Tidens gång kan ingen hejda – inte ens en Hedning. Hur mycket kan hända under loppet av ett dygn, en vecka – kanske nio timmar ? I trakterna av Zaporizjzja, eller strax söder därom – längs den väldiga flod, som en gång kallades Borysthenes bland grekerna – och vid vars källor snö kunde falla, tjockare än de vantar som där fick betäcka mäns händer – råder ännu krig. Vad för slags sommar och vår väntar våra vänner österut ?

Vår hedning ser underliga syner, förflyttar sig över avstånd som synes vara långa och korta omvartannat.

Han befinner sig på ett större centralsjukhus, någonstans i Mälardalen. I ett väntrum, alldeles vid ingången – eller 50 meter från den – befinner sig fyra gamla män, alla i vår Hednings ålder – kanske är de visa nu – kanske ovisa – tre är inte deras antal, och den fjärde är – som vi vet – en fullständig Hedning.

En yngre man, i trettioårsåldern uppenbarar sig, bärande på något, som verkar vara en docka. Men – nej – det är ett nyfött människobarn, en liten flicka. Den unge fadern kan också tala Hedningens språk, det som en gång kallades ”Ärans och Hjältarnas” av en kristen biskop – som hade betänkligt Hedniska sympatier…

Flickebarnet – så litet och ömtåligt – vila stilla i sin faders famn. Hon är tyst, märkvärdigt tyst – rör sig inte, gnyr inte – men andas kraftigt, med friska andetag. Hennes ögon förblir slutna i den skarpa vårsolen, som silar in genom stora, främmande glasytor – och i denna stund sträcker inte den nyfödda händerna emot sin far eller mor – hon kommer göra det först om någon timme – först då hennes föräldrar återvänt hem – dit de bor. Det är inget märkvärdigt – deras hem ser ut att vara litet, ja anspråkslöst – men intrycket är, att där finns allt detta par behöver.

Vår hedning betraktar förundrat sin unge landsman, hans hustru – från det andra landet långt därborta – och barnet, som har fötts.

Hedningen inser, att han hunnit dubbelt så långt i livet som detta par och vet givetvis också, att han besökt det där sjukhuset av helt andra orsaker, kanske för att ta avsked från någon, som stått honom nära – men så är det inte, för verkligheten är en helt annan – liksom för de tre äldre männen, som också talar samma språk.

Vi förrättar inte något Dop, trots att vi har vatten att döpa det lilla barnet i – Hedningen har en hel flaska full – en grön – av plast.Vad namn flickebarnet skall få, vet inte ens hennes föräldrar – de kan inte yppa det – det finns inte tid för att vattenösa, men för att Knäsätta – och Knäsättningen, inte någon tom ”Namngivning” är här det väsentliga. Fadern har tagit sin dotter till sig, hållit det nya livet i sina armar – det är det viktiga, denna korta stund i Midgårds dalar, just denna dag.

Inte trodde vi, att också Hedningar kunde gråta av rörelse – fast jo – det kan hända. Stilla flyter en tår ned för Hedningens kind, inget större flöde. Inte som floden Don, inte som andra floder, här rinner inga forsar, knappt en vårbäck ens – men Mälarens vatten ligger åter öppna, Våren har kommit till Svearnas land- och till Götars och Venders.

Så börjar livet åter, så tar allt ånyo form. En Friggs fredag,  trots att Fredagarna i Östnorden varit Frejas – som jag många gånger berättat för er. Just denna fredag tillhör aldrig mer någotslags döende jeschua ben yussuf, uppspikad på två plankor. Han är inte någon frälsare, han frälser inte oss – just han kommer inte med något budskap denna dag eller någon annan, för det är inte honom vi tillber. Vi minns denna dag av helt andra orsaker, helt andra anledningar – även om vi för dagen inte mäktar med att skriva mera.

Ovanför oss flyger Frejas Falk, och på en doppsko – från 800-talet – som vi ser här ovan – finns också Odens Örn.

Vi förblir Nordbor, Européer. Vi vet vilka vi är, vilken sida vi valt – vem och vilka som står våra hjärtan nära.

SLAVA UKRAINI !