Och vi mötte ett skepp I den svalkande monsun
Där vi ångade mot Röda havet opp
En fullriggare det var och dess namn var Taifun
Som nu segla från Ostindien till Good Hope

Vår kapten gav nu order att vi skulle hissa flagg
Och vi hissade den gula och den blå…

Ur en sång av Evert Taube, ”Möte i Monsunen”

Att segla under falsk flagg går inte an, om man är Hedning eller Polyteist. Statstelevisionen har nyligen påmint oss upprepade gånger – i mer än en veckas tid, faktiskt – om en Rumänsk Kustskeppare i Donau-fart, som egentligen aldrig skulle ha befarit det Svarta Havet, där jag själv också seglat, som alla vet. Där sitter han nu tryggt, uppe på bryggan i sitt eget närapå ägandes fartyg, som jag nu också sitter framför mitt eget elektroniska Hlidskjalf, där jag kan se ut över alla Världar.

Vår Rumänske kustskeppare – ombord på ett fraktfartyg med god kapacitet för spannmål – inte till Afrika, men Mellersta Östern – SVT slarvar som vanligt med sin nyhetsbevakning – gråter en skvätt, och förvrider sitt ansikte till en trött grimas; eftersom han under rådande förhållanden inte ens vågar meddela sin egen familj var han är någonstans, eller vart han måste föra sitt fartyg och sin besättning. Så är det ofta på sjön, förstår ni. Den som själv varit sjöman, och fört agerande befäl ombord, om så bara på ett litet, litet råsegelfartyg med kanske åtta mans besättning, och en längd över allt på 9 meter drygt – för att korsa hela Östersjön, från Grisslehamn till Kotka och till såväl Tallinn som Viborg, torde vara medveten om, att det inte räcker med att ”be till gud” vilket vår Rumänske kapten som fraktar spannmål i väl plomberade lastrum bakom stängda luckor – faktiskt hotat med att göra.

Ånej.

På sjön råder andra gudar, för där behöver man fler än en – det visste redan våra förfäder, som var nordbor.

Främst av allt behöver den rumänske skepparen – som fraktar Ukrainsk spannmål, och således behöver en Blågul flagg, han med –  Njord, gud för handel och skeppsfart, för det är detta han håller på med. Den kristne guden, JHVH har mycket lite att säga till om på sjön, för där råder helt andra gudamakter.

Därtill behöver han Tor, och Tors styrka, för Tor råder över såväl vindar och regn som väder till havs, ja över de allra grövsta stormar.

Tors och Hymers fiske, avbildat på en runsten av den moderne Runristaren Kalle Dahlberg på Adelsö i Mälaren

Vår Rumänske skeppare tänker kanske på hur det skall gå, om de närmar sig Ormön vid Ukraina, eller nu också ska befara Ukrainska farvatten, för det har han inte räknat med – han trodde att de kristna och deras gud skulle hjälpa honom, men på sjön räcker inte sådant – som jag redan skrev. Han kan ännu anropa allt sitt manskap att gå i båtarna, och lämna skeppet, vilket SVT också skildrar i sitt lilla reportage.

Nu behöver han även hjälp från Ran, den stora kvinnan i havet, som kan rädda honom med sitt nät, när han klättrar neråt längs skeppssidan från sitt stora fartyg.

Ran, som hon såg ut i en av mina Hedniska Kalendrar, anno 2012 – 2015

Rans hår är vanligen svart, svart som de mörkaste havsdjupen där Ägir, hennes make bor – han som var Mannan Mac Lir eller ”havets son” hos de gamla Kelterna, som också en gång funnits på Rumänskt område, och vid Donaus stränder där Goterna – som talade ett nordiskt språk – en gång levde. Där fanns även greker – de befor Svarta Havet de med, och kom till floden Borysthenes eller Dnejprs gamla trakter, invid Kimbrike Chersonnesos, eller det som vi numera kallar halvön Krim. Redan det Bysantinska Riket hämtade Ukrainsk spannmål därifrån, liksom Romarna och många andra.

På just halvön Krim – nära Sevastopol – har något annat hänt för dagen. Där meddelar  ISW – Institute for the Study of War – direkt från London och trakten runt Gower Street lika säkert som brittiska admrialitetets sjökort (jodå, jag har själv använt dem, i just dessa fartvatten) att den ryska Svarta Havsflottans Marinhögkvarter träffats av en missil från den Ukrainska sidan, vilket lär leda till att spannmålstrafiken bortåt Odessa, där vår Rumänske kapten far fram, lär gå åtskilligt lättare. Det kanske är bäst. Tyvärr måste man välja sida här i Världen – man kan inte segla under falsk flagg, som sagt – och krig är ändå krig.

Kanhända kommer vår Rumänske skeppare och kapten också erinra sig alla Randöttrarna, kanske desamma som Heimdalls nio mödrar, Himinglæva – som himlen lyser igenom – Dúfa – den dövande, Blóðughadda, den röda våg som syns där solen går ned, Hefring – som är sjöhävningen, Unn, som är en flod, Hrönn, ”Rönn är Tors bärgning”, minns vi ju från Skaldskaparmál, där Geirröds flod-döttrar Greip och Gjalp förekommer – dessutom betyder det stor otur att ha rönnträ med sig i en båt, i synnerhet rorkultar och annat, som lätt kan brytas av – det vet jag av egen erfarenhet. Så följer Bylgia eller Bölja, Bara eller bärvågen, den våg som bär (tramset på svenska Wikipedia av Lasse Liten Lönnroth, en helt oduglig Eddaöversättare och E-mer-i-Thurs kan ni helt glömma) som möjligen – tack vare förvirrade medeltida munkar inomhus – också bytts ut emot Dröfn, den dråsande, brusande vågtoppen. Vet man inte allt detta, och håller man det inte noga i minnet, ja då har man inte alls ute på sjön att göra, inte om det ska blåsa mer än 20 sekundmeter.

Den som blir varse alla Rans nio döttrar gör kanske bäst i, att sitta ned i båten (Illustration från det stormiga Irland)

På det svartaste av hav finns inga ”Fjoll-jollar”, och man får inte blanda ihop M/S Patricia från Operation Dynamo, 1940 – med HMS Patricia, som varit svenskt örlogsfartyg, till exempel – även om båda dessa skepp eller fartyg (men aldrig någonsin ”båtar” – en båt kan enligt internationella definitioner aldrig ha en större längd överallt än 10 meter ) ursprungligen har sitt ursprung hos den Engelska örlogsflottan under första hälften av nittonhundratalet.

”Thunbergeri” på sjön är också totalt meningslöst, liksom på land – för vår Rumänske skeppare och hans besättning på 5-6 man (fler är de ändå inte) kan inte släpa med sig såvärst många kvinnor eller barn ut på det Svarta Hav, de faktiskt skall befara. Här gäller det att klara livhanken och göra sitt jobb – och inte hamna i mycket dåligt sällskap – för så är det på sjön…

Vem stöder lilla Greta ? Varifrån kommer alla dessa ”Snedseglare” och vad är det för ideal, de hyllar och omfattar…. ??

Sådana Randöttrar eller om det nu var Radondöttrar vill man inte, repetera inte ha med ombord, eller ens ha i sin närhet – trots ”Svenska” Kyrkans eviga ”migrationskonferenser”. Här hjälper inget ”gud som haver”, varken böner eller klagosånger, för det kommer man inte långt med. Allt kan radieras, ja strålas, och via Radio, till exempel, kan vår Rumänske Kapten också göra sig hörd ombord – men han lever inte som en Zigenare, bara därför att han råkar vara just Rumän.

Diverse rykten, utspridda bakfram eller sidlänges av någon lärare på en skola, eller av någon annan – Statskontrollerade medias rapportering verkar just nu mer än lovligt oklar – får man också ta med en nypa havs-salt, ja faktiskt TVIVLA mycket på, om sanningen ska fram – och det är just det den ska…nej skall…

Jag lämnar er alla med en fin Sjömans-sång, minst lika fin som Evert Taubes – även om denne aldrig var Franskättad, utan just German och Nordeuropé – konstnärer kan kanske göra så, men den Hedniska, Asatrogna, Polyteistiska levnadskonsten är byggd på sanning, inte på lögn – inte på fria associationer – för det duger inte i längden.

Här berättas inte några ”skepparhistorier” om lastfartyget Edmund Fitzgerald – från början närapå felkonstruerat – som gick över ett inlandsvatten, benämnt Lake Superior eller ”Övre Sjön”. Att kocken till sist kom ut på däck, och sa ”Fellas, it has been good to know ya !”  är också dagsens sanning, enligt alla tillgängliga källor och reportage, som skapades av den Kanadensiske sångaren, författaren och låtskrivaren Gordon Lightfoot från Kanada, på sin tid.

Han visste vad han skrev om, och gillade inget förbannat fjolleri eller någon ”gud” för han visste vad han talade om, just den hösten som alla höstar. Det är snart Höstdagjämning, och då kommer er Hedning sända en repris,från förr om åren. Putins Kock, ni vet – och hela Ledningen för ”Wagner Group” är också döda nu, fast det är en annan historia, en annan bit av den hedniska historien och tiden, som aldrig står stilla utan går framåt.

Leve Polen, och det Fria Rumänien. De okända – som fick bort de tre ryska brigaderna i TransDnistrien eller Moldavien, fast vi aldrig fått höra sanningen om dem ännu.

SLAVA UKRAINI !!