På Marmorklipporna (inlägg från 17 Juni 2015)

”På Marmorklipporna” eller ”Auf den Marmorklippen” är som de bildade läsarna kanske vet en roman av Ernst Jünger, författaren till ”Im Stahlgewitter”, ”Heliopolis” och många andra böcker. Men, det finns riktiga marmorklippor också – och dem har jag nyligen besökt. Mera om Ernst Jüngers roman kan ni få veta hos min gamle parhäst Lennart Svensson, som redan 2007 skrev en recension i min och hans anda om boken. För övrigt har han själv också skrivit en utopisk roman med titeln ”Antropolis” vilken jag själv fått i recensionsexemplar men som jag aldrig riktigt kommit mig för att recensera. Gamla vänners litterära verk är svåra för mig att recensera objektivt, och eftersom jag inser mina tydliga begränsningar skriver jag inte mer om saken – allt jag kan göra är en kraftigt försenad rekommendation innan jag nu börjar skriva ett resekåseri…

 

Alla vet, att marmor egentligen är samma sak som kraftigt sammanpressad kalksten, och att världens bästa marmor kommer från trakten runt Carrara, Italien. Visst, vårt eget land har grå och trist Kolmårdsmarmor för trappsten och byggnader, eller den långt finare grågula eller blå Ekebergsmarmorn från Närke. Det finns till och med norsk marmor. Men, det kan inte hjälpas. Den marmor, som sedan åtminstone 200 fk har brutits i fyra små bergsdalar i Toscana, räknas fortfarande över hela världen som den allra mest värdefulla, när det kommer till konstföremål eller skulptur. Orsaken är dess vithet och jämnhet i kristallstrukturen, som inte lär finnas någonstans annars på hela Jorden. Det har spekulerats om att den vita Carrara-marmorn av ”Michelangelo-kvalitet” skall vara på väg att ta slut, vilket kanske kan stämma – eftersom Italiensk marmor från Carrarra idag mest används till blekmedel i tandkräm, skurpulver (jo, faktiskt !) och till bänkskivor i kök och badrum – samt som byggnadssten, som i rikt mått exporteras till bland annat fjärran östern. 1999 skall man ha utvunnit inte mindre än 1,5 miljoner kubikmeter sten, och av detta fick man tre miljoner ton marmorspill (för tandkrämsanvändning och annat) samt en miljon ton högvärdig skulpturmarmor… 150 stenbrott lär fortfarande vara i gång i industriell skala, och vill man ha tag i äkta Carrarra-marmor, gör man bäst att åka till ort och ställe i Italien.

Att åka till Carrara är dock inte det lättaste, om man likt en hedning som mig själv skyr all privatbilism och förlitar sig på kollektiva färdmedel eller ren muskelkraft, vilket är det bästa sättet att färdas på om man vill uppleva någonting här i Världen. (”Tor går eller åker, de övriga gudarna rider” står det i Eddan). Närmaste järnvägsstation i Carrara-Avenza är inte så högfrekventerad, och bara en liten anhalt på resan mellan Genua och Pisa, eller omvänt. Inte många turister stiger av där, och de som vet hur man tar bussen från Massa di Carrarra (en tråkig, charmlös modern förort) är ännu färre till antalet. Men jag vet, för jag har redan varit på ort och ställe en gång tidigare, och köpt marmor även då. Staden Carrarra har ungefär 63 000 invånare och är ungefär lika stor som Borås, men är mera sevärd – det måste sägas – men trots sitt rykte, vimlar den precis inte av några bländvita marmorstatyer i samma klass som Michelangelos ”David”.

Stenindustrin i staden är mycket anonym, och trots att det pågick en ”marmorfestival” i staden såg jag inte annat än de ständiga bänkskivetillverkarna, men däremot inga konstnärer i arbete. Vill man se sådant, eller besöka stenbrotten (det finns massor av firmor som kör rundturer med jeep och 4-hjulingar för mer än 60 Euro per person) får man ge sig upp i bergen sådär 6-7 km från staden – så är det med den saken. Någon souvenir-industri som säljer marmor i små kvaniteter finns inte heller, annat än några mer eller mindre tillfälliga stånd och barracker längs bergsvägarna upp emot Fantiscritti, Bedizzano, Miseglia och till slut den bästa stenhuggarbyn av dem allihop – Colonnata – som är mer än en mil avlägsen och bara kan nås genom en smal och slingrande serpentinväg, som för upp emot berg med en höjd av 1000 meter över havsytan, eller mer.

Colonnata var en stenhuggarby långt innan ”kristi”  påstådda födelse, och är fortfarande en mäkta hednisk plats, inbäddad bland sina berg – trots närvaron av en liten katolsk kyrka i ett undanskymt hörn av byn och ett stenhuggarmonument. Stenhuggarna och marmorarbetarna, förresten – var ända sedan 1800-talet äkta anarkister – och inte ens Mussolini på sin tid kunde ta anarkismen eller radikalismen ur dem – men så är ju också nästan varje skapande människa anarkist eller i vart fall anark till sin natur. Sedan langobardernas eller de första germanernas invandring i Italien har La Maremma – Toskanas sumpiga kustremsa – en gång hem för malariamyggor – varit besatt av vildsvin, som i rikt tal frodats här – och Lardo e Vino – Grisfett och Rödvin – är än idag Colonnatas stolthet och viktigaste exportprodukt, förutom då själva marmorn.

Ära de som äras bör – Arbetets hjältar – Arbetets ära – Sic Semper Porcus !!

På den gamla tiden fraktade marmorarbetarna ned sina block till kusten med en lizza eller en träsläde, liknande de släpmedar och i marken fasta glidträn (nej, man rullade inga skepp !) som Vikingarna använde för att transportera skepp och båtar. Experimentalarkeologer har också i Egypten bevisat, att något forntida ”plockepinn” där man använt rullande stockar inte alls fungerar. Under lasten från flera ton tunga block eller skepp, är det endast glidmedar och fasta träbanor som gäller – det förstod Colonnatas invånare (idag lite över 260 stycken) redan under antiken…

Fasta glidträn, rep och släpmedar – visst inga ”rullar”

Idag är det lastbil som gäller, och vandrar man omkring på den smala väg som leder upp till byn, får man akta sig för vilt tutande ekipage. Är man sedan en oförvägen hedning, och söker sig upp i själva marmorbergen för att plocka spillbitar, gäller det att bokstavligt talat hoppa undan för lastbilarna, och se till så att man inte utlöser några skred eller själv rasar utför en brant – på vägen ned finns många små kors och minnesmärken, liknande dem som står i grekiska byar längs varje vägkant, för att påminna om dem som rasat ut för stup, begravts i stenras eller liknande…

Stenhuggarna behövde fettet eller Lardo – som än idag tillverkas efter en särskild tillagningsmetod och kryddas med bland annat Rosmarin, havssalt, oregano, kanel och peppar – det smakar helt utsökt och liknar marmorn till utseendet, vilket jag kan försäkra er. En god baconsmörgås med Pomodori och en halv liter Birra Moretti kostar inte mer än 3,20 Eur eller 30 kronor på det lokala caféet – som är en smula billigare än alla de Larderior eller till och med Latinska Lardarium som finns i byn… Bara en pensione finns för de vägfarandes uppehåll, men den är mycket bra. Tillsammans med rödvinet – som nog intogs i formen av syrat vin, eller till hälften vinäger – blandat med vatten till sk ”Posca” var det animaliska fettet helt enkelt en nödvändighetsvara, i alla fall om man sysslar med hårt arbete som stenhuggeri dagarna i ända..

Särimners späck må du prisa – dig till hälsa och lycka i Världen !

Dioskorides, den romerske arméläkaren från Kejsar Neros tid, rekommenderade inte bara Posca för invärtes bruk. (Det var den svamp med ”vinäger” som räcktes jesus på korset) Han rekommenderade också, att legionärerna skulle tvätta sina fötter med vinäger, för att förebygga blåsor eller skavsår. Jag omsatte en gång detta råd på svenska arméns moderna kängor – men det lär jag inte göra om – mina kängor stank av vinäger i mer än ett halvår ! För övrigt använde romerska soldater också en svamp med ättika vid latrinbesök – och det är väl därför de förde ättikssvampen emot jesu mun – han var ju en stor skitstövel, i deras ögon… allrahelst som han sökte att förbjuda alla andra Gudar, Gudinnor och Makter, samt ville förstöra allt vackert, sant och riktigt här i Världen… Romarna förstod att göra ett Polyteistiskt världsrike, och när det gick över i Monoteism, gick det mycket riktigt under. Det finns en stor lärdom häri, som också vår tid bör ta åt sig av.

Nåväl – även vid detta besök fick jag tag i mer än två kilo fullvärdig ”statuario” som kan vara dels gulvit, dels helt vit – även om den inte alltid är av Michelangelo-kvalitet. Man kan bearbeta marmor utan hammare och mejslar – som man ju bara kan använda då man arbetar med stora stenblock i bildhuggar-tradition – för marmor från Carrara är så mjuk, att den låter sig sågas sönder med en vanlig Sandvik bågfil av svenskt stål – som biter ! – samt svenska stålfilar av samma fabrikat. På det sättet kan man göra konst i det lilla formatet, som sedan kan omsättas till större konstverk. På bilden ovan ser ni hur jag fått till ett klyvhugg eller en spricka att spräcka med handkil på mindre än en minut (i den lilla marmorkuben) och högre upp ligger min egen uppfinning – ett itusågat marmorägg med nio vulster och nio falsar – som på en antik kolonn – men med den skillnaden, att detta är ett slags snurra, som kan märkas med de första nio runorna i runraden, och som slumpgenererar fram runor eller siffror, om man låter den snurra snabbt emot underlaget, som ett slags 9-sidig tärning. Större modeller för 24 runor går förstås också utmärkt att tillverka.

Det finns få monument av Äkta Carrara-marmor i vårt eget land – men här ser ni ett av dem. Det är det nya Veteranmonumentet på Djurgården, som har formen av ett frö av Världsträdet Yggdrasill, med tillhörande bänkar och hednisk meditationsplats – också i bländvit marmor. Fram tills för bara några år sedan fick vi i vårt land inte ha några monument av denna typ alls, trots att mer än 60 000 svenska män och kvinnor tjänstgjort i olika krig eller väpnade konflikter utomlands för fredens skull – en insats som verkligen bör ihågkommas, och inte döljas som om det vore något vi skulle behöva skämmas över.

Nu – tack vare hedniska konstnärer – har vi alla en värdig plats att ihågkomma våra döda och levande kamrater på. Det kan vi tacka makterna, och marmorn !

 

Här har jag också en liten skiss i skala 1:60 – originalet blir ca 1 meter långt, 1 meter högt och 70 cm brett till en minnestavla över Pansargeneralernas Pansargeneral, George S Patton (1885 – 1945) – att placeras i terrängen på den riktiga ”Patton Hill” med utsikt över Hågadalen i Uppsala – men historien om Pattons sista Sverigebesök är såpass spännande, att jag sparar den till ett annat tillfälle. Liksom den inskrift, som jag tänkt förse monumentet med, om jag nu får Länsstyrelsens tillstånd att låta uppresa det. Visste ni förresten att Patton också var Hedning, i så måtto att han faktiskt trodde på Valkyrior och Själavandring ?

George S Patton har – som här i Bastogne, Belgien – också andra monument resta över sig – men inget i Hågadalen vid Uppsala – än så länge !

Mycket kan man fundera på i Toscanas berg, eller vid den lilla port som leder in från torget i Colonnata till resten av byn, som varit oförändrad sedan medeltiden.

Med vinet och köttet – om än inte fettet – som inspiration kan man också nalkas Freja eller – i Italien – Venus, eller Sköldmön i mitt liv, som finns helt nära, i en stad av Carraras storlek. Henne hade jag också tänkt ägna en marmorstaty – om än i det lilla formatet – så småningom kan den ju alltid utföras i naturlig storlek eller kolossalformat, om situationen så skulle kräva, huggen ur ett väldigt block av Carrara-marmor. Hittills nöjer jag mig med att göra som istidsjägarna, och som män gjort i alla tider, och hedra henne med en byst, så att säga.

Att utgå från en färdigköpt staty som den här vore bara fusk, även om man bara behöver förse den med hennes ansikte – kroppen har ju helt samma proportioner… Och skönhetens proportioner, världen över; hos alla människoraser, alla kulturer och båda könen, har faktiskt alltid utgått från viss facial symmetri, eller vissa oföränderliga matematiska lagar, som de flesta skulptörer och konstnärer känt till. De finns redan i den hedniska grekisk-romerska konsten, och även i nordisk konst från långt före kristus…

Redan för 25 000 år sedan kunde konstnärer göra ”mini-porträtt” i elfenben – ett material som mycket påminner om marmor i hårdhetsskala, men som spricker mycket lättare – och redan dessa, de första avbildningarna av ett kvinnligt ansikte i hela världshistorien, visar höga kindknotor och regelbundna drag. Även en annan staty med en ålder av 32 000 år från Österrike visar liknande, symmetriska och långsträckta drag i helkroppsgestalt…

Redan istidens mästare hade vissa proportioner i blodet. Analys av antikens – och senare även renässansens – hedniska konst visar på samma sak…

Redan Botticellis ”Venus födelse” innehåller mer än Gyllene Snittet, och vissa matematiska och astronomiska hemligheter…

Idag finns det faktiskt datorprogram och liknande som man kan använda för att beräkna sk ”Marquaart-kurvor” över mänskliga ansikten. Forskning visar nämligen att vad människor i alla kulturer och alla länder på vår jord uppfattar som ”tilldragande” eller ”vackert” i hög grad avgörs av ansiktets symmetri – men samtidigt får ett vackert ansikte inte heller vara för symmetriskt. Absolut symmetri uppstår sällan i naturen, och uppfattas lätt bara som ett slags spegling, varför det är i matematiska förhållanden, typ det gyllene snittet eller andra rätt komplicerade figurer den sanna skönheten ligger, sägs det. Läs detta blogginslag på länken här, om ni inte tror mig !