Hedniska Tankars Runkurs (7) – Wynjo eller Glädjerunan

Efter Gifu-runan eller Gåvo-runan (se föregående del) kommer mycket riktigt runan Wynja eller Glädjerunan som den sjunde. Man brukar beteckna den som den andra av Frejas båda runor, och som vi snart skall se finns det faktiskt logiska kopplingar eller en lång tradition från väldigt många kulturer som förklarar, hur man kan koppla ihop begrepp som en Kärlekens, men också Krigets gudinna med siffran sju på det här viset – även om allt detta inte är uppenbarat för de som inte insett runornas hemlighet, och inget vet eller kan om det som kallas ”esoterica” eller den fördolda kunskapens väg genom allt västerländskt vetande…

Runan Wynja ser ut som en Kaun-runa, alltså ”Sken” eller brandens och eldskenets runa upphissad på en lång stång eller en ”runstav” med en vimpel på, ett ganska enkelt och lättförståeligt tecken för glädje, så gott som något – eftersom många runor vid närmare eftertanke är ideogram, likaväl som bokstäver. I vanlig skrift, eller enkel användning står de liksom bokstäver bara för enkla språkljud, sant nog – men de har också betydelsen av hela ord, liksom Madr- eller Man-runan kan stå för begreppet ”Man” i motsats till kvinna, ”Laug” faktiskt betyder ”vattendrag” på norröna, ”Hagal” runan för bokstaven H ser de facto ut som ett hagelkorn, med åtta taggar och dess tal är just åtta – som vi också ska få se.

Språkhistoriker har kopplat den till wonne, det moderna tyska ordet för ”åtrå”, liksom det svenska ”vän” i betydelsen ljuv, men också ”vän” som i vänlig, och även det danska begreppet yndig, alltså ljuvlig, frodig och storbystad ( ”hun er en yndig pige” säger man i Danmark) och yndling, synonymt med älskling, hör också hit, enligt etymologerna. Alltsammans tydliga Freja-egenskaper, som synes. I den Angelsaxiska runraden ska den heta Wynn, med synonym betydelse till vårt vän och överallt har den använts för att representera ett mjukt v-ljud, alltså gränsande till W, även om den till slut – in emot medeltiden på engelsk botten – felaktigt kommit att användas för bokstaven P.

Andra har tänkt sig att runan skulle ha uppstått inte ur en vimpel, men väl en traditionell Nordisk vindflöjel, lik Söderala-Flöjeln från Hälsingland, detta hedniska fynd, som hittades i en kristen kyrka, men en gång helt säkert prydde fören på ett Vikingaskepp, eftersom sådana avbildningar av skeppsstävar faktiskt hittats, bland annat i Norska Bergen.

Men siffran sju – var kommer den in i bilden ? Gestalt-psykologer, som undersökt sakens betydelse, har förstås som vi andra lagt märke till att sjuan är ett primtal, liksom siffran fem, och därför har mycket stor betydelse i nästan alla kulturers mytologi. Ända sedan sumererna, 4000 år före kristus, har man talat om ”sjunde himlen” som den sfär där Ishtar, en kärlekens och krigets gudinna, vars blotta namn betyder ”stjärna” tänks befinna sig – och ”i sjunde himlen” är ett uttryck för glädje, som till och med finns i Islam. Vi har fortfarande en sjudagars-vecka av precis samma anledning – sumeriska astronomer uppfann alltsammans – och Ishtar-Aster-Star-Stern-Stjärne-Stjärna vandrade redan tidigt in i de Indoeuropeiska språken när vad som långt senare skulle bli Germaner och till och med Nordgermanska folk fortfarande fanns i centrala Asien.

Människokraniet har sju portar för sinnena, som fungerar som input-organ till den mänskliga hjärnan. Vi har två öron, två ögon, två näsborrar och en mun, som ni säkert kan konstatera allihop, ifall ni inte är harmynta missfoster allesammans. Vi har faktiskt sju sinnen, och inte fem – som många har fått för sig genom medeltidens kristna. Vi har hörsel, syn, smak, lukt, känsel och ett sjätte sinne (som inte är vansinnet) utan det temporal-spatiala sinnet – alltså den förmåga, som får oss att veta exakt var i grannskapet vi är, helt utan att behöva läsa en karta, kombinerat med vår tidsuppfattning – som vi har också utan solljus, och även i ett totalt mörkt rum -och förutom det ett sjunde sinne, som är balansen, eller ”gravitations-sinnet” som ju sitter i innerörat, och de tre båggångarna, och med vars hjälp vi kan skilja upp från ned, och veta var våra armar och ben befinner sig i relation till resten av kroppen, vilket vi kan veta också i totalt beckmörker under vatten – så länge vi bara har gravitation och inte befinner oss i fritt fall, för världsrymden har vi aldrig varit byggda för..

Filosofen John Locke, som levde på 1700-talet, lär ha föregripit moderna experimentella psykologer och minnesforskare. I sitt banbrytande verk ”essays on human understanding” redogjorde han tydligen för hur han stängde in försökspersoner i en sk ”Camera Obscura” eller ett totalt mörkt rum, och öppnade en liten glugg eller ett fönster – förebilden till ögats lins eller slutaren i en modern kamera – och lät försökspersonerna liksom i blixtbelysning försöka minnas, hur många föremål som låg på ett bord i rummet.

Svaret blev alltid nästan likadant, oberoende av vilket språk försökspersonerna talade. Under bråkdelen av en sekund, kan människohjärnan uppfatta högst sju olika föremål, och särskilja dem från varann, och moderna minnesforskare tror att hjärnans ”arbetsminne” är konstruerat för att arbeta i grupper om sju – för sällsynt intelligenta individer nio – Odens heliga tal – och för de allra dummaste och mest destruktiva av oss Loke-talet, eldens siffra fem…

Men inte nog med det, kära läsare. Pytagoréerna, de lärda greker som utvandrat till Syditalien på 400-talet före kristus och grundat en filosofisk skola där, mycket påverkade av babylonier, egyptier och andra av antikens folkslag – som var inne på helt samma tankegångar – lärde ut att den ”sjunde himlen” fanns på riktigt, utanför de sju planetsfärerna – man trodde ju just då på sju metaller, sju planeter benämnda Solen, Månen, Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus, fast vi idag ersatt Sol och Måne med Uranus och Neptunus istället, samt ogiltigförklarat  Pluto, som inte längre får kallas planet, som bekant. Men – antalet är fortfarande sju. Sju var också det antal mindre gudinnor eller ”Mör” som omgav Freja på Lövjoberget enligt Svipdagsmal, eftersom Eir och ”Aurboda” – av somliga förväxlad med ”Angerboda” – ett helt annat slags varelse som inte har i någon himmel att göra – och medan Pytagoréerna trodde att målet med tillvaron var att förenas med den stora gudinnan i sjunde himlen, till tonerna av ”de sju sfärernas musik” – ett slags osynlig svängning eller vibration i rymden som inget mänskligt öra kunde uppfatta – så lärde sumererna ut att det fanns något som hette ”De sju slöjornas Dans” och som var en ovanligt raffinerad kosmisk strip-tease, som Ishtar själv dansade nere i dödsriket, efter att ha passerat sin syster Ereshkigals eller Hels sju Helvetes-portar, och tagit av sig sju klädesplagg, ett efter ett.

Freja eller Menglöd, samt Svipdag – som John Bauer såg dem 1911

Också Svipdags sökande efter Freja, (eller Shakti – för att tala med Hinduerna ) samt Frejas nedstigande i underjorden, en halvt förlorad myt, som redan Viktor Rydberg berättade i ”studier i Germanisk Mytologi” på sin tid, är en variant på samma berättelse. Läs även Fjölsvinnsmál, får ni se – och märk att ”fjöl” inte betyder vad ni tror, utan hemlig, fördold – som i ett ”hemlighus”…

Nuförtiden lär förstås Naturvetenskapen ut att allt sådant här är meningslöst trams och vidskepelse – eller gör den det ?

Atomernas möjliga ”elektronskal” enligt det periodiska systemet är sju stycken – mera kunde tänkas, men de kan inte existera i ett stabilt universum, utan faller sönder av sig själva.  I verkligheten finns förstås inga ”skal” runt en ”atom” utan bara elektronmoln, alltså sfärer som går att sannolikhetsberäkna mycket ungefärligt, eftersom det inte går att lägesbestämma elektroner alls.

Den moderna ”strängteorin” om kosmos minsta, sub-atomära partiklar, alltså de sk ”supersträngarna” lär ut, att det finns totalt tio geometriska dimensioner i Världsalltet. (Observera att tiden INTE är en geometrisk dimension, och INTE alls den fjärde dimensionen, som en del new age sludderpellar får det hela till) Dvs, utöver de tre dimensioner som vi människor kan se eller varsebli, finns det exakt sju – liksom de sju sfärernas himmelska musik hos Pytagoréerna – som vi inte ser… Bara en kosmisk slump, ett rent sammanträffande,, en osannolik liten likhet som vi alla förstår…något annat kan det ju inte vara…eller….

Redan Pytagoréerna hade sin egen ”sträng-teori”…

Visst, nu finns det fysiker som säger – likt Stephen Hawking om det namnet är bekant – att teorin om supersträngar bara är båg, ljug och nys, och att det inte finns en ”unified field theory” som kan förklara livet, universum eller alltihop. Men Musikteoretikerna, som undersökt saken, ger Pytagoréerna rätt på en annan punkt. Om musiken är en av de sju sköna konsterna, sju stora humanistiska universitetsämnen lärdes ut redan på medeltiden, (alltså grammatik, logik och retorik, som behövs för att alls kunna tänka och uttrycka sig, plus geometri, musik, astronomi och matematik – de antika filosofernas och run-mästarnas specialiteter) samt sju kardinaldygder (se Odens galdrar för krigarna i Runatal Havamals, en variant på samma sak) samt sju dödssynder som också uttrycker glädje på sitt lilla vis (om du gillar rajtan-tajtan) och allt detta handlar om olika glädje-uttryck, samt uttryck för mänskligt vetande och beteende i Wynjo-runans tecken (häri ligger den stora hemligheten) så kan det kanske intressera, att man tänkt sig att Världens äldsta musikinstrument, precis som dagens do-re-mi-fa-la-so-ti – faktiskt bygger på en sjutons-skala.

Det har på fullt allvar föreslagits, att till och med Neanderthalarna, för 55 000 år sedan, spelade musik på benflöjter, som opererar med en sjutons, diatonisk skala, som det heter.

”Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik” ansåg Lill Lindfors. Det visste Neanderthalarna redan för 55 000 år sen – och gjorde flöjter av unga grottbjörnars lårben, efter en modern sjutoners skala…

 

Deras öron och hjärnor var konstruerade på precis samma sätt som våra, och det finns inga hinder för att de också skulle kunna utveckla språk, runor och symboler – vilket en del väldigt fantasifulla forskare ansett som runornas ursprung. Andra sk ”experter” har försökt bortförklara flöjten från Divje Babe, Slovenien, som ”märken efter en hyenas tänder” (trots att inget stort djur på vår planet har tänder som gör cirkelrunda hål, och inte alls kan gnaga fram sådana utan att spräcka ben, vilket hyenor nästan alltid gör) eller som ett redskap, avsett att räta ut och slipa pilskaft – som sällan eller aldrig sliter ett ben på utsidan, och som i så fall revolutionerar hela den mänskliga utvecklingshistorien ändå, eftersom bara vi själva, Homo Sapiens, och inte Neanderthalensis ska ha haft pilbågen som vapen – andra experter har sagt att den omöjigt kan vara mer än 18 000 år gammal, som uppfinning...

Och för övrigt – även i Kina – där musiken låter helt främmande för västerländska öron – finns åtminstone 6000 år gamla benflöjter, som också fungerar enligt Pytagoréernas sjutons-skala. Bara Japanernas ShakuHachi-flöjt fungerar efter fem toner, inte sju – men den låter också ovanligt entonigt, ja nästan spöklikt. 

Nästan alla kulturer, hela världen över, är enade kring det faktum att sju toner i skalan är det mest väl-ljudande, som våra öron och hjärnor uppfattar som ”vackert” eller ”skönt” – därför att våra nervsystem är konstruerade så.. Tänk er att någon skulle försöka Beethovens ”Ode To Joy” – själva det engelska ordet ”Joy” för glädje är en variant på Wynjo – i fem-takt, alltså ett-två-tre-fyr-fem istället för det normala ett-två-tre-fyra..

Som ni alla inser, skulle det inte gå.

Det skulle förstöra hela låten, och bli en enda djävla olåt istället, ungefär som ”Forn Sed” versus verklig ”Asatro”, eller amerikanarnas jönseri utanför UTHARK systemet..

NEJ – detta uttalande STÄMMER INTE – för VAD är ”The Higher Self” ? Våra kroppar och nervsystem har en viss logisk struktur. De är INTE ihopsatta efter slump…

Vad bevisar allt detta ? – Jo, något entydigt ”bevis” i naturvetenskaplig bemärkelse är det inte – men ett tydligt indicium.

Talet sju, vårt sätt att tänka och människans förmåga till att uppleva glädje och lust av olika slag HÖR faktiskt ihop – tro det eller ej. Åtminstone enligt de kognitiva psykologerna, som upptäckte allt detta redan på 1950-talet…

Att Freja – slutligen – all glädjes upphov – associerades med sju-talet, och fick sin egen speciella runa, föregången av runa sex – sex har också en naturlig roll i sammanhanget är heller inte så konstigt att förstå, ifall man blott tänker efter. De sju möerna på Lövjoberget – vars innebörd jag behandlade i avsnittet om den sjätte runan, och de två extra gudinnor man tänkt sig där, likt de nio muserna på parnassen, är bara lite ytterligare talmagi, liksom det faktum att 1+2+3+4+5+6+7 = 28 – vilket är månens ungefärliga omloppstid, eller längden på en mån-månad, samt – ungefär – (kvinnor är som Freja nyckfulla) längden på tiden för kvinnans menstruationscykel – som är ”hårdkodad” in i hela kvinnohjärnan, och som hon inte kan ändra på, eftersom hennes (gudinne)kropp är gjord sådan.

Vi talar också om sjustjärnorna, Plejaderna, de sju systrarnas vattenfall i Norge, och talet sju har ofta ansetts stå för fullkomlighet, eller en vacker helhet, ja lycksalighet och harmoni. Om Kaun var den kvinnliga sexualitetens runa eller kärlekens grundkraft, Gifu eller gåva dess omsättning i handling på det materiella planet, så kan man säga att Wynjo är produkten av gåvan eller handlingen, och detta blir alltså lust, sexuell glädje, tillfredsställelse på alla plan, och det är vad runmagiker har insett att wynjorunan skall symbolisera.

 

Det där med VISSA SORTERS ”Stadhagalder” eller att forma runor med kroppen kanske ni ska GLÖMMA – det behövs TRÄNING för att inte HASA NED eller FALLA OMKULL.

Jag SA ju till er att det VAR en Wynjo-runa som skulle bildas här…. (Maul halten und weiter dienen !)

Atrid Grimsson varnar dock för att öven Wynjo kan ha sina negativa aspekter, om njutningen går till överdrift – också Havamal betonar, att det är bäst med måtta och förnuft i allt, och de negativa aspekterna skulle vara en oförmåga att se faror, att inte kunna tänka på annat än sig själv och njutningen med de närmaste, alltså egenkärlek, och själva motsatsen till Gifu-runans offervilja och mycket mer osjälviska kärlek, där själva givandet står i centrum. Grimsson säger också att wynjo eller njutningen står för det barnsliga draget hos Freja, oskuldsfullhet, naivitet, att tro alla om gott, och att se utan att döma, vilket i och för sig kan låta bra, men vid överdrift kan leda till omdömeslöshet, och att man blir lurad.

Humor, självironi och distans har också förknippats med denna runa. Andra runmagiker har påpekat, att wynja-runan ofta ses i bindrunor, och att den inte bara står för familjebildning eller parförhållanden (som i kärleksmagin) utan i överförd bemärkelse för ätter, klaner, grupperingar i samhället (mest slutna grupperingar typ andliga samfund,) och den gemenskap i intresse eller kärlek och vänskap, som olika typer av förening kan ge – Gifu-runan var ju en förening mellan manligt och kvinnligt – men wynjo förenar än mer, och låter föreningen bli ett stabilt förhållande.

Kanske en mera normal form av ”Wynjo” som ”Stadhagalder” eller stående Galder, formad med kroppen. Ta inte i så att ni spricker !!

Freyja Ashwynn påpekar att Wynjo är närbesläktat med det germanska wonne, alltså tränad, längtan, önskan, åstundan, och associerar också runans namn till engelskans Wish eller tyskans wunsch som i önskan, men utan att undersöka om detta verkligen är en etymologiskt riktig härledning. Gorsleben och andra tidiga tyska runmagiker har också varit inne på samma tankegångar.  Med sjutalet närmar vi oss slutet på den första aetten, eller runradens första tredjedel, som står för tillvarons grundkrafter – medan de följande tredjedelarna är ägnade först Midgård och sedan Asgråd eller det översinnliga.

Mycket riktigt blir 2 x 7 = 14, vilket är Jalkr, eller Älg-runans tal – den står ju för djurisk styrka, glädjen omsatt på det materiella planet, och sedan har vi 3 x 7 = Laug, eller vattenrunan, glädjen som en slingrande vattnets kraft, kanske vintergatan eller plejaderna, åt Asgård till – eller Bifrosts bro, som leder oss dit..

Wynjo tar till skillnad från Hagall bara upp det positiva i skapelsen, och har tolkats som en mycket positiv och stark, skyddande runa, medan hagall eller Hagel behandlar tillvaron och kosmos ur helt andra och mer negativa aspekter. Jan Fries i Holland, slutligen, kopplar runans namn också till weniz, eller hopp på gammalhögtyska, ”win” eller vinna på modern engelska, och ”winsome”, alltså attraktiv, vinnande – och kanske är valkyrian Sigdrifa i Sigdrifumal, hon som också är Brynhild också en symbol för wynjorunans positiva och läkande sidor.

Det engelska runpoemet tillskriver wynjo enbart positiva egenskaper, inte bara i form av glädje och tillfredsställelse, inte bara för individen, utan också i from av trivsel för hem, hus och släkt, ja till och med trivsel för hästar och boskap. Andra – som de i stadhagalder och runyoga kunniga, har i wynjo sett en avbildning av Ing-rid eller Ings rideska, alltså en man som den stående stapeln i runan, och en böjd kvinna som sitter ovanpå och rider honom…men detta ska vi kanske inte gå in alltför mycket på, ty det är förborgat för de flesta, som inte har sett Freja själv i hela sin härlighet…

Vi avslutar dagens betraktelse, kära förslamning – med ”Ode to Joy” – en sång, tillägnad Frejas runa.. De kloka och allmänbildade av er, känner säkert till varifrån den är hämtad..

 

Annonser

Hedniska Tankars Runkurs (6) – Gifu eller Gåvorunan

Gåva kräver att gengåva gives !

  • Ur Hávamál

Mikit eitt
skal-a manni gefa;
oft kaupir sér í litlu lof,
með halfum hleif
ok með höllu keri
fekk ek mér félaga.”

Hávamál, 52 strofen

I min översättning:

Mycket av något
skall man inte giva,
ofta köper sig lite lov
med halva brödet
och halva karet
fick jag mig en frände

Men se,
du bereder för mig
ett bondage-kors
i mina ovänners
direkta åsyn
och låter min bägare
fylld med grogg
flöda över

– ”Kristet Utseende”
(ur deras fina låt ”Club Raki Turkye”)

Gifu eller Gåvorunan är konstruerad ur två Kaun-runor vända mot varandra – den symboliserar förening och utbyte av alla slag

Gåvorunan, Gebo på gotiska eller Gifu på Norröna, är den sjätte runan i Utharken, och består numerologiskt sett mycket riktigt av motsatsernas tvåtal, multiplicerat med Asarnas och Harmonins tretal. Utan kunskap om detta förhållande, kan runans rätta mening och innebörd aldrig förstås på rätt sätt – jämför också med vad jag skrivit om de tidigare runorna och deras numerologiska sammanhang. Två gånger sex blir tolv, Pertha-runans tal, och som vi ska se erinrar denna runa också om en ”isärdragen” Gifu-runa, som också kan förstås och symboliseras som två Sken eller Kaun runor vända mot varandra, med en gemensam spets eller mötespunkt – det är förstås ingen slump utan en fullt medveten handling av runradens skapare, han som ”Runor ropade och tog” och vars dag det är idag, för detta skrivs på en Onsdag.

 

 

Tre gånger sex, i sin tur, är Hästrunan Ehs tal (alltså Asarnas tal gånger gåvans tal – hästen sågs ju som en gåva från Asarna) eller arton, och fyra – materiens tal – multiplicerat med Gifu-runan, ger oss Rikedomsrunan Fä – alltså ”materiella gåvor” med andra ord – eller just rikedomar. Ni ser hur bra allt detta stämmer, och passar samman. Man måste inse att runorna inte är något slumpvis sammansatt system, eller en massa esoteriska symboler som har blandats samman ”huller om buller” som många felaktigt tror – allt har gjorts som en ”oktal kod” (ja, den äldre runraden är också indelad i tre ”aettir” eller ätter om åtta runor vardera) eller med en mycket målmedveten tanke bakom alltsammans.

Man har påstått att Gåvorunan skulle vara den första av Frejas runor, men jag ser för min del mycket av Odens eller Sejdens kraft i denna runa, även om allt det som Oden står för mera kommer fram i andra runor, som vi skall lära oss sedan. Vad gäller Gåvor och Givande finns det dem, som har skrivit långa och insiktsfulla artiklar om Gifu-runan och dess kraft. Man har till och med associerat de ”Gammanrunor” eller Glädjerunor som nämns i Sigdrifumál och på andra ställen med Gåvorunan, och tänkt sig att Sigdrifa eller Brynhild skall ha lärt ut dem till Sigurd, Fafnes bane, när de två förenades rent fysiskt på ”Hindarfjället”. Traditioner finns om det märkliga ”stjärnobservatoriet”, den allra högsta av de mäktiga kalkstensklipporna vid Externsteine i Tyskland (ortnamnet syftade ursprungligen på vassa, spetsiga stenar, snarare än bokstaven ”X”) där män och kvinnor skall ha legat nakna tillsammans under stjärnorna, och förenats i en lång, givande glädjeakt lika god som någon Freja själv har att erbjuda de som är ovanligt lyckligt lottade…

Det må nu vara hur det vill och kan med denna sak, men på Walphurgisnacht har det hänt att man fortfarande tänder eldar – liknande det stängsel av eld som en gång omgav Brynhilde (kanske en symbolisk gestaltning av Kaun eller Sken-runans kraft – Sigurd kom ju dit via ”Reid”) och platsen i sig är alldeles förtjusande att vila på – det kan jag och en annan person intyga för er allihop, fast vad hon heter, säger jag inte..  Nåja – somliga – en tradition som hållit i sig ända sedan artonhundratalet – har som de tyska runmagikerna och esoterikerna tänkt sig att förebilderna till Völsungasagans och enare Nibelungelieds kärlekspar alltså verkligen utfört vissa riter tillsammans just här, och det ”på riktigt” efter vad jag själv alltså kan berätta.

”Veten i än, eller vad” ?

 

Runan anses också stå för offervilja, lojalitet och kärlek i allmänhet, inte alls bara kärlek enbart på det sexuella planet, och en del svenska Runmagiker som Atreid Grimsson har noterat, att även om Gifu oftast står för positiva saker som gåvor av olika slag, visad vänlighet emot främlingar eller närstående, så kan offerviljan och strävan efter harmoni som runan uttrycker ibland drivas en smula för långt, och leda till onödiga offer. Självfallet bör man vara givmild och visa kärlek, men visar vi kärlek och givmildhet åt fel personer, som inte har förstånd att ta vara på gåvorna eller alls uppskatta dem, så går det oss illa, och vi råkar kanske i så fall ut för att slösa bort det bästa vi har på ovärdiga människor, och sådana som ingenting begriper…

Det där med kärleken eller gåvornas livgivande kraft är inte alltid så enkelt, som man ibland kan frestas att tro…

Andra har associerat Gifu till mer konkreta gåvor typ frukt och äpplen, vilket ju är aktuellt just vid denna årstid, men undvikit att koppla den till skörd i betydelsen årsväxt, eftersom man då kommer in mera på Jara, den elfte runan och dess användningsområde. Träd och rötter har också associerats till runan (om man så vill, kan ju ”krysset” tolkas som en trädstam sedd rakt uppifrån, ovanför trädets krona) och en hel del illustratörer har också genom åren utvecklat detta tema.

I Runatal Hávamáls syftar Oden direkt på Gifus koppling till rötter, och medel från växtriket på gott och ont, då han säger:

Þat kann ek it sétta: /ef mik særir þegná vrótum /hrás viðar,ok þann /haler mik heifta kveðr, /þann eta mein heldr en mik.

Eller, i min egen översättning till modern svenska:

Det kan jag för det sjätte – Om en thegn vill såra mig, med ristat på trädens rötter, och då man mig skada kväder – Det ska skada honom, hellre än mig !

Thegn betyder furste, som i skaldeuttrycket ”Manna Thengil” – männens furste eller ledare, men också en runkunnig kämpe – och Gifu runan uppfattades som vi ser inte bara som något helt oskyldigt, kanske därför att den av naturliga skäl var vanlig i bindrunor – att rita ett enkelt kryss, och sen sätta onda runor runt om, kunde ju duga som en amatörmässig förbannelse. Vanligare är dock Gifu runans användning i bindrunor förr kärleksmagi, och en mycket enkel sådan, kan ni få lära er här:

Här ser ni Sken-runan, med talvärdet 5, ihopsatt med både Reid (talvärde 4) och Gifu (talvärde 6) samt – den har ni inte lärt er än – Wynjo-eller glädjerunan, den andra av Frejas runor – med talvärdet 7 – sammanlagt får vi alltså 22 – vilket inte för inte är Ing-runan eller Frejs tal redan namnet ”Ing-rid” betyder ju en kvinna som rider på en Ing – och vad det är för något, förstår nog de flesta vuxna kvinnor – för detta med runor är inget för småttingar, spenabarn eller dess vederlikar.

Gåvan som Gifu uttrycker, kan också vara begåvning eller kunskap, eller en symbol för allt det goda i livet, som vi oftast associerar med Freja – skönhet, glädje, kroppslig begåvning och mycket mer. I Runatal havamals talar Oden om en stor hemlighet i den artonde strofen (3 x 6 = 18), som han inte lär ut till någon annan än den han håller i sina armar, eller sin syster – som av några forskare antagits vara just Freja.

Havamal talar mycket ofta om gåvor, och framställer det nästan som ett krav att ge gåvor till nya och avlägsna vänner, som finns i främmande land. Det sägs också av Oden att även en liten gåva eller blygsam hjälp kan ge stora välsignelser, och också en dryck vatten och en halv kaka bröd kan leda till en livslång vänskap, om vi får tro Havamals ord. Freja Ashwynn och andra har mediterat över Gifus betydelse för att ”sända” eller ”slopa”, dvs snarare offra än ge, och ser många hemligheter förborgade här – kanske är en gåva bäst, när den är precis lagom stor, och man varken offrar för mycket eller litet, även om det också finns nödvändiga offer.

Gudarna och naturen runt omkring oss ger oss ofta mycket och i överflöd, men för oss människor – med våra begränsningar – är det svårare att offra allt..Runan anses stå för balans, men dess X-form har av vissa tolkats som ett djur eller ett slaktoffer, med utbredda ben och armar – i Tyskland har runan använts som en gränsmarkering, eller utanpå fasader i korsvirkeshus – och järnvägsövergångar, där man bör sakta farten och passerar en gräns, utmärks ännu med ett kryss, liksom leder i fjällen och liknande, även om det kan vara en (meningsfull) tillfällighet. En del språkforskare har också velat se ordet ghabolo, för klyfta, klyka, gavel i ordroten för Gifu. ”Gåva kräver att gengåva gives” är ett ofta citerat ordspråk, och den fornengelska runversen – som nämner Gifu betonar gåvors betydelse för prestige och anseende, som det var i gamla tider.

Andra esoteriker har i Gifu sett Hinduernas ”Kundalini” eller ”ormkraften” – den stigande kraft, som från könet fortplantar sig uppåt längs människans ryggrad, likt DNA:s dubbelspiral, och även våra Gener och vårt ursprung är ju en gåva, som vi får alldeles gratis från våra föräldrar, förmödrar och förfäder. Kanhända är detta att drivaa symboliken alldeles för långt för en del, men många ser här en klar koppling. Vad gäller Stadhagalder, eller sk ”Stående Galder” – närbesläktat med kroppsställningar i ”Stav” och mycket annat jag inte skall gå in på här, har man i alla tider enkelt gestaltat X eller Gifu på följande sätt:

I moderna sammanhang har denna ”gest” fått en helt ny betydelse – I de flesta arméer betyder den här ”signalen” ett nödanrop till flyg eller helikopter, med innebörden ”plocka upp oss” vilket ju på sätt och vis är ett annat sätt att anropa Freja och hennes Valkyrior – Vanernas dis är ju alla Valkyriors drottning…

Andra, enkla ”stadha” har praktiserats ibland – korslagda armar, ovanför huvudet eller framför bröstet, ibland kombinerat med en enkel välsignelse-gest med handflatorna – har varit vanligt i en del esoteriska samfund utomlands, enligt vad jag kan försäkra er – men det här närmar sig ”solis sacerdotilis” – endast för de invigda…

Särimner vet svaret, och Särimners Sanning Segrar – helt enkelt – men håll med om att Gåvorunan är en fascinerande runa..

Hedniska Tankars Runkurs del 4 – Raidho eller Reid-runan

 

Reid eller Raidho är den mest välkända av alla runor i dagens Sverige och Norden, och har ofta kommit att stå som symbol för runskrift överhuvudtaget. Från meteorologernas väderkartor, där R står för Tors åska – riktigt nog – till karttecknet för fornminne, som finns på snart sagt alla nordiska kartor och det gamla tecknet för runmärkt smör, runmärkta ägg och andra livsmedel (där R-runan fortfarande används som en kvalitetsbeteckning) – ja överallt dyker R-runan upp.

Från meteorologernas väderkartor, där TORS ÅSKA ofta syns…

Till Fornminneslagstiftning, som vårt land haft ända sedan 1600-talet…

Och Kvalitetskontroll, för livsmedel som smör, ost och ägg – R-runan genomsyrar hela vår kultur och hela vårt samhälle….

Kanske är det inte att undra på, att Reid runan – Tors runa framför andra – är så välkänd. Tron på Tor, den urstarke, manlige Asaguden, han som försvarar de små och svaga i samhället, har aldrig riktigt dött ut i Sverige. Tyvärr finns det dock många okunniga och okritiska människor utomlands, som har börjat teckna och skriva Tors runa på ett alldeles felaktigt och försvagat sätt, och därför får de också föga framgång i sitt hanterande av runorna, och kan inte göra riktiga bindrunor eller skyddsrunor, till exempel.

Historiskt sett har man nämligen aldrig skrivit R-runan med en kort stapel, inte heller med någon skarp vinkel i själva R:ets övre del, och staplarna i R:et har heller aldrig suttit ihop, tydligen därför att man velat göra en klar skillnad mellan exempelvis Thorn eller Thursrunan eller Kaun, samt Raidho. Runverkets experter som den kände svenske Runologen Mats Källström (som jag skrivit om flera gånger) har allesammans dokumenterat detta.

Här ovan ser vi några exempel från Rökstenen (800-tal) och några medeltida runstensfragment från Spånga utanför Stockholm, som man fann i år. Oavsett om det är den äldre, 24-typiga runraden som vi rör oss med, eller den yngre 16-typiga, så är det faktiskt så att alla historiska exempel man funnit, har en avrundad båge i R:et, lika långa staplar och en ”R-slinga” som inte sitter ihop med huvudstaven.

Varför är detta viktigt att minnas, undrar kanske någon läsare. – Jo, svarar jag. Utan respekt för historia och tradition är vi inte Asatrogna, utan bara nutida klåpare. Om vi verkligen tar seriöst på detta med runorna och deras ”magi” vet vi också, att vi inte ska blanda ihop olika runor på ett oriktigt sätt.

Antag att du verkligen tror på detta med runor, och ska göra en sk ”bindruna” med någons namn, att rista på ett spjutskaft eller något vapen, till exempel, en sk ”amulett” eller än värre – en tatuering (att tatuera sig med runtecken är inte något jag rekommenderar – vill du verkligen märka dig själv med en och samma symbol för resten av livet ? Tänk på att det kan ta överhanden också, och att livet kan förändra sig, mycket snabbare än du någonsin tror…). Vill du då stava fel, eller schabbla och fuska ?

Varianter på bindrunor – men inte vill du väl skriva en konfliktens och motsatsernas Thurs-runa när det skulle vara Reid, Tors beskydd och Tors vagn… ?

Sagorna och myterna varnar oss också från att skriva fel – tänk på vad det stod i Egilssagan om den okunnige drängen i Värmland, som trodde han kunde trolla fram kärlek i en kvinnas hjärta, men istället gjorde henne dödligt sjuk i feber – ifall inte Egil Skallagrimsson själv, den störste av skalder, gripit in den gången, vet man aldrig hur illa det hade kunnat gå. Allt som står på nätet är inte sant, och amerikanska klåpare och new age profeter ska man akta sig för – det finns ingen ”tom” eller 25:e runa, till exempel.

Visserligen finns det också sk ”kortkvistrunor”, eller modernare runalfabeten som Dalrunor och Hälsingerunor – sk stavlösa runor (från respektive svenska landskap) och där har R-runan i och för sig ibland ett annat utseende, men i nordiska inskrifter från hednisk tid ser den faktiskt ut så, som Rune Källström säger. Då är det detta vi ska hålla oss till om vi respekterar vår Nordiska historia och kultur – inget annat ! I Hávamál står också att läsa:

skósmiðr þú verir /né skeftismiðr,/nema þú sjalfum þér séir/:skór er skapaðr illa/eða skaft sé rangt/,þá er þér böls beðit.

Eller, i 126:a strofens senare del, i min egen översättning:

       ”Skosmed ska du aldrig vara / eller skaftsmed / om inte till dig själv du ser / Om skon är illa skapad / eller skaftet snett / Då önskar man ont över dig !”

Själv är bäste dräng, lyder ett svenskt ordspråk, och det är också Tors egen princip.

Den spetsiga vinkeln i R-runan tillkom först i modern typografi. Runan är heller inte förenad i en mittpunkt, utan har en lös båge i R:et

 

Reid eller Raidho är det fjärde runan i Utharken,och betyder mycket riktigt ritt, åktur, resa. Efter Ur-runans ental, Thurs-runans konfliktfyllda tvåtal (som står för trolls och thursars nedbrytande krafter) kommer vi så till Asarnas mer harmoniska tretal, och nu kommer alltså Tor själv med fyrtalet. Runan har alltid kopplats till Tor och hans vagn – en vagn har ju fyra hjul och inte fem, ”femte hjulet under vagnen” är ju ett ordspråk och talesätt, som betyder något alldeles onödigt, som man kan vara utan.

Fyra har numerologiskt sett – i västerländsk tradition – också alltid varit ”materiens tal” eller talet för det materiella, en fyrkant har ju fyra sidor (och att vara ”fyrkantig” innebär att vara bunden till det materiella eller praktiska, vilket också Tor är) man talar om fyra väderstreck, fyra årstider, fyra element, varav världen skulle vara skapad (alltså jord, vatten, eld och luft) och materien har enligt modern fysik fyra aggregationstillstånd, alltså fast form, vätskor, gaser och kärnplasma.

Om tretalet och Assrunan var ett tal för harmonin, och thursa-talet två var ett tal för dualism och konflikt, samt ett det första primtalet eller ur-talet med ur runan Ur, så följer det naturligt och följsamt enligt utharkens system att Reid-runan blir just nummer fyra och inte fem, och vi ser hur bra utharken som system stämmer, medan futharken – med ”runhjulet” skiftat ett snäpp, bara användes för världsliga inskrifter – medan utmarken endast var för magiskt bruk – allt passar bra samman.

Att Raidho kopplats till resor, förändring och förflyttning genom Världen eller tillvaron är kanske inte heller så svårt att förstå – Tor reser ju i sin vagn… En del – som Atreid Grimsson – ser i Reid runan vilja, riktad kraft eller avsikt – allt som har med Tor och hans hammare att göra – guden styrs ju just av sin vilja och avsikt, och kastar hammaren emot jättarna, mycket målmedvetet.

Man skulle kunna säga, att där Ass-runan bara uttrycker harmoni eller vilande kraft, är Reid-runan denna kraft omsatt i praktisk handling. Edred Thorson påökade på 1960-talet att Reid-runans målmedvetna handling också stod för blotande och ritualer, som ju kräva en tydlig avsikt och tydliga förberedelser, samt en viljeyttring eller riktad kraft. Freyja Ashwynn och mer visionära Runexperter har satt den i samband också med ord som Reiter och Ritter på tyska, alltså ryttare och riddare, det handlade subjektet, människans eget jag, eller jagets och självets grundkrafter, för att tala i termer av Jungiansk psykologi. Återigen är det vilja och avsikt, samt förflyttning i den materiella världen som står i centrum – en del har också menat att Reid står för resor över land, mellan Laug och andra vattenrunor betyder resa till sjöss eller över vatten – men då Thor far i luften, kunde moderna människor kanske också tänka sig, att Reid är långväga resa, färd genom livet, förflyttning med flyg.

I Runatal Hávamáls säger Oden själv mycket riktigt följande:

Den fjärde jag kan,
om fiender på mig
med band ha lemmarne bundit.
Galder jag sjunger,
så att gå jag kan;
från foten fjättern springer
och från handen handkloven

(149:e strofen, i Erik Brates klassiska öveersättning)

Här handlar runan om befrielse, av ett slag som kommer likt en åsk-knall, ja Tors egen frigörande kraft – ett annat sätt att tolka begreppet ”resa” eller ”färd”.

När det gäller det man kallar Stadhagalder – eller att teckna runorna med händerna eller kroppen – finns det som sagt inga historiska belägg från hednisk tid, men i sentida uppteckningar från Island skall detta ha förekommit, säger en del. Med tanke på att nästan alla andra kulturer, Världen över, verkligen haft olika symboliska eller religiösa gester som utförts med händerna eller kroppen, torde det inte finnas något som hindrar det – och på Island lär man i modern tid ha lärt ut alfabetets bokstäver med liknande metoder.

Det enklaste (och bästa !) sättet att teckna en Reid-runa är att stå med högra armen i ”höfter fäst” position, och armbågen i 45 graders vinkel, medan den vänstra armen hålls tätt intill kroppen, och höger ben sträcks ut – också i 45 graders vinkel – så att det bildar den snedställda stapeln längst ned i R:et. Ett annat sätt förordades av tyska auktoriteter inom egenpåhittad ”Run-yoga” under 1910-talet..

 

Några har sett Reid runan också symbol för andliga resor, till underjorden, Jotunheim eller Asgård, och kallat den för en av utharkens mest undervärderade runor, samt ansett att den också skulle syfta på övergångsriter, som övergång från ungdom till vuxenhet, begravning, flyttning, byte av arbete och bostad etc,men detta är fria associationer, som har intet eller föga stöd i de runverser på Anglosaxiska, och från det Norröna Island och Norge som vi har bevarade, och där vi kan lära oss varje runas traditionella betydelse, samstämmigt från tre olika källor, tre olika tider och tre olika länder – fast alla dessa källor säger samma sak. 

Alla talar de om ritt, resor ryttare och i det engelska fallet även råd, i konkret bemärkelse – allt handlar om de existensiella begrepp vi skulle kalla i-världen-varo, resor i det materiella och faktiska, samt avsikt och vilja. Man har också ofta ansett, att Utharkens första runor är grundkrafter i tillvaron, asgårds aett, de åtta följande krafter och företeelser i Midgård, de åtta sista översinnliga eller andliga krafter i andra världar – med Reid börjar vi närma oss Midgård och den materiella sfären, och numerologiskt sett kan vi också erinra oss att 4 x 2 = 8, 4 x 4 = 16, 2 x 3 x 4 = 24 osv, när vi talar om andra runor – Tors runa har som vi ser stor betydelse, och går igen överallt. För övrigt är ju också 2 x 2 = 4 och ingenting annat, Thurs-runans kraft upphöjd med sig själv blir till Thor – alla thursars och trolls svurne fiende och store besegrare !

Hell Thor – och teckna hans runa på rätt sätt !

”Kunskap är gagnrik för Asar och Människors söner, men gagnlös och utan värde för Trolls och Jättars släkten…!”