Hedniska Tankars Runskola – (del 21 – Ing runan)

Med Ing-runan, på protogermanska Ingwaz, närmar vi oss runradens slut. Vi vet redan att runorna inte bara är skrivtecken, som är till för att uttrycka språkljud, utan att de också är symboler, ett slags bildskrift som laddats med andlig eller esoterisk betydelse, en betydelse som inte var känd för alla ens i äldre tid, utan som var förbehållen de runkunniga. De 24 runorna i den äldre runraden hade en enkel symbolik, och kunde bara gestalta vissa centrala begrepp i den dåtida kulturen, de blev aldrig såpass omfattande som sortimentet av egyptiska hieroglyfer eller kinesiska tecken – varje runa skulle ju också stå för ett språkljud, och därför behövdes bara ett begränsat antal. Vi har sett att Madr-runan fått stå för människosläktet i allmänhet, Tyr-runan för män och Bjarka-runan för kvinnor, vi har sett Algiz eller Älgrunan som fått stå för hela djurriket, Laug som står för vatten, och ett par andra centrala begrepp.

Ing-runan har för det mesta avbildats såhär. Ibland har den också avbildats som en kvadrat istället för en romb, eller som en romb med fyra tvärstreck (jämför Odal-runan, som bara har två)

 

Nu kommer vi till Ing, en något problematisk runa som står för diftongen ng, tidigast belagd på ett silverspänne från Szabadbattyán i det nutida Ungern, där ”Maeringa” eller ”Märingarna” nämns. Inskriptionen är från tidigt 500-tal, men lustigt nog finns samma folkstam – märingar – stavade på exakt samma sätt – också på Rökstenen från 800-talets Östergötland. ”Ing var bland Ö-danerna först sedd, innan han for österut över havet. Hans Vagn for efter honom, þus Heardingas þone hæle nemdonSå nämnde Heardingarna eller Hårdingarna honom som en hjälte” står det i det angelsaxiska runpoemet, likaledes från 800-talet. Vi vet också att det fanns en hel germansk folkstam som hette Ingveones enligt Tacitus på 80-talet enligt vår tideräkning, och att de bodde i Anglernas och Saxarnas land, före dessa folk utvandrade till det som nu är Storbritannien. Också Fyn och de danska öarna – där ö-danerna bodde – hörde till Ingveonernas stamområden, och flera anglosaxiska kungaätter skulle i tidernas fullbordan räkna en mytisk Ingwi som sin stamfar.

Ingveonernas stamland syns i rött på denna karta

Yngve eller Yngve-Frej skulle också ha grundat Ynglingaätten i Sverige – hans vagn for verkligen ”österut över havet” och i Svealand fick Frej ett av sina starkaste fästen. Skilfingarna eller Sköldungarna, en mytisk dansk kungaätt, vars grundare skall ha kommit västerifrån, har också räknats som ett bevis för Frejsdyrkan i gångna tider – och ett av Frejs många namn är för övrigt Frö – vilket är vad Ing-runan liknats vid – Frej är ju äringens och grödans herre, men inte bara det…

Vi känner också till en mängd kvinnliga namn, som Ing-rid – ”Ings riderska” eller en kvinna, som rider på en ing, Ingeborg, hon som är ings borg eller gömmer en ing i sig, Ingerun, hon som känner Ings hemlighet eller runa, Ing-gun – ”hon som strider med hjälp av en ing”, eller ”har en ing som redskap” – Ingefast – han vars Ing är fast, samt förstås namnvarianter som Inga och Inge, samt Ingvar – alltså Ings bevarare… Förstår ni nu vad själva ordet ing betyder, hedningar små ?

I byn Rällinge i Södermanland har man hittat denna bekanta Frejsbild, som nu förvaras på Historiska Muséet i Stockholm – och den bär syn för sägen. Redan själva bynamnet Rällinge kommer av Räl, alltså något som är styvt, hårt och långt som räls – och som det står i den bekanta lantmäteri-visan från 1600-talet ”Det satt en gubbe på Rännefjäll, som brukade sitta och mäta. Sen tog han fram sin styva räl, sin stora, styva och räta”. En räl, eller en mätstav eller runstav kunde ju inte töja sig som ett måttband eller ett rep, utan förblev vid samma mått, och så kom det sig, att Herren Yngve-Frej blev lantmätarnas gud också, eftersom han redan varit åkerbrukets..

Den bekanta Rödsten – från Rödstens gård i Östergötland – en gång vimlade landskapet av gränsrösen och stolpar till Frejs och Ings ära…

Ing runan är en runa för den manliga sexualiteten och avelsekraften, rätt och slätt. De kristna har alltid varit rädda för mänsklig sexualitet i alla former – inte bara den kvinnliga – mankönet skrämmer dem idag än mer – tänk på allt deras pryderi och #boohoo #metoo-kampanjerna – våra förfäder däremot bejakade den, och tyckte att den var en av de viktigaste krafter som gjorde livet värt att leva. Äringen, Alstringen och Åkern stod i centrum för Frejs kult, och här anar vi också mycket av Frejsrunans eller Ings betydelse. I den gamla ”Frösgången” på vårarna bars Frejs bild med sin styva lem över åkrarna runt Gamla Uppsala – och under kristen tid blev han utbytt emot Sankt Erik – ett mycket skralt helgon som aldrig erkänts av den katolska kyrkan, och en ännu sämre sveakung, men det var på den tiden då den gamla Ynglingaätten dött ut. Sankt Erik syns ännu på Stockholms stads vapensköld – och pryderiet, småborgerligheten – också bland vissa hedningar inom ett samfund som kallas NAS – har kanske inte helt hunnit utplåna de drag, han hade en gång i tiden. Själv är jag militant Frejsdyrkare, som alla vet…

 

Personligen tycker jag också att de kristnas ständiga sexualskräck är ganska löjlig – det är ungefär som att gå omkring och vara rädd för sin vänstra fot, eller helt försöka dölja det faktum att människor runt omkring en faktiskt har vänsterfötter… En gång i tiden stod runan också för livsglädje, harmoni, inspiration, lust, entusiasm,  uppfyllelsen av mål och planer och mycket annat gott – alltsammans egenskaper som utmärker just Frej som gudom – som denna enkla sammanfattning från en runologiskt sinnad sajt utomlands också visar…

I Frej finns skaparkraften, och skapande är vad denna runa handlar om. Runan kommer som den femte i den tredje aett eller åtta-tal som avslutar den äldre runraden eller utharken – och svarar emot Kaun eller sken – en ljusets runa i den första aetten – samt Pertha, klipprunan, som också är en födelse-runa – i den andra. Runan kan också tolkas som två kaun-runor vända mot varandra, även om den ibland kan avbildas på lite olika vis. Här är en variant:

Atrid Grimsson påstod på åttiotalet, att Ing-runan som nummer 21 direkt skulle relatera till äringsrunan Jara som nummer elva, och förflyttar manstavarna i en Jara-runa, kan man mycket riktigt konstruera en Ing-runa av den, då Jara ju består av två räta vinklar med ben. Ohlmarks såg på 1940-talet Ing som symboliserande ”glans penis” eller själva Ollonet, medan andra mer svävande och mystiskt har talat om ”giftermålet mellan himmel och jord” eller ”befruktning och vår”. Asarnas tretal eller assrunan ger multiplicerat med det heliga och harmoniska sjutalet, wynjo-runan (som tillhör Freja) 21, och ger Frejs runa. Grimson tolkade Frejs ing runa som fröet, Våren, kreativiteten – men tillade att denna kraft uteslöt skörd och mognande, vilket mera framkommer i Jara och de andra runor som har med fruktbarhet att göra.

Galten Gyllenborste eller Gullinbursti är inte för inte Frejs riddjur…

 

När det engelska runpoemet säger att ”Ings vagn följde efter honom” kan man också tänka på Eriksgatan över hela Sverige i Gunnar Helmings Saga, och sagde Gunnars äventyr med Frejskonan, en vanlig, livs levande kvinna som utsetts till gudens hustru… Ing runan som en stiliserad bild av ett frö, en möjlighet, ett tankekorn har föresvävat många runtolkare, som också kallat den för sädens runa, eller ”koncentrerad energi” som göms i jorden. Redan Edred Thorson var inne på detta under 1960-talet, och han var långtifrån först. Ings betydelse som Ynglingattens upphov, som stamgud för Anglerna och till sist nationsnamnet England, har påpekats av vissa – Freyja Ashwynn skrev under 1990-talets början att flera Ing-runor, ställda på rad med spetsarna mot varandra, skulle erinra om en DNA-spiral, men detta var förstås ytterst spekulativt tolkat. Förnuftigare är hon när hon säger att Ing-runan är Hamingjans eller ”känslokroppens” runa, runan för kraftdjuren och Hamnskiftet, en öppning att ta sig igenom, eller en symbol för en blotcirkel. Ing-runan kan också ofta användas i bindrunor, ofta i förbindelse med Kaun, Jara, Reid och andra runor. Ing skulle då också kunna symbolisera våren, medan Jara är sommaren och skörden, medan Kaun vore vintern.

Inom ”Stadhagalder” – det urgamla signalsystemet – har Ing-runan tecknats på detta sätt, med armarna i vinkel och händerna strax ovan skrevet…

Helmut Arnz och andra tyska runologer från tidigt 1900-tal var också inne på att Ing var en runa i en radföljd, som ledde fram emot Odalrunan och till sist Fä-runan F, från Fröet i marken, befruktat av Laugs vatten växte det till en symbol för markerna och landet – vår Odal. Så alstrade den fä eller boskap, rikedom. För att sammanfatta, så dyker runan ofta upp i samband med kreativa impulser, igångsättande av nya projekt, sådd och säd i spådomar, och vad som nu kan associeras till liknande situationer.

Annonser

Hediska Tankars Runskola (del 20) Laug-runan

Runan Laug eller Laguz (på proto-germanska) kommer som den tjugonde i den äldre runraden, när den användes för esoteriskt bruk. Språkligt sett är dess namn också närbesläktat med lögr på Isländska, samma ord som syns i det fornnordiska Lögrinn, som var namnet på Mälaren, eller verbet att löga, dvs tvätta. Också latinets Lacus och franskans lac för sjö, liksom det engelska lake kommer av samma ordrot, och så gör också fisken Lake – den får ju tvättas och lutas till Jul… Somliga engelskspråkiga etymologer har på mycket svaga grunder också försökt dra in ord som lauk för lök, eller leek i sammanhanget, men det finns inte ett enda belägg för det ur någon runvers, eller någon bevarad skriftlig källa – allt man har att gå på i det fallet är en högst tvivelaktig tolkning av en inskrift på en enstaka fibula eller ett spänne från 500-talet som hittats i Schweiz, och blivit föremål för en hel del vilda teorier – som många ”lösfynd” med runor.

 

Även formeln ”linalaukar” (som setts på en benkniv i Norge) eller skyddsorden ”Lin och lök” (som förekommer i Eddan, men också den ökända Völsa Thattr) har  några tolkare försökt knyta till Laug-runan, och om det är riktigt så skulle den vara den första av Frejs runor, och den andra blir då följande runa, eller Ing. De flesta tolkare har dock stannat vid att Laug-runan i första hand betyder vatten, även om vatten som sådant inte är utan betydelse för äring och växtlighet, och därmed också för Frej, som ju är Äringens och Fruktbarhetens gud framför andra. Laug-runan kommer som den femte i den sista aetten eller åtta-talet i runraden 8som helhet innehåller den ju 24 runor, och kan indelas i tre aetter om åtta tecken) och svarar emot Kaun eller Sken (som ju betyder eld) i den första aetten, och Eiwaz eller Idegran (för träd och allt växande i växtriket) i den andra – och det är förstås ingen slump det heller…

 

Det gammalnorska runkvädet säger att Logr är ”faellr or Fjalle”, eller en ström ur fjället, en foss eller fors, medan det isländska kallar Lögr för ”vellande vann” eller vällande vatten. En ”laug” eller ”ker-laug” är på isländska en fördjupning i marken, en pöl eller göl fylld med vatten, som rentav kan vara karformad eller i form av en het, vulkanisk källa kan vara något att bada i. ”Snorra-Laug”, den källa Snorre Sturlasson hade hemma på sin gård, och som han satt i när hans fiender fegt kom för att lönnmörda honom, kan nämnas i detta sammanhang liksom bad och allt som har med ”stationär” verksamhet i och kring vatten att göra – för resor över havet är även Reid och andra runor verksamma, men Laug kan också anknyta till segling och sjömanskap i stort. Laug-runan påminner också om en ”halv” idegransruna Eow med ena bistaven borttagen, och om denna runa nu stått för världsträdet, skydd eller förening, återkommer kanske här lag som vattenrikets runa, i motsats till den fasta marken, omväxling istället för skydd, och attraktionskraft istället för förening eller giftemål – enstaka personer har menat att den skulle vara en kärleksruna.

Klippformationen ”Prästens Badkar” nära Kivik är typexempel på en ”kér-laug”, danad av naturen…

 

Talet tjugo kan bildas av fyra gånger fem, eller materiens och Reid-runans fyrtal gånger Kauns eller eldens femtal, och vattnet är också något materiellt, som till synes flyter eller rinner, nästan som ett eldsken, men i en annan form. Is-runan, med talet tio symboliserar som vi vet is eller köld – isen är ju vatten i en annan form – gånger Thurs-runans dualism eller konflikt, ger oss 10 x 2 = 20 och vi ser som vanligt, att talsymboliken bakom Utmarken stämmer förunderligt väl, numerologiskt sett, när vi också får 2 x 10 = 20. Vad skulle stå mer i konflikt med isens krafter, än just smält vatten ?

Lag-runan består av en lodrät stapel, samt en snedställd stapel åt höger, som stiliserat kan liknas vid en vattenstråle, eller ett vattenfall. De flesta runtolkare har sett regn, även tårar och i överförd bemärkelse känslor, känslolivet och till och med drömmar – sedda som en flytande tankeström – som tillhörande Laug-runan, vilket redan Atreid Grimsson gjorde på 1980-talet. Utan att dra alltför stora växlar på detta, har mera sansade runtolkare påpekat att Laug eller Lagu skulle stå för Njord som havets gud, vilket jag dock vill hålla för osagt, eftersom det inte finns några som helst vetenskapliga bevis för det. Andra har sett anpassningsförmåga och ”utflytande” i Lag-runan – vattnet har ju egenskapen att kunna anta vilken form som helst, och till och med avdunsta eller övergå i ånga, men Grimson betonar att dess viljelösa flytande också står för passivitet, oförmåga att handla, smidighet gränsande till självutplåning och kanske också vissa alltför visionära personers fråga att drunkna i sina egna drömsyner och övergå i rent flum, eller ständigt känslotänk – ett fel som många runtolkare uppvisat genom åren.

Edred Thorsson tolkade på 1960-talet runans namn på rätt osäker etymologisk grund till Laukaz, den ”lök” som syns i skyddsformeln ”linalaukar” eller ”lin och lök” i en del runinskrifter, vilka ju också återkommer i Sigdrifumals ord om skyddsrunor – lägger man en lök i ölhornet och ristar dessa runor på det, kan ingen flytande dryck göra mer ont, man undgår förgiftning och de som ständigt vill ”mänga men i mjödet” och hornet springer i stycken, spricker sönder och den skadliga vätskan rinner ut i sanden – mer sakligt skulle man kunna säga att Laug-runan står för övergång mellan olika tillstånd, som fast, flytande och gasformig, initiationsriter och avslöjande (stroferna om ölhornet, och hur giftet förstörs av Laug-runans kraft handlar om detta) och Thorson resonerade på sin tid också att Laug-runan skulle ha att göra med Laukr i betydelsen läkning, Lauk-nunga på gammalengelska, ”lyft” eller lövjan, alltså helande besvärjelser kring örter och gräs, samt mycket annat sådant – också totalt obevisade påståenden…

”Stadhagalder” eller ”stående galder” för Laug-runan tecknas vanligen ungefär om bilderna visar. Vanligare är dock att stå med ena armen fullt utsträckt, utan ”vinkel” på armbågen

 

Freyja Aswynn såg på 1990-talet ett samband inte bara med Njord, utan även Nerthus, jordgudinnan som ju Njord-gestalten utvecklats ur, och därmed med Vanerna som helhet, men detta för iväg alldeles för långt, därför att Vanerna syns även i andra runor, och varje runa kan inte hela tiden stå för alla Gudar, en viss begränsning i det vilda teoretiserandet är nödvändigt. Nehalennia, Frisernas stora jord- och vattengudinna, som förmodligen var Nerthus i en lokal variant, dyrkad under romersk järnålder och i de första århundradena efter vår tideräkning, har av många kopplats till Laug-runan, och detta är en tolkning som står på säkrare grund. Nehalennia avbildas liksom Idun ofta med äpplen, och med ett dryckeshorn i handen. Både äpplena och hornet kan vara en symbol för vattnets livgivande krafter – äpplen är ju som bekant ganska saftiga och låter sig förvandlas till en livgivande must, och både äpplen och hornet är på gamla runstavar kopplade till Julhelgen, nyåret och väl även snösmältningen, varför laugrunan också  kan associeras till allt detta.

Laug-runan påminner också om en ”halv” idegransruna Eow med ena bistaven borttagen, och om denna runa nu stått för världsträdet, skydd eller förening, återkommer kanske här lag som vattenrikets runa, i motsats till den fasta marken, omväxling istället för skydd, och attraktionskraft istället för förening eller giftemål – enstaka personer har menat att den skulle vara en kärleksruna. Jan Fries påpekade 1992, att den urindoeuropeiska ordroten *leubh-, *loubh har lett till engelskans ”love”, svenska och germanska ”lov”, ”lof” i betydelsen lovprisa, och påpekar att Laug-runan kallas ”lagt leotho” eller lag den lysande i St Gallenmanuskriptet, och att gammalryska laug, lauc, lauga också har med ord som låga, flamma att göra – även om vi absolut inte ska föra detta för långt, och heller inte inkludera lux för ljus och Loke, vilket redan Fries häftigt vänder sig emot.

Den tyske runforskaren Helmut Arnz påpekade vid 1900-talets mitt att ännu tidigare tyska runologer från 1800-talet såg ett samband mellan laug runans koppling till vatten, men också sumpgas ur gölar (!) vilket de ansåg förklara kopplingen till låga, flamma som ju syns i runans namn, rent etymologiskt. Redan då var man också inne på en koppling till Nerthus och Gefjon, den givande, och såg en koppling till grundvatten, det undermedvetna och språkhistoriska band över emot Lauk, lök, och skyddsformler som ”alu” formeln – inskrifter av typen ”linalaukar – alu – alu – alu” förekommer över hela det germanska området, så tidigt som på 300-talet, och i kombination med ass- runan a, ur runan u så har lag-runan l uppenbarligen varit mycket vanlig, som skyddsformel för hälsa, och mot förgiftning, påpekas det.

Också Agrell var under det tidiga 1900-talet väl medveten om allt detta, då han skrev sina epokgörande verk om runornas talmystik, och deras antika förebilder. Han nämner också en Thorstein Raudnef, som nämns i Landnama Saga – denne skulle ha blotat till ett vattenfall på Island i hela sitt liv, men när han dog, sprang hans 20 storhundraden får rakt ned i vattenfallet, och alla de 2400 fåren dog, står det i sagan. Varför var de just 20 storhundraden, och varför var de 24 x 100, frågar Agrell – syftar inte denna mytiska episod på vattenrunans kraft, och på att vattenrunans tal var just 20 ? Hur skulle den sagodetaljen annars bli begriplig ? Agrell påpekar också att Ran och Ägir kan ha haft koppling till Laug-runan, och att deras nio döttrar, vågorna, gånger två – föräldrarnas tal – ger 2 + 9 + 9 = 20, samtidigt som Heimdall, den segrande solen som går upp ur vågorna, är ”son av mödrar nio”.

Innehållsrik är Laug-runan i alla fall – för de intresserade följer här ännu en länk till en sida om samma ämne…

Hedniska Tankars Runskola (del 16b) Tyr runan…

Så vad är Tyr runan då ? Har den alls något med någon politisk extremism att göra ?? – Nej, det har den såklart inte. Den är överhuvudtaget inte politisk, inte mer politisk än de två sol-runorna på slutet av hårdrocksgruppen ”Kiss” namn, i alla fall – och den skapades helt garanterat inte för några politiska ändamål alls, eftersom den var (och är) ett enkelt skrivtecken, som bara och endast bara står för bokstaven T i det latinska alfabetet, och motsvarande språkljud. På proto-germanska hette den Tîwaz eller Teiwaz med tonande S på slutet, och runan har bevisligen redan funnits på hällristningarnas tid, ifall vi ser till dess användning som självständig symbol, laddad med esoteriska eller dolda betydelser, som inte var helt uppenbara för gemene man den gången, och heller inte är det idag.

Runan är pilformad, som alla kan se; och pekar uppåt. Vad är det då för konstigt med att den kopplats till himmelsguden Tyr eller Tiwas, han vars namn erinrar om det latinska Deus, eller Zeus på grekiska – även långt borta i Iran eller Persien hette himmelsguden Dyaus Pitar eller fader himmel, och att Tyr var en spjutgud och en stridsgud, var också helt uppenbart för de flesta.

Týr er æinendr ása;
opt værðr smiðr blása.

Så står det i det gamla norska runpoemet – dvs Tyr är den enhänte Asen, ofta får smeden blåsa... Att Tyrs vänstra hand, månhanden – i motsats till höger hand, som ju stod för Solen – känner nog de flesta till, och det isländska runpoemet säger samma sak:

Týr er einhendr áss
ok ulfs leifar
ok hofa hilmir
Mars thengil

Tyr är den enhänte Asen, och Ulvens levebröd, och Hovens krigare, Mars Furste.” Med hofa eller hov förstås här gudahov (nej, det finns inte och har aldrig funnits några Asatrogna ”tempel” – det ordet är helt ogiltigt i sammanhanget) medan ”Hilmir” förstås är samma namn som Hjalmar, vilket betyder en hjälmförsedd kämpe – thengil, så, betyder furste – och planeten mars, associerad till järnet som metall och krigets gud, faller sig ganska naturlig i sammanhanget. Den anglosaxiska runversen säger att Tyr också är en vägledande stjärna, kanske polstjärnan, har man tänkt sig – inte så konstigt när runan liknar en upprättstående pil, eller en ( historiskt senare) kompassnål…

Men det är inte slut med symboliken i och med detta. Många har i Tyr-runan sett en symbol för Världsträdet Yggdrasil eller Världspelaren Irminsul hos de gamla sachsarna, den upprätthållande kraften i Världen, och inte bara himmelsguden. Den har liknats vid en kotpelare eller en ryggrad, människokroppens upprätthållande del. Runatal Havamals säger i sin 16:e strof att:

Þat kann ek it sextánda:
ef ek vil ins svinna mans
hafa geð allt ok gaman,
hugi ek hverfi
hvítarmri konu,
ok sný ek hennar öllum sefa.

Dvs: ”Det kan jag som det sextonde: Om jag vill ha en skicklig mös glädje och gamman, vänder jag hugen på vitarmad kona, och vänder hennes hela sinne...” Som vi ser användes Tyr runan inte bara för att välsigna vapen och dylikt – den har ofta varit inristad på svärdseggar – se i avsnitt 15 här ovan – men den kunde uppenbarligen också användas för älskogsmagi, och de mer mystiskt betingade tyska runologerna i början av 1900-talet såg i kopplingen till ryggraden också hinduismens ”kundalini” eller ”ormkraften” som också kan visa sig som sexualitet…

Runan följer som nummer 16 i Utharken, och det är förstås ingen tillfällighet. Fyra gånger fyra ger oss talet sexton, och därför att Reid, Tors runa symboliserar både en fyrhjulig vagn och rörelse, blir rörelsen gånger sig självt själva sinnebilden för något som rör sig pilsnabbt. Med talet sexton når vi också slutet på den andra aetten eller ätten i utharken, och från Midgårds Värld pekar Tyr runan uppåt, emot Asgård och det översinnliga, som den följande ätten eller 8-talet är helgat åt.

Tyr-runan har någon gång också associerats till furan eller tallen, som runan också liknar, och Tyr, stridsguden över alla andra, lär också ut disciplin, offervilja, taktiskt uppträdande och koncentration, alltsammans kvaliteter, som kommer fram i myten om Tyr och Fenris. Atreid Grimsson kallar Tyr runan för himlens och initiationens runa, och det stämmer också med runans uppåtpekande form och Tyrs uppoffring för de andra Asarna, samt hela Världsalltet.  På 1960-talet tänkte sig Edred Thorsson att Tyr-runan skulle vara den verkliga seger-runa som omtalas i Sigdrifumal, men utan att kunna anvisa belägg för den saken – strofen om Solen och dags söner, antyder att det måste vara Sol- eller Siegrunan som åsyftas där, inte Tyrs runa.

Inom ”Stadhagalder” eller ”stående galder” vilket långt senare kallades ”Run-yoga” kan runan tecknas såhär…

Tyr runan har nuförtiden använts av en del politiska grupper på ett felaktigt sätt, och lika felaktigt har landets Justitieminister föreslagit ett förbud, fastän det inte borde vara den harmlösa runan han borde ge sig på, utan den farliga politiska ideologin han borde förbjuda. Inte för inte har Tyr runan associerats med kamp och krig, allt det som Nordborna kallade ”Vapnadomr” eller ett våldsamt avgörande med vapenmakt, och så är det kanske ännu.

Många har också lagt vikt vid att Tyr är en rättvisans, samhällsordningens och rättskipningens Gud framför andra, och tagit med rättsfall eller domstolsförhandlingar (och uppgörelser av olika slag, ej nödvändigtvis våldsamma sådana) vid spådomar med just Tyr-runor – man har ju aldrig dragit runorna en och en, historiskt sett, så andra runor har oftast använts för att konstatera, om en rätts-sak eller en dom fick en lycklig utgång eller inte. T

Tyr var också den manligaste av Gudarna, Bjarka-runan, som följer direkt efteråt användes som vi ska se ofta som en symbol för kvinnan, där Tyr alltid stod för mannen – man har än idag sett till och med toaskyltar på island, där Tyr-runan använts för ”män” och Bjarka för ”kvinnor”…Symboliken bakom det borde vara enkel att förstå – runan har en nedhängande stapel, och två små tvärstreck på sidorna – vilket kan symbolisera det manliga könsorganet. Bjarka däremot, står för de kvinnliga brösten, eller en gravid kvinna med bröst och mage sedda i profil.

Tyr-runan och Reid-runan i kombination har ansetts en mycket kraftfull bindruna, som dock snarare haft förmågan att sända och skicka iväg än att binda, och Tyr runan förekommer också i den kända Alu-formeln, en skyddsruna framför andra. Man har påpekat att gammaltyskans tiuri som betyder dyrbar, kostbar, tiuren som betyder prisa eller ära (jämför djurnamnet tjur, som kommer av samma germanska rot – tjuren var dyrbarare än kon !) och forngermanskans tiuhan, att leda, styra.

Gudanamnet Tyr förekommer också om andra gudar, Oden är ju till exempel Hangantyr eller de hängdas herre, medan Teinlautatyr är en skål för offer, med en tein eller en ten stående inuti. Också den gud Tuisto eller Mann, som Tacitus sa att Sveberna och andra germanfolk dyrkade, är otvivelaktigt densamme som Tyr, och Tyr runan stod redan då – på sjuttiotalet enligt vår tideräkning – för just honom. Agrell påpekar också att två gånger åtta också ger oss sexton, och att åtta (för hagel-runan) var trohetens tal, medan tvåtalet antyder strid eller konflikt, men också parbildning – med detta i minnet blir också Runatal Havamals runstrof om Tyr-runan i kärleksmagins och inte bara domslutens tjänst så mycket klarare….

 

Hedniska Tankars Runkurs (del 14) Algiz eller Elhaz

Runan Algiz betecknade från början ett tonande S-ljud, eller närmast ett Z, och kanhända skrevs den som ”Elhaz” på gotiska. När det 24-typiga, urnordiska runalfabetet började ersättas av den yngre, 16-typiga runraden någon gång under 600-700 talen fick den heta Jalkr istället, och fick beteckna ett J-ljud. I England, där man ju använde det anglosaxiska runalfabetet, hände det att man vände runtecknet upp och ned, men hela tiden var man medveten om dess esoteriska betydelse och ursprung.

Runan har – kort och gott – alltid stått för djuret Älg -och det är vad Algiz och Elhaz betyder, eller en gång betydde. Den ser faktiskt ut som ett stiliserat älghuvud, med hornkronan sedd framifrån. Jämför med staden Östersunds sentida vapensköld.

Älgen, världens största hjortdjur; hade stor betydelse för nordborna och är och var ett karaktärsdjur just i Sverige. I överförd bemärkelse har runan kommit att stå för styrka, hälsa, kraft och skydd – egenskaper som vi fortfarande nog kan associera till älgar. Redan på Nämforsens hällristningar möter oss stiliserade älgar och människofigurer i mängd, och man har talat om ”jaktmagi”

Den här Nämforsen-ristningen till exempel, har blivit tolkad som en dansande kvinna ovanpå en älgs rygg, med en trumma i handen, och något som förefaller vara en hund eller en björn vid sin sida. Idén bakom konstverket är tydlig, och rymmer redan Jalkr-runans symbolik, långt före uppfinningen av skriften. Älgen står för livskraft, hälsa och energi, men också för skydd…

Alunda-älgen – ett ceremoniellt yxhuvud, gjord i Finländsk grönsten redan under yngre stenåldern, ska vara importerad till Uppland ifrån Karelen, har man sagt. Samma lätt förståeliga symbolik råder även där. Hövdingen bär älgen i sin hand, till tecken att han beskyddar och ger föda åt de sina. Yxan är både vapen, redskap och ett starkt skydd på samma gång.  Nu förvaras älgyxan på Historiska Muséet i Stockholm, och anses vara en av de viktigaste konstverken från svensk förhistoria överhuvudtaget. Också idag möter oss smått magiska älgar eller älg-individer i Sverige, som på sitt sätt faktiskt tyder på att Jalkr-runans kraft är helt oförminskad, och lika stark som någonsin i forntiden… I Eda Kommun i Värmland har självaste kommunalrådet Hans Nilsson dokumenterat en sällsynt Vit älg, som blivit symbol för hela kommunen – och även andra vita älgar lär i stor omfattning ha skådats där...

Filmer har visats på SVT. Forskare har besökt platsen, och konstaterat att Edas vita älgar inte är albinos, utan genetiskt sett helt normala djur, förutom ett anlag för Leucism, eller helvit färg. Men alla svenskar, som ser ett djur som det här; kan nog inte undgå att associera till sagans och mytens värld. Älgen står där, som ett fabeldjur i skymningen. Och kanske väntar vi oss nästan, att Huldran, ”Lussibruden” eller Freja, Skade eller någon av de andra gudinnorna ska dyka upp och kora denna älg som sitt riddjur. Sedermera har Ferdinand, som den ursprungliga vita älgtjuren från 2017 kallades, rapporterats försvunnen. P4 har sänt dokumentärprogram på radio i fallet – och sådant kan bara hända i Sverige, där människor och älgar nästan alltid levt sida vid sida, och i symbios.

Just idag rapporterades det i media, att Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen anser, att fler älgar måste skjutas och jagas. Människan har själv skapat idealiska förutsättningar för älgen, genom sitt moderna skogsbruk med ”föryngringsytor” och kalhyggen, där älgen förökar sig och trivs. Men för många älgar leder till fler viltolyckor, och död och skada för både människa och älg. Älgen är – vilket man också visste i gamla tider – ett villebråd som rovdjur som varg eller björn sällan rår på. En älg kan springa i timtal, eller rättare sagt älga – alla sanna svenskar vet vad som menas med detta verb, som beskriver älgens rörelsemönster – ordet saknas helt utanför de nordiska språken, och en älg springer inte, hoppar inte, skuttar inte – den just älgar, eller möjligen skrider fram, men det är också allt. Vargflockar kan jaga den i hela nätter och dagar, men älgen klarar sig oftast ändå. Älgen är en individ, ett ensamdjur – den uppträder ibland i familjegrupper, men älgtjuren är oftast ensam. Också det passar in med den nordiska och svenska karaktären – man kan inte tänka sig älgen utan svensken, eller svensken utan älgen (mer om älgar kan ni läsa under rubriken ”I Naturen” här ovan)

Myskoxar kan vända sig med hornen utåt, och bilda en ogenomtränglig försvarsmur, som inga vargar, hundrackor eller andra bestar kan rå på. ”White trash” göre sig icke besvär. Älgar har setts visa samma beteende, och ganska tidigt i historien – från 500-talet och framåt, skapade Nordborna det skyddstecken, som kallas ”Aegishjalmr” – skräckhjälmen (Aegi är ett helt annat ord med helt annan historia än Algiz) och som ursprungligen bestod av fyra stycken Algiz-runor, med hornen vända utåt…

Senare i historien – och i 1600-talets isländska svartkonstböcker, antog samma tecken mer invecklade och fantasifulla former – det fanns ju inga älgar på Island, och nu hade man glömt bort symbolens sanna ursprung – men den användes ändå som ett tecken för gudarnas och makternas beskydd.

Om nu runan Yr (en idegranskvist) stod för växtriket, och runan Pertha (en sten, eller en behållare) stod för mineralriket, så förstår vi också, att Jalkr står för djurriket, och att denna tolfte, trettonde och fjortonde runa bildade en logisk sekvens av symboler – de var visst inte ordnade av en slump, utan med en systematisk tanke bakom. Men inte nog med det. De gamla nordborna trodde också på Älgfrodar, ett slags blandväsen mellan människa och älg, säger en del – eller män med älgens vighet och styrka. Då som nu händer det att jägare dricker älgens hjärteblod, för att få hans styrka och livskraft – särskilt samerna anser att det är hälosamt ! och hela symboliken med älgen, och älgrunan som en hälso- och kraftsymbol, ligger i öppen dag – det är fortfarande mycket lätt för envar älgjägare eller människor som umgåtts med älg, att ta till sig den eviga, oförstörbara, för alla tider oföränderliga symbolen – och få del av Jalkrs magi..

Liv respektive död. Även en helt vanlig posttjänsteman kan som synes ha tydliga ”livsrunor” och ”dödsrunor” på sin gravsten. Kränker det någon ?

I Tyskland är det i alla fall helt legalt.. denna gravsten är från 1960-talet

 

I Tyskland har man på 17-1800 talet använt Jalkr eller Algiz på korsvirkeshus, både som en lyckobringande symbol och för att tala om när huset varit byggt. Denna vana – alltså Jalkr-runor försedda med datum – trängde under det tidiga 1900-talet ut även på gravstenar och kyrkogårdar – och som ni kan se,är det ännu så i dagens Tyskland, här och där. En uppåtvänd Jalkr runa betyder födelsedatum, en nedåtvänd döds-datum. En del fanatiska och run-hatande kristna har sagt, att detta skulle vara något som nazisterna hittat på, och påstått en massa om att ”Jalkr runan skulle vara politiskt belastad” och så vidare. Till och med det faktum att den förekommit på apoteksskyltar, även på 1960-talet (då Tyskland nog knappast var något nazistiskt land, om vi inte räknar gamla DDR förstås) har av dessa anonyma ”hatare” använts som ”bevis”.

Men vad bevisar det ?

Att en Jalkr-runa finns på en läkemedels-etikett idag, eller på en apoteks-skylt, har faktiskt inte ett enda dugg med några nazister att göra. Snarare kan man i så fall säga, att det tyder på Jalkr-runans gamla koppling till liv och hälsa…

Fredsrörelsens ”peace-märke” – också från 1960-talet – har av vissa runologer tolkats som dödens symbol, inskriven i en cirkel – vilket den ju också är. Eller – en upp och nedvänd Jalkr, plus en Is-runa – ibland kanske ansedd som den mest olycksbådande runan av alla..

Inom parantes skall här sägas, att det egentligen inte finns några ”upp och nedvända runor” som många tror – utom då det gäller Jalkr och några runor till.

Jag har tidigare gått igenom hur smarta amerikanska affärsmän förfalskade hela den äldre runraden, och försökte göra ett slag ”Tarot” eller spå-kortlek av den, vilket den aldrig var och aldrig har varit. Särskilt den judiske bokförläggaren Ralph Blum i New York, som trodde att ”runestones” eller ”runstenar” skulle se ut såhär är ansvarig för hela bluffen med att man skulle dragit runor en och en, och tagit tydor av dem – något som inte alls förekom i forntiden. För det har vi rikhaltiga indicier och bevis, både från Cornelius Tacitus och andra källor, där runor för första gången nämns.

NEJ – tvärtemot vad diverse snurriga ”fornsedare” och run-profeter i USA sprider ut på nätet, så ser inga ”Runstenar” ut såhär….

 

Utan såhär….

Runor har alltid varit skrivtecken i första hand, symboler eller magiska tecken i andra hand. Deras esoteriska användning har antagligen aldrig varit till för gemene man, utan endast för de invigda. Och som ni ser blir en Is-runa, en Bjarka-runa och en Ing-runa (till exempel !) inte alls annorlunda, om man vänder upp och ned på dem. Ifall ni inte tror mig, kan ni ju vända hela dataskärmen upp och ned nu, eller ställa er på huvudet kanske, så ser ni bättre… Inte heller Gifu-runan (formad som ett X) blir annorlunda om man vänder upp och ned på den, förty den ser fortfarande ut som ett X… Förstår ni vad jag menar ? Och – som vi också ser – Eiwaz eller Yr blir upp och ned till ett S eller en Sol-runa…

Därför finns det alltså inga ”upp och nedvända” runor med negativa betydelser, ungefär som Tarockens-kort i spå-kortlekarna. Undantaget Jalkr – rättvänd för födelse, nedåtvänd för död – fanns det ingen sådan symbolik, utan det är bogus, ”hitte-på”, new age och knäppskalle-fantasier, alltsammans

Som vi ser kan dock en runslinga stå upp och ned eller lodrätt på en sten, däremot, men då finns det alltid en rättvänd läsriktning, så det var en annan sak..

Numerologiskt sett utgör Jalkr Frejas wynjoruna eller gammanrunan (med talvärdet sju)  gånger två, det demoniska tursatalet, och slutsatsen blir då en runa som är stark i sig själv, glad inåt men står för försvar och kraftansträngning utåt, vilket motsvarar den ståtliga älgtjurens sätt att vara.

Man har också försökt koppla den till ett förmodat urgermanska ord algis, som skulle betyda svan, och valkyriorna, skyddsgudomligheter också de, ibland i svangestalt.

 

Stadhagaldern eller runställninngen för Algis är att stå med armarna snett uppsträckta i luften, och benen tätt tillsammans, erinrande om Bifrosts bro i skyn eller en anropsställning av det högre, och man har kallat den en hugruna.(Bif-röst eller rist, alltså den bävande vägen, har inget med bin eller frost att göra. Ni MÅSTE lära er ordens korrekta ursprung – det finns inga genvägar !) Alghs, -als erinrar också om det gamla ortnamnsledet – al för helig plats, helig lund eller liknande, som i Fröjal, Sala med flera ortnamn, och det finns forskare som vill se en koppling här, liksom till det rödbarkiga alträdet – albark ger ju röd färg att färga runor med, och den röda färgen står för blod och liv, som hos älgen, det stora djuret som alltid varit svenskarnas största jaktbyte och en omistlig del i vår huvudsakliga föda.

En upprättstående och en nedåtgående jalkr-runa bildar en hagal-runa, och där hagel står för det kosmiska, står jalkr kanske för livet i kosmos, animaliskt liv, har man tänkt sig. Freyja Ashwynn har kallat den för en Heimdalsruna, vilket kan stämma vad gäller kopplingen till Bifrost, och den kan också användas i läkedomsmagi, vilket jag inte lär ut. Helmut Arnz och andra tyska runmagiker har sett hällristningarnas bilder av män med uppresta händer som en början till Jalkr-tecknet, och spekulerat om Ashwinns, de gudomliga tvillingar som nämns redan i Rigveda, kanske också ursprunget till Asarna, som bärare av runans dualism och skyddskraft. Sigdrifas hymn om läkehänder i Sigdrifumal har också nämnts i detta sammanhang, liksom Odens fjortonde galder i runatal havamals, där han talar om att han med hjälp av den galdern kan tälja Asar och Alfer alla, vilket Agrell ansåg syfta på zodiakens krets, eller de tolv stora Asarna. Hursomhelst är Algiz en av de kraftigaste skydds- och läkedomsrunorna, tillika en livsruna, och bör hållas i minnet för all skyddsmagi.

Hedniska Tankars Runkurs (del 13) Pertha eller Pertra

Runan Pertha eller Pertra kommer vanligen som den trettonde i runraden, även om det finns varianter av utharken där den har nummer tolv, som exempelvis på den svenska kylverstenen, där den kommer direkt efter Jara-runan.  Språkhistoriker har längesen bevisat, att P som i pertha kommer från ett protogermanskt *perðu, *perþō eller *perþaz som betyder samma sak som gotiskans pairþra, alltså päronträd, på latin ”pirum”. Andra har associerat dess namn till grekiskans petros, klippa eller sten, men även pärtor, alltså tunna trästickor, använda som bloss – gärna då av något fruktbärande träd – kan vara ett annat tänkbart ursprung till runans namn.

Vad man kallar stickspån eller pärtor har haft mångsidig användning över hela norden. Man har haft dem till takspån, lyse, material för spånaskar och mycket annat

Man har tänkt sig att runans form erinrar om en ask eller ett skrin, och kanske har också Fulla, Friggs ”Aeski-mö” eller den gudinna som har hand om Friggs smyckeskrin, med denna runa att göra. Redan Agrell och andra hade teorier om att Pertha skulle stå för mineralriket, stenar, klippor och annat sådant, och liknande den vid guden Mithras födelseklippa (Petra Genetrix på latin) i Mitraismen, för precis som urjätten Ymer föddes ur en saltsten, till följd av Urkon Audumblas ständiga slickande, framgick Mithra – urtjurens dråpare – ut naturen själv…

Mithras födelse ur klippan – skulptur från första århundradet enligt vår tideräkning, funnen i Österrike

Ymers födelse ur klippan enligt Saemunds Edda från 1600-talet

De som tror på att runorna skulle ha ett ursprung i Alpområdet eller via Svarta Havet och goternas förmedling, får onekligen argument ur vadd som är perthas förmodade språkliga ursprung. Runan stod under hela perioden från första århundradet före vår tideräkning tills åttahundratalet för bokstaven P som i Pertha, och motsvarande språkljud. I det angelsaxiska runpoemet står det att läsa:

peorð byþ symble plega and hlehter / ƿlancum, ðar ƿigan sittaþ / on beorsele bliþe ætsomne

Vilket – i min något fria översättning – blir till: ”Peord ber oss att symbel pläga, till samkväm på plankan, där tegnar sitta i ölsalen med blida fränder”. Med sumbel eller symbel, på gammelsvenska ”sumlen” menade man ett tillfälle att samlas, ett samkväm. ”hleter” är väl antagligen samma ord som den moderna norskans ”latter” och engelskans ”laughter”, alltså skratt, att glädjas – och man satt ju på utlagda plankor på bockar i gilleshallen – eftersom det inte fanns permanenta möbler, förutom de väggfasta sängarna och bänkarna. Engelska översättare har fått strofen till att lyda:

”Peorð is a source of recreation and amusement to the great, where warriors sit blithely together in the beerhall.”

vilket ju har samma innebörd, och de har också satt Pertha eller päronträdet i samband med slöjd, spelbrickor eller kanske ett skrin för spelpjäser, vilket ju kan vara lämpligt att ha som en källa till nöje och samkväm i en gilleshall det också, och som leder oss tillbaka till bibetydelser som ”ask, behållare, skrin” och dylikt.

Praktfulla askar och skrin som den bekanta ”Franks Casket” – som också är försedd med runskrift och Pertha-runor – kan ha innehållit spelpjäser för kvarn eller annat…

Andra har också tänkt sig Pertha-runan som öppningen på en säck, en offerskål eller något liknande föremål, vissa också som en dörr, en port, ett kvinnosköte. Talet tretton är ett primtal, vilket också fascinerade forntidens människor -när Ur-runan har talvärdet ett och inleder Utharkens första hälft, motsvarar det mycket exakt Pertha-runans tretton-tal, som inleder den andra hälften.

Om idegransrunan Yr-runan symboliserade Midgård och det växande, är Pertha en symbol för klippor, stenar och det fasta och oföränderliga i naturen. I överförd bemärkelse står den också för metaller, ädla stenar och allt vi utvinner ur berg och sten, liksom för dvärgar, svartalfer och smide, tillverkade saker och teknisk konst och skicklighet av olika slag. Runan står också för oföränderlighet, bestånd, motståndskraft och mod, liksom den fysiska kroppen, människans ”lit” eller hull. Själva runan liknar också den rättvänd och en felvänd Kan-runa fästade vid ett lodrätt streck eller en vägg. Edred Thorsson kallade Pertha-runan för en ödesruna, en symbol för Örlog, eller det oföränderliga ödet, men också en runa för spådomar. De som liknat Pertha vid en låda eller en ask, eller kanske den påse vi drar runorna ur, har på så sätt härlett runans form hit, och Pertha skulle då i kombination med andra runor leda tanken framåt, och syfta mot spådomskonst, eller i bindrunor vara en komponent, som omsätter runmagin i den verkliga, skapade världen.

”Stadhagalder” för Pertha – ganska självinstruerande

Freja Ashwynn har kallat Pertha för en födelsens runa. Hon härleder den också till de runor som Oden ”tog upp, ropade och tog” efter att han offrat sig på Världsträdet, den föregående runan, och andra har sagt den vara ”ett utökat tolvtal”, symbolen för runornas verkan i den materiella världen. Hursomhelst har Pertho i alla fall mycket med födelse, alstrande, skapande, materiella ting att göra, och enligt Freja Ashwynn bör den också vara helgad till Frigg, framför alla andra makter – medtaget kanske också Fulla, Gnå och alla de mindre asynjor, som omger Frigg i hennes roll av gudamoder – kanske har runan också använts i skyddsmagi vid barnafödande, och för kvinnor, även om vi inte kan bevisa det.

Jan Fries härleder runans namn till Phorta, port på forngermanska, eller phoris, som betyder hall, portal, gilleshall och dylikt, kanske av latinets ”forum” – också ”port” är ju ett latinskt ord, och syftar också på runans form. Även bherg, den protogermanska ordroten bakom ord som berg, bärgning, birth på engelska osv hör hit, liksom tyskans ”Born” eller geboren, alltså född – återigen ord som handlar om berg, grottor, födelse och dylikt. Också tyska runologer som Helmut Arntz var inne på liknande härledningar av namnet Pertha redan på nittonhundratalets första hälft, och Agrell härledde som sagt runans namn ur Petra på latin, vilket betyder klippa – samt Ymer, Audumbla och livets födelse ur den hårda stenen.

Perchta, den kontinentalgermanska gudinnan, har mycket gemensamt med Frigg, men också med Hel…

 

 

I södra Tyskland är fortfarande Perchten eller Perthen namnet på ett slags karnevalsfigurer eller masker, som man uppträder med i samband med Vintersolsotåndet, och som länkas till Frau Holle eller Perchta, ett av Friggs kontinentalgermanska namn. Dessa maskerade gestalter framträder dels som Schönperchten, eller de ljusa makterna eller diserna, och dels Schiachperthen elleravskyvärda perchtas, underjordens och bergens dvärgar och resar. Runtecknet utvecklades sannolikt långt före 300-talet, då dessa traditioner anses mycket gamla, och har spritt sig också till omgivande folk i alpregionen, långt före kristendomen. Agrell nämner också Terra Mater, Nerthus, Hertha och Frigg i samband med runan, återigen erinrande om dess koppling till födelse, jord och berg.

Hedniska Tankars Runkurs (del 11) Jara-runan

Runan Jara, som ibland blivit stavad som Jera, Jeran, Jeraz är den elfte runan i Utharken och symboliserar god årsväxt eller äring. Mycket riktigt har dess namn samma ursprung som ordet år, äring, engelskans Year och tyskans Jahr, men inte bara det – för dess indoeuropeiska ursprung ses också i latinets ”hora” för timme, engelskans ”hour” och till och med det slaviska ordet ”jaro” som ju betyder vår.

Den vanliga bokstaven J utvecklades också ur denna runa av goterna, eftersom något renodlat j-ljud ju inte fanns i latinet eller de latinska språken, utan är en helt germansk uppfinning. Olikt en del andra runor ur det 24-typiga runalfabetet levde J eller Jara kvar långt fram i tiden och tecknades så småningom på ett förenklat sätt, som bilden nedan visar, innan tecknet också kom in i den yngre, 16-typiga runraden. Liksom med alla runor betecknade Jara inte bara ett språkljud, utan också en stavelse och en symbol, i det här fallet symbolen för året, eller skörd och årsväxt. Runorna var både skrivtecken, bildskrift och spådoms-system på samma gång, beroende på hur de användes – som vi alla vet. Ända sedan Tacitus, den allra äldsta oberoende källa vi alls har som nämner vad som liknar runor (det görs redan ca 80 ek) så har det alltid betonats, att man aldrig ”drog” eller använde runorna en och en, utan alltid i kombinationer om minst tre, vilket är viktigt att komma ihåg. Jag har skrivit om detta även tidigare, men den moderna vulgär-uppfattningen om att ”spå i runor” stämmer helt enkelt inte.

Jara-runans utseende var inte konstant, utan utvecklades över tiden

Jara-runan har liknats vid två stiliserade Kaun-runor, vända mot varandra – vilket fått en del tolkare att fråga sig hur Kaun – som ju har talet fem – upprepad två gånger kan tilldelas talvärdet elva, eller varför inte Jara skulle ha talvärdet tolv, då det ju finns tolv månader på ett år, och dygnet även kan delas in i två tolvtimmarscykler. Problemet är då bara, att man då glömmer bort, att Jara aldrig bokstavligen betytt ”år”, utan snarare ”äring” i betydelsen skörd, årsväxt, och haft andra bibetydelser som ”timma”, ”tidpunkt”, ”tidens gång” osv.

Det gäller att inte blanda ihop orsak och verkan här. Visserligen är det helt sant, att orden ”år” på svenska, ”year” på engelska och ”Jahr” på tyska utvecklades ur detta urgermanska Jara, men det ordet betydde årsväxt eller skörd, och inte året i sig. Naturligtvis visste man redan då att året hade tolv månader, riktigt nog, men för våra förfäder så var det såklart skörden, årsväxten och äringen som var det viktigaste, inte hur många månader året hade .Utan någon god årsväxt eller någon större skörd kunde man ju inte överleva den långa och hårda vintern, och därför var det dessa sidor av runans symbolik man fokuserade på.

En modern tolkning av Jaras symbolik. Det finns INGA ”upp och nedvända” runor. Runtecken tolkas alltid rättvända..

 

Därför spelade det nog mindre roll att Jara fick bli nummer elva, och inte tolv. Som vi sett stämmer talsymboliken bakom runraden ovanligt bra, och detta gäller också senare i runraden, som vi strax ska få se. Vi märker också, att vissa runor så att säga ”leder in” i varandra. Vi börjar med ur-runan, som får talet ett, och då blir thursrunan nummer två – dualismens eller motsatsens runa. Ass-runan blir nummer tre, för de tre asarna – inte fyra – och att tänka sig en thurs på Asarnas plats, och börja med Ur-runan som nummer två – nej det skulle ju som vi förstår inte gå alls, och Tors Reid-runa är mycket riktigt nummer fyra, och inte nummer fem – en vagn har ju inte fem hjul, som vi vet.. Is-runan, den närmast föregående, har ofta ansetts stå för vintern, och då är Jara våren – eller som man säger på danska ”för-året” eftersom jordbruksåret började i februari eller mars, då jorden töade och det var dags för en ny period av grönska och tillväxt.

Både fem-talet och siffran elva är dessutom primtal, alltså tal som bara kan delas med sig själva, samt siffran ett. Dessa tal ansågs i forntiden ha särskilt magisk betydelse, och det är kanske inte så svårt att förstå. Alla de andra tal vi gått igenom hittills, förutom då ett, tre, fem, sju och nu elva kan ju förklaras som produkter av andra tal, och brytas ned i sina beståndsdelar – men se det gick ju inte med primtalen, som man redan tidigt förstod som varande ”odelbara” i jämna delar. På grund av det, trodde man också att de måste vara laddade med en särskild kraft, eller representera något grundläggande, hur det nu kom sig. De två ”kaun” runorna, som bildar Jara – spegelvänt ställda mot varandra – har också tänkts som årets halvor (vinter respektive sommar) eller motsats-paret kvinnligt och manligt, himmel och jord, alltså himmelsguden Frej och jordgudinnan Gerd.

De runverser från 800-tal och 1000-tal som man funnit i Norge, på de brittika öarna och på Island betonar alla Jara-runans betydelse för skörd och årsväxt, samt tidens gång:

Ár er gumna góði
  ok gott sumar
  algróinn akr.

”År är mäns goda, och en god sommar – allgrön åker”

Så kan den isländska rundiktens ord om denna runa låta, i min egen översättning. Ordet ”gumna” är här detsamma som i ”-gum” som i brudgum,exempelvis, och ”mäns” eller människans goda, är förstås också njutning, sexualitet – men i ännu högre grad handlar det om fruktbarhet och skörd. Runan ser lite ut som regndroppar, enligt vissa, och många har kopplat den till hösten som årstid – hösten är ju också skördetid. Regn och jord, eller vatten och jord är också symboler, som bland annat Atreid Grimsson har tänkt på i förbindelse med denna runa. Dess mitt – som kanske påminner om ing-runan, associerar han till kretsloppet i naturen, vattnets kretslopp via moln, regn, floder, hav, avdunstning och så moln igen, som såklart inte var någon hemlighet för våra förfäder heller – de kunde ju själva se daggen avdunsta som dimma om höstarna.. Edred Thorson skrev att om Reid är solens (och Tors) dagliga vandring över himlen, så är Jara solens kretslopp under året, eller tidens gång, medan Sowilo eller solrunan, förstås är solen själv.

Han menar också att Hamingjan, eller ”lyckan”, människans ”känslokropp”, hennes emotioner och känsloliv, skulle ha ett mycket starkt samband med Jara, och vissa andra tolkare har tytt den på samma sätt. Jara har setts som en starkt positiv och lyckobringande runa, och i Runatal Havamals elfte strof säger Oden, att han kan galdra så, att om han går i strid tillsammans med sina gamla vänner, så kan alla säkert återvända oskadda hem, och ingen behöver komma till skada i krig. Detta är mer än ett sammanträffande, anser vissa, och till och med örnens klor eller en fågels vingar i stiliserad form har jämförts med Jara – runan skulle vara de ”nefi uglo” som också nämns i en av Sigdrifumals runstrofer – ”ugglans nävar” står där alltså ordagrant, men vad som menas är ju vingar eller klor. Jara-runan skulle då också vara en av de ”bärgnings-runor” eller lyckorunor Sigdrifa eller Brnyhild lär ut till Sigurd, men detta är en mycket fantasifull tolkning, som inte har stöd av vetenskapen.

Somliga har velat koppla Jara-runan till nornorna Urd (dåtid) Skuld (nutid) och Verdandi eller blivande (framtid) men detta har sagts också om andra runor, och är en fantasifull tolkning.

Enligt Freja Ashwynn skulle en spegelvänt tecknad jara-runa verka nedsaktande på förlopp som tenderar att accelerera bortom all kontroll, och alltså stå för lugn och harmoni, medan runan rättvänd skulle stå för framgång, framåtskridande och ökad fart i största allmänhet. Etymologer har också kopplat Jara också till jorda, jord, jardriki (alltså jordbruket), garde eller gård, gammalengelskans Gerd och nutida engelskas garden, alltsammans ord som har med jorden, åringen, jordbruk och gårdar att göra. Både De fries i Holland och det engelska runpoemet antyder, att det är solen, som ligger bakom skörden, och kanhända är den dubbla Kaun-runa vi ser i jara-tecknet mera en erinran om solstrålar och solsken (Kaun, ibland stavat Ken betyder ju sken eller stråle) – och sedan S-runans form – som också pekar mot samma solsymbol. Det gamla norska runpoemet nämner ”get ek at Orr var Frodi” eller ”gissar jag att årsäll var Frode” – Frode är ju ett annat namn för Frej, den frodige, och Frej och äringen hör väl också ihop, som vi förstår – även om Ing runan kanske är Frejs viktigaste runa.

 

Inom Stadhagalder, eller ”stående galder” – utvecklad på island som ett sätt att ”semaforera” eller ”bokstavera” runor på långa avstånd genom att forma dem med kroppen – långt senare skulle de tidiga tyska runmagikerna inom Armanen-systemet kalla detta ”runyoga” (även om det var en smula oriktigt), så kan Jara tecknas som ett huksittande ”höfter fäst!”. Andra har tänkt sig runan som ”höger hand på huvudet, armbåge i vinkel, vänster arm på ryggen, armbåge i vinkel – så att Jaras två ”vinklar” eller kan bildas, om man ser personen i profil. Stadhagaldr, eller stående galler, har långt fram i tiden uppgetts vara ett sätt som man lärde isländska barn bokstäverna i det latinska alfabetet med – barnen fick alltså forma bokstäver med sina kroppar och händer, liksom de längre tillbaka i tiden formade runor för att lära sig dem…


			

Hedniska Tankars Runkurs (10) Is-runan

Is-runan eller Eis på gotiska och tyska, kommer av ett proto-germanskt Isaz och betyder förstås is. Den tecknas som ett rakt lodrätt streck, och är den enklaste att teckna av den äldre runradens alla runor. Runan is eller isa följer som den tionde runan i Utharken. Tio är ett numerologiskt ”svårt” tal, därför att man tidigt i historien – och i nästan alla kulturer – inte räknade med något decimalsystem, och heller inte tillskrev just talet tio någon större betydelse.

 I norden räknade man betydligt oftare i dussin, i åtta-tal, tretal och liknande, vilket vi ser även i det faktum att det går tolv tum på en fot, samt två gånger tolv timmar på ett dygn. Vi har tolv stjärntecken, och tolv månader, inte tio. Också runraden i sig är uppbyggd av tre aetter eller ätter, eller två tolv-tal som vi har sett, och detta är långtifrån någon tillfällighet. Den första aetten eller åttatalet slutade med Hagal-runan, och med Naud-runan och Is-runan passerar vi en motsvarighet till Ur (Naud) och hamnar sedan i den direkta motsvarigheten till Thursrunan, konfliktens och dualismens tvåtal – för i Is-runan har många sett dödsgudinnan Hels runa, eller en runa för Nifelheims rike av snö, is och köld samt dimma och dis – tyskans Nebel och Nifel är ju samma ord.

Nifelhelms köldrike och dess runa är särskilt aktuella, nu kring Alvablotets tid…

Den enda klassiska runtext, som nämner tio-talet (eller multiplar därav) är faktiskt Rökstenen i Östergötland, som talar om tjugo konungar, döda på slagfältet. ”Vilka tjugo konungar satt fyra vintrar på Själland, med fyra namn, födda åt fyra bröder. Fem Valke, Rådulfs söner, Fem Reidulf, Rågulvs söner, Fem Haisel, Hårds Söner, Fem Gunnmund, Björns söner.

Forskare har naturligtvis konstaterat det fullkomligt omöjliga i att hitta tjugo konungar av Danmark i grupper av fem, alla bröder och med samma namn, för några sådana personer har såklart aldrig existerat i verkligheten. Vad vi här har framför oss är en numerologisk gåta, som så många andra i Rökstenens hårt chiffrerade text, där inte bara siffran fyra utan också tal som nio, åtta och tolv ständigt återkommer i inskriften. Också Is-runor förekommer i Rökstenens 25-rad, vilket är avslöjande även det. Man har gissat, att Vämod, son av Varin, fadern som ristade Rökstenen till minne av sin döde son, ryms i denna gåta. ”Valke” är de fem valkiga fingrarna på hans högra hand, medan ”Rågulf” (eller ”Rågtjuven”) är namnet på den vänstra handen. ”Hård” är högerfoten, ”Gunnmund” eller ”Stridens makt” är vänsterfoten (man gör ju forfarande marsch-anträde med vänster fot främst) och de ”tjugo konungarna” är den döde sonens fingrar och tår…

Rökstenens Is-rune chiffer i dess 25:e rad ses här överst i bilden

Varken månader, veckodagar eller årets dagar är jämnt delbara med tio, och det framstår fortfarande som långt naturligare för oss människor att räkna med företeelser som fyra väderstreck, till exempel – trots att vi i och för sig har tio fingrar och tio tår. Hade vi inte det, kanske vi aldrig skapat något decimalsystem överhuvudtaget, utan som babylonier och andra räknat med multipler av siffran sex – och därmed också med dussin – som de gamla nordborna…

”Stadhagalder” för Is-runan i Armanen-systemet. Långt tidigare användes samma gester och poser för att kunna kommunicera med runor på långa avstånd

 

Talet tio är inte särskilt fruktbart, numerologiskt sett och kan bara ses som en produkt av två och fem, alltså tursarnas och dualismens och konfliktens tvåtal, multiplicerat med Ken-runans femtal, och om Ken nu står för meddelanden, kommunikation och budskap – så blir talet tio inga budskap, ingen kommunikation överhuvudtaget, eller kommunikationens raka motsats. Is runan multiplicerat med två, eller fyra gånger fem blir däremot tjugo, vattenrunan Laugs tal, vilket inte heller det är en slump, numerologiskt sett.

Isrunan har ofta kallats för en Hels eller Urds runa…

Is runan står inte bara för Nifelhel eller Hel själv, utan också döden, förstelning, stelhet, vinter och frånvaro av liv. Fortfarande ser vi hur vissa Riksdagspolitiker med Justitie- och Inrikesministern Morgan ”Mollgan” Johansson (S) hetsar och hatar emot all användning av runor, och i sin fullkomligt exempellösa barnslighet kräver ett totalförbud. Detta trots att Lagrådet och flera Hovrättsdomar klart tagit ställning emot det idiotiska förslag, som Justitieministern, likt en annan Heinrich Himmler, fortsätter att propsa på, helt i onödan.

Vad ska denna onödans, klåfingrighetens och PK-tänkets minister hitta på nästa gång ? Ska han förbjuda alla skolelever i Sverige att rita raka, lodräta streck på ett papper, eller vad ? Redan ett rakt streck är ju en IS-runa. Också upprättstående pilar finns i mängd, både i trafiken och överallt annars – och hur skall då vår Idiot till Inrikesminister lyckas med sitt förbud emot Tyr-runor ??

Vi HEDNINGAR och ASATROENDE kommer att FORTSÄTTA slå vakt om vårt kulturarv och ANVÄNDA TYR-RUNAN, OBEROENDE av vad någon halvtaskig expeditions-ministär tycker om det. INGEN Regering kan döma oss alla… !!

 

Frågan är väl om inte Is-runan bemäktigat sig hela det parlamentariska läget i Sverige, och kan stå som en bra symbol för det, i alla fall just nu, Oktober 2018. Samtliga politiska partiers relationer är totalt bottenfrusna. Hela det politiska samtalet är fullkomligt lamslaget, och ingen ny Regering har kunnat bildas efter det senaste valet. Om detta inte är ett exempel på Is-runans oerhörda makt över sinnena i Riksdagen, så vad är det då ? – jag bara frågar er, goda medborgare…

En tionde jag kan,
om från mitt gårdstun jag ser
häxor i rymden rida;
Då galdrar jag, så att vilse de far,
från sin hug därhemma
från sin hamn därhemma”

Så säger Oden själv i Hávamáls 155 strof, i min egen översättning – och även det norska runkvädet nämner Isrunans makt att förvilla, och föra människor vilse. Att tappa bort både hug och hamn, eller intellekt och känslor, gör häxorna till tomma kroppar, helt tömda på vett och förstånd – och

Ís kǫllum brú bræiða;
blindan þarf at læiða.

Den kalla isen blir en bred bro – men blinda tarvar man att leda” säger det Norska runkvädet från tidigt 1000-tal. Det stämmer ju också med vad vi alla kan se i den nordiska naturen om vintrarna. Isen bildar en mäktig bro över sjö och hav, men det är farligt att halka…

Många har tolkat is-runan mycket negativt, och kallat den en dödsruna, men den har också stått för struktur, ordnade förhållanden och fasta system i allmänhet, klarhet, militärisk disciplin, ordning och reda. Isen är inte för inte genomskinlig, och ett kristall-liknande väsen.

Edred Thorsson räknar isrunan som en symbol för självet, den egna individen, vilket möjligen kan vara av betydelse när man läser den ihop med andra runor. Samtidigt ingår is-runans raka stapel också som en beståndsdel i nästan alla tecken i runraden, och den blir på så sätt en naturlig bindruna, eftersom man inte kan undgå den. 

 

Isrunan verkar bindande på det som flyger och far alltför mycket, på lösa influenser och galna personer, skulle vi kunna säga, och hjälper väl förmodligen även emot löst snack och förtal, då runan kan sägas stå för intellektets och förnuftets klara kyla. Också Freja Ashwynn har betonat, att Isa på så sätt kan vara en bevarande och upprätthållande kraft, men skriver ingenting om att Is-runan – om hon följer sitt eget schema – borde vara ägnad Verdandi eller det kommande som den tredje och sista Nornan, framtidens Norna. Kanske är Verdandi också den som gör slut på nuets eller tidens diskussioner, och som pekar på det evigt bestående, ifall man vågar sig på en något djärv och ovetenskaplig tolkning.

Tyska Runmagiker och Holländare som Jan Fries har betonat att Eis har samma ordrot som Isarn, alltså ”Eisen” eller järn på tyska, och att siarn på forngermanska kan ha gett upphov till ett senare ”ising” för vapen, eggjärn, försvar, hårt föremål. Det engelska runpoemet prisar isens skönhet, medan det norska kallar isen ”en bred bro, varöver den blinde måste ledas” – en annan hänsyftning på intellektets roll. Ett isländskt runpoem, slutligen, kallar isen bäckens bark och vågens tak, samt ”glaciés jöfurr” på en blandning av Norröna och latin, alltså ”hästars is” – något som är svårt för ryttare att ta sig över – allt kanske tecken på isrunans bestående natur. Slutligen tror jag själv också, att isrunan kan ha stor betydelse för sådan skapande konst, som avses bli bestående, eller för stavar, som man sätter för evig tid och för framtiden i sig, och därmed kanske också uppbyggnad och byggnadsarbeten. En lodrät stötta behöver inte bara vara en nidstång, utan också en bjälke eller en stolpe, på vilket mycket annat eller ett helt hus vilar, och sålunda kan isrunan ha sin dolda betydelse i magiskt arbete.