Mera om Växternas Magi till Midsommar..

Midsommaren, denna för oss Nordbor och Svenskar så centrala fest, närmar sig. Under tidigare år har jag behandlat hur etnologer konstaterat att det ursprungligen var nio örter eller blommor som dolde sig i den bekanta spådomsleken med blommor under huvudkudden vid årets kortaste natt, även om man senare sagt att det skulle vara sju. De som följt med i den här bloggen en längre tid och följt Hedniska Tankars Runskola vet också, att nio är Odens tal och siffran för Naud-runan, som också är Ödets och Odens runa; likaväl som att sju är ett tal för Freja – vi talar ännu om den sjunde himlen – och Wynjorunan, som förvisso är nyttig i ett visst slags magi. Borta på bloggen ”Ett häxhem” nämndes nog oavsiktligt och som någotslags kompromiss åtta häxörter inför Midsommar, men jag orkade själv inte omtala vartill Gråbo, Johannesört och till slut Maskros är nyttiga, senast jag skrev om saken.

TÄNK PÅ ERA GÖROMÅL – DRICK EJ MERA ÄN NI TÅL… Själve Putin har i TV uppmanat sitt ryska folk till måttlighet, och ”svenska” dryckesvanor… Varför följer inte DU också LEDARENS kloka beslut ??

Min egen Midsommar tänker jag som sagt fira ihop med mina anhöriga, och de som är mig kärast; men inte den pöbel, som gjort sig garanterat oförtjänt av mitt kultiverade sällskap. Precis som den ryske Presidenten är jag en man av måttliga dryckesvanor, men på nationella festdagar anser jag att det är en religiös plikt att dricka ett litet kvantum brännvin för mig som sann hedning och Asatroende. Jag vet, att också Presidenten av Svitjod hin Mikla – som det en gång hette – också i sitt hjärta känner likadant, ty – tro mig tro mig – han är en god man ! Däremot har vi svenskar större anledning att sova mindre lugnt om nätterna ifall vårt grannland i Öster leds av sådana, som snart kan efterträda honom – men det är en annan historia.

I och med att jag nämnt brännvinet, kommer vi också in på brännvinskryddorna, och då är Mansblod eller Johannesört den första växt, vi behöver ta hänsyn till.

Johannesörten, Hypericum Perforatum, innehåller ett ämne kallat hypericin, vilket gör människor överkänsliga för ultraviolett ljus, men som underligt nog också påstås ha antidepressiv verkan. Hypericinet förstörs av alkohol, och att sätta Johannesört på brännvin gör man främst för den blodröda färgens skull – man får fram den redan genom att gnugga daggvåta blommor i händerna efter ett sommar-regn, men det känner ni nog alla redan till. Mansblod eller Mannablod var och är det enda riktiga svenska namnet på örten, och som jag sade, så ansågs den växa på gamla slagfält eller forngravar, speciellt i Roslagen, där man skall ha lagt den på sår – visserligen är johannesörten svagt anticeptisk, precis som en hel del växter i den svenska floran, och även ett svagt bitterämne, men det gäller nog de flesta medicinalväxter. Förutom att redan plockning och gnidning med Johannesört ökar hudens ljuskänslighet är den fullständigt ofarlig, och ett ofta prövat recept är att torka den, och sen göra en infusion av två teskedar torkade blad i 1,5 dl vatten, eller mera vid behov. Som sårtvätt är det inte alls särskilt bra, trots vad som står i medeltidens kristna örtaböcker, men dricker ni infusionen på kvällen, ska ni finna att den har en viss muskelavslappande och sömngivande effekt. Härav haver mången blivit hjälpt, det säger jag er..

Vapensköld för ”Doktor Allvetande” enligt den tyska sagan…

 

Gråbo, Artemisia Vulgaris är en ganska oskyldig växt den också – för de som inte är allergiska emot gråbopollen, och därmed antagligen emot maskrosor och selleri…Dessutom, intressant nog, innehåller Gråbo ett ämne kallat Thujon, som också finns i den nära släktingen Artemisia Absentum, alltså Malört – som Absint görs av – och som i ren form, destillerad och ihop med sprit, blir ett starkt nervgift – varför 1890-talets franska absinth inte finns i handeln längre.. Men Gråbon, spridd över hela norra halvklotet och närmast ett ogräs, är också släkt med maskrosen och hör väl hemma ibland häxörterna, trots att halten av thujon inte alls är lika hög som i Malörten – någon giftverkan får man nämligen inte, i torkad form, färsk eller hur än man behandlar plantan, och tur är väl det…

I en bok, utgiven av den förfarna och beryktade trollpackan Ritva Herjufsdotter i Dals-Långed finns citat ur munken Henrik Harpestrengs läkeböcker från det danska 1200-talet, och han skrev som såhär, skam till sägandes:

Artemisia Gråbo, dricker kona som dött barn haver i sig, då går det ur henne. Gråbo gör att man kan pissa. Kvinna som ej kan få barn skall äta den med ättika, stött väl smått och silat genom rent kläde uti rena grytor och dricka, så föder hon nog till sist. Har hon ont sedan, sjudes gråbo i vatten och bindes ovan naveln med linklut i en timma, det hjälper nog. En man som har skälvan kan äta gråbo i tre dagar, sen får han bot !

Där hör ni ju själva ! Inom parantes var det nog ganska tråkigt för en munk att hela tiden bli eftersprungen av allehanda lösa konor, med idel kvinnliga problem. Själv misstänker jag att Henrik Harpestreng, som ju var kunglig livläkare åt Erik Plogpenning, en kung med fyra hustrur – varav flera samtidigt – egentligen var hjärtligt trött på detta, och ordinerade gråbo för lite allt möjligt. Den förträfflige överlevnadsexperten Stefan Källman skriver mycket om Inuiternas bruk av Gråbo på Grönland – att Gråbo där också blev en stor läkeväxt, beror väl på att det finns få växter som tål grönländskt klimat överhuvudtaget, och att eskimåfolken gjorde som Tjucktjerna i Sibirien vad gäller vanlig bladvass – de hittade på tusen och en användningsområden för den…

Gråbo har trotts vara bra för lite allt möjligt…

Han berättar en historia – utan källhänvisning – om en ung inuitkvinna som hade blivit biten av en slädhund och fått variga, infekterade år –  slädhundar och sälar är faktiskt de farligaste djuren i Arktis, så när som på isbjörnen, och det beror på köttätande djurs dåliga munhygien… Hon skall ha doppat handen i en kall bladmassa gjord på kokade Gråbolöv 3-4 gånger per dag, och efter en halv vecka skall infektionen ha upphört. Det är sant att Gråbo har antiseptiska egenskaper om man gör tvättvätska av den, men den är långtifrån den enda Nordiska växten med de egenskaperna. Källman rekommenderar den för brännskador, utan att säga att det då är första gradens brännskada det är fråga om, och råder sina läsare att smeta hackadde gråboblad och fett på brännblåsor, men har man andra eller tredje gradens brännskador eller öppna sår bör man säkerligen vara försiktig, att smeta växtdelar i dem är inte att tänka på; även om växterna befriats från jord och kokats rena. Vikingarna behandlade öppna brännsår med tunna linnebindlar, doppade i bivax. När bivaxet kallnat, strök man på honung (som också är antiseptisk i sig) på linnebindlarna, och behandlade öppna brännsår med det – bivaxet och honungen gjorde att förbandet inte klibbade fast i såret, som lätt kunde infekteras annars.

Se upp för Gråsälen ! Den bits och är vanligtvis mycket ful i mun – men allmänheten fodrar väl borstade säldjur nuförtiden…

Jag har en gång i mitt liv provat den metoden, när det gällt att behandla en person med kraftiga brännsår i en öppen träbåt. Det vikingatida knepet fungerar faktiskt, i brist på riktiga, moderna brännskadeförband som bygger på exakt samma princip, och måste hållas fuktiga i foliepaket. För övrigt är behandling av brännsår i en miljö, som kännetecknas av skit, tjära och trä samt smutsigt vatten en av de svåraste uppgifter man kan ge sig på som ”sjv-man”, första linjen… normalt sett skall man ha fullt utrustade förbandsplatser eller sjukhus för sådant där – men vad gör man om man inte kan transportera en person bakåt – och det inte längre finns någon uppsamlingsplats för skadade överhuvudtaget ?

I en miljö som den här behövs gråbo i skeppsapoteket…

Det sägs att gråbo i stora doser kan ge skakningar, kramp och huvudvärk om den äts, men det gäller inte i infusion. 1-2 nävar av den hela växten räcker, bara man kokar den 10-15 minuter, låter den svalna och doppar bandage eller lindor i tvättvätskan. Delar av gråbo eller växter skall aldrig ligga direkt emot såret. Som te – vilket ska vara matsmältningsbefrämjande – tar man lika delar gråbo i vatten, dvs 1 kg för 1 liter, 100 gram för en deciliter osv. Mot brännskador används bladmassa – bladen, fint rensade, lägges i ett kärl och så häller man vatten över så det precis täcker, och kokar sönder dem till en gröt, som sen får kallna. Den används till att doppa fingrar och händer i, vid infekterade sår, som inuiterna gjorde, eller emot insektsstick, vilket har provats, och hjälpt mången. Lär er nu detta !

”Fältsjukvård” – När den är som bäst….

Den vanliga maskrosen (Taraxacum Vulgare) är inte nämnd i medeltidens eller antikens läkeböcker, och forskare antar faktiskt, att den inte ens fanns i Europa på Vikingatiden – vilket är ganska anmärkningsvärt. På en nu borttagen sida från nätet lär Svenska Botaniska Föreningen ha skrivit om saken, och det sägs att alla underarter av maskrosen kommer från Mindre Asien och Mena-länderna – och likt ett annat fult och besvärligt ogräs, som benämns islam, har den sedan spritts över Europa sedan 1400-talet och framåt...

Att maskrosblad kan ätas – så länge de är späda – och att maskrosens rot – ifall man kan dra upp den hel – kan torkas, rostas i ugn och malas till kaffesurrogat, känner de flesta svenskar till sedan 1920-talet – och eftersom den är släkt med gråbon, ska den också ha urindrivande egenskaper – precis som vanligt kaffe. Tar man mjölksaften av maskros – som innehåller naturligt latex och sägs kunna förädlas till gummi (här har IG Farben och grabbarna en uppgift, antar jag !) och penslar på vårtor – då den är svagt etsande – lär de gå bort så småningom, ifall man blandar med vanlig hudkräm, har jag hört – men om också Miljöpartister – ett annat fult ogräs – kan fås att försvinna så lätt, vill jag låta vara osagt, för den metoden att doppa och pensla dem med hudkräm, har jag ännu icke prövat.

Källman, slutligen, säger att maskrosens rot är den mest kolhydratrika i hela naturen, och att man kan laka bitterämnena ur den genom att lägga 5 mm stora bitar i vatten i 90 minuter, så byta vatten några gånger och till sist koka rötterna 20 minuter till soppa, eller använda dem som färs till maskrosbiff. Pröva det, den som vill och kan – eller som vill lägga energi på att rensa maskrosor, skölja och koka i en halv dag, innan det blir dags för att äta..

 

Annonser

Dagens подхрукивают – Samfundet Särimner belönar Vladimir Vladimirovitj Putin

Igår, denna Tors Dag har den ryske Presidenten, ingen ringare person än vår käre granne, Vladimir Vladimirovitj Putin, traditionsenligt hållit sitt tal till den ryska nationen, enligt vad Svenska Dagbladet ger oss upplysningar om. I Harbadsljod, det gamla Eddakvädet, omnämns Tor eller Perun med orden ”Mannar all herliga mannast” och det är ord vi också kan använda om President Putin själv. När vi nu talar om ordval, så är Putin sedan länge ansedd som en mästerlig brukare av det ryska språket, och ibland brukar han uttrycka sig med vitsar och genom nya ord. Så också igår, då han sagt, att USA:s allierade i Väst, подхрукивают eller Podkrivajot med Washington, eller ”Medgrymtat” med President Trump, alltså ett ryskt ord som i internationella media översatts med ”oinking along with”.

Vi inom Samfundet Särimner är nu av den uppfattningen, att den Ryske Presidenten lyssnat på vårt budskap, och förstått oss. ”Gåva kräver att gengåva gives”, detta är det första av Hedendomens och asatrons alla bud, även om vi inte har såvärst många av dem. Vår käre granne, Valdimir Vladimirovitj, kommer hädandefter att hälsas som en av ”Nashi” eller ”de våra” på ryska (tillika är det titeln på hans partis ungdomsförbund) och detta skall han inte ha gjort för inte. Vi drar oss också till minnes alla de gånger då han infriat våra högst personliga önskningar i det förgångna, och i kraft av sin politik uppfyllt dem.

Som Anna-Lena Laurén – en av DN:s vettigare och mera sanningsenliga journalister påpekat – finns det i Ryssland en tradition liknande den gamla svenska med att ”Gå till kungs” som funnits ända sedan Tsarernas tid. Vilken medborgare som helst kan vända sig direkt till Presidenten, genom att skriva ett personligt brev till honom, på samma sätt som man tidigare skrev till Tsaren. Om medborgaren då har någon berättigad fråga, eller vill påtala några missförhållanden, kan Tsaren respektive Presidenten då personligen ingripa, och genom ett enkelt beslut rätta till dem.

Och så har faktiskt skett, historiskt sett. Ni som följt med i den här bloggen ett bra tag erinrar sig kanske vad som hänt ifråga om vissa fångars frisläppande under en av Ukraina-konfliktens mest intensiva faser.  Dessa händelser ligger nu fem år tillbaka i tiden, och inträffade under Putins tredje presidentperiod, som nu avlösts av en fjärde, som kommer att vara minst fram till år 2024. Vi skriver inte mer om dem, men noterar, att vi två gånger fått våra synpunkter beviljade och tillgodosedda, vilket vi med rätt eller orätt alltså upplever, att vi har Presidenten högst personligen att tacka för. Således önskar vi oss intet mera, för att ha skrivit till höga vederbörande två gånger är oss fullkomligt nog och övernog, vi skriver inte någon tredje gång; och några personliga sammanträffanden behövs inte heller, då vi är medvetna om att Rysslands president förstås är en upptagen man, som har mycket att göra. Vi erinrar oss hur ryska motorcykelklubbar utsett Vladimir Putin till en ständig medlem under smeknamnet Abbadon, alltså förstörelsens och hämndens renande ängel, och vi 700 medlemmar i Samfundet Särimner vill förstås inte vara sämre.

”We have said it before – and We’ll say it again !”

Härmed tilldelar Samfundet Särimner Rysslands President, Vladimir Vladimir Putin, vårt stora pris för 2019, och ger honom dessutom äretiteln av ”Vår Höge Beskyddare” med vilken vi kommer att hälsa honom i de flesta officiella sammanhang. Hade vårt eget land en ledare som Vladimir Vladimirovitj, skulle mycket vara vunnet. Tyvärr har vi år efter år fått se, hur den svenska Nomenklaturan schackrar, luras, manipulerar och kivas om makten, och medan Ryssland hela tiden haft en stabil majoritetsregering, har Sverige bara haft svaga minoritetsregeringar under rena stolpskott till politiker som Annie Lööf, Stefan Löfvén eller Fredrik Reinfeldt.

Vore vi ryssar, skulle vi utan tvekan rösta på Putin. Men, nu är vi förstås inte ryssar utan svenskar, och som svenska medborgare har vi därför ibland varit tvungna att göra motstånd emot Ryssland, även om vi aldrig skulle drömma om att kritisera Presidenten personligen. Genom tusen år av historia har Ryssland och Sverige till största delen och i de flesta år varit fiender, trots att varken det svenska eller det ryska folket velat ha det så, eller på det viset. Sveriges historia och kulturella identitet har under alla tider till stor del färgats av det faktum, att vi varit tvingade till att slåss för vår nationella överlevnad emot detta eviga Ryssland, men låt oss säga, att vi gjorde det aldrig med glatt hjärta, utan i sorg, lika mycket som i vrede. Under den tid som Putin varit President, däremot – han är nu inne på sin fjärde period, som alla vet – har Rysslands och Sveriges relationer kännetecknats av den djupaste fred, och tack vare Putin har vi alla kunnat sova lugnt om nätterna, diverse utrikespolitiska skärmytslingar till trots – men i det stora hela har vi haft fullständig fred, och det ska vi vara tacksamma emot Putin för. Trots vad vi fått läsa i våra egna media, är det inte Vladimir Putin som är den stora faran. Faran är istället vad som händer, när det moderna Rysslands mest långvarige ledare till slut faller ifrån, och inte mera leder sitt land. Då har omvärlden verkligen skäl att oroa sig. Vad skulle till exempel kunna hända, om Rysslands kärnvapenarsenal kom i händerna på en aggressiv galning, som Vladimir Zhirinovsky, till exempel ?

Putin ombord på den kärnvapenbestyckade kryssaren ”Peter den Store”. Hans vapen är riktade även mot Sverige, men vi är fortfarande inte huvudfienden

Ifall aggressiva galningar – ingen nämnd och ingen glömd – nu kunnat tillvältra sig presidentämbetet i någon eller några av Jordens mäktigaste stater, är det i alla fall inte i Ryssland de har makten. Putin har hela tiden behållit sitt lugn, och när Ryssland har drabbats av ekonomiska sanktioner, har han bara satt sig ned och inväntat bättre tider. Putin klargjorde igår detta i sitt senaste tal till nationen med all önskvärd klarhet. Europas länder kan inte lita på USA:s stöd i händelse av konflikt, och vi vet alla att de kärnvapenlager och de Iskender-medeldistans missiler som finns lagrade i Kaliningrad Oblast och Sankt Petersburg-området också är riktade emot Sverige, även om Sverige för Rysslands del aldrig varit huvudfienden. Sverige har nu skaffat sig ett ytterst litet fåtal amerikanska Patriot-missiler, som är vår enda reella chans att skjuta ned ryska missiler, ifall attacken på vårt land kommer. USA sade upp begränsningsavtalen först, till följd av Trumps ständiga klavertramp och obalanserade agerande, och där har också Putin fullkomligt rätt. Hade det inte varit för Trump, hade det aldrig inletts någon ny missilkapprustning och den återgång till kalla krigets förhållanden som rått de senaste två åren, hade aldrig blivit av.

Ryska media har felaktigt framställt Patriot-missillerna som ett tänkbart hot emot Ryssland, fastän alla vet att de skulle falla ned i havet flera gånger om, och aldrig någonsin haft någon sådan räckvidd, som ens skulle föra dem i den avlägsna närheten av ryskt territorium – allt vad de är till för, är att möta ett direkt ryskt angrepp, från sjön eller i luften. Den rollen kan de fylla, men pga våra inkompetenta politiker, vars kännedom om det nationella försvarets förutsättningar är högst obefintlig, har dessa motmedel inte anskaffats i tillräckligt antal. De borde också finnas på fastlandet, i Sydsverige och Mälardalen.

Det paradoxala I rysk och svensk försvarspolitik, är att våra länder är starkt beroende av varandra, men ändå fortsätter svenska politiker att se Ryssland som en fiende, istället för en potentiell allierad. En upprustning i Östersjöområdet är ingenting Ryssland någonsin önskat sig, eftersom Putins första prioritet är att utkämpa krig på andra arenor. Det har han redan visat, i Syrien såväl som i Kaukasus, i Ukraina och på annat håll, där han direkt kan hota USA. Vad händer nu, om Sverige skulle gå med i NATO, vilket vissa partier i vår Riksdag fortfarande har på agendan ? Ur rysk synpunkt vore det direkt förödande.

Ödets man. Fd Överstelöjtnant med gedigen utbildning. Rysslands ”Litso” eller Ansikte. En man vi litar på !

Amerikanska missiler, på nära avstånd från Ryslands hjärta, vore en mycket oroande utveckling, som Ryssland förmodligen redan gjort och även kommer att göra allt för att undvika. Den svenska pressen har på ett mycket osakligt sätt spekulerat, om Putin skulle ha försökt påverka det senaste svenska Riksdagsvalet. Mitt svar på den frågan är enkelt: Det gjorde han inte alls, och det behövde han heller inte göra. Sverige är tack vare Regeringen Löfvén – som själv fuskade – så fyllt med korruption, att vi ännu har minst 35 fall av grovt valfusk obestraffade i det här landet, från Falun till Stockholm, och över alla delar av vårt land. Om Ryssland nu skulle koncentrera sina internet-resurser för att påverka valresultatet i ett land, är det som alla redan förstår snarare USA – vars befolkning genomgående har mycket låg utbildning och är lätt att influera – som man skulle satsa på. Eventuella bevis för den saken har dock aldrig återfunnits – Putin själv berörde det i sitt tal, så sent som igår – och vem kan då önska sig mera ? Inte heller har ”Rysslands Väl” behövt fuska i något Ryskt val – och orsaken till det är fortfarande densamma. Det behövs inte – 70 % och mer av alla Ryssar stöder Putin ändå, och den ryska medelklassen har fått det mycket bättre under hans tid vid makten – det kan alla tydligt se – eventuella förändringar i pensionsåldern till trots.

I sitt tal igår lovade Putin bättre tider, och en stor satsning på vanligt folks ekonomi. Ryska mödrar och ryska familjer får premier. Det är inte som i Sverige, där regeringen Löfvén hela tiden premierar utlänningar, gärna av islamsk tillhörighet, på de etniska svenskarnas bekostnad. I Ryssland finns en president och en ledare, som tar han om det ryska folket, och ser till deras intressen, inte till någon annans. I vårt land är det precis tvärtom, och detta har vi svenskar fått lida för i flera decennier. Ryssland var också det första land, som agerade med kraft i Syrien-konflikten, och utan Putins och Rysslands insatser, hade IS eller Islamska Staten aldrig kunnat besegras.

Själv ser jag detta som en av Putins största insatser någonsin, och något som långt in i framtiden kommer göra honom bättre ihågkommen och hyllad, än vad människor idag kan förstå. Ryssland har hela tiden satt upp en enad front emot Islam, att hårt emot hårt, och därmed har man också hjälpt till att skydda hela Västvärlden emot islams och monoteismens ständiga terror.

I Sverige diskuterar nu Lööf och Löfvén gemensamt, hur de kan få ännu fler sk ”IS-återvändare” att komma direkt till Sverige, och hur de ska ges en framtid här – på svenskarnas bekostnad. Vi vet också vad som hänt i det förgångna. Innan Rakmat Akilovs attentat på Drottninggatan i Stockholm, varnade den Uzbekiska Regeringen uttryckligen Sverige för att ta emot Akilov överhuvudtaget. Sannolikt gjordes detta med hjälp av upplysningar från den ryska säkerhetstjänsten, FSB, som Putin ju en gång var chef över. I ett helt liv av hårt arbete har han varit rysk patriot, och arbetat för Rysslands bästa – kan nu någon klandra honom för det ? – Tänk om vi själva skulle ha lika hängivna ledare, lika hängivna politiker, istället för de Sverigefientliga vrak, som nu har makten ?

Sveriges regering förnekade att varningarna ens funnits. Med hjälp av den S-anslutne komikern Özz Nujen fick Akilov sedan stanna i Sverige som ”byggnadssnickare” märkligt nog, och innan attentatet, lades SÄPO-utredningen emot Akilov mystiskt ned. Vem gav denna order ? Uppenbarligen måste det ha gjorts på mycket hög nivå inom den svenska S-Regeringen, antagligen av en av nomenklaturans allra högsta mänJustiteminister Morgan Johansson är känd för det faktum, att han låtit Uzbeker helt utan uppehållstillstånd, arbeta i säkerhetsklassade befattningar på samma fängelse, där Akilov ”vårdats” som det så vackert heter.

Samme Morgan Johansson är också känd för, att han först vägrade att ge föräldrarna till de etniskt svenska barn som dödades och lemlästades i terror-attacken på Drottninggatan – en attack (S)-toppen måste ha känt till och varit förvarnad om – mer än 30 000 kr i ersättning, bara en bråkdel av den summa, samma Regering satsat på alla ”Akilovs” i det här landet. Skulle det också kunna hända i Ryssland, eller under Putin, tror ni ?? Sveriges nuvarande Regering värderar inte etniskt svenska liv till särskilt stora summor – det syns på den nuvarande försvars- och säkerhetspolitiken bland annat. Vi har också skandalen på Transportstyrelsen, som samme Morgan Johansson i rollen som samtidig Inrikes- och Justitieminister också bär ansvaret för. Skulle en såpass inkompetent ”loser” fått arbeta kvar under Putin ?

Teckning av J E Ander, svensk karikatyrtecknare. I Putins Ryssland finns inte en enda plats för sk ”IS-återvändare”. Regeringen Löfvén, däremot, gör allt den kan för att få dessa personer till Sverige…

Putins självbiografi – som finns på engelska – har aldrig någonsin utgetts på svenska. Putins och Rysslands erbjudande om hjälp till sommarens skogsbränder i Sverige – i form av jättestora Antonov-plan för vattenbesprutning – avslogs genast av Sveriges regering, som hänvisade till säkerhetsskäl – men som vi sett, är detta bara ihåligt flumsnack, för den svenska gränskontrollen läcker som ett såll, och det är knappast Ryssland vi ska oroa oss för i dagsläget.

Man har beskyllt Putin för ”otydlighet”, för att vara ”outgrundlig” eller oklar i sina uttalanden, men det stämmer inte ett enda dugg – i alla fall om man kan begripa en smula ryska, och höra honom som han framstår inför sitt eget folk och sina egna väljare. Kontrasten emot de svenska ”stolpskotten” i vår nuvarande Regering är slående. Jag minns också ett Youtube-klipp, från veckan då Boris Nemtsov mördades nära Kreml, en rysk liten ”Akilov-affär” in spe.. Vad ryska tv-tittare då fick se, var en fullkomligt rasande Putin; en Putin som formligen exploderade, och skrek och vrålade rätt ut i rysk TV om att han aldrig, aldrig mer skulle tillåta något sådant, och om att de skyldiga skulle straffas – för i Ryssland daltar man inte precis med inhemska våldsbrottslingar och kriminella. Affären ”Politovskaja” och liknande saker till trots, har ingenting sådant någonsin igen inträffat under slutet av Putins tredje och början av hans fjärde period som president, som vi alla vet.

Putin har hållit sina löften. Putin har levererat, och gjort vad han sagt att han skulle göra – som den ärliga och faktiskt mycket öppna realpolitiker han är. Redan från början, då han tillträdde som Rysk premiärminster, men inte president, sa han tydligt och klart att han ansåg att Sovjet sammanbrott var den största geopolitiska katastrof, som hänt på hela jorden. Sedan dess har han – konsekvent, med stor energi och framgång – arbetat för att återupprätta detta Sovjetvälde, och ett större, bättre och rättvisare Ryssland – men nu i demokratisk form- Återigen frågar jag – kan någon här klandra honom ?

Emot föraktliga fiender – som Sverigehatarna i vår Riksdag – kan man själv bara visa äckel och förakt. Emot en ädel och ärlig motståndare, däremot, kan man till slut känna tillgivenhet och beundran.

Vladimir Vladimirovitj Putin har varit just en sådan ädel motståndare. En man efter vårt sinne, enkel, ärlig och rak – som vi tyckt om att möta. En brittisk journalist gjorde en gång en programserie om Putins personliga liv, som visats också på svensk TV.  I programmet fick man bland annat se hur Putin snörde på sig skridskor för att spela en träningsmatch i ishockey med förstafemman ur Dynamo Moskva. Britten frågade snusförnuftig och anklagande Putin om inte hockeyproffsen fick hålla igen på sina tacklingar – man kan ju inte tackla ned den ryske Presidenten. Putin blev högst förnärmad, ja personligen förolämpad, vilket jag tyckte framgick ur programmet. Jag förstår honom också, innerligt väl – och det gör nog varje person, som alls själv spelat ishockey.

På isen ger man sitt allt. Det finns ingen chans att bromsa, inte att stanna upp eller ”hålla tillbaks”. Så har Putin alltid levat, och så lever han fortfarande. Då och då har man i rysk tv fått se honom flyga med tranorna, jaga i Sibiriens skogar, eller styra en undervattensbåt ned till en utgrävning på botten av Svarta Havet. Han har en hednings hjärta, en hednings sinne, trots att man sagt att han ska vara en varmt troende ortodox kristen, vilket jag själv omöjligen kan tro. Inte kan man klandra en man, för att han tycker om själva livet, och älskar naturens poesi. Det är som om han skulle velat ta sitt stora ryska folk i handen, och tala till dem direkt via Tv-rutan; som för att säga – Tänker inte ni på tranorna, som flyger söderut över  himlen, och återvänder varje år ? Om ni hade chansen, skulle ni inte också valt ett liv för vetenskapen, för naturen, eller för att skapa och älska – snarare än att som jag bli politiker ? Och tänk på allt gott, sant och riktigt i livet – vad människorna kan skapa, och vad vi är till för ?

En arrangerad bild – javisst – men än sen då ?

När de stora skogsbränderna i Ryssland förmörkade himlen i Moskva, samma år som branden i Västmanland inträffade, ja då var Putin genast ute och talade med folk i de drabbade områdena. Fredrik Reinfeldt däremot åkte på semester och slank fegt undan som en råtta, med svansen mellan benen – och där har ni skillnaden mellan de två. Ni kan naturligtvis säga ”jamen allt är bara propaganda” om ni vill – men det hjälper inte, gör ingen skillnad. Det ryska folket fick i alla fall se vad de ville ha – en president som brydde sig, en person som agerade mänskligt, och som lovade dem återuppbyggnad och bättre villkor.

Tycker ni det är underligt då att de fortfarande stödjer honom ? Det skulle jag inte tycka, om jag vore ryss.

Politik är propaganda, och propaganda är politik. Putin har förstått det bättre än någon annan, och han styr efter mer än två decennier fortfarande sitt land. Vi borde beundra honom, lyssna på honom och inte förskjuta honom, utan sluta den mannen till våra hjärtan. Själv har jag redan gjort det, för när jag tänker på de bästa chefer och skolor jag haft i mitt liv, ser jag också min grannes bild framför mig.

Dagens ord och lösen är och förblir följande:

подхрукивают !!

 

Där har ni det, kamrater. Ordet för dagen – och innan jag slutar, ett litet citat, skrivet av ingen annan än Jan Guillo, den svenske thrillerförfattaren, som redan 2006 skrev följande närmast profetiska text: