Jag har berört att dagstidnings-serier och skämtteckningar är ett utdöende medium, apropå Al Jafee, som dog igår vid 102 års ålder. En tecknare, som då och då också kunde åstadkomma små filosofiska pärlor var Dik Browne, skapare av ”Hagbard Handfaste” som gett även svenskar en förenklad och satiriserad bild av den Nordiska hedendomen.

Men – ovanstående dagstidnings-strip är på sätt och vis en filosofisk pärla – om man förstår undermeningen och tolkar den på rätt sätt…

Dik Browne dog 1989, men var först tecknare i amerikanska domstolar, sedan Stabssergeant i Amerikanska Armén under Andra Världskriget, där han sysslade med lägeskartor vid ett ingenjörsförband. ”Hägar the Horrible” skapade han först vid 54 års ålder efter en lång fredstillvaro – alltför lång, eftersom hans perspektiv på tillvaron egentligen var hämtad ur det nivellerade, amerikanska 1950-talet. Han var alltid intresserad av Nordisk Kultur, och påstås ha varit norskättad – i en av hans serier frågar Tur-Ture (ständigt med en fåntratt på huvudet, ses även här ovan) som i original heter ”Lucky Eddie” om han törs säga till Engelsmännen att han egentligen är Norrman.

Hagbard svarar honom genast, att det är fult att skryta. (Historien har ursprungligen berättats om en skånsk far och en skånsk son, som händelsevis besöker Stockholm)

Dik Browne som öldrickare och filosof

Dik Browne hade en son, Chris Browne, som gick bort 5 Februari i år, vid 70 års ålder – bara ett år tidigare än sin far. Han tog över faderns serie och skapade strippen vi ser här. Varför männen i denna familj blev så kortlivade kan man diskutera – kanske det berodde på genetiska orsaker, eller vällevnad bland USA:s genomsnittsbefolkning, cancer eller Covid borta i Trumpilandia.

Men åter till innehållet i dessa fantastiskt filosofiska två bildrutor, som visar skillnaden mellan Humanism och Hedendom å ena sidan, och stelbent, tråkig, fundamentalistisk kristendom å den andra. De två Hedningarna möter ”Broder Olaf” som annars är missionär och försöker lära ut begreppet ”Synd” till Hagbard – något han inte alls har framgång i, därför att Hagbard naturligtvis är Nordisk Hedning och Asatroende, som alla kloka människor.

Tur-Tures slutsats om att VI INTE KAN TRO PÅ MÄNNISKOR MED EN ENDA BOK – eller med ”Tio Guds Bud” eller något liknande fundamentalistiskt strunt påminner oss om vad Medeltidsfilosofen Thomas av Aquino under sitt 1200-tal sa om ”Homo unius Libri” eller människor med en enda bok, vilket Thomisterna i sin kristna trångsynthet uttalade sig gillande om.

Redan under antiken fanns frasen ”Habent Sua Fata Libelli” eller ”Även böckerna har sina öden” som tillskrivits Cicero.

Uttrycket förklarar att en bok aldrig ger någonting, till den som inte förstår den – vilket är Tur-Tures slutsats om ”Broder Olaf”

Under den Hedniska och romerska Polyteismens tid lär man ha sagt ”Timeo Homo Unus Libri” istället – vilket betyder ”AKTA DIG för människor som bara har en enda bok”.

Det spelar som vi ständigt får se – i vår nutid – ingen som helst roll om denna ”enda bok” är Bibeln, Koranen eller Torahn – för slutresultatet blir ALLTID detsamma i alla fall. Total ödeläggelse. Krig och förintelse. Stopp för allt nytänkande och mänskligt framåtskridande överhuvudtaget. Sådant händer inte under Polyteismen, för Polyteism är detsamma som Tolerans, och det vet förstås både Tur-Ture och Hagbard, eftersom de är just Asatroende hedningar.

Man kan förstås diskutera, om Chris Browne hade läst Thomas av Aquino eller medeltida författare, eller om han bara snubblade över en allmänmänsklig sanning…

Men inte nog med det – minns ni Rimberts Krönika – ”Vita Ansgarii” över den påstådde missionären Ansgar ? Han som på sin andra resa följde med Kung Björns män på Vikingatåg till staden Apuole i Litauen, där han på alla sätt bistod Svearna i deras krigshandlingar och med att driva in skatt till en Hednisk Kung  – något som resulterade i att Ansgar aldrig mer beviljades stöd av Påven, utan dog i fattigdom, skumögd och obemärkt, instängd i ett ”scriptorium” enligt Rimbert – på vars grav jag trampat i Bremens domkyrka..

I den krönikan – som är mäkta läsvärd, inte minst för skildringen om hur de pedofila missionärerna delade kojer med sina ”lekbröder” under sjöresan, hur de plötsligt skulle ha blivit överfallna av ”Pirater” i Kalmar Sund – men hur dessa snällt och vänligt lät dem behålla både böcker och guld, samt eskorterade dem hela landvägen upp till Svealand – under bevakning (Vem var då Pirat ? Var det inte Ansgar – som arresterades av Sveakungens män så snart han passerade riksgränsen – vår underrättelse-tjänst låg på framkant, den gången ) så står det att när råskinnet ”Nithard” som tog över missionsarbetet efter Ansgar, plötsligt förbjöd de gamla gudomarna och kristendomen visade sitt Totalitära, Diktatoriska ansikte – som så många gånger förr, som än idag – utbröt ett folkligt uppror i Birka.

Rimbert skildrar givetvis det upproret på ett partiskt, och uppenbart felaktigt sätt – men han tillägger att Svearna i Birka hade en bok hängande på en stolpe i långliga tider efteråt, men att ingen, absolut ingen ville läsa denna bok – eller torka sig i röven med sidorna ur den, som upprorsmännen tänkt. Sedan säger han att ”ett mirakel” inträffade när Ansgar återkom på sin andra resa, och återfann denna bok intakt  – men det var inte alls mirakulöst, utan ett exempel på hednisk tolerans – samt en bok ingen ville tjata om – likt broder Olafs tjat och missions-iver i den amerikanska serien.

Och boken var den kristna Bibeln, även om Rimbert inte skriver det rätt ut i sin krönika.

Vi har rätt att misstro människor, som kommer hit med en enda bok i sin hand, vill förbjuda alla andra böcker och gudar, samt förstöra hela vårt land och dess kultur i grunden.

Vi har rätt att göra folkligt motstånd

Vi har rätt att elda Koraner, och att äta bacon, vad än överheten tycker.

Krig emot Palatsen, fred åt stugorna – och Länge Leve Hagbard Handfaste – vars skapare nu är döda, men vars goda anda lever !