Ännu ett Norskt Gudahov funnet av arkeologer

För första gången sedan 2011, då arkeologer återfann det från Heimskringla så berömda ”Tröndernas Gudahov” vid Ranheim, strax nära Hell vid Trondheimsfjorden; så har man nu återigen hittat ett Gudahov i Norge, enligt vad NRK uppger. Fynden beskrivs som ”sensationella” och är belägna vid Örsta i Sunmöre, och var troligen det mest centrala Gudahovet för ett helt landskap, precis som det vid Ranheim – mer om det kan du Gudahovet vid Ranheimfinna i en sammanfattning här.

Gudahovet vid Ranheim är numera TOTALFÖRSTÖRT sånär som på en liten stenhög. Trots protester från Hedningar över hela Norden och Världen, tillät Norska myndigheter år 2012 byggandet av ett nytt bostadsområde, som förstörde miljön och marken runtomkring för all framtid…

Den nya utgrävningen i Sunmöre sker i Universitetsmuséets i Bergens regi, och verkar inte vara en ren ”skyddsgrävning” som det kallas, när man först hämtar in arkeologer för att högst pliktskyldigt dokumentera vad som finns, och sedan förstör en plats med moderna byggnadsverk. Fynden är också belägna längre ut på landsbygden, och kanske kan vi Asatroende denna gång återta en av de platser, som de kristna vanhelgat och förstört – för denna gång är inte allt utplånat ännu…

Ett 8000 kvadratmeter stort område, som varit bebyggt från äldre järnålder och framåt har undersökts, och i detta område har man hittat ett 14 x 7 meter stort Gudahus, som i mitten haft fyra kvadratiska stolpar, inte olikt Birger Nermans gamla 1950-tals rekonstruktion av ”templet” vid Gamla Uppsala. Utrymmet mellan stolparna – 3 x 3,5 meter har tydligen varit basen på ett torn, med ljusinsläpp in i Gudahovet, och en tak-konstruktion som måste ha setts vida omkring, vilket inte är ovanligt – jämför med vad som kommit fram om Gudahovet i Uppsala under tidernas lopp. Gudahuset i Sunmöre verkar vara byggt och i bruk mellan år 600 till år 1000, och visar på stor kontinuitet för platsen. Utgrävningarna pågår fortfarande, men de norska arkeologerna är säkra på sin sak, och rubricerar fyndet som ”sensationellt”.  

Vi får snart se, om någon svensk journalist eller svenska media alls vågar ta upp detta, eller om man konsekvent ”bojkottar” eller Nedvärderar den Nordiska kulturen och Hedendomen, precis som vanligt..

Gudahuset från Sunmöre

Tavla av den norske konstnären Anders Kvåle Rue. Kung Olaf visas runt i Tröndernas Gudahov. Enligt Heimskringla stod där en Torsbild helt i guld, med bockar och vagn, och den var så levande gjord att bockarna såg ut att springa framför vagnen, och bilden kunde röra sig av sig själv…

Skeppsgraven i Gjellestad grävs ut för 15 miljoner NOK

I Norge, vårt brödraland som hade nationaldag igår, har man inte ens tiondelen i dödsoffer på grund av Covid-19 än vad vi har i Sverige. Den relativa dödligheten där är 43,7 döda per miljon invånare, emot 361,3 döda per miljon i Sverige, en åtta gånger så hög siffra. Men så har man inte en så misslyckad, ofärdig och oföretagsam Regering som i Sverige. Vi vet också att Norge, och våra övriga grannländer bejakar den Nordiska kulturen, medan man i Sverige gör allt för att förstöra den, och ta ifrån de etniska svenskarna deras kulturella identitet.

TROR gör man i Kyrkan, men vi hedningar VET…

 

För en dryg vecka sedan fick vi ännu ett bevis på hur den Norska regeringen styr framsynt och klokt, och tar hand om sina egna kulturskatter. Gjellestadsskeppet, som upptäcktes 2018 skall nu grävas ut i sin helhet, och Norska Kulturdepartementet anslår på stående fot 15,6 miljoner kronor till projektet. Även i vårt land finns flera outgrävda och outforskade skeppsfynd, till exempel utanför Birka i Mälaren, men trots att man hämtat och preparerat prover, görs det ingenting för att rädda dem.

Redan 2019 stod det klart att kölplankan och rester av sambordet finns kvar av skeppet från Gjellestad, som i original var minst 22-24 meter långt, och antagligen kan vara minst en 16-sessa med 32 man vid årorna och ungefär 40 mans besättning totalt. Antagligen finns det också spår av nitbrickor och liknande i form av rostfläckar högre upp i jorden, och med hjälp av dem kan man antagligen göra en mycket exakt rekonstruktion av hela skeppet, med stävar och allt, precis som man gjorde vad gäller skeppen från Vendel och Valsgärde i Uppland under förra seklet.

Gjellstad-skeppets köl var så välbevarad att den måste sågas upp för att man skulle ta ett dendrokronologiskt prov.

En utgrävning brådskar, för efter det att högen öppnats, utsätts skeppsresterna för svampangrepp. Den årsringsdatering man nu fått fram, visar att kölplankan kommer från år 603 till 724, och därmed är det helt säkerställt att skeppet är från före Vikingatiden, som ju började först 794. Med hjälp av modern multimedia-teknik har Norska arkeologer också gjort en presentation av hela miljön runt skeppsfyndet, som är skyhögt överlägsen andra liknande animationer från vårt land, till exempel rörande Gamla Uppsala. Sverige ligger långt efter både i estetik och teknik, för att inte tala om kunskapsmässigt innehåll, men vad är annat att vänta med ett politiserat Kulturdepartement, som systematiskt nedvärderar det egna landets historia..

Heja Norge, säger Hedniska Tankar !

Idag blev det också känt, enligt SVT:s nyhetsprogram ”Rapport” att Norge tänker hålla sin landgräns emot Sverige stängd, ända till September i höst – och Regeringen Löfvén och allt vad den står för blir alltmera avskydd, hela Europa över – samt nu också från våra närmaste grannar. Men, det är ju inte att förvåna sig över..

Ännu ett Vikingatida skeppsfynd från Norge

Norska media, med NRK i spetsen, har återigen meddelat om ett nytt vikingatida skeppsfynd. Denna gång gäller det inte Sydnorge, utan Möre og Romsdal Fylke, strax söder Trondheim. Svenska media skriver inte ett enda ord om det unika fyndet, och undertrycker sin vana trogen allt som har med Nordisk kultur eller Nordisk hedendom att göra, eftersom det inte passar in i medias kristna eller pro-islamska agenda.

Karta över Edöyas läge, strax intill stora segelleden in till Trondheimsfjorden

Men alltnog, med hjälp av georadar har man hittat spåren av ett gravskepp från 800-900 talet, eller möjligen från 700 talet och strax före den egentliga Vikingatiden, rakt framför Edöy kyrka. Den tidigare gravhögen raderades ut och jämnades med marken under 1800-talet, men arkeologer har alltid vetat att det stod ett hedniskt Vi eller en helgedom på platsen, långt före den kristna kyrkans ankomst.

Georadarbilden visar vad som verkar vara ett smäckert krigsskepp, mycket smalare än de dåtida knarrarna eller handelsskeppen, med en bevarad köl på 13 meter och en antagen total längd om 16-17 meter, vilket innebär att skeppet minst varit en 12-sessa med plats för 24 roddare, och antagligen 32 mans besättning i allt, om man följer proportionerna från andra skepp från samma tid. Man har på Ministernivå i Norge observerat att fyndet är av internationell betydelse, och därför borde även grannländerna observera det. Regeringen Löfvén tiger som vanligt.

– Dette er et funn som har både nasjonal og internasjonal betydning, sier klima- og miljøminister Ola Elvestuen.

( Verdens Gang, 22 November 2019)

Skeppsfyndet gjordes ungefär på den punkt, där detta foto är taget.

Georadarbilder avslöjar dock inte, om det finns något bevarat trävirke kvar i jorden. Så var dock fallet med Gjellerstadsskeppet nära Halden, vars köl man tog prover av tidigare i år (se äldre inlägg på denna blogg). Ända sedan 1950-talet är det välkänt för arkeologer att man kan rekonstruera skeppsborden och ett fartygs exakta utseende genom att studera rostfläckar efter keppsnit i jorden – så gjorde man bland annat vid rekonstruktionen av Vendel- och Valsgärdebåtarna i Sverige.

En Vantnål eller vantsträckare…

Redan i Gokstad- och Osebergsskeppen fann man spår av segel och riggdetaljer, inklusive alla rundhult. Svenska arkeologer – till exempel i Lund – har gjort lösfynd av vikingatida riggdetaljer de med, men fynden har ofta misstolkats som ”vävredskap” och liknande av okunniga utgrävare, som inte vetat vad de sysslar med…

Såhär använder man den, och man måste ha seglat liknande fartyg själv, för att ens förstå vad det är man hittar…

Det är därför det är så viktigt att syssla med Vikingatida skeppsrekonstruktioner i full skala – utan dem, kan vi inte veta hur fantastiskt bra dessa skepp fungerade i sin naturliga miljö, och vad som krävdes av folket i de bygder där man byggde och seglade dem. Man har konstaterat, att Vikingarna använde en full segelgarderob med i huvudsak tre typer av segel. Dels hade man lätta linnesegel för svaga vindar – bukiga och stora, lika dagens spinnakers, och dels hade man också vadmals-segel med förstärkningar, kanske i form av rep, kanhända i läder – något helt vadmalssegel har aldrig återfunnits – men man tror att det är sådana segel vi ser på de gotländska bildstenarna.

Man har också konstaterat, att endast och endast bara isländska utegångsfår och norska ”villsau” eller vilda får ger den absolut bästa ullen för dessa segel. Fibrerna blir längre, tjockare och motståndskraftigare mot väta och nedisning om de kommer från ullen hos får som fått gå ute året om i Nordatlantiskt klimat – och det är egentligen inte så konstigt. Till sist använde man också trapetsoida stormsegel av läder och valrosshud för riktigt hårda vindar, och precis som på dagens Nordlandsbåtar gällde det att skaffa sig en tillräckligt hög och smal rigg för att fånga lätta vindar högre upp över havsytan.

Landskapet kring Smöla och Edöya utgör en särpräglad natur med höga berg och en karg kust…

Allt detta måste man själv ha seglat för att veta – och själv har jag seglat på Nordsjön och gått från Danmark till Norge med en känd dansk rekonstruktion, varit snabbast med en rekonstruerad Viksbåt mellan Norrtälje och Tallinn i Estland (en resa som tog 31 timmar) samt befarit de ryska floderna, enkannerligen Dnjepr, ned till det Svarta Havet. Få har fyllt en bana, liknande min – i alla fall bland män, som ännu lever. Man kan inte kalla sig Asarna trogen om man lever blott på land, eller som ett ”fornsediskt” litet kräk – för handling väger tyngre i gudarnas ögon, än blott och bart ord.

Hedna, Hedna, Hedna – Öva ALLTID män och skepp – glöm ej ofreden i fredens långa och förlamande tid…

M-Y-K-L-E-B-U-S-T säger jag er….

Om det har kommit tragiska nyheter från Danmark, där ännu ett fall av sk ”fornsederi” uppdagats, så kom det för två dagar sedan desdå gladare och positivare nyheter från Norge. På det Norska Vestlandet, Norr om Bergen, har nu Myklebustskeppet sjösatts i kopia. NRK, den Norska Rikskringkastningen, rapporterade naturligtvis från evenemanget, som fått stort genomslag i Norska media, men inte en enda rad skrivs i svenska tidningar, och Svensk Statstelevision ignorerar förstås vad som inträffat, vilket är betecknande för den inställning till Nordisk kultur som finns här i landet.

Myklebustskeppet (överst), ett 32 meter långt och 6,5 meter brett långskepp, som antagligen hade 24 årpar och därför precis förtjänar storleksbeteckningen ”Drakkar” – Jämfört med sina mer berömda släktingar från Oseberg (nederst) och Gokstad (i mitten)

 

Myklebustskeppet hittades redan 1874, invid ett gårdsgravfält med samma namn strax nära det lilla samhället Nordfjordeid vid Nordfjordens slut. Där stod en mer än 30 meter bred och 4 meter hög gravhög, som man aldrig grävde ut mer än partiellt, men man hittade genast spår av ett skepp från sent 800-tal. Enligt traditionen blev Kung Audbjörn av Fjordarna gravlagd i Myklebust-högen efter att ha besegrats i det andra slaget vid Solskjel, då kung Harald Hårfagre enade Norge år 872. Om det är Kung Audbjörn som verkligen ligger i gravhögen kan inte bevisas med arkeologins hjälp, men man hittade skelettet efter en muskulös och högväxt man i 30-års åldern med en rik vapenrustning, som absolut kan vara en fylkeskung, om inte Audbjörn själv så i alla fall en lokal härskare från samma tid med ett skepp som i sanning är värdigt en konung…

Karta över vägen från Oslo till Vestlandet och Nordfjordeid. Att se skeppet på det nya muséet Sagastad kostar bara 100 NOK eller ca 110 SEK

Skeppet i högen var inte alls i samma skick som de mycket mer berömda skeppen från Oseberg och Gokstad, som minsta barn i hela Världen känner till. Dessutom hade man ingen metod för att konservera vad man fann. Den konservering med Alun som Oseberg och Gokstad undergick, och den montering av dessa båda skepp som fortfarande kan beskådas på Vikingeskipshallen på Bygdöy i Oslo har senare visat sig inte vara fullt korrekt. Idag har man fått lägga mycket pengar och möda på att bevara originalfynden för framtiden, och det har också visat sig, att de delar som bevarats faktiskt satt ihop på ett annorlunda vis. Det visade sig bland annat efter Osebergskopian ”Dronningens” förlisning, som inträffade för snart tjugo år sedan. Man tror kanske inte, att så små fel som 2-3 cm eller en grad annorlunda lutning på diverse bordplankor, från sambordet vid kölplankan och vidare uppåt skall kunna betyda så mycket för seglingsegenskaperna på ett över tjugo meter långt skepp, men det gör de faktiskt. Det har träbåtsbyggare som Jon Godal och andra sagt i föreläsningar i Ale på den svenska västkusten för många år sedan, så det är faktiskt sant.

Det nya muséet har byggts ihop med det lokala näringslivet, och har formen av ett jättelikt Naust eller Båthus. Skeppet sjösattes därifrån på den ramp, som syns till höger i bild. Det kan också tas in där vintertid. (Foto: Oddmund Haugen, NRK)

 

I Myklebust-högen hittades också 44 stycken sköldbucklor i ett ämbar av trä, och därför tror man, att skeppet skall ha varit minst en 22-sessa, dvs haft minst 22 årpar. Å andra sidan vet vi också, att högen inte grävts ut helt, och jag tror för min del mer på att skeppet haft 24 årpar, och alltså en besättning på minst 60 man, eftersom man vanligen räknar en fjärdedel extra manskap för segelföringen på riktigt stora skepp. Myklebust-skeppet är ingen exakt ”Class A museum Copy” enligt min egen tablå för några inlägg sedan, eftersom man förefaller ha använt moderna maskinverktyg under byggandet, istället för enbart hantverksmässiga och vikingatida metoder. Ändå har det tagit mer än 12 000 mantimmar och två år att bygga det stora skeppet, vilket är en mycket aktningsvärd prestation, som man bör vara fylld av beundran för.

Ojdå ! Här har det hamnat ett fult ”skråhugg” eller ett märke i förstäven nära Drakens huvud – men å andra sidan kan man minnas berättelsen om Ormen Långe, och varför det ibland anses bringa olycka att bygga ett helt perfekt skepp… Prydnaderna i för och akter var strängt hemliga, tills för två dagar sedan, då de avtäcktes vid jungfrufärden. (Foto Odddmund Haugen)

När det gäller de avsevärt mindre svenska skeppen från Vendel och Valsgärde, som man också byggt enstaka konstruktioner av (bland annat den helt privatbyggda Stefnir i Uppsala, som jag också har seglat och rott till Åland med) har man kunnat utgå från arkeologiska ritningar. En avgörande punkt har varit skeppsnitarnas läge i jorden, för även om plankor och trävirke till stora delar helt försvunnit, har man kunnat lista ut var båtspik och nitbrickor satt med hjälp av rostfläckar, som bevarats i marken. I det svenska fyndmaterialet lär det dock vara så att skeppens förstävar rasat samman inuti gravhögen, och dessutom har skeppssidorna kollapsat utåt under den ovanför liggande jordmassans tryck, så det har tagit åtskillig lärd forskarmöda att räkna ut, hur nitarna ursprungligen satt, och vilka exakta dimensioner på bordläggningen som gällde.

Jag vet inte säkert, eftersom mycket litet är skrivet och publicerat på Internet om Myklebust-kopians konstruktion, och vilka ritningar man utgått ifrån, men jag förmodar att det norska fallet är likartat, och det är på grund av att man först nu fått fram ny teknik och vet mer om hur andra skeppsrepliker uppför sig i sjön, som man kunnat rekonstruera detta norska skepp i full skala. Även det är en bedrift, även om det skulle visa sig att en hel del detaljer kanske inte alls är exakta, utan gjorda i ”fri stil”.  Jag gissar, att det måste vara så med rundhulten, styråran, vantsträckare och andra riggdetaljer, som man kan ha gjort nöjaktiga kopior av med ledning från helt andra skeppsfynd…

En kritisk detalj är ofta styråran, rodervårtan på skrovet och styrårans infästning emot skeppssida och rorkult. Passar man sig inte, och blir rammad här, är det en detalj som ofta går sönder. Svenska fynd visar, att styråran ofta var utformad som en flygplansvinge, alltså med den yttre sidan konvex, och den inre skrovssidan konkav. Man vinner flera saker med en sådan konstruktion. För det första får man lägre vattenmotstånd, och för det andra starkare roderverkan – och – enligt min erfarenhet – en styråra som är lättare att svänga i vattnet. Längst ut på styrårans aktre spets, har man ibland haft vad som liknar en ”winglet” på moderna passagerarflygplan, eller en liten träkil. Denna, blott en decimeter stora detalj har mycket stor betydelse för hur styråran skär genom vattnet, och reducerar virvelbildning. Myklebust-skeppet har tråkigt nog en helt annan och enklare styråra – man verkar inte ha ”trimmat in” konstruktionen än, för mina ögon ser den lite klumpig ut – åran är likadan på bägge sidorna..

”Ja, dere får da lykke til – med den slags styringa !” (Foto: Oddmund Haugen)

Av ”Sagastads” museicenters planer framgår, att Myklebust-kopian bara är tänkt att segla på Nordfjorden, nära sin hemmahamn. Fler vanliga människor och civilister ur allmänheten får då en chans att uppleva henne på nära håll, och det är naturligtvis ett stort plus för turistnäringen, men ett minus för oss riktiga Vikingar och Asatrogna Hedningar… Å andra sidan betyder Mykle stor, och vad Bust eller Byst betyder, vet ni kanske.. Redan Agnar Mykle, den kände Norske författaren, ändrade sitt namn från ”Bust Mykle” eftersom hans förfäder kom från denna trakt, och alltid finns det väl någon storbystad skönhet även på land, vill jag mena. Jag har redan händerna fulla så det räcker, och seglar därför inte just i år.

 

Ett skepp av denna storlek och med 6,5 m bredd midskepps, kan ta ett stridsutrustat kompani om 80 man med full packning, och mer därtill… (Foto Oddmund Haugen)

Blikk fra Nordfjordeid… ”Furet, Vaerbitt, men Forsåvitt Over Vannet” – Något helt annat än den djävla ”Eid-Al-Fitr” som nu tvingas på oss hemma i Sverige…

Även KNUBBSÄLEN dansar och ler – i Agnars efterföljd…