I vilket Professor Dick Harrison tar sig an ÄRKESKOJARNA i själva ÄRKESTIFTET….

Lyckan för en skribent och krönikör är att bliva läst – det kan jag själv intyga – angående ämnesvalet för det första blogginlägget för denna kväll.

Jag har redan nämnt, hur jag råkar känna till att det ibland bara ”råkar” bli så att Mainstream media, med vårt ”Svenska Dagblad” i spetsen understundom vill upphöja just mig till någotslags chefredaktör eller liknande, och låter min hedniskt särpräglade smak göra sig gällande såsom ett svagt eko av reminiscenser, hänsyftningar och halvt om halvt dolda ”korsreferenser”, nu när Thunberg-sektens Galna Greta fortfarande inte fått vara chefredaktör i DN, för en dag, en vecka, en månad eller kanske flera år – hennes helgonlika ankomst och obefläckade avelse, mitt på själva redaktionsgolvet, har ju redan eklaterats på ort och ställe, och vem kan väl undgå ett sådant kändis-mirakel, iscensatt av en operaprimadonna under inflytande av ”kändis-skapets vita snö” och en ännu smartare, högt betald avdankad gammal skådis och PR-man, apropå mitt senaste inhopp i teater-branschen, från så sent som igår.

 

 

Fråga mig nu inte hur jag kan veta allt det där, inklusive detta med SvD:s inblandning i saken, men det hör inte till ämnet, just idag – denna Tors Dag.

Men professor Dick Harrison, ensam ägare till ett helt produktionsbolag om svensk historia, tillika medarbetare i just SvD tar plötsligt upp ett ämne från det tidiga 1100-talet, eller mycket sent 1000-tal, som jag själv råkade nämna i ett eller annat sammanhang just igår. Det är ju nästan som den ädle herr Professorn läser över axeln på mig, men för all del – han håller sig saklig och korrekt, vilket andra journalister på samma SvD helt uppenbart inte alltid gör.

Professorn vill besvara en läsarfråga, och utreda hur det kommer sig att just Uppsala blev säte för det svenska Ärkestiftet. Att detta inte alls inträffade på 1000-talet, utan bevisligen först 1164 – för äldre är inte Uppsala Ärkestift – och att inga biskopar alls, och inget kyrkligt stift heller, fanns i staden Uppsala förrän tidigast på 1140-talet, har samme Dick Harrison redan förtjänstfullt utrett redan år 2013, då en viss Antje J. kom till maktens klerikala boningar, och tog sin plats vid de kristna köttgrytorna. Vad som sedan hände med vår ”Svenska” Kyrka, vet vi också.

Varför var det då inte städer som Linköping eller Skara som blev Ärkebiskopssäte i Svea Rike, frågar Dick Harrison retoriskt, utan att nämna staden Lund – som han själv kommer ifrån – förrän på slutet i sin artikel. Lund vore ju onekligen den självklara kandidaten, eftersom det finns hur mycket historiska bevis som helst för att den staden verkligen var av Hans Helighet Påven utsedd, gillad och Stadfäst Ärkebiskopsstad för hela Nordens Kardinalprimas, först 1103, och att Lunds formella överhöghet över hela Norden i kyrkliga sammanhang avslutades först med Absalon Hvide – kallad ”Skånes Djävul” – tempelskändaren från Arkona, och ansvarig för folkmord och dråp inte bara på Vender, utan också på Skånes allmoge.

Jo – svarar Dick Harrison – de kristna ville krossa, förinta och ”göra ned ” Gamla Uppsala som hednisk plats. Redan Adam av Bremens gamla lögner från 1060-talet, då han skrev sin historia över Ärkestiftet Bremen, är en sannskyldig paroxysm av hat och åter hat emot Nordborna, svenskarna och framförallt all Asatro – som aldrig kunnat bevisas, ens på minsta sätt genom arkeologi eller andra vetenskaper.

Ändå får varje svenskt skolbarn fortfarande tvångsmässigt lära sig den gamle biskopens lögner om hängda hästar och ”människo-offer” fast det står ”kroppar” i handskriftens original, vilket sentida historiker utan känsla för fakta förvanskat till att gälla människor. Akefalerna i Hälsingland, människorna med hundhuvuden i Övre Norrland och andra kristna bisarrerier, lärs förstås inte ut i skolan, liksom hela det sammelsurium av kristna lögner, lögner och åter lögner, som präglar Mäster Adams verk.

Nej – ”Templet” eller rättare sagt Gudahovet i Gamla Uppsala stod intill åtminstone 1097, enligt vad andra historiker konstaterat, och Birka blev aldrig ens Biskopssäte, de söndags-skole mässiga valserna om ”Ansgar” och hur denne på en enda gång skulle ha kristnat hela Sverige genom att stå på Birkas borgberg – där han med säkerhet aldrig blev insläppt – ibland leende småflickor, svartmuskiga trälar och bräkande små ulliga, gulliga lamm.

De flesta biskopar som alls utnämndes i Norden (från Tyskland och vad gäller Skara England) var bara ”titulärbiskopar” och inte ens missions-dito, för de besökte med säkerhet aldrig Sverige, och bedrev heller inte någon mission här. I Sveariket skulle det aldrig ha gått, och Uppland förblev hedniskt, liksom omgivande landskap, ända tills tusentalets slut – vilket Dick Harrison verkar alldeles klar över.

Varken Adalbert, Adaldag eller de andra tyskarna från 1000 talet vågade ens sätta sin fot på svensk mark, och vad den nutida Ärke- någonting beträffar, är hon ju också av tysk härstamning och hyllar fortfarande en viss tysk ideologi, vilket hennes roll i ”affären Radler” tydligt avslöjar. Allt vad Adalbert, förment ”patriark av Norden” gjorde, var att sitta vid det Ottonska hovet och ta upp mer skatter, förvärva mer pengar, ständigt mer, mer och mer, i feodalismens kristna anda – en epok i Svensk historia, som inte slutat, ens idag.

Inte ens efter döden får vi etniska svenskar frid, som bekant – ånej – kyrkan ska fortfarande ha rätt att ”återvinna” metall ur våra kroppar – helt utan vårt samtycke, helt utan att vi har fått vara med och bestämma om vi vill stödja denna ”Svenska” organisation eller ej – och det handlar förstås om makt och pengar, pengar och stora pengar…

Till och med ”Svenska” Kyrkan själv – ett samfund som numera bara samlar högst 55 % av folket, och en än mindre del av de etniska svenskarna – erkänner numera att det aldrig fanns något Ärkestift i Uppsala förrän långt in på 1100-talet, alltså EFTER 1164 och inte före. Något Stift i Hälsingland fanns inte heller, och för övrigt ifrågasätter de kristna själv numera, hurpass kristet exempelvis Sigtuna egentligen var.

 

 

Dick Harrison avslöjar förtjänstfullt att ”Sigtuna inte fungerade” som biskopsplats, eller Ärkesäte – och att den kristna maktutövningen över vårt land, en maktutövning som infördes som ”Schwertmission” eller ”Tatmission” – alltså med våld och tvång – och aldrig någonsin enbart som ”Wortmission” eller på frivillig grund, som den felaktiga och lögnaktiga Ansgar-myten hävdar – är högst 700 år gammal.

Kristendomen har inte ett enda dugg mer hemortsrätt i det här landet än Islam och andra främmande, Monoteistiska religioner, och heller inga berättigade krav på överhöghet över vad Eli Hekscher, en annan känd historiker kallade ”Svenskt Arbete och Liv” – i alla fall inte i nutiden.

En TORS DAG: Arkitektfirman THOR i London vill designa Nordiska Gudahov…

Som bekant finns det inga allmänna Gudahov för Asatro i Sverige, även om det som jag skrivit under huvudrubriken ”Asatro” och underrubriken ”Gudahov” här ovan talat om för er, att det finns många privata anläggningar i vårt land, som fyller en del behov för oss Asatroende. Jag har också skrivit mycket om det pågående bygget utanför Reykjavik på Island, och så Jim Lyngvilds hem Ravnsborg i Danmark, som också har en separat byggnad för våra gudamakter.

Det kommande gudahovet på Island – nu under byggnad…

Den stora och kända arkitektfirman THOR ARCHITECTS i London hyllar nu Asatron som sig bör, och avslöjar ett nytt intressant designprojekt. Fler moderna Gudahov och monumentala byggnader kan byggas, i Asatrons gamla anda. Naturen skall vara en integrerad del i projektet, skriver man, och detta kommer att bygga på historiska källor, accepterade och erkända fakta, och inte på tomma spekulationer eller rena lögner, som till exempel New age och ”fornsed”.

For more than a millennia no known temples have been built to the Norse gods, so it can be difficult to find sources for the exact use of spaces, it’s rituals, symbolism and accommodation of the Asatru. Any new temple buildings have the potential to become a new building archetype for pagan temples. A link to the ideas and functions of the ancient temples should be a fundamental aim of new temple designs in order to maintain a dialogue with the past.

Särskilt de norska stavkyrkorna är intressanta i sammanhanget, skriver man. Byggnaderna bör innehålla uteplatser, och landskapsrum som öppnar sig emot den omgivande naturen, samtidigt som man kan nå en monumental verkan med stora, vikingatida hallbyggnader under tak.  Processionsvägar, som de nyupptäckta vid Gamla Uppsala, ingår också i arkitektfirmans planer:

Trees and tree groves are important places where sacrifices are made. There are evidences of processional routes, sometimes lined with wood pillars or stones. Temples were buildings to house the statues and symbols of the gods, some with altars for sacrifices. External altars made from stone have also been found. Stone circles are a pan-European ritual motif. A large Yew (sometimes) with a pond at its roots are used for sacrifices and prayers, referring undoubtably to Odins journey to Mymir to achieve wisdom. These trees would be decorated with items representing “wishes”. Traces of this ritual can be found in the Christmas tree of today. Large wood poles like Irminsul were used for ritual purposes and traces of that ritual can be found in the May-poles and associated dances. There were many rituals and each had it’s special place, and some of these have survived to modern times.

Ett Gudahov åt Frigg, tecknat av den tyske konstnären Hugo Höppner, kallad ”Fidus” från 1900-talets första decennium…

Arkitektfirman har tydligen studerat min egen sajt och andra källor noga. De vet redan, att ”Askr Yggdrasils” är en generisk beteckning, och att Världsträdet inte var en ask, som många tror, utan en idegran – ”askr” på norröna betyder ju bara ”träd” i allmänhet. De vet också, att Julen är Hednisk, och härstammar från Asatron, och inte kristendomen. De känner namnen på de tre källor, som Yggdrasils rötter suger vätska ur, och kan överblicka det Nordiska kosmos, vilket är bra gjort av dessa Engelsmän, och en intellektuell prestation, som inte många av deras samtida klarar. Som Hedning och Asatroende ger jag denna arkitektfirma mitt fulla stöd, och hoppas att de kan skapa oss verkligt innovativa och storslagna skisser så småningom.

Uppsalas gudahov eller ”tempel” enligt Olaus Magnus, 1555

Angående Uppsalas stora Gudahov – bäst vore om Gamla Uppsala Kyrka återlämnades till oss hedningar – skriver de följande, som nog kan vara en grund till kommande designprojekt:

  • The numbers three and nine are significant in most of the descriptions
  • The temple was decorated with gold
  • It has three towers
  • It has a golden chain hanging of it´s gables visible from afar.
  • It sits in an amphitheater surrounded by hills
  • Next to the temple is a grove of trees used for sacrifice rituals
  • Next to the temple is a large evergreen. Under the tree is a spring (refers back to the Yew of Yggdrasil where Odin drank of the spring of wisdom)

In a dig inside the Uppsala church timber postholes point to a concentric rectangular structure similar to stav-churches. (1926, Sune Lindqvis)

In the last few years ground penetrating radar has shown evidence of buildings and a wider area of ritual use. The use of the landscape is more in common with the Stonehenge site than Greco-Roman temples.

Ground penetrating radar points to another design or a single storey longhouse, or a feasting hall.

Two lines of wooden post promenades (app. 7 meter high). One is a kilometre long, the other is half a kilometre long.

Nu till JUL kanske ni också vill bygga GUDAHOV i traditionell stil som pepparkaks-hus. Först att skicka in en bild hit, får en GRATIS HEDNISK KALENDER på posten…