Minister, minister – Care for your children, order them not into damnation
To eliminate those who would trespass against you
For whose is the kingdom, the power, the glory forever and ever ??

Amen !

The Hamas members place fiery gifts on supermarket shelves
While your children’s stony glances mourn your death in a terrorist’s smile

Forgotten Sons !

From the dole queue to the regiment – A profession in a flash !
But remember Monday signings when from door to door you dash

Peace on earth and mercy mild, Mother Brown has lost her child…

Just another Forgotten Son !

– Ganska fritt efter en sångtext av den skotske musikern Derek William Dick, alias ”Fish” anno 1983

 

Bildkälla: Copyright ”Hedniska Tankar”

 

Medan den kristet döpta såkallade ”Vinterstormen Anna” rasar i Svealand och Mälardalen, befinner sig ”Hedniska Tankars” Chefredaktör inte långt borta från sitt hem i den hårt kriminellt belastade förorten Jakobsberg i den Svenska huvudstadens Nordvästra Sektor. Vädertjänsten SMHI utfärdar sina ”röda varningar” ungefär som om ordinärt vinterväder vore något extremt farligt, trots att ”Vinter” är ett begrepp som alla landets invånare känner till sedan minst cirka 10 000 år, eller ungefär så långt tillbaka som den senaste istiden…

Flera områden i just Järfälla med omnejd – minst tre stycken – är också ”rödlistade” enligt rapporter från Polismyndigheten i Sverige – 3 December 2025.

Vilken fara är egentligen farligast för allmänheten – lite snö på vägarna – eller det samhälle våra politiker har skapat ?

Men – alltnog – på en bänk vid en busshållplats, alldeles intill Hedningen – som alltid står upp och aldrig sitter – befinner sig en smällfet, otäck kärring. Kärringen är klädd i en mycket ful, camoflage-mönstrad och söndrig täckjacka, någotslags mysbyxor och gråmelerade glasögon, Hon är glåmig i hyn, gravt överviktig, bulimisk, pyknisk och bär på fyra-fem plastkassar från Lidl, ur vilka tomma vinflaskor sticker upp. Precis så ser hon ut, denna dag den 2 Januari 2026 omkring klockan 13.00 – och vad vi nu berättar, är en bokstavligt sann ögonvittnesrapport och helt tillförlitig historia.

Bredvid henne sitter en liten pojke, knappt tre-fyra år gammal. Han får knappast plats på bänken, undanträngd av sin sjukligt feta – av allt att döma arbetslösa och ensamstående – morsa. Hela tiden skriker hon med gäll och skärande röst på honom i snö-yran, som tilltar mer och mer. ”Du får inte göra si… du får inte göra så…. du ska bara lyssna, du ska hålla käften…. hör på mig, Erik !”

Pojken varken ser eller hör, eftersom han är van vid sin stinkande, halv-alkoholiserade moders ständiga tillsägelser. Han bryr sig inte det minsta om vad hon säger längre – och orsaken är att hon hela tiden gormar och skriker, till ingen nytta alls. Hedningen tänker för sin del på gamla RC-lok, sådana som fanns på 1980-talet – då han själv växte upp – för det var ett årtionde då det inte fanns några X40-tåg eller helt värdelösa ”SJ Regional-expresser” som helt saknar adekvata snöplogar, och som därför står stilla och blir insnöade i flera dygn, så fort det minsta snöfall uppstår – vilket det alltid gör, förr eller senare – så gott som varje vinter. Redan på 1940-talet kunde Sverige som nation producera el-lok av modell M 40 förresten, och dessa klarade också de hårdaste vintrar, med ned emot minus 30-35 meters kyla – eftersom de hade plogblad i fast montering. Det såkallade ”avancerade” eller ”digitala” eller till och med ”AI-baserade” samhälle inkompetenta företagsledare och politiker hela tiden gör reklam för, fungerar inte alls så, som det var tänkt. Vårt samhälle har blivit dekadent, på dekis, fallfärdigt – och det är inte alls ”tekniskt avancerat” som många tror – utan fattigt.

Framförallt andefattigt, en mental och andlig fattigdom utan like, orsakad av Multikulturalism, Monoteism, Totalitära ideologier, globalism, felaktig ekonomisk politik, felaktig befolkningspolitik, felaktig socialpolitik och framförallt en felaktig försvars- och utrikespolitik – vilket snart kan straffa sig – hårt och mycket brutalt.

 

Av en ren händelse har 3-4 åringen exakt samma förnamn som Hedningen själv. Den dumma, obegåvade kvinnan fortsätter att tilltala honom med just förnamn, gallskrikande så det skär genom märg och ben i vinterkylan. Hedningen säger till henne, och påpekar att han faktiskt heter samma sak som hennes son, och det här halvamerikanska, slappa, idiotiska sättet att tilltala alla människor med förnamn, precis som man redan kände dem, rent privat – är ett förbannat oskick, och ingenting man ska lära ut till små barn – allraminst sitt eget.

”Tänk efter !” säger Hedningen till den motbjudande kossan – för hon är verkligen en motbjudande kossa, på alla sätt och vis.

”Det finns tusentals, kanske hundratusentals ”Pelle”, ”Erik”, ”Anders”, ”Tommy” eller vad tusan du nu vill i Sverige, och i övriga världen !” – Hur vill du då – kvinna ! – att din egen son alls skall kunna hålla reda på dem allihop, om du hela tiden ropar, vrålar och gastar hans förnamn rakt ut i luften, precis som om du trodde dig äga hela den här busshållplatsen ? – Dessutom råkar jag ha förnamnet ”Erik” själv… Dina vämjeliga rop irriterar…”

Kvinnan stirrar på Hedningen med munnen öppen som en fågelholk. Hon kommer sig inte ens för att svara, hon bara sitter där med öppen mun, och ögon som släckta lanternor – eller krossade lyktor kanske, på ett eller annat gammalt lok, någonstans.

Men – den lille pojken ler emot Hedningen, som fortsätter tala. Hedningen säger: ”Skyll inte på honom, han är nog gammal att ha sett tillräckligt. Han är bara ett barn, men gör så gott han kan !”

Bussen kommer, pojken hjälper den feta modern ombord med sina kassar, de urdruckna vinpavorna från Nyåret och Julen och alltsammans. Nu sitter de båda tysta tillsammans, bussen startar och far iväg, körd av en svartmuskig och inhyrd chaufför som förmodligen inte har så mycket i lön, just denna fredagseftermiddag. Snöyran tilltar alltmer. Dimma råder över landet, för nu har passagerare och buss nått skogarna i huvudstadens absoluta ytterområden, där själva Upplands landsbygd börjar, och storstadens torftighet slutar.

Det blir Hedningens tur att le. Dimma och kyla täcker trakten – som det är och skall vara i ett Nordiskt land.

Foto: SVT och ”Brottsplats Stockholm”

Bussen kör ut på en motorväg, och tre hållplatser före Hedningen skall gå av – han bär en större resväska i höger hand och en sportväska med mat och förnödenheter till sina vänner och sin familj, naturligtvis – trycker 3-4 åringen plötsligt på en stoppknapp, genom att sträcka sig tvärs över sin moders slappa, hållnings-lösa kropp. Modern skäller ut barnet, precis som alltid. Men Hedningen vet, var bussen kommer att stanna. Det är framför ett Regementsområde, ja några kaserner, någonstans i Sverige.

Barnet håller inte i sig det minsta, när bussen bromsar in vid hållplatsen. Demonstrativt ställer sig Hedningen bredvid pojken, och håller inte i sig han heller, men intar en låg ställning, ungefär som om han stod på en surfbräda. Barnet gör likadant – på ungars vis – till sin moders stora förtvivlan. Modern åbäkar sig ut i mittgången, trög och ovig. Pojken knuffas nästan ut, men hoppar vigt undan i snömodden. Hedningen går av efter dem, trots att han har tre hållplatser kvar, ut i skogen dit han ska. Han kliver förbi dem, bägge två. ”Nu går jag före och banar väg, och så följer ni efter mig !” säger Hedningen.

Pojken skrattar. Han tycker, att detta är roligt. Hans mor råmar och brölar något svagt, ohörbart – eftersom Hedningen saboterat, spolierat och förstört alla hennes uppfostringsförsök.

Hedningen fortsätter att trycka ned stora fotspår av skostorlek 45 genom snömodden, 3-400 meter längs en raksträcka, fram till ett sjaskigt radhusområde, som faktiskt sett bättre dagar.

”Knäveln i det, min pojk !” ropar han – ”Du ska en gång bli en prydnad för högra flygeln på Attunda Kompani. Du är min son, den son jag aldrig fick – Kom ihåg det – för så säger jag dig !”

Sjungande, trallande går Hedningen ut på en annan, större asfalterad väg. Den går genom ett slättlandskap, där stora drivor tornar upp sig – men slätten är inte särskilt bred – högst en kilometer. Han går vidare genom vidsträckta skogar, över frusen asfalt, förfallna hus, övergivna Konsumbutiker och en massa annat. Varken mörker, kyla eller snö gör honom något, nej inte det allra minsta, för trots väta och nollgradigt, fryser han inte.

Klär man sig rätt, finns inget dåligt väder. Och det finns heller inga dåliga söner och döttrar i hans land – bara väldigt dåliga föräldrar, sådana som inte alls är förebildliga.

Han citerar Elmer Diktonius för sig själv, en finlands-svensk poet, som han av någon konstig anledning tycker mycket om.

Vi skall lära dem folkets lag

fast den ej finns att läsa i bok —

Och den lyder : Framåt Marsch!

(Ur dikten om ”Röd-Eemili – ballad från anno 18)