Den 27 i Slaktmånaden har redan passerats, och snart kommer Julmånad – enligt de gamla svenska månadsnamnen. Asta och Astrid har namnsdag enligt den gällande svenska almanackans namnlängd, som hittills inte förflackats – för den innehåller faktiskt huvudsakligen Nordiska Namn och inget annat, trots alla förflackningsförsök. Ast – som på norröna betyder kärlek – har i svenska språket och andra nordiska språk blivit till ”ost” – inte väderstrecket, utan den ost man äter, och snarare än att blanda ihop Ast-rid med Aster, det latinska ordet för stjärna, är det faktiskt så att Estrid och Astrid inte har något med ”Asfrid” eller Asarnas frid att göra, fastän felaktiga etymologier och härledningar sprids snabbt på Internet i dessa dagar.

På 1600-talet skrev och talade Stiernhielm – ”den svenska skaldekonstens fader” om Astrild, Astar-elden eller kärlekslågan, vilket var hans namn på den romerske Cupido, grekernas Eros – men som sentida forskare överfört till ett släkte av finkar och småfåglar.  På precis samma sätt lät Bellman – under sitt 1700-tal Jofurr stå får Tor – inte för Jupiter – eftersom han också var en bildad man, som visste vad han gjorde och som inte blandade samman något – han var högst allvarlig, och konsekvent – också när han skämtade.

Logik måste alltid finnas, hos alla tänkande varelser.

Gnå – eller Ast-rid – hon som tar sig fram med hast, med bud om kärlek, Ast-Riderskan

Gnå, gudinnan Friggs budbärerska rider vanligen, men kan också löpa och springa – då vädret skiftar, och solen går i moln med ens, som på bilden ovan, säger man i Norge att det ”Gnaar” och för Vanerna är Gnå – en av Valkyriorna – alltid osynlig, där hon rör sig över åkrar och fält. Många är de namnbärerskor vi Hedningar mött, många är de som omger oss, många våra systrar, natt som dag. Ändå minns vi denna dag en alldeles speciell Asta – som inte var en människodotter, men en hund.

De kristna hatar hundarna, och det gör islams anhängare ännu mer. I deras ögon är ”Hund” alltid ett skällsord, tänk bara på Olaf Tryggvasons ord till Sigrid Storråda, som aldrig ville svika sitt Västergötland, eller anta kristendomen. Hynda eller Bikkja på Isländska och så även norska är däremot just ett skällsord, och skäller är väl vad hundar allmänt kan göra, om de nu är på det humöret. Men även de är tänkande varelser, och de allra bästa av dem kommer till en bättre plats vid Valfaders fötter, där Gere och Freke sitter, på andra sidan Bifrost.

”Himmelhunde” – Hangarhundar och de som gör nytta eller skillnad… Kan vi säga det om dig, kära läsare eller läsarinna, fast du inte är en hund – förstås ?

Hedniska Tankars chefredaktör minns en hund med namnet Asta, en riktig hantverkarhund, ja en Hednahund. Vi vill inte säga var eller när vi mötte henne för första gången, för det kan nu göra detsamma. Hon var inte förstörd, inte sönderavlad som hundar gärna blir av mänsklig påverkan, för hund och rävs genom eller genuppsättning är lättpåverkad, liksom katternas. Människan har alltid sökt göra om naturen efter sitt sinne, men hunden har till skillnad från räven och vargen kommit att vara vår ständiga följeslagare, någon som spelat med i den mänskliga komedin, och funnits vid vår sida sedan istiden – och före det. Hundar kan göra mycket, bevakningshundar också. Springa upp för trappor av stålgaller eller rostfritt stål undviker de – sådant gör ont i deras tassar – särskilt om de ska bära på mycket utrustning. I somras började hantverkare, städpersonal och andra på Northvolt i Skellefteå att dö – av helt okänd anledning. Farliga kemikalier fanns i lokalerna. Media vill inte skriva sanningen, men månne hade en hund eller hynda – kunnat rädda människoliv återigen – som hundarna osjälviskt gör – för oss alla.

I fyra timmar – från sin hundbur – betraktade Asta oss – tyst – utan så mycket som ett skall, inte ett morrande, inte ett gläfs. Hela tiden var hon moltyst, och hennes ögon följde oss, där vi stod i en väldig monteringshall – och sysslade med vårt hantverk. Till sist – nära middagsrasten – då våra verktyg befann sig – slarvigt nog – på en annan sida av hallen, skällde Asta högt, och pekade med sin nos. ”Där – du dumma människa – ser du inte !” En gest, i rättan tid – och sedan fick vi båda äta – i detta fall samma mat – ur samma skål. Kan hundar urskilja färger, detaljer – små, knappt decimeterstora objekt i sitt synfält, på femtio meters avstånd – eller använder de andra sinnen ? Skilja Blidösund eller Kalmarsund från ”Bli dö hund” eller urskilja ortnamn, minsta läte också i tystare former av mänskligt tal ? – Ja, säg det, den som vet. Minhundar, och sökhundar har – i enstaka fall – dött av huggormsbett i sina nosar – för de har vetat, att deras uppgift är att varna deras hundförare för en mina. Sådant har hänt, och det har frestat hårt på den människa, som fått överleva sin bäste vän. Asta finns fortfarande i livet, och har inte förvandlats till någon kristen ”änglahund” för i de kristnes himmel, finns inget sådant – trots försök till lustiga sångtexter från 1983. Bibeln nämner inte något positivt om hundar alls, lika lite som Koranen, men hos oss Hedningar vimlar det av dem. Därför firar vi just hyndan Asta trots att hon vandrar på annat håll, hos en annan husse. Men hon har hjälpt och räddat oss – det ihågkommer vi.

Andra må fira Frejas katter – och förklaringen till hur de uppstod kan ni läsa under huvudrubrik ”Asatro”. De har inget namn enligt hävderna, och trots Norsk Skogkatt, Lodjur, Smilodon – som inte är något att smila över, men ett djur som fanns också i Finland för så sent som kanske 20 000 år sedan – och vars ben kan ha hittats – och som traderats likt ett minne är Frejas två katter utan namn i Eddan, moderna serietecknare som Peder Madsen från Danmark till trots. Man ska inte tro på allt, som amerikaner skriver på Internet.

Finns det eller fanns det specifikt Vikingatida hundraser – Hundraser som är urtypiska för vårt land, likt Grand Danois för Danmark eller Tyskland – resterna av en Irländsk Varghund, som det avlats på och som fått kortare päls ? – Jodå, de finns. Småhundar, Knähundar, Mopsar, Whippets, Chihuahuor och allt annat i hundväg – de lämnar vi Hedningar åt sidan, för de är inte ”hundar” i vår mening, utan något som vi är rädda för att snubbla på – Mopsen och bulldoggen kan knappast andas, whippeten bryter lätt sina ben och darrar, ja skälver ständigt – fanns sådana hundar i vår närhet, vore det inte bra – för hundarnas skull -för de kunde lätt dö och omkomma av vanvård, överspecialiserade som de tyvärr blivit. För mycket civilisation är inte bra, och det vet vi Asatrogna Hedningar.

Västgötaspetsen är som de flesta vet en genuint svensk hundras, en schäfer och brukshund med kortare ben, utmärkt ”gårdvar” i slättlandet, där den hör hemma. ”Schipperke” – den belgiska hundras som inte alls hör hemma bland några 1400-talets hanseater och köpmän i Brygge, är också en Vikingatida hund av mindre storlek – utmärkt att ha med på en båt eller ett skepp, som dess namn antyder – ”skepparens hund” – som gjord för långa flodfärder, eller hemma på Nordsjön – och i England förvandlades Västgötaspetsen till en Welsh Corgi, och trängde sig in vid det Brittiska Hovet – vilket kynologisk expertis i England faktiskt erkänner rent öppet, utan att ljuga eller hymla – som Sverigefientliga media hemma hos oss..

Men -som sagt – små hundar i all ära – då kan vi lika gärna sälla oss till kattdjuren, om vi måste ha ett husdjur – vilket inte alla människor kan – att lämna ett djur hemma, ensamt under långa perioder vore inte bra – våra förfäder kunde ta med sig sina hundar överallt, och det var just vad de gjorde – över hela Europa och överallt där de kom, spred de hundar med goda överlevnadsegenskaper – hundar som kunde vara nyttiga för människorna, inte bara vara något slags underliga statussymboler, prydnader eller blott och bart sällskap.

Hur var det med antikens Molosserhund ? En föregångare till Sankt Bernhardshunden, Golden Retrievern, Labradorerna och andra större, men sällskapligare och inte alltid jagande hundar… Fanns även den här… Ja, Dalbohunden från Dalsland och Värmland är nu utdöd, tack vare svenskt ointresse i början av 1900-talet.

Dalbohunden var lika lite som Molosserhunden någon felnavlad ”dogg” eller kamphund, utan en oftast godmodig Sankt Bernhardsliknande skapelse. Det var inte alls så att man 2013 skulle upptäckt ett helt okänt foto taget av ”Nils Ferlins Faster, Hanna Ferlin” som det står på svenska Wikipedia. Fotografier som klart och tydligt visar Dalbohunden var kända långt tidigare, exempelvis i Lennart Jörälvs bok ”Sällsamheter kring Vänern” (ISBN 91-29-58503-1) som trycktes redan 1990 – och vad Wikipedia påstår, är alltså fel i sak. Dalbohunden är belagd i skrift sedan före 1600-talet, och var en god försvarare emot vargar, tjuvar och rövare – en typisk brukshud, men prästen och fornforskaren Axel Emanuel Holmberg framhöll dess vänliga sinnelag – ”så framt den ej blir retad”. Två Dalbohundar kunde med lätthet skrämma bort en hel vargflock anno 1841, och Gunno Blytherus, 1632 – året torde vara historiskt bekant – menade att en enda Dalbohund kunde valla en hel flock boskap, utan att en mänsklig herde varit närvarande en hel dag. Redan 1913 uppgavs den vara utdöd, och på 1980-talet fanns en Länsveterinär Herbert Lundström i Dalsland, som i Vänersborg påträffat en sista rest – i form av en pälsfodrad rock – av vad som kanske är den allra, allra sista Dalbohunden – i ladugårdar i Bengtsfors och på andra platser, lär man också hittat spår av dess päls, och hundhår.

Ni Västgötar och Hedningar – nu när modern Genetik ändå hunnit så långt – är det inte dags att återuppliva vår svenska Dalbohund ?

Livet måste gå vidare, också detta ofredsår 2024.

I Ukraina kämpar ett helt land för sin överlevnad – men SVT rapporterar bara om Syrien och Gaza. Glöm inte Svenskbyborna, eller de Blågula Bilarna.

Allt ont kan inte förebyggas, men vi måste minnas vilka som är våra verkliga vänner, och varifrån vi kommer.