Reklam för Homosex är den nya trenden, och såkallad ADHD-HBTQB(i) – alltså ett närmast sjukligt, hastigt påkommet beslut att göra bögar av barn (eller själv göra sig till bög) och andra saker och ren förkortnings-sjuka, som hos KPLM(r) på sin tid – det nya i:et inom parantes står väl antagligen för Idiot – är något som kyrkan inte försummar att genast haka på. Plötsligt vänder man upp och ned på hela Bibeln – ändamålet helgar medlen – och gör allt för att bli populär – fast blir man egentligen det..??
Vår Regering ska ha framställt ett nytt lagförslag i ”transbejakande riktning” och man förväntar sig att de såkallade Kristdemokrafterna röstar med – fast vad har kristendom med demokrati att göra ?
Flera personer är nu, bland annat på sociala medier, frågande till om de fortsatt kan ge partiet sin röst. ”Som kristen kan man inte gå med i detta spektakel. [Det blir] Kristna Värdepartiet för min del”, skriver en person i en kommentar på Facebook. ”Undrar om vissa av KD:s nuvarande företrädare missat de kristna värderingar som var grunden för partiets bildande”, funderar en annan person.
Riksdagsledamöterna Tuve Skånberg och Hans Eklind, som båda representerar detta parti – för egen del anser jag att religiöst motiverade partier inte har i Sveriges Riksdag att göra överhuvudtaget – lär ha sagt: Inte med den agendan, med sexuell lössläppthet och drogförhärligande. Pride är inte primärt för att stå för alla människors lika värde utan det är för att promota RFSL:s agenda där bland annat acceptans av prostitution ingår.
Själv föreslår jag på stående fot att Psalmen ”Det är en Ros utsprungen” genast byts ut emot Kristet Utseendes fina sång ”Kairos Fjollor”. Den som inte OMEDELBART håller med stämplas som ruskigt intolerant och hatisk till natur, samt blir föremål för ett större mediadrev. Allt som betyder något är ju ändå det kristna utseendet, eller hur – men inte längre själva innehållet, för det vill vi inte veta av i alla fall… Protester tolereras inte alls, sanna demokrater som vi naturligtvis är, och bara såå toleranta – så åt alla, som dristar sig att ha det minsta – ja vi säger det minsta – av en egen åsikt, skriker vi klämkäckt och taktfast ”Fascist-jävel !”
Sedan totalförbjuder vi även ”Den Blomstertid nu kommer” som psalm.
Istället ersätter vi den tvångsmässigt med Onkel Kånkels värdefulla komposition ”Homo-Tider” och förklarar en gång för alla, att detta är det allra yppersta som vårt samhälle kan erbjuda av konst och litteratur.
Tycker ni inte själva att det blir Jätte-Jättebra så, Ebba Busch och alla Kristna ??
Ja – kort sagt…
Homotider !
Jag känner att jag börjar få fjång
(Homotider)
Det måste vara bögsäsong
En riktig gaysauna här i det gröna
Överallt hör man bögarna stöna
Jag min penis med stjärt ska belöna
Om jag är gay för dig!
Homotider gay gay, homotider
Ollon mot ollon och pungar som möts
Homotider gay gay, homotider
Penis mot rövhål och skinkor som nöts
(Homotider)
Jag känner mig kåt som en hund
(Homotider)
Du kan väl ligga på mage en stund?
Tänk att ligga naken på stranden
Med penis djupt i en bög från de Arabiska landen
Som pillar pung med den andra handen
Det vore helt o'gay för mig!
Homotider gay gay, homotider
Ollon mot ollon och pungar som möts
Homotider gay gay, homotider
Penis mot rövhål och skinkor som nöts
Homotider gay gay, homotider
Finger i anus, bajs i min mun
Homotider gay gay, homotider
Förskrynklade könsförvirrad penis och pung
(Homotider)
Det känns som om min stjärt är för trång
(Homotider)
Din penis har sånt jätteomfång
Vi kan leka perversa lekar
Vi kan ballen i solen steka
Vi kan anus med penis smeka
Om det é o'gay för dig!
Homotider gay gay, homotider
Ollon mot ollon, pungar som möts
Homotider gay gay, homotider
Penis mot rövhål, skinkor som nöts
Homotider gay gay, homotider
Finger i anus, bajs i min mun
Homotider gay gay, homotider
Förskrynklade könsförvirrad penis och pung
Könsförvirrad penis och pung
Könsförvirrad penis och pung
Könsförvirrad penis och pung
Det finns platser i livet man hela tiden återkommer till, fast man kanske inte borde. Düsseldorf, den tyska storstaden som er Hedning hunnit med att besöka inte mindre än fyra gånger under sin levnad, hör alldeles avgjort till de där platserna. Staden vimlar av konstmuséer, därför att dess tid som centrum för kultur och konst går hela vägen tillbaks till Johann Wolfgang von Goethe, om nu någon vill veta – han har också ett eget museum i staden, som är skäligen urvattnat nu – mer och mer av de permanenta utställningarna har tagits bort, och ersatts med tomma ytor, dekorerade med intetsägande teckningar för småbarn. Det finns också ett stort filmmuseum, nedturistade ölhak som ”Im Füchsen” och ”Heurige” där man kan dricka altbier – men jag skulle rekommendera mer genuina krogar på smågatorna i Düsseldorfs gamla stad intill Rheinuferpromenade, ifall ni alls kan hitta något bra utbud av lokala öl, vilket blir svårare och svårare nuförtiden.
Det här året – 14 till 15 Juli närmare bestämt – hade jag bara lite tid till förfogande. Spanien skulle möta England för UEFA-finalen i fotboll, på det som var Frankrikes Nationaldag, och hela staden var nedlusade med stora skaror av fotbollsfans, som gjorde hela innerstaden, området kring Hauptbahnhof och ”Die Kö” eller Königsallé – stadens paradgata som bara innehåller dyra varuhus och inte så mycket mer ännu trängre och svårare att ta sig fram på än vanligt. Folkhopar och ävlande människomyrförsamlingar (för att citera CJ Almquist) tillhör inte mina stora intressen här i världen, och när det blir så trångt att du inte kan röra dig ens 30 cm i sidled, samtidigt som någon typ av förflyttning framåt ändå måste ske är ingen stad i Europa eller någon annanstans i Världen att rekommendera.
Goethe hade ingen fungerande kamera, men behärskade färglära och vetenskaplig optik
När pöbeln hela tiden skriker i dina öron, och du inte heller kan säga ett enda ord på Engelska utan att få på käften – hårt, brutalt och kraftfullt, därför att alla tyskar ihållande höll på Spanien, så är det heller inte så roligt att leva. Nu är ju er Hedning fullständigt tysktalande, och för mig var årets Fussball mit Ballermänner därför inga som helst problem, men jag såg ett stort antal amerikaner på järnvägsstationen, som råkade illa ut – eftersom de uppförde sig ungefär så, som amerikaner i allmänhet gör; när de är utomlands.
Blick från Hofgarten och ett modernt konstmuseum…
Parkerna på stadens nordsida; ut emot flygplatsen, Arno Brekers gamla villa, det enorma monumentet med de tre Nornorna och diverse arkitekturutställningar från 1930-talets första år, före nazismen – och vad de kom att betyda för Socialdemokratins samhällsbygge här hemma i Sverige (innan det råkade totalt på dekis under 2000-talet) har jag redan beskrivit annorstädes på denna blogg, så det är ingen idé att jag upprepar mig. Hofgarten, och hela det långa parkstråket fram emot Ehrenhof /Tonhalle går fortfarande utmärkt att gå ostörd i, och det gäller också Düsseldorfs zoo, förorten Grafenberg och Aaper berg, som inte är något apberg modell Råsunda eller rättare sagt Osunda, utan bättre än sitt rykte. Sjöar, dammar och stadsdelarna Lörick och Oberkassel på andra sidan Rhen – alltså den västra stranden – är fortfarande njutbara, liksom området kring Düsseldorfer Turm, det stora utsiktstornet av 80-tals snitt.
En Rhenbro för mycket ?
Jag minns andra tider, andra platser och människor. Den oändligt fula kyrkan St Lambertus i brungrått tegel med sin illa restaurerade 1950-talsgränd bakom fasaden mot Rhen ligger fortfarande där den alltid legat. Här finns ett ännu fulare och frånstötande ”kalvarium” från 1800-talet i grå betong på baksidan, som verkligen får dig att kalva, ja att spy på gatan och det med besked – detta år såg jag två fotbollsfans göra just detta vid åsynen av alltihop. Det var också precis här jag mötte HENNE för nu snart över tio år sedan. Die Punkerin – Punkerskan från Düsselddorf.
Hon var en liten, jippig och blonderad punk-tjej på några och tjugo, som gick förbi i vimlet. Men när hon såg det fula Kalvariet, ja då fullkomligt brast det för henne, liksom det brast och brustit för mig. ”HOMOSEXUELLE SADISMUS ! HOMOSEXUELLE SADISMUS !! HOMOSEXUELLE SADISMUS !!!” bara SKREK hon, rätt ut – för vem som helst som råkade befinna sig där, eller var inom hörhåll – vilket måste ha varit innanför en radie av ungefär 250 meter, för trots sin späda kropp, förfogade hon över väldiga röstresurser – det blir så är en ung kvinna skriker i falsett.
Det var då jag omfamnade henne, och kysste henne mitt på munnen. Hon blev inte alls överraskad, inte heller av min försäkran om att ”Du bist meine Tochter, ein schönes, braves Tochter – ja genau das bist du, kleine Punkerin und was aber sonst Punkst los mit dem Ganzem Punk !” Hon avslöjade hela kristendomen eller krystendumen genom sitt rop – för lika lite som jag ville hon tro på något så dumt eller krystat. Alla dessa nakna män trettioårsåldern, som vällustigt vrider sig på sina tortyr-instrument till kors, iförda minimala ländskynken som knappast döljer utan istället framhäver deras köns-organ… Vad ÄR kristendomens hela ikonografi och detta ständiga frossande i jesu nakna kropp, blödande sår och så vidare annat än just – ja hon sa ju det ! – Homosexuell Sadism…?
Man kan bara kalva rakt ut över alla dessa kalvarier och sånt som de kristna hänger sig åt…
Vem kan vara såpass dum, att hon eller han kan tro på en såpass smutsig, äcklig och på alla sätt frånstötande Mellanöstern-religion, lika förkvävande som Islam, nu när kärleken, Freja, Idun, Farbror Frej och alla sunda gudamakter ändå finns ? Bara ”halvkönisar” och kacklande ”hens” eller alla dem, som drabbats av hastigt påkommen ADHD-HBTQB eller vad det nu ska heta kan tro på något sådant. Jag för min del gör det inte – och det gör inte punkarna i Düsseldorf heller, det fåtal av dem som ännu finns kvar, det vill säga. ”Jedem das Seine” som det heter i Tyskland – och det visste redan Goethe och Schiller, fast de som oftast befann sig i Weimar, en annan stad som jag också besökt.
Vackra byggnader från en tid, då man insåg att Polyteismens antika stilspråk är och var sunt.
Jag minns andra år och episoder från samma stad också. En gång, på 1980-talet – då Inter-railresor och liknande var på modet. Ungdomen av idag tränger väl ihop sig på Ryanair eller Flixbus, om de nu reser någonstans i Europa alls. På Friedrichstrasse – tror jag – låg en gång Düsseldorf Ramada Inn, som strax före Covid-åren blev flyktingförläggning, och därefter revs. Här upplevde jag ett missöde, en gång under 1980-talets slut, eftersom jag råkat få näsblod i sömnen, och hela vänstra ögonhålan hade fyllts av till hälften igentorkat blod. Den föga bekväma polyester-kudden klibbade fast vid ansiktet, och sådär klockan 0300 på natten en vacker söndagsmorgon var jag tvungen att slita bort den från min kind.
Så vacklade jag mot badrummet, där det ju fanns handfat och vatten, men på vägen dit genom ett nedsläckt hotellrum råkade jag stöta till en full-längds spegel, som hängde bredvid badrumsdörren, så att den föll i golvet, och lämnade ifrån sig några skärvor utan att bli helt knäckt.
Väl inne i badrummet försökte jag laborera med dasspapper och hett vatten, men det gick inte, eftersom vänster öga fortfarande var igensatt. Jag fortsatte med bomullstussar och mera varmvatten, men det gick inte heller. Sedan övergick jag till varma frottéhanddukar, men de blev bara blodfläckade, och framåt klockan 0345 på morgonen – jag skulle upp 0530 för att ta ett tidigt tåg – övergick jag till badkaret, fyllde det med vatten och flytande tvål från hotellet, samt lade mig med huvudet under vattenytan en stund. Jag kunde ju andas genom näsan, och via tvålens inverkan flöt det järn- och blodhaltiga vattnet ovanpå, och lämnade en röd ring runt badkarskanten – ni kan själva övertyga er om kemin bakom detta i liten skala, ifall ni vill, kan och vågar…
Till sist kunde jag öppna vänster öga igen och återgå till binokulärt seende ungefär klockan 0500 om morgonen, men då var ju natten över. Jag öppnade badrumsdörren och klev ut i det som nu var ett hotellrum med en nedblodad säng, men hade glömt bort skärvorna från den krossade spegeln, som nu låg på golvet, och jag skar mig ordentligt i högra foten. En hel del bandagering blev följden. Nu var det blod i hela badrummet, blod i dasset, blod på heltäckningsmattan, en krossad spegel, blod i sängen, blod överallt.
Jag insåg det oundvikliga, för vad skulle hotellpersonalen tro när städerskan fick se detta – och nu fanns bara två valmöjligheter, liksom för de första människorna i tillvarons gryning. Kamp eller flykt. Jag valde det senare alternativet, fullt medveten om att en störtflod av räkningar, kravbrev och annat kunde vänta efter någon vecka eller så, liksom högst allvarliga och kännbara juridiska konsekvenser, för i Tyskland finns Bundespolizei, bland annat – så är det bara. Men – några kravbrev kom aldrig, och nu är det aktuella hotellet i skyskrapsmodell rivet för länge länge sen – kanske det haft besök av tillräckligt många rockstjärnor på sin tid, låt oss säga – men det här är första och enda gången jag ”traschat” ett helt hotellrum, i Düsseldorf eller någon annanstans i Midgårds vackra och gröna, sköna dalar – bara så att ni vet.
Det finns mycket att göra i Düsseldorf idag med, men allt är inte bevänt. Vi skulle rekommendera bilsalongen Classic Remise, som egentligen är ett slags försäljningslokal för extremt dyra lyxbilar – men som ändå fungerar som ett gratis museum, särskilt söndagar sommartid, fast det förstås är en helt annan historia..
Den tjugu och åttonde Juli’ I år, om jag mins, eller hur’? Den dagen var klart, stundom muli’ Med regn ur en blixtrande skur. Det var, om jag drar mig til sinnes, Den tjugu och femte, – Nå säj. – Pong pongtuli pongtuli. Nej! Nej, ve den som minnes !
– Ur Carl Michael Bellman, ”Fredmans Epistlar”
(epistel nr 31)
Bellman-dagen, efter vår store nationalskald Carl Michael Bellman, (1740-1795) brukar nuförtiden firas den 26 Juli varje år, fastän den rätteligen borde firas den 28, som i år infaller på en Söndag. I ett helt liv förföljdes och trakasserades Bellman av den sk ”Svenska” Kyrkan, som ogillade nästan allt han skrev, och till varje pris försökte förhindra, att hans poesi blev utgiven. Han var den förste, som på svenska vågade utropa ”Ja, jag är en Hedning !” i skrift, och sjunga det, säga det, och förkunna det överallt dit han kom, precis som Olof von Dahlin på Ängsö slott – han blev också förföljd och trakasserad av precis samma Statskyrka efter sina berömda ”Kalottpredikningar” och bibelparodier, där ”pigan fick av den heliga buteljen”.
De kristna tål inte humor. De tål inte, att folk driver med dem och deras döds-fixerade religion, som bara går ut på lidande och smärta, inte ens sommartid, då livet i Sverige är skönt och lätt att leva. Men Bellmans eget folk förlät honom, och inte bara det – de tog honom till sitt hjärta. Till och med vädret och hela naturen är ännu som på Bellmans tid just i år, de ”Galna Gretornas” halvdebila tjatande om klimatförändringar till trots. Jag anbefaller varmt Thord Lindés sajt ”Bellman.net” för alla dem blad er läsare och läsarinnor som vill veta allt om Bellman – för Thord Lindé är och förblir enligt mig den bästa, mest tidstrogna och exakta Bellman-tolkare som alls finns i livet, dessa dagar.
Thord Lindé har tolkat Bellman i trettio års tid nu – minst – och börjar själv likna Bellman som gammal, snarare än den vilde och urspårade Fredman (Peace man !) som han återskapade i början av sin karriär, då jag själv med största nöje såg honom på krogarna i Gamla Stan kring år 1994. Bellman är ständigt aktuell, fast få vill minnas honom. För egen del befann jag mig det här året på en båt över Östersjön i riktning Österut, men på dess däck sjöng jag ändå Bellman, i motvind och för full hals. Mina medpassagerare måste ha tyckt om det, för många lyssnade, och ingen bad mig att sluta, när jag framförde min egen tolkning av just hela epistel nr 31 – här låter jag Per Malmborg – en annan tolkare – framföra samma sång i lugnt tempo.
Livgardister — som nämns i epistel nr 31, och Tulltjänstemän – Bellman hörde ju själv till dem, och kunde också se till att ”Nordström” (som i den dubbeltydiga textraden ”Maka åt dig, Nordström ! Frun tillhör ju oss alla..” – att maka åt sig är ju att flytta, men också ”maka” = gemål.) blev gift med Ulla Winblad, eller Maria Christina Kiellström, som hon egentligen hette. De blev bekanta på 1770-talet, när Bellman själv var i trettioårsåldern, och redan gift med Sofia Grönlund, har historikerna räknat ut.
Som alla vet dog Bellman på Stockholms Slott, i Kommendantsflygeln och inte i Bysättningshäktet på Södermalm – och i yttre borggårdens Norra flygel, en trappa upp finns fortfarande ett Bellman-rum, som bara invigda får se. Där står av tradition ännu en öppnad flaska Eau-de-Vie eller billigt brännvin (”Känn där far min, känn där hans anda..” som Bellman skrev) och spriten avdunstar sakta, sakta ut i gasform, men rummet som visas upp är inte det riktiga, vilket man vet efter bevarade illustrationer. Bellman dog på en soffa i det som nu är Slottskommendantens eget kontor, och där sitter fortfarande Livgardister, då detta skrivs. Så kom de att tillhöra poetens allra bästa vänner, ja ända in i döden var de honom trogna, trots att han skrivit satirer även om dem.
Bellman kände folk av alla sorter, och han gjorde dem levande för oss. Däri ligger hans största storhet om ni frågar mig, det musikaliska arvet till trots. För övrigt var Brännvinet på Bellmans tid bara ungefär hälften så starkt som det idag svagaste i ”Bolagets” sortiment, alltså Brännvin Special kring ungefär 35 % alkoholstyrka. På Gustav III:s tid var det vanligen så utspätt att det inte höll mer än 18-20 % när det såldes på krogen, vilket förklarar de väldiga mängder som man också i ”Stora och Lilla Bergsmansexamen” kunnat inta av det – utan att förlora medvetandet. Ulla Winblad, dock – hatade på sin ålderdom allt Bellman skrev, och ville inte längre förknippas med det. Bellman själv däremot visste att ”Jofurr” är ett annat namn på Tor (se i episteln ”Glimmande Nymf” – där står mycket riktigt ”Sen jorden Jofurrs åska rönt”) och när han hela tiden anropar Freja i var och varannan Epistel, är det helt på allvar och visst inte något skämt.
Denna original-litografi över Fredmans Epistel nr 28 av Peter Dahl (1934-2019) finns ännu i Hedningens Hem. På 1990-talet, när serien (87 st!) gjordes och Peter Dahl ännu levde, kostade litografierna mer än 20 000 SEK / styck. Nuförtiden värderas de bara till 1500 eller så, därför att ingen längre vill ha dem…
Också med Sappören Fredrik Mowitz, dvs Ingenjörssoldaten vid Fältartilleriet på Ladugårdsgärde var Bellman högst bekant. Jag själv, som skriver dessa rader, har också haft en kollega vid namn Mowitz, som kunde upplysa mig om att hans förfader söp ihop med Bellman på sin tid – och det är verkligen inte alla, som kan intyga något sådant. Mowitz dog dock inte av Tuberkulos, som Bellman påstår – se den kliniskt exakta ”Lungsots-episteln” nr 30 – det var ju Bellman själv, som dog i just den sjukdomen. Läkare har konstaterat, att Bellman beskriver alla symptom ytterst noggrant, och precis visste vad han talade om – när sjukdomen går in i sitt tredje och obotliga stadium, har patienten alla de tecken, som han räknar upp i sin svarta ballad. Jag själv fick som 18-åring TBC i första stadiet, och man sade till mig att jag aldrig mer skulle kunna vistas i fält, osv – särskilt inte vintertid – men mina somrar har jag tillbringat ombord på Vikingatida skeppsrepliker, på Nordsjön, Östersjön, Dnjepr i Ukraina bland annat – så där ser man… Arméläkarna sade till mig att det bara var en vanlig lunginflammation, men så var det inte… Men, förutom några år med blodupphostningar och ständiga infektioner, har jag ändå klarat mig ganska bra. ”Från Fröjas tron, du sista vinken får” skriver Bellman, och det är fullständigt uppenbart, att Bellman själv aldrig trodde på den kristna religionen, utan ansåg sig vilja komma till Sessrumnirs salar, varken mer eller mindre.
”Bliv ej förskräckt, han blott på gravdörrn gläntar, slår den igen, kanhända på ett år”
Bellmans humor är hårdhänt, ja ibland skoningslös – men så är också själva livet. Somliga sjunger bara de gladaste, mest oförargliga balladerna ur Bellmans produktion, men så gör inte jag – så gör inte Thord Lindé, så gör inte någon ärlig Bellman-tolkare, lika väl som Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk och alla de andra. Jag citerar ur epistel 52, ”Till Mowitz, när hans fästmö dog”
”Så din Charlotte, min frände När till din bädd hon anlände som en fisk hon kvickt sig vände Var led en sprittning kände Jag sjunger inte mer… Jag säger inte mer…
— —
Låt nu från din syn försvinna Var skymt av din älskarinna Fly min Bror, Fly Frejas skara och din frihet ömt försvara Förr du snärjdes i en snara Nu kan du på krogen vara Sen är du fri, min son ! Sen är du fri, min son !”
Allting har två sidor, och Bellman är medveten om det. Hans utgångspunkt i tillvaron är den livssyn, som präglar Humanisten och Polyteisten, trots allt – för även om Bellman har ett slags sorg i rosenrött inom sig, överröstas sorgen till slut alltid av en vildsint humor. Ingen kan därför begripa sig på Svenskarna, eller ens resten av mänskligheten som inte erkänner eller ser dessa drag också inom sig själv, och inser det faktum, att vi på 230 år eller så, aldrig kommit förbi just Bellman..
Kanske är det därför som barn i Sverige ännu berättar Bellman-historier för varandra ?
Ursprungligen var de inte alls barnsliga, utan högst reella episoder ur Bellmans förmodade liv, även om man inte kan bevisa den historiska sanningen kring dem. En av de äldsta Bellman-historier jag hört, går såhär:
”Bellman stod en vinterdag på Lovön, utanför Drottningholm. Han var klädd i bara skjortan. Då kom Gustav III åkande förbi i sin förgyllda kaross, och han sa till Bellman: ”Tycker inte Bellman att det är kallt ?” – men Bellman svarade: ”Ers majestät, hur kan det vara kallt ? Jag har ju på mig allt jag har…”
Senare blev Bellman-historierna lite mer utbyggda. Här är en, från början av 1950-talet:
”Bellman, en Tysk och en Dansk hamnade i Paris under Franska Revolutionen. Alla tre skulle de giljotineras. Först var det tyskens tur, men fallbilan hakade upp sig och fastnade. Då vart tysken frikänd. Sedan var det dags för dansken, men av någon anledning ville bilan fortfarande inte falla. Alltså frikände de honom också, och han fick gå levande därifrån.
Så var det då Bellmans tur, men han pekade bara upp emot himlen och han sa: ”Jag har hittat felet, jag har hittat felet !” Det sitter en skruv instucken i rännan däruppe...”
Detta är fortfarande ”I Bellmans anda” – kom ihåg vad jag sade om ”sorgen i rosenrött” och Carl Michaels syn på tillvaron…
”En Trump-anhängare från USA, en Ryss och Bellman skulle en dag ställa upp i en Tv-show, som handlade om vem som kunde stanna längst inne i en stia med en ovanligt smutsig liten gris. Först gick Amerikanen in, och se – han kunde stanna tillsammans med grisen i tjugo timmar, två minuter och elva sekunder. Därpå var det Moskva-Ryssens tur. Han kunde stanna i stian under en period av tre månader, tjugo dagar, femton timmar och trettioåtta minuter blankt.
Till sist gick Bellman in, och efter tre sekunder for den lilla grisen ut, och den SKREK som så:
”De lurade mig, de lurade mig, de djävla SVT-producenterna !
Detta är värre än självaste Pernilla Wahlgren och Danny Saucedo. Om jag hade vetat att det skulle bli såhär, skulle jag ALDRIG ha skrivit på kontraktet…”
Sommaren anses ju vara musikfestivalernas tid, och snart har vi också en massa ADHD-HBTQB eller vad det nu ska heta över oss, i Stockholm eller överallt annars. ”Hedniska Tankar” med dess chefredaktör Hedningen i spetsen är som vanligt före sin tid. Han har under Industrisemestern varit och sett en konsert med det tyska bandet Knorkator på ort och ställe i Berlin – och det är en combo som inte går av för några hackor, skall ni veta…
Själva ser vi dem som direkt inspirerade av Särimner, vilket hörs på det faktum att de har ”Knorr” i namnet och kommer från Köpenick, där de bildades för snart trettio år sedan. I Sverige – inskränkthetens och nomenklaturans plats på Jorden – är de självfallet helt okända, men i sitt hemland har de en trogen följarskara – även om man ibland kunde ta och fråga sig varför…
Plats på scen för KNORKATOR – detta är ett slags HEDNISK musik, bara så att ni vet !
Alltsammans tros ha börjat 1994, när låtskrivaren och syntharen Alf Ator (eller Alexander Thomas som han egentligen heter) träffade galningen Gero Ivers (alias ”Stumpen”) från Berlin anno 1994, och 1996 fick de förstärkning i en skicklig hårdrocksgitarrist vid artistnamnet Buzz Dee – sedan dess har mycket vatten flutit under Sprees broar. År 2000 ställde de upp i Eurovision Song Contest med det fina bidraget ”Ick Wer zum Schwein” och redan då framgick det, i vilka makters tjänst de står. Det är herren Frej och Särimner, ja även Gullinbursti bakom alltsammans…
Deras studioalbum är övervärderade, för det är som live-band de skall ses – ifall man förstår och behärskar tyska. Deras humor må vara infantil och jobbig, men den är inte värre än svenska bands, som till exempel ”Kristet Utseende” (vilket ofta döljer ”Hedniska Tankar” som bekant är). Vi presenterar här deras i vårt tyske bästa live-konsert någonsin ”Knorka-Tourette” från 2014 samt deras ”Live at Wacken, 2013” vilket enligt vår anspråkslösa mening nog aldrig kommer att kunna överträffas. Numera har Alf Ators son ersatt honom på vissa låtar, ”Stumpens” vackra dotter Agnetha Ivers sitter och läser böcker på scen i bakgrunden, när hon inte agerar sångerska, och allt är ungefär lika tramsigt som det alltid varit, men detta är Berlin om sommaren, det kan vi intyga för alla och en var, eftersom vi nyss varit där själva, och så får det faktiskt förbli. Släng dig i väggen, Per Gessle ! Skit ner dig, Thomas Uggla och DRA RAKT ÅT HELVETE utan att passera gå, fula fröken Pernilla Walhgren.
Hedendomen härskar. Endast Särimners Schweinehaxen är värd namnet, och Spendrups öl inger bara äckel, nu när det finns Berliner Weisse mit Schuss ! Slå sönder era keyboards på scen ! Das ist Tanz-Musik…
Det sägs att Västergötland är den svenska historiens vagga, och det kanske stämmer. Alltsedan Dag Stålsjö – avliden 1991 i en viltolycka – förde in ”Västgötaskolan” i den svenska arkeologins och historieforskningens finrum har hela tiden nya fakta tillkommit, och vi står idag på betydligt säkrare ben än under 1990-talet, när mycket var obevisat och ännu bara lösa teoribildningar. Tyvärr har det förekommit mycket osmaklig kristifikation och allehanda medeltids-svärmeri i Västergötland också, kanske mest tack vare ”Arn-land” och Jan Guillos fullständigt osakliga romaner om påstådda svenska korsriddare och tempelherrar, som förvridit hela historiebilden och sanningen om det Vikingatida och Tidigmedeltida Sverige.
Inte ens under 1200-talet var hela Västergötland kristet. Svart färg på bilden ovan betyder kristnade bygder med socken-kyrkor kring år 1050, mörkbrunt kristnade områden på 1100-talet, och ljusbrunt kristenhetens utbredning år 1200. Som synes finns INGA bevarade kyrkor Norr om Dalälven – med få undantag..Befolkningen hade mil efter mil till närmaste kyrka, och gick aldrig i någon gudstjänst, utom kanske vid bröllop, begravning eller enstaka dop…
Niklas Sjölund Larsson är en folkupplysare av rang, likt runstensristaren Kalle Dahlberg på Adelsö, som under 1990-talets början grundade vad som då var Sveriges Asatrosamfund – innan ”fornsederiet” och den totala urartningen. Han håller föredrag om folktro, fotograferar människor, platser och forntida monument och minnesplatser samt håller även i år en fotoutställning på Skövde Stadsmuseum. Han arrangerar även guidade turer, och är närmast semi-professionell inom svensk fornvård, Västgöte som han är.
Samfundet Särimner tilldelar honom på stående fot efter enhälligt beslut av dess högsta råd Särimners Stora Pris för 2024, men så mycket mer än äran kan vi tyvärr inte ge honom, esoteriskt sinnade som vi är. Måtte hans gärning bli bestående och utövas under många år, det är allt vi säger för dagen.
Skåda Särimner – andra gör det !
Det är att märka, att även sajter som ”Ideell Kulturkamp” och Nordiska Asa Samfundet har starka fästen i Västergötland, liksom seriöst historie- och arkeologi-intresseade av alla de slag. Även om ”Hedniska Tankar” är en sajt för nyhetsbevakning, polemik och debattväckande omvärldsanalys vill vi hylla alla dem som arbetar mera i det tysta, och på ett annat sätt än vi, som ställt oss i den Hedniska rörelsens frontlinje, likt krönet på en mäktig havsvåg.
Idag, Söndagen den 21 Juli – är det Hömåne eller Fullmånen i det som enligt den gamla svenska kalendern gemenligen kallas Hömånad, vilket är vårt namn för Juli, som följer på Sommarmånad eller Juni. Det påstås på Wikipedia att danskarna skulle kallat månaden för ”ormemånad” vilket väl har med deras ”Regn-orme” eller maskar att göra, eftersom detta är Rötmånadens och Sommar-regnens tid – och så har det nog alltid varit i vår del av Världen.
Men det är inte bara Rötmånad, utan en galen Värld vi lever i. Kanske Hedniska Tankars redaktion borde skriva fler rese-reportage, rapporter från ett Mellaneuropa drabbat av slagregn, åska, skyfall, översvämningar – för vi har nyligen upplevt alltsammans återigen, på ort och ställe. Västerifrån nås vi för kvällen av rapporter om att Mr Joe Biden nedlägger sin kandidatur för det Demokratiska Partiet, nu när Donald Trump och Republikanerna ändå går emot en trolig jordskreds-seger med allt negativt det kan innebära inte bara för Sverige och Nordens, utan hela Europas och Världsfredens del.
Själva har vi valt sida för längesen, och även om vi måste upprepa det självklara och pinsamt uppenbara, är vår enda Hedniska Tanke om saken att Gaza måste utrymmas, att gisslan-situationen där måste upphöra, för vad SVT betecknar som en ordnad stat, är inte annat än ett 70-tal beväpnade rövarband, som massakrerar också sina egna civila – utan all ledning. Stater som Jordanien, Egypten och Saudi-Arabien måste ta sitt ansvar, för det är inte Sveriges, Nordens eller ens Europas ansvar att hysa Gaza-remsans Islamistiskt sinnade befolkning. Ukraina däremot har en folkvald, demokratisk regering och en reguljär armé, trots att Jan Majlard och övriga på SvD:s Utrikesredaktion aningslöst har fört vidare rysk propaganda, och beskyllde Mariupols försvarare för krigsbrott. Vi är många, och vi minns… En gång skall lögnarna ställas till svars, en gång skall det råda fred i Världen – men sannolikt blir det aldrig under vår livstid, eller ens under detta århundrade.
Vi lämnar er alla i kväll med en liten sång av den Svensk-Ukrainske poeten Eugene Wolinsky, som kom hit strax före det första Rysk-Ukrainska Kriget i vårt århundrade. Vi lever just nu under det andra, och det tenderar att snart utveckla sig till ett Världskrig, med allt vad det innebär. Det här kan vara den sista sommaren på länge, som befolkningen i hela Europa kan uppleva något som liknar semester, men att som vanligt hetsa emot Ungern och Orban, eller påstå att Le Pen i Frankrike är skuld till allt – som SVT ständigt gör – är ändå så våldsamt osakligt, att ingen någotsånär hederlig människa längre kan tro på det, eller svenska medias sedvanliga ljugeri.
Bandet ”Bolshevikings” – nedlagt sedan 2009 – var oss på Hedniska Tankar mycket kärt, då vi räknar dem som direkt inspirerade av Särimner och Asatron. Likt oss själva, anordnade de till och med demonstrationer på Mynt-torget som vi kan se på videon här nedan, men det var i en annan och friare tid, då det ännu var tillåtet att bränna koranen offentligt, och protestera emot Islams förtryck av etniska svenskar och andra befolkningar över hela Världen. Numera har vår egen Regering försökt förbjuda det, och vi minns alla vad som hände med vår kamrat, den Kurdiske ex-soldaten Salwan Momika – han som såg hur Shia och Sunni förstörde det Irak, där han en gång levde.
Vår kamp för frihet går vidare – både denna Hömånens dag och andra dagar. Våra Gudar är med oss, och Tors egen åska hörs i kväll ur fjärran.
Vid slutet, står segern – och segerns dag är ändå skön, så länge gräs och gröda gror.
Denna nyhet förvrider SVT nu totalt. Man påstår felaktigt att alla gravar skulle vara ifrån 1000-talet och ”brytningstiden mellan hedendom och kristendom”. Så är inte alls fallet. Detta är fel i sak. Det rör sig om 4 olika lager av gravläggningar ovanpå varandra, vilket framgår av SVT:s eget inslag. Enbart det allra äldsta lagret är från sent 1000-tal eller 1100-tal, men det rör sig om ett mycket litet antal gravar i den stora helheten. Som vanligt far SVT ut i vild spekulation och rena osanningar, som förfalskar hela historien och det arkeologerna nu mödosamt grävt fram under mer än 2 års träget arbete.
Biskopen hymlar, hycklar och brer ut sig med bland annat följande, som inte har ett enda dugg med seriös vetenskap att göra:
När besöket vid utgrävningarna börjar lida mot sitt slut får biskop Mikael Mogren en idé. Han vill välsigna platsen där altaret tidigare stått – 700 år efter att den gamla kyrkan övergivits.
– Tack för att jag fick komma hit till den här platsen. Låt oss gå i frid och tjäna Herren med glädje. Amen!
Nej, herr Mogren ! Nu räcker det !!Vi ska inte alls ”tjäna herren” på denna plats, utan vetenskapen. Era sk ”Idéer” kan ni lika bra glömma Att man hittat ett fåtal gravar från sent 1000-tal, bland annat två slaviska kvinnors gravar bevisar ingenting ingenting alls, förutom att någon mindre klok storman i trakten av Romfartuna byggde ett sjaskigt litet kapell i trä, och tvingade kristendomen på sitt gårdsfolk och närmast anhöriga – men det är bara en liten, liten pusselbit ur Mälardalens mer än 5000 långa HEDNISKA historia, som vi INTE ska överdriva eller spekulera om.
Vetenskap och religion hör INTE ihop, och det är YNKLIGT, ja obeskrivligt fegt att se hur SVT och Västerås Stift inte kan hålla sig för goda för sådana här ”Rötmånadshistorier” mitt i sommaren.
Varför vill de fortfarande vill TVINGA Monoteistiska religioner på vanligt hederligt folk i vårt land ?
Förhoppningsvis kommer flera vetenskapligt korrekta uppsatser nu att kunna publiceras under kommande år, både 2024, 2025, 2026 och vidare framåt.
Vi kan bara hoppas att Mogren och därmed likställda kan hållas borta från våra Universitet, och att forskarna tar sitt ansvar – nu när vår journalistkår låter sig ”köpas” av de kristna, och säljer sig till ”Svenska” Kyrkan som rena luder…Så mycket mer finns inte att säga för dagen – vi har sett allt detta förut, och nu får vi se det igen – mitt under sommaren 2024…
Hur länge skall media i vårt land och SVT fortsätta att vara BAKÅTSTRÄVARE istället för Framåtsträvare ? HUR LÄNGE ??
On July 13th, 2024, (Former) President Donald Trump was almost assassinated. As I’m writing this, details are still a little sketchy, but what is known is that Trump was struck in the ear, at least one bystander was killed, and the alleged assassin is dead. Within moments of the attempt, Trump stood tall and strong, fist raised in the air, in what will likely be one of the most iconic images of the decade, if not century.
Quousque tandem abutere, Catilina, patientia nostra?
Vad ska man egentligen säga – eller ens skriva ? ”O tempora, O Mores” skrev en gång en gammal romare, som också var Hedning. Det låter jag vara det enda hedniska citatet för dagen, och det kommer ifrån Marcus Tullius Cicero – han var ju en gång senator, och även i hög grad politiskt aktiv – som ni kanske vet…
I den sköna staden Florens kan man upptäcka ett och annat, som hör utöver det vanliga. Folk har sagt, att staden är den mest romantiska i hela Italien och en gång skall William Gold, en av den famöse och relativt hedniske Sir John Hawkwoods underställda ha gett upphov till den senare så populära historien om Romeo och Julia, som Shakespeare diktade ihop på grundval av ett av Geoffrey Chaucers poem, sägs det. Mycket kan man filosofera över med utsikt över Ponte Vecchio, den äldsta bro som finns att se på ort och ställe. Konstnärer har till och med anspelat på bron i diverse målningar.
I Juli, nådens år 1379 satt väpnaren William Gold, mångårig medlem i Sir John Hawkwoods berömda ”Vita Kompani” som för tillfället räknade 4500 man,, i ett tält framför staden Mantua och var missmodig till sinnes. Han hade full anledning till det. Det var två år efter den stora massakern på oskyldiga civila vid Cessena (se tidigare inlägg i denna blogg), och som Ingenjörssoldat, och ansvarig för Hawkwoods artilleri – som fortfarande inte räknade såvärst många pjäser – hade han nu stigit i graderna, och befordats till titeln Generalkonstapel, vilket också innebar att han under Hawkwoods bortovaro var högst personligen ansvarig för den pågående belägringen av Mantua, och tillika Kvartermästare för ”Vita Kompaniets” fältläger.
Sådana uppgifter kan ju tänkas vara betungande för vem som helst, men ännu värre var att hela krigskassan var spårlöst borta, puts väck och försvunnen, samt att all proviant var slut. Sir John Hawkwood själv, i egen illa beryktad person – överallt känd som den värste av mördare – hade rest till Venedig i affärer. Där skulle han ta upp nya lån i Lombardiska banker – att föra krig kostar pengar, då som nu – samt sammanträffa med representanter för det Brittiska Kungahuset, som efter de senaste årens härjningar nu började visa ett positivt intresse för honom, vilket man förut aldrig någonsin gjort.
För Engelsmän i hemlandet kunde John Hawkwood, alias Haucoode på franska – eller i Italien kallad Giovanni Acuto – lika gärna vara glömd, begraven eller hängd i närmaste galge, fast helst då det senare. Med i den Engelske Kungens diplomatiska expedition fanns också Geoffrey Chaucer – som faktiskt fick ett mycket gott intryck av Hawkwood. Denne var ju långtifrån var någon rå och ohyfsad buse, utan en högst kulturellt begåvad man, i alla fall privat.
Mantua på avstånd
Allt det här var ju helt i sin ordning och ganska så förträffligt, men det hjälpte inte William Gold det minsta. Han led brist på råg för hästarna, och skrev till Hawkwood om två vagnslaster spannmål, säger Hawkwoods stora biograf, Frances Stone Sanders i ”Den Djävulske Engelsmannen”. Varje man behövde 1,5 kg livsmedel per dag, inklusive vin eller öl, och varje häst eller lastdjur 10 kg hö eller furage. Detta betydde 6,75 ton livsmedel om dagen, så länge belägringen varade, oräknat vad djuren åt. Hawkwoods armé var för tillfället inhyrd av huset Visconti i Milano, vars överhuvud; Galeazzo II, gäller för att ha varit komplett galen – Visconti vapensköld, som än idag sitter på Alfa Romeos sportbilar, var en stor grön eller blå drake, som håller på att tugga i sig ett blodigt människolik. Bland annat hade han tillsammans med sin bror Bernabo uppfunnit en ny tortyrmetod, Quaresima, vilken han tyckte om att tillämpa på anhängarna till Lodovico Gonzaga i Matua, speciellt då kvinnorna – men än så länge, hade själva belägringen inte kommit så långt, att det var dags att ta fram sträckbänkar och tumskruvar.
Men inte nog med det. William Gold hade också bekymmer av ett helt annat slag. Janet – eller Jeanette (hennes namn stavas lite olika i källorna) – som var hans särskilda favorit bland hororna och skökorna i fältlägret, saknades också sen igår kväll, och detta upplevde han som alldeles förfärligt tragiskt. I Hawkwoods armé fanns alltsedan tiden i Frankrike inte bara ”gifta kvinnor, jungfrur och nunnor” som helt frivilligt följde efter legoknektarna, också tillsammans med hantverkare, förrymda skrivare, munkar och annat folk, som helt enkelt föredrog att dra i fält och ägna sig åt det fria kriget då och då. 1386 tog befolkningen i Padua 211 stycken av dessa ”frivilliga kurtisaner” eller ”whores de combat” som Ernest Hemmingway senare kallades dem (folk är sig rätt lika i alla tänkbara krig) till fånga, satte blomsterkransar på deras huvuden och blombuketter i deras händer, klädde dem i nya klänningar och inbjöd dem allihop till en måltid i den lokale bossens, Francesco Carraras palats. Gesten saknade inte stil, och det gjorde på sätt och vis inte William Gold heller, som vi snart ska få se.
Till och med adelsdamer och gifta kvinnor sökte sig till Hawkwoods ”Vita kompani” helt frivilligt, för att vara ”manskapet till behag och för att bära deras vapen och packning” men vad nu Janet beträffar, var hon alltså något alldeles extra, och en ung dam med vissa färdigheter, minst sagt. William Gold hade känt henne i tre års tid, och kände henne som fullt tillräknelig och levde med henne som man lever med sin hustru, skrev han långt senare i brev till sin värste fiende.Vi vet inte hur Janet såg ut, om hon var blond eller svarthårig – italienarna föredrog blonda kvinnor norrifrån, speciellt om de ”hade namn om sig” – ifall hon var ung eller gammal, brunett eller rödhårig kanske; men vi vet ganska mycket om hur hon var klädd, och hennes tycken, smak, läggning och personuppgifter i övrigt – allt från William Gold, som ju kände henne mycket ingående, och i alla detaljer.
”Vita Kompaniets” damer föredrog att klä sig helt i vitt eller ljusa färger, och beträffande Janet hade hennes kläder ”Fenetres de Enfer” eller ”Helvetesfönster” – dessa bestod av djupa urringningar, korta ärmar och uppslitsade sidor av överklänningen, där underklänningen syntes – och medeltidens människor bar förstås inga underkläder alls. Andra bara partier var bland annat brösten, ”kroppsdelar som varje någorlunda ärbar kvinna inte visar”, inklusive navel och mage, tydligen. Alltsammans, sa Froissart, hundraårskrigets store skildrare var ”ett djävulskt medel för avsigkomna skökor till att uppelda männen, reta andra; vida fulare gamla kvinnor och kärringar som inget har att visa, och allra mest för att driva gäck med präster, munkar och kyrkans heliga sakrament, varför hela högen av dessa fräcka, fullständigt skamlöst klädda och liderliga unga damer säkerligen allesammans kommer att hamna huvudstupa ner i helvetet”
Märk ”Helvetesfönstren” i sidan på klänningarna – sådant ansågs dåförtiden fullständigt skamlöst…
1300-talet var i vissa avseenden en ganska frigjord tidsålder, skriver Barbara Tuchman i ”En Fjärran Spegel” och i dåtidens populärlitteratur, som exempelvis verseposet ”Romanen om Rosen” kunde man rakt fram och utan omsvep läsa följande dialog:
Riddaren: ”Svara mig nu ärligt, min dam – har ni något hår nedtill ?”
Damen: ”Ack nej, jag arbetar dagligen flitigt i min trädgård och håller den fuktig och rensad, där ska ni snart få plocka min allra bästa och mest välluktande ros…”
Riddaren: ”Jaså ! Sällan hör man talas om att det skulle växa gräs på en väl upptrampad stig, och där så många hingstar betat, växer det sällan något !”
Hur William Gold och hans Janet egentligen hade det, kan vi förstås inte veta, men i tre år eller mer hade de alltså varit tillsammans i vått och torrt, åtminstone för det mesta – Janet var ofta ”ute och red” står det – vad som nu menas med det (?) – men en kväll i Juli hade de alltså bråkat – som de flesta par gör – och Janet hade vid detta tillfälle druckit alldeles för mycket rött vin, som hon var mycket förtjust i.
Morgonen därpå var hon borta, och försvunnen. Borta och försvunnen var också William Golds bästa häst, 500 floriner i Guld – en nätt liten handkassa – och hela Vita Kompaniets förråd av ädelstenar, samma stenar som sedan skulle gå till judar och lombardiska banker, samt användas för att betala de 4500 soldaternas månadslöner med. William Gold hade som kvartermästare insyn i räkenskaperna, och visste att hans frilla – snarare än sköka – ridit bort med två års samlade löner, alltså 108 000 månadslöner samtidigt – i ädelstenar, förutom de 500 florinerna, som hon stulit från just William Gold personligen.
Allt det där var ju illa nog, och kunde göra vem som helst bekymrad, men kom nu ihåg att William Gold hade självaste John Hawkwood som arbetsgivare – och han var inte vem som helst.
Det var å andra sidan inte Janet heller. Hon påstås ha kommit från en stad i Sydfrankrike, och var till och med av adlig börd, sägs det – och rätteligen ingen vanlig sköka, eftersom hon hade förstånd nog att ta bra betalt för sina tjänster. Hawkwoods tid vimlade dessutom av spioner, intriger, dubbelagenter, lejda mördare och liknande figurer, och när William Gold skrev att ”Jag har sedan länge använt mig av denna kvinnas tjänster, och hon har på alla sätt stått till mitt förfogande”var det nog inte bara Janets företräden i sovrummet – eller i första bästa höstack eller landsvägsdike – han talade om. Det är mycket möjligt, eller till och med sannolikt, att hon kunde en hel del annat också – hon kan ha varit bra på språk, till exempel… Uppenbarligen umgicks ju hon flitigt med såväl Italienare, som Fransmän och Engelsmän, och kanske fler nationaliteter än så..
500 floriner i guld, förresten, motsvarar 3,5 kg ädelmetall, och med dagens guldpriser blir det i runda slängar sådär 920 000 kronor, eller närmare en miljon, om vi tar hänsyn till att myntat guld var något mera värt än bara metallen, redan på den tiden. Hawkwood fick själv en ridhäst, värd 320 floriner vid ett tillfälle, och William Golds häst var nog ensam värd över 100 floriner den med – så vad Janet kommit undan med, var alltså inte småpotatis..
Ganska snart kom det också fram, vart hon ridit iväg någonstans, den där morgonen efter det hemska bråket. Hon hade löpt över till fiendesidan, och höll sig gömd någonstans inne i Mantua, fick man veta. Utan Hawkwoods vetskap skrev nu William Gold flera brev till Lodovico Gonzaga – Mantuas Härskare – och bad att hans fd. älskarinna skulle bli utlämnad. ”Man borde inleda ett grundligt sökande efter Janet på de sämsta värdshusen och härbärgena, sätta henne i säkert förvar och ge mig besked i enlighet därmed” skrev han, och det låter ju ganska rimligt…
Varför Janet gjorde som hon gjorde, är ganska svårt att förstå – men å andra sidan – vem kan förstå allt i historien ? En vecka efter det gåtfulla försvinnandet, 6 Augusti 1378, kom det fram att Janet hade gripits – dock utan pengar eller ädelstenar. Hon hittades vid ett utdrucket glas rödvin med en dolk i handen – kanske i färd med att begå självmord, eller i något slags inre kristillstånd. Det kom också fram att hon egentligen var gift i Frankrike, samt hade två barn som hon heller inte sett på de tre år som hon var en medlem av ”John Hawkwood och Kompani” eller frivilligt gick i krig, vid William Golds sida. Kanhända hade hon tråkigt, kanhända hade hon en hård barndom, plågades av de kristna – sådant är vanligt – än idag – men själv sa hon tydligen vid gripandet att hon egentligen var en ung och oskyldig flicka från landet, och att hon inte bar agg mot någon särskild person. Stölden hade hon begått bara av eget begär eller i vinningslystnad, men helt utan politiska motiv. Gold ville som Kvartermästare skicka över ett antal sekreterare, för att ”framföra våra anspråk på återskaffandet av det stulna” men allt detta skulle ske i hemlighet, utan att Hawkwood eller Milanos hertigar fick veta något.
Och så var det nog också bäst.
John Hawkwood skulle förmodligen hängt Janet i närmaste träd, eller huggit huvudet av henne helt utan ceremonier, men så ville William Gold inte ha det. Han ville tvärtom ha Janet tillbaka – för han var fortfarande kär i henne – och småsaker, som förlust av 500 floriner hit eller dit, brydde han sig inte om. Han måste varit en obotlig optimist, eller också en äkta romantiker – kanske rent av en sådan där modern man, som trodde på öppna förhållanden…
”Stopp för fan, jag glömde min handväska !”
Jag har redan nämnt hertigarna Viscontis ”Quaresima” eller 40 dagars tortyrmetod, som började att man högg fingrarna av offret, eller knipsade av näsa och öron, för att därefter ge sig på de långa rörbenen i kroppen och slå sönder dem efter alla konstens regler. Detta var det vanliga straffet för ovanliga fall av grov stöld eller förräderi, en klass av brott som sannolikt omfattade Janets små bedrifter.
Under tortyren skulle det vara inlagt pauser, eller läkarvård, och först när 40 dagar gått, och man fyllt delikventens mage med vatten tills den sprack, använt smält bly, spikar genom fotsulorna och liknande attiraljer, var det dags att fästa vederbörande på stegel och hjul, och sålunda ta stackars Janet av daga – det var i alla fall vad som var tänkt att ske med kvinnor av hennes sort… ifall hon föll i Viscontis händer.. Men, Willaim Gold ansåg att inget av detta behövdes – vilket var rätt vidsynt…
Allt skulle vara förlåtet och glömt, och det behövdes inga näsors avknipsande med tång eller andra liknande saker – Janet skulle inte ens få håret avrakat, som ”gemenligen sker med gamla horor” utan behandlas väl, och hysas i ett kloster, där man skulle hysa medlidande med henne, eftersom ”Ljuv kärlek övervinner stolta hjärtan” som William Gold uttryckte det. Han skrev – eftersom han inte kunde rå för att han förälskat sig i vad omvärlden betraktade som totalt fel person, och dessutom ett erkänt praktluder:
”Kärleken övervinner allt, ty den slår även de ståndaktiga till marken, gör dem otåliga, berövar dem allt mod, rent av slungar ned dem lika djupt som de högsta torn är höga, lockar till tvist så att den drar in dem i dödlig tvekamp, vilket redan hänt mig två gånger för denna Janets skull – och mitt hjärta längtar efter henne så att jag på intet sätt kan få ro i min själ eller göra annat än att skriva till er för att säga att älskande bör bistås – och därför bönfaller jag er att lägga allt annat åt sidan, och så befalla att denna Janes varken får eller kan lämna Mantua eller ert territorium innan jag sänder bud efter henne, som jag skrivit i andra brev till er. Men låt henne hållas kvar instängd på min begäran, ty även om ni har lagt ut tusen guldfloriner på henne skall jag betala dem tillbaka utan dröjsmål; om så jag måste fara efter henne till Helvetet, skall jag ha denna kvinna !”
Och William Gold fortsatte skriva, i Juli för många hundra år sedan – med tanke på att Janet var gift, att äktenskap inte ens kunde upplösas av Påven och andra saker:
”Även om jag kanske går en smula emot lagen ibland, ber jag ers nåd av Mantua att inte tänka på det, för en dag ska jag med mitt artilleri göra mer för er än tusen franska slynor kan åstadkomma; om ni har behov av mig i viktigare ärenden, ska ni få tusen spjut bakom er i så fall. Därför ber jag er än en gång att denna Janet placeras på ett säkert ställe som ingen känner till, och hålls kvar där tills jag skickar tjänare efter henne med ett brev från mig själv, och därmed är jag er förbunden för all framtid”.
Janets öde är vidare okänt. Ingen vet vad som hände med henne till slut, eller om hon skickades tillbaka till Frankrike – eller om hon fick återse William Gold – som förlät precis allt…
Det var alltså på denna bas, som Geoffrey Chaucer skulle skriva en tragedi, kallad ”Troilus och Cressida” och i sin tur skulle denna historia – efter några hundra år – inspirera William Shakespeare till att skriva historien om Romeo och Julia, som ju också handlar om trohet. William Gold, däremot, var ingen större författare – Janet var en underbar kvinna, värd att göra precis allt för, samt förlåta en och tusen gånger – därmed punkt ! Otrohet eller Miljonstölder – sak samma – han förlät allt, och trodde på kärleken i alla fall... även om få andra män, då som nu – vore ridderliga nog att göra detsamma, och haft förmåga eller kärlek nog att förlåta såpass mycket…
Och Sir John Hawkwood, som också fick höra om alltsammans… Hur gick det för honom ?
Jodå, för honom gick det bra. William Gold förblev i hans tjänst. Hawkwood blev ingift i familjen Visconti via Bernabo – alltså han med tortyrmetoderna ! Bernabo, som var en horkarl av rang, hade 17 barn med sin lagvigda hustru, och 14 barn med 4 andra kvinnor förutom det…
En av hans frillodöttrar, en viss Madonna Donnina (namnet betyder ”den lilla kvinnan eller donnan”), eftersom hon var svarthårig och ganska kortväxt ) blev så småningom Hawkwoods fru – för han gifte sig till sist, när han var 57 år gammal. Hans brud var bara 17 år – och även på medeltiden, tyckte folk att detta var alldeles onaturligt, och en sak att skämmas över. Att familjen Visconti kunde gifta bort en av sina yngsta med detta svin till legoknekt – nej det var rent förfärligt, ansåg alla i Mantua och Milano med omnejd.
Donnina var kunnig i dubbel Italiensk bokföring, trots sin ringa ålder, och hade tydligen gott läshuvud. I fortsättningen skötte hon ensam ”Vita Kompaniets” affärer och ekonomi, med så småningom 14 biträden eller kvartermästare till hjälp, och Willam Gold kunde återgå till att sköta artilleriet, ingenjörstrupperna och allt det där andra, som han egentligen var bäst på.
Vid Sir John Hawkwoods död i april 1391 – vid 81 års ålder – tilldelades Donnina av staden Florens ”utöver den pension på 1200 guldfloriner som beviljats sedan 1375″ (det motsvarar över 2,3 miljoner SEK) på livstid ska få en ny pension på 2000 guldfloriner för insatser för Staten i krig…
Hawkwood och Donnina levde enligt samstämmiga uppgifter synnerligen lyckligt. De fick tre döttrar, varav den första hette – ja – ni har redan gissat det – Janet – efter en ökänd hora och förräderska… Ifall det nu verkligen var så… Förutom detta fick de också en son, och John Hawkwood försummade inte ens under sina värsta och blodigaste fälttåg att skicka apelsinmarmelad gjord på äkta socker hem till sin unga hustru – sådant var en stor sällsynthet på den tiden – liksom hela träd av citroner i kruka, samt smärre slott och vingårdar…
Jag lovade er ett inlägg om Sir John Hawkwood, den intellektuelle rovriddaren och legosoldaten – mannen som fullt seriösa historiker som Barbara Tuchmann – anser var en av dem som satte igång Renässansen, och en gång för alla gjorde slut på den katolska kyrkans makt och därmed ledde hela Västerlandet ut ur Medeltidens mörker. Tuchmanns böcker – En Fjärran Spegel” om det stormiga och kaotiska 1300-talet, ”The Guns of August” om första Världskriget och ”The March of Folly” eller ”Dårskapens Väg” om USA:s inblandning i Vietnam – lär nog vara bekanta för den historiskt intresserade läsekretsen, men Hawkwood och hans roll i historien är ganska okänd, i alla fall hos oss, här uppe i Nordeuropa.
Hawkwood drog ut som menig bågskytt i hundraårskriget kring år 1322, och följde Edward Woodstock, ”den svarte Prinsen” eller Prinsen av Wales till slaget vid Crécy 1346, där han bevisligen deltog. Men detta var bara början på en osannolik karriär; som skulle föra honom till Italien, där han skulle kallas ”Djävulen Personifierad”, ”Guds och Människors fiende”, ”Hedningarnas värste hedning” ”Ett plågoris värre än Attilla Hunnerkonungen, Digerdöden och Satan”.
Den enda bild av Hawkwood, gjord under hans livstid som finns kvar. Bilden hämtad från ett 1300-tals manuskript
Inga samtida porträtt av hur Hawkwood såg ut i sin ungdom har blivit bevarade tills idag, men vi vet hur han såg ut på sin ålderdom, eller när han vid fyllda 80 år – fortfarande soldat och härförare – till sist äntligen dog, eftersom han fått sitt porträtt – i form av en ryttarstaty – målat i Florens Domkyrka av alla platser. Under mer än trettio år av ständiga krig röjde Hawkwood väg för det som senare kom att kallas renässansen, en av de allra mest kreativa perioderna i människosläktets utveckling – och det gjorde han dessutom genom att sälja sina tjänster till högstbjudande. Till skillnad från alla andra Kondottiärer höll han sig också med två andra principer som han aldrig någonsin tummade på, så vitt man vet – han slogs aldrig emot Engelsmän eller Nordbor, lustigt nog. Inte heller emot någon som stod i Kungen av Englands tjänst, men förutom det hade han inte några samvetsbetänkligheter alls. Han bytte heller aldrig sida så länge hans ”Condotta” eller kontrakt gällde, och var alltid obrottsligt trogen sina uppdragsgivare – så länge han fick pengar. Men, gick kontraktet ut, eller om han fick mer pengar någon annanstans, bytte han gärna sida i en konflikt, och när han till slut blev tillräckligt manstark för att man skulle betala honom för att inte föra krig, och inte lägga sig i vissa konflikter, gick även detta bra för hans del, och fick passera..
Nu var Hawkwood knappast den ende kondottiärkaptenen i sin tid, och knappast heller den mest hänsynslöse. Hans eget ”White Company” – vars chef han sedermera blev – började kanhända som ett rövarband, men sedermera understeg Hawkwoods skaror aldrig 5000 man eller en full brigad. De var bara en av de sysslolösa skaror av sk ”Tard venues” eller ”försenade” som växte fram ur hundraårskriget, och som först härjade i hela Sydfrankrike och Spanien (under kungligheter som Pedro den Grymme ) och som sedan sökte sig ned över Alperna till Italienskt område, där de snabbt gjorde sig hemmastadda. Där fans märkvärdigheter som det Schweiziska ”Hattens Kompani” som brukade ha med sig en stor plåthatt, uppsatt på en stång; och som ögonblickligen sköt ihjäl varje person som inte hälsade på plåthatten, eller gav kompaniet en större summa pengar. Ett Italienskt konkurrerande sällskap kallade sig helt fräckt ”La Societa per Acquisitione de Preziose” eller något ditåt; alltså ”Firman för Anskaffande av Dyrbarheter” som åtminstone ibland lär ha letts av en ljusskygg figur vid namn L´Archipretre eller ”Ärkeprästen”. Denne ansåg sig vara utsänd av Gud till att plundra och bestraffa mänskligheten, och ifall någon gick emot honom brukade han anmärka, att detta vore detsamma som att tvivla på Guds existens eller den Allsmäktige gudens makt – för om Ärkeprästen själv lyckats bra med att råna, våldta, skövla och bränna i största allmänhet, och dessutom komma undan varje form av straff – Var inte just detta då Guds vilja, åtminstone till att lyckan vände, eller Gud ångrade sig ?
Hawkwood vid 76 års ålder, som han ser ut på gravmonumentet i Florens Domkyrka.. ”And I looked and I saw a rider on a pale horse, and he that sat upon him was Death. And all hell followed with him”
John Hawkwood, för sin del, lär ha varit en mycket intellektuell kondottiär. Han kände Geoffrey Chaucher, den engelske nationalförfattaren, och fick besök av honom minst två gånger. Han samspråkade med Petrarca, och flera av tidens största humanister och författare. Ändå förblev han helt och hållet praktiskt sinnad, och slogs aldrig av några som helst politiska skäl, och drabbades heller inte av några religiösa grubblerier. Nej, han slogs med frejdigt mod hela livet ut; minst tre gånger i tre olika krig emot hemstaden Florens, som också gjorde honom till nationalhjälte – ibland för Milano emot Mantua, för Pisa emot Siena eller tvärtom, alltid så länge hans kontrakt räckte, eller innan pengarna tog slut.
Kort sagt, anlitade man honom för ett eller annat uppdrag, kunde man vara helt säker på att han gjorde sitt bästa till att uppdraget var slutfört – på det sättet var Hawkwood onekligen en hederlig karl, och fullt professionell – och även om han nu till äventyrs skulle förlora ett och annat slag – sådant förekom ! – så kunde man vara säker på att han vid första bästa tillfälle skulle försöka avsluta vad han påbörjat. Hawkwoods strategiska och politiska begåvning – för en sådan hade han onekligen, även om han själv påstod att han aldrig sysslade med politik – var ungefär som Caesars. Han begick många misstag, han också – från den gudomlige Julius misstag att inte observera tidvattnets rörelser vid den första invasionen av Britannien, till Gregovia, gatustriderna i Alexandria, svälten i Grekland innan slaget vid Farsalos och mycket annat – att låta sig belägras på en invasionsstrand, därför att fienden har hela övertaget till sjöss och på vattnen utanför är sällan klokt – eller det legendariska svaret till spåmannen utanför Senatens dörrar, på Caesars dödsdag. Att träda in där var en medveten risk, begången innan avfärden mot Svarta Havet och Skytiens fjärran länder och så åter mot Rom – för detta fälttåg, hade Caesar själv planerat…
Höjdpunkten – eller kanhända den svartaste episoden i Hawkwoods liv kom år 1377, vid en liten italiensk stad benämnd Cesena. Det var där hans inledande av renässansen, samt underminerandet av tron på den katolska kyrkan och därmed början till kristendomens stora nedgång i vår Värld skulle äga rum, anser forskare. Cesena räknades som en stor stad på den tiden, och var den sista stad i hela Kyrkostaten – som i ett brett bälte från Rom och vidare norrut sträckte sig tvärs över den italienska halvön till trakten av Ravenna – vilken kunde räknas som någorlunda lojal emot Påven. Resten av de italienska stadsstaterna hade redan gjort uppror emot Påveriet, och därför hade kyrkan själv nu hyrt Hawkwood, helt utan några samvetsbetänkligheter emot att ha denne påstådde djävul i sin tjänst – för det var Hawkwood ensam, som av kyrkan skuldbelades för allt som hände, även om det inträffade på intet sätt berodde på just honom.
Cesena har inom parantes aldrig repat sig helt från den massaker Påven och hans kardinaler satte igång, med Hawkwoods hjälp. Då hade staden ca 35 000 invånare, emot 94 000 idag, men minst 5-9000 av dem blev ihjälslagna på kyrkans uttryckliga order, medan 10 000 eller så svalt ihjäl under den pågående vintern…
Här – 1 Februari 1377 – utspann sig ett samtal, som skulle göra slut på hela medeltiden…
Det hela började med att Kardinalen Robert av Génevé – sedermera själv Påve – med hjälp av Hawkwoods legoarmé fått hela Cesena att på nåd och onåd ge sig åt honom, och installerat sig själv i Slottet Roca Malatestiana – alltsammans för att utöka ”Kyrkostaten” och Påvens makt. Men – några Bretagnare under Hawkwoods befäl – fransmän från Bretagne var av någon anledning särskilt illa ansedda – hade inte fått äta något kött de veckor Cesenas belägring varade, och gav sig in till den lokala köttmarknaden på stora torget, där de påståtts ha stulit ett lamm från en lokal slaktare…
Ett vilt handgemäng uppstod, under vilket minst tre av Hawkwoods män dog, och omdömesgill som han alltid var, gav han sig vid middagstid in till Kardinalen för att avlägga rapport om detta – man kunde ju inte säga, att staden var erövrad eller situationen riktigt lugn, ifall gatuslagsmål fortfarande pågick. Sedan finns det olika versioner av hur orden föll sig – enligt den vanligaste versionen sa Kardinalen helt enkelt ”Jag vill se mer blod !” (”Sangre et Sangre”) och när Hawkwood frågade: ”Vem ska vi då döda ?” svarade den blivande Påven ” QuantiTutti!” eller hela stadsbefolkningen, män, kvinnor och barn, alla 35 000 omvartannat.
Enligt Hawkwoods egna krönikörer utspann sig samtalet med Kardinalen inte helt sådär, utan det sas:
– Jag berordar er och era män att ögonblickligen gå ned på torget och skipa rättvisa.
på vilket Hawkwood skulle ha svarat: ”Om det behagar er, går jag och ser till att invånarna lämnar ifrån sig sina vapen, och underkastar sig er myndighet”. Då skrek Kardinalen genast: ”Nej ! Jag vill ha massor av blod och rättvisa” (sangre et piu sangre !) och Hawkwood skall ha sagt ”Tänk nu igenom, vart detta kommer att leda..”
Enligt en tredje version – den påvliga – skulle ordern till Hawkwood ha lydit: ”Gå nu, ut med er och gå tillbaks till era 1200 män – invänta mitt tecken innan ni inleder vedergällningen, som jag befaller er att genomföra fullständigt kompromisslöst och utan undantag, tills den är fullbordad…”
Samtliga tre krönikörer är däremot helt eniga – tillsammans med Frances Stonor Saunders, at om Hawkwood inte utfört given order, hade han hotats med evig bannlysning av Katolska kyrkan – och det skulle inneburit slutet på hans eget liv – liksom för så många andra i hans följe.
Liknande situationer har förvisso utspelat sig många gånger under historiens lopp – man kan tänka på den legendariske Artillerikaptenen på Bastiljen anno 1789, som fått order om att ”Tirer sur la Canaille !” eller ”Skjut ned packet !” och som skall ha läst upp en proklamation för Paris invånare:
”Jag har här en skriftlig order ur Konungens hand, som bemyndigar mig att skjuta ned er allihop, eftersom ni råkar vara slödder och pack.. Om någon av de här församlade damerna och herrarna vet med sig att detta råkar vara sant, ber jag er stanna kvar på platsen – ni övriga däremot, som inte är slödder eller pack – kan lugnt gå hem, var och en till sitt. Om exakt en halvtimme ämnar jag inleda eldgiviningen, och om ni då inte gått hem, får ni skylla er själva !”
Antagligen hände något liknande i Hawkwoods fall, men helt säkra kan vi inte vara. Sent på kvällen, Måndagen 2 Febrauri hade Hawkwood kartlagt hela staden, och var färdig med en stridsplan. Han hade ont om riktigt artilleri och kastmaskiner – olivolja för att göra brandbomber med hade han däremot gott om – men vad Hawkwood åstadkom, var något liknande Brittiska Arméns ”Block Busting” i tyska städer under andra världskriget – eller vad Julius Caesar gjorde i Alexandria – en rätvinkligt planerad rutnäts-stad med massor av raka gator – man måste skaffa sig fritt skottfält, och sedan dela in staden i ett antal zoner, som man förstör eller rensar efter hand.
Cessena var en liten och trång medeltidsstad, men Hawkwoods speciella form av professionalism visade sig återigen – han bevakade alla stadsportar – räknade ut var de panikslagna försvararna skulle rusa ut, och ställde ut sina engelska långbågsskyttar för att på kort håll skjuta ned alla beväpnade män, utan minsta besvär. Efter det indelade han sitt manskap i stridsgrupper med armborst och hillebarder, och det sparkades in dörrar och ”rensades” byggnader, kvarter för kvarter och hus för hus, av hjärtans lust.
Striden lär ha pågått i 72 timmar, och när de sista försvarna till slut sökte sig ut genom den enda stadsport Hawkwood lämnat obevakad, märkte de alltför sent att hans ingenjörssoldater låtit såga sönder vindbryggan. 200 av dem drunknade omedelbart i vallgraven, men resten – över 3000 personer – tog sig simmande upp på andra sidan, blev de utsatta för en kavallerichock från Hawkwoods riddare – som med lansar störtade sig över dem. När de sedan råkade i oordning och flydde, låg där italienskt infanteri i beredskap bakom häckar, diken, murar och i skogsdungar.
Samtidigt med allt detta, var Hawkwood angelägen om att inte gå för långt. Han deltog inte personligen i striderna, utan ledde bara allt på avstånd- och det fanns en kategori av befolkningen, som han faktiskt personligen räddade, genom att skicka fram stora vagnar, som annars tillhörde hans kvartermästare och artilleri-tross. Detta var inte de yngsta, inte de äldsta och inte de rikaste kvinnorna – men de vackraste – heter det i alla medeltida krönikor. Hawkwood fäste inget som helst avseende vid om de var gifta eller inte, ifall de hade barn eller om de var jungfrur. Men – som sagt – minst 400 riktigt vackra och snygga kvinnor måste räddas från den brinnande staden – för så hade Hawkwood själv bestämt.
Vad var detta ?
Hastigt påkommen ”Ridderlighet” ? Personliga intressen ?? Att ”sörja för manskapet”. Visst inte.
Hawkwoods synvinkel var blott och bart praktisk eller ekonomisk. De vackraste kvinnorna, resonerade han, hade störst chans att bli med barn igen efteråt, och därmed kunde ju Cesena återbefolkas, vilket i stor utsträckning skulle förbättra situationen. Efter ett tag skulle det helt säkert uppdagas, att kyrkan låg bakom alltihop; och därmed började alltså renässansen… Hawkwood var en framsynt man. Han räddade så många civila han kunde, och merparten av all obeväpnad stadsbefolkning från Cessena överlevde alltså.
Jämför också med den nutida Monoteismens Orgier i Gaza, under Netanyahu och i det såkallat ”Heliga Landet” där Judar och Muslimer fortfarande tror på sin förbannade Monoteism.
Hawkwood slutade som Florentinsk Hedersmedborgare, men Boccacio och andra lokala krönikörer lär ha utropat:
”Vem kan nu tro på Påven, Jesus eller Helgonen ? Efter Cesena har hela kyrkan fallit omkull, för vem som helst kan ändå se, att dess präster och påvar inget annat är än en hop Mördare, och deras tro är på intet sätt bättre än någon annans..
”På Marmorklipporna” eller ”Auf den Marmorklippen” är som de bildade läsarna kanske vet en roman av Ernst Jünger, författaren till ”Im Stahlgewitter”, ”Heliopolis” och många andra böcker. Men, det finns riktiga marmorklippor också – och dem har jag nyligen besökt. Mera om Ernst Jüngers roman kan ni få veta hos min gamle parhäst Lennart Svensson, som redan 2007 skrev en recension i min och hans anda om boken. För övrigt har han själv också skrivit en utopisk roman med titeln ”Antropolis” vilken jag själv fått i recensionsexemplar men som jag aldrig riktigt kommit mig för att recensera. Gamla vänners litterära verk är svåra för mig att recensera objektivt, och eftersom jag inser mina tydliga begränsningar skriver jag inte mer om saken – allt jag kan göra är en kraftigt försenad rekommendation innan jag nu börjar skriva ett resekåseri…
Alla vet, att marmor egentligen är samma sak som kraftigt sammanpressad kalksten, och att världens bästa marmor kommer från trakten runt Carrara, Italien. Visst, vårt eget land har grå och trist Kolmårdsmarmor för trappsten och byggnader, eller den långt finare grågula eller blå Ekebergsmarmorn från Närke. Det finns till och med norsk marmor. Men, det kan inte hjälpas. Den marmor, som sedan åtminstone 200 fk har brutits i fyra små bergsdalar i Toscana, räknas fortfarande över hela världen som den allra mest värdefulla, när det kommer till konstföremål eller skulptur. Orsaken är dess vithet och jämnhet i kristallstrukturen, som inte lär finnas någonstans annars på hela Jorden. Det har spekulerats om att den vita Carrara-marmorn av ”Michelangelo-kvalitet” skall vara på väg att ta slut, vilket kanske kan stämma – eftersom Italiensk marmor från Carrarra idag mest används till blekmedel i tandkräm, skurpulver (jo, faktiskt !) och till bänkskivor i kök och badrum – samt som byggnadssten, som i rikt mått exporteras till bland annat fjärran östern. 1999 skall man ha utvunnit inte mindre än 1,5 miljoner kubikmeter sten, och av detta fick man tre miljoner ton marmorspill (för tandkrämsanvändning och annat) samt en miljon ton högvärdig skulpturmarmor… 150 stenbrott lär fortfarande vara i gång i industriell skala, och vill man ha tag i äkta Carrarra-marmor, gör man bäst att åka till ort och ställe i Italien.
Att åka till Carrara är dock inte det lättaste, om man likt en hedning som mig själv skyr all privatbilism och förlitar sig på kollektiva färdmedel eller ren muskelkraft, vilket är det bästa sättet att färdas på om man vill uppleva någonting här i Världen. (”Tor går eller åker, de övriga gudarna rider” står det i Eddan). Närmaste järnvägsstation i Carrara-Avenza är inte så högfrekventerad, och bara en liten anhalt på resan mellan Genua och Pisa, eller omvänt. Inte många turister stiger av där, och de som vet hur man tar bussen från Massa di Carrarra (en tråkig, charmlös modern förort) är ännu färre till antalet. Men jag vet, för jag har redan varit på ort och ställe en gång tidigare, och köpt marmor även då. Staden Carrarra har ungefär 63 000 invånare och är ungefär lika stor som Borås, men är mera sevärd – det måste sägas – men trots sitt rykte, vimlar den precis inte av några bländvita marmorstatyer i samma klass som Michelangelos ”David”.
Stenindustrin i staden är mycket anonym, och trots att det pågick en ”marmorfestival” i staden såg jag inte annat än de ständiga bänkskivetillverkarna, men däremot inga konstnärer i arbete. Vill man se sådant, eller besöka stenbrotten (det finns massor av firmor som kör rundturer med jeep och 4-hjulingar för mer än 60 Euro per person) får man ge sig upp i bergen sådär 6-7 km från staden – så är det med den saken. Någon souvenir-industri som säljer marmor i små kvaniteter finns inte heller, annat än några mer eller mindre tillfälliga stånd och barracker längs bergsvägarna upp emot Fantiscritti, Bedizzano, Miseglia och till slut den bästa stenhuggarbyn av dem allihop – Colonnata – som är mer än en mil avlägsen och bara kan nås genom en smal och slingrande serpentinväg, som för upp emot berg med en höjd av 1000 meter över havsytan, eller mer.
Colonnata var en stenhuggarby långt innan ”kristi” påstådda födelse, och är fortfarande en mäkta hednisk plats, inbäddad bland sina berg – trots närvaron av en liten katolsk kyrka i ett undanskymt hörn av byn och ett stenhuggarmonument. Stenhuggarna och marmorarbetarna, förresten – var ända sedan 1800-talet äkta anarkister – och inte ens Mussolini på sin tid kunde ta anarkismen eller radikalismen ur dem – men så är ju också nästan varje skapande människa anarkist eller i vart fall anark till sin natur. Sedan langobardernas eller de första germanernas invandring i Italien har La Maremma – Toskanas sumpiga kustremsa – en gång hem för malariamyggor – varit besatt av vildsvin, som i rikt tal frodats här – och Lardo e Vino – Grisfett och Rödvin – är än idag Colonnatas stolthet och viktigaste exportprodukt, förutom då själva marmorn.
Ära de som äras bör – Arbetets hjältar – Arbetets ära – Sic Semper Porcus !!
På den gamla tiden fraktade marmorarbetarna ned sina block till kusten med en lizza eller en träsläde, liknande de släpmedar och i marken fasta glidträn (nej, man rullade inga skepp !) som Vikingarna använde för att transportera skepp och båtar. Experimentalarkeologer har också i Egypten bevisat, att något forntida ”plockepinn” där man använt rullande stockar inte alls fungerar. Under lasten från flera ton tunga block eller skepp, är det endast glidmedar och fasta träbanor som gäller – det förstod Colonnatas invånare (idag lite över 260 stycken) redan under antiken…
Fasta glidträn, rep och släpmedar – visst inga ”rullar”
Idag är det lastbil som gäller, och vandrar man omkring på den smala väg som leder upp till byn, får man akta sig för vilt tutande ekipage. Är man sedan en oförvägen hedning, och söker sig upp i själva marmorbergen för att plocka spillbitar, gäller det att bokstavligt talat hoppa undan för lastbilarna, och se till så att man inte utlöser några skred eller själv rasar utför en brant – på vägen ned finns många små kors och minnesmärken, liknande dem som står i grekiska byar längs varje vägkant, för att påminna om dem som rasat ut för stup, begravts i stenras eller liknande…
Stenhuggarna behövde fettet eller Lardo – som än idag tillverkas efter en särskild tillagningsmetod och kryddas med bland annat Rosmarin, havssalt, oregano, kanel och peppar – det smakar helt utsökt och liknar marmorn till utseendet, vilket jag kan försäkra er. En god baconsmörgås med Pomodori och en halv liter Birra Moretti kostar inte mer än 3,20 Eur eller 30 kronor på det lokala caféet – som är en smula billigare än alla de Larderior eller till och med Latinska Lardarium som finns i byn… Bara en pensione finns för de vägfarandes uppehåll, men den är mycket bra. Tillsammans med rödvinet – som nog intogs i formen av syrat vin, eller till hälften vinäger – blandat med vatten till sk ”Posca” var det animaliska fettet helt enkelt en nödvändighetsvara, i alla fall om man sysslar med hårt arbete som stenhuggeri dagarna i ända..
Dioskorides, den romerske arméläkaren från Kejsar Neros tid, rekommenderade inte bara Posca för invärtes bruk. (Det var den svamp med ”vinäger” som räcktes jesus på korset) Han rekommenderade också, att legionärerna skulle tvätta sina fötter med vinäger, för att förebygga blåsor eller skavsår. Jag omsatte en gång detta råd på svenska arméns moderna kängor – men det lär jag inte göra om – mina kängor stank av vinäger i mer än ett halvår ! För övrigt använde romerska soldater också en svamp med ättika vid latrinbesök – och det är väl därför de förde ättikssvampen emot jesu mun – han var ju en stor skitstövel, i deras ögon… allrahelst som han sökte att förbjuda alla andra Gudar, Gudinnor och Makter, samt ville förstöra allt vackert, sant och riktigt här i Världen… Romarna förstod att göra ett Polyteistiskt världsrike, och när det gick över i Monoteism, gick det mycket riktigt under. Det finns en stor lärdom häri, som också vår tid bör ta åt sig av.
Nåväl – även vid detta besök fick jag tag i mer än två kilo fullvärdig ”statuario” som kan vara dels gulvit, dels helt vit – även om den inte alltid är av Michelangelo-kvalitet. Man kan bearbeta marmor utan hammare och mejslar – som man ju bara kan använda då man arbetar med stora stenblock i bildhuggar-tradition – för marmor från Carrara är så mjuk, att den låter sig sågas sönder med en vanlig Sandvik bågfil av svenskt stål – som biter ! – samt svenska stålfilar av samma fabrikat. På det sättet kan man göra konst i det lilla formatet, som sedan kan omsättas till större konstverk. På bilden ovan ser ni hur jag fått till ett klyvhugg eller en spricka att spräcka med handkil på mindre än en minut (i den lilla marmorkuben) och högre upp ligger min egen uppfinning – ett itusågat marmorägg med nio vulster och nio falsar – som på en antik kolonn – men med den skillnaden, att detta är ett slags snurra, som kan märkas med de första nio runorna i runraden, och som slumpgenererar fram runor eller siffror, om man låter den snurra snabbt emot underlaget, som ett slags 9-sidig tärning. Större modeller för 24 runor går förstås också utmärkt att tillverka.
Det finns få monument av Äkta Carrara-marmor i vårt eget land – men här ser ni ett av dem. Det är det nya Veteranmonumentet på Djurgården, som har formen av ett frö av Världsträdet Yggdrasill, med tillhörande bänkar och hednisk meditationsplats – också i bländvit marmor. Fram tills för bara några år sedan fick vi i vårt land inte ha några monument av denna typ alls, trots att mer än 60 000 svenska män och kvinnor tjänstgjort i olika krig eller väpnade konflikter utomlands för fredens skull – en insats som verkligen bör ihågkommas, och inte döljas som om det vore något vi skulle behöva skämmas över.
Nu – tack vare hedniska konstnärer – har vi alla en värdig plats att ihågkomma våra döda och levande kamrater på. Det kan vi tacka makterna, och marmorn !
Här har jag också en liten skiss i skala 1:60 – originalet blir ca 1 meter långt, 1 meter högt och 70 cm brett till en minnestavla över Pansargeneralernas Pansargeneral, George S Patton (1885 – 1945) – att placeras i terrängen på den riktiga ”Patton Hill” med utsikt över Hågadalen i Uppsala – men historien om Pattons sista Sverigebesök är såpass spännande, att jag sparar den till ett annat tillfälle. Liksom den inskrift, som jag tänkt förse monumentet med, om jag nu får Länsstyrelsens tillstånd att låta uppresa det. Visste ni förresten att Patton också var Hedning, i så måtto att han faktiskt trodde på Valkyrior och Själavandring ?
George S Patton har – som här i Bastogne, Belgien – också andra monument resta över sig – men inget i Hågadalen vid Uppsala – än så länge !
Mycket kan man fundera på i Toscanas berg, eller vid den lilla port som leder in från torget i Colonnata till resten av byn, som varit oförändrad sedan medeltiden.
Med vinet och köttet – om än inte fettet – som inspiration kan man också nalkas Freja eller – i Italien – Venus, eller Sköldmön i mitt liv, som finns helt nära, i en stad av Carraras storlek. Henne hade jag också tänkt ägna en marmorstaty – om än i det lilla formatet – så småningom kan den ju alltid utföras i naturlig storlek eller kolossalformat, om situationen så skulle kräva, huggen ur ett väldigt block av Carrara-marmor. Hittills nöjer jag mig med att göra som istidsjägarna, och som män gjort i alla tider, och hedra henne med en byst, så att säga.
Redan istidens mästare hade vissa proportioner i blodet. Analys av antikens – och senare även renässansens – hedniska konst visar på samma sak…
Redan Botticellis ”Venus födelse” innehåller mer än Gyllene Snittet, och vissa matematiska och astronomiska hemligheter…
Idag finns det faktiskt datorprogram och liknande som man kan använda för att beräkna sk ”Marquaart-kurvor” över mänskliga ansikten. Forskning visar nämligen att vad människor i alla kulturer och alla länder på vår jord uppfattar som ”tilldragande” eller ”vackert” i hög grad avgörs av ansiktets symmetri – men samtidigt får ett vackert ansikte inte heller vara för symmetriskt. Absolut symmetri uppstår sällan i naturen, och uppfattas lätt bara som ett slags spegling, varför det är i matematiska förhållanden, typ det gyllene snittet eller andra rätt komplicerade figurer den sanna skönheten ligger, sägs det. Läs detta blogginslag på länken här, om ni inte tror mig !
Där har man förbjudit barnen att läsa Harry Potter-böcker, eftersom de kristna påstår att dessa skulle ha en ”koppling till Satanism”. Asatron är förbjuden, och lärare får inte undervisa om Vikingatiden, eller om något annat än kristna epoker. Vårt kulturarv osynliggörs, förvanskas, förljugs och förstörs. Sådan är kristendomen – Sådan är Monoteismen !
Ett stort antal personer som Aftonbladet pratat med återger situationer där den kristna religionen tagit plats i undervisningen. En pojke berättar hur han blev utslängd från lektionen när han ifrågasatte Bibeln och att Gud skapat människan. Nuvarande och tidigare elever menar att de aldrig fått lära sig något om andra religioner än kristendomen. En före detta anställd menar att hen ombads att hoppa över delar av historieboken om asatro.
– Jag satt med en elev och läste om vikingatiden. Då sa en annan lärare, nej det kapitlet hoppar vi över. När vi ifrågasatte om det inte ingick i läroplanen fick vi höra: nej, det ska inte vara med, berättar personen.
Elever ska också enligt en källa fått höra från en tidigare anställd församlingsmedlem att abort är fel och gör ont på kvinnor, då mamma och foster påståtts dela nervsystem. (Aftonbladet, 1 November 2021)
Inte bara förstörelse av ett helt kulturarv, alltså, utan rena fakta-fel och lögner, som lärs ut till barnen. De klantskallar som står bakom det hela, har även ertappats med att tro att det skulle ”hjälpa” utsatta elever med problem att hela tiden rabbla böner för dem – ska sådana ”miffon” eller ”snillen” ens tillåtas undervisa svenska barn ?
Sk ”religiösa skolor” ska INTE tillåtas i en Demokrati. Indoktrinering av barn och ungdomar är INTE demokratiskt, eller moraliskt försvarbart !
Hedniska Tankar 