Knappa 1 km söder om Otta – nuförtiden ett samhälle med kanske 2300 invånare – ligger Kringen-passet. Om Våren 1940 var en händelserik tid i Norges historia (se del 3 av vår resekrönika) så är slaget vid Kringen, 26 Augusti 1612, inte mindre betydelsefullt för hel Nordens och Nordeuropas historia, fast ingen vill minnas det idag, de tröga svenskarna allra minst. Norrmännen däremot, har lagt ”Sinclairs Vise” och de skotska klanernas tåg genom Norge på minnet.

De kom för att ansluta sig till Gustav II Adolfs svenska armé – tilsammans med Färeöingar, Engelsmän och Irländare, både i form av Ulstermän från det protestantiska Nordirland och ”gröna” eller katolska Irländare söderifrån, samt en och annan Norrman med flera Nordmän, som ville tjäna Sveriges rättmätige Konung och fanan med de svenska färgerna. Samma färger vajar ännu över ett fritt Ukraina, som ni alla vet. Tillsammans var de en skara på dryga tusen man som nalkades Kringen och floden Ottas utflöde i Gudbrandsdalen, där Ottadal tar slut. Skottarna var i och för sig bara omkring 300, men tåget emot Kringen-passet växte ut efter hand, när fler och fler anslöt sig till det.

Det har blivit felaktigt rubricerat som ett rövartåg emot fredliga norska bönder, men för den saken finns få eller INGA bevis – Skottarna och de andra hade föga anledning att plundra, eftersom de rörde sig genom ett fredligt sinnat land – men varför de blev så nedsvärtade i just Norsk historia, skall vi beskriva anledningarna till nedan.

2014 gjorde det Färeöiska bandet ”Tyr” – som tagit sitt namn efter Asatrons gud för Sanning och Rätt – sin version av ”Sinclairs Vise” – nedtecknad (men inte skriven !) av norrmannen Edvard Storm 1781

Det finns otaliga versioner av den Färeöiska och Norska folksången – vars titel inte alls skall stavas med Z, fast vissa okunniga personer tyvärr gör så på Internet numera. George Sinclair, från den skotska klanen med samma namn, stavade aldrig någonsin sitt namn så, och det gör samma skotska klan inte heller idag. Det finns i och för sig en svensk ”Sinclairs Visa” från 1739 också, mer än 88 strofer lång, men den handlar om den svenske majoren Malcom Sinclair vid Livgardet, som mördades av 6 stycken ryska agenter i Breslau, nutidens Wroclaw i Polen – på direkt uppdrag av den ryska statsledningen. Ryssland är sig alltid likt, då som nu. I den sången samtalar den döde Sinclair med Karl XII på de Elyseiska Fälten, ett Hedniskt och inte alls Kristet paradis, och där säger dessa två herrar bland annat:

»Ja så», sad’ kungen, »men hör på:
»Hvar var du, när du dödde?»
»Tre mil från Breslau, när en å
Ur mina ådror flödde.»
»Hvem mördat dig?» »Sex ryske män,
Som stulo af mig lifvet;
Had’ jag fått tid, jag dem igen
Skull’ snälla piller gifvit.»

”Snälla piller” betydde på 1700-talet kulor som går ”schnell”, ja geschwint – jämför nutidens ”snälltåg” som inte alls är ett särskilt snabbt sätt att resa, eftersom SJ oftast ställer in alltsammans.

”The Ancient Hunting Tartan” för klanen Sinclair, som enligt vissa kristifierade Engelsmän ursprungligen ska ha hetat ”St Claire” och ha härstammat från 900-talets Normandie.

Om det var så, var de ju hedniska NORDMÄN och inte alls kristna från början…

Men – låt oss inte gå händelserna i förväg. Redan 1606 hade skotten Jacob Spens – ursprungligen från klanen Macduff, omnämnd i Shakespeare’s ”Macbeth” befunnit sig i Stockholm tillsammans med sin bror James, som var officiell ambassadör för Storbritannien i Sverige.  Spens hade lovat Karl IX militärt stöd i händelse av krig med Norge-Danmark, och sade sig lätt kunna skaffa fram ett stort infanteriregemente om 3000 man från de skotska Högländerna.  När Kalmarkriget bröt ut mellan Sverige-Finland-Baltikum och Danmark-Norge år 1611 var det – efter fem år – dags att infria löftena. Klanen Spence borde stå vid sitt ord, och det gjorde den också – som alla trogna skottar. Kalmarkriget var ett rent anfallskrig på Sverige från Dansk sida – och därom är alla sentida historiker ense.

Diplomatiskt Memorandum, nu i Brittiska Riksarkivet, skickat från James I:s privatsekreterare till Roberth Anstruther, Engelsk ambasadör i Köpenhamn, 9 Augusti 1612

Problemet var bara, att James I av England – samtidigt också James VI av Skottland och Irland – kände till dessa planer. Han var en kristen fanatiker. ”King James Bible” som idag av bokstavskristna amerikaner i landet Trump anses vara den enda rätta och sanna bibelöversättningen på Engelska, används fortfarande, trots alla felaktigheter. Och inte bara det. ”King James” är känd som den kung, som mer än andra införde Häxförföljelserna i Storbritannien, och såg till att tusentals skotska, irländska och engelska kvinnor kom att fängslas, torteras, avrättas och brännas på bål. Varför det ? – Undrar ni kanske… Jo – år 1589 hade James – som uppfostrades av vidskepliga katoliker, trots att han senare sade sig vara en sund protestant – gift sig med Anna av Danmark – men skeppet som skulle föra henne över Nordsjön blev försenat på grund av storm, precis som alltid i September.

Den kristne galningen började nu beskylla ett helt dussin eller mer kvinnor i Skottland för att genom häxeri ha framkallat stormen, och så avrättades bland annat en viss Agnes Sampson, efter att man torterat henne och de andra, bland annat genom att raka av allt huvud- och kroppshår, samt skära och bända i hennes vagina – man letade efter hemliga ”Divvel´s marks” eller extra spenar, som man trodde att de skotska häxorna var försedda med. James I godkände personligen inte bara en ny Bibelöversättning, utan också en bok om Demonologi, utgiven i London 1603. Dödsstraff, efter långvarig tortyr var det enda rätta för Hedningar, Kättare och Häxor – det skrev Kungen själv – och vad som hände vid Kringen, var faktiskt ett direkt resultat av detta.

Historiker har frågat sig, om inte James I var svårartat paranoid, förutom att han också var en såkallad ”god kristen” av en sort, som bara är alltför vanlig i våra egna dagar. Sanningen är nog att han var konspiratoriskt lagd i  största allmänhet, ungefär som Erik XIV – som på sin tid ju friade till Elisabeth I av England – men det var före hon blev drottning. Att det Engelska och Skotska hovet hela tiden kantades av mordintriger, avrättningar och politiska intriger å löpande band – samt att alla dåtida furstar väl försökte hålla sig vid liv och ta sina rivaler av daga med liknande medel, är också sant.

Hemma i högländerna fanns nu ädla män och klanhövdingar som Alexander Ramsay, James Mongepenny (jämför den senare ”Miss Moneypenny” hos Ian Flemings fantsifigur James Bond)  och en ”kapten Henry Bruce”. Framförallt Alexander Ramsay skulle få skulden som den egentlige anstiftaren till ”Skotertåget” – men det var mest för att han till skillnad från George Sinclair råkade överleva, och hamnade som krigsfånge i Köpenhamn.

”Slaget ved Kringen” och slutet för cirka 1000 man, däribland något hundratal skotska klankrigare – Tavla av Georg Nielsen Srömdal, Norskt 1800-tal

Skottar, irer och Färeöingar var vana att sedan Hednisk tid styra sig själva, och följde ingen katolsk eller kristen kung, men till den svenska stormakten anslöt de sig villigt och gärna, som det anstår fria och stolta män. Så kom det sig, att James I nu i största hemlighet skrev kurirbrev till Christian IV i Danmark, som med svek överfallit Sverige, och förde krig långt in i Småland.  Han skrev ungefär att ”det kommit till min kännedom att värvning bedrivits av klanen Ramsay” och – enligt de i Brittiskt Riksarkiv bevarade handlingarna att hans ambassadör skulle ‘take the first opportunity [to] advertise [to] him [the King of Denmark] of it in his ma[jes]ty’s name both how the levy was without his Ma[jes]ty’s warrant and how spe[e]dily his Highnes uppon the first hearing of it did take order to prohibit their proceeding.’

Den skotska styrkan skulle alltså stoppas, infångas och om möjligt dödas, till varje pris – eller  efter snart sagt vilka åtgärder som helst. Bara den danske Kungen företog sig något, så skulle det nog gå bra – trodde James I.. Så blev det också.

Målning av Adolph Tidemand – den skotska styrkan landstiger i Norge, Romsdalsfjorden, 19 Augusti 1612. Minst 500 Färeöingar, Irer och Engelsmän följde efter de 300 skottarna i större fartyg

Där skedde ingen plundring, och det har beräknats att cirka 150 Norrmän och folk av alla Nordiska nationaliteter anslöt sig till styrkan, som hela marschen mot Kringen alltså uppgick till närmare 1000 man. Samtidigt stod Lars Gunnarson Hågå (1570-1650), Danske Kungens Fogde i Möre och Romsdals län inuti Dovre Kyrka och skrek med hög röst: ”Gjef ljod – fienden har komme til lande !”

Det var bara med fogdarnas och danska statens hjälp som 500 bönder kunde trummas ihop från trakten av Dovre, Otta och Gudbrandsdalen. Vid kusten stod alla på Skottarnas sida, och där skedde inget som helst motstånd eller plundringar, eftersom kustens folk också var fria män. Först vid Kringen-passet, hade Norrmännen ordnat en väldig timmerbröte på Otta-älvens norra sida, som de välte ned när täten på den svensksinnade styrkan redan passerat. Så gick det till. Anförare för norrmännen denna dag var Lars Gunnarson Hågå själv.

Vägen genom passet har senare successivt breddats och byggts på, från 1600-talets dåliga vägstandard. Såhär såg det ut år 1733, enligt en nutida norsk lokalhistoriker (från år 2000), som har forskat ordentligt på det här och till skillnad från amerikanska bloggar och annat dumt man kan hitta på Internet inte ljuger. 

Redan då hade man uppfört en första ”Kringen-stötte” eller ett monument på platsen av slaget, som visade exakt var det stod. Den har senare flyttats och vandaliserats, även om den finns kvar på annan plats idag.

En viktoriansk skotte vid namn Thomas Michell kunde i sin rese-guide från Norge år 1886 EXAKT beskriva hur timmerbröten såg ut, och ritade en bättre skiss över platsen för slaget:

Här syns tydligt skillnaden mellan bergsilhuett, två större höjder och dalbottnen på östra sidan av älven Otta. 

 

Norrmannen Joachim Christian Geelmuyden Gyldenkrantz Frich tyckte anno 1845 att Kringen-passet såg ut såhär:

Bevisligen anlades den sk ”Nyvegen” förbi Kringens by år 1855, och innan 1912 tillverkade man detta vykort, som såldes till turister

Här syns tydligt den sönderklottrade och vandaliserade första ”Kringenstötten” som restes år 1822 – alltså 210 år efter själva slaget. År 2000 såg det monumentet ut såhär, efter att man flyttat bort det från den ursprungliga platsen:

Idag ser trakten av Kringen-passet ut såhär, enligt kartan….och ”Store Norske Leksikon”

Här är ett foto som vi själva tagit av aktuellt terrängavsnitt, copyrigth Hedniska Tankar – legenden talar om en lada från 1600-talet, som låg just här men som förstördes under 1940 års slag vid Kvam, och Britternas reträtt – den gången…

Ointelligenta amerikaner har skrivit på nätet om ”Pillar Guri” – en kvinna som nog inte existerat i verkligheten, men till vars fiktiva minne en stenpelare eller ”stötte” satts upp på toppen av Guri-berget, som ni ser till vänster på bilden ovan. I själva verket skall hon stavas PRILLAR Guri – eftersom hon enligt en folksagesamling avupptecknad på 1830 talet av en präst i Vågå, Hans Peter Schnitler Krag antagligen spelade på Prillar-horn, alltså ett ”spele-horn” som man säger i Dalarna, eller ”spillåpipa” från Härjedalen. Folkfantasin utrustade henne så med en Näverlur, men det är osäkert om näverlurar egentligen förekommit i Gulbrandsdalen i någon större utsträckning. Hursomhelst finns de över hela Nordeuropa, ja så långt borta som i Ukraina, där man gör dem av björk och björknäver, precis som här. Instrumentet kan mycket väl ha ett indoeuropeiskt ursprung, från hundratals eller tusentals år före någon värdelös ”kristus” – men eftersom lurar av björkbark lätt ruttnar, finns det inga arkeologiska bevis för den saken. 

 

Vapenskölden för Sel Kommune i Norge – där Otta och Kringen ligger – ser numera ut såhär, och hyllar den fiktiva lurblåserskan, som antingen skall ha givit förvarning om ”Skotertauget” som utkik, blåst signal till anfall, eller segerfanfar – alternativt alltsammans, i tur och ordning. Någon gård med namnet ”Prillar” eller ”Pillar” har aldrig funnits. ”Guri” eller ”Guro” är ett vanligt norskt namn, det kommer av det nordiska Gudrun, som redan finns i Sigurd Fafnesbanes saga, och i namnformen ”kuthrun” i Nibelungelied tillika. ”Guro Rysserova” eller ”Gudrun Häströv” är ett noa-ord för den norska Huldran, som ju anses ha en häst-svans och ibland kan blåsa i Näverlur hon också, liksom den senare så berömda ”Fäbod-jäntan”… Med falu-korv i högsta hugg…

 

Den norska lågbudget-filmen ”Thale” från 2012 handlar om ”Guro Rysserova” och andra ”Huldre-Eventyr”. Den är minst lika blodig som 1612 års händelser vid Kringen.

Slaget vid Kringen varade högst i någon timme. Den skotska hären skingrades för alla vindar, men många män flydde över bergen till Sverige, och ungefär 300 av de cirka 950 tog sig faktiskt fram till Gustav II Adolfs armé. Det kan nämnas, att inte mindre än 34 skotska Överstar eller regementschefer tjänstgjorde i den Svenska Armén under Gustav II Adolfs Regeringstid, liksom 50 Överstelöjtnanter eller Bataljonchefer, och till det kommer ett oräknat antal Majorer och Kaptener på Kompanis nivå, liksom minst 5000 soldater av alla tjänstegrader och i alla vapenslag. Vi har mycket att tacka dem för, för deras insatser är av värde också för historikerna. Vi kan tänka på män som Sir Patrick Ruthven, Lord of Ettrik,  Överstelöjtnant Robert Monro – som var historiker och dagsboksförfattare under 30-åriga kriget och tjänstgjorde tillsammans med de finska Hakkapeliterna samt förstås Fältmarskalken Alexander Leslie, den störste av dem alla – som skulle stötta Oliver Cromwell i det Engelska inbördeskriget…

134 skottar togs till fånga efter slaget, 26 Augusti. Ungefär 300 man låg döda på marken, eller under sten- och timmerbrötarna. Följande dag – 27 Augusti – avrättades inte mindre än 116 av fångarna, troligen av uppretade bönder – den Norske ståthållaren på Akershus skulle senare skriva att skottarna ”under sin marsch absolut icke vare sig bränt, dödat eller gjort någon åverkan”

2012 – precis 400 år efter slaget – skulle tidningen ”The Scotsman” ta in en artikel, som hävdar att detta var det största enskilda krigsbrott, begånget av någon Europeisk stat, som bedrivits emot Skotska soldater i utländsk tjänst – och det fanns sammanlagt 10 000 av dem under tidigt 1600-tal. 

Nere i Köpenhamn skulle ambassadör Sir Robert Anstruther skriva följande – ur det Brittiska statsarkivets handlingar:

‘Doubtless your M[ajest]ie hath hard of that infortunat accident that hapned unto 300 of your m[ajest]is subjects which landed in Norroway, under the conduct of Alex[ande]r Ramsey (Lieutenant Colonell unto Coronel Ramsay) Captane Hay and Captane Sinclaire after they had marched six dayis within the cuntry pressing to goe through to Sweden, were overcharged by the inhabitants of the country and all killed except the said lieutenant Ramsey and captane Bruce, James Monypenny and James Scott these foure were sent to Denmark efter their coming hither a counsel of warre was called to have examined them and efterward to have given judgement upon them’

18 man överlevde den massaker som skedde – och av dem blev 15 stycken skickade till ett Danskt Regemente framför Älvsborgs fästning, som hade fallit till danskarna 12 Maj det året. Bara de 3 befälspersonerna som nämns ovan, skickades till Köpenhamn för förhör och sjöförklaring, men de fick alltså slutligen återvända till Skottland. Under slaget stupade minst 6 norska bönder, och 12 blev svårt sårade. 

De 300 Irländare, Färeöingar, Engelsmän och enstaka Skottar som tillsammans med en del Norrmän gick i Svensk tjänst, utrustades snabbt med nya uniformer – och de gick alltså INTE klädda i Kilt eller ”plaids” – detta enligt Göte Göranssons bok ”Gustav II Adolf och hans Folk” s.72-73.

Långtifrån alla skottar och irer – betecknade som ”irren” eller dårar i detta tyska propaganda-blad år 1631 bar kilt eller plaid. De flesta hade vanliga svenska uniformer, eller vad de kunde komma över i klädväg.

Under utgrävningar nära Otta har man hittat minst en skotsk ryttarpistol, en Lochaber-yxa – alltså ett slags hillebard – och flera hjalt till ”Claymore-svärd” och sablar från tiden. 1912 – till 300-årsminnet – satte Norske Kungen upp en ny ”Kringen-stötta” vid det gamla slagfältet – som ni kan se här.

 

Monumentet från 1912, med den fiktiva Guro…

1612 var också året då Sigsimund Wasa – som fortfarande var Kung över Polen, Litauen, Vitryssland och Ukraina – skrev ett brev till hertig Johan III – det daterades 7 april – och tyckte att Karl IX samt Gustav II Adolf – som ju blev Kung året innan – hade använt ”Hinderlist” eller försåtliga manipulationer för att göra sig herrar över Finland-Baltikum-Sverige.

Och hade det inte varit för Kalmarkriget, och Danskarnas anfall – vem vet hur det då hade gått ?

Sverige och de Nordiska Länderna hade kunnat förenas, tillsammans med Polacker, Balter och Ukrainare. Ett enda Rike, som sträckt sig från Färeöarna till Nordkap, från Östersjön till Svarta Havet.

Ett lås och värn för hela Västerlandet, gentemot horderna från Öster och Söder, som ännu kväljer oss.

Vad sker i Mellersta Östern, Vad sker i dagens Ukraina ?

Europa och Norden har en uppgift, och den uppgiften är att skapa fred – för de folk som är oförmögna att förstå vad verklig fred och väpnad neutralitet innebär.

Först idag, när vi med Engelskt bistånd blivit medlemar av NATO och fått en ny roll för att trygga vårt gemensamma folkhem, kan denna dröm komma att bli verklighet.

Kringens döda väntar på upprättelse, liksom Gustav II Adolfs forna Armé.

En dag skall den komma åter – och då stundar bättre tider för Europa och Hela Världen !