Inför Midsommarblotet

Midsommar närmar sig, denna den mest hedniska och svenska av fester, som hålls mitt i Juni, Friggs månad. Som vanligt finns det dem, som gallskriker att vi svenskar ”inte har några traditioner” och så vidare, men alla etniska svenskar vet ändå hur en riktig Midsommar skall firas, ända in i hjärteroten. Jag kan bara se ned på dem, dessa skabbiga kräk, som vill tala om för oss andra att ”gör hur tusan du vill” skulle vara detsamma som Hedendom eller Asatro.

Asatro är inte detsamma som kristendom. Vi rabblar inga böner eller litanior, därför att bön inte ingår och aldrig har ingått i vår tro, av skäl som jag redan förklarat. Asatron kommer inte från Amerika, och det ingår inte heller i den att blanda in en massa gudomar som inte hör dit, Allah, Jesus, småtroll, fan själv och hans Moster. Jag upprepar – om ni inte har förstått det: jag är inte Synkretist, inte heller Universalist, och dessa trosriktningar, New Age och annat i all ära – de är inget för mig, det är inget jag praktiserar eller lär ut, och det är heller inget jag vill se uppblandat i mina egna helger, min egen kultur, min egen tradition och mina egna sedvänjor.

Jag förstår inte alla dessa amerikaner, som påstår sig vara ”Asatruar” andra dagen, och går i kyrkan nästa helg eller döper sina egna barn i en Synagoga – typ ”Hugin’s Heathen Hof” och allt vad det är av smaklös, synkretistisk bråte och imitatörer till vår egen Nordiska tradition. Eller för att citera en god vän på forumet ”Njordkraft” i veckan, som med tydlig adress skrev:

It’s not a warrior, vegan, hbtq, feminist, racist or a political cult!
It’s absolutely NOT the dogmas and and misconceptions spread by opportunists and ignorant people with no knowledge or understanding.
Not a fairytale, tv-show or a scholarship.

It’s the essence of life.

Om människor inom och framförallt utom landet åtminstone kunde vara lite ärliga, och respektera vår egen nordiska kultur utan att vanställa den med en massa, som inte hör dit Ok, politiska åsikter har vi alla – och rätt att yppa dem i bloggar som den här – men jag vet inte hur många dåliga, overksamma, fornsediskt anstuckna ”Påskblot” jag varit på (Vad är det, förresten ? Firar vi hedningar alls Påsk, tror ni – Hur i Hels Vite kan man säga att detta är ”sed” eller ens ”fornt” förutsatt att man nu alls intresserar sig för det ”forna” ?) där man stått vid Uppsala Högar av alla platser och sagt till mig som hedning att jag måste ”hylla Jesus-kraften” och så vidare

Påtända pajasar som dessa har inte med Asatro att göra…

Jag menar, vilken djävla idioti ! Jag är för det första inte kristen, men hade jag velat ”hylla” någon ”jesus-kraft” vad det nu är eller skall vara, så kunde jag ju ha gått med i den kristna kyrkan istället. Samma kyrka har förstört otaliga kultplatser, hov, lundar och hargar och vi Asatroende har knappt en enda plats i hela landet kvar, där vi kan samlas och vara för oss själva, utan att som vanligt få oss all denna kristendom och nu också islam på näsan. Det här borde vara vårt land, det sista och enda land vi svenskar äger.

Den enda organisation jag vet, som verkligen talar för de Asatroendes intressen i det här landet – Inklusive att vi ska få ha kvar åtminstone Gamla Uppsala som vår egen plats – är Nordiska Asa Samfundet – som nu uppges ha uppemot 1200 medlemmar eller mer än så, och därför är den överlägset största organisationen. Deras blot har varit värdiga och enkla till största delen – och jag kan bara upprepa vad jag sagt, flera gånger – se i stycket ”Blot och högtider” här ovanför om ni inte tror mig…

1. Ett blot eller någon form av högtid blir bäst, om det görs under lugna och värdiga former. Man behöver inga överlastade ”altaren” eller rättare sagt Stallar – för så kallas nämligen de bord man ställer upp de eventuella Gudabilderna på – vi använder inga kristna ord om oss själva som är så fulla med allsköns skräp och bråte, att man knappt ser vad det är som ska dyrkas och de verkliga gudastöttorna faller till golvet…

Vad är det här för skräpkammare ? Vad gör barnleksaker, taffliga julgransprydnader och Tarot-kort för nytta i sammanhanget ?? Ett värdigt blot ?

När det KAN göras såhär ENKELT istället. Stilrent, och inte en enda pryl för mycket…

Jag kan till och med minnas kristna gudstjänster jag sett – av Fältpräster i Sveriges Armé – där ”altaret” utgjordes av en tom ammunitionslåda med en ölburk och en ljusstump ovanpå – men prästen ändå fick det hela till att ”stämma” och gjuta en smula allvar i sextio trötta soldater i öppen fyrkantsformering – jag deltog inte, men studerade själva prästens handlag – för så mycket tycker jag i alla fall är intressant – man kan lära sig mycket från ceremonier som faktiskt fungerar…

2. ”Nykter, tvagad och mätt skall mannen rida till Tings” står det i Hávamál. Det borde vara självklart för alla inblandade, att följa dessa regler. Hunger distraherar, och gör det svårt att delta i någon andlig verksamhet- fulla, pårökta eller berusade deltagare – som i ”fornsediska” sammanhang – är ännu värre. Nordiska Asa Samfundet har antagit en klar och tydlig policy visavi droger – och det är att vi inte använder dem. Rörande ”fornsederiet” finns inga sådana regler alls, och man vet inte vad som kan dyka upp, eller vad man kan få möta. Hundar som springer omkring, skrikande barnungar och ”kids” som kletar snor på Asarnas bilder. Sådant tycker jag för min del inte hör till värdiga blot – jag menar – skulle du tolerera, att någon gick in i en kyrka, moské eller synagoga och betedde sig på det fullkomligt befängda och helt klart störande viset ? Nej, det skulle du inte. Då skall du aldrig, aldrig göra sådant i hedniska sammanhang heller !

3. Asatro är en natur-religion, säger många. Då förstår jag inte varför människor inte stänger av sina mobiltelefoner, och lämnar dem utanför blotet och blotplatsen. Inte heller förstår jag personer som står och röker framme vid stallen med makternas bilder, folk som kastar fimpar i gräset, och inte plockar upp efter sina hundar respektive drägglande barn, om dessa alls skall närvara. Jag menar – vad är det för stil ? Vad är det för sätt att bära sig åt ? Skulle man göra så i en kristen kyrka, exempelvis ??

Om du nu alls ska HEDRA makterna – TÄNK EFTER hur du gör det enklast och bäst… (Inför Tor hjälper inga ”böner”. Han tar emot en hederlig gåva, men lyssnar inte till kärring-gråt)

4. Ett KORT blot är alltid bättre än ett alldeles för långt. Oftast blir ett firande – av vilket slag det nu vara må – och det gäller nog alla samfund, oberoende av vad de råkar tro på – bättre om det sker GENOMTÄNKT, och därför kort och koncentrerat. Exempelvis blir det inte bra alls ifall man insisterar på att dricka ”lag om” i cirkel tre gånger ur horn, när man är över åttio personer – vilket säkerligen tar över fyrtio minuter och splittrar både deltagarnas koncentration och den energi som finns i själva riten. Folk får ont i fötter och ben, och ingen Regementschef värd namnet skulle väl låta sitt eget manskap stå uppställt i ”givakt” ! i mer än 40 minuter i 30 graders hetta… nej – det vore ju tokigt, eller hur ? Då ska ingen Gode eller Blotförrättare göra så heller.. Dricka ur horn passar kanske bättre vid ett gille, och korta tal är alltid bäst. Är man fler än 12-18 deltagare, eller fler än antalet runor i den gamla runraden, bör man inte dricka ”lag om”…

Få eller många deltagare ? Det finns ALLTID en grundförutsättning för att LYCKAS – KONCENTRATION PÅ UPPGIFTEN !

5. Till sist ska det sägas, att alla blotdeltagare, Blotgodar eller de som ska officiera, assistera och utföra själva blotet kanske inte har så god rutin. Det händer givetvis, att folk ”kommer av sig” eller kanske säger eller gör helt fel saker. Själv kommer jag ihåg ett Midsommarbröllop jag själv i egenskap av Gode – med demokratiskt framröstat ”Godord” och allt (ty INGEN kan bli Gode eller Gydja, bara därför att hon eller han säger sig vara det – Asatron är icke sådan !) där bruden var så ivrig, att hon inte ens väntade på att jag skulle säga ”tager du denne ?” – frågan måste ju formellt ställas enligt svensk lag – annars blir det hela inte giltigt utan helt självsvåldigt satte ringen på sin mans finger, utan att fråga honom heller.. I sådana situationer – och många till – gäller det att inte tappa tempo – och inte avbryta ceremonin. Hellre gå vidare – än att förlora i stämning, deltagarnas koncentration eller känslan i blotet. Efteråt finns ändå gott om tid att rätta vad som gjordes fel, och – i fallet med det bröllop jag nyss berörde – få det registrerat hos kommunen, så att det går ärligen, lagligen och hederligen till, vilket jag förutsätter, ty det vore en stor skam, om någon bortgiftes emot sin vilja, som hos muslimerna.. Därför – fokus på uppgiften som sagt – och – om du bara är officiant i ett blot, eller biträde – följ med den som lederdet måste alltid finnas en gode, gydja eller ansvarig ledare – och en ”Blotordning” att följa. Ordning behövs också till Midsommar – men mer om det tar jag i morgon…

(Skulptur: Jessica Trainham, England)  – Hell Freja och Od – Hell Frej och Gerd – Ni KAN väl redan vilka som är Midsommarens Gudomar, och vem som gifter sig med vem ?

Kung Rane av Västergötland och Groagalderns Visdom….

Från Västergötland – som jag nyss besökte i helgen – och trakten av Skövde rapporteras, att ”Kung Ranes Hög” – en av landskapets verkliga storhögar – nu skall undersökas med markradar, enligt vad Skaraborgs Allehanda skriver.  Trots att de kristna redan tidigt försökte förstöra den kultplats och det Vi som fanns på platsen genom att placera en av sina egna – nu allt mindre och mindre besökta och därför skäligen onödiga – kyrkor där – i detta fall Flistads Kyrka – som står alldeles intill den mer än tio meter vida och fyra meter höga gravhögen. Man har till och med försökt kristna platsen med en kyrkogård, men ingenting har hjälpt, för gravhögen är fortfarande lika hednisk som alltid. Vårt eget svenska landskap och vår natur kan Monoteisterna aldrig rubba eller förstöra, hur mycket de än försöker.

Man vet inte vem som ligger begravd i högen – men namnet ”Rane” är ett vanligt Odens-heite, som nämns redan i Eddan. Byn Askeberga i närheten kallas för Odens stenar, och sjön Östen kallas också Odensjön, liksom många andra cirkelrunda offersjöar i Sverige, allesammans erinrande om Mimers Brunn. I närheten finns också en Odensåker, och ortnamnens tusenåriga vittnesbörd bekräftar samstämmigt, att Oden varit dyrkad i hela denna trakt.

Men ytterst få bland mina läsare minns kanske – som jag vid underrättelsen om denna nyhet – Eddans ord om en väldigt gammal sanning, sång eller galder – ”Den gol redan Rane för Rind” står det i en av Groagalderns inledande verser… De mer bildade och kunniga ibland oss – de av oss som verkligen är Asatrogna, och aldrig sänkt sig till förfalskningar, som ”forn sed” och annat new age trams – vet kanske också att ”Rind föder Våle i Västersalar, och åt Balder är en hämnare född” som det står i Voluspá.

Vem är då Rind, eller Rinda, hon som också syns i det Östgötska ortnamnet Vrinnevi, och flera andra platser i Götaland dessutom ? – Jo, hon är den levande och grönskande Jorden, har man tänkt sig – och om Balders död för Höders hand verkligen är en mån-myt, som vissa forskare tror, är Balder fullmånen, Höder Tunglet eller månen i nedan och Våle förstås nymånens skära, som jagar det stora mörkret på flykten – och vad vore väl lämpligare än att fader Oden, den främste bland Asar, sätter denna nya måne eller detta himmelsljus i rörelse, när nymånen går upp över jordskivan ? En dag gammal tar Våle upp sin faders svärd, står det – och med det hämnas han Höder och gör slut på mörkret…

Våle och Balders död, enligt Anker Eli Pedersen, Färeöisk tecknare..

Groa, den groende, alltså den grönskande jorden kan på samma sätt som Vrinda tydas som ett Heite för Frigg, eller möjligen Njärd och Gerd. Groagaldern inleder som bekant Svipdagsmál, eller berättelsen om hur Svipdag, den unge Oden, reser genom världen för att slutligen träffa Menglöd eller Freja på Lövjoberget, och allt detta tillhör Odens mysterier, som man noga och utantill kände i både Västergötland och Östergötland i den gamla, hedna tiden. Varför skulle annars så många platser där vara uppkallade efter dem ? Ortnamnsforskaren John Kraft, som noga studerat saken, har kommit fram till att i alla fall Frigg har varit betydligt mer dyrkad i Götalandskapen, jämsides med Oden själv.

Låt oss nu studera den mycket viktiga strof, där Rane nämns. Såhär låter den i original:

”Þann gel ek þér fyrstan,
– þann kveða fjölnýtan,
þann gól Rindi Rani, –
at þú of öxl skjótir,
því er þér atalt þykkir;
sjalfr leið þú sjalfan þik.”

John Bauers illustration till Groagaldern i Viktor Rydbergs ”Fädernas Gudasaga”

Den föräldralöse Svipdag står vid ett stort gravröse eller en gravhög, i vilket Groa, hans döda mor, vilar. Och hon säger till sonen – i Nils Fredrik Sanders översättning från 1800-talet:

»Jag sjunger dig som första,
och fägnesam kallas den,
af Rind för Rane sjungen:
att du från axeln skakar
hvad obekvämt dig känns,
du själf dig själfvan lede!

 

I min egen översättning lyder den, ordagrannare och rakt på sak:

”Det gal jag dig först,
och så jag kväder kunskapsnyttan
– den gol redan Rane för Rind –
att du av axlarna skjuter
det som ett ok dig klämmer
och själv ska du leda dig själv !”

 

Dumma och olärda människor, och de som inte förstått och insett att Asatron aldrig innehåller några böner kommer aldrig någonsin begripa och förstå sig på denna strof, eller dess mening och innebörd. De är för evigt utestängda och exkluderade från Odinismens sanna mysterium, och kommer aldrig att fatta dess kärna – nämligen detta med att styra sig själv. För här hjälper nämligen inga böner eller klagosånger. Exakt så är det råd, Svipdag får. Uttrycket ”det gol redan Rane för Rind” betyder något självklart, ja alldeles uppenbart och mycket gammalt, något som alla borde veta och känna till. Jämför också det äktsvenska uttrycket ”Själv är bäste dräng” och att det inte nyttar någonting till att sitta och be, göra böneutrop eller oja sig, krälande i stoftet inför några inbillade gudar från Mellanöstern.

Vad Asatron lär ut, är precis det omvända. Utan arbete, får man ingenting. Utan att själv söka kunskap, kan man inte lära sig något. Modern fysik lär oss att E = MC2, och att varken materia eller energi kan nyskapas, men bara övergå i varandra. Ingenting i hela universum kan nyskapas – vad än du må framställa, måste det komma någonstans ifrån – för det finns inga mirakel, och inte ens gudarna kan skapa något ur intet. Modern Nationalekonomi fungerar på ett likartat sätt. Vissa sämre bildade politiker upprepar papegojmässigt och ihållande att ”nämen man får inte ställa olika grupper emot varandra” – men det är just vad ekonomisk politik handlar om.  Får en grupp det bättre, finns det alltid en annan grupp som måste betala, och som får allt mindre och mindre resurser – för ekonomiska tillgångar kan inte skapas ur intet, med mindre än att värdeminskning och inflation uppstår.

Människan måste arbeta. Hon själv ska leda sig själv, som en fri och självständig, tänkande individ. Skörd följer på sådd, men för att skörda, måste också ett arbete ske. Ingenting sker ”gratis” eller via några ”fria luncher” som staten, samhället, Regeringen Löfvén eller någon annan ska tillhandahålla för den ”ensamkommande” – ett slags kategori, som Svipdag inte tillhör, inte tillhört, inte kan tillhöra. Böner hjälper inte. Endast hårt arbete lönar sig – och utan det förstår man inte Asatron eller Groas budskap heller.

Oden kastade först av alla, eggjärn i flocken” – Illustration till Voluspá av Anker Eli Pedersen

En del personer tror i sin dumhet och oskuld, att det var ett slags ”protestant work ethic” eller Luther, som skapade grunden för det svenska och Nordiska samhälle vi nu lever i. Ingenting kunde vara mer felaktigt, för detta är enkla, sunda och friska ideal, som går tillbaka mycket längre än så, och de ”Urds riglar” som Groagaldern nämner, förstås aldrig av de olärda. Läs Eddan, mina barn, men läs den med förstånd ! Och ge alldeles fan i allt inbillat ”fornsederi”.

Danyxan från Langeid – Norge – och om goda verktygs bruk…

Sedan länge är forskare som arkeologer och vapenhistoriker medvetna om existensen av Danyxan, det underbara Vikingatida vapen som efterträdde den nordiska skäggyxan från 700-800 talet. Den utmärkta bloggen Thor News – supplier of Norwegian culture – berättar om ett intressant fynd från Langeid i södra Norge, som gjordes redan 2011 och nu föreligger i form av en exakt, nysmidd kopia. Danyxans stora tid var från 900-talets mitt ända till långt in på 1100-talet, och den var ett mycket verksammare vapen än de hillebarder, runkor, bardisaner och andra stångvapen som efterträdde den, eftersom den inte alls var ett stickvapen, utan avsedd för synnerligen goda, kraftiga hugg – gärna uppifrån.

503_6Vikingatida skäggyxa – bondevapnet per excellence – använt både för kast och hugg – här i modern, välsmidd handgjord kopia från Gränsfors Bruk.

Skäggyxan – som kunde vara liten och ha ett skaft upp till 40 cm – ifall man ville kasta den emot sin motståndare – efterträddes av ett ännu finare smitt praktvapen, med egg av härdat stål, och så en tung yxkropp i mjukare kolstål för den massiva tyngdens skull. Tillverkningsproceduren var nästan lika komplicerad som för japanska svärd – och de norska smeder som gjort kopian, har all heder av sina händers verk.

langeid-viking-battle-axe-2

”Hon med onda hörn” eller den danska yxan – Skaftlängd 110 cm, vikt 3,5 kg massivt stål eller mer

Danyxan eller den danska yxan gjorde sig snabbt ett namn i England och hela Europa som ett synnerligen fruktat vapen, och det var sannerligen inte bara begränsad till Danmark, ty även Svenska och Danska vikingar använde den ofta. Om och om igen hör vi om ”Pellikoforoi Varangioi” eller ”De yxbeväpnade väringarna” i Byzantinska krönikor, och hela nordiska regementen blev kända som ”Pellikoforoi” eller till och med ”Keranoforoi” – alltså ”De blixbeväpnade”. På Gunne Hands gravmonument från Torna Hällestad i Skåne syns danyxan tydligt, i händerna på fadern till den man, inskriften handlar om. 

283Gunne Hand från Hällestadsmonumentet. Observera att han inte bär yxan på axeln med eggen nedåt, som under marsch. Han har den färdig till hugg, med eggen uppåt, klar att användas = ”gående färdigställning” eller fullt stridsberedd. Också detta uttrycker något. ”Han flydde ej vid Uppsala, utan kämpade så länge han hade vapen” står det på en annan skånsk runsten.

På samma sätt som begreppet ”Dönsk Tunga” eller ”Dansk Tunga” stod för hela det norröna språket, inklusive svenskan och alla de västnordiska dialekterna, alltså Isländska, Danska och Norska så stod namnet ”Danyxa” också för svenska och norska yxtyper, som vi kan se. Det underlättar ju om man har samma redskap, samma teknik och samma stridssätt och träningsmetoder om man skall vara en här, en armé och en nation – och det visste redan Vikingarna. Alla måste också tala samma språk, och man kan inte ha det som i dagens Sverige, där arabiska – ett semitiskt språk ur en helt annan språkfamilj än den germanska – nu blivit det andra största språket, för då förbistras till slut hela samhället, och medborgarna – som också allesammans är soldater – kan inte längre förstå varandra.. Språket bär också vissa grundläggande värderingar och begrepp, och uttrycker egenskaper, som anses eftersträvansvärda.

Det fick man bland annat se vid Stamford Bridge 25 November 1066 – det slag som en del historiker felaktigt pekar ut som slutet på den hedna tiden. Harald Hårdråde med hela sin nordiska här – svenskar, danskar och norrmän tillsammans – stod mot Harald Godwinson eller Harald Nederlag som han senare skulle kallas – kungen som förlorade vid Hastings, sent i oktober samma år. Vad som hände var egentligen som hämtat ur Clausewitz – ifall det namnet nu är bekant. Nordmännen hade alldeles för lite kavalleri, och hade ryckt fram långt inåt land från sina skepp, förbi ”der Rückschlagspunkt” eller den logistiska omsvängningspunkten – det avstånd, där man inte kunde få fram mat, vapen, underhåll eller sjukvårdsresurser  – och de kämpade till stora delar helt utan brynjor eller hjälmar – men med sköldar, danyxor och sina personliga vapen – inget annat !

the-crusades-preview

En enda Viking lyckades hålla bron i Stamford, beväpnad med enbart sin trogna Danyxa – och han dräpte ensam 40 man, den ena engelsmannen efter den andra, den dagen. Till slut stack en simmande fiende, som flöt ned i en tunna (se längst ned till höger i bild) ned honom med ett spjut, under bron och nedifrån – men genom ett beslutsamt agerande, hindrade en enda man en hel armé – och köpte värdefull tid för sina kamrater.

7mv0blde73uq4chb-fill640x320x

Erfarenheten visar, att en längd på 110 cm för skaftet är den optimala – det finns de som föreslagit Danyxor på 8 kg eller mer, och en skaftlängd på dryga en och en halv meter, men sådana vapen är svårhanterliga, utom för de starkaste och resligaste av män. Många tror kanske, att begrepp som ”Shield Walls” eller Sköldmurar och Danyxor är föråldrade begrepp i dagens Värld, men så är det inte alls…

Vid bron i Caglavica, Bosnien, 2004 visade återigen svenska och norska krigare vad de duger till, som ofta har omvittnats i media. Idag är de bräckliga sköldarna av lindträ – de var menade att gå sönder och fånga danyxorna – ersatta med sköldar av plexiglas, som både finns i rund eller fyrkantig modell. Våra danska bröder var inte med oss den gången, 2004; men det var norrmännen – och de utförde storverk de med. När det var som värst – och en svensk grupp på 7 man och en gruppchef fick hålla 2000 Kossovo-albaner och 4000 serber åtskilda, genom att ensamma hålla en bro i 11 timmar – fick man se vad vår taktik – samma som under vikingatiden – sköldmur och mothåll, nu med AK 4:or istället för yxor, men annars samma gamla metod – verkligen kunde uträtta. Somliga svimmade av utmattning och vätskebrist där de stod – anfallarna – från TVÅ sidor – kunde bytas ut, eftersom de var mångdubbelt överlägsna till antalet – men bron höll – liksom avspärrningarna.

caglavica-03Norsk sköldmur av gammal modell emot serber och albaner – märk ”huggpositionen” (bättre är att hugga ovanifrån och nedåt – därför hade Danyxor långa skaft)

caglavica-05

Inte bara 1 mot 10. Inte bara 1 mot 100, utan 2 emot 2000 !

680

Opansrade fordon, och ibland inga sköldar alls…

Vad som kan läsas på runstenarna är sant än idag. Det gäller för alla folk, i alla tider. Man kan inte kämpa, utan goda vapen. Men med ett gott vapen i händerna på en enda väl motiverad människa, håller inte ens de värsta pöbelsamlingar eller de hårdaste diktaturer. En enda, väl motiverad, tränad och utrustad prickskytt, kan förändra läget i ett helt land eller en hel världsdel – om han står rätt placerad…Det är en värdefull slutsats, som man kan dra ur Danyxans historia – även om våra dagars krig – också de vi kanske snart får utkämpa – på Gotland eller någon annanstans måste vinnas med massiv eldkraft, och nödvändiga vapensystem. Tyvärr har vi en Regering, som ännu vägrar att inse den saken – men det kan man i värsta fall ändra på, ifall det visar sig nödvändigt. Exempel torde vara överflödiga, liksom nedslag i nutidens försvarsdebatt.

 276a9484

En enda artilleribataljon – med 12 ynka pjäser – ett norsk-svenskt system – för 450 295 kvadratkilometer terräng

 Låt mig till sist i all ödmjukhet erinra om den gamla leken ”Kyssa Yxa” – ibland kallad ”Kyssa Slägga” – en gammal nordisk folksport, som bevarats i det svenska Finland och Österbotten. Man kan utföra den med en Danyxa också – om man vågar. Yxan hålles på rak arm, inte med omvänd fattning, utan rakt ut från kroppen. Sedan böjer man handleden – ingen annan led – tills att yxeggen är mitt för munnen – och kysser till. Tappar man yxan, eller slinter, klyver man sin egen skalle eller ”luftar sina bihålor” på kuppen – men detta är en sport för män, och ingenting för Fridolin eller kärringar.

14-svyle-235458558bd9597b2f6

Pohjanmaa – Österbotten – ”Love it or Leave it !”

Nu står det visserligen i Hávamáls 82:e strof att ”skeppet måste orka skrida, man har skölden till skydd, vapen till hugg och kvinnor till att kyssa” men kvinnor kan också hugga – med munnen – och man kan också ge och få kyssar med yxan, som sagt. Att bruka alla dessa ting – verktyg som vapen, med vett och vilja – är helt enkelt nödvändigt. Utan dem, inga nationer. Utan dem, ingen framtid.

”á skip skal skriðar orka, en á skjöld til hlífar, mæki höggs, en mey til kjossa.”