Men Xenofon, som kom ihåg den hårda vedermöda
hellenerna fått genomgå och ännu måste bida,
och hungersnöd och frost och efterblivna döda,
var stolt och glad att se hellener kunna lida
och ändå kunna glädja sig och höja sig
till mera ädla ting än sorgen över nöden
och icke som barbarer böja sig
i skräck och vanvett under hårda öden.

– Gustav Fröding, ur dikten ”Anabasis” (Gitarr och Dragharmonika, 1891)

Dagens namn i den svenska almanackan är ”Orvar” – lämpligt nog. En del etymologiska härledningar pekar mot ordet pil, engelskans ”Arrow” – men en Orv är också ett jordbruksredskap. Det är skaftet till en lie, vilket kanske är lämpligt såhär i höstens skördetid. Som vi sår, får vi skörda – inhösta – samla i ladorna. Vi vinner erfarenheter från dagar som kommit och gått, vänner vi förlorat och vunnit – saker vi minns.

Kanske talar jag om idel självklarheter just nu. En granne i den hedniska bloggosfären minns ett helt annat namn, nu när vi firat Kung Karl XVI Gustavs 50 år på tronen, med allt vad det innebär. Glädje, sorg, hågkomster.

Han talar om Folke Bernadotte, också en medlem av Kungahuset, som 1948 befann sig i staden Jerusalem, dit han rest för att medla i en konflikt mellan Palestinier och Israeler. Stern-ligan, döpta efter Bar Kochbas uppror, dödade honom mycket riktigt, och så sköts själva medlaren, den som skulle överbringa fredsbudskapet. Han var också en folkets man, en person som kunnat få odla sin trädgård – som regent i Sverige – för det går ofta i det stora som i det lilla – det var det hans inlägg handlade om – för att summera.

Grekisk befolkning i Turkiet – Turkisk Befolkning i Grekland – vid nittonhundratalets början och mitt ?

”It is all Greek to me”. Jag – Hedningen – förstår föga av världens och människornas öden – men jag har lärt mig att tolka namnet ”Xenofon” som ”Xenos” – det främmande – och ”Fonos” – ljudet – om man delar upp just detta namn i dess satsdelar – ja halvor – och försöker läsa ut vad det kanske betyder.

Xenofon blev slutligen – efter ett långt liv – berömd som hävdatecknare, historiker och filosof – berättare och kanske rent av konstnär – oavsett vad han varit med om, oavsett hans eventuella insatser i övrigt. Och så kom Kulturen oss åter till hjälp, samma kultur som erbjuder oss så mycket – tillfället att leva, tillfället att vara människa.

Att få se ett fjärran hav – en sista gång – och utbrista ”Thalatta, Thalatta !”

Vattnet, som betyder liv för de som törstar, ett vatten långt långt borta, men ändå så nära, så välbekant.

Vad nytt från DN, vilka nyheter från Dagen och dagspressen kan jag åberopa mig på, denna dag ?

Dagens Nyheters pappersupplaga berättade idag om två svenska frivilliga – den ene maskerad, den andra inte – som befann sig i Ukraina – denna helg och alla andra dagar. Den ene gick under namnet ”Tor” och båda förefaller ha varit där för att röja minor, för att vara ingenjörer kanhända, för att ge undsättning. Man har skällt dem för att vara nazister, högerextremister, män som förläst sig på romerska imperier och mycket annat. Men nej, jag kan inte tro på det.

Jag kan inte länka till en sådan artikel, av skäl som torde vara pinsamt uppenbara. Den har redan försvunnit in i Internets dunkel, och där måste den kanske stanna.

Men, det är för dem, för alla de längst fram, för ”Lasse i ledet”, För Ukrainska lastbilschaufförer – jagade av drönare – drones av en ny och fasaväckande sort, som fortsätter surra, surra och aldrig gå till vila, som jag skriver detta.

Varför blev det mitt öde att vara hävdatecknaren, en sentida efterföljare till Xenofon – när jag själv kanske snart måste räknas till de ”efterblivna döda” med tonvikt på just ”efterbliven” som stum, intelligensbefriad, fullständigt i avsaknad av varje hopp om räddning eller bot, som en vildgalt med Afrikansk Svinpest, död i ett landsvägsdike ?

Ändå lever jag. Ändå fortsätter jag att ropa på fred, förskoning – ja kultur – att odla sin trädgård och att berätta och predika, idag som alla andra dagar.

Den 20 denna månad kan vi minnas och fira Masha Amini, en kvinna i Iran som brände sin slöja – men som dräptes av Landets allerstädes närvarande moralpolis. Höga ideal och historia är farliga saker, som bekant – och i dess namn får inte fler oskyldiga människor dö. Jag kan inte tillåta det, inte som hävdatecknare eller vittne. Varken nu eller någonsin.

Vi måste vara sanna emot oss själva, sanna emot andra. Visa ärlighet och förståelse – och även kärlek – medan det ännu finns tid.

Det är allt jag har att säga för dagen.