Barnbok av Martin Widmark sprider kristna fördomar om Vikingatiden. Faktafel och skräckhistorier (inlägg från 2019/02/13 )

Ibland möter man skildringar i dagens barnbokslitteratur som är såpass stereotypa, felaktiga och fördomsfulla att man nästan häpnar. Nu hör recensioner av barnlitteratur vanligen inte till mina intresseområden, och heller inte till ett ämne som tagits upp i just denna blogg särskilt ofta, men en annan recension av bloggaren ”Booklover” skriven så sent som igår, fick mig faktiskt att haja till på allvar.

Låt INTE era barn läsa denna bok. Den är till bredden fylld med Adam av Bremens gamla skräckhistorier, och plagiat från den föga vederhäftiga Hollywood-serien ”Vikings”

  Författaren är en Sverige-fientlig RASIST !!

Både signaturen ”Book Lover” och författaren Martin Widmark, som skrivit boken, hävdar att den ska vara byggd på fakta. Den bärande tesen i alltsammans, eller det huvudbudskap som förs fram, är att Asatroende är onda människor, som sysslar med människo-offer och dräper trälar. Sådant är det budskap, som man försöker sälja till Sveriges barn. Boken hårdlanseras just nu kommersiellt, och har – vad värre är – köpts in av AdLibris sedan den utkom i Oktober förra hösten och därför börjat spridas till våra kommunbibliotek under förespeglingen, att det skulle röra sig om en faktabok. Men vad som står i den, är inte fakta. Jag citerar, från en annan sajt:

Julen 2018 kommer böckerna om Halvdan och Meia som film med Peter Haber i huvudrollen och det blir även ett brädspel. Vikingaspelet är ett världsomfattande och spännande familjeäventyr, där du och din familj även lär er mer om vikingatiden.

Bland annat lärs här ut, att det skulle förekommit människo-offer i Gamla Uppåkra till Frejas ära, och att Uppåkra och Lund skulle ha varit samtida stadsbildningar. Inte ett enda spår av offrade människor eller ”trälpojkar” som det ska vara fråga om i den här boken har någonsin återfunnits, varesig i Uppåkra eller Gamla Uppsala eller någon annanstans i tusentalets Sverige, som man säger sig skildra här. Rätta mig gärna om ni anser att jag har fel. Både Uppåkra-boplatsen utanför Lund och Gamla Uppsala har ytterst nogrannt grävts ut av arkeologer i omgångar, men man har aldrig någonsin hittat något sådant där. I Gamla Uppsalas fall inleddes undersökningarna redan på Hjalmar Stolpes tid eller 1880-talet, och så har man fortsatt, så länge någon vetenskaplig arkeologi alls existerat i Sverige. Ändå har man inte en enda knota, inte ett enda bevis för att där förekom människo-offer, annat än Missionsbiskopen Adam av Bremens gamla kristna skräckhistorier, lika vittnesgilla som någonsin Ayatolla Khomeinis eller Islamska Statens berättelser om livet i väst i våra dagar, men för all del – de är kanske ”historiska källor” även de. Varför ska svenska barn få lära sig, att byggnader som de här är ”läskiga” och ”onda” ?? Är inte vanliga röda stugor med vita knutar också ”onda” i så fall ?? Eller kristna träkyrkor ??? Berättelsen skildrar fördomsfullt Gudahovet (inte termplet!) i Uppåkra som ”läskigt” och Freja-Prästinnan (det heter Gydja!) som en stereotyp, äcklig gammal häxa. Scener ur boken är direkt hämtade och inspirerade av den amerikanska Hollywood-serien ”Vikings” (som bland annat gått på HBO Nordica-kanalen i flera säsonger) där också gräsliga, frånstötande och helt med kristna ögon skildrade ”människo-offer” förekommer – saker som bevisligen aldrig existerat i verkligheten, i alla fall inte alls på det sätt eller den tidsperiod som ”Vikings”-serien från Hollywood anser sig skildra. De kristna har dille på Vampyrism och Människo-offer, och återkommer alltid till detta, när för dem främmande kulturer ska skildras. Jämför med deras egen sk ”heliga nattvard” Själv trodde jag att dagens skolbarn inte fick lära sig Adam av Bremens hutlösa lögner längre – men här förgrovas de och görs ännu värre. Det enda arkeologiska bevis för ”människo-offer” som jag känner till ur Svensk arkeologi från Vikingatiden är den sk ”Älgmannen” från Birka, men han levde på 800-talet, inte 1000-talet. Älgmannen upptäcktes redan på 1960-talet, och är verkligen inte ett problemfritt fynd. Han har visserligen lämningar av två andra, fragmentariskt bevarade skelett från vuxna män (inte barn!) med sig i graven, och kristna forskare har då genast tolkat dessa som offrade trälar, samt sagt att ”Älgmannen” ska vara en lapsk schaman eller nåjd, som via handelsfärder på något oförklarligt sätt ska ha begravts på Björkö i Mälaren. Det är minst sagt en förvånande och kontroversiell tolkning, som inte helt håller streck på tvåtusentalet (senast någon skrev om saken i akademiska publikationer, var 1990) eftersom man hittat många ”dubbelbegravningar” sedan dess, bland annat i Norge. Det finns många olika tolkningar av vad de kan bero på, och det behöver inte alls röra sig om offer, det är alla seriösa arkeologer numera eniga om. Ekonomiska historiker, från Eli Heckscher och framåt, var och är medvetna om att Träldomen infördes på bred front av kristna. Visserligen fanns ”gävträlar” eller folk som på grund av att de var lagbrytare och våldsmän dömdes till träldom, eller som frivilligt fick bli det till följd av fattigdom, krigsfångenskap och annat även tidigare, men detta var sällan eller aldrig någon ärftlig träldom, och sattes inte i system, förrän under den kristna tiden, då adelsgårdar och stormanshus kom. Träldomen i Sverige avskaffades först i Magnus Erikssons landslag på 1350-talet, som alla skolbarn vet (eller visste på 1980-talet, innan den svenska skolan havererade fullständigt) och att då – som denna barnbok, betitlad ”Bland Trälar och Gudar” hela tiden hävdar, bara anklaga hedningarna är djupt, djupt osakligt. Historieförfalskning, rent av. Vad som däremot står i Ansgars krönika, bland annat – är att Ansgar och de kristna gjorde ”pojkuppköp” i Hedeby, därför att de kristna munkarna skulle ha ”sällskap” under sitt missionerande, men att Hedeby-borna jagade ut dem ur sin stad, när detta pedofila tilltag upptäcktes... Det är ju konstigt, att författaren Martin Widmark, som säger sig vara så faktaintresserad, inte har reda på detta. Förljugen idyll á la ”Ronja Rövardotter”. Lillgamla, overkligt kloka barn mästrar dumma, illaluktande och fula vuxna… Redan Astrid Lindgren försökte med detta, och det var kitsch redan då… Huvudpersonerna Halvdan och Meja skulle lika gärna kunna heta Hans och Greta, och känns inte alls levande, utan som stereotypa papp-figurer i lite lätt Astrid Lindgren-anda. Man gör våld på historien, när man låter en hednisk pojk möta en kristen jänta (helleduddanedej, så sött så !) och låter Kristendom och Hedendom samexistera, när vi vet att Uppåkra liksom Gamla Uppsala Kungsgård brändes och skövlades av just de kristna, vilket vi har arkeologiska bevis för. Lund och Uppåkra var aldrig heller samtida städer, och när de två extremt ädla och godhjärtade barnungarna förstås smugglar in de ”oskyldiga trälbarnen” till Lund, som är till bredden fyllt med söndags-skoleaktigt snälla människor (men Freja-prästinnan är ful, ond och grym – liksom alla hedniska vuxna, när de inte är svettiga dumbomar eller hjälplösa clowner) är det återigen fördomar vi ser, upprepade ad nauseam, ungefär som i Sven Wärnströms gamla ”Trälarna” . Slutligen också detta – jag citerar från sajten ”book lover” som verkligen är okritisk, och inte har gjort någon faktakoll alls, vad jag kan förstå:

För den läsare som är ute efter fakta om den här tiden, har man däremot redan fått till sig många intressanta insikter. Visste ni exempelvis att vikingar på resa vid den här tiden inte vågade att gå på toa ensamma? Då var nämligen risken att bli rånad som störst. Därför fick den nödiga alltid ha med sig ett par kamrater som fick stå vakt medan behoven utfördes.

• sajten ”Booklover” 2019-02-19

Skulle detta vara fakta ? Varifrån kommer denna information i så fall ifrån ?? Denna lögn – inklusive lögnerna om dålig hygien bland Vikingar – har vi hört förr, även om mina läsare kanske inte vet varifrån det lögnaktiga påståendet kommer. Denna skröna står att läsa i Harris Birkelands gamla bok ”Nordens historie i middelalderen etter arabiske kilder (1954) där Ibn Fadhlan och andra arabiska krönikörer (som inte alls var exakta ögonvittnen, utan mycket partiska i sin historieskrivning – Ibn Fadhlan själv är en som problematisk ansedd källa) lägger ut texten om Nordbornas allmänna ddumhet och feghet osv – alltsammans saker som Martin Widmark i sann PK-anda spinner vidare på. Hans vikingar är förstås genomgående räddhågade, misslyckade som krigare och överlistas lätt av små barn, som förstås hela tiden är exemplariskt kloka. Verkligheten var med all säkerhet inte sådan. Man erövrar inte hela Danelagen, Gårdarike och skakar hela Karl den Stores Frankiska rike genom att vara en räddhågad clown, och upptäcker heller inte Vinland på sådant sätt, även om Martin Widmark kanske är en riktig rosafärgad krake själv, och i vartfall ingen Sverigevän. Vill ni läsa VEDERHÄFTIGA och SANNA sagor för BARN från just VIKINGATIDEN ?? Ja, i så fall kan ni läsa berättelsen om ”Höttur” (hämtad från Rolf Krakes Saga) eller ”Tors färd till Utgårda-Loke” (ur Eddan). Jag LOVAR er att de är mycket, mycket bättre än Martin Widmarks trams… och dessutom är de ÄKTA Vikingatid… se gärna sajten ”Unga Fakta” som ger era barn allt de behöver… Någon Rånrisk uppstod knappast för beväpnade Vikingar, ens ”på toa” (nej, det fanns inga toaletter då – däremot fanns dass och fjölar !) men själva behovet av vad man kallar ”god fältdisciplin” när man befinner sig i ett stridsområde, eller med andra ord i krig, verkar herr ”Booklover” och hans civila tramsebyxor till gelikar inte ha reda på. För egen del kan jag tala om för er, att det väl för H-streck-E är en sjävklarhet, att du låter din sidokamrat täcka din rygg med en AK 4, när du använder en ”50x50x50” eller sk ”P-grop” (som det så vackert heter) även idag. Också nutida svensk FN-trupp i Bosnien, hemvärnssoldater och till och med värnpliktiga under utbildning (ja, nu har vi återinfört vpl, som bekant !) har gjort så, och om nu Ibn el Sinna, Al idrisi eller de andra arabiska geograferna åsåg detta, på IbnFadhlans tid (800 talet) – vore det egentligen så konstigt, kära ”booklovers” ?? DÅLIGA FILMER eller sk ”Badmovies” om Vikingatiden finns det en hel del – och ingen av dem är vederhäftig för fem öre… Här har vi åter en liten ”Halvdan” eller ska vi säga Halvdann, ja URKASS, rent av… PS: Vill era barn ha lättlästa fakta på engelska, eller lära sig språk – så kolla in denna sajt istället !  

Asatemplet om ”Inkräktarna” – ny roman om Asatro (artikel från 18 Augusti 2015)

Den Hedniska sajten ”Asatemplet” – som inte behandlar sk ”forn sed” och annat som du helt klart bör avstå ifrån – recenserade idag en nyutkommen roman av den tidigare för mig helt okände författaren Linus Karlén. Böcker som skildrar Asatron och Hedendomen i ett positivt ljus är det sannerligen inte gott om i dagens Sverige, även om undantag finns. Till de absoluta klassikerna hör givetvis Frans G Bengtssons odödliga mästerverk ”Röde Orm” som utgavs i två delar under andra världskriget, och som sedan dess ansetts stilbilande, även om nästan ingen författare kommit upp i den suveräna språkbehandling och det sätt att använda originalkällor från Vikingatiden som underlag för spännande äventyrshistorier som denna bok ger. ”Röde Orm” har förlorat avsevärt på att översättas till engelska, och den engelskspråkiga versionen från 1994 når inte alls upp till originalets kraft och charm. Redan inledningskapitlet ”Hur de rakade hade det i Skåne i Kung Harald Blåtands tid” visar var Frans G Bengtssons sympatier i själva verket låg, liksom episoderna om fader Willibald, den supige och oduglige missionären som slutar som omvänd till hedendomen tack vara Värends kvinnor vid Kraka Sten och att han också var Hedning i själ och hjärta, även om han aldrig offentligt vågade erkänna det. Före 1952 var det inte tillåtet att utträda ur Svenska Kyrkan, som alla vet. Fortfarande ett odödligt mästerverk – skrivet av en mycket kunnig språkman På 1960- och 1970-talet dominerade Vänstern i Sverige, och då var det ett tag högsta mode bland ”proletärförfattare” som Jan Fridegård och Sven Wernström att skriva mycket negativt om allt som hade med Asatro och Hedendom att göra. Åter dominerade de kristnas skräcksyner, där de Asatroende offrar människor (trots att arkeologiska och historiska bevis för den saken helt saknas, åtminstone om vi håller oss efter 400-talet) och plågar ihjäl sina trälar på löpande band, trots att de flesta forskare numera anser att det var just de kristna och inte hedningarna som på bred front införde träldomen i Sverige. Tidigare hade kortvarig träldom använts som ett juridisk straff, och i form av ”gävträlar” för de som inte kunde betala sina skulder på annat sätt, men någon ärftlig träldom, som i Fridegårds böcker existerade knappast. Ändå var ”Holme-serien” som Jan Fridegårds tre böcker hette inte ensidigt negativ emot Asatron. Fridegård erkände att positiva drag hos Asatron fanns, och att kristendomen på många punkter gjorde vanligt folks levnadsvillkor oerhört mycket sämre, bland annat för kvinnorna. En festlig skildring bland många är hur en kristen person dyker upp och vandaliserar en Frejsbild under en fredlig Midsommarfest, en händelse som nog också många gånger hade direkta motsvarigheter i verkligheten, om vi ser till hur Mordbrännarbiskopen Eskil och många andra missionärer bar sig åt, i Södermanland och andra delar av landet. Också Vilhelm Moberg skrev positivt om Asatron, åtminstone ibland. Hans teaterpjäs ”Gudens Hustru” som just behandlade Frejskulten, samt hans svenska historia och andra icke-skönlitterära verk bär syn för sägen. Redan omslagen från Wernströms böcker, som hyllar inbördeskrig och väpnat våld, under 1000-talet lika mycket som i vår tid, visar också tydligt vad författaren stod för. Den här ensidigt negativa synen på allt vad Asatro och Hedendom heter, samt rent fördomsfulla eller rasistiskt färgade böcker – ett verkligt ”skräck-exempel” är den kristne rasisten och fanatikern Måns Kallentofts dåliga deckare ”Midvinterblod” från 2007 – i den boken skildras också genomgående alla moderna Asatroende som kallblodiga mördare, medan hjältarna undantagslöst är kristna. Kallentoft är rasist, helt enkelt, och det är också viktigt att förstå. En både rasistisk, fördomsfull och skadlig bok, som tyvärr fått många efterföljare… Tyvärr har rasisten Kallentoft fått en del efterföljare, bland annat i Tyskland och Danmark. Ett exempel på dessa ytterligt fördomsfulla och rasistiska böcker är Sara Blaedels ”Dödsängeln” från 2014 – den skildrar också alla moderna Asatroende som ritualmördare, helt utan undantag, och sprider en förvirrad och stympad berättelse om något som bara ytligt inspirerats av diverse äldre källor (Muslimen Ibn Fadhlans fördomsfulla ”Risala” till exempel, fast utan den berättelsens försonande drag) – att böcker som dessa ens får säljas i Sverige är otroligt – författare som Kallentoft och andra borde anmälas för Hets emot Folkgrupp, om rätt skulle vara rätt. Tänk er att någon skulle skriva en deckare, där exempelvis Eritreaner, Zigenare eller Muslimer hela tiden skildras som ritualmördare. Hur skulle en sådan bok tagits emot av en svensk kritikerkår ? Motbilder emot Kallentofts och andras rasistiska dynga saknas dock inte. Från 2004 och framåt har exempelvis Johanne Hildebrandt, annars kvinnlig krigsreporter skrivit en bokserie i flera delar som Antropomorfiserar de Nordiska Gudarna – någonting redan Snorre Sturlasson gjorde under början av den kristna eran, när han utmålade Oden och de andra Asarna som fiktiva kungar över Svitjod, som skulle levt någon gång i den grå forntiden. Böcker som de här ger åtminstone de Asatrogna under tidigare sekel lite rättvisa, och försöker i alla fall skildra våra förfäder på ett något mer objektivt sätt, även om Hildebrandts berättelser är mycket färgade av hennes moderna glasögon. Det märks inte minst när hon kommer in på historiska personer som faktiskt levat och funnits, som Sigrid Storråda, till exempel – eller hennes bild av Vikingatida äktenskap och kvinnoöden. Också Hildebrandts uppfattning om Vanerna och deras kult är mycket personligt färgad, och har kanske inte så mycket med Asatron som den skildras i andra icke-skönlitterära källor att göra, men den är i alla fall inte helt nedsablande och fylld av idel kristna fördomar. En bok jag tidigare recenserat är den här romanen från 2012 – ”Sagas Krönika” som till rätt stor del bygger på arkeologiskt och till och med osteologiskt underlag, men som här och där inte kan undvika att ta ”politiska poänger” (jag tänker då främst på baksidestexten). De Asatrogna skildras här i alla fall inte som stereotypt onda, eller primitiva, människo-offrande vildar eller något ditåt – men Agneta Andersson Westerdahl målar upp ett scenario, där en Vikingatida gydja utnyttjar tron på Freja för sina egna syften och lyckas lura alla i sitt godord till ett människooffer – något som antagligen inte alls skulle kunna lyckas i verkligheten. Eftersom jag rensat i mitt länkarkiv har jag inte texten kvar, men delar av den finns på författarens bloggsida. Böcker av kvinnliga författare är inte alltid ”Margit Sandemo-litteratur” eller det man skulle kunna kalla ”Miss-romaner” (jfr engelskans uttryck ”bodice-ripping romance” ) och emot denna genre – som jag verkligen inte tycker är särskilt bra – profilerar sig i alla fall Linus Karlén som en mycket ”manlig” författare med en helt annan syn på nordens kristnande än som tidigare varit vanligt… Visste ni att det finns en hel genre med ”Vikinga-mjukporr” i USA ? Trash och Sleaze med andra ord – jag har redan skrivit om det populärkulturella fenomenet… Linus Karléns roman – som bara kostar 152 kr från adlibris, och 145 kr från bokus (det är mycket billigt i dagens läge) – rubriceras enligt förlagspresentationen såhär:

Inkräktarna utspelar sig i 1000-talets Norden. Vi får träffa Leif – en hednisk ung man som bor i en liten bygd där frid och fröjd råder. Folket lever i harmoni med naturen och varandra. Allt detta ändras dock när två hemvändare kommer till bygden efter att ha levt flera år på andra sidan världen. De har nämligen med sig femtio krigare i följe. Tillsammans är de ett kristet fanatiskt brödraskap, som snart kommer att kallas för ”korsbärarna” i folkmun. Det uppstår en kulturkamp och konflikten är ofrånkomlig. Bygden kommer aldrig mer att vara sig lik. Vi får en annan bild av Nordens kristnande.

Själv har jag inte ännu läst den aktuella boken – och något jag alltid sagt är att ingen författare, skönlitterär eller inte – bör bedömas oläst, men onekligen tycker jag att Karléns version av Nordens kristnande känns mycket fräschare och mer intressant än vad vi kunnat läsa i bokhandeln på flera decennier. Han försöker i alla fall att förstå vår svenska historia ur de Asatrognas eget perspektiv, och inte minst det tycker jag är viktigt. Många historiker har dock sagt, att 1000-talet inte alls var slutpunkten för Sveriges kristnande – i själva verket hade kristnandeprocessen bara precis börjat vid denna tid. De gamla lögnerna om Ansgar och Birka är i alla fall inget Karlén ägnar sig åt att föra vidare, antar jag – men ”Schwertmission” eller rent våld i missionssyfte, som boken förefaller skildra, kontra ”tatmission” (alltså attentat, mordbränder, ödeläggelse och det vi idag kallar terrorism – vilket de kristna bevisligen bedrev rätt flitigt i 1000-talets och 1100-talerts Sverige) och slutligen ”wortmission” (som Ansgar bedrev i början, innan de kristna började nästla sig in på allvar) finns onekligen flera steg. Dessutom får man heller inte glömma bort, att de kristna tillämpade olika taktik eller en kombination av tvångsmedel hela tiden – dvs ”piska och morot” – först inbillade belöningar, sedan hot och trugande, parat med brännande av gudalundar och kungahallar, sedan rent våld emot oliktänkande osv. – viktigt att förstå är att det hela var en kulturkamp och ett inbördeskrig, precis som Karlén också beskriver det – naturligtvis är hans bok skönlitterär, men helt utan verklighetsförankring kan den antagligen inte sägas vara – det är i alla fall så det framstår för mig vid ett ytligt bedömande om saken. En hel del forskare anser nu, att kristendomen inte alls var etablerad utanför Sveriges mest centrala jordbruksbygder ens på 1200-talet Karta, som visar medeltidskyrkornas utbredning i Sverige och Danmark på 1230-talet. I Norra Sverige fanns inga kyrkor alls, och utanför centralbygderna var de ytterst sällsynta. Småland, Dalsland och Norra Skåne var inte kristet, och inte Södermanland, Tiveden och Närke heller. Kanhända är den verkliga romanen om Sveriges kristnande – oaktat ”Arn” och andra kristifierade amsagor – inte skriven ännu. En ny roman som ger en helt annorlunda bild av saken tycker jag är bra, och mycket berikande – men förutom att Kungahuset och en handfull stormansätter blev kristna, liksom en del ledande bönder – hur kristet var det svenska 1000-talet och 1100-talet egentligen, och är vi alls kristna idag, för den delen ? Bara 10 % av alla svenskar lär ens tro en aning på jehova eller den kristne guden, och det är ju inte särskilt mycket – medan Asatron växer så det knakar – och påstådd ”forn sed” snabbt glöms bort…

 

”Mannen som ÄLSKADE själva livet” – Harlan Ellison (1934-2018) – ett försök till eftermäle (inlägg från 29 Juli 2018)

”For a little time, I was here, and for a little time, I mattered” ”Mad dogs have kicked us in the groin !” – Said by Harlan Ellison ”En liten tid fanns jag här, och för en stund betydde jag något” ”Galna hundar har sparkat oss i skrevet !” Sagt av Harlan Ellison (han sa det vid olika tillfällen – inte samtidigt) Den 28 Juni i år – för exakt en månad sedan – dog en av mina största litterära idoler från den tid var jag var ungefär femton till trettio år gammal. Jag måste erkänna att jag inte läst mycket av honom alls sedan dess, och att jag helt och hållet missade hans senare verk, från ”den tredje perioden” som en insatt kritikerkår i USA kallat det, då hans skrivsätt enligt uppgift blivit lugnare och mognare än under de två föregående perioderna, ”Men fan tro’t, sa Relling”.  Emellertid, till och med SVT eller Statstelevisionen i Sverige ägnade honom en dödsruna, när han väl dog. Det gjorde alla möjliga andra media också, världen över – mer saklig information än SVT:s felaktigheter finns här – de påstår till exempel att han skulle ha varit ”science fiction författare”, något som han under 50 år av sitt liv bestämt och ihållande förnekade, och det är mycket mera rätt att betrakta honom som en ”Magisk Realist” i Nobelpristagaren Gabriel Garcia Marquez anda, eller att jämföra honom med andra storheter från Latinamerika, som Jorge Luis Borges, till exempel. Vad han skrev var visst inte ”science” och – även om det var ”fiction” till största del, ett helt annat slags populärlitteratur och ibland mer minnesvärda, korta noveller; som jag ska få be att återkomma till. Man kan absolut inte kalla dem för fantasy, även om Harlan Ellison också skev essäer, filmmanus, tv-recensioner, allvarligt menade försök till romaner (som han dock ofta misslyckades med) och artiklar om serietidningar och nästan vad slags amerikansk skräp- och populärkultur som helst, men det som stod hans hjärta närmast var de korta novellerna, och antologierna han redigerade, för i de verken – som han tog på största allvar – han var inte alltid 100 % gravallvarlig som person, kan man tänka – utan en stor Hedning och skämtare – lade han ned hela sitt hjärta och själ. Fantay-litteratur däremot, hatade och avskydde han något alldeles intensivt. Idiotiska berättelser med alver, orcher och prinsessor och allt sådant, i förstelnade, förljugna kristna medeltidsvärldar á la Tolkien var det värsta han visste – annars accepterade han alla genres och arbetade också inom dem – han skrev till och med deckarhistorier och självupplevda kåserier – och här måste jag säga att jag håller med honom.   ”The Beast that shouted Love at the Heart of the World” – 1969 – en novellsamling (oöversatt till svenska) kongenialt illustrerad av Leo och Diane Dillon Harlan Ellison var en person som ett helt liv igenom dominerades av sina känslor, och sin ”känslokropp” eller ”Hamingja”, alltså ”Hamn” som vi säger på nutida svenska, även om det inte alls var något fel på hans Hugr, eller skarpa och ofta sarkastiskt bitande intellekt. Man kan säga att han var en ”omedveten” Hedning, eftersom han ett helt liv igenom var Agnostiker av benhård och ohejdad vana, eller en av ”den egna kraftens män” – sådana som Egil Skallagrimsson och de andra på 900-talet, även om han skulle ha vänt sig emot den jämförelsen. Till växten var han kort och liten, ja ”then lillsta man” som Engelbrektskrönikan skriver om Engelbrekt Engelbrektsson, den store frihetshjälten, men trots sina 165 cm var han mycket bra på att slåss, vilket jag själv fått erfara den gång vi gjorde det. Han var en otroligt flyhänt, produktiv och energisk person, skandalomsusad som få, ja närmast manisk – åtminstone under vissa dagar och perioder av sitt liv. Men mycket av vad som sagts om honom stämmer inte alls, och SVT har fel i sak när de påstår att han skulle ha skickat 213 tegelstenar på posten till en förläggare, som inte betalt honom, (”fourth class mail” – eller särskilt långsamtgående post – ofrankerat, så att förläggaren fick lösa ut allting) och sedan en död kindpåsråtta (en sk ”gopher”) i en låda till en annan. Det stämmer inte. Den informationen är felaktig, och det vet jag därför att jag fått höra denna historia från honom själv – jag träffade honom nämligen fem gånger, medan han fortfarande levde. Det var samme förläggare som drabbades av allt det där. ”Vaa ? Sa ni ”gopher” – alltså en varelse av släktet Geomyideae ?” Historien finns inspelad på gammaldags LP eller grammofonskiva också, och det är allmänt känt att förläggaren som drabbades av detta och väl mer, efter att försökt lura Harlan på en massa pengar, hette Ezra Eisen, och jobbade för Signet Books i New York, på den tiden (1970-talet) ett välkänt skräpförlag. Mr Eisen drabbades senare – oturligt nog – av en hjärtattack, men det var först sedan Harlan kontaktat sin gamle vän Szandor (som kom from the Bronx och jobbade inte åt den italienska maffian, inte den ryska maffian, men den litauiska maffian, hör och häpna) – Szandor såg ut som en stor, 2 meter hög, koppärrrig kejsarpingvinn i kritstecksrandig kostym ungefär, eller som den läskige ”The Penguin” (spelad av Danny DeVito) i en film från 1992, och det var först efter att denne bizarre man trängt sig in bakom förläggaren i en hiss, och sagt några menande saker om förläggarens barn och Harlan Ellisons obetalda manus, som Ezra Eisen fick en hjärtattack och beslöt sig för att betala sina skulder… Harlan Ellison var bosatt i Sherman Oaks, California, inte långt från Hollywood (där han hade en stor, lyxigt inredd bungalow med ett omfångsrikt bibliotek, och där han slutligen dog) – och känd för sina många rättstvister, bland annat för att alla hans konkurrenter hela tiden snodde, korpade och stal de idéer och uppslag som han i kraft av en kreativ fantasi hela tiden sprutade ur sig. Bland annat livnärde han sig nästan ett tag på att stämma producenterna till ett antal kända filmer (däribland ”Terminator”) för att de ”lånat” mer eller mindre hela bitar av hans idéer och utkast – i USA kan man göra så, men här i Sverige stjäl, lurar, bedrar människor i de litterära etablissemanget varann helt ohejdat. Tänk bara på Eva Gabrielsson, till exempel, och vad Stig Larssons familj gjorde emot henne efter framgången för ”The girl wih the dragon tatoo” böckerna. Inget av det var särskilt snällt. Det första twitter-budskapet om Harlan Ellisons död, från morgonen 28 Juli i år.  Han hittades död i sin säng, i sviterna efter en stroke, som han ådrog sig redan hösten 2014. Han ville INTE ha någon begravning alls, men en stor och hjärtlig hyllnings-fest för själva livet…   Hans många vänner skrek, bönade och bad honom om att han skulle ”välja sina strider” som det så vackert heter, men det ville han egentligen inte. Men så en dag kom han på något – och det var med frågan ”Where does a writer go to get his ideas?” från en okänd beundrarinna, vilket han själv blixtsnabbt besvarade med ortnamnet ”Schenectaty !”. (Den orten är en liten tråkig förstad till New York, fylld av smutsiga industrier – ungefär som ett amerikanskt ”Älvsjö” – men Harlan tänkte sig alltså att där skulle sitta en liten, liten man på en firma någonstans, occh för en usel lön dela ut bruna kuvert med idéer i) Han insåg nämligen, att han ju kunde sälja själva idéerna och uppslagen till de stora filmbolagen i Hollywood, och sedan låta någon annan skriva alla manus, som en ”creative consultant” under pseudonym ungefär, och sen kamma hem hela vinsten. På så sätt blev han mycket framgångsrik, och lyckades redan under 1980-talets första år komma upp i inkomster på 475 000 USD eller mer, vilket var mycket pengar just då.   Harlan Ellison vid sina föräldrars grav i Painesville, Ohio – småstadshålan där han föddes under depressionen på 1930-talet Hans mor var pianolärarinna, hans far tandläkare. Inte alltför kreativa yrken, kanske. Han var också amerikansk jude under 30-talet, och var 11 år när Andra Världskriget slutade – en period av historien då den internationella judenheten låg mycket pyrt till, för att nu uttrycka sig både milt och en smula rått på samma gång. Som barn var han hackkyckling, vilket han senare skulle återskapa i ett par sentimentala noveller som ”One Life, Furnished in Early Poverty” (”Berättelse om ett liv, inrett i tidig fattigdom”) där en tidsresenär åker tillbaka och möter sig själv som barn, bara för att finna, att det är tidsresenären själv som gör barnet till vad det senare blev, genom att åka tillbaka till framtiden (en senare Hollywood-film) och överge sitt tidigare jag, som blir än mer traumatiserat och övergivet av den upplevelsen. En annan snyftig liten historia på samma tema – lika intensivt självutlämnande (vilket Harlan Ellison alltid var) kallad ”Jefty is Five” handlar om en man, som fått förmågan att stoppa omvärldens tid – alla gamla radioprogram, all musik som fanns på trettiotalet, alla tidningsrubriker som de hade då osv osv ”kommer tillbaka” igen – och de senare födda personer som upplever detta, får helt enkelt ”noja och spader”. Samma tema återfinns för övrigt i en tecknad film, benämnd ”Cool World” som aldrig gått upp i Sverige – huvudpersonen går till slut in i en imaginär värld som hämtad från tecknade serier typ Will Eisner’s ”Spirit” eller ”The Shadow” för de som nu känner till dem. I den filmen förekommer också minst en referens till Harlan Ellisons Stockholmsbesök under 1980-talet, men jag tänker inte tala om för er var i filmens ”storyboard” den referensen förekommer. ”Who knows what evil lurks in the hearts of men” ( filmer som ”Gäckande skuggan” och raddioserier som ”Mannen i svart”, som också fanns i Sverige på 1930-50 talen) Harlan försörjde sig som lagerarbetare, hamnarbetare, skivkonvolutsförpackare, livvakt åt en rik paranoid galning, nitroglycerin-lastbilsförare, gruvarbetare och fruktplockare (bland annat) enligt hans egna självbiografiska skriverier. Det var innan han slog igenom på allvar, förstås. 1954-1956 återfanns han i New York, där han gick med i ett Puerto Ricanskt gatugäng, bara för att prova på hur det var, och för att skriva någonting socialrealistiskt, självupplevt. På den här tiden var gatugäng i New York – eller dagens Malmö, Göteborg och Stockholm ännu inte så inriktade på skjutvapen, mord och knark som idag – det låg ännu ett slags läderjackornas skimmer över dem, med stiletter, ”West Side Story” och Marlon Brando’s ”The Wild One” i färskt minne. Man ska minnas, att Hunter S Thomson – en annan av mina litterära idoler, mannen som grundade ”Gonzo Journalism” som begrepp, långt innan Günter Wallraff nere i Västtyskland ( ett land som inte längre finns) ens gick ur blöjstadiet – faktiskt skaffade sig en motorcykel, och gick med i Hells Angels, California (the original, and only) på den tiden då dessa helskäggiga herrar faktiskt var riktiga hojåkare som kunde fixa med motorer, och inga sjabbiga knarklangare. Harlans erfarenheter av den här epoken samlade han i böcker som ”Web of the City” (”stadens snaror” i mitt utkast till översättning, aldrig utgiven) och novellsamlingar av typen ”The deadly streets”, innan han en kort tid fick sitta i fängelse för illegalt vapeninnehav, en episod i hans liv som blott upptog några enstaka veckor, men som ändå resulterade i boken härovan. En av hans senare novellsamlingar (från 2014) skulle komma att heta ”Again, Honorable Whoredom at a Penny a Word”  (Återigen: Ärligt Horande för ett öre per ord !” ) och under de första 35 åren eller så av sitt liv, tjänade han aldrig någonsin mer pengar än så på sitt skrivande. Att jobba för ”the pulps” eller magasin i USA av typen Astounding, som bara gav ut dålig science fiction och ännu sämre horror- och detektivhistorier, måste ha varit oändligt påfrestande, särskilt som Harlan Ellison aldrig någonsin ville hålla sig inom dessa begränsade genrer. Han var helt enkelt för bra för sådant, men man ska betänka, att om en riktig ”Schlockmeister” eller paperback-författare då kunde sälja två-tre noveller i månaden (som allra bäst) på vardera 2-3000 ord, så blir det bara 40-50 dollar i månadslön – och det var inte mycket, inget man försörjer en familj på – ens på det nu fjärran 1960-talet.

Precis som arbetarförfattaren Sven Wernström i Sverige (som han absolut inte kände till) med sin bok ”skrivandets hantverk” hävdade Harlan alltid, att skrivande är ett hantverk, inget annat. (”I’m a craftsperson and I work at my craft – that’s all I can do” – det sa han själv – till mig också !) Han gjorde mycket för att de-mystifiera författaryrket och sig själv, men blev ironiskt nog föremål för desdå fler falska rykten och myter.  Författare är inga gudalika vitskäggiga gamla profeter som skriver i elfenbenstorn, eller på höga bergstoppar bortom molnen, utan de är alla medlemmar i en yrkeskår, som inte är ett djävla dugg bättre än horans, eller för den delen snickarens, och rörmockarens.. ”Och ingen Gud ska komma ner från bergen och rädda era svarta själar och liljevita arslen – det ska ni inte tro !” (det är ett citat av honom själv, från ett förord betitlat ”the waves in rio” översatt av mig själv)   Ur kortnovellen ”From A to Z in the chocolate alphabeth” som han skrev på tid, sittande i ett bokhandelsfönster, och med temat ”A-Z” i korta stycken under tiden han skrev autografer, lät sig simultanintervjuas osv   Han kunde gång efter annan vara väldigt snäll, ödmjuk och hjälpsam emot nybörjare och amatörer som han ofta bjöd in till sitt hem och lät dem bo där gratis i flera veckor, men lika skoningslös var han emot sk ”fans” eller efterhängsna beundrare, till vilkas skara jag dock aldrig blev räknad. Folk – fruntimmer då mest – brukade fråga honom om han läst alla de tusentals böcker, som fanns i hans hem. Då blev han snäsig emot dem och ropade högt: ”Nämen så tusan heller ! Tror ni att jag är så djäkla dum att jag skulle spara på sådant, som jag redan läst eller kan !” och naturligtvis samlade han på olästa böcker, aldrig lästa. ”För att bli bra på att själv skriva, måste man framförallt kunna läsa – oavbrutet, oavbrutet – inte bara texter man själv tycker om och gärna läser för nöjes skull, utan sånt man intensivt ogillar, som tidningsartiklar” – detta var ett annat av hans ”goda råd”. Det var om sina tidiga kritiker han redan som ung formulerade frasen ”Mad dogs have kicked us in the groin” vilken framkallade mest skratt bland kritikerkåren, för hur ser det ut, när en galen hund verkligen sparkar en människa i skrevet ? Hur går det till, rent fysiskt ?? Hundar kan inte hopp-sparka, eller lära sig karate, vilket människor kan. Lyfter de på ett ben, som man får förutsätta, gäller det ju oftast något annat än att sparka…och den, som drabbas av sparken, måste i så fall vara en väldigt kortväxt person, ja närmast dvärglik – vilket Harlan Ellison också var.   Nej, ALLA har INTE ALLS ”rätt till en åsikt” i kraft av YTTRANDEFRIHET eller något sådant. Man måste skilja på åsikter och fakta. Man har ALDRIG rätt att yttra sig, om man tror på det som är FELAKTIGT eller FEL I SAK.   1957 – 1959 gav sig Harlan Ellison in i USA.s Armé, där han tillhörde pansartrupperna i Georgia. I stridsvagnar och stridsfordon av alla slag har man nytta av kortväxta och små personer, och tjänsten där passade hans temperament. ”Fort och Fel” brukar man säga är pansartruppernas valspråk i Konungariket Sveriges Armé, som jag väl känner till efter mer än tjugo års samlad tjänstgöring. I själva verket är det ”Eld och Rörelse” – den moderna stridens två grundelement, giltiga i alla tider – som är deras valspråk. Han utgav några artiklar för garnisonstidskriften ”Inside the Turret” men annars gjorde han knappast någon karriär, blev aldrig mer än private eller menig, och inte ens 1st Sgt eller plutonchef, som vissa andra snillen någonstans, var det nu kan vara… Episoden med Armén var något Harlan Ellison aldrig skrev om, aldrig talade om, aldrig beskrev – men så var han nog också lojal emot sitt land, trots ibland mycket vildsint liberala åsikter på 60-70 talen. Han gisslade Nixon och Reagan mycket hårt, men vad han tyckte om Donald Trump har aldrig förmälts mig. Antagligen tyckte väl Harlan Ellison att Trump var under hans värdighet som författare och människa att alls kommentera, och det är förmodligen lika bra.   Åldrad, gammal, slagrörd och sjuk, paralyserad i ena kroppshalvan, men fortfarande lika produktiv. Han fortsatte skriva, ända till det bittra slutet.   I yngre år hade han dock för vana att direkt ta namn och identitet från personliga fiender i levande livet, och väva in dem i sina noveller, bara för att hämnas på dem, och för att göra ett praktfullt ”Nid” enligt Asatrogen sed – ty som jag sa, han levde i enlighet med Havámáls ord, och var lite av en hedning, fast han aldrig ville erkänna det. Särskilt en av hans utbildare och instruktörer i pansartrupperna – en viss Sgt Bedzyk, polskättad och därför fullfjädrad anti-semit – förekommer faktiskt som figur i flera noveller. Men även från honom, lärde sig Ellison ett och annat. Hur man ska umgås med eleverna på författarkurser och skrivarkurser, till exempel. Skrivarkurser för SFWA – Science Fiction Writers of America – vars möten jag också plankat in på efter att ha angett falska uppgifter, som min aldrig skrivna romanserie ”Vad katten gör i lådan – del 1, 2 och 3”   – var faktiskt något Harlan Ellison höll i ganska ofta, och han var mycket bra som instruktör – på armévis, då – det får jag verkligen säga. Han bildade en hel författarskola på 1970 talet, med sina – delvis politiska – antologier ”Dangerous Visions” och ”Again, Dangerous Visions” där han fick sina elever att ta upp ämnen, som ingen annan velat ta i och skriva fritt och ohämmat, genom vad som liknar ”method acting” inom skådespeleriet – en teknik för att forma om folks sinnen, som användes redan på 1950-talet. Men först kom ett slags ”hell week” där Harlan, ex cathedra, ägnade sig åt att systematiskt skälla ut folk efter noter, inför hela auditoriet, intill nedbrytningens gräns. Speciellt en av hans kvinnliga elever, en viss miss Evelyn Lief, höll på att bli halvt vansinnig, och idag efter alla #metoo #boohoohoo #jagärhärnu och ”det är såå synd om lättkränkta mig”  kampanjer, skulle metoder som dessa inte gå att tillämpa år 2018, men 1970-1990 ungefär, gick det här jättebra. Hollywood är trots allt Hollywood, och vad som förekommer i branschen där, är ganska tufft, ska ni veta. Jag känner en märklig man vid namn Carl – en riktig bastard eller ”a real bastard” på flera sätt än ett – som varit på ort och ställe, och berättat, men utomäktenskaplig avkomma av en adelsman, det är han – och därmed alltså ”a bastard” på allvar… ”Sömnlösa nätter i Prokrustes säng” – en av Ellisons essäsamlingar Överhuvudtaget var Harlan en sannskyldig mästare på tillkrånglade, men fantasieggande och säljande titlar och rubriker, som inbjuder läsaren att tänka efter själv. Det är också något jag låtit mig influeras av i den här bloggen, som ni kanske har märkt. Han kunde få till sådana lekfulla titlar som ”I Have no mouth and I must scream” (översatt till ”Det tysta ropet” på svenska, vilket helt skiljer sig från originalets känsla) eller ”Repent, Harlequin; the ticktockman said” (på svenska bara ”Ångra dig, Harlequin” om jag minns rätt) eller ”Shattered like a glass goblin” vilket blev ”Krossad som en gnom av glas” på svenska, eller för den delen ”Pretty Maggie Moneyeyes” översatt som ”Vackra Maggie Penningblick” av Gunnar Gällmo. Eller – min favorit i titelväg – ”The executioner of the malaformed children”  – (”avrättaren för de missbildade barnen” alltså, viilken alltjämnt är oöversatt) För de som vill läsa Harlan Ellison på svenska och inte i original – vilket man borde göra – många fina små språkliga nyanser i hans verk går inte att översätta alls, utan är ”lost in translation” – rekommenderas samlingen ”Ensamvärk” från 1992 – en förkortad upplaga av ”The Essential Ellison” (1987) som är en samling av det bästa från hans första och andra period (före genombrottet på 1970-talet, och fram till 1990 ). Enbart den svenske humoristen David Nessle, numera anställd av DN i egenskap av ”Muralgranskare” kunde väl komma upp i ännu mer häpnadsväckande och orimligt lustifierande titlar som ” Geggamoja Übermensch och Det Heterosexuella Närstridskommandot” (detta var namnet på ett rockband) eller för den delen ”Ivar Lo Johanssons dödsdömda UFO-brigad” Man har sagt, att ”I Have no mouth and…” (1967) skulle vara hans mest berömda novell, eftersom den ”förutspådde internet” men det är en dålig lögn. Den utgår från det faktum att USA i Kalla Krigets skugga börjat koppla ihop sina militära stordatorer – det var så Internet föddes – och den innehåller också illustrationer i form av inklippta hålkortsremsor, som fortfarande var vanliga på den tiden – ungefär som de bilder jag lagt in i den här bloggtexten – Harlan Ellison skrev långt senare bloggar själv, och var visst inte främmande för sådana grepp. Men någon vidare ”science” förekommer inte alls – allt vi får är en berättelse om en ond dator som utlöser atomkrig, förstås, och sedan – långt originellare – en berättelse om det helvete som fem-sex överlevande genomgår, när datorn likt de kristnas galna och ”Allsmäktiga” gud försöker plåga, förnedra och tortera dem – bara just därför att den vill spara några exemplar ur mänskligheten, så att den alls har någon att just plåga, förnedra och tortera i evigheters evighet, amen. Huvudpersonen sätter sig dock upp emot Datorn-Gudens allmakt, och trotsar hela systemet genom att ta livet av dem – så att de slipper lida och plågas mer – men då kommer han att själv få lida femdubbelt och sexdubbelt istället, för datorn omformar honom till ett slags formlös protoplasma eller slemklump, och därför har han alltså ingen mun – men måste skrika – eftersom han förvisso har anledning till att göra just så. Inte trevligt, precis – och ingen vetenskap heller – bara ett stort känsloflöde. Originalupplagan, från tiden det begav sig (1968) ”Repent, Harlequin” är i så fall spexigare. Den handlar om en man med extremt dålig förmåga att passa tider, en viss Everett C Marm; som alltid kommer fyra-fem minuter försent, vad han än gör. I framtiden har detta blivit ett lagbrott, och sådana brott bestraffas mycket strängt, eftersom de tär på hela samhällets resurser, och dessutom sätter andra händelser och skeenden i svang. Ett enda försenat tunnelbanetåg, som står still därför att någon genomsnittsmedborgare fastnar i dörrarna, kan ju faktiskt lamslå en hel storstad, med i sin tur helt oanade konsekvenser för hela Världen. Marm blir här en upprorsman, en pajas, en upptågsmakare med drag av Ellison själv, och lyckas ”välta” hela systemet, med påföljd att tidens tyranni upphör. Eller åtminstone nästan. Läs själva, får ni se – men denna lilla novell lär vara den mest återtryckta på hela engelska språket. En annan ”klassiker” från hans andra period, ”The Discarded” bygger på det lustiga infallet – från författaren själv – att ”Om människors yttre faktiskt såg ut som deras inre, vilka fruktansvärda missbildningar och ofattbara monster skulle vi inte då se vandra runt på gatorna i våra städer”. Det är här Harlans gamle plågoande, Pansarsergeant Bedzyk, förekommer som litterär figur för allra första gången – för han hämnas rejält på just honom. Bedzyks flickvän, till exempel, är en fjolla av den sorten som alltid ropar ”äähu bäähu – jag gråter ögonen ur mig om du lämnar mig !” och detta händer henne verkligen också. Hennes ögon förvandlas till vatten, och rinner bokstavligt talat ur skallen på henne… Härmed är vi inne på ett annat stort kapitel i Harlan Ellisons liv, nämligen hans förhållande till kvinnor – vilket man kan skriva mycket om. Han gifte sig inte mindre än fem gånger i sitt liv, men enbart hans femte (och sista) äktenskap blev lyckligt och lugnt, förskonat från livets stormar och mycket kärleksfullt. Detta vet jag själv, för ”I was there when it happened” kan jag stolt för er alla bedyra, ungefär som Johnny Cash på sin tid, en person som Harlan delvis liknade.   Susan, som han mötte på en science-fictionkongress i Glasgow 1986, där jag själv också var närvarande, hade visserligen läst några av hans noveller, men var långt ifrån någon hängiven ”fan” vilket jag inte heller var. Men, lugn och praktisk som hon är (och var) har hon genom 32 års äktenskap spelat rollen av fru Lovisa Bellman, i jämförelse med Harlans ganska stökige Carl Michael, om ni förstår hur jag menar. Harlan Ellison var skådespelare till sin natur.  Han var en man som talade oupphörligen, fort och inlevelsefullt; och som gillade att ”hålla hov” på en reneässans-furstes vis, särskilt på bättre restauranger i exempelvis Stockholm, men också Los Angeles med omnejd. Det var som en italiensk familjemiddag i en film av Fellini ungefär – Harlan gillade Fellinis och Bergmans filmer – för honom var de både ”Européer” och därmed sak samma – och en sittning med förrätt kunde inledas klockan 1630, men middagen – med allt ni kan tänka er av mat och dryck – avslutades kanske först klockan halv ett på natten, då taffeln äntligen bröts. Jag har också fått uppleva minst två längre ”bokhandelsvernissager” med tillhörande autografsignering – och enligt en god vän var Harlan – som stundtals försörjt sig som uppläsare av Lewis Caroll, till exempel – ungefär om ”Groucho Marx på speed”.   ”Love ain’t nothing but sex mis-spelled” sa han också – och använde som boktitel. ”Kärlek är ingenting annat än en felstavning för Sex” med andra ord. Han trodde inte på platoniska förhållanden, förhållanden på långdistans eller via nätet – något snusk måste människorna alltid ha för sig – så var det bara. Hans första äktenskap ingicks när han var 22 och varade i 4 år. När han var 41, gifte han sig med en 19-åring, något han ursäktade med att han faktiskt blivit blixtförälskad – vilket alla människor kan bli – men att detta var ett nattsvart misstag, ett misstag av den sort som ingendera parten kunde hjälpa – och som alltid var han mycket självutlämnande – men inte självbefläckande (sex i alla former är inget att vara rädd för) i sina egna verk. ”Pretty Maggie Moneyeyes” eller ”Vackra Maggie Penningblick” handlar om en ung långbent skönhet som faktiskt stal Harlan Ellisons kreditkort; rakt av bara, och åkte till Las Vegas med alla pengarna. Där blir hon bokstavligt fängslad av en spelautomat, visar det sig (på det sättet att hon får hjärtattack till följd av en elektrisk felkoppling och får sitt psyke för evigt fångat inuti maskinen – ”be careful what you wish for – you might eventually get it” ) – men av viss, gentlemannamässig hänsyn, använde Harlan inte hennes riktiga namn och identitet i denna novell. Han gjorde bara en perfekt beskrivning och ett porträtt av henne. Han själv hade också begynnande hjärtproblem när han skrev just den berättelsen. De skulle komma att förvärras under den senare delen av hans liv. ”Jag skriver alltid naken” var ett annat av hans uttalanden, men detta syftade inte på något Freudianskt sublimerat, eller ens sex som sådant. Att skriva är en psykiskt ansträngande verksamhet, och att leta efter rätt ord medan man smider ihop en sats, för att använda Herman Hesses uttryck blir till sist rena kroppsarbetet, om man bara håller på tillräckligt länge med tillräcklig ihärdighet, vilket Harlan hade – intill självförbrännande. Därför svettades han, svettades kopiöst – han bodde i Californien, känt för sina skogsbränder och värmeböljor, som sagt – och när jag skriver den här texten arbetar jag som Vladimir Putin – med bar överkropp… Något liknande ”Maggie Moneyeys” hände också mig själv en gång – då var jag i trettioårsåldern. Cathrine – som kom från Norge – ni får varken efternamn eller telefonnummer här – jag har mina gränser, jag också – var bokhandelsbiträde, nyligen bliven ensam, och mycket mycket vacker. Hennes kropp… på den tiden… – nu är hon lyckligen gift och har flera vuxna barn också, har det sagts mig. Hon bestal mig aldrig på mycket pengar, och skickade tillbaka det där kreditkortet sönderklippt, vilket var reko gjort av henne. Allt hon egentligen ville ha, var en biljett hem efter en sommarvecka eller två, och hon gav mig det bästa ”Dear John Letter” eller avskedsbrev som jag någonsin fått, i hela mitt liv. Hon köpte helt enkelt en literflaska Absolut Renat Brännvin – med pepparsmak – och ställde denna på mitt nattduksbord, bredvid sängen, tillsammans med det där brevet: ”Blir saknaden för stark, drick det här och tänk på mig… vänligen din Cathrine, men varför hoppade du inte i säng med mig när du hade chansen ?” (Fast, på Norska då förstås. Hon var trots allt Oslojente – som i ”Jenta och gentagelse” eller med andra ord dejlig deja vue…)   De har något visst, bokhandelsbiträdena… (personen på bilden har inget samband med vad som skildras i denna text) Man bör alltid vara en gentleman, men även gentlemän har sina fasta gränser, som ingen kvinna kan kliva över. Otrohet tar jag lätt på (en gång är ingen gång, två gånger är också ingen gång, men tredje gången ringer fanimig en gong-gong – ”three strikes and you are out!” ), men lägger man sig med en annan man och försöker knulla i min egen ägandes säng, till exempel (också detta har hänt mig, och hände Harlan en gång) så blir man struken ur min bekantskapskrets, och får sina skitiga trosor utkastade på gatan, tillsammans med vad som nu finns av kläder och övriga tillhörigheter. Så är det, bara – och anklagelser i efterhand, kommer man ingenstans med. Till sist – innan jag avslutar detta långa försök till nekrolog, på gott och på ont – över en man som älskade livet och var levande, verkligen levande – på alla sätt och vis – borde jag kanske ägna mig åt några försök att beskriva Mr Ellisons andliga sidor också – han hade sådana med – och hur han utvecklades som debattör och författare, med tonvikt på vad jag själv upplevt av den saken. Efter Harlan Ellisons första besök i Sverige på 1980-talet fick jag ett stort och okristligt skällebrev (för att nu tala med Karl XI, som på sin tid brevväxlade med Tsar Ivan den Förskräcklige av Ryssland) på ungefär en sida, utmynnande i ”You Sir, are a – ist… -ist” (efter det stod där ungefär 15 invektiv som slutar på – ist, ni kan själv tänka er vilka och i gengäld gav jag honom ett tre sidor långt brev tillbaks, som syftar på den keltiska dikten ”The Child Taliesin” om en ung bards födelse – Harlan Ellison var otroligt beläst, och kunde nog förstå de mytologiska referenserna, så antog jag i alla fall… med utrop som ”I am a word in a book, I am the gopher on your hillside, I am every person you ever hated, I am all that which you would wish unwell” bara för att visa att jag genomskådat honom fullständigt och dessa ord skulle senare leda till en del saker, för oss båda två. Men, låt oss inte gå händelserna i förväg. En av Harlan Ellisons stora knep, var vad man kallar ”The formula story” – en ofta använd sanning, som kan uttryckas såhär: Redan Homeros kände till det här, och knepet förekommer ofta flitigt i amerikanska filmer och TV-serier. ”Sjung om den vrede, som besatt Peliden Akilles” är de ord, som inleder Iliaden, till exempel. Vi får alltså se en person i en spännande situation, eller vad som kan kallas en ”cliffhanger” och sedan kommer naturligtvis en tillbakablick eller fortsättning: Hur har den personens liv varit, hur uppkom den situation vi sett framför oss – och så katharsis, som grekerna sa – eller avslutningen – som naturligtvis kan vara lycklig eller olycklig, beroende på omständigheterna. Nästan alla noveller, filmer osv är uppbyggda så, som små ”storyboards” om man tänker efter, och Harlan behärskade denna teknik – med tusentals varianter – till fulländning… Den eller de som kan debattera och skriva det, bör absolut göra det – hela tiden. Ingen strid är för liten – ingen konflikt ovärdig att utkämpas – för den som har styrkan, måste använda denna styrka för att lätta omvärldens kval och problem, och hjälpa de medmänniskor man möter på livets väg, om så bara genom att hötta och skrika åt dem, eller väcka dem ur deras sömn en smula, kanske roa dem eller åtminstone väcka en enda tanke hos dem. Och det där är författarens och debattörens jobb – ibland högst påtagligt, ja fysiskt – även om det tröttar… Harlan använde – som jag har antytt – denna förmåga att ”ruska om” människor i levande livet också. Skandalerna omkring honom var många, även på slutet, i lättkränkthetens tidevarv, då så många människor ägnar sig åt rent skitsnack, särskilt om berömdheter. Han avbröt under början av 2000-talet ett av sina sista offentliga framträdanden på en paneldebatt med att bara resa sig upp och gå ifrån den, med orden ”Jag är dödende…döende. Vilken bokstav i ordet ”döende” är det som ni journalister och intervjuare inte kan förstå” eller – i ett företal till en bok – ”Tänk på alla miljoners miljarders sandkorn i Gobi-öknen. Dela sedan vart och ett av dessa sandkorn i lika många delar som det totala antalet sandkorn i Gobi-öknen, och skriv på vart och ett av dessa billioner trillioner fragment av sandkorn ordet ”Shitty” eller skitighet. Ändå motsvarar det inte ens en tiondels miljarddel av den fundamentala skitighet jag känner precis just nu, i det här ögonblicket.” Trätgirigheten själv i unga år… Ett ofta spritt rykte är att han skulle ha kastat ned en efterhängsen beundrare i ett hiss-schakt, vilket skulle ha skett på 1980-talet, men det hände aldrig. Ett annat är att han skulle ha sågat ned en gigantisk kristallkrona i en eller annan föredragslokal, likt fantomen på Stora Operan, ungefär. Det ryktet fanns verkligen också, och här får vi svara som Hunter S Thomson gjorde när han tillfrågades om det var sant, att det fanns rykten om att Ed Muskie, republikanernas presidentkandidat, hade tagit Ibogain. ”Jodå, svarade Hunter glatt. Det f-a-n-n-s ett sådant rykte – det vet jag med bestämdhet, för det var ju jag själv som lät sprida ut det !” Nåja. Det finns ett berömt foto av mig där jag vilt grimaserande står med armen om Mr Ellison  – Glasgow 1986 – vi hade båda två en förmåga att grimasera vilt inför kameror – som är oklanderligt klädd i Vit Stetson-hatt av Cowboy-model och Läderjacka (med texten ”Eddie Burma” på ryggen, efter en av hans figurer i en novell som börjar med en tidningsrubrik: ”Eddie Burma funnen mördad” – och huvudpersonen tänker ”Men – det är ju j-a-g som är Eddie Burma !” ) vilket är taget 5 minuter efter vårt stora slagsmål – som mycket riktigt skedde i en hiss. Sensibel scen ur ”The Misfit Brigade” – Men man uppför sig INTE såhär på litterära kongresser – om man inte är Harlan Ellison, förstås… Harlan hade ett sinne för psykologiska ögonblick, och gillade nog aldrig själv riktigt hissar, eftersom han hade lätt klaustrofobi. En gång lär han ha plattat till Charles Platt,en berömd kritiker, just inne i en hiss – Mr Platt (nu 73 år gammal) nämnde aldrig någonsin den incidenten i hela sitt liv, eftersom han faktiskt är en brittisk adelsman, och inte någon ”american bastard” om nu någon tror det. Jag har inte nämnt den incident, som nu skildras heller – förrän nu, vill säga – en månad efter Harlans död – men det gick inte till som i det stora bondslagsmålet mellan ”Lilleman och Legionären” i ”Döden på Larvfötter” ifall ni minns den filmen men jodå – Harlan Ellison var med på ett hörn som creative consultant där också, i alla fall efter vad jag gissar. Sven Hassel, som författare, har aldrig hört till mina favoriter, så där jag kom från baren med en påse potatischips i näven, blev jag mycket förvånad – vid 22 års ålder – att se min store litteräre idol dåförtiden med en Sven Hassel-bok i sin näve, särskilt när han var jude till råga på allt. Följande dialog utspann sig: ”Do you like Sven Hassel ?” – och så svaret, lika blixtsnabbt ”Do you like potato crisps ?”. Därpå slog Mr Ellison till mig i maggropen, med full kraft, och började skrika invektiv och förolämpningar åt mig, bland annat ”Swede, Squarehead och Rutabaga”, ibland stavat Rootabagga, vilket ursprungligen är ett Västgötskt uttryck för kålrot, för övrigt ett av de mycket få svenska dialektord som inlånats i amerikansk engelska. Det var ett bra slag, men jag fick in en fullträff på hans haka – eller en ”volltreff!” som tysken säger. ”Shattered like a glass goblin” gör sig onekligen påmint i sammanhanget, för Mr Ellison hade verkligen ”a glass jaw” som det heter, och jag golvade faktiskt honom – men på det sättet blev vi alltså goda vänner. Inte alltid man får tillfälle att bokstavligen golva en litterär idol, när man är 22 år gammal… Men jag gjorde det faktiskt. Angående sådant som är vackert, poetiskt och sensibelt – allt sådant låg ibland Harlan väldigt fjärran, fängslad till händer och fötter av den kulturella omgivning han föddes in i, eller med andra ord Amerikas populärkultur under senare delen av 1900-talet, så hade han kanske ibland inte så väldigt mycket att erbjuda. Det var först under hans sista, tredje och ganska korta period som författare – från år 2000 till år 2007 då hans hälsa verkligen började svikta – som han ägnade sig åt sådant – men citatet här nedan, hämtat från novellen ”Paladin of the Lost Hour”  – vad den handlar om skall jag inte beskriva – men bland annat handlar den om Jordens allra sista timma, samt om två ganska udda karaktärers bekantskap (man bör dock inte dra alltför höga växlar på det här – jag varnar er för allt sådant) är ett bra exempel på hur han kunde skriva – i sina bästa ögonblick… Sov i ro, min mästare och sanne vän. Arvet efter dig skall jag försöka att förvalta väl. I det led, där du ställt dig själv, finns också jag, och jag tar vid efter dig när din tid i Midgårds dalar är ute, och har avslutats. Så skall andra skalder, skribenter, bråkmakare och pugilister, skapare och skrivare följa i våra fotspår en vacker dag, och ta vid efter oss, ända intill Ragnarök, ända intill den bleka döden. ”Ej med klagan skall ditt minne firas, ej likt den som går, och snart skall glömmas ” – för dina ord och ditt rykte lever, som Havámál självt har sagt oss i en berömd strof. ”Dey call me Cuba Pete – and I’m not discreet…” I sina sämre ögonblick däremot, var Harlan Ellison en helt annan karaktär – mitt svar på hans skällebrev, där jag skrev en hel del om Loke, samt om dennes förvandlingar, vill jag minnas, liksom om Tyrs (i min ursprungliga långa kria om hans Stockholmsbesök) nämnde jag också detta med masker – och maskering – och det tog Harlan fasta på, för han medverkade också – återigen som creative consultant – till filmen ”The Mask” med Jim Carrey i huvudrollen från 1994 – filmen handlar om den annars så stillsamme och skötsamme banktjänstemannen Walter Ipkiss eller Lipschitz (lip – shits – get it ?) som av någon anledning hittar en trämask, vilken ursprungligen tillhört Loke själv, och den förvandlar honom verkligen. Endast sonen till en känd undergroudntecknare i USA torde känna till bakgrunden till det där och annat, som är svårt att intyga eller leda i bevis, men jag ser så att säga en ond, karikerad och helt utflippad beskrivning och sammansmältning av våra respektive karaktärer där – eller vad som skulle resultera i en kombination av våra krafter, så att säga – hur det nu kan komma sig… Och visst – Harlan hade humor. Humor är något som bara varar för stunden, och som aldrig någonsin bär eftervärldens prägel, för den föds i ögonblicket och dör på samma gång. Sådant är livet, bara. Och en vacker dag är det över, som bekant. Måtte jorden vila lätt på dig. Du lärde mig mycket, inte bara om hur man ska skriva, utan om hur man bör leva sitt liv – och hur man inte bör göra just det. Dig vill jag kalla min andlige fader, om någon – och oss emellan, Harlan – din lille skit – jag kan ändå inte tro att du är död på riktigt. Jag har ändå på känn, liksom, att du plötsligt – förr eller senare – som ”The Mask” kommer att hoppa fram bakom ett hörn, med en vattenpistol fylld med outplånligt bläck; en flagga som det står ”BANG !” på, eller något annat lika fånigt, veva och fäkta med armarna i tunna luften, och ropa: ”Swede – Squarehead – Rootabagga ! Kom an nu din fattige djävel, så ska du och jag slåss – på allvar !”

 

En barnbok om Runor att rekommendera ? (inlägg från 2019-02-24)

Som hedning är man inte välförsedd med goda böcker, och det är sällan eller aldrig jag rekommenderar en bok jag inte läst. Ibland har jag också fått frågan av förhoppningsfulla föräldrar, som vill att deras barn skall lära sig mer om Asatro, och den kultur som är vår. Jag har redan skrivit ett inlägg om en lögnaktig barnbok, som utkom nyligen, och som trots att den ger sig ut för att vara faktamässigt korrekt, är till bredden fylld med rena lögner och kristen propaganda. Finns då inte motsatsen, undrar man – dvs en barnbok som skildrar den hedniska tiden i Sverige på ett riktigt sätt, utan lögner och överdrifter åt något håll ? Goda motbilder är viktigt, och de kanske finns. Boken ”Hemligheten” av Cecilia Kostenius och Carola Siekas verkar vara en sådan bok. Den har ambitionen att lära barnen den äldre runradens tecken, och har sin handling förlagd till 1100-talets Norrbotten, som då ännu var ett hedniskt land. Föga förvånande är dess författarinnor två systrar från just samma landskap, och det är deras hemby de skriver om. Under sådana förutsättningar tycker jag det gör mindre att de har fel i sak vad gäller det faktum att den äldre runraden bevisligen aldrig användes efter 800-talet; och att de skildrar sina bybor som ängsligt räddhågsna  och vidskepliga inför naturens krafter, vilket järnålderns människor med säkerhet inte var – de var ett praktiskt sinnat släkte som i flera tusentals år hade utformat sin kultur och sitt sätt att leva just efter naturens förutsättningar, och de behärskade dem till fullo. Sverige var inte alls kristnat norr om Dalälven år 1250. Då fanns inga kyrkor alls i de norra landskapen, och inte ens i söder var kristendomen särskilt utbredd. Skildringen av den lilla byn, och vardagslivet i den, är däremot korrekt. De flesta ”byar” i Sverige var mycket små, och omfattade aldrig mer än en eller som mest tre-fyra ensamgårdar, och hade nog aldrig fler invånare än tjugo-trettio personer. Under sådana förhållanden var det fullständigt oväsentligt vem som var ”träl” eller fri, för lika mycket som pigor och drängar i hög grad ”tillhörde familjen” och hushållet långt in på 1800-talet, var de sociala skillnaderna i praktiken mycket små, ja närmast obefintliga. Alla kände ju varann och arbetade tillsammans för den gemensamma brödfödan ändå, och därför ligger den här boken betydlgit närmare historiens sanning än de sedvanliga kristna vrångbilderna. Källorna om kristendomens ankomst till Sverige, däremot, och vad dessa kristna då höll på med, ger ett helt annat besked. Men visste ni att Ansgar, nordens förmodade apostel, som kom hit på 800-talet, levde i en tid när munkar regelbundet låg med korgossar, och sk ”lekbröder” ? – Jodå, det är faktiskt sant. Detta står att läsa i ”Vita Ansgarii” eller den sk ”Ansgar-krönikan”. Han utpekas där som ett särskilt exempel på fromhet, och beviset på det skulle utgöras av det faktum, att Ansgar inte låg med småpojkar ens på längre sjöresor De kristna sysslade också med ”pojkuppköp” i städer som Ribe och Slesvig i Danmark, vilket står att läsa i kapitel 8 av Rimberts krönika om Ansgar, som också finns på nätet. När hedningarna i dessa städer fick nys om den katolska pedofilin, blev munkarna mycket riktigt utkörda därifrån, och de kristna försökte hämnas, genom att starta inbördeskrig i Danmark, vilket de hade mycket lite för. Deras Quisling, Harald Klak, blev körd på porten han med, tillsammans med allt det katolska pedofil-patrasket…  Att varna den här världens barn för kristna och katoliker, är faktiskt på sin plats – tycker  inte ni också det ? De har ju faktiskt hållit på med pedofili i alla tider, och det just i religionen, just i deras bebis-kult av ”det knubbiga lilla jesusbarnet” som det onda sitter…  

Ny ABC-bok om Nordisk Mytologi ser dagens ljus. (Inlägg från 2019-04-23)

Så har det hänt igen. Förlaget ”Historiska Media” har satt en okunnig amatör på ett ämne som borde ha förtjänat en verklig expert, och inte brödskribenter. ”Skaraborgs Allehanda” och DAST Magasin ska ha uttalat sig berömmande om ”Nordisk Mytologi från A till Ö” men för egen del stämmer jag inte in i jubelkören. Det stora förlaget har snott ”Ideell Kulturkamps” koncept rakt av, och själv använt det tema som användes av Henrik Andersson i hans egen bok ”Våra Gudamakter” som också är ytterst kortfattad, men bättre och sakligare hållen, inte minst därför att den inte är skriven ur en kristen och pejorativ synvikel.. 120 kronor för vederhäftig information…om än kortfattad…   Egentligen är det gaska snuskigt och sunkigt gjort av ett stort och etablerat förlag att rakt fram stjäla ett tema och ett upplägg som andra redan gjort något bättre utav, även om teman för bokutgivning inte faller under svenska patentlagar. Hursomhelst rekommenderar jag ingen att lösa nedanstående bok obesett – Jag ska själv gärna ta del av den vid tillfälle, men konceptet är inte unikt, och fyller heller inte alls ”ett tomrum i den svenska bokfloran” som förlaget självberömmande och uppblåst skriver i sin egen pressrelease… 269 kronor för den här ? Det FINNS bättre och billigare alternativ på antikvariat…   ”Historiska Media” har fel i sak, därför att upplägget känns igen också från andra verk, som bättre beskriver själva ämnet. Redan år 1981  utgav Satens Historiska Museum i Stockholm ”Vikingatidens ABC” vilken innehöll inte bara kortfattad information om mytologins viktigaste gestalter, utan också mycket om arkeologi och historia. Boken säljs inte länge av historiska, men som antikvarisk betingar den ett pris under femtiolappen, vilket är mycket bättre som investering, inte minst pga den mängd fakta man får. En bättre, utförligare och kärnfullare bok i Asatrons anda. ”Historiska Media” har till och med ”plankat” omslagets färg och layout… Svinaktigt på min ära – Oink Oink and Sure’ Nöff – need I say more ?   Åke Ohlmarks ”Fornnordisk Ordbok” som utgetts i inte mindre än tre olika upplagor – efter författarens död till och med som ”fornnordiskt lexikon” kan nuförtiden köpas på antikvariska sajter för runt 100 SEK, och är en mångdubbelt bättre investering, även den – själv är jag tveksam till allehanda nya ”potboilers” eller verk av författare och redaktörer som är helt obevandrade inom ämnet Asatro, även om jag väl också kunde ha sagt något i stil med en viss Ordförande Maos: ”Låt tusen blommor blomma !” eller något ditåt… ”En svala gör ingen sommar” säger ett gammalt svenskt ordspråk, och enligt ett hedniskt uttalande från den romerska antiken, bör man ta sig i mycket stor akt för människor, som bara tror på en enda bok – särskilt om denna bok råkar vara Bibeln eller Koranen… Visst ska ”Historiska Media” ha sig en eloge för sitt senaste verk – och kanhända har jag helt missbedömt det – men en enda bok lär inte bli någon kulturrevolution, ens i det lilla formatet…

Så – låt oss utge fler böcker. Låt oss översätta Eddan exakt, och inte på Lars Lönnroths vis. Låt oss studera skalderna, sagorna och myterna – utan att förvrida dem….

 

Ormsö, Estland och det Östliga Sverige (inlägg från 2019-04-30)

Jag rekommenderar eller omtalar sällan böcker jag själv inte läst på den här bloggen. Ibland gör jag undantag, men då gäller det bara böcker jag själv skulle vilja läsa, men ännu inte läst. För några dagar sedan dök det upp just en sådan bok. Det var Västmanlands Läns Tidning, VLT som recenserade Jonathan Lindströms bok ”Biskopen och Korståget 1206” härförleden. Jonathan Lindström är själv Estlandssvensk, och bördig just från Ormsö. Hans teorier om korstågen, och att det var den Lundensiske biskopen Andreas Sunesson som beordrade hundratals bönder från Norra Öland att med tvång flytta till Ormsö innanför Öel, som en del i en medveten dansk korstågs- och koloniseringspolitik, inriktad på folkutbyte, har presenterats också tidigare, bland annat i SVT, den Svenska Statstelevisonen. Förutom de stora svenskbygderna på Dagö och Ösel var svenskarna i majoritet ända tills Stalins maktövertagande i slutet av Andra Världskriget. Det gällde även Odensholm, Runö, Ormsö, Nargö, Rågöarna och flera områden på det Estniska fastlandet.. Jonathan Lindströms teorier är intressanta för hedningar i båda länderna, eftersom de visar på de kristnas vanliga utrotningskrig och försök till folkutbyte. Samma metoder används ju som vi fått se än idag, och så var det även på Stalins tid, när svenskbygderna i Estland avfolkades. Teorierna bygger på det faktum att man kunnat hitta ett 40 tal gårdar på norra Öland som avfolkats och övergivits under tidigt 1200-tal, samtidigt som motsvarande bebyggelse, med åkermarken indelad i stänger och alnar – måttsystemet är unikt för just Öland – dyker upp på Ormsö. Ungefär 200 personer ingick i kolonisationsvågen 1206. Otvivelaktigt en bra bok, men den berättar inte sanningen om förhistorien eller den hedniska tiden Tidningen skriver att Ormsö skulle varit helt tomt på befolkning tidigare, men det stämmer inte alls. Ifrån Estländsk arkeologi vet man, att korstågstidens kolonisation inte flöt in i någotslags ”maktvakum” eller ett folktomt land. Estland var befolkat sedan långt långt tidigare – av just Ester – och spår av täta kontakter med Sveariket, finns redan under Estnisk bronsålder. För att se typiska skäggyxor, holkyxor från bronsåldern och spjut från Sveariket behöver man inte gå längre än till det arkeologiska muséet i Tallinn… Området kring Pärnö, tvärs över från Ormsö var bebott redan 9000 år före kristus, och att då tro att Ormsö skulle varit obebott i 10 000 år, när man vet att det fanns bofast bebyggelse på alla omgivande öar, är naturligtvis omöjligt. Man vet att kamkeramikerna, förfäderna till dagens Finnar och Balter, hade bosatt sig på det Estländska fastlandet redan 6000 år fk. Ösel var bebyggt av båtyxekulturen – och därmed om inte av Nordbor, så i alla fall en folkstam med direkt Nordiskt inflytande vid den estniska bronsålderns början redan omkring 1600, och sen dess har kontakterna över Östersjön egentligen aldrig upphört. Under det tidiga 1900-talet trodde man att Esterna bebodde det gula området på kartan ovan under Romersk järnålder, slaverna området i rött, goterna det i lila och gepiderna (en annan germanstam) det i ljusgrönt, medan det Romerska rikets gränser visas i blått… Nu vet man att Esterna redan fanns i Estland under stenåldern… Tacitus skriver i sin ”Germania” om Aestii eller Esterna som ett självständigt, men mycket primitivt folk, underlägset Germanerna ifråga om kultur. Norr om dem bor fennoi, som är eländiga renskötare och nomader, skriver han. Under tidigt 1900-tal betvivlade språkforskare det här, men senare arkeologiska fynd i form av nästan ocirkulerade romerska silvermynt har bevisat, att Esterna hade direkta handelskontakter med romarriket, och att handelsmän från Rom verkligen kom till floden Vistulas eller Weichsels mynning i Bärnstenshavet eller Östersjön, precis som Tacitus skrev.  Ptolemaios och andra antika geografer skrev om ”Osilierna” som man identifierat med Ösel-borna, vars främste gud var Taara eller Tor. Ända tills 1200-talet förblev Ösels befollkning helt och hållet hednisk, och tyska korsriddare kunde skildra hur de på 1230-talet kastade en kristen präst i Valborgselden medan de ropade, ”laula, laula pappi!” (sjung, sjung, prästadjävel !) Kalevipoeg, Karls son eller Poeg (Påg!) är esternas nationalhjälte – och Tore-Karl eller Horagalles var lapparnas namn på Tor, i Estland dyrkad som Taara redan under romersk järnålder… Cassiodorus, en romare på 500-talet, omtalar direkt att Tacitus Aesti är samma folk som Esterna, och att de bodde i Estland hela tiden. Saxo Gramatticus påstår, att Ester och Kurer deltog i det legendariska Bråvalla Slag på Svearnas sida, och redan då hade Estland ungefär 45 000 invånare eller så. Men, redan på 600-talet kom i alla fall de Estländska öarna och delar av fastlandet under Svearnas välde – och det har man sensationellt nog kunnat bevisa genom arkeologiska fynd i vår tid… Salme skeppen och de 42 noggrannt gravlagda män som var en del av deras besättning, visar att Ösel redan på 700-talet var en del av Svea Rike… 2008 – 2010 hittade man de sk ”Salme-skeppen” på ön Ösel – också mitt emot Ormsö – som MÅSTE ha varit befolkat då – och detta sensationella skeppsfynd från år 650 – 700 – FÖRE Vikingatiden bevisar bortom allt rimligt tvivel, att täta kontakter med Svea rike och regelrätt kolonisation redan hade förekommit då. Skeppsfynden från Salme har noga blivit tolkade och utgrävda av estniska arkeologer, och vad som stått om dem i svenska media till en början, är inte alls sant, men har omvärderats.  Till en början kunde man i svenska media läsa, att skeppen – det ena med en längd på 11,5 meter och en bredd på 2 meter, det andra med hela 17 meters längd och 3 meters bredd – skulle vara ett bevis för ”plundringståg” på Ösel. Detta har visat sig vara helt felaktigt.  Dessa tidiga  Vikingar förlorade inte alls något slag – de vann tvärtom – och den noggranna gravläggningen av deras egna män av de som var kvar, bevisar det bortom alla tvivel. Dessutom har vi faktiskt skriftliga källor till vad som hände, vilka jag ska återkomma till om en stund. Männen som begravdes ombord på skeppet var alla i 40-50 års åldern, och deras skelett visar alla spår efter våldsam strid. Påfallande många har dött av pilskott. Men Estniska arkeologer hittade också jakthundar och falkar på de båda skeppen, liksom ett halsband av ryska björnklor. Sådana förnäma gåvor har man inte med sig i krig, eller på plundringståg. Estniska chefsarkeologer, som skrivit om saken, är numera helt övertygade om att Salme skeppen hade ett diplomatiskt uppdrag. De skulle upprätta handelsförbindelser, eller överlämna gåvor till en lokal Svensk Jarl på Ösel, helt enkelt.  Dessutom har vi skriftliga källor i Heimskringla och hos skalden Tjodolf af Hvin, som direkt omtalar svenska Kungars kolonisering av Ösel och Dagö på just 700-talet. Ingvar Eysteinsson, son till Kung Östen av Ynglingaätten skall ha levat från 616 till 683, och dött på ett fälttåg till en fästning som hette Sten, någonstans på Ösel. Även om det inte är hans grav arkeologerna nu hittat – den skulle vara vida större – är det oomtvistligt, att det faktiskt skett ett stort fälttåg med en ledungsflotta under just den tid sagan nämner – så männen i Saime-skeppen kan mycket väl ha varit denne kung Ingvars män. Och Ormsö måste nog ha varit befolkat av svear vid denna tid, eftersom det ligger mitt emot Ösel eller Ö-sysslan, där en svensk jarl skall ha regerat, redan på 700-talet.

Goda Nyheter från Danmark – Jim Lyngvild utger bok om Nordens Hedna Kungar (inlägg från 2020-06-16)

Jim Lyngvild, känd från Ekstra-Bladet, och en av Danmarks allra största Asatroende Hedningar – har nu slagit till igen. Han är ju icke blott modedesigner, utan också en driven fotograf, och har gjort en ny bok om Nordens Hedniska och Vikingatida kungaätter, eftersom han också är Rojalist, ägare till ett stort gudahov mm. Boken ”Alverdens Vikingar” har utgetts på Frydenlunds förlag (som inte bör förväxlas med det Norska bryggeriet med samma namn) och har allaredan fått mycket goda recensioner i sitt hemland På denna länk kan ni själv höra jim Lyngvilds egen ”omtale” http://www.facebook.com/watch/live/?v=301527670976174&ref=watch_permalink. Boken kommer ut till Midsommar, den 20 Juni.

I ”dräkt, makt och Prakt” avlivar Jim Lyngvild slutgiltigt den kristna myten och lögnerna om Vikingarna som smutsiga och obegåvade barbarer. Deras kungar företrädde organiserade stater, som hade varat i hundratals år redan vid Vikingatidens inträde, och de saknade ingenting ifråga om praktföremål eller högstatusobjekt i jämförelse med andra samtida härskare i Europa. Boken kan förbeställas här till en kostnad av strax under 300 danska kronor, och är mycket rikt illustrerad I Danmark tar man vara på vårt Nordiska Arv, liksom i andra av våra grannländer – men i ”Landet Löfvén” gör vår Regering allt vad den kan för att nedmontera och förstöra det ! Nästan alla samtida källor som nämner Vikingarnas utseende och kläder, framhåller samstämmigt, att de var bättre klädda och betydligt renare och skyhögt överlägsna de kristna Européerna ifråga om hygien, därför att den kristna religionen hela tiden påbjöd smuts, fördömde bad och kroppsvård som varande ”syndigt” och ofta led av undernäring och sjukdomar, vilket däremot människor i det fria Norden sällan gjorde. Bland de kristna talade man i klostren om ”Odor Sanctum” eller ”de heligas lukt” vilket var lukten av ruttnande likdelar (sk ”reliker” som katolikerna fortfarande håller på och manipulerar med) och oset från stinkande, otvättade munkar, medan Vikingarna däremot badade bastu åtminstone varje Lögardag eller lördag, som det ännu är i Norden. Här följer ett utdrag ur den Byzantinska Prinsessan Anna Komnenas anteckningar om en av Väringagardets svenska anförare på 1080-talet. Kejsaren av Bysans hade en tron, invid vilken mekaniska lejon röt med röster av metall, och så hade det varit ända sedan Justinianus dagar på 500-talet. Frankiska ambassadörer från det kristna Europa, som Liutprand och många andra, var långt fattigare än Väringarna, sämre klädda och luktade illa.. Hon hade tidigare fått bevittna hur en av Väringarna själv satte sig på den Byzantiske Pantokratorns eller Världshärskarens tron, och vägrade gå därifrån, trots att man enträget bad honom om det..

”Han var så lång att han nästan nådde en aln över axlarna på de ståtligaste män, han var smal om livet, men bredaxlad, bredbringad och armstark, och hans lekamen var varken för mager eller för fyllig men så att säga skapad efter Polykletes ideal. Han hade stora händer, stadig gång och stark rygg och nacke. Hudfärgen var helt vit, men ansiktet rödlätt. Hans hår var gyllene och hängde inte ned på axlarna som hos andra barbarer, men var klippt vid öronen. Hakan var rakad slätare än gips, ögonen klarblå, eldiga och värdiga. Näsan och näsborrarna lät honom andas i fulla drag, naturen hade gett honom en utgång för den från hjärtat uppbrusande luften. Det kunde skymta något milt, vänligt och tilltalande hos honom, men det förmörkades av det skräckinjagande i hela hans väsen, grymheten och blodlusten. När han skrattade, var det med ett skallande skratt, och så ljudligt, att det verkade som om andra män blott nös…” (Mera om Anna Komnena, och översättningarna av henne finner ni här)

Så talade alltså en sydländsk kvinna, som sett en Nordisk asatroende Hedning i verkligheten – och hon blev till sig i trasorna eller trosorna, som vi alla förstår..

HEDNA HEDNA HEDNA ! Öva alltid manskap och skepp, glöm ej kriget i fredens långa och förlamande år… HEDNA HEDNA HEDNA !!

AlternaMedia har utgett Jomsvikinga Saga och Fornaldrasagorna (inlägg från 2020-09-21)

Goda böcker får man inte för mycket av, och nyligen detta år utgav alternativförlaget AlerternaMedia Jomsvikingasagan i nytryck, efter Axel Ulrik Bååts sparsmakade och enkla översättning från 1887, som följer originalets text mycket bättre än många rådbråkade och ytterst förkortade nutida versioner. Historien om skånejarlen Sigvalde Jarl, Vagn Åkasson och de andra skåningarna, som grundade Nordens mest berömda krigarfölje, förtjänar att läsas om och om igen. Ni kan köpa det från Bokbörsen och andra källor för en hundralapp. Fornaldrasagorna kostar 900 kronor för tre tjocka band, direkt från förlaget, och kan vara lämpliga som läsning såhär till hösten, och hela tiden fram till Jul. Dessa tre band innehåller förutom äldre översättningar även helt nyöversatta sagor från fornnordiska som alltså aldrig publicerats på svenska tidigare. Fornaldarsagorna blev kända i Sverige (i den form de nedtecknades på isländska) på 1600-talet varefter de rönte stor popularitet. Sedan dess har intresset för dessa berättelser avtagit betydligt till förmån för de isländska ättesagorna. Ändå utspelar sig fornaldarsagorna inte sällan i Sverige och skildrar forntida svenska hjältekaraktärer, såsom Hjalmar den hugstore (i Hervararsagan), Herröd, Ingvar Vittfarne eller Rolf Götriksson med flera. Fritjof den djärves saga inspirerade Esaias Tegnér att i början av 1820-talet skriva Frithiofs saga. Dessa tre band innehåller en stor del av våra fäders återberättade historia och borde ha en given plats i varje Asatroendes bokhylla.

Kanske en läsvärd Julklapp… (inlägg från 2020-12-14)

”A writer shouldn’t write what he doesn’t know” lyder ett av mina valspråk för den här bloggen. Jag skriver ytterst sällan recensioner eller rekommendationer för böcker jag inte läst själv, och jag rekommenderar heller aldrig vänners böcker, eller böcker som jag fått sända till mig som recensionsex, därför att utgivaren tycker jag skall skriva något berömmande och fint om dem. Kort sagt, jag försöker hålla mig objektiv, eller i alla fall vara ärlig och oförblommerad i mina omdömen, ifall jag ens avgör dem. men ibland kommer det en eller annan bok som jag ännu inte läst, men gärna skulle vilja läsa, inte minst därför att den verkar förnya hela sin genre. Gardar Gåtlösaren, skriven av Bertil Falk och utgiven på Förlaget Orda, verkar vid första påseende vara en sådan bok, även om jag för min del sällan eller aldrig läser deckare. Den har fått fina recensioner och omdömen av andra, som är mer pålästa inom detta område. Boken skall vara utgiven redan 2014, och finns i alla fall i e-boksutgåva, för ungefär 40 kronor, vilket jag inte föredrar, eftersom jag föredrar att kunna läsa böcker obehindrat, och utan ständig uppkoppling. Tydligen bygger den på en idé om någotslags Vikingatida Sherlock Holmes, vilket är en tillräckligt originell idé för att jag skall kunna uppskatta den. En annan recensent skriver:

Gardar, son till Varin, son till Erik, son till Styr, är skald och berättare, mästare på runinskrifter, slängd i magi och allmänt kunskapsdiger. — — Han kallas Gardar Gåtlösaren och bor i danska Skåne, närmare bestämt i byn Alevi. Om honom har Bertil Falk skrivit tio noveller som getts ut i en vikingadeckare med just titeln ”Gardar Gåtlösaren”. Novellerna är placerade i tidsordning, följande novell tar vid där den förra slutade, så att de tillsammans blir nästan som en roman. — — Bertil Falk berättar sakligt och lite torrt, snarast refererar. Han beskriver hur människor bodde, vad de åt, var de sov om natten, deras liv och älskog (inklusive homosexualitet). Han skildrar också det kommande skiftet mellan asatro och kristendom. Den sakliga tonen ger en extra känsla av autenticitet. Fast jag vet förstås inte om det stämmer, att Bertil Falk skrivit en så att säga autentisk vikingadeckare, men jag lät ett par historiskt kunniga akademiker provläsa några sidor. De nickade förtjust och gav godkänt.

Detta lovar ju allmänt väl. Bertil Falk är också känd i deckarkretsar, förutvarande redaktör för DAST Magasin som han är, och har en nästan femito år lång karriär som författare bakom sig, så jag väntar mig en välskriven bok, utan alltför mycket fördomar eller alltför stora PK-växlar; som ju tyvärr självaste Dick Harrison och andra tråkigt nog brukar uppvisa när de ska skriva Vikingaromaner. Själv tycker jag också att de nya försök till berättelser förlagda till Vikingatid som skrivs idag, lider lite av ”Frans G Bengtsson-syndromet” som jag kallar det, alltså längtan att skapa ett verk med episk bredd, lika stort och lika bra som en gång ”Röde Orm” – men problemet är bara att de flesta författare faller platt till marken, utan att lyckas, därför att de inte alls behärskar Frans G Bengtssons suveräna språkbehandling och inte alls kan skriva i den ”sagastil” han faktiskt förstod sig på, och kunde imitera till naturtrohet. Jag vet faktiskt inte hur många exempel på det – försök att imitera ”Röde Orm” som inte ens når Frans G:s imaginära fotknölar, så att säga som jag sett genom åren, alltifrån Martin ”E-type” Erikssons försök till Ungdomsbok med titeln ”Sveakampen” eller den här boken, som var ett riktigt kristet influerat nerköp, en svala som liksom inte ville flyga.. En annan ”sjuka” som också är vanlig nuförtiden är att hänvisa alla berättelser om Vikingatid och Asatro till Ungdoms- eller Barnavdelningarna, och då bli förment pedagogisk, eller rättare sagt snusförnuftigt kristen. Jag vet inte hur många böcker jag sett på formeln ”Pelle Plutt och Fisa-Lisa i Trälgörats land” – alltså böcker där en manlig huvudperson och (oftast!) en kvinnlig hjältinna blir illa behandlade, alla hedningar är hänsynslöst korkade, dumma i huvudet och förrättar människo-offer eller inte ens kan segla sina skepp, utan de beskäftiga ungdomarnas hjälp – och så hyllar man dessa stolpskott, självmål  och falska skildringar för sin ”historiska korrekthet” och för att de är ” så otroligt originella” som har en kvinnlig hjältinna, fastän Disneys Pochahontas och nu senast ”Mulan” redan gjort det där tjugo gånger om, liksom ett otal svenska eller nordiska försök, som inte alls tillför så mycket nytt eller läsvärt överhuvudtaget. Ännu värre och renodlat rasistiska exempel finns dock. Rasisten Mons Kallertoft, till exempel – vars smuts-litteratur inte borde ges ut på något svensk förlag alls – som hela tiden förlägger sia deckare till nutid, och genomgående skildrar nutida Asatroende som mördare, psykopater och våldsmän – vad han gett ut, borde ligga under allmänt åtal som ”Hets emot Folkgrupp” – och skrev han så om kristna, judar eller muslimer, vore nog åtalet ett faktum redan, men när det gäller oss Hedningar, går det tydligen bra att smäda, ljuga, förtala, smutskasta och släpa i skiten hur mycket som helst – eller hur Mons ? Nåja – jag ska inte länka till just hans böcker mer – eller fyra-fem danska deckarförfattare i samma stil, vars hela litterära verksamhet verkar gå ut på att sprida fördomar och hat emot den nutida Hedendomen. ”Gardar Gåtlösaren” framstår som kemiskt fri från de här väldigt tråkiga tendenserna – och därmed får vi Hedningar av dag nöja oss. Böcker som tar upp Vikingatidens samhälle på ett positivt sätt, eller i alla fall har ambitionen att skildra det som det var, är sällsynta – oavsett hur pålästa eller historiskt korrekta författarna nu är, eller vill vara. Författaren verkar heller inte ha något politiskt syfte med sin bok, vilket också det är sympatiskt. En berättelse behöver för den delen inte vara 100% historiskt korrekt för att vara underhållande, och man må betänka att nästan alla deckare eller all skönlitteratur mer eller mindre skrivs just för underhållningens skull – även om de kanske känns fräschare av en ”annorlunda” miljö, som böcker i samma genre ännu inte behandlat. Jag väntar mig mycket av ”Gardar Gåtlösaren” i alla händelser, inte minst därför att huvudpersonen som jag är skåning – och får jag den här boken i Julklapp – trots att jag inte varit snäll – kommer jag givetvis läsa den ytterst noga och länge. Målning från Kronborgs Slott – Jomsvikingarnas löfte vid Gravölet över Strut-Harald, kung över Skåneland, i Sven Tveskäggs Hall…  

En Humanist går ur tiden (Inlägg från 2021-01-15)

Så vandra våra store män ur ljuset in i skuggan. Här ligger denne riddaren utav Förgyllda Suggan

• ur en dikt av Carl Michael Bellman, 1770

Hans ”Hatte” Furuhagen, den kände Humanisten, Hedningen, Spexaren, Underhållaren är död. Han uppnådde åldern 90 år, men nu, på det andra Covid-årets början, har han samlats till mina litterära fäder – för han var en förebild i mitt skrivande, liksom Jan Öjwind Swan och många andra.

Furuhagen var ursprungligen lärare i Latin, men kom att skriva böcker om Antikens Historia, och mest aktuell av alla dessa verk är kanske hans populärvetenskapliga bok om Pompeji, ”Pompeji och ruinerna” som kom 2004, och som var en uppdatering av ett verk han själv skrivit under 1960-talet, hela 40 år tidigare.

Han vederlade all kristendom och bevisade omöjligheterna i Bibeln, genom verket ”Bibeln och Arkeologerna” 2010, och hur vad som skildras i den, orimligen kan tillskrivas någon ”jehova” eller ”gud”. Han gick på teatern i Aten – genom sina böcker och i sitt sinne fanns han på antikens ”Agora” – och hela hans liv var en ”Agon” eller en Humanistisk kamphandling, kanske på flera sätt som ett – och han skrev böcker om Brödets betydelse för den antika folkförsörjningen också, inte bara ”Bröd och Skådespel” eller ”Panem et Circenses”.

Jag minns också att han myntade uttrycket ”Den egyptiska Cirkushästen” om hela det Antika Egypten, en civilisation som var världsledande på sin tid, men som började gå under när en Monoteistisk, vanskapt galning till Farao vid namn Echnaton, försökte införa något som hette Monoteism. Vi vet också hur det slutade för Nildalens civilisation. Dynasti efter Dynasti, travade på i samma fotspår, förutsägbar och trött som vår nuvarande fläsklägg till Statsminister, och till slut föll hela kulturen samman. Islam kom, och Egypten blev en tredje rangens öken-nation – det finns kanhända lärdomar att dra ur detta, tyckte ”Hatte” Furuhagen, även om han som jag starkt förenklar, ja populariserar – men det m-å-s-t-e man ibland som god Humanist.

Den enda antika och hedniska kultur han inte vågade närma sig, var den Nordiska. I den miljö han växte upp var tydligen hatet emot det svenska, och oviljan att betrakta det egna landet som en kulturtradition, alltför stark. Jag tror det har att göra med förhållanden i den lilla bondbyn Borg, där han växte upp; och den intellektuella torftighet, som fanns där. Men – han träffade Tage Danielsson på Östgöta Nation i Uppsala, och en Humanist och skämtare från Linköping, fann en annan Östgöte från trakten av Norrköping, där byn Borg ligger än idag.

Succén var given, och manifesterade sig bland annat i ett antal – enklare – humorprogram i TV, som ”Mosebacke Monarki” – från en tid och ett Sverige, som inte längre finns – och som yngre generationer helt säkert ratar – men också den enkla humor dessa Humanister hade, deras fånerier, deras spetsfundighet, fångade på sin tid det svenska kynnet..

Fortfarande aktuellt ämne, inspelat 1967 – ”Klimat-alarmism” och ”Greteri” är helt onödigt…

Nu är han borta, och finns inte mer – och vad övrigt är, blir snart till tystnad. Men Hedningar och Humanister som jag själv – vi minns – och vi marscherar glatt vidare. Vi är inte som de små infantilisterna och zuisterna, de shii-tarna, på marsch mot den kristna Världsbranden, som de hyllar och försöker återkomma. Vi vet, att Ragnarök inte är slutet, utan ett cykliskt förlopp, en avbild av vad som sker i naturen runt om oss varje år, och vi tror, att bättre tider skall komma. Vi är de hedna – vi är de ludna !

 

I vilket Musikalen ”Hednadotter” skall bli bok (inlägg från 2021-01-27)

Jag har i ett tidigare inlägg nämnt Frans G Bengtssons bibliotek, och Frans G Bengtsson-epigoner, eller folk som försöker efterapa honom, och skapa nya ”succéromaner” finns det många, men ingen av dem kommer någonsin att uppnå samma höga litterära och vetenskapliga kvaliteter som originalet, inte minst därför att de är kristna eller halvkristna själva, och aldrig riktigt kan frigöra sig från den tid som är vår, eller den förkvävande och unkna Monoteismen.

En av otaliga, som försökt på senare tid, heter faktiskt Martin ”E-type” Eriksson, men var i alla fall en ärlig och medveten epigon, som gjorde ett försök med sin ungdomsbok ”Sveakampen” år 1999 – men han klarade inte ens av att ge personerna i boken Nordiska namn, utan använde senare, kristna namnkonstruktioner istället – men mig hade han redan mött – i verkliga livet – precis som Tälje Glima och många andra, och av alla dessa epigoner, konstruktörer av modern fantasy med ”Vikingamotiv” och andra är ”E-type” i alla fall den ödmjukaste och naturligaste författare jag någonsin stött på – mest för hans kvaliteter som människa, vilket ju de flesta författare också är – egentligen.. även om de förstås inte alltid framtonar så, varken genom sina respektive liv eller sina verk.

 

Minns någon denna bok från 1999 ?

Hur det nu förhåller sig med Musikalen ”Hednadotter” från 2006 vet jag inte riktigt, men nu ska också den bli bok, påstår Sveriges Radio, P4 Gotland. Jag anar det värsta, måste jag säga – eller rättare sagt skriva. Författerskan Idun Josefin Alfredson Vinterros verkar vara en typisk Gotländska av en sort, som också jag mött förut, ja den där ”riktigt innerliga”, sådär lagom ”nyandliga” sorten ni vet – fast kanske inte direkt ”Hällörad” ifall ni vet vad som menas med det – det är för övrigt en av min gamla farmors äktskånska uttryck – som bekant dog hon vid 92 års ålder anno 1997, men sentimentalt pjunk låg aldrig någonsin för just henne, trots att hon var fd prästfru – men garanterat icke-kristen, utan hednisk i själ och hjärta – som jag tidigare berättat. En ”Hällörad” person, för övrigt, är en sådan som lismande och inställsamt ”häller på huvudet” eller hela tiden lutar det på sned, och hela tiden låtsas vara just innerlig, fast hon (det är oftast dem det är tal om) eller han inte alls är det.

”Tårarna har sprutat, hela tiden jag har skrivit” säger den innerliga ”Vinterrosen” ifrån Rosornas ö. Och vad månde det bliva av detta romanprojekt – ja – den som lever, får väl se…

 

Jag kanske är fördomsfull, javisst – men jag har mött dessa ”innerliga” gotländska författarinnor även förr om åren – och här finns inget nytt under kjolen – förlåt, jag menar Solen….  Anno 2012 ville författarinnan Agneta Arnesson Westerdal att jag skulle skriva en starkt positiv recension åt just henne, och höja hennes ”Sagas Krönika” till skyarna, så att den fick lite positiv PR och ren reklam på köpet – och allt jag fick, var förstås recensionsexemplaret, som jag förutsattes hylla och prisa. Men – ser ni – jag är en ärlig människa, och man kan inte köpa mig, och heller inte köpa mina tankar eller åsikter – så mycket pengar eller myntat silver, finns nog inte i Svea Rike nuförtiden…

Fru Arnesson Westerdal – som tydligen skall pråla och ståta med två efternamn, i likhet med ”Vinterrosen” som inte bara nöjer sig med det – hon måste ha två förnamn eller fyra små namn i litterära sammanhang också – får dessa Gotländskor aldrig nog – eller gör de sig bara till, tillgjorda som de kanske är...  ?? tyckte att en C-uppsats i Arkeologi, från Göteborgs Universitet (vars ideologiska hemvist är känd, även om det kunde vara värre – vi har också Södertörns Bögskola – nej förlåt vad skriver jag – Södertörns Högskola skall det förstås vara) räckte till för att skildra precis allt om Maritima Miljöer, Vikingatida skepp och hur handel bedrevs, Kulturlandskapet på Gotland, och hur Bonderepubliken Gotland var beskaffad som nation, vid Järnålderns slut.

Ja – jag skriver nation. Gotland hade sin egen lag, långt före hela den kristna Gotlandslagen, sin egen indelning i Fjärdingar och Tridljungar, alldeles som på Island, samt sitt Gutnalting. Det var inte ett slumpvis tillkommet eller slumpvis styrt land, som ”Landet Löfvén”, eller som i vissa ”gröna vågen” romantikers fullständigt ohistoriska drömmar. Redan varje åker var indelad i rätt antal alnar och till och med tum, och skattlagd sedan 500-talet, det vet kultur-geograferna, och förhållandena var heller inte mycket annorlunda i Västergötland, även om det just där var något annorlunda alnmått som användes.

Gotland var inte alls ett ”spontant och oordnat” samhälle, där man hade anlagt ensamgårdar, byar och åkrar lite hursomhelst, i någotslags ”gör som du vill” anda – för ett sådant Sverige och ett sådant samhälle har aldrig någonsin funnits, utom möjligen på jägarstenåldern. Arnesson Westerdals totalt obevisade, obeskrivliga fadäser, med ”slavmarknader i Bohuslän” och stora burar på skärgårdsöar vid Vinga – kristna fördomar helt utan skäl, rim och reson – samt skeppare som seglar sina egna skepp i kvav och annan totalidioti – alltsammans bärande inslag i ”Sagas Krönika” – gjorde denna bok fullständigt onjutbar. Den fungerar inte ens som pekoral, vilket den här typen av böcker ibland tyvärr har en tendens att bli..

Jag har skrivit det förr – och jag skriver det omigen. ”A writer shouldn’t write, what she (or he) doesn’t know” – så är det bara..

Man ska INTE försöka skriva långa romaner om sådana här skepp, om man inte själv först seglat över Nordsjön med dem…

 

Vad gäller bygde-spel, ”Hem till Midgård”- humor och annat strunt i den vägen har jag också skrivit en del redan. Redan 1978 gjorde man en Musikal av Frans G Bengtssons ”Röde Orm” på Malmö Stadsteater med Tommy Körberg i huvudrollen, och föralldel, föralldel – titelmelodin fungerade, liksom herr Körbergs dåvarande rollprestation – och just den musikalen ”höll” faktiskt – hela vägen fram – men det var längesen nu.  Sedan dess har det dock varit mycket mycket ont om ”musikdramatiska” verk med forntida teman – danskarnas total-flopp och fiasko med att försöka göra Musikal även av Egtvedt-kvinnan, är ett annat ”stolpskott” vi minns. Om det alls funnits några sådana pjäser eller teaterstycken, musicals inbegripet, så har det varit ”rena lokalrevyer” eller ”gärdsgårds-serien” av dramatik, HBO Nordica eller annat skit..

 

Inte heller danska ”Kändis-musicals” med Bronsålderstema blir riktigt som det var tänkt…

Ok – föralldel – jag kan ha fel ! – nu k-a-n det hända att ”Hednadotter” faktiskt är hela Världens bästa musikdramatiska verk någonsin, fullt i klass med ”Rhenguldet” och att fröken Lillan Lull och Blomstergull, eller Idun Josefin inte bara är ”en dägelig Rosa” utan det största litterära geniet i hela Världen någonsin, och mycket bättre och extremt mycket ”djupare” än exempelvis James Joyce – så vem är väl då jag att döma ut hennes insatser redan från början – men som en gång Stefan Sauk förbehåller jag mig alltså rätten att vara skeptisk, om någon nu skulle undra…

Antalet imitatörer av ”Röde Orm” är FORTFARANDE legio, och sjutton på dussinet.

Redan serietecknaren Charlie Christensen – som skapat Arne Anka – gjorde 1999-2004 ett försök att överföra Röde Orm till tecknat format, men han var åtminstone medveten om sitt mediums begränsningar, och hamnade varken hos ”Asterix och Obelix” eller Tintin – utan försökte hålla sig någorlunda nära originalet. Det hedrar honom, eftersom man inte ska göra våld på fakta eller historien, sådan den berättats eller är.

Jag rekommenderar istället följande inlägg från den utmärkta bloggen ”Brons & Blod” som fortfarande håller hög kvalitet, även när det gäller att redovisa helt obevisade eller tveksamma teorier. Det är alltid angeläget, att lyssna på sakkunskapen, varifrån den än kommer – kanhända till och med från nutidens Gotland.

 

En NY bok som jag INTE kan rekommendera, kontra VERKLIGA kunskaps-källor (inlägg från 2021-05-05)

Jag har skrivit det förut, och jag tvingas – trots att det faktiskt bär mig emot – att skriva det igen. Såkallade ”nytolkningar” som innebär att man förkortar och drar ned klassiska verk till oigenkännlighet, och sedan fyller på med eget ”hitte-på” och till sist utger alltsammans som ”äkta vara” är något av det FALSKASTE eller allra mest OÄRLIGA en författare kan göra emot sina läsare. Jämför med vad jag sade om sk ”modern teater” som förgriper sig på andra författares pjäser och manus för några dagar sedan.

Bloggar är en sak, vetenskapliga verk en annan, och båda sorternas litteratur behövs onekligen i dagens samhälle. Sorgligt nog kan jag tyvärr inte säga samma sak om en ny bok om Asatro som utkommit i dagarna. Det är det annars välrenommerade förlaget Historiska Media som står för fadäsen, och varför ett sådant – annars faktamässigt korrekt – förlag ger ut sånt här, kan jag faktiskt inte förstå. Det är den före detta gymnasielärarinnan Katarina Harrison Lindbergh, som själv är kristen; som prånglar ut sina egna ”omtolkningar” av Eddan och Saxo Gramatticus.

En före detta gymnasielärarinnas fantasier kring Eddan – Kan det alls vara läsvärt eller intressant ?

Som vanligt ursäktas det hela med att man ska ”modernisera”, ”ge ny språkdräkt” (varför – behövs det ens när det ändå vimlar av nya Eddaöversättningar på lättbegriplig svenska ?) så att man blir ”underhållande” och ”förståelig” för en modern publik, får vi veta i pressreleasen om detta präktiga stolpskott. Själv skulle jag aldrig vilja läsa en författare som redan från början är så nedvärderande emot sin egen publik att hon inte tilltror dem varesig förstånd eller förmåga att läsa Eddans och Saxos berättelser i original, och dessutom övervärderar sig själv så till de grader, att hon jämställer sitt eget dumma dravel med just Eddan eller Saxo.

Eddan behöver för det första inte ”moderniseras” alls, eftersom den innehåller livsvisdom som är giltig för alla tider. För det andra förstår jag inte, vad det är för intressant med allt detta hitte-på som Harrison-Lindberg själv knåpat ihop, där – får vi veta hos förlaget – ”Tor, Freja, Oden, Loke och andra figurer ur den nordiska sagoskatten framträder på ett både bekant och oväntat sätt. De ges tankar, humor, känslor och drifter som de ofta saknar i äldre skildringar..”

Förstår inte vederbörande förlagsredaktörer att Tor, Freja, Oden och Loke med flera inte ska ges ”nya tankar och drifter” som de alls inte har, eftersom det är att ljuga och förvanska ? Om de alltid har beskrivits på ett sätt, är det därför att de symboliserar rena naturkrafter eller existensialer i den mänskliga tillvaron, och då är det också så de ska skildras, ifall vi vill vara sanna emot vårt ursprung, vår historia och hela vårt kulturarv.

Ok, nu har jag inte läst den aktuella boken, och jag har inte den minsta tanke på att göra det heller. Livet är alldeles för kort för att spilla tid på helt onödiga och antagligen dåligt skrivna böcker, och även om chansen kanske finns, att just Katarina Harrison Lindbergh skulle ha gjort ett odödligt mästerverk, som överglänser Sturlasson, Saxo och alla andra klassiska tolkningar, så tror jag faktiskt att den chansen inte är så stor. Tyvärr har jag anledning att befara själva motsatsen, åtminstone efter att ha läst förlagets egen introduktionstext, även om det grämer mig.

Kanhända är jag partisk i mina omdömen, eller också gravt orättvis emot denna författerska, och det finns en svag möjlighet att hennes bok skulle ha vissa förtjänster någonstans, men nej – och åter nej…

Jag läser hellre Eddan som den verkligen ÄR och som den faktiskt SKA läsas.

Därför rekommenderar jag er alla att ta del av den norska sajten ”Heimskringla.No” med dess rika material av original och klassiska översättningar, och rata den bok jag tyvärr fått nämna här ovan.

Nu utger sig Harrison-Lindbergs senaste kria inte för att vara en fakta-bok, men risken är ändå stor att folk förväxlar det här med riktig vetenskap, eller den verkliga Eddan. Det hela blir ett slags tafflig och halvtaskig Pogo-Pedagog produktion, i likhet med 1970-talets Kulturmarxistiska skolböcker, där man ständigt fick lära sig att Asaatrons gudar var såå hemska sååå, och Ansgar var en hedersman, som genast fick alla att övergå till den ”rätta” kristna läran.

Samt de obligatoriska lögnerna ur Adam av Bremens skräckskildringar, som serverades som om de vore historiska fakta.

Eller som David Nessles försök att översätta Bibeln till ren Göötebörska, ungefär:

Förste Moseboka

Amen asså vettladeu, i begynnelsen var tjötet.

Å tjötet va hos gud lixxom, och tjötet va la’ guud…

Å gud han skapa Masthugget och Feskekörka åsså Hisingen å femmans torg å självaste Göta-Petter på Götaplatsen då änna liksom, å han så att de va GÖTT å så tog han änna då en varmkorv sedan… Å den Körrven vettladu, den räckte la i sju dar, ja gussingen Hebbe Lelle !

Kännen I Göta-Petter ?

Visst, sådana nytolkningar kanske är ”innovativa och nyskapande” och har ”ny språkdräkt” men är de egentligen så himla bra för det ? Varför inte utge Eddan-på Rinkebysvenska också, Svea Rikes Lag förvandlad till barnteater, eller göra en ny teateruppsättning med Bhagavadgita och Koranen, enbart spelad av dresserade hundar och en flock apor ?

Ni förstår vad jag menar, kära läsare…

Skulle jag rekommendera någon att läsa en innehållsrik, informativ och fakta-späckad bok om Nordisk Mytologi, så kan jag FORTFARANDE rekommendera Anders Baekstedts Nordiska Gudar och Hjältar, som kommit ut i många upplagor. Den är lättläst, men ändå faktaspäckad, innehåller inga förvrängningar eller hitte-på av Harrison-Lindbergs unkna modell och håller sig till sanningen, vilket många av oss borde uppskatta – inte minst de av oss som tar Sveriges och Nordens gemensamma kulturarv och Asatron på allvar.

En Klassiker. Värd att läsas. Håller Fortfarande.

Harrison-Lindbergs bok bygger på helt andra författares uppslag och idéer vad gäller facklitteratur om Fornnordisk mytologi och kultur. Redan för några år sedan utkom en såkallad uppslagsbok i ämnet, som är en väsentligt förkortad och förgrovad utgåva av Åke Ohlmarks ”Fornnordisk Ordbok” som utkom redan 1975, fast med den lilla skillnaden att nästan allt faktabaserat stoff är bortrensat ur den nya boken, till förmån för Harrison-Lindbergs egna ”tolkningar”.

Fortfarande väntar världen på ett lexikon i ämnet, som är skrivet av verkliga Asatroende, och inte bara ”intresserade amatörer” med kristen bakgrund från skolvärlden.

Förlaget ”Historiska Media” torde ångra sin senaste produkt, och observera vad jag nu skriver.

I väntan på bättre verk, rekommenderar jag min bloggkollega Henrik Anderssons ”147 Gudamakter” som nyligen utkommit i ny utgåva från Nordiska Asa Samfundet. Ni kan köpa den genom att följa denna länk, och det verket kan jag oreserverat ställa mig bakom och rekommendera, men det gäller alltså – tyvärr – inte den här boken.

 

I vilket Akademibokhandeln publicerar en intressant bok (inlägg från 2022-05-05)

Akademibokhandeln var en gång för mer än 15 år sedan en av Sveriges största bokhandelskedjor, men har sedan dess hamnat lite på dekis och gått tillbaka. Tiden när den verkligen var akademisk och publicerade något av vetenskapligt värde är också förbi, för nuförtiden säljer den bara lättsmälta och skäligen ointressanta böcker, ren underhållningslitteratur och ”Infotainment” om vartannat. Nätbokhandlar och Amazon har också revolutionerat marknaden, och gjort att det fåtal bokhandelskedjor som alls finns i Sverige fått alltmer svårt att hävda sig.

Nu publicerar de ”Vikingarnas Största Slag” av Kim Hjardar (född 1966) vid Oslo Universitet, och om denna bok verkligen håller vad den lovar, kan den vara läsvärd. Tyvärr kan man dock inte säga att den dåligt skrivna ”blurb” som finns på förlagets sida håller måttet, rent kvalitetsmässigt – men boken kan ju ändå vara bra, trots att jag förhåller mig skeptisk både vad det gäller att rekommendera både marknader och böcker.

Styrbjörn Starkes kända replik vid det numera historiskt och arkeologiskt bevisade slaget på Fyrisvall 985, ”Oden äge er alla!” har av dessa okänsliga och opoetiska förlagsredaktörer förvanskats till ”ni tillhör alla Oden” vilket är så in i Muspelheim stil-löst och klumpigt översatt, så att man blir alldeles häpen. Förhoppningsvis är det nu ingen förbaskad klåpare som fått sätta tänderna i det norska originalet och översatt det till svenska, för då får vi nog alla bita i gräset.

Trams om ”guds ord” och annat skitsnack skall inte finnas med i bokanmälningar likt dem, Akademibokhandeln skriver, och röjer snarast kristna fördomar och kulturförtryck, något som texten i en fackbok som den här borde vara förutan.

För övrigt har det genom åren utgetts en hel del böcker om samma ämne, dvs historiskt belagda slag under Vikingatiden. En svag bok, som jag inte kan rekommendera är ”Vikingarnas Stridskonst” skriven av Lars Magnar Enoksen, den kände Glima-instruktören år 2014. Han är dock mycket bra när det gäller att redogöra för individuell träning, och den enskilde krigarens uppträdande, men när det gäller den taktiska, operativa och till sist strategiska nivån, är hans bok tyvärr ett rent misslyckande – och strid till sjöss, flottmanöver, ”fleet in being” konceptet och andra faktorer, som också gällde lika mycket år 1000 som de gäller idag, mer än 1000 år senare – behärskar han inte alls.

En bok som kan fylla den luckan hos intresserade amatörer (till skillnad från väl pålästa och väl utbildade i militärhistoria) är Paddy Griffiths ”Viking Art of War” som kom redan 1998. Den tar upp främst den strategiska dimensionen bakom Nordbornas 300 år långa frihetskamp för nationell överlevnad och självständighet, och hur allt det Vikingarna gjorde och åstadkom krävde noggrann underrättelseinformation – man erövrar varken enskilda kloster på den Northumbriska kusten eller hela Danelagen utan noggrann, väl genomförd planering, förspaning, rekognocering på hög nivå, noggranna kunskaper om geografin och till sist också logistisk planering – för hur kunde arméer på över 10 000 man annars få tag i mat och vatten, och dessutom ha förmåga att övervintra i främmande land ?

Tyvärr är Griffiths bok – som så många andra – skriven ur ett kristet och brittiskt perspektiv, och han kan inte – som så många andra – avhålla sig från ren rasism och fördomar emot oss Nordbor. Men – som historien utvisar – här och i de pågående striderna i Ukraina, där en ”Normannisk Bataljon” nu deltar i ”Den Ukrainska Legionen” så har hela förband av Nordiska soldater visat sig vara mycket skickliga på slagfältet, nu som förr.

Tiden går, men Asatron består. Tekniken och vapnen må förändras, men det viktigaste är stridsviljan.

Kampmoralen – att aldrig vika undan, aldrig fegt göra sig till ”flykting”

”Han flydde inte vid Gamla Uppsala, men kämpade så länge han hade vapen” säger en runsten från Sjörup i Skåne. Detsamma kan vi säga om de hjältemodiga Ukrainska soldater, som fortfarande försvarar tunnlarna under Azovstal i Mariupol, också i det ögonblick, då denna text skrivs. Deras kamp är också en kamp emot Islam och Kadyrovs inhyrda drägg, som kommit dit med Putins hjälp – och med goda vapen och ännu hårdare vilja vinner man faktiskt varje krig, oavsett om det är Långskepp och svärd av bästa stål, eller Turkiska drönare och Svenska Pansarskott det handlar om.

Titta på det här Youtube-klippet, som visar Norska soldater i Afghanistan, ledda av sin egen Bataljonchef. Talibanerna lärde sig frukta dem !

Vi ska lära islamisterna i Sverige att  FRUKTA och VARA RÄDDA – MYCKET RÄDDA – för vår Poliskår och vår Försvarsmakt på exakt samma sätt !!

Enter Flashman, Stage Center ! (inlägg från 2022-01-12)

”Först så kommer kavalleristen. Och sen så kommer kavalleristens häst. Och så kommer ingenting, och så kommer ingenting, och så kommer heller ingenting, men sedan så kommer Infanteristen !”

– Yttrande, tillskrivet Albert Engström, svensk karikatyrtecknare

”Not Amurath an Amurath succeds, but Harry Harry…”

– William Shakespeare, Henrik IV, del 2, 5:e akten

 

Jag har skrivit det förr, och jag skriver det om igen. Man skall inte recensera böcker man aldrig läst, och heller inte uttala sig om dem, även om man känner till deras innehåll i mycket stor detalj, för det är skillnad på en recension å ena sidan, och en rekommendation å den andra.

Rekommendationen kan aldrig ersätta recensionen, även om den sorts media och den sorts journalister vi nu tyvärr har i vårt land – i Svenska Dagbladet och överallt annars – bara skumläser de böcker de har att recensera, inte rekommendera, och således både recenserar och rekommenderar på helt felaktig grund.

Det passar sig verkligen inte, denna sista dag under Julen, och det passar sig heller inte på någon annan av veckans dagar, eller någon annan dag överhuvudtaget.

Vad som däremot passar sig – för en svårt Anglofil hedning som jag – är förstås att på Foyles bokhandel i London inköpa första volymen i en ny upplaga av The Flashman Papers, på sin tid (1969 och framåt) skrivna av George Macdonald Fraser – som hann med hela 12 böcker om sin fiktive hjälte, som skall ha levat från 5 Maj 1822 till 1915, då denne uppdiktade person – som i sin tur bygger på en verklig förlaga – dog strax före sin 93-års dag, under första världskrigets andra år – enligt vad den gode Mr Fraser faktiskt förutsatte, att hans hjälte b-o-r-d-e göra. Det blev hela 12 romaner så småningom, och flera enstaka noveller dessutom.

I dagens Storbritannien har böckerna fått en renässans för året, och flera hemliga sällskap och klubbar, ”appreciation societies” lär redan ha bildats. Visserligen kan man också köpa samtliga av dessa romaner på Amazon, om man nu vill – men jag föredrar absolut att köpa mitt förstlingsexemplar på just Foyle’s, eftersom det skulle vara under min värdighet som Gentleman att göra något annat. Jag kan försäkra er  -mitt herrskap och kära läsare – att jag en gång i tiden kände en förtjusande ung Norska vid namn Aadel, som för sin del hade ett stående konto på Blackwell’s i Oxford – men – och det säger jag utan omsvep och vidare spisning – trots vår romans, så lämnade hon mig slutligen för – en annan kvinna ! De är knepiga, de där svartklädda Norskorna – men detta hände förstås på åttiotalet, eller rättare sagt under dess sista år, då jag är rätt gammal vid det här laget, ren akademiker som jag tyvärr är.

Och vad jag nu står i begrepp att göra, är förstås mycket mycket värre än vad som skett i Svenska Dagbladet, just idag. Jag inte bara skriver en rekommendation på en bok jag aldrig läst, men försöker dikta till ett slags ”coda” eller ”svans” på själva boken – vilket kan förskaffa mig många fiender i England, då det hart när kan vara copyright-brott och därmed till och med innefatta juridik och andra obehagliga saker – men nåväl kära publik – om detta lär ni få döma, när vi når till det bittra slutet – på nästa blogginlägg, vill säga.

Harry som Harry – eller Majestätsbrott ?! Man får inte tala illa om Brittiska Kungahuset – men vad händer då, ifall detta medlemmar i detta Kungahus talar illa om andra medlemmar i högst detsamma ?

 

George Macdonald Fraser var brittisk officer, och deltog 1943 i striderna i Burma – och det var inte alls meningen att han först blev journalist, och sedan en driven författare. Hans böcker utkom i pocketupplaga under samma tid som James Bond och Ian Fleming stod i ropet, och det är förstås ingen tillfällighet, även om skotten Fraser aldrig någonsin skulle nedlåta sig till en parodi, eller rena fånigheter i stil med Mr Bean, eller ens Rowan Atkinson i rollen som Johnny English – för att nu nämna ett exempel på grov slapstick, eller dålig brittisk humor som håller usel kvalitet.

PG Woodhouse, ifall han nu är bekant – höjde Flashman-böckerna till skyarna, och så lär även en god och driven komiker som John Cleese ha gjort, så där ser man. De utmärker sig främst för sitt klara och flytande språk, samt att de aldrig rådbråkar Engelskan alltför mycket, utan skriver klassisk prosa ungefär som vi kan tänka oss att den skulle ha låtit också under Drottning Viktorias och Imperiets tid, utan att förfalla till dialekt, cockney eller andra övertoner.

 

”En gång kavallerist – ALLTID kavallerist, by Jove !”

Borta är nu också den tid när verkligt begåvade personer som JOLO – Jan Olof Olsson eller till och med Hasse Alfredsson kunde vara svårt anglofila i sitt 60-tals Stockholm, och ägna sig åt sin generations snobbism, ifall den nu ens var någon sådan. För min del har jag min egen, som jag trivs utmärkt bra med – tackar som frågar ! – och jag påminner mig att en annan Burma-veteran – Captain Tom Moore – dog vid 100 års ålder anno 2021 i Februari, efter att ha samlat in en summa motsvarande över 40 miljoner dollar – till stöd för den brittiska Covid-sjukvården också blev till något av samma skrot och korn – genom allt vad han fick uppleva, och hur han blev ”Captain Tom” med hela det brittiska folket – lika folkkär som någonsin ”Major Tom” hos David Bowie – innan han slutligen avled i just den sjukdom han försökt hjälpa sina medmänniskor ifrån. Han slog vad om att gå 100 varv framför det ålderdomshem där han bodde, varje dag han stod upprätt – och det gjorde han också – för insamlingens skull, och detta visar oss att det aldrig är försent att göra en insats – för en kavallerist eller pansarinstruktör.

Visst var det väl halvt ironiskt, på ett mycket brittiskt sätt, men alltnog – han fick en vederbörlig medaljparad från ”the amalgamated” eller den nutida motsvarigheten till sitt gamla regemente, ”The Duke of Wellington’s” – eftersom brittiska regementen hela tiden byter namn, slås ihop, uppgår i varandra och reorganiserar – även om de aldrig någonsin upphör. Jag såg det själv på TV, och det fröjdade mitt hedniska hjärta.

Fast – det är klart ! – nu när vi ändå är inne på ämnet, så uppfann inte George Macdonald Fraser ”Flashman” alls. Denne fanns långt tidigare – som litterär figur – för han dök upp första gången i ”Tom Brown’s Schooldays” av en viss Thomas Hughes – också helt okänd i Sverige – som år 1857 skrev en roman om sitt eget liv på den anrika – och mycket hårda – Internatskolan Rugby, på 1830-talet. ”Flashman” är där ”a bully” eller en ren mobbare, som gör allt för att göra livet surt för huvudpersonen, bland annat via spontan boxning, rugby-matcher och annat i den stilen. Den svartmuskige Flashman, som är långt äldre än den blonde huvudpersonen blir slutligen relegerad efter att ha druckit en hel del sprit och festat om, men Tom Brown och hans lokala gäng går för långt i sitt seger-rus, de också. Och självklart är romanen från 1857 ”a household name” vad viktoriansk litteratur angår – så allt George Macdonald Fraser behövde göra – 1969 och framåt – var att skriva fortsättningen eller kanske slutet på en redan inarbetad, existerande historia – som alla i England kände till..

Om ni inte är bekanta med den viktorianska eran, förresten – eller ”Steampunk” långt långt före själva ordet eller uttrycket blev myntat – så tänk er Sir Michael Caine – han är ju numera adlad, inte sant ! – i rollen som ”Carter” i filmen ”Get Carter !” från 1971 – blandad med ”Alfie” – en annan och betydligt vekare brittisk gentleman – eller en taxichaufför som försöker vara det – i en egen film från 1966. Tänk bort alla re-makes, alla onödiga kopior.

Hårdkokt i Durham, Birmingham och Londons slum. En FOLKETS Mr Bond…

”Flashman” är ett slags blandning av båda två karaktärerna, som vi skall se – för trots att han i vuxen ålder är en kraftig bit, ungefär 1,90 lång och mer än 75 cm bred över axlarna – ett veritabelt köttberg till man – är han också jädrigt, jädrigt feg – ja rent ut sagt skotträdd. Efter att ha druckit sig drängfull på Rugby, gång efter annan, tar han värvning eftersom han inte kan göra så mycket annat, och hamnar snart i Afghanistan.

Vad man kallar ”The Great Game” eller det Brittiska Imperiets strävan att annektera just Afghanistan, hela 1800-talet igenom, i klar konkurrens med Tsarernas Ryssland (efterträtt av Sovjetunionen och nu Putinväldet, men fortfarande ett imperialistiskt Ryssland !) hade flera fruktansvärda faser, lika mordiska som det senaste Afghanistan-fiaskot, där Västmakterna tragiskt nog fick evakuera från Kabul Airport, och Islamisterna triumferade, samtidigt som ALLT återgick till det gamla.

”Första Anglo-Afghanska kriget” år 1838 – 1842 är numera totalt bortglömt – utom i de länder som tvangs utkämpa det. Engelsmännen intog Kabul,mycket riktigt – men måste evakuera hela sin legation och alla sina civila på grund av islamisterna – exakt samma fanatiska islamister och jihadister som vi har där idag, i Syrien och i Sverige – tack vare en felslagen (S)-märkt befolkningspolitik. 21 000 brittiska soldater deltog allt som allt, varav 16 000 var kvar när evakueringen skulle ske. Det fanns ingen flygplats, inga asfalterade vägar såklart – utan man tänkte sig fotvandra över Afghanistans berg om vintern, Januari 1842 – med 12 000 civilister – de flesta indier, men också flera tusen européer.

Det är exakt i detta krig Flashman hamnar, verklighetstroget skildrat av den gode Fraser – och som vi ser, är detta ingen komedi precis.

 

Kartskiss över marschrutten, Kabul till Punjab via Gandamak och mycket mer

Fortet Gandamak – där det låg en brittisk stödjepunkt – belägrades av Pashtuner – samma Pashtuner som idag – och där samlades ungefär 20 brittiska befäl och 45 soldater – det var allt som överlevde av en gång så talrik expeditionskår – men enstaka civila, bland annat en ensam fältläkare, som i sin dagbok och inför överordnade slutligen kunde säga ”Jag är allt som återstår av armén, Sir!” fanns också – på riktigt !  Man hade 20 fungerande musköter kvar, och ett brittiskt underbefäl – Sergeant Major eller en Colour Sergeant, om ni alls vet vad detta innebär – lär ha vrålat – på engelska och till Pashtunerna – ”Not Bloody Likely !” när de uppmanades att för Allahs skull kapitulera.

En viss Captain Souter misstogs för en brittisk general av fienden, när han stulit en gul väst – en generalspersedel – och lyckades gömma 44 Infanteriregementets fana – en variant på Union Jack – närmast kroppen…

I MacDonald Frasers roman – del 1 som jag nu äger – sliter däremot Flashman – som också är med och likt Fänrik Stål kan ge besked – av sig sin vita skjorta och fumlar efter sin näsduk, medan han närmar sig en liten skans eller fältbefästning. Där vajar ännu Imperiets fana i en iskall Januari-vind, men medan försvarsförberedelserna inför slutstriden pågår runtomkring råkar Flashman halka, och slår sig medvetslös. Han blir liggande på marken i kylan.

 

Gandamak anno 1842 enligt en målning från 1898 – men riktigt såhär gick det inte till… (om ni vill veta sanningen, lyssna på detta Youtube-klipp)

När Pashtunerna finner honom, är slaget över – och vad ser då dessa män i sina platta, pastej-artade såkallade ”Pakul” mössor ? Jo, de ser en brittisk underofficer, som livlös ligger stupad med Union Jack i handen – och se, Pashtunerna har lärt sig betydelsen av flaggor – för även Islamister har ju sådana, i våra dagar finns den svarta IS-fanan som även Mahdins anhängare i Sydsudan hissade på 1880-talet – och så finns Saudi-Arabiens gröna fana (grönt är Profetens färg !) med helt andra Koran-citat.

Flashman ville alltså kapitulera, men hann i själva verket aldrig – det var ju därför han slet av sig den vita skjortan, och fumlade efter näsduken, som ju också var ganska vit.

Flashman, denne svartmuskige skurk – har tidigare förväxlats med Pashtuner – och kanske är det därför som dessa bergskrigare – som är stam-medlemmar FÖRST och Islamister SEDAN, om man ser till hur de är, innerst inne – nu tar av sig sina Pakuler – de kan inte begrava liket, eftersom marken är frusen – och läser åter ett lämpligt Korancitat. Det är allt de kan göra. Och Flashman för sin del, är helt medvetslös – hör ingenting, ser ingenting, tjuvlyssnar inte – men vaknar till liv, en halvtimme senare – lägligt nog, eftersom detta är en roman – och vacklar ned för en bergssluttning, i Afghanistan, Januari 1842 – tills han kommer till en liten by, där han möter andra överlevare och blir bjuden på frukost av vänliga bybor…

I verkligheten fanns det en by som hette Fattehabad, dit 15 brittiska kavalleriofficerare kom – och blev bjudna på frukost av byborna. Men, 10 dödades på platsen av jihadister – tillsammans med några oskyldiga kvinnor och barn – 4 sköts av krypskyttar från hustak, när de försökte rida iväg från byn, och en fånge avrättades genom att man högg huvudet av honom – som IS och Islamiska staten ännu gör. Jag minns själv en man, som jag omnämnt i denna blogg under noa-namnet ”Ärkeängeln” och som var generalinspektör för Kavalleriet, bland annat. Han är numera pensionär, men jag talade mycket med honom om två andra personer som tyvärr dog – jag kan inte säga hur, eller när som ni kanske förstår. Allt jag kan säga, är att jag är tacksam för att ha fått åhöra en god kamrats bikt, om ni så vill – fastän jag är hedning, inte kristen. Jag har aldrig haft någon utbildning på att utföra ”de-briefing”, och det har heller aldrig varit min befattning, men ändå har jag – på en mycket mörk och varm plats – fått utföra just något sådant, och det är allt jag kan säga om just det där.

Flashman, däremot – blir hjälteförklarad, och stiger i graderna tills att han nått sin maximala inkompetensnivå – för att nu tala med den brittiske historiker som skrev ”Parkinson’s Lag” och andra studier i administrationens konst – boken står för övrigt på min bokhylla, i svensk upplaga från 1950-talet, ärvd efter min gamle far, död 1997. Några delar senare i ”The Flashman Papers” – jajamen ! – så är det dags för Krimkriget – 1853 till 1856 – samt Balaklava – och ”The Charge of the light brigade”

Givetvis måste Harry Paget Flashman – senare adlad ! – rida med där också. Han borde inte ha gjort det, med tanke på allt – men så är det i alla fall…

 

Nu är året 1854, inte 2014 – då det också rådde krig på Krim-halvön, och en helt annan invasion utspelades. Slaget vid Balaklava som sådant – och i synnerhet Lätta Brigadens Anfall – har använts som ett ”skolboksexempel” på hur man INTE bör göra, och finns med i populärhistoriska verk typ ”Militära Misstag” av en amerikansk författare, som jag inte alls vill rekommendera. Ni borde verkligen läsa den svenske Brigadgeneralen Hodder Stjernswärd den yngres bok ”Balaklava-syndromet” istället – den är mycket bättre och mycket faktarikare i sin redogörelse för vad Hodder (avliden vid 97 års ålder) kallade ”extrem självöverskattning” om jag inte minns helt fel…

Det hela tillgick så, att Lord Raglan – numera bara ihågkommen för ett i stort sett värdelöst klädesplagg – Raglan-rocken, som inte duger i fält – såsom överbefälhavare för den allierade expeditionskåren och därmed Fältmarskalk hade avsett anfalla de ryska artilleriställningarna uppe på Causeway Heights, belägen mellan två skarpa dalgångar. (Jodå, jag har själv varit på Krimhalvön, dock endast vid Bachsi-Saray och inte Balaklava och vet ungefär hur brant terrängen är) Lord Cardigan – också bara ihågkommen för ett värdelöst klädesplagg – nu en damtröja – som var befäl på plats, alltså den agerande chefen, har vanligen fått skulden för alltihop enligt historieböckerna, vilket är att skuldbelägga helt fel person. Den verkligt skyldige var Lord Lucan – den förres svåger – som var nominell befälhavare över allt kavalleri vid Balaklava, således också det franska kavalleriet. Denne författade den sedermera så berömda ”blyerts-biljetten” alltså ett order-utkast, en papperslapp skriven med blyerts, direkt från hästryggen till svågern – som han hjärtligt ogillade, rent privat.

En kavalleribrigad var förstås på intet sätt lika stor som dess moderna motsvarighet kring 5000 man eller så, utan betydligt mindre – exakt räknat ca 600, eller rättare sagt precis 617 man, med huvudbeväpning sablar.

Brigaden skulle anfalla, ja – men HUR tolka denna order, skriven från hästryggen med BLYERTSPENNA ?!?

Såhär löd ordern, exakt och ordagrant:

”Lord Raglan wishes the cavalry to advance rapidly to the front, follow the enemy, and try to prevent the enemy carrying away the guns. Troop horse artillery may accompany. French cavalry is on your left. Immediate.”

Historikerna har tolkat det hela så, att lätta brigaden borde ha ridit rakt upp för det branta partiet vid Causeway heights – och med den tunga brigaden – kyrassiärer och lansiärer – som eftertrupp eller ”andra anfallsvåg” bemäktiga sig de ryska och turkiska artilleriställningar som fanns där. Turkiet och Ryssland är ofta i allians, och som vi kan se har detta i våra dagar helt spolierat det svenska NATO-inträdet, vilket få svenska media alls vill nämna, och ännu färre vanliga svenskar de facto begriper.

Den man som överlämnade den berömda depeschen, en Kapten Nolan, var  Kanadensare och 34 år gammal – och skulle inte överleva dagen, eller anfallet. Medan en häftig dispyt uppstod mellan befälet på plats, och de olika kavallerichefer som var församlade, råkade Nolan peka mot en obestämd punkt i fjärran – den norra dalgången, som var alldeles slät – och han trodde i sin nybyggar-iver att det var den norra dalgången som betydde något, inte den södra eller Causeway heights, mellan dalgångarna.

Till sist skrek han ”there Sir, there are your guns” och pekade på de ryska kanoner, som fanns vid norra dalens slut – men glömde de ryska och turkiska batterier, som fanns norr och söder därom, på bägge sidorna av samma dal. Uppställda som till exercis red nu en hel brigad in i en fälla, in i en dal som på tre sidor var omgiven av ryskt artilleri, uppställt i öppen fyrkant. Samtliga närvarande förstod aldrig detta, men de hade så mycket sinne för lägesuppfattning i stort, att de antagligen visste var det franska kavalleriet och den tunga kavalleribrigaden befann sig – men nu gick det som det gick...

Denna brittiska filmscen från 1969 – ett år efter att Flashman debuterade som romanfigur och mitt i Vietnam-eran – med ett krigstrött Storbritannien – är inte helt exakt i början (bland annat fanns inga civilister eller journalister på Causeway Heights, de befann sig 2 km längre bort i Lätta Brigadens läger) men vad vi ser är i huvudsak korrekt. Ni MÅSTE se klippet till slut, hela 11 minuter för att kunna ta in vad som faktiskt hände…

 

Nu över till romanens värld, och vad Flashman – som aldrig funnits, men skulle kunna ha funnits – gjorde denna minnesvärda dag, vars datum var 25 Oktober.

Flashman drack champagne den morgonen, tillsammans med en alldeles ny väninna – och några journalister, förstås. Alltid dessa godagspiltar, alltid dessa civila idioter. Rida och slåss kunde Flashman emellertid – eller sitta upp på en häst, även om han var lite opasslig – och dålig i magen efter denna champagnefrukost – ”Ruby of Crimea” och andra  mousserande viner framställdes från antiken och grekerna tills 1980-talet – och Sovjets glansdagar i dessa berg, då de också fanns att få hos oss, i Sverige – men bluddervin är bluddervin allenast – och Flashman råkar fisa, under det han skumpar framåt på sin häst – som missförstår alltsammans – på hästars vis…

Flashman blir – varesig han vill eller inte – en av dem, som driver hela brigaden framåt, rider främst och ökar anfallstakten till det maximala.

Under några minuter nådde lätta brigaden faktiskt fram – och fann sig stå som segrare bland de ryska kanonerna vid dalens botten – och den löste närapå sin uppgift. Man kan jämföra med Sydstaternas tappra infanterister i slaget vid Gettysburg – som för några minuter faktiskt kom nära att vända kanonerna i ett annat batteri emot Unionisterna. Lätta Brigaden hade sådär 100 man kvar av sina ursprungliga 617 – resten var redan sårade eller döda – men om de hade hunnit sitta av från sina hästar, och om de ryska kanonernas fänghål inte hade varit förnaglade, och om det funnits lämpliga anmarschbommar – så hade det varit en annan sak..

Sex veckor efter slaget – då saken blivit ordentligt utredd på Minister-nivå hemma i London – skrev en poet vid namn Alfred, Lord Tennyson ett poem, som obegåvade personer från 1900-talets senare halva ansett vara krigsförhärligande. Men se – så är det inte alls. Pseudonymen ”Alfred” (som inte ville vara någon ”Lord” egentligen) var för det första just poet, och då måste han skriva vad som var allmängiltigt, precis som alla andra poeter och författare. För det andra använde han sig av dagstidningar – dåtidens enda större media – och skrev alltså ”Dagsvers” i likhet med de små Dagsedlar som i vårt land utdelades av Alf Henriksson och Stig Dagerman, till exempel.

Tennyson ”förhärligar” heller ingenting, utan skriver rent ut i andra strofen att ”someone had blundered” eller att alltihop bara var ett enda stort misstag, lika mycket som det nutida kriget i Ukraina. Det kan man inte kalla att ”förhärliga” något – snarare var det ett slags protest, eller att ihågkomma redan döda och lemlästade, vilket ställde sig rätt så naturligt för den Engelska hemmafronten… En hel del familjer i bildade kretsar hade ju mist sina anhöriga.
Och så tillkom de berömda raderna:

Tennysons beskrivning är som ni hör mycket exakt, och utgår från existerande geografiska förhållanden, som jag redan nämnt och förklarat för er.

 

Förstudie till omslaget för ”Flashman at the Charge” av Frank Frazetta, amerikansk illustratör

Vad hände då med Flashman, sedan han hamnat i första ledet på Lätta Brigadens Anfall ? – Jo, ser ni – hans häst bara galopperade på och vek av åt sidan – och efter att ha passerat artilleriställningen i botten på den norra dalen, brakade han rakt fram genom ett rökmoln och fram emot ett Ukrainskt Kosackregemente, som stod uppställt bredvid ett ryskt regemente med lansiärer – inalles hade den ryska sidan mer än 1800 man att sätta in emot ungefär 100 överlevande…

Nu finns det ett begrepp, som heter ”Kosackheder”.  Och detta rörde sig om Zaporoger, alltså Ukrainska kosacker, och inte några ryssar – vars beteende än idag är ett helt annat. För övrigt har det också funnits Iranska kosacker, och Gustav III hade faktiskt långt gångna planer på att sätta upp ett eget Kosackregemente i Örebro av alla platser – men det är en annan historia. De såg en ensam man anfalla ett helt regemente – en sådan karl kan bevisligen både rida och slåss, men är han skvatt galen, eller ytterst modig ? Kosackerna bestämde sig allesammans för det första alternativet, goda Ukrainare som de var – och ännu är. Det rörde sig inte längre om en kavallerichock, utan om en chockad kavallerist. Kosacker råkar vara bra på voltige, alltså diverse akrobatiska trick på hästryggen – den term jag använder är fransk, och även Kejsar Napoleon hade särskilda regementen av voltigörer, men den ukrainska termen för deras nationella motsvarighet, har tyvärr fallit mig ur minnet. Två kosacker griper alltså Flashman under armarna, och lyfter honom elegant ur sadeln, medan hans häst får lugna ned sig till skarp trav och till sist långsam skritt, varefter den leds bort och tas om hand.

De Zaporogiska kosackerna känner sedan urminnes tid bara till tre sorters läkare. Det är Doktor Vitlök, Doktor Badstuga (Bannik !) och Doktor Kallvatten.

Psykologi i fält har de liksom aldrig förstått sig på därborta, men till skillnad från ryssar och därmed likställda i vår nutid, berövar de inte Svenska och Tjeckiska OSSE-observatörer livsviktiga mediciner, eller utsätter dem för skenavrättningar, mörk arrest eller psykisk tortyr. Jag kan berätta för er, att jag i tio år av mitt liv haft förmånen att tjänstgöra med någon som slutligen utsattes för detta, men ni skulle ändå inte tro mig ifall jag berättade mer om just det.

 

I kraft av Kosackhedern anordnas så en fångutväxling, snabbt och utan diplomatiskt krångel (ni vet väl att självaste Carl Bildt besökt denna blogg, jag besöker hans egna krior om det Nordiska perspektivet desdå oftare, eftersom vi faktiskt är landsmän, och därmed står på samma sida) och Flashman finner sig förflyttad till ett riktigt krigssjukhus – eftersom en viss Florence Nightingale – som var född i just Florens – varit först med att anordna ett sådant – i alla fall ansåg man att hon skulle varit först, under 1850-talets Krimkrig. Det är dock inte alls sant, eftersom redan legioner under romersk kejsartid hade riktiga, och fullt fungerande sjukhus – i separata byggnader i fasta, muromgärdade städer eller baser, byggda enligt Cardo-Maximus planer av bästa snitt.

 

 

Flashman hjälteförklaras förstås ånyo av sina egna Han blir nu adlad, och befordras till sin Maximala Inkompetensnivå – för man befordras icke för sina förtjänster, utan allt som oftast för sina fel. Han är nu Sir Harry, VC – och kommer alltså hem med ett Viktoria-kors i bagaget, en av de finaste utmärkelser en brittisk medborgare alls kan få – och ändå är alltihop bara ett enda stort misstag – och baseras på idel tillfälligheter.. Så småningom blir han även Knight Commander av Bath-orden, och når samma grad i The Order of The Indian Empire (KCIE) – men det sker först i bok 5 eller 8 – som också är utan sans och måtta.

Nu måste han till på köpet dricka te med den Engelska Drottningen, på Balmoral Castle i Skottland av alla platser – för det är ju där som ”The Widow at Windsor” vistades sommartid, och därmed kommer vi osökt in på Flashmans förhållande till kvinnor – se omslaget på den första pocketboken ovan….

Det ämnet tarvar dock en grundlig utredning – samt ett separat blogginlägg – men vid närmare eftertanke har jag inte ens tid att skriva det. Jag lämnar därför min gode vän Flashman – som nog närapå var Hedning – likt den svenske fältherren Carl von Döbeln – ni vet han som sett och umgåtts med ”upp och nedvända dansande Bajadärer” under sin tjänstgöring i Indien (ja, just Indien ja – Döbeln hade faktiskt varit där) och som aldrig, aldrig trodde på den svenska kyrkans lära.

Också på Von Döbelns dödsbädd, utropade ju ”Svenska” Kyrkans representant ”Här har jag gjort nog, som människa och som präst”

 

I vilket Jonas Thente omtalar en nyutgåva av Islänningasagorna, och använder termen Asatro..  – inlägg från 25 januari 2015

 

I Söndagsupplagan av Dagens Nyheter – fortfarande Sveriges största dagstidning omtalar recensenten Jonas Thente en nyutgåva av Islänningasagorna i en något rörig artikel, som annars mest handlar om populärkultur. Han använder termen Asatro, och konstaterar att detta är den allmänt och erkänt använda termen för den fortfarande utövade Fornnordiska religionen i vårt land. Men det är dåligt beställt med kunskapen och förståelsen på sina håll, konstaterar han också. Den Isländske förläggaren Johánn Sigurdsen får finansiera sin nyutgåva av 40 släktsagor och 49 sk ”thattur” eller tåtar – fragment av längre sagor – med bidrag från en privat stiftelse. Någon svensk distributör har inte hört av sig, och den svenska utgåvan får tills vidare endast säljas via nätet direkt från Island, erfar DN.

En länk till Sagaförlaget, varifrån hela verket kan beställas, anger DN dock inte, men man redovisar hur stor vedermöda en av den svenska utgåvans redaktörer, Gunnar D Hansson; haft med att försöka få Nordiska Rådets politiskt anställda tjänstemän att förstå, att det är skillnad på släktsagorna och Eddan.

Islänningasagorna skildrar några generationer, som utgår från de tidigaste norska landnamsmännen som trotsade världshavet för att upprätta nya boplatser på Island. Dessa landnamsmän och deras efterkommande skapade ett särpräglat samhälle, en fristat utan kung styrd av hövdingar som möttes på Alltinget, världens äldsta kända nationalförsamling, där de stiftade lagar och ingick förlikningar.

Hela verket, som nu finns i åtta band, betingar det ganska höga priset av 2198 SEK, vilket är mycket pengar för de oupplysta, som här får bekanta sig med en särpräglad Nordisk berättartradition, och återknyta till vår egen kultur. Islands släktsagor är också historiskt viktiga, och beskriver ofta verkliga, historiska personer som lever sina vardagliga liv tills de dras in i en kedja av händelser där deras personlighet sätts på hårda prov. Sagaförfattarna är mästare i att använda olika perspektiv och att skifta scener på ett sätt som påminner om modern filmteknik. Stilen är nykter och välbalanserad, fylld av ironi och briljanta formuleringar – så vem vill inte göra gemensam sak med Thente och DN.

Detta verk rekommenderas !

 

Läs boken först – argumentera sedan… (inlägg från 7 Augusti 2015)

”Flitigt läsa gör dig klok – därför – läs varenda bok !” lyder ett hederligt gammalt svenskt uttryck, skapat av Lundensaren Axel Wallengren. En som möjligen kan hjälpa oss att förstå det är bloggen ”Magiska Runor” – skriven av en ung svenska, som har till hobby att läsa just böcker. Just nu läser hon till exempel Mats G Larssons ”Vikingar i Österled” som innehåller en expose över Ingvar den Vittfarne, Väringagardet i Konstantinopel och alla dess fälttåg, samt Rysslands grundande… Och en spännande bok om Granhammarsmannen.

Jag har alltid beundrat folk som haft en förmåga till att tänka efter, innan de uttalar sig. Lika väl som alla dem, som tar reda på fakta. habent sua fata libelli  sade en gång den hedniske författaren Terentianus Maurus på 200-talet. ”Böckerna har sina öden” brukar vi säga på svenska, och ifall ni inte har hört det här uttrycket förut, så är det så att även om en bok kan innehålla många kloka ord, lika väl som skämt och uppsluppenheter, så blir boken tyvärr aldrig bättre än sina läsare.  En del människor skall alltid tolka in saker i en text eller en bild som inte står där, inte finns där och inte ens nämns i den aktuella texten, mest beroende på deras egna fördomar. Jag har kallat de mer extrema fallen av sådana läsare för skitstövlar, helt enkelt – och det står jag för.

TROR någon exempelvis att man ”blir schnygg av Asatro” som jag skrev i gårdagens text ? Ok, det är ett positivt statement – och ni borde kanske prova – gå genast ur svenska kyrkan så får ni se – men vem som helst bland er kan nog förstå att det ligger en hel del IRONI i det påståendet också…

Å andra sidan har väl alla läsare också samma tendenser till övertolkning, när de möter en ny text – och det är också just därför jag gillar bloggen ”Magiska Runor” eftersom den verkar ganska så kemiskt fri från allt sådant. Vi kan också tänka på det stora bråket mellan Universalister och Exklusivister i Asatrons Värld, som jag skrivit en hel del om helt nyligen.

Borde man inte läsa boken först, och döma efteråt, snarare än att göra precis tvärtom ?

Borta på det ”smala” förlaget Counter Currents, utges till exempel en nyutkommen bok av Stephen A. McNallen – kallad ”Asatru – a Native European Spirituality” som får en mycket lång och positiv recension. Recensenten, som är Protestant, Lutheran och inget annat, blir faktiskt övertygad genom vad han får se och uppleva på AFA:s blot och Ceremonier, som han deltar i. ”Ingen skall ju dömas ohörd” heter det ju, och recensenten konstaterar att det ligger en lugn, behaglig och rofylld andlig stämning över alltsammans, som han kan sympatisera med. Här, förresten – är en annan recension av samma bok – eftersom det är viktigt med perspektiv.

Samtidigt tänker jag på en del mindre lyckade ”fornsediska” blot jag upplevt i Sverige, som varit allt annat än rofyllda eller ”andliga”. Jag hänvisar till mina tidigare inlägg i det ämnet, eftersom jag inte behöver upprepa mig. Men i de fallen fylls jag av en ”väldigt dålig magkänsla” om ni förstår hur jag menar. Ändå har jag själv varit Gode i flera år, och sysslat med Asastro i organiserad form i mer än två och ett halvt decennium nu.  Denna bok vill jag i varje fall läsa själv – och den kommer jag också köpa in. Är Stephen Mc Nallen verkligen så farlig och dålig, som en del universalister säger ? I så fall, vill jag först ta del av hans argument, innan jag fortsätter uttala mig.

Hur kan man säga att ett system eller en lära är fel, om man inte först provat den själv ?

I och för sig en spekulativ teori, men…

Är det någon form av ”Stadhagaldr” vi ser på de båda Gallehushornen ?

Och apropos det här med ”boktips”… För de som är intresserade av det här med Run-Yoga och Stadhagaldr som jag också nämnt i veckan, så finns här en verklig klassiker på området. Den utkom för många år sedan, och jag köpte mitt exemplar i en okult bokhandel i Berkeley, Californien redan år 1980 – men nuförtiden kan man köpa samma bok från en helsvensk leverantör.

Ni borde också läsa följande mycket personliga skildring av Runorna och Asatron av en Engelsk gydja, som jag också träffat i verkligheten. Även den boken står på min bokhylla sen flera år. Numer kan man köpa den från amazon, och för övrigt vimlar det ju av alla sorters böcker om Asatro skrivna på Engelska. Det stora problemet med dem är just att de innehåller tolkningar, ibland helt utan rim och reson, ”framspånade” av sådana personer som aldrig brytt sig om att läsa Eddan, eller kontrollera originalkällorna..

Därför brukar jag alltid rekommendera ett par svenska akademiska standardverk, som är fria från allt PK-tänk eller sk ”politisk korrekthet” och allehanda ”kulturpolitiska tillrättaläggningar” av det slag vi tyvärr fått uppleva en hel del av här i Sverige på senare år. Här, till exempel, är en mer än 40 år gammal bok, som fortfarande står sig väldigt bra i konkurrensen. Folke Ströms ”Nordisk Hedendom” går fortfarande utmärkt att läsa. För den som vill ha en nyare akademisk bok, kan man ta Gro Steinslands norska klassiker, som är betydligt bättre än enstaka ”moderna” verk som presenterats i Sverige.

Två goda akademiska verk, som bygger på solid faktaunderbyggnad, utan alltför mycket ”personliga tolkningar” och annan bråte, och utan fördomsfulla och rasistiska teorier om våra Nordiska förfäder (jo, man kan än idag hitta mycket sådant, särskilt i kristet färgad litteratur) Brian Branston och H R Ellis Davidsson höll sig båda fria från allt sådant, och försökte istället levandegöra Sagornas och Hávamáls budskap:

Till sist vill jag slå ett slag för dessa båda böcker, utgivna av Östen Kjellman på det kontroversiella alternativförlaget Arktos Förlag. Mina fränder i Årsunda Viking har också recenserat den, och kommit fram till att det är en riktigt bra bok, som redovisar rikhaltiga fakta om Vikingatidens samhälle, kvinnans ställning och mycket annat. Dessa källor får vi aldrig se i standardverken, och Östen Kjellman är också kemiskt fri från kristna vantolkningar eller new age mumbo jumbo, som man kan finna riktigt tjockt med i amerikanska böcker…

Vill man verkligen lära sig hur det gamla ättesamhället såg ut, på gott och på ont, och hur Nordbornas försvarskrig emot de kristna såg ut (del 2 innehåller en utförlig krönika) samt mycket om Hug och Hamn, hur det verkligen var att födas, gifta sig, leva och till slut också dö i ett Asatroget kosmos, vet jag faktiskt inte några bättre ”source books” än dessa två. Vad som står i dem skall inte förväxlas med nutida new age, som också ibland påstår sig vara ”forn sed” utan att bidra med någon kunskap i ämnet.

Det här med att levandegöra Asatron, lära ut kunskap om den och sprida dess budskap kan man resonera länge om. Ett av de trevligare sätten hittade jag helt oförhappandes på en blogg som annars handlar om Marvels serietidningar – ett ämne jag tagit upp apropos deras Kitschiga Brynhilde, och deras ännu kitschigare Thor, men på länkarna här kan man höra en radioberättelse av en man som verkligen åkt till Island, och sammanträffat med Isländska Godar ur Asatrufelagidh – som också lärt ut något om myterna – vilket amerikanen bakom denna sida – försöker levandegöra genom att berätta själv. Del 1 handlar om Voluspás mäktiga skapelsemyt, medan del 2 behandlar Rigsthula eller berättelsen om Heimdalls resa runt världen – tolkad av en Amerikan

Apropos det här med populärkultur, och hur vi Hedningar borde förhålla oss till den, kommer här ett delvis ganska klokt inlägg, skrivet igår. Ni får ursäkta, att jag blott citerar:

What does it mean for old gods and their worshippers when the old gods are given new faces and personas in pop culture media? — — What do you do when you’ve been working with a deity for years and suddenly a character with their name, but a whole new mythology and personality, becomes a pop culture sensation? — —In general, I see most pop culture characters as thoughtforms of varying potency. When I think of Thor from the Marvel comics or movies, he has very, very little to do with the actual Norse deity. They share their name, title, and favorite weapon, they both come from a place called Asgard, and they both have relationships with other deities with familiar names, but that’s just about where the overlap ends. Marvel Thor and Deity Thor have vastly different personalities, different abilities, different histories and the nature of their relationships to other deities and with humans are quite different. — — These are not the same figures at all. The Thor from the Norse traditions is a fully formed deity with a long history and established devotional practices.

– Emily Carlin, ”New Faces for old Gods” – artikel på sajten ”Witches and pagans” 2015-08-06

Tidningen ”Kulturen” om Elsa Brita Titchenell – och ännu en ”häxblandning” (inlägg från 20 Augusti 2015)

”De gustibus non erat disputandum” lyder ett latinskt och hedniskt ordspråk från den romerska tiden. Det betyder: ”Om tycke och smak bör man ej resonera”. Detta uttryck kommer helt osökt upp för mig, när jag läser i nät-tidningen ”Kulturen” hur dess medarbetare AnnaKarin Svedberg tydligen vill dra en lans för den nu skäligen bortglömda svensk-amerikanska författarinnan Elsa Brita Titchenell, vars översättning av Eddan – som kom ut redan på 1980-talet – dessvärre var en av de minst exakta och fladdriga jag någonsin sett, rent språkligt.

Nej Tyvärr ! Denna bok står på min bokhylla sedan 1985, men bara som ett ”varnande exempel” och INTE som någon klassiker vad gäller Asatro (se mina tidigare boktips)

Jag anser absolut, att Eddan bör översättas så ordagrant och noga som det bara är möjligt. Påstått ”kreativa nytolkningar” tyder på mycket dålig respekt, och den som inte har någon språklig förmåga, bör kanske allrahelst avstå från att tolka in helt nya saker i Eddan överhuvudtaget. Exempelvis WH Audens och Thorpes översättningar av Eddan är långt bättre, i min smak. Annakarin Svedberg förstår nog vad jag talar om här, och hur jag tänker, för hon skriver

Mycket av det som tappats i den nordiska visdomen hänför hon till kristendomens intåg. Blandningen kristendom-hedendom ser hon som en ”märklig hybrid”, där båda missförstås

Ja – det är just det – säger jag. Att blanda ihop saker till ett enda mischmasch, leder sällan till något bra. ”Fornsederi” till exempel är just ett exempel på hedendom och kristendom i en enda, oaptitlig röra – och det är inte säkert, att Titchenells egen mycket unika häxblandning av Asatro och Teosofi passar så mycket bättre heller, i alla fall inte om ni frågar mig.

Visst – man kan alltid experimentera hej vilt hemma i köket – men ”gott plus gott” blir inte godare för det… Det är inte säkert att du får ihop en njutbar blandning av vodka och messmör… med extra surströmmings-spad och hjortronlikör !

Elsa-Brita Titchenell föddes i Sverige 1915. Hon gick i Franska skolan i Stockholm och i Shanghai, innan hon avslutade sin utbildning i England. Från 1937 arbetade hon på svenska generalkonsulatet i Shanghai, där hon också verkade för att underlätta de allierades villkor under andra världskriget.

1985 kom hennes bok: The masks of Odin, utgiven på Theosophical University Press i Kalifornien. Hon hade då levt i USA sedan 1948 och arbetat under åtta år på California Institute of Technologi. Hon var också medredaktör för det teosofiska Sunrise magazine från 1989 till sin död 2002. — — Återväxten var tydligen problematisk. Ungdomen i USA sökte sig annorstädes än till teosofernas högkvarter, och hade andra ambitioner än att vilja förstå esoteriska tankegångar kring mänsklighetens ursprung och utveckling. — —Arvslängden måste sägas vara djupt odemokratisk inom den teosofiska Pasadena-grenen. Där fanns en Ledare, (versal påbjudet) som i princip bestämde allt. Hon/han var dessutom enväldigt utsedd av tidigare Ledare, vars beslut i detta inte blev känt förrän efter dennas bortgång. Hermetiskt, esoteriskt. Tanken var, förstod jag, att beslut om Ledaren inte kunde läggas i okunniga människohänder, och att det hela handlade om vad de osynliga Mästarna bortom tid och rum ansåg bäst för mänsklighetens fortsatta utveckling. (A-K Svedberg, ”Kulturen” 2015-08-19)

Ja, kära läsare – ni hör ju själva… Asatron har ingen Führer-princip eller Jesus, för det här med Führern och Jesus är ju samma sak...

Teosofi, enligt Madame Blavatskys gamla recept från 1890-talets viktorianska era, hör helt enkelt inte ihop med Asatro eller Nordisk Hedendom, det måste jag – med all respekt – säga först som sist. Det har inget alls med saken att göra, faktiskt. Anna Karin Svedberg försöker i det längsta bevisa sin tes, men helt utan att lyckas. Hon svänger sig med att Fredrik Sander, den svenske Edda-tolkaren från 1870-talet, precis som Viktor Rydberg (”Studier i Germanisk Mytologi”) insåg det indo-europeiska arvet, och att det faktiskt fanns en koppling mellan den indisk-vediska traditionen och den senare Asatron.

Somliga drack kanske ”häxblandning” när de var 15 – men jag tyckte INTE det var gott ens då…

Myternas innehåll, från vilket håll i världen de än kommer, överensstämmer så ofta med varandra, att det knappast kan vara en tillfällighet, och slutsatsen blir då, att det bör ha funnits ”ett förhistoriskt system av vetenskap, filosofi och mystik, en gång gemensamt för hela mänskligheten.” (s 22, The masks of Odin).

Trams, säger jag. Det betyder det inte alls. Man behöver inte alls föreställa sig några ”hemliga mästare” i ett elfenbenstorn eller på en öde bergstopp i Tibet, som Blavatsky gjorde. Och om vissa myter liknar varann – komparativ mytologi och religionsforskning var rysligt outvecklad på 1800-talet – de hade hunnit till ”The golden bough” men inte mycket längre – så beror det snarare på allmänmänskliga fenomen, som Jungianska arketyper, eller det faktum att naturlandskapet påverkar kulturerna. Dessutom skall likheterna inte överdrivas. Bara för att Kinesisk mytologi innehåller drakar, och västerländsk folktro innehåller drakar, så behöver det inte nödvändigtvis betyda ett kollektivt ur-minne av dinosauriernas tidsålder, som teosoferna hävdar. Drakar i Kinesisk mytologi har en helt annan funktion än i väst – de är lyckobringare, medan vi ser dem som olycksbådande väsen.

Man kan bygga många teorier om Nordisk Mytologi, förvisso – och sen få dem att överensstämma med Teosofin, om man har den som ett slags ideologiskt filter.

Oden är Allfadern som bär alltings ursprung i sitt väsen. Hon hänvisar bland annat till det ”tredje öga” (intuitionens organ) som krympts till tallkottkörteln och inte längre fungerar så som det en gång var avsett. Hon hänvisar också till Odens två ögon – varav det ena kan vara dolt bakom en vidbrättad hatt, och hon berättar legenden om ögat som Oden offrade i Mimers brunn, för att uppnå djupare visdom.

Ett öga – offrat i visdomens brunn – är inte detsamma som tre. Buddhistiska begrepp, evighetsriket Deva Chan som en metafor för Valhall och så vidare är nog hemskt intressant för de teosofiskt insatta – tack, men nej tack – för jag tror faktiskt jag avstår. Varför inte lika gärna The Church of The Subgenius prat om ”the third nostril” – den tredje näsborren i så fall – eller ”The third fist of Bob !”

Inga fler häxblandningar för min del.

Jag tänker inte ens slå till fru Svedberg med min ”tredje näve” – var nu den kan tänkas sitta på min kropp (Yngve Frej vet svaret !) för jag ”går inte igång” på detta – bildligt talat. Var och en får bli salig på sin tro, javisst – och fascinationen för myterna, och den kultur som ursprungligen var hennes – som åtminstone delvis nästan satt i generna, Else Brits egna gener – liksom Anna Karins – den har vi alla gemensamt.

På det planet – och kanske på andra – kan jag förstå Annakarin Svedberg, det kan jag visst. I övrigt, dock – blandar jag inte ihop äpplen med päron, och jag gör inga egna häxblandningar heller. ”Grogga med Gastar” som Kristet Utseende i Gnarp sjöng, på sin tid.

Äh du vet ba’ vadå ba ‘ – med så många positiva vibbar på vår sida kan vi inte förlora likksom asså… (Jo, det är just det vi kan!)

Lyd en VERKLIGT VIS gammal mans råd istället – Accept no substitutes !

Kanske bäst sätta ut en VAKTPOST runt Edda-Översättningarna…

Historiska Media eller Hysteriska Förnedria ? En bok jag INTE kan rekommendera, och en annan – som kanske är läsvärd… (inlägg från 2021-06-02)

Det oberoende förlaget ”Historiska Media” i Lund säger sig vara ett fackboksförlag, som ger ut seriös historisk litteratur. Men ibland undrar jag faktiskt vad detta förlag håller på med. Caesars Hustru får givetvis inte misstänkas, det har Professor Dick Harrison  och den gudomlige Julius själva sagt – och såklart håller jag med.

Men – när det gäller romaner som bara sprider kristna fördomar, struntar i att ta hänsyn till kända historiska fakta och som skildrar våra förfäder och deras kultur som rena barbarer eller idioter, vad ska man säga då ? Varför skall sådant alls utges, och framförallt på vad som skulle vara ett kvalitetsförlag ?

Nu kan det i och för sig hända att jag har fel, eftersom mitt hårda omdöme här gäller en bok jag inte läst, och inte heller tänker läsa. Jag utgår bara från den ”blurb” – som det engelska uttrycket lyder eller förlagspresentation och ”baksidestext” som förlaget själv råkat skriva. Och som jag många gånger skrivit – livet är alldeles för kort för att läsa dåliga böcker..

I Offergudar möter vi de båda kungar som under mitten av 800-talet är kända i Svitjod. Kung Björn i Birka och på Alsnön, och hans bror kung Anund i Uppsala. Björn har handelskontakter med de kristna söderöver, medan Anund är dåtidens störste blotare. Konflikterna mellan bröderna får katastrofala följder, och när huvudpersonen Rindi tvingas att utföra en bestialisk blothandling, blir hennes asatroende mor Saga rasande.

Här har vi det – de kristna fördomarna och skitsnacket i sitt nötskal. Asatroende sysslar med ”Bestialiska blothandlingar” som i Adam av Bremens skräckskildringar från ett Svitjod han aldrig såg, aldrig besökte och aldrig var ögonvittne till. Dåliga skildringar i stil med HBO ”Vikings” och annat kommersiellt skräp – när inte ett – såsom i ett enda – bevis för människo-offer från Vikingatid och 800-tal föreligger i Svensk arkeologisk litteratur trots över 120 års träget forskningsarbete – rätta mig gärna om jag har fel.

Vidare är bilden om att Svitjod, Sveaväldet eller Sverige inte skulle ha varit ett enat land på 800-talet, utan styrt av pastorala ”småkungar” – var och en i sin bygd – gravt felaktig. Jag rekommenderar att ni istället läser vederhäftiga, vetenskapligt underbyggda böcker som Mats G Larssons ”Färder till Sveriges födelse” som slår fast, att Sverige var ett enat rike under en enda kung redan på 500-talet.

Nu skriver visserligen Rimbert i sin ”Vita Ansgarii” att det fanns en konung Anund, som inte var hednisk utan som med de kristna danskarnas hjälp försökte plundra Birka efter att ha blivit fördriven från sitt land – han återkom med 21 danska och 11 egna långskepp, och han är troligen den person som hette Anund Upsale och var född 792, enligt tillägget till Hervarar Saga, så viss verklighetsbakgrund rörande just denna detalj i romanen finns. Björn på Håga, däremot, var bror till kung Anund, och styrde ensam hela riket intill sin död. Redan i Tacitus Germania står det skrivet, att Svionerna ytterst i Norden bara har EN ”Rex” eller kung, och inte flera.

Det är också att göra våld på historien och källorna, om man skriver att Anund var en ivrig blotman, när han i själva verket fick hjälp och stöd av de kristna – och Björn var heller inte så kristen av sig, men hans misstag att släppa in Ansgar i riket, fick Birkas hela befolkning sota för – i form av utplundring och överfall…

Rörande Adam av Bremen och hans kristna trams, är det ju konstigt att inga seriösa historiker tagit upp det faktum att han skriver om Hundhövdade människor i Hälsingland, ”Akefaler” eller huvudlösa personer som bor i Norrland osv direkt före sin berömda passus om Uppsala-templet, där en dansk man – vars namn mystiskt nog aldrig anges – skall ha sett ”kroppar” hänga i ett träd – och i meningen direkt före, står det att det rörde sig om hästar och hästslakt – men ändå har hela vårt svenska folk matats med lögnerna om ”blodiga människo-offer” i småskola och lågstadium, hela generationer igenom – trots att det inte finns något stöd för det i arkeologin och källorna.

Agneta Arnessson Westerdahl, som skrivit den aktuella boken, är en person jag träffat på i den hedniska Världen tidigare, och jag vill understryka att jag inte har något emot henne på det personliga planet, nej inte alls. Jag fick ett exemplar av hennes första bok, ”Sagas Krönika” eftersom jag enligt författarinnan förväntades skriva idel positiva saker om den, men nu är det tyvärr så att mina åsikter inte är till salu för pengar, och de kan heller inte köpas med gåvor och smicker.

I den boken förekommer åtskilliga överdrivna och mycket hatiskt skrivna scener, som sannolikt är tillkomna för att förnedra våra förfäder, och allt vad Nordisk kultur heter. Det talas om gigantiska slavmarknader nära Öckerö och andra öar på den svenska västkusten, där författarinnan tror att människor skulle ha pinats i stora burar – något som saknar all grund i både arkeologin och verkligheten. Hon beskriver skeppare på drakskepp som med berått mod skulle leda sitt eget manskap in i döden och segla skeppen i kvav, och för övrigt har Fru Westerdahl en ganska underlig syn på Vikingatidens män, efter vad jag märkt – förutom alla de kristna fördomarna.

Den gången skrev jag till henne att genast sluta upp med sådant där efter vad jag minns- hon är utbildad osteolog till yrket, och visst inte oklok; men jag ser dessvärre att hon inte lytt mitt råd, utan förgrovat sin prosa ytterligare – och det är synd. Hennes personkaraktäristik var god nog i den första boken, och visst behärskar hon konsten att skriva ett spännande äventyr för ungdomar, så alldeles utan skönlitterära förtjänster är hon inte – men som helhet – Nej USCH !

”Jag blir bara så trött” som en kamrat från Örnsköldsvik en gång sa.

En bok jag däremot oreserverat kan ställa mig upp och rekommendera är den ni ser ovan ”Gardar Gåtlösaren” av Bertil Falk – som jag också känner till sedan förut – i ytterkanten av min bekantskapskrets – är nominerad till ”Årets Deckare” av mångårigt bekanta DAST Magasin, som inte precis lär vara en okänd tidskrift för alla deckarvänner.

Den fiktive huvudpersonen är Runristare, blotgode, teckentydare och spåman, och förstår sig på varjehanda. Han löser sina deckargåtor i en vikingatida Frans G Bengtsson-värld med deduktiv logik och skarpsinne, likt en Sherlock Holmes före Sherlock – och det är för det första ett originellt tema – och för det andra något som UPPMUNTRAR läsarnas tankeförmåga, och inte drar ned eller besudlar den.

Huvudpersonen hamnar så småningom i Bysans, där han avslöjar en falskmyntarliga, och håller denna bok vad den lovar, skulle väl också Mats G Larsson eller min okände vän Paulus Indomitius – som ju tecknat många Byzantiska motiv – med behållning kunna läsa den.

 

”Jomsvikinga Saga” publiceras i Nyutgåva (inlägg från 2021-11-21)

 

Alternativförlaget Alterna Media har i dagarna utkommit med en ”nytolkning” av Jomsvikinga Saga på svenska, som kan köpas via länken här. Boken betingar bara 145 kronor i pris, vilket är billigt efter dagens svenska förhållanden, och har recenserats av bland andra författaren Lennart Svensson, vars recension ni kan läsa på denna länk. Den nya versionen lär bara vara en ”språklig modernisering” av Axel Ulrik Bååths klassiska översättning från 1887, som man kan läsa på nätet.

Normalt sett brukar jag vara mycket skeptisk till nytolkningar, och jag erinrar mig vad Frans G Bengtsson, ”Röde Orms” författare, en gång sa om den sortens påhitt i en av sina essäer, men till saken hör att Lennart Svensson själv är en erfaren språkman, och jag antar därför hans rekommendation utan vidare.

Boken är passande illustrerad av en viss Henrik Jonasson, en hittills ganska okänd tecknare, som ger berättelsen rättvisa. (Se bild ovan)Lennart Svensson misstar sig dock när han säger att Jomsvikinga Saga i allt väsentligt skulle vara en litterär konstskapelse. Slaget vid Hjörungavåg 986 är en fullt historisk händelse, och Sigvalde Jarl, kung Harald Blåtand och Håkon Jarl av Norge är helt och hållet väl dokumenterade historiska personer. För övrigt står det i sagan att ”Låsbågar” – det Vikingatida namnet på armborst – användes i Hjörungavåg – och även om tidigare kristna historiker fördomsfullt dömt ut detta som en efterhandskonstruktion fanns faktiskt ”gastraphetes” eller den bukanspända bågen redan på 300-talet före kristus, liksom romerska ”manuballistor” eller just armborst. När Jomsvikinga Saga nämner armborst som en angelägenhet för några få, utvalda prickskyttar som alla var yrkeskrigare, är det antagligen en helt exakt skildring, liksom beskrivningen av Jomsborg, en ort som arkeologer också identifierat.

Armborst användes av Normanderna vid Hastings, av Vikingar vid Hjörungavåg, Stamford Bridge, och vikingarnas belägringar av Senlis och Verdun under tidigt 900-tal. Bågen var dock inte av stål, utan tillverkad i trä.

Dessutom försökte Påvemakten på tusentalet förbjuda armborstens användning, utom mot ”hedningar och kättare”. En skytt kunde ju bära ett armborst i gående färdigställning, i motsats till en pilbåge som inte kunde hållas uppspänd någon längre tid, och ansågs därför som ett särskilt djävulskt vapen i händerna på krypskyttar eller mördare – men påvens förbud hade som vi vet inte den ringaste verkan.

Jomsborg är också en fullt historisk plats, antagligen identisk med orten Wollin i Polen, som jag själv besökt så sent som denna sommar. När sagan nämner dess borgmurar, och det antal skepp dess hamn kunde rymma, handlar det om fullt verkliga uppgifter, och visst inga litterära fantasier, och det är bäst att hålla i minnet.

Också de beskrivningar av hur Palnatoke tog kung Harald Blåtand till fånga, hur skepp borrades i sank av vikingatida ”attackdykare” som flöt in med hjälp av trästockar nattetid, och mycket annat som också beskrivs i sagan, kan mycket väl vara autentiska händelser – och flera andra Islänningasagor nämner Jomsvikingarna, deras berömda löfte vid Kung Haralds Julagille och mycket annat – varför vi har berättelsen bekräftad ur många källor…

Lite mer av Jomsvikingarnas anda skulle behövas i dagens Sverige..

 

Min Tredje Bok av och med Clas Svahn…

2023-03-10 av Hedningen

 

 

En NOBEL Föreställning (My Life in the Bush of Ghosts…) – repris från 2021

2023-12-09 av Hedningen