Kring en Runinskrift från Bergen, Norge – en välsingelse, men ingen bön… (inlägg från 31 Juli 2018)

  Många är de felaktigheter om Runor och Asatro man kan hitta på nätet. En av del vanligaste är att det skall heta ”forn sed” – ett uttryck som kommer från den kristna medeltiden. Forn betyder något som för längesen upphört, något fullständigt inaktuellt, och sed en mekanisk upprepning, en utan eftertanke genomförd vana – direkta motsatsen till en levande tro. Ingen enda sann och verklig Asatroende skulle beteckna sig själv eller sin – just det – TRO – med de orden, varesig på Island, i Norden eller någonannanstans här i världen. En annan lögn, som kristet influerade personer inom Asatron ofta upprepar, är att vi skulle hålla på med ”böner” och annat i den stilen, fast ingenting kunde vara felaktigare. Den här inskriften, från en runkavel hittad i Bergens Hamn, från 1100-talet, har ofta felaktigt påståtts vara en ”bön” i kristen bemärkelse, fast det rör sig om en välsignelse, alltså en hyllning och välgångsönskan till en helt annan person än den som utförde ristningen, som alla kan se. Också Sigdrifumál i Eddan är en välgångsönskan, inte alls någon bön, och rena trollformler, som de i Merseburg-formlerna ska inte blandas ihop med böner de heller. Men – allt nog – såhär FELAKTIGT har den lilla inskriften från Bergen ofta översatts: BOGUS TRANSLATION. FELAKTIG ÖVERSÄTTNING. Det rör sig inte om en ”pinne” utan en runkavel. Ordet ”berest” saknas helt i inskriften, och ”I Hugen god” betyder visst inte vänlig… ”Haeil se Thu” betyder ”Hell Vare du” och innehåller inte ett enda dugg om ”beresthet” vilket är helt fel ord i sammanhanget. Istället betyder Hell som vi alla vet hälsa, lycka och välgång – inte så konstigt, eftersom inskriften är just en välsignelse eller välgångsönskan. ”Hugr”, eller hugum – i den yngre norska runraden har man inget g, utan h och g blir samma runtecken betyder som vi alla vet intellekt, intelligens, fattningsförmåga, och att ha ”god hug” betyder inte alls detsamma som någon ”vänlighet” utan tvärtom ”skärpt observationsförmåga, skärpta sinnen” vilket man alltid har nytta av – hemma såväl som borta. ”Tor Tage dig” och ”Oden dig äger” är mycket lätt att förstå, för alla sanna Nordbor – och observera att den här inskriften är daterad till 1100-talet, minst tvåhundra år efter det att Norge och Bergen påstods vara kristnat – vilket alltså bevisligen INTE var sant – för man gjorde ännu hedniska inskrifter också vid denna sena tidpunkt. Såhär enkelt kan också ett blot förrättas. Man använder en runkavel av den modell jag själv skurit till nedan, och ristar sin önskan om välgång på den. Sedan kan den blotas eller offras – men observera – det är blot eller offer det då handlar om, ”do ut des” eller ”gåva kräver att gengåva gives” som det står i Hávamál genom att grävas ned i jorden, sättas i ett mot norr rinnande vattendrag eller kastas i en eld och förbrännas – när det inte är eldningsförbud i Norden, förstås… I Bergen har det också hittats nätstickor och vantnålar från skepp med inskrifter på, och de ser ut som den sista bilden visar.  

”Förra årets viktigaste runfynd” enligt Runverket (inlägg från 19 Augusti 2018)

  16 Augusti  vimlade det av vinklade notiser i Metro och andra organ om att en tidigare väl dokumenterad och beskriven Runsten i närheten av Eskilstuna, Södermanland, plötsligt återfunnits. Tidningen Metro visar en bild på en helt annan sten, och säger att en ”cyklist” skulle ha funnit stenen, vilket är rent nonsens. Bara för att Eskilstunabon Erik Björklid varit ute och cyklat vid ett enstaka tillfälle, är han inte alls ”cyklist” till professionen, och heller inte idrottsman, till exempel – men slarvigt språk och brist på logik i TT:s och Metros referat är nu legio, och svensk journalistik uppnår sällan eller aldrig någon vidare ”verkshöjd”. Till och med SVT eller Statstelevisionen slarvar med rubrikerna, som många gånger förr. De påstår i sin rubrik att runstenen skulle vara en ”Upptäckt” vilket är fel i sak. Istället rör det sig om ett återfynd, och sådana görs faktiskt relativt ofta, vilket Runverkets expert Magnus Källström är väl medveten om. (Runverket är sedan länge en avdelning inom Riksantikvarieäbetet, RAÄ – ifall ni inte visste detta.) Johan Peringsköld tydde, dokumenterade och beskrev stenen i bild redan på 1600-talet, och att den kunnat försvinna utan spår och vara dold i jorden så länge, därför att okunniga personer vräkt ned den i diket, bevisar bara hur illa ställt det är med hågkomsten och bevarandet av vårt kulturarv. Inte heller är inskriften särskilt unik eller anmärkningsvärd, för den är bara en i raden av liknande inskriptioner från tusentalets slut i Uppland och Södermanland. Visserligen bör den bevaras och resas på sin ursprungliga plats, som det var tänkt från början, men man måste komma ihåg att det finns hundratals liknande stenar utmed moderna vägar i de nämnda landskapen, och förresten i hela Sverige. Tidningarna ger sken av att det skulle röra sig om något helt annat, vilket också är fel i sak. Det runfynd som har varit mest anmärkningsvärt i år – och 2017 – fortfarande enligt Magnus Källström, som ju är den ledande experten på området, till skillnad från många okunniga journalister, är istället det runbleck (skriver Folkbladet) som ska ha hittats nära Östra Eneby i Östergötland, och vara från tidig medeltid, fortfarande enligt ”Folkbladet” vilket väl lär betyda sent tusental eller elva-tolvhundratal ungefär, även om man slarvar med språket här också. Föremålet ser – som ni kan se – inte alls ut som något ”bleck” utan snarare som någon vävtyngd eller liknande, och är av solitt bly. Också sajten ”Affärsliv.com” citerar Magnus Källström, och skriver följande:

– Den oskadade raden lyder ungefär ”komma oskadd från förbannelser”. Sedan kan man på raden under utläsa vad som kan tolkas som ”flickors hån” eller ”skymf” vilket är fantasieggande när man funderar över hur det kan hänga ihop med den övriga texten.

Någon återgivning av hur hela inskriften lyder, eller varför man tror att just den texten skulle stå där, redovisas inte alls i den undermånliga artikeln, men Runologiskt är det här föremålet av mycket stort intresse, vilket framgår av fortsättningen..

– Det innehåller också sällsynta runformer som stunget M vilket är väldigt ovanligt. — — – När det gäller sådana här formler med skyddsvärde är det vanliga att det är ristat på latin men här är det fornnordiska, påpekar Magnus Källström som alltså nu går vidare med att försöka få fram mer ur det unika runblecket – bland annat med att tolka ordet ”RÄHIN” som skulle kunna vara ett namn men även ett ord för ”hedniska gudar” vilket också skulle vara spännande med tanke på kristnandet som skedde just före denna tid.

Tolkningen är alltså oklar, även för experterna – men vad tidningen INTE skriver är att ”RÄHIN” väl ska utläsas ”Regin” som inte bara är namnet på en gestalt i Völungasagan, men också betyder ”Makter” eller med andra ord Gudar i allmänhet, för så används ordet i Eddan. se till exempel Völuspás sjätte strof eller Vaftrudnismál. Vad Källström menar med ”flickors hån” framgår inte, och det vore intressant att få veta hur man nu skulle ha kommit fram till den tolkningen. SVT har publicerat mer om samma fynd, och då lagt till vad som verkar vara delvis andra tolkningar från andra forskare.

– Det handlar om en van runristare, som är väl bekant med tekniken, säger Karin Lindeblad och berättar vidare att runorna är svårtolkade. Men en del av texten som finns inristad kan tolkas som ”komma oskadd från förbannelserna” eller möjligen ”från banemännen” — — – Man har också kunnat se att det står någonting om mö, flicka, jungfru. Så man kan ju fundera om det är hon som skulle helas eller botas, hävas ur förbannelse, säger Karin Lindeblad.

Folkbladet går så långt som att jämföra med det kända stycket ur Egil Skallagrimssons Saga, där Egil är i Värmland och griper in för att rätta en oskickligt skriven kärleks-formel, som en dräng ristat för en piga, och kastat in under hennes säng. Nu använder han en runa på fel sätt, och resultatet blir att pigan får häftig kramp och feber, och inte alls blir kärlekskrank, som menat var – men denna sjukdom hävs genast av den vida mer runkunnige Egil, som karvar bort den felaktiga runan. Runor är förvisso nyttiga för de som förstår att tolka dem rätt, och att rista dem, men utan gagn för trolls och jätttars avföda – det står också i Eddan – och torde vara självförklarande… ”Det är så sant som det är sagt”  

Kring ett vikingatida Vävsvärd från Irland… (inlägg från 1 Oktober 2018)

  26 September i år rapporterade media på Irland om ett ovanligt svärdsfynd, som vid närmare påseende inte alls visade sig vara något vanligt Vikingatida svärd överhuvudtaget. Det är nämligen gjort av trä, men den arkeologiska expertisen har ändå bedömt det som ett ytterst betydelsefullt fynd. Svärdet är heller inte alls någon leksak, om nu någon trodde det, men har tolkats som ett vävsvärd, alltså ett redskap för att slå samman en vikingatida, upprättstående väv med. Liknande fynd har också hittats i Dublins gamla stad, säger The Irish Times, men detta exemplar är i perfekt skick och med utsökta detaljer. Antagligen var det väl en ”fästmansgåva” likt flera senare nordiska träslöjdsarbeten långt in i modern tid. Fyndet får mig att tänka på Darraljod, ett kväde som finns med i inte mindre än fyra versioner av Njalssagan, och som skildrar en syn, som en man vid namn Dǫrruðr eller Darrad, som inte var nordman utan kom från Katanäs eller Caithness i Skottland fick se, då han tittade in i en liten vävstuga långt ute på en irländsk hed strax före slaget vid Clontarf 23 april 1014, fortfarande ett ytterligt viktigt datum i Irlands historia. Lars Lönnroth, den gamle Lönn-rotaren har översatt kvädet alldeles fel, och satt in flera partier i sin egen översättning med ord som överhuvudtaget inte finns med i originalet, och som inte finns där, men såhär lyder det, i några väsentliga passager:

Sjá’s orpinn vefr

ýta þǫrmum

ok harðkléaðr

hǫfðum manna;

eru dreyrrekin

dǫrr at skǫptum,

járnvarðr yllir,

en ǫrum hrælaðr.

[skulum slá sverðum

sigrvef þenna].

Vad Darrad får se, är nämligen en grupp Valkyrior, som också nämns i Eddan. De sitter och väver med verkliga svärd av metall att slå samman väven med, avhuggna huvuden som vävtyngder, och tarmar som varptrådar för den ödesväv av krig, blod och ond bråd död, som de håller på att väva. Som man förstår, vacklar den anonyme Darrad djupt skakad därifrån, och inser att hårda tider väntar för hela landet, en varning som nog också kan vara på sin plats i nutiden.. Lönnroth översätter helt felaktigt strofens avslutning som ”med våra vapen väver vi död” – men detta är rent ”hittepå” eller ord som han gripit ur tomma luften, och som inte alls står där. Vad det står, däremot är att ”Det syns, att vävens varp (orpinn) är gjord av tarmar, och härklädda mäns (harðkléaðr) huvuden är vävtyngder (dreyrrekin) vävbommen är järnskodd (yllir, härav ylletyg, som man alltså vevar upp på en bom) och åror håller varpen (ladr är en rem, som håller något, jämför ”huvud-la” om hörband på skånska – hrae betyder egentligen lik, död kropp)) med svärd ska vi slå denna segerväv !” Valkyriorna, som sitter inne i vävhuset, och som har olika sysslor, presenteras för oss i nästa strof:

Gengr Hildr vefa

ok Hjǫrþrimul,

Sanngríðr, Svipul

sverðum tognum;

skapt mun gnesta,

skjǫldr mun bresta,

mun hjalmgagarr

í hlíf koma.

Hild – vars namn betyder strid – går att väva, och Hjortrimul (Jor betyder häst, alltså ”den hästtrimmande”) – inte alls ”svärdskämpe” som Lönnroth löjligt nog hasplar ur sig på Wikipedia – valkyrior är kvinnor, inte män) Sanngrid och Svipul (Grid betyder skydd, värn, frid och är ett i Asatron centralt begrepp, vilket Wikipedia helt missar – Svipul eller den svepande är ett bra namn för en långhårig kvinna, som sveper med håret, om hon inte är ”svepningen”, alltså den sista skrud man bär i döden) har tagit till svärden, skaft månde gnistra, sköldar må brista, månde hjälmkrossarn (alltså en stridsyxa, likt Danyxorna jag skrivit om tidigare) i liv komma. När Valkyriorna vävt färdigt sin väv, sliter de sönder den och behåller varsin bit – sex rider iväg åt söder, och sex åt norr, och så är blodsväven färdig, inför det stora slag som snart ska tima..   Darrad betyder också bågsträng, inte spjutskaft (ett spjutskaft skälver knappast, om det är väl gjort, men det gör bågsträngar, som vi alla vet) och år 2007 fanns det en arkeolog vid namn Kristina Svensson, som utan belägg ur fynd trodde, att riktiga Gydjor inom Asatron skulle ha suttit och utövat någotslags vävd magi, ungefär som Nornorna, innan större slag i Norden. Men allt sådant är tomma spekulationer, och inget som finns belagt i Asatrons värld, varesig förr eller senare. Vad som däremot är sant, är att Darraljod är en mycket gammal hednisk dikt, mycket äldre än Njals Saga, och kanske skapad långt, långt innan slaget vid Clontarf verkligen stod, ja kanske redan på 6-700 talet, eftersom goteerkungen Ermanarik också nämns i kvädet, och ”vävsvärd” av trä fanns, redan på folkvandringstiden.

Om en mycket ÄKTA runsten från Nordmaling

(Inlägg från 2016-06-04 av Hedningen)

Om det nu finns falska runstenar i USA, som Kensington-stenen, till exempel så måste man säga att det finns många äkta runstenar i Sverige och de övriga Nordiska länderna, fast de blivit resta i modern tid, det vill säga på 1900-talet eller 2000-talet. Mest äkta – verkligen äkta på ett sådant sätt att den involverar äkta känslor, och därför framstår som mycket gripande – tycker jag denna sten från Nordmaling, långt norrut i Sverige är. Västerbottens-Kuriren berättade redan 2014 historien om hur Ingemar Fällman reste en sten över sin hustru Tyra, död vid 84 års ålder, efter att ha levat nästan ett helt liv tillsammans med henne.

Så lönas trogen kärlek !

Ett hedniskt solkors – men inget kristet kors – finns också med på stenen, och länge hade Ingemar det 850 kg tunga stenblocket liggande hemma på sin egen gård, innan sorgen drev honom till att arbeta, och ta upp mejsel och hammare vid 81 års ålder. Vad som står på stenen, ville han inte avslöja exempelvis för SVT, men 2014, då hans verk gjordes, blev det mycket omskrivet. Också kvällstidningarna skrev om det. 

Stenen är dessutom numera vårt lands Nordligaste, eftersom bara Frösöstenen i Östersund annars räknas som den mest nordliga runinskriften.

Man kan jämföra med Rökstenen, som runmästaren Varin skrev över sin döde son – och hur människor också tusen år senare skulle få veta, vad Varin en gång kände, när hans egen son hade tagits ifrån honom. Kanske tänker den för mig okände Västerbottningen också på samma sätt – och kanske kan hans sten överleva honom också så länge. För egen del ristar jag inte i sten, men skriver ett och annat, som alla vet.

Och trohet lönar sig, det är jag säker på.

I det stora som i det lilla. Asatro innebär att vara sina gudar och gudinnor trogna, för det finns makter som inte sviker oss, där människorna gör det. Mannen i Nordmaling välsignades med någon som var honom trogen, och som tog emot hans vänskap och kärlek på rätt sätt. Alla har vi inte samma tur, men vi kan minnas ristarens omsorg, hans känslor och hans glädje.

Runstenen från Upernavik – och andra runor (inlägg från 2024-04-15)

Ordet ”runa” missbrukas ofta. I svenska media betyder det ofta en minnestext, ett minnesmärke i skrift över en eller flera döda.

Detta är den såkallade Kingittorsuaq – stenen från Grönland – enligt obekräftad uppgift världens nordligaste Runfynd– och redan för flera månader sedan fick ”Hedniska Tankar” en läsarfråga om just detta lösfynd (det rör sig inte alls om en ”runsten” i vanlig bemärkelse – vad som står på svenska Wikipedia är fel i sak. Stenen skall rätteligen benämnas Upernavik-stenen – den är helt och hållet skapad av Nordbor, och har ingenting med Inutier eller Eskimåer att göra. Dessutom hittades stenen NORR om Upernavik, och inte alls ”söder” därom...

Stenen hittades på en isolerad ö, där tre stenrösen staplats i en triangelform, en dag i början av Maj – någon gång under sent 1100-tal eller tidigt 1200-tal på ca 73 graders Nordlig bredd, men är inte alls unik. Den är skriven med Lönnrunor, som är mycket lätta att läsa – och visst inte med ”krypterat chiffer” vilket är rent överdjävla nonsens, wikipedia-trams utan all ände. Det är heller inte sant, att texten på något sätt skulle vara svårtydd, vilket en viss Dick Harrison påstått i Svenska Dagbladet.  Stenen hittades redan 1824 och är redan tydd och tolkad tillräckligt många gånger.

Dessutom finns det rent hedniska runinskrifter från Grönland som är långt mer intressanta i så fall, exempelvis ”Narsaq-staven” från trakten av Hvalsey och Västbygden – en inskrift från 1000-talet, som redan i sig bevisar att Runmagi och Talmagi existerar, och att Agrells teorier om den äldre Utharken (inte futharken) i huvudsak är riktiga – Hvalsey-staven blir endast och endast bara begriplig i ett runmagiskt kontext.

Upernavik har sannolikt INTE ”Världens nordligaste” runinskrift. Svalbard var känt av Nordborna, liksom Bjarmaland – upptäckter från Novaja Zemija och Longyear-byens fjärran trakter kanske görs i framtiden…

Att ”det inte skulle gå” att sätta in Upernavik-stenen (gjord av en decimeterstor bit glimmerskiffer) i något kulturellt eller historiskt kontext  som Dick Harrison de facto skriver, stämmer inte heller. Man vet mycket väl, vad för slags kontext detta var. De tre rösena i triangelform var gjorda för att vara iögonenfallande, men var inget gravfynd. De var sannolikt en gränsmarkering, en sista utpost mot norr – ungefär lika fjärran 1200-talets kristna Europa som Månlandaren ”The Eagle”, övergiven i Stillhetens Hav på Månen, 1969.

Temperaturen på Grönland var under 800-talet och fram emot 1080 ungefär åtskilligt VARMARE än nu, och visst inte kallare. Upp till 3 grader varmare, enligt de senaste beräkningarna, och ändå försöker diverse ”Galna Gretor” pådyvla oss alla såkallad klimatskam (för vad då ? – Bronsålderns klimat var ca 6 grader varmare över hela jorden – mänskligheten överlevde ändå – med bronsålderns teknik...) och kristet influerad Harmageddon-ångest, till ingen nytta alls, utom för överspända politiska flum-rörelser.

Under perioden 1100-1200 och fram till 1880-talet, inträffade däremot en betydande temperatursänkning, som ödelade hela Grönlands-kolonin, samt åtskilligt försämrade Nordbornas levnadsförhållanden på Island och allmänt. (se följande länkar: https://www.pnas.org/doi/10.1073/pnas.0902522107, 

The Climate Epochs That Weren’t

Klimatförändringar – i det sociala klimatet inte minst – har ALLTID förekommit, och de är INTE orsakade av mänsklig aktivitet – vilket forskare vetat i många år. Pratet om ”extremväder” och jordens snara undergång är Galet Greteri – det enda väsentliga hot som finns anno 2024 för mänskligheten, är hot emot liv och hälsa orsakat av mänskligt våld, eller med andra ord krig. Vi vet också exakt vilka grupper i vårt nutida samhälle som förespråkar något sådant, och vem som sprider sådana ideologier. Kristendom och Islam är totalitära ideologier, liksom Socialism i alla dess former – Nationalsocialismen och den såkallade Socialdemokratin inbegripen.

Hedendom och Polyteism, är – liksom Humanism och Liberalism (i dess skiftande former) något annat.

Inskriften från Upernavik lyder såhär – enkelt och klart – inte alls ”svårbegripligt”…

el͡likr · sikuaþs : so͡n:r · ok · baan͡ne : torta͡r son : ¶ ÷ ok enriþi · os son : laukardak·in : fyrir · gakndag ¶ hloþu · ua͡rda te · ok rydu 

på modern svenska alltså:

Erling Sighvatsson och Bjarne Thordarsson och Einridi Oddsson – Lördagen före Gångedag lät resa vardarna och röjde….

Andra personer har under tidernas lopp tolkat ”rydu” som ”red” vilket är mindre rimligt . Man kan inte rida såvärst långt på den lilla ö där de tre Vardarna eler Stenkumlen var resta, högst uppe på en höjd, med utsikt mot havet.  – ”Varde” är ett norskt sjömärke – det finns ingen oavslutad text här i de runklavar eller sammansatta runor som används – och de är visst inte ”krypterade”. För övrigt var första Gångedagen detsamma som St Eriks dag – och före honom FREJS – då St Eriks Skrin bars över åkrarna vid Uppsala,  och tidigare Frejs bild med sin enorma lem. Rätt gångedag infaller i år 6 Maj.

Gångedagarna infaller inte om hösten i November, som en viss förvirrad herr Ohlmarks skrev, och som Lasse Liten Lönroth, professor E-mer-i-thurs i Göteborg ännu dumt nog häver ur sig – också på Wikipedia. Allt det är fel i sak. Sannolikt var det svårt att ta sig fram när kölden var som mest sträng, och att resa kummel med fastfrusen sten, ställde nog sig svårt. På våren, däremot – och under Grönländsk maj – hade havet öppnat sig. Då kunde man fiska, jaga säl och vildren – vilket de tre männen med helt igenom nordiska och hedniska namn också gjorde. Inget av deras namn – varken släktnamn eller förnamn var kristet gods. De var Nordmän, inte ”Skrälingar” eller Inuiter…

Gångedagarna kunde ibland vara tre – till och med hedendomens fiender vet såpass mycket, kristna som de är.

Att – likt moderna kristna fanatiker – påstå att de skulle vara i en hel vecka är nys, snack-i-backen och struntprat, för även 1200-talets kristna var praktiskt sinnade. Att hålla på och mässa, böna och be så länge, skulle ingen haft tid med. En sann hedning b-e-r aldrig. Han offrar och blotar. Man får ingenting för ingenting. Vill man ha något ur naturen måste man så frön, eller jaga. Utan det, ingen skörd. Så ÄR det. Särskilt inte på en isolerad utpost, som Grönland faktiskt var. ”Lördagen före första Gångedag” är därför en mycket exakt tidsangivelse – på dagen när. Inget gravgods lär ha funnits i de tre triangelformiga rösena.

Man reste så långt norrut man kunde, där jagade och fiskade man – det var inget konstigt med det – svårare än så är inte ”kontext” trots Harrisonskt slidderisladder och överakademiserat Mumbo-Jumbo.

”Glöm inte VALROSSARNA” manar oss Norsk Fisk-Kring-Kastning… FÖRLÅT…vi menar naturligtvis NRK, Norsk Rikskringkastning….

Ön Kingittorsuaq är ungefär 4,57 km från norr till söder, och 3 km från väster till öster. Nuförtiden sitter den ihop med en annan, helt isolerad bergig ö vid namn Aappilattoq, men så var det inte under tidig medeltid. Det finns något som heter Landhöjning, och även på Grönland är den märkbar. Att ta med sig hästar till denna isolerade plats, skulle för det första vara onödigt, för det andra en ren dumhet. Under Grönländsk vår och tjällossning, skulle de bara gå ned sig i moras och snö – de hästar man då kunde ha haft, vr inte större än Shetlandsponnies eller Islandshästar. Alltså betyder ”rydu” sannolikt inte alls ”red” utan ”rydde” = röjde, som på modern norska och norröna.

Meningen är fullt klar. Norr om Upernavik stod tre vänner på en öde strand, det datum som i år kunde vara 4 Maj.

Vi vet inte året det skedde, men vi känner hela deras historia, hela deras kultur, hela deras livsmiljö.

Det var ärliga män. De var friska och starka. De reste kummel och reste stenar över sig på denna plats.

 

Dela detta:

• X
• Facebook
• Mer

• Reddit

Gilla Laddar in …