Er hedning rör sig långsamt från Jakobsberg, den förort han bebor – till Uppsala – en annan universitetsstad i Sverige. Jag nämnde ju staden Lund i det förra inlägget, en annan stad som inte är sig riktigt lik, och där det förekommit kravaller, direkt utanför och inne på Länslasarettet.

Medan SVT torgför allt som hänt, under det senaste Kungajubiléet, och hedningen som bäst funderat på om han borde agera sandsäck, kulfång eller roddare på slupen ”Vasaorden” – välj själva vilket – han är tydligen god nog för alla dessa uppgifter, efter hur det förefaller eller framstår – så kan han notera att gamla, folkkära svenska artister som Lill Lindfors och Magnus Uggla hunnit uppträda – den senare med låten ”Kung i baren” – men er Hedning kan knappast sjunga med i den melodin, ens om det blir en sista ”Allsång på Skansen” i ett fagert, men trångt Sommarstockholm…

Ironi, självdistans, inte självförhärligande…. Och även ”Bobo Viking” eller Bob Dylan kan ibland ”må lite illa”…

Och jodå … er Hedning drar sig till minnes att han som hastigast, ett helt annat år och i ett helt annat sammanhang stött ihop med just Herr Uggla, i en fullsmockad, trång bar på övre Östermalm, till råga på allt. En gammal gymnasiebekant till Hedningen – med ett utseende påfallande likt herr Ugglas – råkade genast börja skvallra och malträtera er Hedning, i avsikt att parodiera honom litegrann – men på den tiden – 1990-talet – betydde sådant föga. Det gick för sig, man kunde skratta som Kronprinsessan Viktoria, ja – sjunga med i melodin.

I norra delarna av Uppsala – där er Hedning strövat runt nära Fyrishov – inte Fyrisvall – och Svartbäcken – på behörigt avstånd från en viss Moské – liksom Gottsunda söder om Uppsalas centrum, råder för dagen helt andra tongångar. Det är snart Höstdagjämning – det är den tiden på året – och ett kompakt Augusti- och Septembermörker har hunnit sänka sig över gator och torg. Hedningen vandrar i mörkret, på de allra sämst upplysta gångstigarna, sneddar över varje liten skog och dunge – han vill ta sig fram utan att synas, han har blivit ljusskygg på gamla dagar, ja rent av klärobskyr – men inte särskilt clairvoyant.

Ett par ungdomar sitter nonchalant uppflugna på en klätterställning nära en lokal mellanstadieskola – för övrigt verkar de alltför gamla för att sitta och hänga där. En av dem är svart i hyn, han sitter på något avstånd från de andra fyra-fem, halvvuxna slynglar som de verkar vara. ”73” säger han högt och ljudligt på klockren svenska – så fort Hedningen går förbi. ”Ungefär 60″ ropar Hedningen glatt – för han är ju sextiotalist, när allt kommer omkring.

Men den svarte, okände – som talar samma språk – kommer fram emot honom, lösgör sig ur mörkret – med en bekymrad min. Och vår Hedning förstår. Det ligger något helt annat över siffran ”73” idag – det är en ålder, inte för inte året före Konung Carl Gustaf, Folke Hubertus tillträdde tronen på 1900-talet, och siffran står i det här fallet för åldern på en mycket gammal människa, kanske den äldsta ålder den unge mannen känner till – kanske så gammal hans far, farbror, farfar, morfar – äldste anhörig överhuvudtaget kom till – innan han hastigt avled, och det är därför den enda, enstaka siffran ens kommer på tal.

Dem unge – svarte – som kommer från en helt annan kontinent, ett helt annat land, sträcker fram sin högra hand till en ordlös hälsning, på det svenska sättet. Hur gammal kommer han själv att få bli ?  Det är just det han undrar – det är frågan som hänger i luften denna dag – frågan som er Hedning förstås inte kan besvara.

Hedningen fattar tag i den utsträckta handen, hälsar efter svensk sed – för han kan inte göra så mycket annat. Vi byter några ord, talar om vad som hänt i några andra mellansvenska orter – det syns något i Hedningens ansikte, vid hans högra öga – ögonbrynet rycker en aning nervöst, kanske syns där antydan till en ensam tår, rentav.

För just så är det, denna dag. Er hedning gråter efter det enstaka mötet och den hälsningen, han fäller bittra tårar på gator, bussar och tåg. Vem hade kunnat tro det, vem hade kunnat ana hur mycket gråt som kan flöda ur just honom, det jubileum som inte precis var någon glädjedag ?

Gråter han också för Sudan, Libyen, Marocko kanhända – eller helt andra människor, andra saker, platser och städer – nu som förr ?

Ikonografi, som inte alls är kristen… Den kommer från det gamla Egypten, tusentals år före någon krystad christos…

Ja – Statstelevisionen och kulturnyheterna kanske vet besked, för den kan för natten – då Hedningen kommer hem – visa honom helt andra saker. Er Hedning har naturligtvis uttryckt sig ganska vanvördigt om den kristna bildkonsten och ikonografin i ett tidigare inslag – likt karikatyrtecknaren Khalid Albaih från just Sudan. Betraktar man hans karikatyrer noga och länge, finns till och med profeten Mohammed med i dem, på Charlie Hebdo-vis, eller som i Jyllands-posten – och det behöver man inte förundra sig över…

Grafitti-vägg, Luleå – Muralmålning från 2020-talet…

Nu är det förstås inte exakt Khalid Albaih statstelevisionen talar om, morgonen den 17 September, 2023 – då er hedning ser det aktuella programmet på sin egen ägandes Televisor, som de säger i Ryssland – ja – sin TV. Det är en helt annan Sudanesisk konstnär – också med ett Arabiskt och Muslimskt namn, som flyttat från Norge till Luleå, Sverige av alla platser, och som sakta, sakta och subtilt vill undervisa oss i skillnaden mellan Norska och Svenska, bland annat – utan att börja sjunga – för ord och satsmelodi kan bli märkvärdigt sjungande, särskilt om en svensk skall försöka tala norska.

Han försöker sig just nu på jämförande stilstudier, berättar man – och undersöker hur man möjligen kunde måla på ett genuint Afrikanskt sätt i Luleå, genom Etiopisk kyrkokonst – huvud med vad som verkar vara änglavingar – men som i själva verket är något helt annat. Bevingade genius fanns i det gamla Rom, och i det Antika Egypten också.

Programinslaget avslutas med en bild av en astronaut på en husvägg i Luleå, omgiven av något som verkar vara folk-konst, närmast gammal norsk bondekultur, kurbits-måleri från Dalarna, kanske – och en annan tavla av samme Sudanesisk-Etiopisk-Norsk-Svenske konstnär från Luleå – en tvekande man, med mörka solglasögon och ett mycket anonymt utseende överst på tavlan, nedanför vad som verkar vara ett Automatvapen i blått – på gul botten – närmast Ukrainas eller Sveriges färger.

En politisk symbol, naturligtvis – något att samlas kring och betrakta på flera plan än ett, denna dag då nästan inget i Världen är sig likt – och då redan bildkonsten, det fria ordet – ja hela kulturlivet i sig blir det enda vapen vi har att ta till, för att nå ut med ett fredens och fridens budskap – oavsett vilka vi är och kommer ifrån, oavsett ras, kön, tillvaro – det allmänmänskliga i att finnas till, i att få vara och leva – på den Jord och i den tillvaro där vi befinner oss.

”Cogito, Ergo Sum” sade den franske filosofen Descartes på sin tid.

”Världen är allt som är fallet” sade Wittgenstein, en tysk filosof.

”Cogit, Humanus sum” – Jag Tänker, alltså är jag en Människa – säger er Hedning för dagen – det har naturligtvis sagts förr, det kunde ha sagts på ett bättre sätt – men som Europé, Etnisk Svensk, ”Världsmedborgare in spe” eller väldigt begränsad, ja småstadsmässig i ”hooden” säger han inte mera. Inte i dag.

Han minns också vad all den bildkonst han sett påminner om, och en man i hans egen släkt som också blev konstnär, fastän motvilligt – med ett väldigt linjärt bildspråk, närmast affiscchmässigt, i klara och tydliga färger, från ett liv som varade från 1932 till 1997 – men det går inte att göra rättvisa åt det ämnet, den personen för just denna dag – på gott eller ont.