ”det passar ju bra !”. Han svarar också som en gammal man, oändligt blasé och livserfaren på repliken ”Vänta litet!” med ”Så säger ni alla...” ungefär som om han hade hört denna replik till leda, och minst en miljon gånger förut – för han ger ju sällan några uppskov. ”Smultronstället” där en gammal professor lungt och stilla tar avsked från livet och till sist välkomnar döden, efter att ha konfronterats med minnena av en symbolisk Frejas lund och en gammal ungdomskärlek är mycket mera hednisk till innehållet än Bergmans vanliga kristna ångestfantasier, som tenderar att bli väldigt, väldigt tjatiga, precis som kristendomen eller krystendummen i gemen.

”Smultronstället” av Ingmar Bergman anlägger en Hednisk syn på Livet och Döden, inte en kristen. Det var hans mest hedniska film någonsin, förutom ”Jungfrukällan”

Naturligtvis visar statstelevisionen i afton Det sjunde Inseglet i repris, men jag tänker för min del inte se om den, utledsen på dess kristna världsbild som jag är. ”Smultronstället” och många andra av Sydows filmer skulle passa bättre för en repris. En av de bästa rolltolkningar jag sett med Max von Sydow är den sorgligt undervärderade och ofta (dvs i Sverige ) ignorerade ”Three Days of the Condor” eller Tre Dagar för Kondor, en spionthriller, som i bokform omfattade sex dagar, och inte alls tre..

 

Max von Sydow spelar här Joubert, en lejd mördare och dubbelagent, men han är så långt från Stellan Skarsgårds och Peter Stormares totalt orealistiska, barnsliga, gapiga och skrikiga action-hjältar som det överhuvudtaget går att komma. Joubert är bärdig från Strassburg eller Strassbourg i Elsass-Lothringen, talar både tyska, engelska och franska samt alla andra större världsspråk inklusive ryska, och man får veta att han redan i ungdomen dels mördade till förmån för de allierade, men ibland till förmån för nazisterna; och under 1970-talet har han övergått till att ibland stödja Sovjet, ibland USA, allt efter vilken sida som för tillfället betalar bäst för hans tjänster.

Joubert ser ut som en gammal Jurist eller kanske revisor, och är en man som arbetar ytterst långsamt, men metodiskt. Han använder en gammaldags läderportfölj med en gammaldags glastermos med plåthölje och en riktig kork, och häller försiktigt upp en skvätt kaffe åt sig själv, innan han skruvar ihop sitt mordvapen, som jag tror är ett Mannlicher-Carcano-gevär, för övrigt ett av de bästa prickskyttevapen som någonsin tillverkats. Joubert är också gammal ungkarl, lever ytterst enkelt och spartanskt på billiga hotell och förflyttar sig hellre med tåg, spårvagn eller buss medan han är klädd i en gammal brun hatt och pepitamönstrad trenchcoat. Ingen lägger märke till honom, därför att han flyter in överallt – men på något sätt ÄR han ett förkroppsligande av själva Döden, en mycket modern och kyligt opersonlig och effektiv död, visserligen, på ett sätt som egentligen är oerhört mycket mer skrämmande än Bergmans medeltida pajas.

Joubert har också modellbygge som enda hobby – en egenskap han delar med mig – och i en minnesvärd scen sitter han med ett antal färgburkar och små penslar uppradade framför sig på sitt skumma landsortshotell, som väl kunde ha legat i Karlstad eller Falun. Sedan ser man att han målar och snidar en liten, liten figur av den medeltida döden, som sitter på ett tornur i hans barndomsstad Strassbourg (se mina tidigare inlägg om julmarknaderna där och Le Marche de Cochons au Lait – ”Spädgrisarnas marknad” vid sidan om katedralen) – 1976 eller så, när jag såg den här filmen för första gången – men då var jag inte gammal – tyckte jag att det var en mycket minnesvärd scen…

Döden slår på pukor – från tornuret i Strassburgs katedral…

Joubert bygger också fina små urverk, vilka han förstås använder för allehanda bomber. Å andra sidan är han absolut ingen terrorist, han är noga med att inte skjuta sina offer utan ljuddämpare, och aldrig så att barnfamiljer eller någon utomstående ens skulle kunna höra det, vilket ju är snällt av honom. Men han mördar, skjuter och spränger folk i luften hela filmen igenom, vill jag minnas, helt utan att gå upp i affekt som herrar Skarsgård eller Stormare, helt utan större gester eller åthävor än en försiktig höjning på ögonbrynen då och då, då ett nedblodat offer inte faller ihop på gatan fort nog, utan att den pedandiske herr Joubert måste skjuta honom en extra gång genom knäskålarna också.

En annan minnesvärd roll av Max von Sydow tycker jag är den där han spelar Hamsun, den åldrade och alltmer senile norske författaren. Hamsun befinner sig på fel sida under Andra Världskriget, men åker iväg för att träffa Hitler och försöka underlätta förhållandena för hans många landsmän som sitter på Grini, och många andra tyska läger, men utan att lyckas. Hitler, konstaterar Hamsun besviket, är en dumbom som inte lyssnar, inte förstår någonting och inte hör på hans budskap överhuvudtaget – som alla kristna despoter.

Det är värt att minnas, att Hitler var troende katolik, hela livet igenom. Han stödde aktivt de kristna kyrkorna, och utan kristendomen, fanns aldrig någon antisemitism, inte heller nazismen, som ju bara ersatt Jesus med Adolf, från en Führer till en annan, så att säga. Kristendomen är ju som nazismen i sig en totalitär lära, men våra förfäder var aldrig någonsin antisemiter.

Jajamen ! Gamle Adolf han var kristen han… Och inte mycket bättre för det…

Nu när Max von Sydows livsgärning som skådespelare är slut och över, kan man konstatera att han påfallande ofta spelade ”gubbroller” – från Smultronstället, som han alltså gjorde vid 27 års ålder – och kanhända var det väl hans far, eller någon äldre släkting han gestaltade om och om igen, med sin stammande gammelmansröst, som nu tystnat för alltid. Så tolkar jag det i alla fall.

Ställd inför detta faktum kan vi kontrastera den Hedniska och Asatrogna synen på Döden, jämfört med Kristendomens eviga dödsgestalt. Den kristna döden är alltid en man, Liemannen, eller ett utmärglat benrangel, ett ruttnande, motbjudande lik, som formligen osar och stinker av de kristnas eviga Helvetes-rädsla.

Men den Asatrogna döden, däremot – är en kvinna – eller med andra ord Hel, gudinna över underjordenHel är den äldsta av alla skapade varelser, vet vi genom Eddan, och det är följaktligen fel i sak att avbilda henne som en ung kvinna, vilket Amerikanerna och en massa andra människor som inte vet bättre ändå gör. Hennes blotta namn har med höljande, helande, helhet att göra.

Hel borde alltid skildras som en gammal gumma, för det är så hon framstår i källorna. Jag har tagit upp detta ämne tidigare, och när det står att ”Hel är till hälften Blå, till hälften Blek” vilket är det enda som finns noterat om hennes utseende, så måste vi komma ihåg att det Norröna ”Blå” också står för färgen svart, man säger ju ”Blåmän” om negrer i Islänningasagorna, till exempel. Jag har skrivit om detta ämne tidigare, inklusive hur de kristna Amerikanerna totalt feltolkat gudinnan Hel, och påstått att hon skulle ha ett levande ansikte på ena sidan huvudet, på den andra en dödskalle, vilket man kan se på många teckningar, fast det är totalt felaktigt. Med precis samma rätt – eller snarare fel – skulle man kunna tolka att ”hälften” väl i så fall kunde syfta på Hel-gestaltens nedre eller övre halva, och inte bara på höger och vänster.

Kristendomen och det kristna tänkandet lyckas aldrig frigöra sig från sin inre schizofreni, och motsatser, som svart eller vitt, ljus eller mörker.

Om Hel är – till hälften blå, till häften blek som sagt så syftar det på en sammansatt verklighet, idel komplexa känslor, som vi alla nog märker av om vi konfronterats med döden i vårt privatliv, till exempel genom någon nära anhörigs död. Dödsgudinnan Hel är en befrierska, som döljer de döda nere hos sig i underjorden, och därmed inte någon renodlat negativ figur. Hennes gillessal Okolner beskrivs som en glad och positiv plats, där eldar brinner av sig själv utan att man behöver hugga ved till dem, och när Thangbrand mördaren, den självutnämnde missionsbiskopen kom till Island, hälsade hedningarna honom med ropet att de själva gärna ville besöka det kristna helvetet – där var ju varmt och gott som i en bastu, och alla deras förfäder var också där…

Samma svar lär Radbod, Frisernas siste hedniske kung ha svarat frankernas missionärer med – om hans förfäder var i helvetet eller hos Hel, ville han själv inte hamna någonannanstans.

Hel gömmer i Okloners hall också Liv och Livtraser, det sista människoparet, som i sinom tid skall överleva Ragnarök och befolka jorden på nytt. Hon är ett slags naturens städgumma, likt ”Gumman Tö” i Elsa Beskows smyg-hedniska sagor, och en helt nödvändig del av tingens ordning, som det inte lönar sig att vara rädd för.

Elsa Beskows sagogestalt ”Gumman Tö” – aktuell såhär års och Vårdrottningen är barnkammar-versioner av Hel, respektive Freja…

I Tyskland finns ”Frau Holle” eller ”Fru Hulda” som ett slags sagogestalt också i mycket sen tradition, ända in till 1800-talet och bakom denna Dis eller gudinna vid vinterns slut och vårens början, står förstås den Nordiska Hel, efter vad man konstaterat. Liksom Baba Yaga, den ryska och slaviska motsvarigheten till Hel som dödsgudinna, kan hon sända snö och stormar över jorden, men de som orkar konfrontera henne, får hennes välsignelse.

”Frau Holle” tänks skaka ett täcke över jorden, vilket ger snöstorm

Blidväder och stormar i Febrauri-Mars skylls fortfarande på Frau Holda, och Ingrid Ylva, den mytiska grunderskan av Folkungaätten, ska från Bjälbo kyrkas torn i Östergötland ha skakat sina bolster med orden ”häst och kär av varenda fjär´” och då uppstod en väldig armé av döda, i stånd att driva bort Folkungarnas fiender… I träsken vid Hohe Meissner i Tyskland finns också offersjöar åt Frau Holda som ännu är i bruk, och man kan jämföra med kulten av Nerthus, eller Nehalennia bland kontinentalgermanerna… Hels Vite, eller det straff som Hel utmäter åt somliga, de kristna då mest, är oss hedningar rysligt fjärran, och vi vet att det är en god död och ett bättre liv som väntar i det hinsides…

Det fanns också en gudinna, stavad Hludana i det romerska Germanien, som är Hulda, Huldran eller Frau Holle – återigen Hel – i en annan form. Hel har bokstavligen varit dyrkad, i alla fall på kontinetalgermansk botten och kanske är hon så än, vilket är att beakta…

Modern staty av Hel eller Holda från Hohe Meissner, Tyskland

”Fensalar” eller offerträsken, är också Hels boning

Altare åt ”Hludana” eller Holda, dvs Hel – rest av Romerska soldater i Xanten…

Det stora DANAMORDET och andra av Monoteismens Makabra Massaker

Igår kunde vi fira minnet av det stora Danamordet, eller massakern på St Brice’s eller Sankt Bricci dag, som det också kallas. 13 November 1002 befallde nämligen Ethelred den orådige att alla Nordmän, Svenskar, Danskar och Norrmän och Islänningar om varandra, skulle dödas, både i Danelagen — sedan 200 år deras land – eller varhelst de påträffades. Massakern ledde så småningom till att Ethelred förlorade största delen av sitt Rike och att Sven Tveskägg och senare Knut den Store tog över regeringen i England istället – rättvist nog, får man nog säga.

Hur många som egentligen dog i det stora Danamordet vet man inte, men det rörde sig om tusentals, kanske tiotusentals fredliga människor. Enligt legenden gav sig Aethelred också på Sven Tveskäggs syster, vilket knappast kan ha förbättrat de dansk-engelska relationerna, men hur det var med den saken är osäkert, säger historikerna.

Hursomhelst hittade arkeologer redan år 2003 spår av massakern i Oxford. Under St Johns college – där också jag själv studerat – hittade man kropparna av minst 34 individer, som alla bör spår av stickmärken och hugg bakifrån emot halskotorna.

I en del fall dödade inte huggen genast, och de verkar också ha kommit snett uppifrån, vilket tyder på att detta är rena avrättningar. Personerna som dödades, hade tvingats att knäböja, och kunde inte värja sig – och därför har de bara skador på nacke och bakhuvud.  DNA analys skedde år 2012, och forskare sätter spåren i klart samband med händelserna under Ethelreads regeringstid, även om de kanske inte ägde rum under en enda dag. Men att en massaker skedde och att ett folkmord ägde rum, är oomtvistligt. Kropparna dumpades i ett dike utanför staden, och en del historiker har också hävdat, att även om Ethelreads folkmord inte kan ha drabbat alla Danelagens invånare, utan bara skedde i London, Oxford och utanför själva Danelagens gränser, så kan det ha drabbat tiotusentals individer i alla fall…

Spåren förskräcker…. Så fort någon börjar dyrka ”Allah” eller ”Gud” går det förr eller senare alltid såhär… och man försöker utrota de som inte tror på ”den ende guden

Monoteismen är sig ständigt lik, genom århundraden och årtusenden. Igår kanske det handlade om kristna kungars illdåd, eller om Nazismens fasor, men idag handlar det om islamsk extremism och kristen intolerans, antingen den nu kommer från Donald Trumps USA eller någon annanstans ifrån.

För några dagar sedan kunde jag själv läsa på sociala media om en händelse i Indien, där militanta islamister slagit till emot en fredlig hinduisk by, och bränt, mördat och skändat allt i sin väg – precis som på St Bricci dag, för flera hundra år sen. Förr var det Europa som härjades, men nu är det andra Världsdelar — men bakom allt ligger samma unkna Monoteism, och det är viktigt att förstå. Jag citerar, från indiska media:

Before the police intervened, the aggressors had set fire to at least 30 Hindu houses of the village. They also looted and vandalised a good number of houses in that village, according to local sources.

A rumour shaped and vented the anger of the Muslims in the neighbouring villages against the Hindu community.

The rumour was that one Titu Roy, originally from Thakurpara but currently living in Narayanganj, put up a Facebook post defaming Prophet Muhammad (pbuh) a few days ago.

The attack was carried out by a section among the 20,000-strong crowd, that was reportedly mustered out from six to seven neighbouring villages, including Paglapeer, Mominpur and Horialkuthi, after the Jumma prayers.

There was a melee of chases and counter chases between the law enforcers and the crowd. At one point, police fired tear gas shells and rubber bullets to control the situation.

Visst – man kanske blir upprörd över vad man läser eller ser, och bestämmer sig för att ge svar på tal – det kan jag med, av och till.. Men att bränna någons hus, bara för det, eller mörda i religionens namn ? Är det rättfärdigt eller gudfruktigt, jag bara frågar ? Själv tror jag att det finns en högre rätt, någonstans, och att vi alla får svara inför den, tids nog.

Fredligt civilmotstånd – och att appellera till förnuftet – samtidigt som vi uttrycker vår avsky emot Monoteisterna – tycker jag också är en berättigad reaktion. Vi kan minnas St Bricci Dag, och alla som förlorade livet under den, lika mycket som vi känner medkänsla med förföljda Polyteister i dagens Indien…

Vad våldet må skapa, är vanskligt och kort – det dör som en stormvind i öknen bort” – Esaias Tégner, svensk biskop (författare till Fritjofs saga)

I längden tror jag nog, att det fredliga civilmotståndet och Gandhis väg, kan visa sig ett bra svar emot Monoteisternas totalitära övervåld. Men, det finns också andra vägar. Väpnad neutralitet, till exempel, eller att handla i självförsvar – vilket börjar bli alltmer aktuellt, också i vårt land.

Hur ska vi kunna ”Samexistera” med islam, eller alla dessa kristna ? Förr eller senare, gör de ju ändå såhär emot oss, som vi fått se gång på gång genom årtusenden…

Och hur gjorde de Asatroende, när de ställdes inför kristen övermakt ? Jomsvikinga Saga har en del svar, och kan berätta hur det gick till – kanske vad som står där gäller också de förfäder till oss, man hittat i Oxford och på andra ställen:

Man ville veta, om de verkligen voro så karska män, som ryktet sagt; men jomsvikingarna gåvo dem intet svar, såvitt man känner. Några av dem, som voro svårt sårade, löstes från repet, och trälarna snodde upp deras hår på käppar. Sedan leddes trenne fram för att halshuggas. Torkel lera högg huvudet av dem alla.— —

Därefter framfördes den fjärde svårt sargade mannen; och en käpp virades i hans hår. Torkel sporde, huru det syntes honom att dö.

— Det synes mig gott; mig går det, som det gått fader min — även jag skall dö, svarade han.

Torkel högg ned honom, och slöt han så sitt liv. Den femte mannen befriades därpå från repet. Torkel frågade honom, huru det kändes att dö.

— Ej hade jag vår jomsvikingalag i gott minne, genmälde han, ifall jag talade något rädslans ord, eller jag darrade för min död, ty varje människa skall en gång lämna livet.

Torkel högg av hans huvud. — — Den sjätte mannen leddes fram, och en käpp snoddes i hans hår.

— Hur finner du döden? sporde Torkel.
— Gott synes det mig att dö med ära, svarade han, men du skall för evigt få leva med skam.

Denne mans ord behagade icke Torkel. Han lät honom ej länge vänta på banehugget, ty själv ville han ej invänta flera ord av honom. Den sjunde vikingen lösgjordes ur repet. Torkel gav honom samma fråga som nyss de andra.

— Jag tycker mycket om döden, genmälde han, och den kommer mig nu mäkta lägligt. Jag vill nämligen, att du hugger huvudet av mig, så fort du förmår, ty vi jomsvikingar hava talat med varandra om, huruvida en man vet något till sig, när huvudet mycket hastigt slagits av honom. Här håller jag en täljkniv. Den skall jag räcka emot dig, om jag äger något medvetande; i annat fall skall den glida mig ur handen. Men sätt fart i hugget, så att det, vi ordat om, fördenskull må kunna utrönas. Hav nu till bevis det, som jag sagt!

Torkel högg så flinkt till mannen, att huvudet rök av bålen. Det är berättat, att kniven strax föll ur hans hand, såsom väntas kunde. Sedan fick den åttonde jomsvikingen framträda, och Torkel ställde till honom sin vanliga fråga.

— Härlig finner jag min död, sade han. — — Den elfte fången togs ifrån repet. Sedan han sagt sig med glädje möta sin död, tillade han:

— Jag önskar, att du giver mig rådrum att göra mitt tarv.

Denne viking var vän i anletet och reslig till växten. Om en stund stod han åter framför Torkel lera och yttrade:

— Som sant kan det dock sägas, att månget går på annat vis än man tänkt sig. Jag hade väntat mig komma i bädd hos Tora Skagesdotter, jarl Håkans husfru.
Jarlen utropade: — Dräp fort denne man! Han har länge haft ont i sinnet.

Torkel högg huvudet av honom. Därpå framfördes den tolfte. Han var en fulländat fager man, ung att se. Han hade ett stort hår, gult som silke, och lockarna föllo ned på hans axlar. Torkel gjorde honom sin vanliga fråga, och han sade sig vara vid gott mod.

— Min mest frejdade tid, fortfor han, har jag levat, och jag håller ej livet kärt, när sådana män som dessa här nyss lämnat det. Dock vill jag, att du gör mig den tjänsten att ej låta trälar leda mig till döden, utan en man, som ej är sämre karl än du — en slik är väl ej vansklig att här finna! Må han hålla fast om mitt hår och rycka huvudet från bålen, så att håret icke varder blodigt, ty jag har länge varit aktsam om det. Hugg huvudet av mig så raskt, du kan!

En av jarlens hirdmän fick i uppdrag att föra denne unge man till döden, och man menade sig ej behöva sno någon käpp i hans hår. Hirdmannen fattade tag i det, vecklade det om sina händer och höll honom så under hugget. Torkel svängde svärdet hårt i akt att giva ynglingen bane, men då denne hörde hugget vina, kastade han sig åt sidan och drog mannen, som höll i håret, in under svärdet, så att det tog hans båda armar av vid armbågsvecken. Den unge mannen sprang upp, riste på huvudet och brast ut i ett löje:

Till löje och nesa ska vi hålla våra fiender, oavsett vad skada de gör oss…

I samma stund togs den trettonde mannen från repet. Detta hade vecklat sig om hans fot, så att han dock var något fjättrad. Han var ung och ståtlig till växten, mycket fager och käck att se.

— Hur synes det dig att dö? sporde Torkel honom.
— Gott skulle det tyckas mig, svarade han, om jag blott haft mitt löfte fullgjort.
— Vad är ditt namn? frågade Erik.
— Mitt namn är Vagn, återtog han, och jag är son av Åke Palnatokesson på Fyn.
— Vad löfte har du givit, Vagn? sporde Erik.
— Det löftet gav jag, svarade han, att om jag komme till Norge, skulle jag vila när Ingeborg, dottern av Torkel lera, och det utan hans och alla hennes andra fränders vilja och råd, men Torkel själv skulle jag dräpa. Mycket misshagar det mig, ifall jag skall dö, innan jag fått detta uträttat.
— Jag skall ombestyra, att du aldrig det får, utbrast Torkel och sprang i våldsam fart inpå honom.

Han högg till med bägge händer. Vagn for undan i repet och snävade framstupa vid Torkels fötter, ty det var blodigt och halt ikring honom. Torkel högg fram över honom, och hugget tog i linan, bet den sönder, och Vagn vart lös. Torkel snubblade, då han högg miste, och föll; svärdet ven ur hans hand. Men Vagn låg ej länge, efter det han vart fri. Han for raskt upp och grep vapnet. Han lyfte det upp, svängde det med mycken styrka och högg Torkel lera tvärsöver axlarna. Han skar honom itu, och svärdet tog fäste i marken. Så lät Torkel lera sitt liv.