”Jomsvikinga Saga” publiceras i Nyutgåva

Alternativförlaget Alterna Media har i dagarna utkommit med en ”nytolkning” av Jomsvikinga Saga på svenska, som kan köpas via länken här. Bokenbetingar bara 145 kronor i pris, vilket är billigt efter dagens svenska förhållanden, och har recenserats av bland andra författaren Lennart Svensson, vars recension ni kan läsa på denna länk. Den nya versionen lär bara vara en ”språklig modernisering” av Axel Ulrik Bååths klassiska översättning från 1887, som man kan läsa på nätet.

Normalt sett brukar jag vara mycket skeptisk till nytolkningar, och jag erinrar mig vad Frans G Bengtsson, ”Röde Orms” författare, en gång sa om den sortens påhitt i en av sina essäer, men till saken hör att Lennart Svensson själv är en erfaren språkman, och jag antar därför hans rekommendation utan vidare.

Boken är passande illustrerad av en viss Henrik Jonasson, en hittills ganska okänd tecknare, som ger berättelsen rättvisa. (Se bild ovan)Lennart Svensson misstar sig dock när han säger att Jomsvikinga Saga i allt väsentligt skulle vara en litterär konstskapelse. Slaget vid Hjörungavåg 986 är en fullt historisk händelse, och Sigvalde Jarl, kung Harald Blåtand och Håkon Jarl av Norge är helt och hållet väl dokumenterade historiska personer. För övrigt står det i sagan att ”Låsbågar” – det Vikingatida namnet på armborst – användes i Hjörungavåg – och även om tidigare kristna historiker fördomsfullt dömt ut detta som en efterhandskonstruktion fanns faktiskt ”gastraphetes” eller den bukanspända bågen redan på 300-talet före kristus, liksom romerska ”manuballistor” eller just armborst. När Jomsvikinga Saga nämner armborst som en angelägenhet för några få, utvalda prickskyttar som alla var yrkeskrigare, är det antagligen en helt exakt skildring, liksom beskrivningen av Jomsborg, en ort som arkeologer också identifierat.

armborstArmborst användes av Normanderna vid Hastings, av Vikingar vid Hjörungavåg, Stamford Bridge, och vikingarnas belägringar av Senlis och Verdun under tidigt 900-tal. Bågen var dock inte av stål, utan tillverkad i trä.

Dessutom försökte Påvemakten på tusentalet förbjuda armborstens användning, utom mot ”hedningar och kättare”. En skytt kunde ju bära ett armborst i gående färdigställning, i motsats till en pilbåge som inte kunde hållas uppspänd någon längre tid, och ansågs därför som ett särskilt djävulskt vapen i händerna på krypskyttar eller mördare – men påvens förbud hade som vi vet inte den ringaste verkan.

Jomsborg är också en fullt historisk plats, antagligen identisk med orten Wollin i Polen, som jag själv besökt så sent som denna sommar. När sagan nämner dess borgmurar, och det antal skepp dess hamn kunde rymma, handlar det om fullt verkliga uppgifter, och visst inga litterära fantasier, och det är bäst att hålla i minnet.

Också de beskrivningar av hur Palnatoke tog kung Harald Blåtand till fånga, hur skepp borrades i sank av vikingatida ”attackdykare” som flöt in med hjälp av trästockar nattetid, och mycket annat som också beskrivs i sagan, kan mycket väl vara autentiska händelser – och flera andra Islänningasagor nämner Jomsvikingarna, deras berömda löfte vid Kung Haralds Julagille och mycket annat – varför vi har berättelsen bekräftad ur många källor…

Lite mer av Jomsvikingarnas anda skulle behövas i dagens Sverige..

Oswald Spengler, Ladies und Schentlemen – Jag säger bara: Oswald Spengler…

Och man citerade stora hjärnor – ens egen var väl nästan lika fin” lyder en textrad ur sången ”En Örgryteyngling” från det fjärran 1980-talet, som jag nu dedicerat till bloggen ”Det Goda Samhällets” Redaktör, den av sin egen inbillade storhet uppfyllde Patrik Engellau.(se föregående inlägg)

Själv krusar jag ingen, går i ledband hos ingen, och betalas av ingen, som ni märker. Jag låter mig icke köpas för pengar, ty jag är en hedning; och vad jag skriver kommer helt och hållet från mig själv och faller tillbaka på mig själv. Men, visst har jag fränder och till och med idoler. Jag tillägnar detta blogginlägg den skrivande och författande bibliotekarien Lennart Svensson, som en gång delade min förtjusning för Oswald Spengler, denne store filosof från början av 1900-talet.

Oswald Spengler var som hans namn antyder tysk, och hade oturen att leva under 1930-talet – även om han dog under dess sjätte år och därför aldrig hann uppleva Andra Världskriget, som på sätt och vis besannade hans läror. Han var nämligen författare till det stora filosofiska verket ”Der Untergang der Abendlandes” eller ”Västerlandets Undergång” och om han sett och fått uppleva vad som väntade anno 1945 och ännu senare, hade han nog förfärats av att så mycket av det han sagt och förutspått, faktiskt blivit verklighet.

PK-människorna i vårt tidevarv har förstås kallat honom Nazist och mycket annat, fast han aktivt tog avstånd från nazismen, och inte minst dess judeförföljelser – han försvarade ”kristallnattens” offer i ett av sina begravningstal – och det var knappast Spenglers fel att hans verk fick fel sorts läsare, som drog fel sorts slutsatser ur det han skrev, vilket förstås fick felaktiga och fatala konsekvenser. Man har numera även utnämnt Drottning Silvia till aktiv nazist, fastän hon var tre år gammal när andra världskriget slutade, och självklart kan man också konstatera, att hon lika lite som herr Spengler eller någon annan kan rå för sin härkomst, eller för den delen sin etnicitet. Idag talas det mycket om anti-rasism, inte minst därför att det i själva verket handlar om att vara anti-vit, eller anti-sig-själv, om vi ska se till vad som försiggår i landet Löfvén nuförtiden. Och självklart var Oswald Spengler en ärkekonservtiv gammal stöt, vars uttalanden i hög grad är präglade av andan i den tid han levde under, men det kommer eftervärlden förmodligen säga om de flesta ur vår samtid…

Känns tongångarna ur den svenska nutida debatten igen ?

Men vad herr Spengler skrev i sitt magnum opus, är faktiskt ganska intressant, inte minst med tanke på hur utvecklingen blivit i vårt eget land. Han konstaterar för det första att Hedendomen har rätt i sin uppfattning att tiden och historien är cyklisk, inte linjär. Skede följer på skede, och olika perioder och släkten avlöser varandra och går delvis in i varandra. ”Varje generation får sitt eget krig” sade en gång en viss politiker, och det stämmer verkligen, för ungdomens sätt att vara har en tendens att upprepa sig, liksom ålderdomens. Spengler avvisade också helt tanken på att Världen skulle gå ”framåt” eller att mänskligheten skulle bli så mycket lyckligare invärtes, bara därför att den materiella kulturen har utvecklats – hög standard materiellt sett betyder faktiskt ingenting för saker som intelligens eller lycka, som vi sett, och förmodligen inte för det vi kallar visdom heller.

Mänskligheten flackar hit och dit, som en flock fjärilar över en blomsteräng, sade han – och det finns ingen ”högre mening” eller en ”gud” som styr alltsammans.

Han förutspådde att det vi kallar den Västerländska Civilisationen, kommer att stå i evigt krig med vad han kallade den Orientaliska eller Arabiska, och dit räknade han inte bara islam som kulturkrets, utan också kristendomen och judendomen, som uppstod ur samma Mellersta Östern, där de första högkulturerna fanns.

Detta krig – som rasat i mer än tusen år, eller sedan de första germanska civilisationerna trädde fram på Europas scen, kommer intensifieras omkring år 2000, sade han, och därefter kommer det vi kallar moderna demokratier helt gå under, medan det man kan kalla Caesarism, eller despotiska presidenter och andra ledare kommer tillbaka på bred front. När Spengler levde, fanns Stalin och Hitler, nuförtiden har vi Trump och Putin, även om vi kanske inte ska dra för höga växlar på detta, eller ägna oss åt några överdrivna jämförelser i övrigt. Men – i huvudsak hade Spengler rätt. Demokratierna är på dekis, Islamister och de som förespråkar Totalitära samhällssystem är på frammarsch, över hela Västvärlden.

Pengaintressen och en globaliserad ekonomi styr världen, sade Spengler. Media och journalister är inget annat än finansmännens förlängda arm, som styr vad folk ska tänka, tycka och säga. The mob rules. De antika högkulturerna är borta sedan länge, och med dem de andliga drivkrafter, som skapade Västerlandet och som formade deras ideal. Men i det germanska, i den nordiska kulturen finns en liten, liten gnista kvar av det som var antikens anda. De olika kulturkretsarna – den Antika, den Västerländska och den Arabiska – som fortfarande står på en utomordentligt låg ståndpunkt – karaktäriserats av tre från varandra helt skilda mentaliteter: apollinsk, magisk och faustisk. Faustisk västerländsk kultur karaktäriseras av en världsbild baserad på ett oändligt rum kombinerad med en strävan mot evigheten, i termer av såväl territoriell och ekonomisk expansion som vetenskaplig förståelse.

Naturvetenskapen, och i synnerhet den moderna fysiken, är alltså en direkt produkt av en faustisk världsbild. Även historia, och historieskrivningen som vetenskap är faustisk, liksom föreställningen om varje människas liv som en berättelse om personlig utveckling. Det faustiska draget – människan som skapare, sin egen lyckas smed, utan gudar men med förnuftet och erfarenheten som hjälp – finns inte bara i de Nordiska myterna, men i olika kulturer, epoker och länder – inte minst i den indiska religionens Mahabharata och hos de japanska samurajerna, säger Spengler, som likt den polyhistor han var ofta räknade upp exempel från olika tider – men människan är ständigt densamma, och därför uppfinner hon Polyteismen – den mest Faustiska av alla religioner – gång på gång.

Så – ska vi fortsätta att utvecklas, i det en annan filosof kallade ”Der Wille Zur Macht” ? Eller slutar vår Världsutveckling i det Caesariska vansinnet, i Monoteismens eviga diktatur, kristendomens och islams slavreligioner, där mänskligheten i evigheters evighet ska pinas, förtryckas och böjas till lydnad och underkastelse under en och samma ”gud”.

Den som lever får se, men herr Spengler var en visionär – och en mångfrestare. En man som inte var rädd för de stora perspektiven, och som i sitt skrivande målade med bredast tänkbara pensel. Därför gillar jag honom.