Brittiska ortnamn berättar

Idag tycks det vara en typisk mellandag i den hedniska Världshistorien.

I brist på bättre, har någon tipsat mig om några korologiska undersökningar om brittiska platsnamn, eller Toponymer, som det heter utomlands. Sedan mycket lång tid tillbaks är det välkänt att hundratals orter över de brittiska öarna heter något på -by eller -bie, och det är förstås ingen tillfällighet, eftersom namnen kommer från den vikingatida kolonisationsfasen i främst Danelagen. Studera denna karta...

Hela Northumberland, Yorkshire men även Norfolk och Essex nära London har massor av – by namn, men de förekommer också i Cornwall, Skottland och Wales, som alltså aldrig varit rent keltiska områden, utan visar spår av nordiskt inflytande även de. Vi har Grimsby och Whitby – ursprungligen Vitaby, som i Skåne – på Nordsjökusten, Grim är ju ett danskt namn, och förutom det Derby, Formby i Skottland, och som kontrast kan vi studera en annan karta med namn på – Tun, vilket britterna anser komma från Angler och Saxare, som ju koloniserade deras land sådär 500 år tidigare, nyss inkomna från Södra Damark och det Jutländska näset, samt Slesvig och Holstein..

Men -Tuna namn, som Eskilstuna, Sigtuna, Romfartuna, Ulltuna och Torstuna finns också över hela Sverige, och de betyder ju ursprungligen Gårdstun. Inte mindre än 120 Tuna namn finns i just Sverige, och forskare har antagit, att de också kan betyda kultplats, Vi, helig plats för de Asatroende.

Här syns en klar utbredning i Northumberland, och framförallt från Lancarshire till Birmingham, på Englands västkust invid gränsen mot Wales – och detta kan vara en överlagring med Vikingatida namn – de behöver inte nödvändigtvis vara från Anglernas och Saxarnas invasion…Till och med Washington, ett namn som nu finns  i USA, är av Nordiskt ursprung, det stavades ursprungligen Hwæsingatūn eller ”Vass-tun”, alltså ett låglänt tun bevuxet med vass, och det passar ju för USA:s huvudstad i Potomacs träskmarker..

Andra ortnamnsforskare kom redan på 1900-talet fram till följande resultat om den Nordiska bebyggelsen, men tilläggas bör att ortnamnsforskning är svårt, och kräver mycket noggranna studier av allt källmaterial, innan man kan säga något med säkerhet – idag – 20 år senare – vet vi att den nordiska kolonisationen var mycket större än vad som förut antagits..

En av mina favoriter bland  brittiska ortnamn är Scunthorpe, vilket starkt påminner om ett visst fult ord... (gissa själv vilket !) Alla Engelska namn på -thorpe eller -torp är också Nordiska, och kommer antagligen från den nordiska fasens slut, eftersom ”-torp” som platsnamn för nybygge eller by (tyskans dorf) knappast förekom förrän under sen järnålder. Men ursprungligen hette det Skumasþorp alltså Skummestorp, i likhet med skånska Skummeslöv, eller -lev på danska, alltså ett arv, eller något efterlämnat – så Scunthorpe, i östra Lincolnshire, var helt säkert en dansk by.

”U frigging Scunt !” (utsikt över Scunthorpe, från 2016)

Som om det inte skulle vara nog finns även SlaithWaithe – Waithe skulle betyda glänta eller gallrad skog – och Bassenthwaite eller Bassetvet, alltså en glänta där vildsvin eller Vildbassar håller till – detta namn finns i Cumberland, nära Skottland. Namn på Tveta är särskilt vanliga i Småland, där också Tveta härad ligger, men finns också i Södrmanland och Blekinge.

Slutligen finns det också tjogtals med namn på -toft som Lowestoft och många andra – -toft namn finns också i Danmark – Aepletoft till exempel – och i Tofta på Gotland – ordet betydde ursprungligen bytomt, men inte bara det – särskilt vanligt var det i Bohuslän och Norge… Enligt den norska Gulatingslagen skulle man skaffa uppläggningsplats för ledungsskeppet på kungsjord, men om sådan saknades, skulle man köpa passande tuft för ändamålet. En toft var alltså en köpt markbit, som man senare kunde sälja av som just tomtmark, och som fler människor kunde bosätta sig på, men ursprungligen var det ett Naust, eller skeppsviste..

Tillfälligheter ? – Nej, inte alls utan rena fakta – som Engelsk ortnamnsforskning erkänner…

Är det ”Anna” som kommer med kanna ?

Gårdagens ämne var ”kulturell appropriering” och jag fortsätter nu – på sitt sätt – precis där jag slutat. Idag är det Anna-dagen, alltså den Nionde dagen i den tolfte månaden, som är Julmånad efter Jolner eller Oden – för Jolner är ju ett av hans många Heiten eller binamn.

I den långt senare, påklistrade och påtvingade kristna folktraditionen däremot, lär det finnas ett svenskt ordspråk som säger att ”Anna kommer med Kanna” och att man på Anna-dagen skulle brygga julölet, så att det blir klart till Jul. Även Lutfisken skulle blötläggas denna dag, en tradition som jag kommenterat i detalj redan förra året.  Men hur gammal är Anna-dagen och den fejkade traditionen om ”Anna Själv tredje” som skulle vara namnet på Jungfru Marias ärkekatolska mor ?

GLÖM bort den där jäkla Anna (P ?? ) ! Hon verkar närmast KRIMINELL, och svår att ha och göra med…

Första gången den 9:e i Julmånaden alls associerades till någon biblisk Anna på svensk mark, var i Uppsalakalendariet (från 1344) enligt Alf Henriksson i ”alla årets dagar”. Innan dess firade man inte någon Anna-dag I Sverige, och någon katolsk Anna-kult av jesu påstådda mormor fanns inte heller, för den infördes av Katolska kyrkan först efter ett kyrkomöte på 1400-talet. Det finns inga belägg alls för att ens själva namnet ”Anna” – som är vanligt i Europa men som inte är Nordiskt – skulle ha använts i vårt land före 1291.

Anna Perenna i det gamla Rom var enligt vissa ett annat namn för Ceres, som bland annat var gudinna för ÖLBRYGGNING

I det gamla Hedniska Rom fanns däremot en gudinna benämnd Anna Perenna, vars namn stod för Annus eller År och ingenting annat, och henne firade man med en stor fest vid Vårdagjämningen – i Medelhavskulturerna var ju ofta Nyåret och Vårdagjämningen samma sak. I Anna-festen ingick rikligt med vin, och att katolska präster under Nordens medeltid försökt stjäla och appropriera våra Hedniska och Nordiska Jultradtioner, är vi alla redan medvetna om.

Troligen gick det alltså till så, att kyrkan flera århundraden in i Medeltiden försökte förstöra det hedniska bryggandet och de övriga öl-traditionerna genom att först komma med förbud, och sedan listigt ”kristifieradem – kulturell appropriering med andra ord – men se – det ska vi inte låta dem komma undan med.

 

Julölets traditioner går tillbaka till hednisk tid, skriver folklivsforskaren Ebbe Schön på sidan 115 i ”Folktrons år” och det är han helt säker på. Man borde inte tveka om att även Julbak, Lutfisk och andra mat-traditioner kommer från samma källa. Hammartecken gjordes i många bygder över öltunnorna, och att nämna något smutsigt eller fult var förbjudet (för man ville inte att jäsningen skulle störas och brygden ta smak av sådant) – Loke, Beyla eller andra liknande varelser nämnde man inte ens vid namn, men däremot Frej och Byggve, Frejs tjänare, själva kornguden – för öl görs ju vanligen av korn, men inte av andra sädesslag –  vete- och havreöl finns bara på sommaren, och råg har mest ansetts som en dålig ersättning, lämpligt för finnar och fattighjon, vad nu ölet angår.

Ceres, som gett Cervesa – det spanska ordet för Öl – dess namn – är fortfarande ett namn för Julöls-tillverkade bryggerier i Danmark och över hela Världen.

Det finns många missförstånd om den hedniska ölkulten. En av de mest seglivade lögnerna som sprids på internet, är att Beyla skulle vara Mjödbryggningens gudinna, men det är fullständigt omöjligt”lortig ladgårdsdeja” kallas hon av Loke i Lokasenna, och hennes blotta namn uttalas med diftongen EY vilket blir Ö eller Y, men aldrig någonsin I – se detta inlägg.. Och hennes namn har inte med ”bin” att göra…

Tyvärr har många hedningar i vår tid gått på dessa ”fake news” och förstår inte riktigt, vilka gudamakter våra förfäder anropade vid ölbrygd. Vi vet, att det var Oden själv som kom med det första mjödet till Asgård – vilket jag berörde i det förra inlägget – och att det var Tor man anropade för beskydd av den färdiga varan och öltunnorna, så att inte vättar och annat oknytt skulle ta sig före att stjäla, och tappa ur dem.

Nej, Beyla heter hon INTE – men försöker sig på att vara Sköldmö, tydligen… Såå söt såå…

På Valhalls tak står geten Heidrun, ur vars spenar ölet och mjödet flödar, helt av sig självt. Skall ni brygga klokt, så klokt ni vet – anropa då denna get – men ge fan i vitekrist, och Islams profet !

Har ni sett vår lilla Get ? Den har skägg, likt någons profet – men är vida BÄTTRE som man vet…

Till sist ska sägas, att jag knappt umgås med några Annor, Marior eller Birgittor. Väljer jag mig en Öldeja för Julen, eller någon som alls skall skänka i horn åt mig, får hon ha ett äkta nordiskt namn – alla andra RATAS – Bara så ni vet – så försök inte, men HEDNA ER, kära kvinns !

 

 

”Goder afton, Goder Afton – Både Herre och Fru – vi önskar eder alla en JESUS-FRI JUL

Ja – Vi önskar eder alla en JESUS-FRI JUUL!”