Idag, säger den gamla svenska almanackan, har Tryggve namnsdag. Redan seden med namnsdagar överhuvudtaget är hednisk, och något den kristna kyrkan alltid försökt förbjuda – säg visste ni det ? Endast utländska, katolska helgon ansågs för något som vi skulle få fira, men vi svenskar skulle aldrig någonsin få hylla oss själva, eller vara stolta över dem vi är. Och så är det i viss mån fortfarande, som vi alla vet. Diverse överhetspersoner försöker fortfarande tuta i oss sådan kristen smet.
Men varifrån kommer då namnet Tryggve, som enligt vissa skall vara ett binamn på Oden, Allfader själv — och ha betydelsen ”den trygge” eller ”han, som skapar trygghet” ?
Man vet, att det ursprungligen hette Trygws på gotiska, och namnet finns i snart sagt alla Germanska språk, liksom i nutida Tyskas ”Treue” eller ”Trofasthet” samt engelskans ”Truth” för sanning, och slutligen Trua, ordet för Tro – för att tro är också att bekänna och svära en helig ed, att visa just Trofasthet, och att förhålla sig till något.
Tryggve Rör är en mäktig gravhög från tidig bronsålder. Den ligger på Tryggön utanför Smögen i Ranrike eller Bohuslän. Tyvärr har kristna vandaler skadat minnesmärket på senare tid genom att resa ett fult och ohistoriskt kors – men det skall vi ta bort !
Trygve Bratteli, den norske statsministern från 1970-talet, kanske någon minns, liksom Trygve Lie – generalsekreterare för FN på sin tid. Känd för allmänheten är kanske också Kung Olaf Tryggvason, men hans far – Trygve Olafsson – som ligger begraven just i röset ovan enligt traditionen, känner nog färre människor till. Kung Trygve var hedning, och traditionen om honom kan mycket väl vara historisk sanning, säger arkeologerna – för en vikingatida begravning från 960-talet, då Kung Trygve skulle ha dött, har mycket riktigt konstaterats..
Med namnet ”Tryggve” brukar en viss sorts kvinnor idag beteckna en man som är Trygg och säker, och som överser med kvinnliga ”snedsprång” av typen otrohet, läser jag på Wikipedia, förresten… Måntro det kan vara sant ? Själv hade jag en gång en gammal chef, som flitigt brukade uttrycket ”En gång är ingen gång, två gånger är heller ingen gång, men tredje gången, så ringer fanimig en gong-gong” – Detta sagt angående otroheten inom äktenskapet, vilken jag själv som Asatrogen man också intar en förlåtande inställning till…
Karta över Tryggöns rent fysiska belägenhet
Men alltnog, Kung Tryggve var son av Olaf Geirstadalf, den man, som av tradition anses vara begravd i Gokstad-skeppet. Håkon Jarl, den onde ursupatorn, anordnade ett listigt svek med Tryggves äldste bror, Eirik Blodyx, och hans yngre bror Gudröd. Eirik skall enligt vissa källor också ha legat bakom dråpet på fadern, bara för att han ville bli Kung av England själv, vilket han också blev, men detta behöver ingen man tro. Gudröd stämde möte med Tryggve i de Bohusländska skären, för att de skulle fara i Österled sedan, men så sprang han oförmodat upp på land med tjogtals med män i följe. Kung Tryggve – som var större, längre till växten och starkare än alla andra män, hade bara tolv man med sig, och så dödades han av sin yngste bror, säger sagan.
Men en ståtlig grav fick han, och den står där ännu, fastän vanhelgad av kristna kors, som inte har på denna plats att göra.
En lokal tradition om platsen, som jag hämtar från en annan sajt, lyder också såhär:
Det var år 1956 som Karl-Villy Jonson, föreståndare för Vikarvets museum i Lysekil, kontaktades av en avlägsen släkting.
Hon ville överlämna en släktklenod. En spjutspets i järn från vikingatiden, som hade hittats av hennes svärfar Karl.
Som pojke hade han hört historierna om kung Tryggves grav och om hur folk i trakten hade letat skatter i graven,
trots att detta inte var tillåtet.
När Karl blev lite äldre rodde han tillsammans med tre andra ynglingar ut till ön.
De gick upp till röset som var söndergrävt vid tidigare plundringar.
I mitten av röset syntes en täckt stenkista. De lyfte bort täckhällen, men kistan var tom.
De andra klättrade besvikna ner igen men Karl dröjde sig kvar.
Han tittade in bland stenarna och fick syn på ett rostigt föremål vid sidan av kistan.
Han tog tag i det och fick fram en spjutspets av järn.
Utan att säga ett ord till de andra släppte han kvickt ner spetsen i stövelskaftet och drog byxbenet över stöveln.
Det var ju han som hittat ”skatten” och han var rädd för att de andra skulle prata bredvid mun. Han ville inte att historien skulle nå länsmans öron.
Detta hände runt år 1870.
I hela sitt liv behöll Karl hemligheten för sig själv men mot slutet bestämde han sig för att berätta historien om kung Tryggves spjut för sin son.
I förtroende och mot tystnadslöfte berättade han om hur det gick till när han hittade spjutspetsen.
Först på 1970-talet plockades den fram ur gömmorna och ställdes ut på Vikarvets museum.
Vikarvets museum ligger ännu kvar i Lysekil, men inget sägs där om något spjut. Det finns inga foton, inga utställningar eller någonting att finna på nätet – så var är det spjut, som den gamle Bohuslänningen hittade ? Broschyrer och skyltar finns dock – men någon bild på Kung Tryggves förmodade ägodel – nej det har jag inte hittat – och var finns den idag ?
Vårt gemensamma arv får inte gå förlorat.
Inom parantes är det underligt att se, att Geirstad och Olaf Geirstadalf just har sitt namn efter ett spjut. Också Gudröd Veidekonge, vars namn betyder ”jägarkung” bland Olafs förfäder, dödades med ett spjut, och än längre tillbaks skymtar en Kung Gandalf Alfgeirsson – en gand är en trollstav, eller ett spjutskaft – så är alla dessa omnämnande av spjut, som beväpning av Vingulmark och Ranrikes kungar, bara en tillfällighet ?
Oden själv var ju spjutbeväpnad, som alla vet…
”Ödets Spjut” eller den heliga lansen skall numera förvaras i Wien. Var det spjut, som hittades i Tryggve Rör också en ”helig lans” eller en kunga-symbol som Odens spjut Gungner… ? Finns det kvar på Vikarvets museum i Uddevalla ??
Hedniska Tankar 