Anna Bremborg, församlingsherde i Lunds Allhelgonakyrka, påstår rakt fram att ”det kan vara en ”hackerattack med massomröstning”, och skriver att ”sanningen får vi nog aldrig veta”. Den kristne coachen Philip Diab, skriver att ”det är tydligt att mobilisering skett och sen har resultatet använts som en slags bevis på att svenskar stöttar Israel.” Han menar också att de som röstat på Israel är ”islam-fientliga”.
Ja, vad ska man säga ?
Dessa kristna dårar och islam-vurmare, som inte förstår att Sclager-skval och politik är två helt olika saker, som inte alls hör ihop. Dessa intoleranta vrak, med sina löjliga anspråk på att få styra precis allting i media. Kan vi något annat än att skratta åt dem, och lämna hela detta falska spel åt sitt öde ?
GÅ ÖVER TILL FREJA OCH SÄRIMNER – säger vi. Gå ut i vår friska, svenska natur och håll er långtifrån TV, etermedia och njut av den sunda och naturliga våren i Maj månad istället !
Hittar man ett föremål som det här, så är det antagligen en BÅTNIT och ingen dekorationsnit det rör sig om…
SVT Västmanland har idag rapporterat om utgrävningar mellan Köping och Västerjädra, där E 18 skall breddas och utgrävningar därför pågår, rakt genom flera större gravfält. Arkeologen Evelina Horn konstaterar att man finner mycket järn, bland annat i form av nitar, och påstår att dessa ”kanske suttit på ett skrin”. Mitt enda svar på det påståendet är att det tror jag först när jag ser det, och först när det skett någon verklig analys. Man får ändå hoppas, att någon vettig människa noterat dessa nitars inbördes läge i gravarna, eftersom de mycket exakt liknar de nitar och nitbrickor som grävdes fram bland annat vid Vendel- och Valsgärdefynden – och som mycket riktigt kom från just gravskepp och -båtar.
Genom att studera var nitar och rostfläckar hamnat i jorden kunde redan 1900-talets arkeologer bygga ytterst exakta rekonstruktioner av gravskepp
Man kan bara hoppas, att de uppdragsarkeologer som nu jobbar på ackord och tid inte förstört flera ovärderliga båtfynd. Kan man inte skilja på en dekorationsnit, som man använder exempelvis på läderremmar eller just skrin och dyrbara gravgåvor (se föremålet till vänster på den första bilden ovan) och en vanlig båtnit – med klippt nitbricka gjord från ett långt järnband, samt kullrig skalle, avsedd att hamras in på ett skeppsbords utsida (det är med mycket hög sannolikhet en sådan vi ser till höger på den första bilden) så ska man nog sluta lalla och dilla, eller skria om skrin…
Förvisso har man hittat rejäla kistor i trä att förvara verktyg i från vår järnålder – det gäller bland annat det kända Mästermyr-fyndet från Gotland, som innehåller en hel uppsättning verktyg för en smed eller snickare – de flesta av dem är lätt igenkännbara och användbara också idag – men Mästermyr-kistan var aldrig något gravgods eller en gåva, avsedd att ställas i en grav, utan en sk deponi, eller en vanlig snickarkista, som lades ned i en mosse i orostider, därför att ingen annan utom ägaren skulle få tag i de värdefulla järnverktygen.
Mästermyr-kistan var gjord med ganska grov nit, tunga järnbeslag och höll för att sitta på – den skulle gjort sig utmärkt ombord på ett vikingatida skepp…
Men skrin – med grova båtnitar – i vikingatida gravar ? Nej och åter nej samt nej och nej nej – kära dumbommar på SVT – det här går INTE ihop...
Vikingatida gravgåvor kunde vara gjorda i filigran, och finaste guld- och silversmide. Att någon bara hystat ned några plankor från en båt, eller gjort ett ”skrin” som det nu påstås, med så grov nit är inte bara opraktiskt – och om det var någonting forntidens människor kunde, så var det just att vara praktiska (och man sparade också på det dyra järnet – ingen skulle tagit till för stora nitar i onödan ) – utan gravt osannolikt, ja snudd på dumt… Inte ens den fattigaste bonde skulle gjort så, för på den tiden hedrade man ännu sina döda med fina gåvor – vilket nästan alla gravfält utvisar..
På denna tyska ”påvemedalj” från 1546 syns mycket riktigt en påve, men vänder man upp och ned på den, syns en djävul med stora horn… (satir i det lilla formatet)
Att Gustav V hade pro-tyska sympatier, går inte att komma ifrån. Han var dessutom bög, och senildement under den senare delen av sin regering. Ingvar Kamprad begick några ungdomssynder, men blev chef för ett stort företag som gjort mycket för just Putin och Ryssland, som vi alla vet. Men – tillåt mig att citera Malcom X, en helt okänd man som blev frihetskämpe och symbol för en hel generation av sitt eget folk – för han upptäckte precis vad detta handlade om, långt långt innan alla billiga förstå-sig-påare och självutnämnda experter framträtt med ordet ”Cherry Picking” som beteckning för Rysslands alltmer Narr-aktiga Narrativ, och deras rent ut sagt fåniga provokationer.
“And this is true; this is how they do it:
They take one little word out of what you say, ignore all the rest, and then begin to magnify it all over the world to make you look like what you actually aren’t. And I’m very used to that”
Nu över till en ”gammal” arkeologisk nyhet. I Finnestorp, ute i sankmarkerna på Vara-slätten i Västergötland hittade man år 2017 ett praktspänne på en offerplats, som varit känd sedan 1900-talets början och som grävts ut i olika omgångar. Här ser vi – helt otvivelaktigt – Oden själv – och spännet har tillhört en förmögen ryttare, ja en furste och odenskrigare av allt att döma.
Med sin 23,5 meter och cirka 50 cm tjocka mast är hon ett av de skepp som har absolut störst segelarea – hela 280 kvadratmeter, vilket borgar för stora fartresurser upp till 16 knop eller något högre.
Här syns hon med ett tält rest på fördäck, och nedan kommer en komplett rekonstruktionsritning. Tyvärr kommer hon inte att segla hem, utan går som fraktgods, vilket är synd – men det finns väl inte amerikaner som är så pass goda sjömän som vi Nordmän – se där har vi anledningen !
”U can’t touch this ! Inga amrisar göre sig besvär !!”
Dagens Nyheter, fortfarande Sveriges största dagstidning, publicerade idag en inte särskilt vetenskapligt korrekt eller välskriven artikel, som är tänkt att redovisa de senaste rönen om Egtved-fyndet från Danmarks bronsålder. Dessa har nyligen redovisats i tidskriften ”Nature” (inte ”Scientific Reports” som DN skriver – detta är fel i sak). DN skriver redan i sin rubrik, att Egtved-kvinnan kom från Sverige, vilket är fel i sak det också, eftersom data som redovisas i artikeln med all säkerhet tyder på att hon kom från Sydtyskland eller Schwaben istället. Vidare var Egtved-kvinnan vist ingen flicka, som det står i artikeln. (Hon bör rätteligen kallas för kvinna – hon var ungefär 20-22 år gammal vid sin död, baserat på antropometri och osteologiska data, sannolikt aningen äldre än den felaktiga datering baserad på enbart hennes tänder, som tidningen redovisar, och som också finns på Wikipedia.)
Bland de vidare sakfelen i artikeln finns också ett uttalande från en Kristian Kristiansen, professor vid institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet. Han påstår att Egtvedt-kvinnan fick en egen gravhög, vilket också är fel i sak. Det fick hon inte alls. Den gravhög – från ungefär 1400 fk. som hon låg begraven i, var ursprungligen rest över en helt annan manlig person i ca 45-50 års ålder, som dog minst 20 år före henne och som med all säkerhet knappast var samtida. Hon låg nedgrävd i utkanten på denna stormansgrav, som var minst 23 meter i diameter och mer än 8 meter hög när den restes, fast på 1920-talet, när Egtvedt-fyndet hittades, hade graven eroderats ned till ett djup av föga mer än metern. Detta har forskare känt till i minst 40 år nu, sedan Lone Hvass, en dansk arkeolog, skrev om fyndet under mitten av 1970-talet.
Såhär såg Egtved kvinnans mer än metertjocka eksarkofag ut, när den i februari 1921 blev framgrävd av en hänsynslös jordägare på jakt efter brytbar torv.
Dessutom påstår professor Kristiansen, att de brända ben av ett kremerat barn i åldern 5-6 år (bålet hade mer än 800 graders temperatur och var fackmannamässigt rest) som Egtved-kvinnan har med sig i ett bylte vid sitt ena ben, skulle vara en yngre släkting eller ett syskon. Detta är också närapå fel i sak, därför att det aldrig bevisats, att det rått den minsta släktskap mellan dem. Flera andra forskare har genom åren antagit, att precis som den döde stormannen i gravhögens mitt skyddat Egtved-kvinnan i det hinsides, kan barnet mycket väl ha placerats i hennes grav som ett slags följeslagare eller för att det skulle få beskydd. Sannolikt var det en medlem av samma stam, som dog strax före kvinnan i graven.
Inte heller den datering DN redovisar stämmer. Egtvedt-kvinnans träkista av ek är visserligen fälld sommaren eller hösten 1370 fk, men den tillverkades ursprungligen inte alls för henne, utan för en avsevärt längre person, som har en kroppslängd på mer än 1,85 – vilket inom parantes var ganska vanligt på bronsåldern. Ekkistan har dessutom ett fyrkantigt hål i botten, som vatten kunnat rinna ur. Antagligen skulle den mer än metertjocka ekstammen få en helt annan användning än att bli en gravkista när eken fälldes, och när Egtvedt-kvinnan dog strax före Midsommar, 1369 fk eller med andra ord året efteråt, hade någon antagligen köpt eller kommit över ekkistan för billigt pris, och med största hast ställt iordning den för att rymma Egtvedt-kvinnans kropp. Vid hennes fötter fanns ett extra utrymme, där minst 1,8 liter starkt Tranbärsvin (med en ursprunglig alkoholhalt på upp emot 18 %, det visste man redan på 1930-talet) förvarades i en svepask. Det var visst inte fråga om blott och bart mjöd, som det står i DN:s artikel.
Tysk rekonstruktion av Egtved-kvinnans ekkista, som inte alls var gjord för att passa henne, utan till för en mycket längre person
1921, när den danske jordägaren och feodalherren Peder Platz hade bestämt sig för att bryta torv, och helt förstöra den sk ”Storehöjen” som sedan urminnes tid låg på hans marker, visste hans arbetare och drängar inte vad de skulle sätta spaden i..
Den första teckningen av kistans innehåll, som visar hur välbevarad kroppen var. När den utsattes för luftens syre, förstördes den under loppet av några dagar, och övergick i en vit, fettliknande massa. 1921 skedde ingen som helst konservering ”av kostnadsskäl” och man hade inte heller några metoder för att bevara fyndet, t ex genom att frysa in det med flytande kväve.
En kall februaridag fann de ekkistan, som låg under grundvattennivån, och när de slog hål på den med spadar, sprutade det plötsligt upp en fontän med blodröd vätska. Arbetarna blev mycket rädda, och sprang därifrån. Så småningom lät dock Platz tillkalla expertis från Nationalmuséet i Köpenhamn, som dock inte alls var trakterad av att resa hela vägen till Jylland under en smällkall och vintrig februari. I närvaro av Thomas Thomsen, muséets äldste inspektör, lyfte man så sakta av eklocket till kistan, som bevarats i ett lager av blålera och därför fungerade som ett slags ”tidskapsel”. Chansen att göra liknande fynd är för alltid borta nu, eftersom försurning i marken och surt regn från EU ändrat den danska jordmånen, och när det 1947 konstaterades att det fanns 75 000 storhögar från Bronsåldern i Danmark – så fanns det bara ca 19 200 stycken kvar år 1973, och idag mindre än 12 000, enligt de senaste beräkningarna. Chansen att hitta en ny ”Egtved-kvinna” i Norden är med andra ord nästan obefintlig. Hon är den enda i sitt slag, och vi kommer aldrig någonsin mer få möta någon som henne.
Den blodröda vätskan som sprutat upp ur graven, visade sig vara eklut och inte blod. Egtvedkvinnan låg invirad i en råhud från en oxe (inte en ko) som måste varit av en uroxes format, eftersom den var mer än 2 meter lång och väl räckte till att hölja hennes vidpass 1,60 m höga, späda och spensliga kropp. Egtvedkvinnan var inte undernärd, utan hade mycket god fysik, men var magerlagd sedan födseln. Hon bör ha vägt kring 50 kg, och hade B-kupa, enligt vad man räknat ut. Hennes mått i övrigt lär ha varit nära de klassiska ”36-24-36” och i dagens värld kunde hon mycket väl ha varit fotomodell eller fitness-instruktris. Hon åt en sund och välbalanserad kost, även om hon mot slutet av sitt liv kan ha upplevt perioder med mindre födotillgång, (hårda vintrar ?) men dock ingen regelrätt svält – vilket visas av de nya fynden – Strontium-analys på hennes naglar och tänder (benstomme och skelett kunde inte bevaras, vilket är typiskt för kroppar som legat i eklut) och har ingen karies, utan felfria vita tänder. Hon bet hårdare på höger sida, har man konstaterat, och var också högerhänt, som de flesta människor idag. Sk forensisk analys av rättsmedicinare på 1920 -talet visade att hon hade mycket välmanikyrerade och välklippta naglar, och man angav de numera utdöda yrkena ”maskinskriverska eller växeltelefonist” som en sannolik sysselsättning om hon levat på 1920-talet, eftersom hon inte hade några valkar i händerna, inga förslitningsskador alls; utan var vid mycket god hälsa vid sin död, efter vad det ser ut.
På 1920-talet, när hon hittades, fanns det dock ett allvarligt problem, som gjorde att hennes kvarlevor inte fick ställas ut, utan märktes som ”osedliga” av de kristna. Till Egtved-kvinnans utstyrsel hörde en ca 30-cm kort (vid bärandet, den är längre idag) mini-kjol av snören, ett sk ”snörskört” som hon bar utan några trosor under. Kjolen var nästan helt genomskinlig och mycket tunn, men har svällt under tidens lopp av gravläggningen, därför att de fina ylletrådarna i lammull (Merinofår från alperna, enligt vad forskare nu hunnit konstatera – riktigt mjuk kvalitet) nästan lösts upp. Mera om snörkjolen och hur den tillverkades, kan ni läsa här.
Egtved-kvinnans snörskjol var helt genomskinlig, bars utan trosor och antagligen gjord i mycket starka färger, för att synas på långt håll.
Nästan alla sentida rekonstruktioner av Egtved-kvinnans dräkt visar henne utan bar midja och med sedesam, knälång kjol, vilket hon inte alls hade i verkligheten. Man visar också tjocka, bylsiga ”ollar” på hennes överkropp i stället för den lätta sommardräkt hon i själva verket bar, och alla nutida rekonstruktioner visar oftast hennes kläder i en mörkbrun, tråkig, tobaksaktig färg, trots att man sedan åtminstone 1970-talet vetat, att de inte alls såg ut så i originalskick. Dessutom vet vi att hon var äkta blondin, även om hon nuförtiden blivit rödhårig, tack vare ekfärgningen av hennes tillhörigheter. Hennes pubeshår – som delvis var rakat (intet nytt under solen, ej heller under kjolen – minns det flickor !) var nämligen rakat på sidorna, och lämnade bara en liten hårtott i en triangel upptill. Att raka könet gör man förmodligen inte så värst ofta, om man inte tänkt visa det offentligt, eller tänkt sig ha oralsex eller sex med flera olika partners, vilket Egtvedt-kvinnan antagligen kan ha haft, eftersom hon var ogift och inte alls bar de långa kjolar som användes av gifta kvinnor.
Man har länge vetat om, att Egtvedt-kvinnans kläder var i klara naturfärger, och att hennes ”top” eller T-shirtliknande plagg var i ljusare färg än kjolen.
1920-talets kristna moralister ville inte veta av, att Egtvedt-kvinnan skulle ha varit danska.
Den allra första dräktrekonstruktionen, gjord av utgrävningsledaren Thomas Thomsen, år 1924 visar en sedesam, censurerad flicka i mer än knälång kjol… originalet var betydligt djärvare och friare..
De pekade på hennes skallform och ansikte – nästan helt runt, med höga kindknotor, ganska fylliga kinder, svag uppnäsa, utan markerat hakutskott och med bred mun – som antydde att hon var av Östbaltisk ras, eller kom söderifrån, från Alpområdet. Denna åsikt, som tyska forskare på 1930-talet delade, har numera också visat sig var alldeles riktig, och 100 % korrekt.
Det har aldrig gjorts någon riktig ”forensisk” ansikts-rekonstruktion av Egtvedt-kvinnan vad jag känner till – trots att man hade ett perfekt avtryck av hennes ansikte i graven. I modern frisyr och klädsel skulle hon se ut ungefär såhär… Typiskt östbaltiska, ”finska” drag som synes (modellen på bilden är 50 % finska)
Att Egtvedt-fyndet ändå blivit så känt som det blivit, får nämligen tillskrivas den tyska ockupationen av Danmark. Först under 1930-talet hade man kommit så långt, att hon inte blev ”barnförbjuden” utan att det var tillåtet att se henne och hennes kostymering utställd på museum…
”Miss Egtved” som Germansk ideal-kvinna, ca 1932
Efter andra världskriget hade Egtved-kvinnan förvandlats till ett slags symbol för ”Danskhet” och nu gjordes allt för att betona, att hon var en ”Dansk pige” vilket var den gängse bilden av henne under 1950-talet. Hennes dräkt – som bevisligen var mycket exklusiv, och inte alls bars till vardags – blev nu antagen som ”allmän sommardräkt för alla ogifta kvinnor på bronsåldern” trots att det aldrig fanns det minst bevis för det, och att bevisen istället pekar åt ett helt annat håll, som vi snart ska få se.. Peder Platz, jordägaren som grävt upp kvinnan ur graven, blev på 1950-talet kort före sin död spiritist, och tyckte sig ha fått budskap från andevärlden från den döda. Han krävde att kroppen skulle återbegravas genast, eftersom Egtvedt-kvinnan klart och tydligt var ond på honom, och annars nog skulle hämnas efter hans död, men av detta blev förstås inget, eftersom Platz mestadels antogs ha blivit fullständigt ”tåssed” som det heter på danska. För det materialistiska 1950-talets danskar var detta med ”budskap från andevärlden” inte inne alls, utan ratades. Gravhögen blev dock återuppbyggd till originalstorlek, och en gravsten över Egtvedt-kvinnan – rubricerad som äkta danska – sattes ut..
50-talets rekonstruktion, med alldeles för tjock tröja och kjol i ”jämnbrun” färg, täckt mage och för stor bältesplatta…
På det frigjorda 1960-talet och under hippie-eran ansågs Egtved-kvinnan vara ett bevis för ”fri kaerlighed” och gruppsex på bronsåldern, och man påpekade att hampa hittats i Oseberg-fyndet, vilket inte alls hade med saken att göra, och dessutom inte alls bevisar, att hampfrön förekom annat än för att odla hampa till rep, eller möjligen som bedövningsmedel i skeppsapoteket, vilket är en minst lika giltig teori.
1960-talets rekonstruktion. Märk den lätt afro-inspirerade frisyren, vilken inte alls finns hos originalet (Egtvedt-kvinnan hade högst ca 23 cm långt hår i klassisk ”page”. Dessutom hade hon ingen lång lugg…)
Under 1970-talet skulle Egtvedt-kvinnan förklaras vara ”proletär” och dessutom renlärig Marxist-feminist, vilket hon absolut inte kan ha varit, eftersom inget av dessa begrepp alls existerade på bronsåldern. Nu skulle hennes dräkt bortförklaras som att hon var en 100 % hårt arbetande hantverkskvinna, som tillverkade sina kläder helt själv, och dessutom gjorde den benkam och den märlspik som finns i graven. Att hennes dräkt inte alls är lämpad för t ex bronsgjutning (man går inte barbent och arbetar med het metall) och att hon skulle fått träspån eller hornbitar rakt upp i skrevet, ifall hon suttit och täljt eller karvat i trä eller horn, bortsåg man också helt ifrån. Praktisk arkeologi och försök med dräktrekonstruktioner visade helt klart, att Egtvedt-kvinnans utstyrsel var till för dans – och nu hade man hittat bevis för den saken i staty-form, men 1970-talets vänstervridna forskare ville förstås inte ens nämna det fula ordet ”religion” ihop med Egtvedt-kvinnan. De senaste rönen visar att Egtvdt-kvinnans kam, bältesplatta och dräkt sannolit var köpt, och inte alls egentillverkad. Dessutom anser man numera, att hon helt klart tillhörde åtminstone den övre medelklassen i bronsålderns samhälle, eller var en person med mycket speciella funktioner.
Så kom 1980- och 1990-talen. Nu fick Egtvedt-kvinnan dåligt sällskap av en del danska nationalister, men det skulle bli ännu värre…
På 2000-talet blev hon föremål för bland annat en musical – som genast ”floppade” i Köpenhamn samt ett mycket grovt rasistiskt serialbum, gjort av en fanatisk ”multikulturalist” som skildrar alla danskar som en sorts blonda, människoätande apor, helt utan förstånd och som ett slags sämre ras av halvmänniskor, medan en superintelligent svarthårig (!) Egtvedt-flicka (ungefär som ett slags ”Ayla” i Jeanne M Auels bedrövliga ”Grottbjörnens folk” ) offras och hängs i närmsta träd, vilket är ren lögn och ett slags kristen hat-propaganda…
Det är faktiskt så, att ingen forskare någonsin fastställt Egtved-kvinnans dödsorsak, och hon dog absolut inte som ett offer, eller av något yttre våld. Det finns inget enda spår av något sådant i hennes grav, och heller inte av några invärtes sjukdomar. En outgiven roman på nätet (som jag tyvärr tappat bort länken till) lanserar tanken att hon skulle kunna ha lidit av epilepsi eller ett medfött hjärtfel, magerlagd, tanig och smal som hon var – men det borde också ha visat sig i alla de ytterst detaljerade medicinska undersökningar som genomförts under årens lopp. Gift kan också uteslutas. Hennes kropp var visserligen nästan helt förruttnade när hon efter mer än en månad ovan jord kom på undersökningsbordet i Köpenhamn år 1921-1924, men man kunde ändå ta vävnadsprover från henne. För något år sedan konstaterade man att hennes DNA tyvärr inte går att extrahera, så vi kan inte ”klona” henne och låta henne födas på nytt vilket en del människor faktiskt föreslagit på det största allvar. En klon, tillverkad på hennes gener, har såklart inte samma minnen, och kommer heller inte få samma personlighet (därför att den växer upp i dagens värld, och inte för över 3000 år sedan) men vi får åtminstone veta, om hon var 100 % fri från sjukdomar, vilket faktiskt är fullt möjligt. De flesta forskare tror fortfarande, att Egtvedt-kvinnan levde ett sundare och friskare liv än dagens genomsnittsbefolkning…
De senaste rönen visar, att hon minst två, tre gånger deltagit i långa handelsfärder söderut, utanför Danmark, och till Suebernas land i Schwaben, där hon antagligen var född.
Dagens bild: En tuffare, sexigare, sjöfarande, stark och självmedeveten Egtved-kvinna (enda felet här är att hon inte hade skor på fötterna)
Faktiskt ger de nya rönen en hel del ökad trovärdighet åt vad Cornelius Tacitus och andra romerska författare skriver om Suebernas urnordiska ursprung – Romarna var nämligen helt säkra på att Sueber och Svioni, samt Danii, som de sa, sedan urminnes tider hört ihop och haft ett mycket nära handelsutbyte längs bärnstensvägen. Än idag finns det många ljusblonda Schawbiskor – och jag själv har faktiskt sällskapat med minst en av dem – så jag känner till deras egenskaper… Bärnstensvägen är bara ett samlingsnamn för en handelsväg som ibland gick längs Rhone, ibland längs Rhen och Donau ned till Norditalien, och vidare ut i Medelhavsområdet. Man har hittat bärnsten i Egyptiska gravar från Egtved-kvinnans tid, och Egtved ligger vid en havsvik på Jylland, där handelsvägar korsas. På ena sidan ligger Nordsjön, och härifrån kom Britanniens tenn, och mötte Bergslagens koppar. Bärnsten från Baltikum såldes också här, och trakten kring Egtvedt var en blomstrande ängsmark med inslag av björkskog och odlad åker, enligt vad man konstaterat.
Egtveds storhög byggdes förresten av den finaste åkerjorden – två hektar röjdes av från den allra bästa matjorden, enbart för att skapa en monumental grav, vilket är intressant att veta.
Redan tidigt antog man att Egtvedt-kvinnan kan ha varit ett slags ”Majdrottning” eller en prästinna – men inte alls i någon ”solkult” som man felaktigt fått för sig. Tacitus berättar om de sk ”Nerthus-folken” på södra Jylland och de danska öarna – exakt samma trakt som Egtved-kvinnan kommer ifrån. Dessa dyrkade Herta, Nerthus, Njärd, Earth, Gefjon eller den givande jorden i kvinnlig gestalt, och kring Midsommar, skriver Tacitus, besökte gudinnan själv människorna och reste och färdades vida omkring hela riket – som Egtvedt-kvinnan helt säkert också gjorde. Även den sen-hedniska Isländska berättelsen om Gunnar Helming och Frejskonan, gudens Frejs hustru i mänsklig form pekar åt samma håll.
Seden att utse Majdrottningar är spridd över hela Nordeuropa, och förekom också i Danmark och Sydsverige tills början på 1900-talet. ”Majbrudar” var vanligast kring Valborg, men förekom också kring Midsommar, och att bli vald till Majbrud var oftast ett slags hedersbetygelse – men av tvivelaktigt slag, i alla fall enligt de kristna. På min farmors tid – hon ska också ha varit ”majbrud” i sin ungdom – sa man att man helst skulle ta ”en rikti dansekatta” eller en så illa beryktad kvinna som möjligt, som var van vid det här med sex; till majbrud, och ”den som varit majabrud, får aldrig någon brudeskrud” – för hade man spelat Gudinnan Freja själv inför allt folket, och uppfört Frejas roll, så att säga, kunde det vara svårt att bli gift på ”normalt” sätt efteråt.
Många har påpekat att Egtvedt-kvinnans grav inte innehåller något guld, vilket är ytterst märkligt. Alla andra Ekkiste-begravningar man hittat innehåller massor av guldföremål – några med enorma guldhalskragar – och alla kvinnor (oavsett ålder) är också klädda i långkjol, oavsett när på året de gravlagts. Skrydrups-kvinnan, med sitt mer än 80 cm långa, rikt flätade hår är bara ett exempel. Hon skall ha varit ungefär 18 när hon dog, och är minst 15 cm längre och mycket kraftigare än den taniga och alldagliga Egtved. Hon har mer än ett hekto guld med sig i form av stora, tunga örhängen – men Egtvedt kvinnan har bara en liten bronsring i ena örat, och en inte särskilt fint gjord bätesplatta – bland annat är ornamentens linje-mönster ”fel” gjorda har man konstaterat, och ser ut att vara tillverkade av en ganska klumpig bysmed.
Sedan länge har man förstått att Egtved kvinnans klädsel gjorde henne utvald, och att hon sannolikt var en helig prästinna…
Väldigt få forskare har uppmärksammat bältesplattans storlek – den är ganska liten, ca 20 cm – och placering – rakt över skötet ! Den är gjord för att vara blank, och dra åskådarnas uppmärksamhet till sig – man kan tänka sig vilken effekt den gjort i fackelsken – ungefär som en modern ”disco-kula” eller strobe light… Allas blickar kom automatiskt att dras nedåt, emot Egtvedt-kvinnans mage eller rättare sagt in mellan hennes ben.. Det enda dyra föremål Egtvedt-flickan har med sig i graven är faktiskt hennes mycket fint arbetade benkam, som antagligen var ett högstatus-objekt. Överhuvudtaget hade bronsålderns toppskikt mycket konstfullt utarbetade frisyrer – fröken Skrydskrup är bara ett exempel – för kunde man ha råd att låta andra ansa och arrangera ens hår dagligen, var man självfallet mycket rik. Också så långt bort som i Japan (geishas!) signalerar fina kammar en speciell ställning i samhället, och inte bara det… På 1960- och 1970-talen gjordes många fynd i Danmark av små ”danserinde figuriner” isamma snörkjol som Egtved-kvinnan (fast ännu kortare) som gör baklänges-volter, där de visar skötet och vad de har mellan benen…
Bronsålderns kvinnor var med all säkerhet inte blyga. Sexualskräck, eller rättare sagt rädsla för kvinnlig sexualitet, är något som kommit med kristendomen. Det här var 1600 år före kristus. På svenska hällristningar från Bohuslän har man hittat sk ”voltigör-figurer” eller kvinnliga och manliga akrobater, som hoppar från ett skepp till ett annat – eller över ett skepp – med exakt samma rörelse som i de danska figurinerna…
Manliga figurer har alltid klart utsatt kön, och oftast någon form av (Tors)hammare eller vapen, vilket de kvinnliga figurerna (utan synligt kön) inte har. Samma förhållande råder också på norditalienska ristningar från Val Camonica vid samma tid, och många tror att de också skulle vara gjorda av nordbor, som kommit farande längs bärnstensvägen. Vid ungefär samma tid som gravläggningen i Egtved, gjordes den här monumentala fresken på Kreta. Bildade och väl utbildade läsare känner säkert igen den…
Det ”kretensiska tjur-hoppet” rekonstruerat…
Man vet, att i stort sett alla bronsålders-civilisationer (eller ännu äldre kulturer) ägnat sig åt vighets-uppvisningar, akrobatik eller vissa gymnastiska lekar. På Kreta var dessa säkert förbehållna en viss utvald elit, och så var antagligen också fallet i Norden. Den kvinna kunde väljas till Nerthus- eller Freja prästinna som kunde dansa längst, hårdast och snabbast. Att förkroppsliga gudinnan vid Midsommar och uppträda för en hel stam på en centralt belägen plats som till exempel Egtvedt var helt säkert inte för envar – det var en mycket stor ära, och något bara ytterst få, kanske sedan barnsben tränade kvinnor kunde komma ifråga för. Dagens massajer skall ha en liknande vana – männen där hoppar jämfota upp och ned framför kvinnorna i flera timmar, för den som är uthålligast och vigast, måste också vara den bästa jägaren, med de friskaste generna..
Modern holländska, som försöker ta efter Egtved-kvinnan i rekonstruerade original-kläder.. Inte helt lätt, som synes…
När man säger att Egtved-kvinnan är i 100% god hälsa, är det faktiskt inte helt sant. Man vet från gravfyndet, att hon har en läkt spricka på vänster skenben, som hon fick vid ungefär 16 års ålder. Antagligen var det när hon sprang eller hoppade – foten kan ha snubblat på en rot i skogen – men hon bör ha haft ganska god kroppskontroll – eftersom hon inte bröt benet helt, utan sannolikt skuttade till, vred benen fria eller landade på händerna, utan att något besvärligt benbrott eller någon svårläkt skada inträffade. Vi förstår nu också varför hon hade benvärmare om anklarna i graven – som dansare alltid haft i alla tider… Ta dessutom hennes tranbärsfärgade, rosa vin (inte mjöd !) 1,3 liter är mer än tillräckligt för hennes egen konsumtion. Hade hon druckit allt det på en gång, skulle hon sannolikt inte ha kunnat dansa eller uppträda alls.. Kom ihåg att vinet innehöll mer än 18 % alkohol, samt skvattram och pors, vilket lär verka som afrodisiakum och ge erotiska drömmar… Detta – plus massor av honung och fruktos, alltså fruktsocker – vilket är mycket bra i kombination med alkohol, om man vill bli okänslig för träningsverk och kunna dansa hela natten.
Det har påpekats att Egtvedt kvinnans kostymering inte vore helt omöjlig på dagens Rejv-fester i Köpenhamn heller, och att hon hade flera roller. Dels akrobat, dels kärleks-prästinna. Dessutom märlspiken i hennes grav, vilket tyder på att hon var segelkunnig, och de senaste rönen om hennes resor. Räcker detta inte till för att göra henne nog spännande för dagens kvinnor, så finns ju alltid kläderna.
Sk ”epic fail”
Många av dagens femininer har nämligen velat bli Miss Egtved. De har försökt klä sig som henne, gå som henne, dansa som henne, leva som henne. En av många, som uppenbarligen svårt fascinerats av Egtvedt-kvinnan är Anni Brögger, en danska som säger sig ha mottagit telepatiska budskap från henne, och även sett hennes danser i en dröm, varför hon numera utför exakta – säger hon – rekonstruktioner av dem. Anni Brögger uppfattar Egtvedt kvinnans danser som påminnande om orientalisk dans (ofta kallad ”magdans” ) och tror att de dansades sakta, med sensuella, svepande och kvinnliga rörelser, fast bevisen i form av figuriner och ristningar tyder på att de kan ha varit mycket snabbare, vildare och mer fysiskt krävande. Den enda motionsform våra dagars civilisation har som tillnärmelsevis påminner om hur originalet kan ha sett ut vore i så fall sk ”Pole Dance” – en konstform som de flesta fördomsfullt nog associerar med striptease och skumma barer.. I Nyhavn, eller någon annanstans.
Anni Brögger som extatisk prästinna i den vanliga ”brunsåsiga” dräkrekonstruktionen… Som aldrig var sann….
Andra – mer tillförlitliga rekonstruktioner – tar sin utgångspunkt från nyfunnet statymaterial – och visar hur Nerthus- eller Freja-kultens prästinnor antagligen bad, eller påkallade makternas uppmärksamhet.
Nej, Egtved-kvinnan utövade inte en solkult, men var en jordisk fruktbarhetsgudinna…
Kort sagt – Egtvedt-flickan har aldrig helt låtit sig fångas in av forskningen. Många har helt missuppfattat henne, och hon fortsätter att intressera och förbrylla. Än idag har hon sina fans och tillbedjare, och fast hon varit död i mer än tre tusen år, är hon ändå på ett märkligt sätt levande… Hon fortsätter att vara en vild liten sak helt enkelt, i sin alldeles för korta, genomskinliga kjol, sin inte speciellt skickligt gjorda bältesplatta och sin tröja, som mest ser ut som en avklippt T-shirt. (rekonstruktionen här ovan har fel urringning, och är helt enkelt för lång)
Vild sak – du gör var spak rak !
För övrigt är hennes klädsel inte heller unik. Man har hittat flera exemplar av liknande snörkjolar och stretchiga ”toppar” av ”avklippt Tshirt” karaktär, liksom Egtvedt kvinnans dräkt. För övrigt var toppen – mycket tunt stickad ull – också halvt genomskinlig, och kunde dras ned, så att den kunde stoppas in under det brickbandsvävda bältet av tyg kvinnan hade på sig, det som avslutades med två långa tofsar. Effekten var mer som en nätbrynja än en tung och otymplig, bylsig ylletröja, och antagligen var både bröst och bröstvårtor fullt synliga genom tyget – även om sena tiders pryda forskare censurerat bort det också…
Figuren från Grevens Vaenge är faktiskt ”topless” och har ingen tröja alls…
Egtved kvinnan i en ”städad” söt liten version av Royal Danish Copenhagen porslin…
Dessutom finns minst tre liknande dräkter i Sverige. I Skåne har man – nära Glumslövs backar och Öresund samt Kattarp och Väsby – hittat minst två gravar med bronsbleck till snörkjolar vilket också hittats i en grav från Södermanland som heller inte visas för allmänheten – kanhända därför att den anses för ”porrig” och alldeles för utmanande, vilket en del kristna kritiker tyckt om Egtvedt-kvinnan alltsedan hon hittades. Bronsrören eller bronsblecken måste ha fungerat ungefär som ett rassel-instrument, eller givit ett klirrande ljud ifrån sig, kanske inte olikt en kvinna i högklackat, som går omkring på ett hårt stengolv. Alltsammans för effekt-sökeriets skull, eller för att helt enkelt egga och retas. Sådan var kanhända Egtved-kvinnan – kanhända inte !
Själv träffade jag henne för första gången i original på Nationalmuséet i Köpenhamn för många år sedan, och även om hon inte kan tala eller ge ljud ifrån sig, så kan man så att säga samspråka med henne ändå. När hon dog, hade hon mängder av blommor med sig i graven. Detta – inklusive den lilla mänskliga detaljen med Rölleke-blomman som blev nedpressad av kistlocket, och som lades i graven ögonblicket före kistan stängdes – av någon som antagligen kände henne mycket väl – har också fått folk att fundera…
Hennes död måste ha kommit mycket oväntat, och nästan som en chock för alla runtomkring henne. Det visar bland annat den hastigt iordningsställda ekkistan, samt mängden av blommor hon hade med sig. Helt säkert var hon mycket uppskattad samt sörjd och saknad – man lägger henne inte som den andra gravläggningen i en storhög gjord av mer än 2 hektar högvärdig åkerjord inte för inte, och nära en storman som dött cirka tjugo år tidigare (och aldrig kände henne ens som barn, eftersom hon bevisligen var i sydtyskland då) om hon på något sätt vore oviktig, eller bara ett viljelöst litet kräk, som diverse multikulturalister velat få det till. Allt tyder på att hon var en individ av mycket hög status – utvald och närmast speciell – på grund av vad hon gjorde, eller den roll hon spelade i Bronsålderns samhälle. Det har funnits en tid när jag själv teoretiserat att hon kanske inte velat ha den rollen, och därför varit deprimerad mot slutet av sitt liv – men det motsägs helt av de fynd som nu kommit fram.
Egtvedt-kvinnan var bevisligen mycket rörlig, glad och reste ofta. Hon bör ha tillhört ett litet skrå, eller ett slags elit av prästinnor, som verkligen förkroppsligade Frejas roll på jorden, och det var nog ytterst få förunnat att ens se henne dansa, eller närma sig henne. Dioskorides, den romerska arméläkaren som var ”Surgeon general” eller chef för fältläkarkåren på Augustus tid, noterar att avkok på rölleka är bra för bland annat skavsår och småsår på fötterna, och örten kalldes därför ”Achillea” eller ”tusenbladig soldatört” av honom, liksom den idag lär heta ”herbe militaire” på franska.
I 90-tals musikalen om Egtvedt-kvinnan, lär man ha antagit att rölleke-blomman i graven gavs av en hemvändande älskare, kanske, som kom allt för sent och fann henne död i någotslags tragiskt triangeldrama – men verkligheten kan ha varit tvärtom. Egtvedt-kvinnan var den somr ests ut i världen långväga med skepp, medan hennes älskare – allraminst en hövdingason, faktiskt stannade hemma och styrde och ställde i det egna landet. I nga artiklar ur DN, valhänt skrivna och kanske utan de mer spännande teorierna, samt dessutom i flera fall felaktiga, kan ge oss dem minsta upplysning därom… Det gäller att inte slarva med detaljerna när man undersöker eller diskuterar fornfynd !
Kristendomens tid är förbi. Den svenska ”statskyrkan” är ett ont minne blott, och snart kommer MAJORITETEN i vårt land vara HEDNISK – för första gången på drygt 700 år. Polyteism och Humanism är framtiden, och något annat leder inte till någon större lycka för folkflertalet. Nyligen publicerade data från SCB, Statistiska Centralbyrån och ”Svenska” Kyrkan, eller den Lutheransk-Evangeliska Förtryckarapparaten visar sanningen.
Här på Hedniska Tankar tror vi på Öppenhet, och ett öppet samhälle. Vi har vår egen metod för att mäta när det sk ”Hedniska Skiftet” inträder, goda Humanister och Hedningar som vi är. Den tidpunkt, när ”Svenska” Kyrkan inte längre har en majoritet av befolkningen i Sverige i sitt ledband, kommer att inträffa före detta årtiondes slut – det är helt säkerställt av demografiska skäl, och det finns sannolikt ingenting, ingenting alls de kristna kan göra åt detta. Det MÅSTE också innebära en rejäl attitydförändring för detta unkna samfunds del. De kristna måste lära sig att förstå, att de inte har någon ”ledartröja” i Sverige, varken när det gäller sk ”själavård”, att representera vårt land utåt och mycket annat – framförallt måste de SLUTA blanda sig i vårt lands nationella politik.
Deras tid är ute. I morgondagens Sverige kommer det att vara självklart att vara polyteist, i synnerhet om man nu tror, att vårt land skall vara ”Multikulturellt”. Accepterar man multikulturalismen som en sanning, så är obegränsad polyteism den enda vägen framåt.
I slutet på 2023 var 5 484 319 personer med i detta totalitära samfund, eller 52,1 % av befolkningen, vilket var något mindre än Hedniska Tankars egna beräkningar om 52,23 %. Medlemstalet minskade med 0,8 % över ett helt år, och med den takten är det helt säkert att det Hedniska Skiftet inträder före år 2026.
Anno 2023 begärde 38 743 svenskar utträde och lämnade slav-religionen bakom sig. Samtidigt fastnade 10 889 stackars människor i en organisation, till vilken de måste betala, betala och betala 1-3 % av alla sina inkomster under sitt återstående liv – och vem har råd med det, i tider som dessa ?
Under årets första fyra månader år 2024 har 11 194 personer tydligt sagt ifrån. De vill INTE ha med någon påstått ”Svensk” Kyrka att göra längre, och vill inte förbli i träldom under en påstått ”allsmäktig” gud från Mellanösterns öknar, lika intolerant som Hamas. Sorgligt nog har 4669 personer – antagligen mestadels invandrre och lågutbildade – blivit meddragna och lurade av de kristna, och dessa stackars vrak vet inte vad som väntar. De kristna har redan händerna djupt nere i deras plånböcker, och snart blir de av med allt mer och mer pengar… Ändå upplever vi hittills i år ett positivt HEDNANDENETTO om 6525 personer – och detta betyder, att det minst tillkommer sådär 20 000 eller fler hedningar i år, eftersom hednandefrekvensen brukar stiga under årets andra halva..
Vår befolkning stiger på ett sätt som inte alls är Hållbart, givet krav på folkförsörjning och naturresurser. . Håll detta i minnet, liksom det faktum att det nu bara finns 5 477 794 personer kvar i vad som före år 2000 tvångsmässigt skulle vara en ”Statskyrka”. Dessa siffror tar dock inte hänsyn till det antal födda och döda bland de kristna under år 2023.
Detta antal beräknar ”Hedniska Tankar” så här:
SCB uppger att 24 234 medborgare avlidit under Januari – April 2024. Lyckligtvis har vi också ett positivt utvandringsöverskott om 2 785 personer, eftersom en hel del invandrare nu utvisas, eller återvänder till sina hemländer. Samtidigt har vi också många kriminella utrikes födda i landet, och de skall alldeles definitivt inte vara här.Vi vet att ungefär 64,5 % av de döda var kristna, enligt statistik från 2023, och det finns ingen anledning att anta att denna andel ändrat sig i nämnvärd grad. Det betyder ca 15 631 medlemmar färre i den ”Svenska” Kyrkan – eller den Evangelisk-Lutherska Kyrkan i Sverige, som det rätteligen BORDE heta – enligt mönster från vår Östra Rikshalva, Finland.
Tragiskt nog förekommer fortfarande en ohygglig ceremoni vid namn ”Dop” ännu i vårt land, då man begår rituella övergrepp emot mycket små och späda barn, och tvingar in dem i en religion och ett samfund som de aldrig någonsin valt själva. Dessa skändligheter borde vara förbjudna i lag.
Om vi antar, att 40,2 % av de levande födda tvingades genomlida det här farsartade, medeltida spektaklet tack vare grymma och hänsynslösa föräldrar, precis som år 2023, så innebär det att 9898 av 24 622 nya små medborgare kollektivanslöts till Monoteismen från födseln,vilket är fullständigt oacceptabelt i ett fritt och öppet samhälle, där vi tror på valfrihet för alla.
Detta innebär i sin tur 15 631 – 9898 = 5733 färre medlemmar i ”Svenska” Kyrkan. Nu kan vi subtrahera den siffran från den totala återstoden kristna, och då får vi 5 472 061 medlemmar som kvarstår i den Evangelisk-Lutheranska styggelse, som fortfarande orenar och besudlar hela vårt land. Givet en totalbefolkning på 10 704 269 personer – en del har ju stuckit härifrån – så blir det 51,12 % kristna
Välj själva en bättre metod för statistisk bearbetning om ni kan – vem som helst kan ändå granska dessa siffror.
Hedniska Tankar har offentliggjort sina beräkningar sedan 2016, och facit väntas ligga klart kring 30 Juni 2024 eller senare – då får vi se hur väl dessa beräkningar stämmer – men hittills har de visat stämma häpnadsväckande bra, år efter år.
Man påtvingar fortfarande oss alla en dold skatt, som man lögnaktigt kallar ”begravningsavgift” – för de Evangelisk-Lutherska hundarna vill ha Monopol på allt vad begravningar heter, och tvingar till och med de boende i Tranås och Stockholms kommuner att betala, betala och betala för något de aldrig valt – trots att dessa kommuner har alla begravningsplatser under kommunal förvaltning.
Från 52,8 % har vi gått till 51,12 % på bara ett år. Snart kommer det hedniska skiftet…
Minskningens hastighet är lägre detta år än annars, kanske tack vare krig och konflikter i omvärlden, samt ökad kriminalitet i Sverige – men ingenting lär kunna rubba den utveckling, som legat fast sedan 1970-talet, och än tidigare. Vårt land blir alltmer multikulturellt och multireligiöst – och då måste vi inse den bistra sanningen – oberoende vad vi nu själva har för åsikt eller trosuppfattning. Statskyrkans tid är oåterkalleligt förbi.
Samtidigt vet vi av erfarenheten, att andelen personer som går ur ”Svenska” Kyrkan kraftigt stiger emot varje års slut, inte minst därför att denna organisation ljuger medvetet, och säger att de ”inte kan” låta folk gå ur under månaderna November-December varje år, trots att ADB infördes redan på 1960-talet, och ”Svenska” Kyrkan under alla normala år – utom detta, då datasabotage förelåg – kan prestera statistik månadsvis.
Du som medborgare och som läser dessa rader betalar inte hundskatt ett helt år extra, om din hund är död. Inte heller betalar du bilskatt ett år extra, eller skatt på din båt, ifall du sålt dessa kommunikationsmedel. Då skall du heller inte TVINGAS betala för något du själv inte valt, eftersom det är helt befängt, och närapå juridiskt sett gränsar till brottet ”bedrägligt beteende” eller oredlighet. När det är helt uppenbart att det ÄR tekniskt möjligt att registrera utträden per år eller månad, varför då skattskriva och skattlägga i ett helt år extra ? Detta är en fullkomligt irrationell bestämmelse, en kvarleva från 1950-talet som inte hör hemma i 2020-talets Värld…
En försiktig prognos lyder på att minst ca 40 000 goda svenskar kommer låta sig Hednas i år, samtidigt som de kristna kanske drar med sig ca 9000 själar rakt in i det kristna helvetet och den eviga fördömelsen.
Innan detta årtionde är slut, kommer vi ha en hednisk, humanistisk och SEKULÄR majoritet i Sverige. VÅRT SVERIGE – inte deras !
Aningen fritt efter Loa Falkmans gamla Eurovisions-schlager hit ”Symfoni” från 1990…
Blasfemin, den ljuder stark och fin
Den stiger upp mot stjärnorna den melodin
Blasfemin, tar oss över gränserna
Polyteismen gör oss till ett enda folk
Ge Jyllands-postens teckningar en chans
Och hör Lokes skratt från någonstans
Och där solen sjunker ner
Och när natten känns lång
Då kan man lyssna till skämtarnas sång
Blasfemin, den ljuder stark och fin
Den stiger upp mot stjärnorna den melodin
Blasfemin, tar oss över gränserna
Polyteismen gör oss till ett enda folk
De hädiska ger sitt budskap i ballad
En skämt som gör dig verkligt glad
Och när hatets stormar för oss långt från vår hamn
För vinden fram en sång och ett namn
Blasfemin, den ljuder stark och fin
Den stiger upp mot stjärnorna den melodin
Blasfemin, tar oss över gränserna
Polyteismen gör oss till ett enda folk
Ja, Blasfemin, den ljuder stark och fin
Den stiger upp mot stjärnorna den melodin
Blasfemin, tar oss över gränserna
Polyteismen gör oss till ett enda folk
Ingen vederhäftig man. Tyvärr ”helt ute och reser”
Frans G Bengtsson, ”Röde Orms” författare – skrev en gång i tiden att det inte finns något bättre sömnpiller än en rejäl doktorsavhandling. Somnar gör man dock inte av Pastor Gregorius alla förgiftningsförsök, paskiller, smädeskrifter och småskrifter i en osalig blandning – snarare gapskrattar man..
Uppenbarligen har Fredrik Gregorius inte förstått, att Stadhagalder – som fortfarande praktiseras här och där på Island – går tillbaka på förkristna källor, även om de inte föreligger som skriftliga bevis. Men fortfarande använder man dessa kropps-ställningar för att lära ut både det latinska alfabetet och runorna till skolbarn, och de har också i alla tider varit brukade för att skicka meddelanden på långt avstånd. Befinner man sig ute till havs, eller kliver man upp på ett berg, en höjdsträckning eller någon annanstans i Islands nu som då skoglösa landskap, så är det ju ganska praktiskt att forma runor med kroppen – ifall man inte kan använda exempelvis lurar, kulning eller hornsignaler… Svårare än så behöver det inte vara – och det finns inget ”mystiskt” eller esoteriskt med detta.
Våra förfäder var i allt väsentligt högst praktiska människor, som använde sina skrivtecken för praktiska ändamål – och de fick ”trycka in” så mycket symbolik i varje tecken som möjligt, för skär man i trä eller hugger man i sten, går det inte lika lätt att få med lika mycket som när man skriver på papper, eller sitter framför ett modernt tangentbord. Detta har Gregorius helt misslyckats med att förstå. Samma eller liknande system har uppfunnits flera gånger om under historien – till sjöss idag använder man alltsedan Lord Nelsons tid eller det tidiga 1800-talet Flaggsemaforering till exempel – vilket bygger på principer som är mycket lika stadhagalder…
Den som vill lära sig att SIGNALERA kan med fördel FLAGGSEMAFORERA. ”Uti flottan, man lägger ut, man lägger till – djävla dönickar – stå still ! – uti flottan” (melodi: ”In the navy”)
Att även använda händerna för att teckna bokstäver – om man sitter i en mörk eller dåligt upplyst hall, till exempel – är en självklar uppfinning, och kan också användas vid ”ordlös” eller tyst kommunikation – som också finns i den moderna världen.. Här är några tecken som kan användas för att signalera till helikoptrar eller flyg, till exempel:
Och här Kaun eller K-runan, bara för att ta ett exempel av många…
Det finns ”inga konstigheter” med Stadhagalder – och att som Fredrik Gregorius löjeväckande nog försöka dra in rasism i sammanhanget, och påstå att alla som använder liknande tecken vore rasister, är snudd på ren idioti. Dykare, soldater och sjömän har i alla tider använt sig av enkla alfabeten eller sätt att signalera – med hela kroppen – vilket är ovanligt praktiskt, eftersom man alltid har den med sig. Det här är saker, som en överakademiserad skitstövel inte kan förstå.
Praktiskt lagda människor som försöker överleva till sjöss, eller i andra svåra situationer till lands, förstår detta rent intuitivt…
Att uppfinna tecken som dessa är inte svårt – det har säkerligen gjorts flera gånger i historien i helt olika miljöer och på helt olika platser…
Jag citerar, rörande Gregorius som person och hans ”forskargärning” ur en annan källa, och vad de flesta inom Asatro och Hedendom i Sverige redan konstaterat – många gånger.
Att man som Fredrik Gregorius kommer med ”forskning” som inte innehåller ett uns sanning, där man inte tar reda på något om det man skriver om, är tragiskt. Att det finns de i forskarvärden är inkompetenta är tråkigt, vi önskar naturligtvis att seriösa forskare skulle få bättre stöd. —-. Men vi ställer inte upp på att bli ett slagträ i deras agenda. Att lasta oss för sådant vi aldrig påstått, utan argument eller belägg är helt enkelt lögn.
Under slutet av 2008 publicerade Fredrik Gregorius sin doktorsavhandling ”Modern asatro”. Tråkigt nog blev inte denna avhandling heller vetenskaplig. Han skriver här väldigt mycket om Samfälligheten och om Nordisk Sed – trots att han fortfarande inte varit kontakt med oss, eller någon troende. Istället utgår hans avhandling enbart från de förvirrade föreställningar han funnit hos en liten samling nyhedniska asatroende. Då dessa inte kan något om Nordisk Sed så är det naturligtvis orimlig grund att bilda sig en uppfattning om vår tro ifrån – men det gör han alltså och gör en hel del konstiga anklagelser – helt utan grund i verkligheten. Han hittar på egna uppgifter och påståenden och använder nedsättande formuleringar och antydningar. Han läser in påståenden i texter som ingen annan kan hitta där. Han fabulerar ihop felaktiga medlemssiffror, påhittade inre konflikter och han tillskriver oss trosföreställningar vi inte har. Detta har troligen att göra med vår tidigare kritik mot hans oseriositet. Den medlem som förklarade för Gregorius när denne bad oss redovisa vår kritik blir följaktligen påhoppad och utsatt för personangrepp i avhandlingen. Gregorius verkar blivit fixerad vid denna person, då han till och med citerar texter med helt andra ämnen än avhandlingens från dennes blogg. Gregorius verkar ha förlorat omdömet fullständigt efter att ha fått sina fel redovisade – till den graden att kritiken av hans brist på saklighet används som källa i avhandlingen. Att det enda material i avhandlingen som verklig kommer från Samfälligheten är en beskrivning om vad som menas med vetenskaplig metod och inte handlar om vår religion hindrar honom alltså inte att läsa in fullständig obegripliga saker i texten. Även i de avsnitt som handlar om annat än Samfälligheten hittar han alltså på uppgifter, undanhåller viktiga fakta och kommer med helt ologiska slutledningar. Avhandlingen saknar helt enkelt vetenskaplighet. Fusket är så genomgående att vem som helst som kollar upp avhandlingens källor kommer att upptäcka detta.
Det är tråkigt att behöva skriva en sådan här dementi, men då vi trots vår öppenhet påklistras uppfattningar som vi alltid tar avstånd från så måste vi förklara det för en förvirrad allmänhet. Vi har inget ansvar för vad andras fantasier, lögner och förtal. Vi har en öppenhet ärlighet och föredrar att visa verkligheten för intresserade.
Detta skrevs redan 2008, och vad Gregorius angår, har han inte blivit ett spår bättre eller klarare sedan dess. Dessutom har han kontakter såväl med kristna samfund som med ”forn sed” rörelsen – som han flitigt citerar som en giltig källa – vilket faktiskt bevisar att hans ”forskning” glömmer det pinsamt uppenbara, och bara är att anse som lagom ”politiskt korrekta” över-akademiserade floskler.
Asatron är inte och har heller aldrig varit någon ”skriftlös religion” som vissa skitstövlar har mage att påstå, rakt fram i media. Den baseras på Eddorna och en djupgående litterär tradition, och en av de allra mest centrala texterna ur dem – inledningen till Runatal Hávamáls, där Oden själv i stor detalj förklarar för mänskligheten hur det gick till när han fann runorna, och hur dessa runor var och en kan användas, vilket är lärodiktens fortsättning. Självklart var denna tradition muntligen traderad genom hundratals, ja kanske tusentals år innan dess, och för alla de som lögnaktigt går fram i media och påstår att vi aldrig någonsin kan finna kunskap om själva tron, om dess innehåll och ritualer, vill jag bara säga att de far med osanning.
Asatron är en levande tro. Den är ingen falsk, egenpåhittad ”fornsed” skapad av odugliga små hipsters, miljövänster eller tjackpundare – som nyligen tillåtits komma dragandes med sina knasiga påståenden i såväl UNT, Hallandsposten som diverse ”poddar” som man påstått ska ha skapats i utbildningssyfte av två gymnasielärare någonstans. Ni får lov att tro mig, när jag förklarar för er att jag är högst måttligt imponerad av dessa herrars insatser, när jag själv hållit på med en blogg som denna i över tio år.
Själv sysslar jag inte med någon ”sed” eller en tom mekanisk upprepning av okänt ursprung. Inte heller är jag ”forn” eftersom jag lever här och nu – i nutiden.
En sak är människor som är nya inom det här – Hallandsposten berättar om en förvirrad rödhårig kvinna, som ännu inte inser vilket misstag hon begått. Vi kan alla råka ut för ”fake news” eller rena faktafel. Men personer som bara upprepar och sprider de här felen – år efter år – vad kallar man dem ?
För min del kallar jag dem inte längre för kladdsockar, utan skitstövlar, rätt och slätt.
En kladdsock är en person som kanske har lite otur när hon eller han tänker, så att säga. En skitstövel, däremot – är en person som förstör hela kulturkretsar.
I den muslimska traditionen – ifall någon nu inte visste det – brukar somliga religionsutövare påstå att bara Monoteister skulle vara ”Ahl Al-Kitab” eller bokens folk. Det är fel i sak och djupt oriktigt, därför att även Kojiki, Mahabarata, Eddan och andra polyteistiska skriftliga traditioner de facto existerar, och har gjort det i tusentals år.
Den som i patetiska landsortstidningar typ Hallandsposten eller ”Höglandsnytt” förfäktar dylika sanningar är och förblir en värdelös nolla enligt mig, en lögnare, en faktaförfalskare, en skenhelig idiot.
Tusen år och mer av skriftlig och litterär tradition – sådant kan man inte förneka, ”hoppa över” eller springa ifrån… Sanningen skall segra till sist, liksom Särimner…
Ifråga om Naturismen, var han otvivelaktigt öppen, eftersom han ville inviga både min mor och mig i denna lära, men när det gällde politiken var han slugare och mera hemlighetsfull, ty han blåvägrade att före min 18-års dag överhuvudtaget berätta vem, vad eller vilka han röstade på – med den enda motiveringen att ”Vi har faktiskt Valhemlighet i det här landet pojk, så sköt dig… för HELVETE sköt dig…”
Sk ”Nakenbröllop” direktsänt i Svensk TV under självskriven medverkan av ingen stort mindre (och ingen stort mer) utom Friherre och Baron Carl Johan Rehbinder !
Det är först på senare tid, som jag insett hur pass klok och insiktsfull han i själva verket var, när han åberopade Valhemligheten, en demokratisk och grundläggande rättighet, som många människor i vårt land numera glömt bort. Men sådant var en gång också Valfaders Val.. ty somt måste döljas, vilket framgår av Runatal Havamals, 18 strofen– eller den 163:e om man tar hela Hávamál med allt dess innehåll i beaktande – och varför just siffran 18 är betydelsefull i sammanhanget, samt vad som står i denna 18:e strof, förstår nog endast de invigda.
Emellertid, Malin Arlinder-Ekberg avhåller gladeligen ”Nakenbröllop” läser vi i Svd, och visar fram vad andra anser måste döljas, i sitt oerhörda kristna bakdanteri och muslimska fjanteri…
De som verkligen – allt sedan sina tidiga tonår – provat på nakenhet i fri samvaro med stora mängder och hopar av andra nakna människor, vet att nakenhet är det mest osexiga som överhuvudtaget finns, eller kan upplevas. Merparten av mänskligheten – eller för den delen även kvinnskligheten är nämligen inte fysiskt eller erotiskt attraktiv, och ser heller inte sådan ut.
De flesta levande människors kroppar som finns idag, eller som vanligen omger er i vardagslivet – låt vara att de kropparna är påklädda – och det är nog fan bäst, beroende på hur en del svenskar ser ut nuförtiden – är nämligen odrägligt fula, ska ni veta – särskilt om man studerar dem på nära håll. Svensken av idag, och ännu mer svenskan, är nämligen inte längre något fysiskt praktexemplar, som under den klassiska antiken – särskilt inte när det gäller personer som är medelålders, eller lite till åren..
Muslimernas slutsats, om att alla kvinnor – utan några undantag – måste täckas över med stora hucklen eller skynken, bara för att de muslimska männen inte ska inledas i frestelse, visar bara hur svaga, ynkliga och rent ut mindervärdiga dessa muslimska män är,allra helst som de inte kan hejda sig eller ens har vett att veta hur man uppför sig inför en naken kvinna. Om man inte kan se nakna kvinnor utan att genast tänka på sex, eller på något sätt alltid kopplar ihop de två begreppen, är man kanske sjuk i huvudet eller översexuell, och i så fall bör man nog söka hjälp snarast, då terapi väl finns att få.
Nordiska Kvinnor kan ge de muslimska karlkräken ett NORDISKT svar…
Jag nekar visserligen inte till att för en känslig ung man i sina tidiga tonår kan Naturismen, eller förlängd, flera dagars vistelse i Nordiska Naturistläger förstås vara förknippat med vissa smärre, initiala problem – skam till sägandes. Detta har självklart också hänt mig, men det är ingenting jag bryr mig om numera.
Vi män har nämligen ett slags körriktningsvisare, som fälls ut i vackra och unga kvinnors närvaro, ifall ni inte kände till detta faktum från den mänskliga biologin. Om vi nu är riktiga män, dvs. Kvinnor, däremot måste vara ordentligt kåta och sava som björkar om våren, så att det rinner nedför deras ben – först då brukar deras upphetsade tillstånd märkas, eftersom även unga kvinnor i den åldern är rätt sluga, och förstår att dölja sina känslor väl, vilket kloka kvinnor ofta gör, och väl alltid gjort eller kommer göra- liksom de kan ”fejka” en hel del annat, om de vill och om det beger sig.. Så är det i naturen, förstår ni – och även i den svenska Midsommarnatten, med dess av gudamakter givna, fria natur.
Min naturism har jag alltid haft nytta av, under mitt Asatrogna och Hedniska vuxna liv. Mitt hem har oftast varit kasernen, studentkorridoren, inhyseslägenheten. Mitt universitet är gatan. Mitt sommarnöje är Sveriges omgivande hav, dess vatten, skogar och sjöar.
”Natten kom, och de seglade ständigt” – Ur Odyssén, 22:a sången
Jag har inte tid för någon djävla Katolicism, heliga Birgittor eller personer, som inte ens kan göra sina behov från en reling, när skeppet lutar och det blåser som hårdast. Därför har jag heller inga tabun mot nakenhet – inga särskilda tabun i alla fall – och det ingick inte i den svenska Allmogens plägseder under äldre tid – läs folklivsforskaren Carl Herman Tillhagens böcker om inställningen till kropp och kläder förr, om ni vill veta.
Självklart gick man med bar överkropp sommartid förr, när skörden skulle bärgas. Självklart ror man bäst ett skepp om sommaren, i stiltje och hetta, utan kläder på överkroppen åtminstone, och det gäller såväl kvinnor som män. För friktionens skull, och för vassa tofters, som annars skär in i röven; må man bruka fårfett eller lanolin, eller annars sitta i linnekläder och allsköns trasor.
För en Norrlänning, eller en Finne, exempelvis, var det självklart att spänna ifrån hästarna naken, om gäster kom till en gård, och det skulle hampa sig så eller hända, att Finnen respektive Norrlänningen badade bastu när besöket kom, vilket oftast var fallet om lögardagen eller kvällarna.
Visste ni att alla grenarna i de ursprungliga Olympiska Spelen utom retorik och musik – som också ingick – gick av stapeln med NAKNA deltagare ? (Nu blev ni allt RÄDDA, kristna som ni är…)
Kristna människor har alltid varit RÄDDA för nakenhet, liksom muslimerna. De tror till och med, att om en naken far eller mor visar sig nakna för ett naket barn någon enstaka gång, så kommer hemska saker att hända, och alla kommer att hamna i den eviga elden eller det kristna helvetet, det helvete på jorden som de kristna alltid har skapat åt alla andra. Angående eviga eldar och Naturister, så kan jag säga er att ingen Naturist grillar naken, av rent praktiska skäl. Även på deras läger och sammankomster sommartid, så används funktions-kläder, och även om HÄXOR och Nyhäxor, exempelvis- ofta sägs utföra sina riter nakna, så är det inte alls så spännande som det låter – ingen vettig människa i de Nordiska länderna skulle gå ”Skyclad” Vintertid, om inte efter ett rejält bastubad, eller som en övning i konsten att tåla kyla..
Endast INNA SHEVCHENKO – tro det om ni vill – gör ofta slag i saken, för som kvinna är hon ofta ganska NAKEN ( ”Hon Kom, MOTORSÅG och Segrade” )
De flesta svenska kvinnor – oftast de allra fulaste eller mest oattraktiva bland dem – talar ofta om sk ”feminism” eller hur ”frigjorda” de är. Det har varit ”inne” i vissa vänsterkretsar att göra så, ända sedan det tidiga 1960-talet. Men svenska kvinnor är oftast inte frigjorda alls. De är oftast frigida, insnöade och dumma. Jämfört med vissa andra nationers kvinnor, så har de ingenting alls att komma med på nakenhetens område, eller för den delen det sexuella området – ifall man nu nödvändigtvis m-å-s-t-e blanda ihop fysisk nakenhet med sex – och tro mig, tro mig – för jag v-e-t och talar av egen erfarenhet – som inte nödvändigtvis måste anses vara så farligt dyrköpt. Inte heller Ukrainska kvinnor måste vara dyrköpta, förresten. Ge dem bara en bra motorsåg, något att verkligen kämpa för och lite handledning – så klarar de sig väldigt bra själva, helt utan män – det vet jag också.
Av egen erfarenhet.
Somliga ”Naturister” har naturligtvis gjort ett slags religion av sin nakenhet, som de bedriver sommartid. De påstår på helt falska och uppdiktade grunder, att rituell nakenhet skulle omöjliggöra alla former av mänsklig aggression, eller få slut på alla krig, exempelvis. Detta är ingenting annat än kvalificerad, över-civiliserad Bullshit.
Alla ”ursprungsbefolkningar” – som ofta varit just nakna till vardags, vilket de moderna Naturisterna inte alltid är – eller som vant sig vid nakenhet i grupp, vet redan, att man på intet sätt blir kärleksfullare i sin vardag av att vara just naken. Keltiska och Germanska krigare – Bärsärkarna – och Chatter, Pikter och många andra – visade att man mycket väl kan slåss, kriga och dräpa naken – om man vill slåss med fullständigt dödsförakt, vill säga.
Pikterna i Skottland, till exempel – hade för sed att måla sig blåa i ansiktet och över hela kroppen med Vejde-färg, och i naket tillstånd gå till anfall emot tungt rustade Romerska yrkessoldater… Det fungerade verkligen, för att bära 30 kg utrustning, är inte alltid så bra – och vrålande horder av galningar med kalktvättat hår – rena ”blådårar” är inte alltid trevliga att bekämpa eller slåss emot – så nog GÅR det att slåss naken, bara man vill – det kunde några på AMF 1 också...
”och för övrigt är det väl ungefär… Samma maniska kristna dårar här som där…”
Hittar man ett föremål som det här, så är det antagligen en BÅTNIT och ingen dekorationsnit det rör sig om…
Hedniska Tankar 