Norsk Kulturpolitik INKOMPETENT – Ett världsarv förfaller… !

Det norska stortinget är Inkompetent, och kan inte längre sköta Norges kulturpolitik. Ja, det är slutsatsen man måste dra efter NRK:s senaste rapporter, och en mycket tydlig anmärkning från den Norska Riksantikvarien. Sprickorna i Gokstadskeppet, som jag skrivit om även förr i denna blogg, vidgas och blir allt större. Förfallet är nu så stort, att skeppet kan brista och braka samman när som helst, där det står uppställt i Bygdöy-muséet i Oslo.

Problemet har varit känt i många år. Det system av stöttor som håller skeppet uppe är otillräckligt, och leder dessutom vibrationer från hundratusentals besökare in i skrovet, vilket efter över 80 år i utställningshallar lett till svåra skador, liksom de nu antikverade konserveringsmetoderna med alun. Politikerna har hela tiden informerats om problemet av ansvariga experter, men vägrat att göra någonting, och bevilja de knappa 35 miljoner NOK som ett utbyte av stöttorna skulle kosta. Också i Norge finns numera en parlamentarisk majoritet, som är fientligt inställd emot sitt eget folk, Nordisk överlevnad och Nordisk kultur. Den norska Riksantikvarien skräder inte orden, och har tröttnat på politikernas tydliga inkompetens:

– Svære sprekker, kommenterer riksantikvar Hanna Geiran, som er kommet til museet for ved selvsyn å se forfallet hos nasjonalskattene.

– Dette er nasjonale ikoner. De må bevares. Ferdig snakka! sier hun til NRK.

Sprickorna har nu vidgat sig med 5 mm under de sista fem åren, vilket man klart och tydligt har kunnat mäta med ytterst noggrann laserscanning, och på sikt krävs ett helt nytt Bygdöy-museum om Norges UNESCO märkta Världsarv skall kunna fortsätta existera. Annars går det förlorat för hela mänskligheten inom en kort följd av år. Dithän har politikernas inkompetens fört. Alla insatta bedömare, även de från ”Förbundet Kusten” och de som seglar historiska skepp är högst upprörda.  35 miljoner är ingen stor utgift för Norge, bara en ytterst liten bråkdel av vad den sanslösa migrationspolitiken kostar, till exempel. Norge är nu ett avsevärt rikare land än det angränsande Sverige, och har till skillnad från vårt eget land stora fonder, besparingar och oljeinkomster, och 35 miljoner är en ytterst liten utgift i det sammanhanget, vilket man också måste vara medveten om.

Också i vårt land förstörs våra Världsarv i snabb takt på grund av politisk inkompetens och brist på vilja. För några veckor sedan larmade svenska arkeologer om hur svår situationen blivit på Birka, som kan förlora sin UNESCO-status inom kort.

For et par dager siden ble vikingskipene nominert til en rød liste i Europa. Det var Forbundet Kysten og Europa Nostra Norge med støtte fra en rekke kulturminneforeninger, som nominerte vikingskattene til rødlisten. Det betyr at vikingskipene kan ende opp som en av de sju mest truede kulturskattene i 2020.

– Det er flaut, mener seniorrådgiver i Forbundet Kysten, Tore Friis Olsen. Han legger til at de har fått mange støtteerklæringer fra hele landet.

– Det er ikke noe kontrovers rundt dette. Vi har sett rapportene. Skipene er i dårlig tilstand, sier han.   (NRK 1 Juli 2019)

Professor Jan Bill vid Bygdöy-muséet visar hur inkompetenta politiker förstört nationens arv…

Norrmännen ställer alltså upp för sitt historiska arv, men politikernas handlingsförlamning, inkonsekvens och brist på insikt fortsätter. När skall folket göra sig av med dem, och välja nya ?

Lasermätningar visade den bistra sanningen redan för fem år sedan, och redan då lämnade man in sina rapporter. Och ändå har de styrande och tärande – precis som i vårt land – helt ignorerat situationen…

Många är de Gokstad-repliker som byggts genom åren. Gaia – på vars däck jag själv också stått – byggdes redan på 1990-talet – men varför hatar våra politiker Nordisk kultur ?

Annonser

M-Y-K-L-E-B-U-S-T säger jag er….

Om det har kommit tragiska nyheter från Danmark, där ännu ett fall av sk ”fornsederi” uppdagats, så kom det för två dagar sedan desdå gladare och positivare nyheter från Norge. På det Norska Vestlandet, Norr om Bergen, har nu Myklebustskeppet sjösatts i kopia. NRK, den Norska Rikskringkastningen, rapporterade naturligtvis från evenemanget, som fått stort genomslag i Norska media, men inte en enda rad skrivs i svenska tidningar, och Svensk Statstelevision ignorerar förstås vad som inträffat, vilket är betecknande för den inställning till Nordisk kultur som finns här i landet.

Myklebustskeppet (överst), ett 32 meter långt och 6,5 meter brett långskepp, som antagligen hade 24 årpar och därför precis förtjänar storleksbeteckningen ”Drakkar” – Jämfört med sina mer berömda släktingar från Oseberg (nederst) och Gokstad (i mitten)

 

Myklebustskeppet hittades redan 1874, invid ett gårdsgravfält med samma namn strax nära det lilla samhället Nordfjordeid vid Nordfjordens slut. Där stod en mer än 30 meter bred och 4 meter hög gravhög, som man aldrig grävde ut mer än partiellt, men man hittade genast spår av ett skepp från sent 800-tal. Enligt traditionen blev Kung Audbjörn av Fjordarna gravlagd i Myklebust-högen efter att ha besegrats i det andra slaget vid Solskjel, då kung Harald Hårfagre enade Norge år 872. Om det är Kung Audbjörn som verkligen ligger i gravhögen kan inte bevisas med arkeologins hjälp, men man hittade skelettet efter en muskulös och högväxt man i 30-års åldern med en rik vapenrustning, som absolut kan vara en fylkeskung, om inte Audbjörn själv så i alla fall en lokal härskare från samma tid med ett skepp som i sanning är värdigt en konung…

Karta över vägen från Oslo till Vestlandet och Nordfjordeid. Att se skeppet på det nya muséet Sagastad kostar bara 100 NOK eller ca 110 SEK

Skeppet i högen var inte alls i samma skick som de mycket mer berömda skeppen från Oseberg och Gokstad, som minsta barn i hela Världen känner till. Dessutom hade man ingen metod för att konservera vad man fann. Den konservering med Alun som Oseberg och Gokstad undergick, och den montering av dessa båda skepp som fortfarande kan beskådas på Vikingeskipshallen på Bygdöy i Oslo har senare visat sig inte vara fullt korrekt. Idag har man fått lägga mycket pengar och möda på att bevara originalfynden för framtiden, och det har också visat sig, att de delar som bevarats faktiskt satt ihop på ett annorlunda vis. Det visade sig bland annat efter Osebergskopian ”Dronningens” förlisning, som inträffade för snart tjugo år sedan. Man tror kanske inte, att så små fel som 2-3 cm eller en grad annorlunda lutning på diverse bordplankor, från sambordet vid kölplankan och vidare uppåt skall kunna betyda så mycket för seglingsegenskaperna på ett över tjugo meter långt skepp, men det gör de faktiskt. Det har träbåtsbyggare som Jon Godal och andra sagt i föreläsningar i Ale på den svenska västkusten för många år sedan, så det är faktiskt sant.

Det nya muséet har byggts ihop med det lokala näringslivet, och har formen av ett jättelikt Naust eller Båthus. Skeppet sjösattes därifrån på den ramp, som syns till höger i bild. Det kan också tas in där vintertid. (Foto: Oddmund Haugen, NRK)

 

I Myklebust-högen hittades också 44 stycken sköldbucklor i ett ämbar av trä, och därför tror man, att skeppet skall ha varit minst en 22-sessa, dvs haft minst 22 årpar. Å andra sidan vet vi också, att högen inte grävts ut helt, och jag tror för min del mer på att skeppet haft 24 årpar, och alltså en besättning på minst 60 man, eftersom man vanligen räknar en fjärdedel extra manskap för segelföringen på riktigt stora skepp. Myklebust-skeppet är ingen exakt ”Class A museum Copy” enligt min egen tablå för några inlägg sedan, eftersom man förefaller ha använt moderna maskinverktyg under byggandet, istället för enbart hantverksmässiga och vikingatida metoder. Ändå har det tagit mer än 12 000 mantimmar och två år att bygga det stora skeppet, vilket är en mycket aktningsvärd prestation, som man bör vara fylld av beundran för.

Ojdå ! Här har det hamnat ett fult ”skråhugg” eller ett märke i förstäven nära Drakens huvud – men å andra sidan kan man minnas berättelsen om Ormen Långe, och varför det ibland anses bringa olycka att bygga ett helt perfekt skepp… Prydnaderna i för och akter var strängt hemliga, tills för två dagar sedan, då de avtäcktes vid jungfrufärden. (Foto Odddmund Haugen)

När det gäller de avsevärt mindre svenska skeppen från Vendel och Valsgärde, som man också byggt enstaka konstruktioner av (bland annat den helt privatbyggda Stefnir i Uppsala, som jag också har seglat och rott till Åland med) har man kunnat utgå från arkeologiska ritningar. En avgörande punkt har varit skeppsnitarnas läge i jorden, för även om plankor och trävirke till stora delar helt försvunnit, har man kunnat lista ut var båtspik och nitbrickor satt med hjälp av rostfläckar, som bevarats i marken. I det svenska fyndmaterialet lär det dock vara så att skeppens förstävar rasat samman inuti gravhögen, och dessutom har skeppssidorna kollapsat utåt under den ovanför liggande jordmassans tryck, så det har tagit åtskillig lärd forskarmöda att räkna ut, hur nitarna ursprungligen satt, och vilka exakta dimensioner på bordläggningen som gällde.

Jag vet inte säkert, eftersom mycket litet är skrivet och publicerat på Internet om Myklebust-kopians konstruktion, och vilka ritningar man utgått ifrån, men jag förmodar att det norska fallet är likartat, och det är på grund av att man först nu fått fram ny teknik och vet mer om hur andra skeppsrepliker uppför sig i sjön, som man kunnat rekonstruera detta norska skepp i full skala. Även det är en bedrift, även om det skulle visa sig att en hel del detaljer kanske inte alls är exakta, utan gjorda i ”fri stil”.  Jag gissar, att det måste vara så med rundhulten, styråran, vantsträckare och andra riggdetaljer, som man kan ha gjort nöjaktiga kopior av med ledning från helt andra skeppsfynd…

En kritisk detalj är ofta styråran, rodervårtan på skrovet och styrårans infästning emot skeppssida och rorkult. Passar man sig inte, och blir rammad här, är det en detalj som ofta går sönder. Svenska fynd visar, att styråran ofta var utformad som en flygplansvinge, alltså med den yttre sidan konvex, och den inre skrovssidan konkav. Man vinner flera saker med en sådan konstruktion. För det första får man lägre vattenmotstånd, och för det andra starkare roderverkan – och – enligt min erfarenhet – en styråra som är lättare att svänga i vattnet. Längst ut på styrårans aktre spets, har man ibland haft vad som liknar en ”winglet” på moderna passagerarflygplan, eller en liten träkil. Denna, blott en decimeter stora detalj har mycket stor betydelse för hur styråran skär genom vattnet, och reducerar virvelbildning. Myklebust-skeppet har tråkigt nog en helt annan och enklare styråra – man verkar inte ha ”trimmat in” konstruktionen än, för mina ögon ser den lite klumpig ut – åran är likadan på bägge sidorna..

”Ja, dere får da lykke til – med den slags styringa !” (Foto: Oddmund Haugen)

Av ”Sagastads” museicenters planer framgår, att Myklebust-kopian bara är tänkt att segla på Nordfjorden, nära sin hemmahamn. Fler vanliga människor och civilister ur allmänheten får då en chans att uppleva henne på nära håll, och det är naturligtvis ett stort plus för turistnäringen, men ett minus för oss riktiga Vikingar och Asatrogna Hedningar… Å andra sidan betyder Mykle stor, och vad Bust eller Byst betyder, vet ni kanske.. Redan Agnar Mykle, den kände Norske författaren, ändrade sitt namn från ”Bust Mykle” eftersom hans förfäder kom från denna trakt, och alltid finns det väl någon storbystad skönhet även på land, vill jag mena. Jag har redan händerna fulla så det räcker, och seglar därför inte just i år.

 

Ett skepp av denna storlek och med 6,5 m bredd midskepps, kan ta ett stridsutrustat kompani om 80 man med full packning, och mer därtill… (Foto Oddmund Haugen)

Blikk fra Nordfjordeid… ”Furet, Vaerbitt, men Forsåvitt Over Vannet” – Något helt annat än den djävla ”Eid-Al-Fitr” som nu tvingas på oss hemma i Sverige…

Även KNUBBSÄLEN dansar och ler – i Agnars efterföljd…

Trondheim grundades av HEDNINGAR – inte av Olav Tryggvason

Ifrån NRK och Norge kommer en arkeologisk nyhet. Utgrävningar under Klementskyrkan i Trondheim eller Nidaros, som staden egentligen heter, visar att den inte alls grundades av Olaf Tryggvason omkring 997. Istället var det de Hedniska Ladejarlarna som grundade den mäktiga handelsplatsen, och det skedde minst 50 år före Olaf ens var kung, och långt innan han var född, eftersom han ju dog i slaget vid Svolder, endast 32 år gammal. (Nåja, legenderna säger att han simmade till Polen, men det kan vi nog glömma. Fortfarande har man hittat fler spår för Svolders existens vid Greifswalder Bodden än vid Ven i Öresund)

De hedniska Jarlarna av Lade anlade en stad minst 50-60 år före någon kristen hann bränna deras stora Gudahov, som också återupptäckts.

Man påstår också, att det finns bevis för att Nidaros var den äldsta sammanhängande stadsbebyggelsen i hela norden med bara knuttimrade blockhus, och alltså ovanligt solitt byggd. Professionella arkeologer har visat fynd som tyder på ett ordnat, planmässigt anlagt tomtområde, indelat i fasta lotter, och med diken emellan tomterna för dräneringens skull. Det hedniska Norge och Tröndelag var väl organiserat, styrt med lag och civiliserat, långt innan de kristna kom – och vi behöver ingen kristendom i de nordiska länderna !

Tomter, gator och bebyggelse var väl ordnad, också med tanke på renhållning och hälsa

Tidigare har det också bevisats, att bland annat Enköping i Sverige, de båda Aros (Uppsala och Västerås) samt Lund alla är HEDNISKA städer – och inget annat !

Steg för steg, med utgrävningar, kartor och kunskap skrivs nu den Nordiska historien om, och Asatron återtar sin rätta plats i folkmedvetandet.

Tavla av den norske konstnären Anders Kvåle Rue. Kung Olaf visas runt i Tröndernas Gudahov. Enligt Heimskringla stod där en Torsbild helt i guld, med bockar och vagn, och den var så levande gjord att bockarna såg ut att springa framför vagnen, och bilden kunde röra sig av sig själv…