Dagens Nyheter, fortfarande Sveriges största dagstidning, publicerade idag en inte särskilt vetenskapligt korrekt eller välskriven artikel, som är tänkt att redovisa de senaste rönen om Egtved-fyndet från Danmarks bronsålder. Dessa har nyligen redovisats i tidskriften ”Nature” (inte ”Scientific Reports” som DN skriver – detta är fel i sak). DN skriver redan i sin rubrik, att Egtved-kvinnan kom från Sverige, vilket är fel i sak det också, eftersom data som redovisas i artikeln med all säkerhet tyder på att hon kom från Sydtyskland eller Schwaben istället. Vidare var Egtved-kvinnan vist ingen flicka, som det står i artikeln.  (Hon bör rätteligen kallas för kvinna – hon var ungefär 20-22 år gammal vid sin död, baserat på antropometri och osteologiska data, sannolikt aningen äldre än den felaktiga datering baserad på enbart hennes tänder, som tidningen redovisar, och som också finns på Wikipedia.)

Bland de vidare sakfelen i artikeln finns också ett uttalande från en Kristian Kristiansen, professor vid institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet. Han påstår att Egtvedt-kvinnan fick en egen gravhög, vilket också är fel i sak. Det fick hon inte alls. Den gravhög – från ungefär 1400 fk. som hon låg begraven i, var ursprungligen rest över en helt annan manlig person i ca 45-50 års ålder, som dog minst 20 år före henne och som med all säkerhet knappast var samtida. Hon låg nedgrävd i utkanten på denna stormansgrav, som var minst 23 meter i diameter och mer än 8 meter hög när den restes, fast på 1920-talet, när Egtvedt-fyndet hittades, hade graven eroderats ned till ett djup av föga mer än metern. Detta har forskare känt till i minst 40 år nu, sedan Lone Hvass, en dansk arkeolog, skrev om fyndet under mitten av 1970-talet.

Såhär såg Egtved kvinnans mer än metertjocka eksarkofag ut, när den i februari 1921 blev framgrävd av en hänsynslös jordägare på jakt efter brytbar torv.

Dessutom påstår professor Kristiansen, att de brända ben av ett kremerat barn i åldern 5-6 år (bålet hade mer än 800 graders temperatur och var fackmannamässigt rest) som Egtved-kvinnan har med sig i ett bylte vid sitt ena ben, skulle vara en yngre släkting eller ett syskon. Detta är också närapå fel i sak, därför att det aldrig bevisats, att det rått den minsta släktskap mellan dem. Flera andra forskare har genom åren antagit, att precis som den döde stormannen i gravhögens mitt skyddat Egtved-kvinnan i det hinsides, kan barnet mycket väl ha placerats i hennes grav som ett slags följeslagare eller för att det skulle få beskydd. Sannolikt var det en medlem av samma stam, som dog strax före kvinnan i graven.

Inte heller den datering DN redovisar stämmer. Egtvedt-kvinnans träkista av ek är visserligen fälld sommaren eller hösten 1370 fk, men den tillverkades ursprungligen inte alls för henne, utan för en avsevärt längre person, som har en kroppslängd på mer än 1,85 – vilket inom parantes var ganska vanligt på bronsåldern. Ekkistan har dessutom ett fyrkantigt hål i botten, som vatten kunnat rinna ur. Antagligen skulle den mer än metertjocka ekstammen få en helt annan användning än att bli en gravkista när eken fälldes, och när Egtvedt-kvinnan dog strax före Midsommar, 1369 fk eller med andra ord året efteråt, hade någon antagligen köpt eller kommit över ekkistan för billigt pris, och med största hast ställt iordning den för att rymma Egtvedt-kvinnans kropp. Vid hennes fötter fanns ett extra utrymme, där minst 1,8 liter starkt Tranbärsvin (med en ursprunglig alkoholhalt på upp emot 18 %, det visste man redan på 1930-talet) förvarades i en svepask. Det var visst inte fråga om blott och bart mjöd, som det står i DN:s artikel.

Tysk rekonstruktion av Egtved-kvinnans ekkista, som inte alls var gjord för att passa henne, utan till för en mycket längre person

Vidare hade Egtved-kvinnan inte alls skor på fötterna, som DN hävdar, utan benlindor eller något som liknade 1980-talets benvärmare. Man vet också att de lindor som satt om hennes anklar och fötter kom från ett helt annat, kasserat plagg, antagligen en halvrund mantel avsedd för en man, med invikt fåll. De övriga detaljerna i hennes dräkt och utstyrsel skall jag kommentera så småningom, men låt mig först bara konstatera att vad DN idag publicerar, i och för sig inte är den värsta förvridningen eller vinklingen av de vetenskapliga fynd som nyligen gjorts i Danmark. Det har förekommit än mer osakliga och tendensiösa skriverier i Danmark, som bland annat påstår att det faktum att Egtvedt-kvinnan kom från sydtyskland och sannolikt hade de flesta av sina kläder tillverkade där, skulle vara ett argument för massinvandring till dagens Danmark, eller sk ”multikulturalism” vilket med all säkerhet Egtvedt-fyndet inte är – för sådana påståenden har strängt taget inte med saken att göra, och inte med någon vetenskap heller.

Men låt oss börja från början.

1921, när den danske jordägaren och feodalherren Peder Platz hade bestämt sig för att bryta torv, och helt förstöra den sk ”Storehöjen” som sedan urminnes tid låg på hans marker, visste hans arbetare och drängar inte vad de skulle sätta spaden i..

Den första teckningen av kistans innehåll, som visar hur välbevarad kroppen var. När den utsattes för luftens syre, förstördes den under loppet av några dagar, och övergick i en vit, fettliknande massa. 1921 skedde ingen som helst konservering ”av kostnadsskäl” och man hade inte heller några metoder för att bevara fyndet, t ex genom att frysa in det med flytande kväve.

En kall februaridag fann de ekkistan, som låg under grundvattennivån, och när de slog hål på den med spadar, sprutade det plötsligt upp en fontän med blodröd vätska. Arbetarna blev mycket rädda, och sprang därifrån. Så småningom lät dock Platz tillkalla expertis från Nationalmuséet i Köpenhamn, som dock inte alls var trakterad av att resa hela vägen till Jylland under en smällkall och vintrig februari. I närvaro av Thomas Thomsen, muséets äldste inspektör, lyfte man så sakta av eklocket till kistan, som bevarats i ett lager av blålera och därför fungerade som ett slags ”tidskapsel”. Chansen att göra liknande fynd är för alltid borta nu, eftersom försurning i marken och surt regn från EU ändrat den danska jordmånen, och när det 1947 konstaterades att det fanns 75 000 storhögar från Bronsåldern i Danmark – så fanns det bara ca 19 200 stycken kvar år 1973, och idag mindre än 12 000, enligt de senaste beräkningarna. Chansen att hitta en ny ”Egtved-kvinna”  i Norden är med andra ord nästan obefintlig. Hon är den enda i sitt slag, och vi kommer aldrig någonsin mer få möta någon som henne.

Den blodröda vätskan som sprutat upp ur graven, visade sig vara eklut och inte blod. Egtvedkvinnan låg invirad i en råhud från en oxe (inte en ko) som måste varit av en uroxes format, eftersom den var mer än 2 meter lång och väl räckte till att hölja hennes vidpass 1,60 m höga, späda och spensliga kropp. Egtvedkvinnan var inte undernärd, utan hade mycket god fysik, men var magerlagd sedan födseln. Hon bör ha vägt kring 50 kg, och hade B-kupa, enligt vad man räknat ut. Hennes mått i övrigt lär ha varit nära de klassiska ”36-24-36” och i dagens värld kunde hon mycket väl ha varit fotomodell eller fitness-instruktris. Hon åt en sund och välbalanserad kost, även om hon mot slutet av sitt liv kan ha upplevt perioder med mindre födotillgång, (hårda vintrar ?) men dock ingen regelrätt svält – vilket visas av de nya fynden – Strontium-analys på hennes naglar och tänder (benstomme och skelett kunde inte bevaras, vilket är typiskt för kroppar som legat i eklut) och har ingen karies, utan felfria vita tänder. Hon bet hårdare på höger sida, har man konstaterat, och var också högerhänt, som de flesta människor idag. Sk forensisk analys av rättsmedicinare på 1920 -talet visade att hon hade mycket välmanikyrerade och välklippta naglar, och man angav de numera utdöda yrkena ”maskinskriverska eller växeltelefonist” som en sannolik sysselsättning om hon levat på 1920-talet, eftersom hon inte hade några valkar i händerna, inga förslitningsskador alls; utan var vid mycket god hälsa vid sin död, efter vad det ser ut.

På 1920-talet, när hon hittades, fanns det dock ett allvarligt problem, som gjorde att hennes kvarlevor inte fick ställas ut, utan märktes som ”osedliga” av de kristna. Till Egtved-kvinnans utstyrsel hörde en ca 30-cm kort (vid bärandet, den är längre idag) mini-kjol av snören, ett sk ”snörskört” som hon bar utan några trosor under. Kjolen var nästan helt genomskinlig och mycket tunn, men har svällt under tidens lopp av gravläggningen, därför att de fina ylletrådarna i lammull (Merinofår från alperna, enligt vad forskare nu hunnit konstatera – riktigt mjuk kvalitet) nästan lösts upp. Mera om snörkjolen och hur den tillverkades, kan ni läsa här.

Egtved-kvinnans snörskjol var helt genomskinlig, bars utan trosor och antagligen gjord i mycket starka färger, för att synas på långt håll.

Nästan alla sentida rekonstruktioner av Egtved-kvinnans dräkt visar henne utan bar midja och med sedesam, knälång kjol, vilket hon inte alls hade i verkligheten. Man visar också tjocka, bylsiga ”ollar” på hennes överkropp i stället för den lätta sommardräkt hon i själva verket bar, och alla nutida rekonstruktioner visar oftast hennes kläder i en mörkbrun, tråkig, tobaksaktig färg, trots att man sedan åtminstone 1970-talet vetat, att de inte alls såg ut så i originalskick. Dessutom vet vi att hon var äkta blondin, även om hon nuförtiden blivit rödhårig, tack vare ekfärgningen av hennes tillhörigheter. Hennes pubeshår – som delvis var rakat (intet nytt under solen, ej heller under kjolen – minns det flickor !)  var nämligen rakat på sidorna, och lämnade bara en liten hårtott i en triangel upptill. Att raka könet gör man förmodligen inte så värst ofta, om man inte tänkt visa det offentligt, eller tänkt sig ha oralsex eller sex med flera olika partners, vilket Egtvedt-kvinnan antagligen kan ha haft, eftersom hon var ogift och inte alls bar de långa kjolar som användes av gifta kvinnor.

Man har länge vetat om, att Egtvedt-kvinnans kläder var i klara naturfärger, och att hennes ”top” eller T-shirtliknande plagg var i ljusare färg än kjolen.

1920-talets kristna moralister ville inte veta av, att Egtvedt-kvinnan skulle ha varit danska.

Den allra första dräktrekonstruktionen, gjord av utgrävningsledaren Thomas Thomsen, år 1924 visar en sedesam, censurerad flicka i mer än knälång kjol… originalet var betydligt djärvare och friare..

De pekade på hennes skallform och ansikte – nästan helt runt, med höga kindknotor, ganska fylliga kinder, svag uppnäsa, utan markerat hakutskott och med bred mun – som antydde att hon var av Östbaltisk ras, eller kom söderifrån, från Alpområdet. Denna åsikt, som tyska forskare på 1930-talet delade, har numera också visat sig var alldeles riktig, och 100 % korrekt.

Det har aldrig gjorts någon riktig ”forensisk” ansikts-rekonstruktion av Egtvedt-kvinnan vad jag känner till – trots att man hade ett perfekt avtryck av hennes ansikte i graven. I modern frisyr och klädsel skulle hon se ut ungefär såhär… Typiskt östbaltiska, ”finska” drag som synes (modellen på bilden är 50 % finska)

Att Egtvedt-fyndet ändå blivit så känt som det blivit, får nämligen tillskrivas den tyska ockupationen av Danmark. Först under 1930-talet hade man kommit så långt, att hon inte blev ”barnförbjuden” utan att det var tillåtet att se henne och hennes kostymering utställd på museum…

”Miss Egtved” som Germansk ideal-kvinna, ca 1932

Efter andra världskriget hade Egtved-kvinnan förvandlats till ett slags symbol för ”Danskhet” och nu gjordes allt för att betona, att hon var en ”Dansk pige” vilket var den gängse bilden av henne under 1950-talet. Hennes dräkt – som bevisligen var mycket exklusiv, och inte alls bars till vardags – blev nu antagen som ”allmän sommardräkt för alla ogifta kvinnor på bronsåldern” trots att det aldrig fanns det minst bevis för det, och att bevisen istället pekar åt ett helt annat håll, som vi snart ska få se.. Peder Platz, jordägaren som grävt upp kvinnan ur graven, blev på 1950-talet kort före sin död spiritist, och tyckte sig ha fått budskap från andevärlden från den döda. Han krävde att kroppen skulle återbegravas genast, eftersom Egtvedt-kvinnan klart och tydligt var ond på honom, och annars nog skulle hämnas efter hans död, men av detta blev förstås inget, eftersom Platz mestadels antogs ha blivit fullständigt ”tåssed” som det heter på danska. För det materialistiska 1950-talets danskar var detta med ”budskap från andevärlden” inte inne alls, utan ratades. Gravhögen blev dock återuppbyggd till originalstorlek, och en gravsten över Egtvedt-kvinnan – rubricerad som äkta danska – sattes ut..

50-talets rekonstruktion, med alldeles för tjock tröja och kjol i ”jämnbrun” färg, täckt mage och för stor bältesplatta…

På det frigjorda 1960-talet och under hippie-eran ansågs Egtved-kvinnan vara ett bevis för ”fri kaerlighed” och gruppsex på bronsåldern, och man påpekade att hampa hittats i Oseberg-fyndet, vilket inte alls hade med saken att göra, och dessutom inte alls bevisar, att hampfrön förekom annat än för att odla hampa till rep, eller möjligen som bedövningsmedel i skeppsapoteket, vilket är en minst lika giltig teori.

1960-talets rekonstruktion. Märk den lätt afro-inspirerade frisyren, vilken inte alls finns hos originalet (Egtvedt-kvinnan hade högst ca 23 cm långt hår i klassisk ”page”. Dessutom hade hon ingen lång lugg…)

Under 1970-talet skulle Egtvedt-kvinnan förklaras vara ”proletär” och dessutom renlärig Marxist-feminist, vilket hon absolut inte kan ha varit, eftersom inget av dessa begrepp alls existerade på bronsåldern. Nu skulle hennes dräkt bortförklaras som att hon var en 100 % hårt arbetande hantverkskvinna, som tillverkade sina kläder helt själv, och dessutom gjorde den benkam och den märlspik som finns i graven. Att hennes dräkt inte alls är lämpad för t ex bronsgjutning (man går inte barbent och arbetar med het metall) och att hon skulle fått träspån eller hornbitar rakt upp i skrevet, ifall hon suttit och täljt eller karvat i trä eller horn, bortsåg man också helt ifrån. Praktisk arkeologi och försök med dräktrekonstruktioner visade helt klart, att Egtvedt-kvinnans utstyrsel var till för dans – och nu hade man hittat bevis för den saken i staty-form, men 1970-talets vänstervridna forskare ville förstås inte ens nämna det fula ordet ”religion” ihop med Egtvedt-kvinnan. De senaste rönen visar att Egtvdt-kvinnans kam, bältesplatta och dräkt sannolit var köpt, och inte alls egentillverkad. Dessutom anser man numera, att hon helt klart tillhörde åtminstone den övre medelklassen i bronsålderns samhälle, eller var en person med mycket speciella funktioner.

Så kom 1980- och 1990-talen. Nu fick Egtvedt-kvinnan dåligt sällskap av en del danska nationalister, men det skulle bli ännu värre…

På 2000-talet blev hon föremål för bland annat en musical – som genast ”floppade” i Köpenhamn samt ett mycket grovt rasistiskt serialbum, gjort av en fanatisk ”multikulturalist” som skildrar alla danskar som en sorts blonda, människoätande apor, helt utan förstånd och som ett slags sämre ras av halvmänniskor, medan en superintelligent svarthårig (!) Egtvedt-flicka (ungefär som ett slags ”Ayla” i Jeanne M Auels bedrövliga ”Grottbjörnens folk” )  offras och hängs i närmsta träd, vilket är ren lögn och ett slags kristen hat-propaganda…

Det är faktiskt så, att ingen forskare någonsin fastställt Egtved-kvinnans dödsorsak, och hon dog absolut inte som ett offer, eller av något yttre våld. Det finns inget enda spår av något sådant i hennes grav, och heller inte av några invärtes sjukdomar. En outgiven roman på nätet (som jag tyvärr tappat bort länken till) lanserar tanken att hon skulle kunna ha lidit av epilepsi eller ett medfött hjärtfel, magerlagd, tanig och smal som hon var – men det borde också ha visat sig i alla de ytterst detaljerade medicinska undersökningar som genomförts under årens lopp. Gift kan också uteslutas. Hennes kropp var visserligen nästan helt förruttnade när hon efter mer än en månad ovan jord kom på undersökningsbordet i Köpenhamn år 1921-1924, men man kunde ändå ta vävnadsprover från henne. För något år sedan konstaterade man att hennes DNA tyvärr inte går att extrahera, så vi kan inte ”klona” henne och låta henne födas på nytt vilket en del människor faktiskt föreslagit på det största allvar. En klon, tillverkad på hennes gener, har såklart inte samma minnen, och kommer heller inte få samma personlighet (därför att den växer upp i dagens värld, och inte för över 3000 år sedan) men vi får åtminstone veta, om hon var 100 % fri från sjukdomar, vilket faktiskt är fullt möjligt. De flesta forskare tror fortfarande, att Egtvedt-kvinnan levde ett sundare och friskare liv än dagens genomsnittsbefolkning…

De senaste rönen visar, att hon minst två, tre gånger deltagit i långa handelsfärder söderut, utanför Danmark, och till Suebernas land i Schwaben, där hon antagligen var född.

Dagens bild: En tuffare, sexigare, sjöfarande, stark och självmedeveten Egtved-kvinna (enda felet här är att hon inte hade skor på fötterna)

Faktiskt ger de nya rönen en hel del ökad trovärdighet åt vad Cornelius Tacitus och andra romerska författare skriver om Suebernas urnordiska ursprung – Romarna var nämligen helt säkra på att Sueber och Svioni, samt Danii, som de sa, sedan urminnes tider hört ihop och haft ett mycket nära handelsutbyte längs bärnstensvägen. Än idag finns det många ljusblonda Schawbiskor – och jag själv har faktiskt sällskapat med minst en av dem – så jag känner till deras egenskaper… Bärnstensvägen är bara ett samlingsnamn för en handelsväg som ibland gick längs Rhone, ibland längs Rhen och Donau ned till Norditalien, och vidare ut i Medelhavsområdet. Man har hittat bärnsten i Egyptiska gravar från Egtved-kvinnans tid, och Egtved ligger vid en havsvik på Jylland, där handelsvägar korsas. På ena sidan ligger Nordsjön, och härifrån kom Britanniens tenn, och mötte Bergslagens koppar. Bärnsten från Baltikum såldes också här, och trakten kring Egtvedt var en blomstrande ängsmark med inslag av björkskog och odlad åker, enligt vad man konstaterat.

Egtveds storhög byggdes förresten av den finaste åkerjorden – två hektar röjdes av från den allra bästa matjorden, enbart för att skapa en monumental grav, vilket är intressant att veta.

Redan tidigt antog man att Egtvedt-kvinnan kan ha varit ett slags ”Majdrottning” eller en prästinna – men inte alls i någon ”solkult” som man felaktigt fått för sig. Tacitus berättar om de sk ”Nerthus-folken” på södra Jylland och de danska öarna – exakt samma trakt som Egtved-kvinnan kommer ifrån. Dessa dyrkade Herta, Nerthus, Njärd, Earth, Gefjon eller den givande jorden i kvinnlig gestalt, och kring Midsommar, skriver Tacitus, besökte gudinnan själv människorna och reste och färdades vida omkring hela riket – som Egtvedt-kvinnan helt säkert också gjorde. Även den sen-hedniska Isländska berättelsen om Gunnar Helming och Frejskonan, gudens Frejs hustru i mänsklig form pekar åt samma håll.

Seden att utse Majdrottningar är spridd över hela Nordeuropa, och förekom också i Danmark och Sydsverige tills början på 1900-talet. ”Majbrudar” var vanligast kring Valborg, men förekom också kring Midsommar, och att bli vald till Majbrud var oftast ett slags hedersbetygelse – men av tvivelaktigt slag, i alla fall enligt de kristna. På min farmors tid – hon ska också ha varit ”majbrud” i sin ungdom – sa man att man helst skulle ta ”en rikti dansekatta” eller en så illa beryktad kvinna som möjligt, som var van vid det här med sex; till majbrud, och ”den som varit majabrud, får aldrig någon brudeskrud” – för hade man spelat Gudinnan Freja själv inför allt folket, och uppfört Frejas roll, så att säga, kunde det vara svårt att bli gift på ”normalt” sätt efteråt.

Många har påpekat att Egtvedt-kvinnans grav inte innehåller något guld, vilket är ytterst märkligt. Alla andra Ekkiste-begravningar man hittat innehåller massor av guldföremål – några med enorma guldhalskragar – och alla kvinnor (oavsett ålder) är också klädda i långkjol, oavsett när på året de gravlagts. Skrydrups-kvinnan, med sitt mer än 80 cm långa, rikt flätade hår är bara ett exempel. Hon skall ha varit ungefär 18 när hon dog, och är minst 15 cm längre och mycket kraftigare än den taniga och alldagliga Egtved. Hon har mer än ett hekto guld med sig i form av stora, tunga örhängen – men Egtvedt kvinnan har bara en liten bronsring i ena örat, och en inte särskilt fint gjord bätesplatta – bland annat är ornamentens linje-mönster ”fel” gjorda har man konstaterat, och ser ut att vara tillverkade av en ganska klumpig bysmed.

Sedan länge har man förstått att Egtved kvinnans klädsel gjorde henne utvald, och att hon sannolikt var en helig prästinna…

Väldigt få forskare har uppmärksammat bältesplattans storlek – den är ganska liten, ca 20 cm – och placering – rakt över skötet ! Den är gjord för att vara blank, och dra åskådarnas uppmärksamhet till sig – man kan tänka sig vilken effekt den gjort i fackelsken – ungefär som en modern ”disco-kula” eller strobe light… Allas blickar kom automatiskt att dras nedåt, emot Egtvedt-kvinnans mage eller rättare sagt in mellan hennes ben.. Det enda dyra föremål Egtvedt-flickan har med sig i graven är faktiskt hennes mycket fint arbetade benkam, som antagligen var ett högstatus-objekt. Överhuvudtaget hade bronsålderns toppskikt mycket konstfullt utarbetade frisyrer – fröken Skrydskrup är bara ett exempel – för kunde man ha råd att låta andra ansa och arrangera ens hår dagligen, var man självfallet mycket rik. Också så långt bort som i Japan (geishas!) signalerar fina kammar en speciell ställning i samhället, och inte bara det… På 1960- och 1970-talen gjordes många fynd i Danmark av små ”danserinde figuriner” i samma snörkjol som Egtved-kvinnan (fast ännu kortare) som gör baklänges-volter, där de visar skötet och vad de har mellan benen…

Bronsålderns kvinnor var med all säkerhet inte blyga. Sexualskräck, eller rättare sagt rädsla för kvinnlig sexualitet, är något som kommit med kristendomen. Det här var 1600 år före kristus. På svenska hällristningar från Bohuslän har man hittat sk ”voltigör-figurer” eller kvinnliga och manliga akrobater, som hoppar från ett skepp till ett annat – eller över ett skepp – med exakt samma rörelse som i de danska figurinerna…

Manliga figurer har alltid klart utsatt kön, och oftast någon form av (Tors)hammare eller vapen, vilket de kvinnliga figurerna (utan synligt kön) inte har. Samma förhållande råder också på norditalienska ristningar från Val Camonica vid samma tid, och många tror att de också skulle vara gjorda av nordbor, som kommit farande längs bärnstensvägen.  Vid ungefär samma tid som gravläggningen i Egtved, gjordes den här monumentala fresken på Kreta. Bildade och väl utbildade läsare känner säkert igen den…

Det ”kretensiska tjur-hoppet” rekonstruerat…

Man vet, att i stort sett alla bronsålders-civilisationer (eller ännu äldre kulturer) ägnat sig åt vighets-uppvisningar, akrobatik eller vissa gymnastiska lekar. På Kreta var dessa säkert förbehållna en viss utvald elit, och så var antagligen också fallet i Norden. Den kvinna kunde väljas till Nerthus- eller Freja prästinna som kunde dansa längst, hårdast och snabbast. Att förkroppsliga gudinnan vid Midsommar och uppträda för en hel stam på en centralt belägen plats som till exempel Egtvedt var helt säkert inte för envar – det var en mycket stor ära, och något bara ytterst få, kanske sedan barnsben tränade kvinnor kunde komma ifråga för. Dagens massajer skall ha en liknande vana – männen där hoppar jämfota upp och ned framför kvinnorna i flera timmar, för den som är uthålligast och vigast, måste också vara den bästa jägaren, med de friskaste generna..

Modern holländska, som försöker ta efter Egtved-kvinnan i rekonstruerade original-kläder.. Inte helt lätt, som synes…

När man säger att Egtved-kvinnan är i 100% god hälsa, är det faktiskt inte helt sant. Man vet från gravfyndet, att hon har en läkt spricka på vänster skenben, som hon fick vid ungefär 16 års ålder. Antagligen var det när hon sprang eller hoppade – foten kan ha snubblat på en rot i skogen – men hon bör ha haft ganska god kroppskontroll – eftersom hon inte bröt benet helt, utan sannolikt skuttade till, vred benen fria eller landade på händerna, utan att något besvärligt benbrott eller någon svårläkt skada inträffade. Vi förstår nu också varför hon hade benvärmare om anklarna i graven – som dansare alltid haft i alla tider… Ta dessutom hennes tranbärsfärgade, rosa vin (inte mjöd !) 1,3 liter är mer än tillräckligt för hennes egen konsumtion. Hade hon druckit allt det på en gång, skulle hon sannolikt inte ha kunnat dansa eller uppträda alls.. Kom ihåg att vinet innehöll mer än 18 % alkohol, samt skvattram och pors, vilket lär verka som afrodisiakum och ge erotiska drömmar… Detta – plus massor av honung och fruktos, alltså fruktsocker – vilket är mycket bra i kombination med alkohol, om man vill bli okänslig för träningsverk och kunna dansa hela natten.

Det har påpekats att Egtvedt kvinnans kostymering inte vore helt omöjlig på dagens Rejv-fester i Köpenhamn heller, och att hon hade flera roller. Dels akrobat, dels kärleks-prästinna. Dessutom märlspiken i hennes grav, vilket tyder på att hon var segelkunnig, och de senaste rönen om hennes resor. Räcker detta inte till för att göra henne nog spännande för dagens kvinnor, så finns ju alltid kläderna.

Sk ”epic fail”

Många av dagens femininer har nämligen velat bli Miss Egtved. De har försökt klä sig som henne, gå som henne, dansa som henne, leva som henne. En av många, som uppenbarligen svårt fascinerats av Egtvedt-kvinnan är Anni Brögger, en danska som säger sig ha mottagit telepatiska budskap från henne, och även sett hennes danser i en dröm, varför hon numera utför exakta – säger hon – rekonstruktioner av dem. Anni Brögger uppfattar Egtvedt kvinnans danser som påminnande om orientalisk dans (ofta kallad ”magdans” ) och tror att de dansades sakta, med sensuella, svepande och kvinnliga rörelser, fast bevisen i form av figuriner och ristningar tyder på att de kan ha varit mycket snabbare, vildare och mer fysiskt krävande. Den enda motionsform våra dagars civilisation har som tillnärmelsevis påminner om hur originalet kan ha sett ut vore i så fall sk ”Pole Dance” – en konstform som de flesta fördomsfullt nog associerar med striptease och skumma barer.. I Nyhavn, eller någon annanstans.

Anni Brögger som extatisk prästinna i den vanliga ”brunsåsiga” dräkrekonstruktionen… Som aldrig var sann….

Andra – mer tillförlitliga rekonstruktioner – tar sin utgångspunkt från nyfunnet statymaterial – och visar hur Nerthus- eller Freja-kultens prästinnor antagligen bad, eller påkallade makternas uppmärksamhet.

Nej, Egtved-kvinnan utövade inte en solkult, men var en jordisk fruktbarhetsgudinna…

Kort sagt – Egtvedt-flickan har aldrig helt låtit sig fångas in av forskningen. Många har helt missuppfattat henne, och hon fortsätter att intressera och förbrylla. Än idag har hon sina fans och tillbedjare, och fast hon varit död i mer än tre tusen år, är hon ändå på ett märkligt sätt levande… Hon fortsätter att vara en vild liten sak helt enkelt, i sin alldeles för korta, genomskinliga kjol, sin inte speciellt skickligt gjorda bältesplatta och sin tröja, som mest ser ut som en avklippt T-shirt. (rekonstruktionen här ovan har fel urringning, och är helt enkelt för lång)

Vild sak – du gör var spak rak !

För övrigt är hennes klädsel inte heller unik. Man har hittat flera exemplar av liknande snörkjolar och stretchiga ”toppar” av ”avklippt Tshirt” karaktär, liksom Egtvedt kvinnans dräkt. För övrigt var toppen – mycket tunt stickad ull – också halvt genomskinlig, och kunde dras ned, så att den kunde stoppas in under det brickbandsvävda bältet av tyg kvinnan hade på sig, det som avslutades med två långa tofsar. Effekten var mer som en nätbrynja än en tung och otymplig, bylsig ylletröja, och antagligen var både bröst och bröstvårtor fullt synliga genom tyget – även om sena tiders pryda forskare censurerat bort det också…

Figuren från Grevens Vaenge är faktiskt ”topless” och har ingen tröja alls…

Egtved kvinnan i en ”städad” söt liten version av Royal Danish Copenhagen porslin…

Dessutom finns minst tre liknande dräkter i Sverige. I Skåne har man – nära Glumslövs backar och Öresund samt Kattarp och Väsby – hittat minst två gravar med bronsbleck till snörkjolar vilket också hittats i en grav från Södermanland som heller inte visas för allmänheten – kanhända därför att den anses för ”porrig” och alldeles för utmanande, vilket en del kristna kritiker tyckt om Egtvedt-kvinnan alltsedan hon hittades. Bronsrören eller bronsblecken måste ha fungerat ungefär som ett rassel-instrument, eller givit ett klirrande ljud ifrån sig, kanske inte olikt en kvinna i högklackat, som går omkring på ett hårt stengolv. Alltsammans för effekt-sökeriets skull, eller för att helt enkelt egga och retas. Sådan var kanhända Egtved-kvinnan – kanhända inte !

Själv träffade jag henne för första gången i original på Nationalmuséet i Köpenhamn för många år sedan, och även om hon inte kan tala eller ge ljud ifrån sig, så kan man så att säga samspråka med henne ändå. När hon dog, hade hon mängder av blommor med sig i graven. Detta – inklusive den lilla mänskliga detaljen med Rölleke-blomman som blev nedpressad av kistlocket, och som lades i graven ögonblicket före kistan stängdes – av någon som antagligen kände henne mycket väl – har också fått folk att fundera…

Hennes död måste ha kommit mycket oväntat, och nästan som en chock för alla runtomkring henne. Det visar bland annat den hastigt iordningsställda ekkistan, samt mängden av blommor hon hade med sig. Helt säkert var hon mycket uppskattad samt sörjd och saknad – man lägger henne inte som den andra gravläggningen i en storhög gjord av mer än 2 hektar högvärdig åkerjord inte för inte, och nära en storman som dött cirka tjugo år tidigare (och aldrig kände henne ens som barn, eftersom hon bevisligen var i sydtyskland då) om hon på något sätt vore oviktig, eller bara ett viljelöst litet kräk, som diverse multikulturalister velat få det till. Allt tyder på att hon var en individ av mycket hög status – utvald och närmast speciell – på grund av vad hon gjorde, eller den roll hon spelade i Bronsålderns samhälle. Det har funnits en tid när jag själv teoretiserat att hon kanske inte velat ha den rollen, och därför varit deprimerad mot slutet av sitt liv – men det motsägs helt av de fynd som nu kommit fram.

Egtvedt-kvinnan var bevisligen mycket rörlig, glad och reste ofta. Hon bör ha tillhört ett litet skrå, eller ett slags elit av prästinnor, som verkligen förkroppsligade Frejas roll på jorden, och det var nog ytterst få förunnat att ens se henne dansa, eller närma sig henne. Dioskorides, den romerska arméläkaren som var ”Surgeon general” eller chef för fältläkarkåren på Augustus tid, noterar att avkok på rölleka är bra för bland annat skavsår och småsår på fötterna, och örten kalldes därför ”Achillea” eller ”tusenbladig soldatört” av honom, liksom den idag lär heta ”herbe militaire” på franska.

I 90-tals musikalen om Egtvedt-kvinnan, lär man ha antagit att rölleke-blomman i graven gavs av en hemvändande älskare, kanske, som kom allt för sent och fann henne död i någotslags tragiskt triangeldrama – men verkligheten kan ha varit tvärtom. Egtvedt-kvinnan var den somr ests ut i världen långväga med skepp, medan hennes älskare – allraminst en hövdingason, faktiskt stannade hemma och styrde och ställde i det egna landet. I nga artiklar ur DN, valhänt skrivna och kanske utan de mer spännande teorierna, samt dessutom i flera fall felaktiga, kan ge oss dem minsta upplysning därom… Det gäller att inte slarva med detaljerna när man undersöker eller diskuterar fornfynd !