Norska Regeringen beviljar startbidrag till NYTT Vikingaskeppsmuseum

Idag var en glädjens dag i vårt västra grannland, liksom de flesta dagar. Till skillnad från oss här i Sverige, får Norrmännen åtminstone leva i ett land, där deras Regering och ledande politiker värdesätter deras nationella kulturarv och etniska identitet. Jag har flera gånger berättat om problemen med att bevara de UNESCO-skyddade Vikingaskeppen på Bygdöy utanför Oslo. Både Gokstad- och Osebergsskeppen hotar nu att falla sänder, både pga felaktiga konserveringsmetoder från början av 1900-talet och trycket från de hundratusentals besökare som årligen besöker dem.

Enligt ”Aftenposten” har nu den norska Kulturministern Iselin Nybö (Venstre – skall ej förväxlas med V i Sverige…) beviljat ett första statsbidrag om 35 miljoner NOK för att igångsätta bygget av ett nytt museum. Detta är dock inte på långt när tillräckligt, eftersom bygget beräknas pågå i två till tre år och totalt kosta kring 2 miljarder NOK.

Den danska arkitektfirman AAST har redan vunnit en designtävling med förslaget ”NAUST” som betyder båthus på Norröna.

Att skydda Norges UNESCO-arv är en angelägenhet för hela Världen, inte bara Norge. Till och med Arbeiderpartiets representanter i Stortinget uppges vara bekymrade över situationen, vilket ger vid handen att de har en helt annan kulturpolitisk syn än den renodlat Sverigefientliga linje, som deras broderparti i vårt land företräder.

– Vi i Arbeiderpartiet er urolige for regjeringens vilje til å føre bygget i havn, og er ikke beroliget av dette. Det er et fint at det kommer noe penger nå sent i valgkampen, men det store løftet gjenstår, sier Nina Sandberg (Ap), medlem av Stortingets utdannings- og forskningskomité.

Hun forteller at Ap lenge har presset på for en avklaring om vikingskipene og understreker at Ap vil fortsette å presse på at regjeringen må jobbe raskt.

– Tiden betyr alt i denne saken, men det er langt fra 35 millioner i oppstartsmidler til å ha reddet vikingskipene permanent.

Aftenposten 2019-09-02

Reaktionerna från forskarvärlden i Norge har varit starkt positiva, och lokala politiker i Olso räknar nu med att det blir avsatt nödvändiga medel i Norges statsbudget för 2020, vem som än vinner valet.

I januar i år sa museumsdirektør Håkon Glørstad til Aftenposten at det «har vært en tung tid og en enorm belastning underveis når bevilgningene på statsbudsjettet har uteblitt».

Nå tror Glørstad at oppstartsbevilgningen på 35 millioner kroner vil føre til at vikingskattene sikres for fremtiden.

– Dette er en gledens dag og en historisk viktig dag for hele verden, sier en lettet museumsdirektør.

– Bygget skal koste 2 milliarder kroner. Er 35 millioner kroner nok?

– Jeg mener denne oppstartsbevilgningen gir en forpliktelse fra regjeringen om å realisere bygget, sier Glørstad.

Rektor ved Universitetet i Oslo (UiO), Svein Stølen, er også svært fornøyd med at regjeringen nå innvilger penger til bygging av nytt vikingtidsmuseum på Bygdøy. Han har tidligere gitt uttrykk for at han forventer at regjeringen gir en startbevilgning til nytt vikingtidsmuseum i statsbudsjettet for 2020.

– Vi ved UiO er enormt lettet i dag. Det er en bevilgning som er ekstremt viktig for oss og for hele Norges befolkning. Dette er en viktig dag for hele nasjonen, sier han.

 

I Sverige varslade forskare och arkeologer att UNESCO Världsarvet Birka kan vara hotat inom ett fåtal år, ifall inget görs. Men vår egen Kulturminister och Regering tiger som muren i frågan. De har inte ens lagt två strån i kors för att bevara vårt dyrbaraste Världsarv. Kort efter att jag själv tagit upp problematiken med Birka här på Hedniska Tankar, startade NAS, Nordiska Asa Samfundet, en namninsamling för att rädda Birka som kulturarv, och den kan du skriva på här. Hittills har bara 815 personer hörsammat det uppropet, men jag tycker verkligen, att du också kan ge ditt namn för att stödja det – om inte annat för att trotsa de Kulturpolitiker vi nu har, och allt vad de pysslar med.

Många människor i Sverige tror också helt felaktigt, att vårt land inte har några Vikingaskeppsfynd.

Det är för att de aldrig fått lära sig sanningen i skolorna, och för att stora delar av det svenska kulturarvet inte tillåts komma fram på samma sätt som i Danmark och Norge.

Längst i söder finns Foteviksskeppen, hela fem till antalet, som grävdes ut på 1990-talet. Bara ett enda skepp blev någonsin bärgat – vrakdelarna efter de fyra andra sänktes i havet, eftersom man ”inte hade råd” att bevara dem – och hur mycket av dessa fynd som nu förstörts för alltid, lär vi aldrig få veta.

Hade det inte varit för frivilliga vid Fotevikens Museum, så hade inte ett av de två mer än 20 meter långa krigsskeppen från slutet av Skånes vikingatid aldrig rekonstruerats

Precis som nästan alla svenska rekonstruktioner av våra Vikingatida skepp, så fick man i Foteviken nästan helt förlita sig på frivilliga krafter. Det fanns inga statsbidrag. Istället vände staten helt sonika historia och identitet ryggen. Man vet att det ligger många fler än de fem dokumenterade skeppen i den pålspärr som finns utanför Foteviken i Skåne, men ingen vet hur många, hur gamla eller hur stora dessa skepp är, därför att inga marinarkeologiska undersökningar ägt rum. Ytterligare ett stort vikingatida skeppsfynd från 1023 finns på platsen – det är det enda man daterat hittills

På västkusten finns de två Galtabäcksskeppen, som till skillnad från vad som står på Wikipedia faktiskt är TVÅ skepp – och inte ett enda. Bara ett av dem har någonsin byggts i rekonstruktion – och det andra skeppet blev också kvarglömt och dokumenterades aldrig ordentligt på 1990-talet, när det hittades nära originalfyndet från 1923. Återigen satte klåfingriga politiker stopp för forskarna – och vi fick inte veta sanningen – för den dolde man för oss. Galtabäck I – byggt i kopia som den 14 meter långa och 4 meter breda knarren Galten, har 70 kvadratmeter segel, och anses av en del bedömare vara från 1100-talet, även om kol14 datering som vanligt bara visar på +/- 50 år.

Till sitt utseende är Galten dock – som du kan se – helt vikingatida, och hon seglas idag av entusiaster från Varberg med omnejd. Om det inte vore för dem, skulle hon aldrig ha byggts – för som vanligt ville man inte, att ett skepp som detta skulle få lov att återuppstå och visas för allmänheten.

Bild av Galten i Viking…

Äskekärrsskeppet, daterat till 930-talet, påstås på Wikipedia felaktigt vara Sveriges enda vikingatida skeppsfynd. Detta är fel i sak, för i så fall utelämnar man till exempel Viksbåten, och flera andra fynd från den svenska ostkusten. Inte heller Äskekärrsskeppet hittades ensamt. I detta fall, liksom många andra, fanns det fler fynd som man ”gömde undan”, ”inte hade råd” att gräva ut, utan förstörde, innan de hann dokumenteras. Äskekärr 1 hittades redan 1933, men 1993 hittades två andra fynd – ett från 1000-talet i samma storlek, och man vet också att det i området doldes ett helt vikingatida skeppsvarv nära Alafors vid Göta Älv.

Äskekärr 1 – nu rekonstruerad som en 13 meter lång präktig knarr vid namn Vidfamne – seglade i original i minst 70 år på Nordsjön och de västliga haven. Det vet man med säkerhet, eftersom dendrokronologiska dateringar med årsringar visar att en del riggdetaljer bytts ut långt efter att skeppet – som visar en del slitage – hade blivit klart. Återigen var det bara frivilliga krafter som rekonstruerade skeppet – för staten vägrade att ge någon som helst form av bidrag…

Vidfamne som ny vid Hönö 1994

Detta skepp har jag själv också seglat vid två tillfällen, och än idag sköts hon noga och omdömesgillt av SVS – Sällskapet Vikingatida Skepp i Göteborg, som förstås inte har en enda surt förvärvad krona i bidrag av något kulturdepartement, utan som får klara sig helt utan bidrag. I 25 år har man verkat som ideell förening, och situationen är en helt annan än vid Vikingeskipmuseet i Roskilde, till exempel – där man har mer än 25 skeppsrepliker – som HAR bidrag från den danska staten allihop…

Starkodder, en kopia av det andra krigskeppet från Foteviken på 10 meter – drivs också av SVS, men är nu i starkt behov av reparation. Inga bidrag har givits, men kanske DU – ja just DU – käre läsare kan gripa in..där våra politiker försummar och försumpar alltsammans..

Svenska Medborgare, Göö-teborgare och Simborgare ! Varför räddar ni inte detta vackra skepp – med hemmahamn på Brännö…

Viksbåten – som är 9,6 meter och därför också närapå ett skepp – hittades redan 1898, men ändå skulle det dröja ända tills 1990-talet innan hon blev dokumenterad genom arkeologen Gunilla Larsson, som hittade resterna efter de plankor man smusslat undan uppe på en kyrkvind, och försökte dölja för det svenska folket. Numera är hon daterad till 1070, och seglar i inte mindre än tre mer eller mindre tidsäkta kopior, varav jag seglat med två – två gånger över Östersjön, dessutom.  Enbart Norrtälje Kommun gav vissa bidrag till en av kopiornas färdigställande, men såklart inte svenska staten – som var motståndare till alla rekonstruktionsförsök, precis som vanligt.

Undangömd och glömd står originalet till Viksbåten, en karv från ledungsflottans 1000-tal, ännu på Erikskulles Hembygdsmuseum i Roslagen. Få vet ens om, att hon finns…

Och ännu färre har seglat henne ”skarpt” två gånger över Östersjön… (only the fewest of the few…)

Skeppen från Vendel och Valsgärde – en obruten räcka av Båtgravar genom minst 400 år – har aldrig rekonstruerats i sin helhet, trots att de varit väl dokumenterade i mer än 60 år. 14 stycken, plus sju eller 21 skepp inalles är det tal om – från 500-talet och vidare framåt intill 1000-talet, och Vikingatidens slut. Ritningar finns, spantmodeller, skisser av hur båtnitarna bevarats som rostfläckar i jorden, precis som med det berömda skeppet vid Sutton Hoo i England – men ingen kommun och stat vill anslå några medel alls. Allt göms undan. Allt döljs. Allt hålls hemligt för det folk, dessa skepp representerar – för ett folk med stark identitet blir svårt att styra . medan rotlösa, historielösa och dumma människor lätt kan dompteras, kristifieras, islamiseras… ja… ni ser ju själva vad som pågår, eller hur ?

Ritningar finns på nätet… Det är bara att BÖRJA BYGGA…

 

Här ser ni Stefnir, en kopia av Valsgärde 14 – byggd av en enda man, till yrket Byggnadssnickare från Uppsala. Han hade inga bidrag. Ingen hjälpte honom. Men en 10,2 meter lång tidsäkta rekonstruktion blev det, av Valsgärde 14 i exakt kopia, efter ett original från 800-talet – som ingen velat publicera något om. Och nu har hon seglat – driven av frivilliga krafter i hela 18 år – i Österled till Estland och mycket mer… Ja – kort sagt…

Folksjälen kan aldrig kuvas. och ett folk som i hjärtat och hugen bevarar sin historia, kan aldrig någonsin gå under…

Annonser

Om Tjärdoft, Skepp och Manskap

Jag aviserade igår att jag skulle byta ämne, vilket jag därmed också gör – och genomför. Hedning och Asatroende som jag ju är, tror jag nämligen på ett bra och väl förberett genomförande, vad än saken gäller. En av de områden, där sådant verkligen spelar roll, är på sjön – eller vid resor – för på sjön gäller som bekant Sjölagen, och i den står det, att det är skepparen ombord som för befälet, och som har det yttersta ansvaret, i kraft av att han just är befälhavare och inget annat. I snabba lägen finns det bara en som kan vara chef, och charmen med att segla sitt eget skepp, förstår envar; som varit herre över sitt.

Man må ha en liten båt eller ett stort skepp, en optimistjolle eller ett hangarfartyg – men inför Gudarna och Sjölagen, liksom inför naturen och havet självt, är alla män lika. Det är bara deras kunnande och skicklighet som gäller, inte vad de må heta, vad de tjänar eller vad för inkomst de har. Väjningsregler eller regler om upphinnande fartyg gäller i princip alla, oberoende av storlek – och det är just det som är charmen med att segla, vilket landbundna personer och de som aldrig varit i viking inte förstår. Friheten finns i dugligheten, i vad om uppnåtts och själva genomförandet – och det är en härlig, värdig och väldig frihetskänsla.

 

Byggd av en grosshandlare vid namn August Plym till Stockholmsolympiaden anno 1912, men hon seglar än.

En man som verkligen vet det och som är ärlig, då han lever efter sitt ord och löfte är Göran ”Järnruste” Karlsson, ordförande i Vikingaskeppsföreningen Viking Plym,som intervjuades i tidningen Norrort den 12 april 2019. Han är nu gammal vorden, och det kulturföremål ha har under sitt ansvar, förvaras i en av Hägernäs sista kvarvarande militära bunkrar, där det fanns både Marinflyg, torpedbåtar och en hel flottilj, på sin tid. Skeppet för fortfarande ohistoriska sköldar hängande direkt på relingen, vilket det alltid gjort, ända sedan groshandlaren Plym byggde – som man då trodde – exakta replik i halv skala av Gokstadskeppet, fastän alla män må veta, att ingen under riktig Vikingatid hängde sina sköldar så. Vågorna griper nämligen tag i sköldarnas undre del och frestar på dem under segling, och varje sjöman vet att man må ha relingen så ren som möjligt, och inte ha tampar eller annat släpande efter sig i vattnet, ty då minskas skeppets fart. Om en sköld ska ge skydd, ska den också skydda med så stor yta som möjligt, vilket är självklart för de som tänker efter. Därför reser man en sträva eller stötta, i ett hål mellan själva relingslisten och relingen, och hänger förstås skölden på den, vilket ser både snyggare och prydligare ut, och ger de roende i besättningen mer skugga på köpet.

Kom ihåg: Sköldarna SKA vila OVANPÅ relingen, och inte hänga ned UNDER den….

Så gjorde redan romarna, då deras Classis Britannica eller Rhenflottan (jo, Nordsjöflottan och Rhenflottan var de facto för dem samma militära enhet) kom till, vilket man idag kan övertyga sig om på Museum fûr Antike Schiffahrt i Mainz, till exempel. Jag sa ju till er, att det kan vara lärorikt med resor. Viking Plym är också berömd för sin unika ”solsköld” (när jag seglade med henne, förde hon bara en) som numera utökats till två, tack vare en intresserad ingenjör i Täby Vikinga Skeppslag, som jag aldrig tillhört, då jag aldrig någonsin varit Täby-bo. Inte heller representerar jag någon ”Täby Kommun” vilket detta skeppslag däremot gör. och ändå har jag varit ombord på och seglat med Viking Plym åtskilliga gånger, inte bara i eskader, utan genom att vara besättningsman på henne – och inget annat, och det är en ynnest, som få har råkat uppleva, inte minst därför att samma skeppslags stadgar förbjuder allt sådant. Det är därför med stor glädje och värme i hjärtat, jag nu återser en god kamrat, som jag seglat med, fast det var förr om åren nu.

Gammal är ändå äldst, och för ålderdomen hyser vi tillgivenhet och vördnad…

Viking Plym är självt ett museiföremål, och den äldsta ännu seglande Vikingskeppsreplikan inte bara i Sverige, utan i hela Norden – ja – några säger också Världen. Hon är ingen exakt replik, utan byggd med en stor tvärbalk midskepps, och sitt-tofter åt sidorna i akterskeppet, som man kan se; och hade dessutom en motor, redan från början. Hon hade ett alldeles för högt drakhuvud på framstammen, som finns kvar ännu, och massor av fina sniderier, vilka var gjorda i det tidiga 1900-talets Jugendstil, fast de såg ut som drakslingor – men det spelar mindre roll, liksom den dåtida uppfattningen om sköldarna – korrektare är då faktiskt hennes randiga segel – för rödvita segel – som på 1950-talets ”Explorer-flaskor” står faktikt omnämnda i Orkneyinga Saga, så de h-a-r funnits…

Man har nämligen att skilja mellan:

A) Exakta Museirepliker i full skala, byggda hantverksmässigt och med forntida teknik, alltså handbilat virke och rundhult, helt utan moderna maskiner eller hjälpmedel

B) ”Vanliga” replika-skepp eller båtar, inte nödvändigtvis i full skala, eventuellt med hjälpmotor inombords eller utombords, tillägg i form av moderna vattentoaletter, styrhytt eller pulpet osv – eftersom Sjöfartsverkets regler numera kräver det för ”passagerar-trafik” till exempel (Sigrid Storråda i Vänern, Vidfamne på Västkusten – varom mera nedan)

C) Rekonstruktioner i ”fri stil” som inte ger sig ut för att avbilda eller efterlikna någon bestämd, historisk farkost, utan bara är ”inspirerad” av dem – men som f-o-r-t-f-a-r-a-n-d-e kan vara hantverksmässigt byggd med enbart forntida teknik som under A,) eller vissa – smärre och vanligen ”kamouflerade” tillägg som under B) – (exempel: Vigdis, Langsveigen, Regin – varom mera nedan – och Draken Harald Hårfagre från Norge – en av de få verkliga, seglade drakskeppen av idag. Rekonstruktioner i fri stil finns det många, och de kan också använda maskinsågat virke, x-skruvar eller till och med pop-nitar eller – ve och fasa ! – vara gjorda i plast, som en del amerikanska horrörer.

D) Rent skräp, exempelvis restaurangpråmen Hektor, en flytande fyllveranda som länge missprytt Skeppsbron i Stockholm och lurat turister, ungefär som när vissa taffliga bedragare fortfarande vill slå i den svenska allmänheten att det finns något som heter ”forn sed” som då skulle ha med Asatro eller Hedendom att göra, fast så aldrig någonsin varit fallet.

Always demand the real thing. Accept no cheap substitutes !!

Viking Plym tillhör klassen B) ovan, men gränsar faktiskt till A), genom sin ovanligt höga ålder – och det faktum att hon hela tiden varit ett sjövärdigt, seglande skepp – och hon går ännu över Ålands hav och i sommar till Ängsö slott, har vi fått veta genom tidningen Norrort. 107 år av samlad svensk historia har inte förändrat henne nämnvärt, och ännu vet ingen, hur gammal en verkligt välvårdad träbåt kan bli. Inte minst därför är män som Göran Karlsson värda att komma ihåg, för de om några utför en kulturgärning.

Den enda skeppsreplik av ett Vikingatida skepp som är äldre, är den norskbyggda ”Viking” från 1892-93 som en riktig fullriggarbesättning – på den tiden fanns fortfarande yrkesverksamma Nordiska sjömän i segelsjöfart, vilket jag aldrig varit och aldrig heller kommer att bli – seglade över Atlanten till Chicago, och Världsutställningen där. Resan över Nordatlanten lär ha tagit den norska yrkesbesättningen något över tre veckor, i en öppen båt under bar himmel. Deras båt var av trä, men de var män av järn – eller ”wooden ships, and iron men” – som man sa om de Engelska sjömännen vid Trafalgar.

”Viking” borta i sitt plast-tält i Chicagos förorter är numera i så sorgligt dåligt skick, att hon aldrig någonsin kommer till att segla mer. Årtionden av amerikansk okunskap och vanvård fick henne nästan att ruttna bort, otjärad som hon fick ligga – men så kom några svensk-amerikaner och amrisar med Nordiskt påbrå att ta sig an henne, och nu har hon vederbörligen tjärats samt konserverats och stabiliserats, har vi fått höra. USA har inte mycket Nordisk kultur, det är sant – men också där finns ärliga människor, som gör vad de kan – utan snedseglare och annat bedrägligt folk – ty det är folkstammen ombord, det kommer an på..

Men – legio är de båtnyheter som når oss såhär års, och Mitt namn är legion, ty jag är icke en man – utan många !

I Göteborg, till exempel, kan ”Sällskapet Vikingatida Skepp” eller SVS snart fira jubileum. Många svenskar – detta obildade och halvt förstörda folk, som inte längre minns sin egen historia – vet inte ens, att det har gjorts Vikingaskeppsfynd i Sverige också, och inte bara i Norge eller Danmark. Vi har Äskekärrsskeppet, till exempel – eller Viksbåten, som med sina 9,6 meter är exakt 40 cm eller nästan en dansk aln för kort för att kallas för skepp, fast hon numera finns i inte mindre än tre kopior, och kan segla Mariehamn – Tallinn på under 40 timmar, vilket jag själv och två man till bevisat bortom allt rimligt tvivel, utan motor och med 3 timmars paus för sömn.

Vidfamne är en knarr på 19 ton, och hon gör ledigt 11 knop med ett skrov i handbilat virke, som klarar minst 4 gånger mer än vad maskinsågade bräder klarar av… I 26 år har hon seglat på den svenska Västkusten – utan en enda fattig krona i ”kulturbidrag” från staten…Frivilliga byggde henne, när muséerna vägrade. Frivilliga har seglat henne. Frivilliga har vårdat henne, år efter år.

Slå rekordet, den som vill och kan ! Ingen har slagit det, sedan 17 år tillbaka – seglande katamaraner kan gå mycket fortare, jag vet – men roendes lär få kunna göra det, i alla fall..

”Står jag och pratar ? Nej, RO, ERA SATAR – släng flaskan åt hels vite, Hej !”

En svensk kung – kanske ni själva vet vilken – lär ha haft valspråket ”Folkets kärlek – min belöning”. Så säger dock inte jag, för jag har aldrig någonsin varit uppskattad i vida kretsar, men om Skeppet Vidfamne i Göteborg – en av mycket få seglande Knarrar i Världen – undantaget Ottar från Danmark, och Anund från Västerås, salig i åmninnelse -nu kunde tala, tror jag att dess handbilade brädor kunde säga samma sak. Jag ska inte säga var hon ligger eller har sin hemmahamn i Göta Älvs dal, av fruktan för attentat och vandalism av alla de slag, som nu också tyvärr blir vanligare och vanligare, också för oss träbåtsvänner. Eliten har aldrig gillat oss, varken den politiska eliten i det här landet eller kultureliten. Man har sett ned på oss, och vi har aldrig haft en enda förbannad krona i ”kulturbidrag” som diverse kamelryttare eller mens-konstnärinnor.

Ingen sjöräddning och inget livräddningssällskap har någonsin behövt rycka ut och rädda oss, även om de är frivilliga som vi – och vi har satt en ära i att aldrig tära på vårt samhälles och lands resurser, men nära det istället, utan att orsaka skada eller kostnad.

Så har våra liv förflutit, och så tänker vi fortsätta tills våra dagars slut, när Ulls sköld – Solskölden – slutligen sjunker i de två hav som blev våra egna – Östersjön och Nordsjön. Detta är vårt liv, detta är vår stolthet och vår seger – och ni kan ta er ”prajd” – ni pyntade fjollor till lands – och ränna rakt upp i röven på er själva !

Vad känner DU v-e-r-k-l-i-g stolthet över ? Dina händers verk, vad du åstadkommit eller något annat ??

Sist i raden detta år, eller som trea i eskaderseglingen lär Regin få komma. Hon var fyra mäns verk från början, tror jag mig minnas – en av dem en skicklig smed från Södertälje. Hans namn minns jag dock mycket väl, liksom de andras. Originalbesättningen har bytts ut och skiftats, och Regin är och förblir en däckad båt, som inte avbildar något särskilt Vikingatida original – hon tillhör klass C ovan, enligt den lista jag gjort upp.

Hon tillhör ännu inte någon förening, utan ägs och drivs helt privat, och det är kanske vackrast och bäst så. Århål har hon, vilket är ovanligt på svenska skepp, och de med håar försedda båtar, som gick på floderna genom Gårdarike till Svarta Havet och Miklagård – och ned till det havet har jag också rott och seglat, om än inte hela vägen – fast det ibland nu ter sig som en vacker saga. I en tid när våra runor skall förbjudas, i en tid när vi ser hur sveket frodas och lögnen växer sig stark, återvänder våra tankar till de som gått före oss, de som seglat och rott med oss; och de enda som ändå betytt något, när alla ord har blivit sagda eller skrivna i denna legion av minnen. Mycket ter sig sällsamt, och som en saga – men mer ska vi få förtäljt, om än vi inte täljer någon ”kvarn” ombord på någon toft längre.

Erik ”Tofta” Johansson, från Gotland, minns vi också. En vänlig man, som inte skrädde orden, men som talade ur hjärtat, lika fritt som vi.

Erik Nylén, och ”Krampmacken” – bland det första av Gotlänningarnas byggen.

Alla de skepp och män, som inte seglar mer, utan förblir borta; i denna legion av minnen.

”St Crispian det är idag,
och må den dagen ej gå förbi
från denna dag till Ragnarök
om ej man minns oss då.

Vi få, vi lyckligt få
vi bröder alla
För den som idag med mig
sitt blod sen spiller
ska bli min broder,
hur usel han än vore
ska denna dag befodran ge.

Och fega svin i Sveriges Riksdag,
nu till sängs som vanligt
förbanna skall att de ej var här
och hålla käften sen,
när någon talar
som rott och seglat så med oss
på Crispins och vår segers dag !”