Kyrkan BORT från Thingvellir på Island.. och från Gamla Uppsala

Få platser är så heliga eller har så stor betydelse för oss Hedningar och Asatrogna som Thingvellir på Island – platsen för det sista fria hedniska tinget – och Gamla Uppsala i Sverige. Ändå har vi fått uthärda lång tid av kristen vandalism, övergrepp och besudlande av dessa platser. Som nästan överallt i Norden har de kristna våldfört sig på vårt arv, och ställt upp altaren och kyrkor där de definitivt inte hör hemma.

I detta vackra Nordiska landskap hör INGA kristna kyrkor hemma. Först 1859 vanhelgade man en plats som i alla tider respekterats, och varit utan kyrka.

Men nu är det SLUT på kristenheten vid Thingvellir, enligt vad den svenska Islandsbloggen kunde rapportera igår den första Mars – den månad som är helgad åt rättvisans och stridens Asagud; för redan romarna identifierade Tyr med Mars, och kallade honom Mars Thingsus, Tingsplatsernas gud. Det är det lokala Jöfnunarsjóður sókna  som rättvist nog har nekat att betala ut mer bidrag till den fula 1800-tals kyrkan på Thingvalla, en byggnad som alldeles definitivt inte ska vara där. De få kristna som ens finns på bygden har andra kyrkobyggnader redan, och eftersom Thingvalla är nationalpark, kan de lika bra lämna denna vackra plats i fred, och aldrig mer sätta sina fötter där.

Tyr enligt Brynjofssons Edda från 1600-talet, och Landbokasafn Islands

I Sverige är den unika fornminnesmiljön vid Gamla Uppsala fortfarande hotad, och nedlortad till följd av ett katolskt altare, som ställts upp precis framför gravhögarna, i en miljö där det inte ska vara, och inte hör hemma. Varken Riksantikvarieämbetet eller Länsstyrelsen gav någonsin mer än ett temporärt tillstånd till den sk ”Påvesten” som fortfarande förfular platsen. Det är viktigt för alla oss Hedningar att hålla landets främsta kultplats ren från kristna inslag, för vi Asatrogna har ingen plats i hela Sverige, där vi ostört kan samlas, samtidigt som de kristna redan kapat åt sig mer än 1600 byggnader, många byggda direkt på hedniska vin och hargar, och på mark som inte är deras; utan borde återgå till det svenska folket.

Sedan 2018 för Nordiska Asa Samfundet ett upprop emot den olagliga nedskräpningen vid Gamla Uppsala, samt en namninsamling. Mer än 1320 personer har redan skrivit på – gör det du också !

I mars 2014, för nästan 6 år sedan genomförde en skara svenska patrioter en gemensam aktion, och tog bort altarets inskrift. Nu ligger det övergivet som en stor stenbumling, helt utan någon funktion eller mening, men förfular fortfarande platsen. Att Gamla Uppsala kyrka åter blir Hednatempel, och skänks åter till de Asatroende i landet, är sannerligen inte för mycket begärt. De kristna kan i alla fall visa lite god vilja genom att återlämna en plats av de tusentals de roffat åt sig, vandaliserat och förstört. Det är det minsta vi kan begära.

Tänk bara vad detta skulle innebära för den regionala utvecklingen, turismen i hela Sverige och framåtskridandet i vårt land…

Skänk Gudahovet åter till dess rättmätiga ägare !

 

Och för övrigt – Varför skulle någon alls vilja bygga kyrkor och uppföra altaren åt främmande religioner mitt inne i Nationalparker, eller på fornminnesområden av globalt intresse ? Uppsala Högar borde få UNESCO-skydd, och kyrkor hör inte hemma i nationalparker på Island – där man skall kunna uppleva naturen ostört..

Brasilianare fast på Langjökul, skriver Aftonbladet…

Kvällstidningen Aftonbladet rapporterar denna afton, med Morgunbladid i Reykjavik som källa, att 39 personer, bland dem ”britter, brasilianare och barn” skall ha åkt vilse med snöskoter på den Isländska glaciären Langjökul i en snöstorm sedan i måndags, och att man därför vill ställa researrangören till svars.

Min egen enda kommentar är att det såklart kan vara oansvarigt av en researrangör att ta en massa utlänningar till fel plats vid fel tillfälle och i ogjort väder, men jag frågar mig mer än allt annat vad de här personerna alls hade på Island att göra.. Brasilianare, Barnrumpor och Britter har inget att hämta i en snöstorm på Island hursomhelst, och nu har det kostat åtskilligt med pengar och resurser att få ned dem från jökuln och obygden. Islänningar som bor i området, och Nordbor, vet i alla fall hur man överlever en storm på egen hand, och när man skall hålla sig hemma.

Strax nära denna jökul ligger Thorisgjökull, och alla vet, att när Thor är vred, är han inte till att leka med.

Fra Langjökull hin Mikla…

 

Goðafoss på Island äntligen skyddat som naturreservat

I Islandsbloggen läste jag för tre dagar sedan, att Goðafoss, en av de mest berömda platserna nära Ljosavatn och Akureyri, en av Nordens mest avlägsna och isolerade tätorter, särskilt vintertid – snart kan bli naturreservat. Det vattenfallet borde vara helig mark för alla oss Asatrogna och hedningar, av skäl som jag skall komma till.

I Akureyri bor en gammal väninna till mig, som jag ännu saknar. Hon har givit mig många böcker och många minnen, innan hon åkte sin väg. Dock känner hon sig numera hemma i den med 18 235 personer befolkade tätorten, och hon har inga tankar på att någonsin återvända till Landet Löfvén, det land som en gång var Sverige, men som är ett åtskilligt sämre land att leva i idag, särskilt för oss etniska svenskar. Det är faktiskt en av anledningarna, till att hon som kvinna lämnat det här landet åt dess hemska öde, men som svensk man stannar jag kvar – och försvarar det.

År 1000, när de kristna hundarna var nära att ställa till med inbördeskrig på ön, precis som kristna och muslimer gör i Sverige av idag, fanns det en ärlig lagman, vid namn Þorgeir Þorkelsson Ljosvetningargodi, Gode över de ljusa vattnen. Långt före något FN, hundratals och åter hundratals år före några deklarationer om mänskliga rättigheter bestämde han ensam, att var och en skulle få blota som de ville och dyrka sina gudar hemma på sin egen tomt, för ingen hade den minsta rätt att kräva något annat.

Principen om religionsfrihet var inte ens uppfunnen, och Humanismen var helt okänd på Island men Þorgeir grundade och formulerade den för alla tider, enligt sagan genom att ensam ha vakat tillsammans med Gudarna en hel natt. Så bevarade han freden, och räddade hela sitt folk.

Och hästkött och skinka skulle var man kunna få äta vid Julen, fast de kristna ville förbjuda allt detta som hedniska bruk.

I världen omkring Þorgeir brann kättarbål, och de kristna avrättade häxor. Muslimerna skrek och bråkade, och förde sin eviga jihad emot Västerlandet och allt Europeiskt, något de inte slutat med än idag. Korståg, förföljelser av oliktänkande och mord, blod och brand, vart man än såg – precis som det är idag, precis som det alltid blir, varhelst Monoteistiska religioner tillåts sticka upp, och komma in och etablera sig i ett samhälle.

Men ensam stod Þorgeir på Lagberget vid Thingvellir. En enda man, som höjde sin röst och sin knutna näve emot stjärnorna.

”INTE EN MAN, INTE ETT ÖRE MER TILL MONOTEISMEN !”

Och hans lagar och principer lever än idag. I sanning var han Gode, i sanning var han gode över de ljusa vattnen, och de kunskapens källor, som aldrig sinar eller dör.

De kristna smutsade genast ned på ön, och avskaffade Þorgeirs arv. De svek honom skändligen, och de svek också de rättsprinciper, han fastställt och som skulle gälla för evig tid. Istället tvingade de på islands folk en orätt religion, som aldrig någonsin bort göra sig hemmastadd där, och som hederliga män och kvinnor än idag kämpar av alla krafter för att bli av med. De smädade också hans minne, och ljög och hittade på falska historier om honom.

En av dessa osanningar var att Thorgeir efter hemfärden från Alltinget det året skulle ha kastat sina gudastöttor och högsätes-stolpar i Godafoss, men detta behöver ingen man tro. Det är bara vad de kristna skrev, 200 år och mer efter hans död. Och våra gudar lever. Snart skall de också resa sig, och komma åter ur forsens vatten, på botten av det vattenfall, där de kanske ännu ligger kvar efter alla dessa år; för mig veterligt har det aldrig gjorts någon undersökning eller lodning i Godafoss stora lagun, som kan svara på den frågan.

Asarna och Vanerna kan aldrig dö. Oden finns i Stormen och Vintern, och han är Jolner, han som gör så att det blir Jul. Tor är åskan och den renande vreden, regnets och vattnets kraft. Freja är kärleken, det återvändande ljuset vid Midvinter och Solen, våra fäders sol, som snart kommer åter. Njord är skeppen på havet, och allt det vi skapat och ännu skapar.

Asarna är inte döda. De finns inom er, och de lever för alltid, så länge det finns en enda av oss äkta Nordbor kvar här i livet. Godafoss, gudarnas egen fors, står också kvar orörd och oskadd, och nu får den lagligt skydd.

Godafoss i vinterskrud, med fotografer. Snart kommer denna plats åter att helgas, och kanske kommer den bli förbehållen oss Asatroende…