”Jomsvikinga Saga” publiceras i Nyutgåva

Alternativförlaget Alterna Media har i dagarna utkommit med en ”nytolkning” av Jomsvikinga Saga på svenska, som kan köpas via länken här. Bokenbetingar bara 145 kronor i pris, vilket är billigt efter dagens svenska förhållanden, och har recenserats av bland andra författaren Lennart Svensson, vars recension ni kan läsa på denna länk. Den nya versionen lär bara vara en ”språklig modernisering” av Axel Ulrik Bååths klassiska översättning från 1887, som man kan läsa på nätet.

Normalt sett brukar jag vara mycket skeptisk till nytolkningar, och jag erinrar mig vad Frans G Bengtsson, ”Röde Orms” författare, en gång sa om den sortens påhitt i en av sina essäer, men till saken hör att Lennart Svensson själv är en erfaren språkman, och jag antar därför hans rekommendation utan vidare.

Boken är passande illustrerad av en viss Henrik Jonasson, en hittills ganska okänd tecknare, som ger berättelsen rättvisa. (Se bild ovan)Lennart Svensson misstar sig dock när han säger att Jomsvikinga Saga i allt väsentligt skulle vara en litterär konstskapelse. Slaget vid Hjörungavåg 986 är en fullt historisk händelse, och Sigvalde Jarl, kung Harald Blåtand och Håkon Jarl av Norge är helt och hållet väl dokumenterade historiska personer. För övrigt står det i sagan att ”Låsbågar” – det Vikingatida namnet på armborst – användes i Hjörungavåg – och även om tidigare kristna historiker fördomsfullt dömt ut detta som en efterhandskonstruktion fanns faktiskt ”gastraphetes” eller den bukanspända bågen redan på 300-talet före kristus, liksom romerska ”manuballistor” eller just armborst. När Jomsvikinga Saga nämner armborst som en angelägenhet för några få, utvalda prickskyttar som alla var yrkeskrigare, är det antagligen en helt exakt skildring, liksom beskrivningen av Jomsborg, en ort som arkeologer också identifierat.

armborstArmborst användes av Normanderna vid Hastings, av Vikingar vid Hjörungavåg, Stamford Bridge, och vikingarnas belägringar av Senlis och Verdun under tidigt 900-tal. Bågen var dock inte av stål, utan tillverkad i trä.

Dessutom försökte Påvemakten på tusentalet förbjuda armborstens användning, utom mot ”hedningar och kättare”. En skytt kunde ju bära ett armborst i gående färdigställning, i motsats till en pilbåge som inte kunde hållas uppspänd någon längre tid, och ansågs därför som ett särskilt djävulskt vapen i händerna på krypskyttar eller mördare – men påvens förbud hade som vi vet inte den ringaste verkan.

Jomsborg är också en fullt historisk plats, antagligen identisk med orten Wollin i Polen, som jag själv besökt så sent som denna sommar. När sagan nämner dess borgmurar, och det antal skepp dess hamn kunde rymma, handlar det om fullt verkliga uppgifter, och visst inga litterära fantasier, och det är bäst att hålla i minnet.

Också de beskrivningar av hur Palnatoke tog kung Harald Blåtand till fånga, hur skepp borrades i sank av vikingatida ”attackdykare” som flöt in med hjälp av trästockar nattetid, och mycket annat som också beskrivs i sagan, kan mycket väl vara autentiska händelser – och flera andra Islänningasagor nämner Jomsvikingarna, deras berömda löfte vid Kung Haralds Julagille och mycket annat – varför vi har berättelsen bekräftad ur många källor…

Lite mer av Jomsvikingarnas anda skulle behövas i dagens Sverige..

AlternaMedia har utgett Jomsvikinga Saga och Fornaldrasagorna

Goda böcker får man inte för mycket av, och nyligen detta år utgav alternativförlaget AlerternaMedia Jomsvikingasagan i nytryck, efter Axel Ulrik Bååts sparsmakade och enkla översättning från 1887, som följer originalets text mycket bättre än många rådbråkade och ytterst förkortade nutida versioner.

Historien om skånejarlen Sigvalde Jarl, Vagn Åkasson och de andra skåningarna, som grundade Nordens mest berömda krigarfölje, förtjänar att läsas om och om igen. Ni kan köpa det från Bokbörsen och andra källor för en hundralapp.

Fornaldrasagorna kostar 900 kronor för tre tjocka band, direkt från förlaget, och kan vara lämpliga som läsning såhär till hösten, och hela tiden fram till Jul.

Dessa tre band innehåller förutom äldre översättningar även helt nyöversatta sagor från fornnordiska som alltså aldrig publicerats på svenska tidigare.

Fornaldarsagorna blev kända i Sverige (i den form de nedtecknades på isländska) på 1600-talet varefter de rönte stor popularitet. Sedan dess har intresset för dessa berättelser avtagit betydligt till förmån för de isländska ättesagorna. Ändå utspelar sig fornaldarsagorna inte sällan i Sverige och skildrar forntida svenska hjältekaraktärer, såsom Hjalmar den hugstore (i Hervararsagan), Herröd, Ingvar Vittfarne eller Rolf Götriksson med flera. Fritjof den djärves saga inspirerade Esaias Tegnér att i början av 1820-talet skriva Frithiofs saga.

Dessa tre band innehåller en stor del av våra fäders återberättade historia och borde ha en given plats i varje Asatroendes bokhylla.

 

Det stora DANAMORDET och andra av Monoteismens Makabra Massaker

Igår kunde vi fira minnet av det stora Danamordet, eller massakern på St Brice’s eller Sankt Bricci dag, som det också kallas. 13 November 1002 befallde nämligen Ethelred den orådige att alla Nordmän, Svenskar, Danskar och Norrmän och Islänningar om varandra, skulle dödas, både i Danelagen — sedan 200 år deras land – eller varhelst de påträffades. Massakern ledde så småningom till att Ethelred förlorade största delen av sitt Rike och att Sven Tveskägg och senare Knut den Store tog över regeringen i England istället – rättvist nog, får man nog säga.

Hur många som egentligen dog i det stora Danamordet vet man inte, men det rörde sig om tusentals, kanske tiotusentals fredliga människor. Enligt legenden gav sig Aethelred också på Sven Tveskäggs syster, vilket knappast kan ha förbättrat de dansk-engelska relationerna, men hur det var med den saken är osäkert, säger historikerna.

Hursomhelst hittade arkeologer redan år 2003 spår av massakern i Oxford. Under St Johns college – där också jag själv studerat – hittade man kropparna av minst 34 individer, som alla bör spår av stickmärken och hugg bakifrån emot halskotorna.

I en del fall dödade inte huggen genast, och de verkar också ha kommit snett uppifrån, vilket tyder på att detta är rena avrättningar. Personerna som dödades, hade tvingats att knäböja, och kunde inte värja sig – och därför har de bara skador på nacke och bakhuvud.  DNA analys skedde år 2012, och forskare sätter spåren i klart samband med händelserna under Ethelreads regeringstid, även om de kanske inte ägde rum under en enda dag. Men att en massaker skedde och att ett folkmord ägde rum, är oomtvistligt. Kropparna dumpades i ett dike utanför staden, och en del historiker har också hävdat, att även om Ethelreads folkmord inte kan ha drabbat alla Danelagens invånare, utan bara skedde i London, Oxford och utanför själva Danelagens gränser, så kan det ha drabbat tiotusentals individer i alla fall…

Spåren förskräcker…. Så fort någon börjar dyrka ”Allah” eller ”Gud” går det förr eller senare alltid såhär… och man försöker utrota de som inte tror på ”den ende guden

Monoteismen är sig ständigt lik, genom århundraden och årtusenden. Igår kanske det handlade om kristna kungars illdåd, eller om Nazismens fasor, men idag handlar det om islamsk extremism och kristen intolerans, antingen den nu kommer från Donald Trumps USA eller någon annanstans ifrån.

För några dagar sedan kunde jag själv läsa på sociala media om en händelse i Indien, där militanta islamister slagit till emot en fredlig hinduisk by, och bränt, mördat och skändat allt i sin väg – precis som på St Bricci dag, för flera hundra år sen. Förr var det Europa som härjades, men nu är det andra Världsdelar — men bakom allt ligger samma unkna Monoteism, och det är viktigt att förstå. Jag citerar, från indiska media:

Before the police intervened, the aggressors had set fire to at least 30 Hindu houses of the village. They also looted and vandalised a good number of houses in that village, according to local sources.

A rumour shaped and vented the anger of the Muslims in the neighbouring villages against the Hindu community.

The rumour was that one Titu Roy, originally from Thakurpara but currently living in Narayanganj, put up a Facebook post defaming Prophet Muhammad (pbuh) a few days ago.

The attack was carried out by a section among the 20,000-strong crowd, that was reportedly mustered out from six to seven neighbouring villages, including Paglapeer, Mominpur and Horialkuthi, after the Jumma prayers.

There was a melee of chases and counter chases between the law enforcers and the crowd. At one point, police fired tear gas shells and rubber bullets to control the situation.

Visst – man kanske blir upprörd över vad man läser eller ser, och bestämmer sig för att ge svar på tal – det kan jag med, av och till.. Men att bränna någons hus, bara för det, eller mörda i religionens namn ? Är det rättfärdigt eller gudfruktigt, jag bara frågar ? Själv tror jag att det finns en högre rätt, någonstans, och att vi alla får svara inför den, tids nog.

Fredligt civilmotstånd – och att appellera till förnuftet – samtidigt som vi uttrycker vår avsky emot Monoteisterna – tycker jag också är en berättigad reaktion. Vi kan minnas St Bricci Dag, och alla som förlorade livet under den, lika mycket som vi känner medkänsla med förföljda Polyteister i dagens Indien…

Vad våldet må skapa, är vanskligt och kort – det dör som en stormvind i öknen bort” – Esaias Tégner, svensk biskop (författare till Fritjofs saga)

I längden tror jag nog, att det fredliga civilmotståndet och Gandhis väg, kan visa sig ett bra svar emot Monoteisternas totalitära övervåld. Men, det finns också andra vägar. Väpnad neutralitet, till exempel, eller att handla i självförsvar – vilket börjar bli alltmer aktuellt, också i vårt land.

Hur ska vi kunna ”Samexistera” med islam, eller alla dessa kristna ? Förr eller senare, gör de ju ändå såhär emot oss, som vi fått se gång på gång genom årtusenden…

Och hur gjorde de Asatroende, när de ställdes inför kristen övermakt ? Jomsvikinga Saga har en del svar, och kan berätta hur det gick till – kanske vad som står där gäller också de förfäder till oss, man hittat i Oxford och på andra ställen:

Man ville veta, om de verkligen voro så karska män, som ryktet sagt; men jomsvikingarna gåvo dem intet svar, såvitt man känner. Några av dem, som voro svårt sårade, löstes från repet, och trälarna snodde upp deras hår på käppar. Sedan leddes trenne fram för att halshuggas. Torkel lera högg huvudet av dem alla.— —

Därefter framfördes den fjärde svårt sargade mannen; och en käpp virades i hans hår. Torkel sporde, huru det syntes honom att dö.

— Det synes mig gott; mig går det, som det gått fader min — även jag skall dö, svarade han.

Torkel högg ned honom, och slöt han så sitt liv. Den femte mannen befriades därpå från repet. Torkel frågade honom, huru det kändes att dö.

— Ej hade jag vår jomsvikingalag i gott minne, genmälde han, ifall jag talade något rädslans ord, eller jag darrade för min död, ty varje människa skall en gång lämna livet.

Torkel högg av hans huvud. — — Den sjätte mannen leddes fram, och en käpp snoddes i hans hår.

— Hur finner du döden? sporde Torkel.
— Gott synes det mig att dö med ära, svarade han, men du skall för evigt få leva med skam.

Denne mans ord behagade icke Torkel. Han lät honom ej länge vänta på banehugget, ty själv ville han ej invänta flera ord av honom. Den sjunde vikingen lösgjordes ur repet. Torkel gav honom samma fråga som nyss de andra.

— Jag tycker mycket om döden, genmälde han, och den kommer mig nu mäkta lägligt. Jag vill nämligen, att du hugger huvudet av mig, så fort du förmår, ty vi jomsvikingar hava talat med varandra om, huruvida en man vet något till sig, när huvudet mycket hastigt slagits av honom. Här håller jag en täljkniv. Den skall jag räcka emot dig, om jag äger något medvetande; i annat fall skall den glida mig ur handen. Men sätt fart i hugget, så att det, vi ordat om, fördenskull må kunna utrönas. Hav nu till bevis det, som jag sagt!

Torkel högg så flinkt till mannen, att huvudet rök av bålen. Det är berättat, att kniven strax föll ur hans hand, såsom väntas kunde. Sedan fick den åttonde jomsvikingen framträda, och Torkel ställde till honom sin vanliga fråga.

— Härlig finner jag min död, sade han. — — Den elfte fången togs ifrån repet. Sedan han sagt sig med glädje möta sin död, tillade han:

— Jag önskar, att du giver mig rådrum att göra mitt tarv.

Denne viking var vän i anletet och reslig till växten. Om en stund stod han åter framför Torkel lera och yttrade:

— Som sant kan det dock sägas, att månget går på annat vis än man tänkt sig. Jag hade väntat mig komma i bädd hos Tora Skagesdotter, jarl Håkans husfru.
Jarlen utropade: — Dräp fort denne man! Han har länge haft ont i sinnet.

Torkel högg huvudet av honom. Därpå framfördes den tolfte. Han var en fulländat fager man, ung att se. Han hade ett stort hår, gult som silke, och lockarna föllo ned på hans axlar. Torkel gjorde honom sin vanliga fråga, och han sade sig vara vid gott mod.

— Min mest frejdade tid, fortfor han, har jag levat, och jag håller ej livet kärt, när sådana män som dessa här nyss lämnat det. Dock vill jag, att du gör mig den tjänsten att ej låta trälar leda mig till döden, utan en man, som ej är sämre karl än du — en slik är väl ej vansklig att här finna! Må han hålla fast om mitt hår och rycka huvudet från bålen, så att håret icke varder blodigt, ty jag har länge varit aktsam om det. Hugg huvudet av mig så raskt, du kan!

En av jarlens hirdmän fick i uppdrag att föra denne unge man till döden, och man menade sig ej behöva sno någon käpp i hans hår. Hirdmannen fattade tag i det, vecklade det om sina händer och höll honom så under hugget. Torkel svängde svärdet hårt i akt att giva ynglingen bane, men då denne hörde hugget vina, kastade han sig åt sidan och drog mannen, som höll i håret, in under svärdet, så att det tog hans båda armar av vid armbågsvecken. Den unge mannen sprang upp, riste på huvudet och brast ut i ett löje:

Till löje och nesa ska vi hålla våra fiender, oavsett vad skada de gör oss…

I samma stund togs den trettonde mannen från repet. Detta hade vecklat sig om hans fot, så att han dock var något fjättrad. Han var ung och ståtlig till växten, mycket fager och käck att se.

— Hur synes det dig att dö? sporde Torkel honom.
— Gott skulle det tyckas mig, svarade han, om jag blott haft mitt löfte fullgjort.
— Vad är ditt namn? frågade Erik.
— Mitt namn är Vagn, återtog han, och jag är son av Åke Palnatokesson på Fyn.
— Vad löfte har du givit, Vagn? sporde Erik.
— Det löftet gav jag, svarade han, att om jag komme till Norge, skulle jag vila när Ingeborg, dottern av Torkel lera, och det utan hans och alla hennes andra fränders vilja och råd, men Torkel själv skulle jag dräpa. Mycket misshagar det mig, ifall jag skall dö, innan jag fått detta uträttat.
— Jag skall ombestyra, att du aldrig det får, utbrast Torkel och sprang i våldsam fart inpå honom.

Han högg till med bägge händer. Vagn for undan i repet och snävade framstupa vid Torkels fötter, ty det var blodigt och halt ikring honom. Torkel högg fram över honom, och hugget tog i linan, bet den sönder, och Vagn vart lös. Torkel snubblade, då han högg miste, och föll; svärdet ven ur hans hand. Men Vagn låg ej länge, efter det han vart fri. Han for raskt upp och grep vapnet. Han lyfte det upp, svängde det med mycken styrka och högg Torkel lera tvärsöver axlarna. Han skar honom itu, och svärdet tog fäste i marken. Så lät Torkel lera sitt liv.