På Marmorklipporna (inlägg från 17 Juni 2015)

”På Marmorklipporna” eller ”Auf den Marmorklippen” är som de bildade läsarna kanske vet en roman av Ernst Jünger, författaren till ”Im Stahlgewitter”, ”Heliopolis” och många andra böcker. Men, det finns riktiga marmorklippor också – och dem har jag nyligen besökt. Mera om Ernst Jüngers roman kan ni få veta hos min gamle parhäst Lennart Svensson, som redan 2007 skrev en recension i min och hans anda om boken. För övrigt har han själv också skrivit en utopisk roman med titeln ”Antropolis” vilken jag själv fått i recensionsexemplar men som jag aldrig riktigt kommit mig för att recensera. Gamla vänners litterära verk är svåra för mig att recensera objektivt, och eftersom jag inser mina tydliga begränsningar skriver jag inte mer om saken – allt jag kan göra är en kraftigt försenad rekommendation innan jag nu börjar skriva ett resekåseri…

Alla vet, att marmor egentligen är samma sak som kraftigt sammanpressad kalksten, och att världens bästa marmor kommer från trakten runt Carrara, Italien. Visst, vårt eget land har grå och trist Kolmårdsmarmor för trappsten och byggnader, eller den långt finare grågula eller blå Ekebergsmarmorn från Närke. Det finns till och med norsk marmor. Men, det kan inte hjälpas. Den marmor, som sedan åtminstone 200 fk har brutits i fyra små bergsdalar i Toscana, räknas fortfarande över hela världen som den allra mest värdefulla, när det kommer till konstföremål eller skulptur. Orsaken är dess vithet och jämnhet i kristallstrukturen, som inte lär finnas någonstans annars på hela Jorden. Det har spekulerats om att den vita Carrara-marmorn av ”Michelangelo-kvalitet” skall vara på väg att ta slut, vilket kanske kan stämma – eftersom Italiensk marmor från Carrarra idag mest används till blekmedel i tandkräm, skurpulver (jo, faktiskt !) och till bänkskivor i kök och badrum – samt som byggnadssten, som i rikt mått exporteras till bland annat fjärran östern. 1999 skall man ha utvunnit inte mindre än 1,5 miljoner kubikmeter sten, och av detta fick man tre miljoner ton marmorspill (för tandkrämsanvändning och annat) samt en miljon ton högvärdig skulpturmarmor… 150 stenbrott lär fortfarande vara i gång i industriell skala, och vill man ha tag i äkta Carrarra-marmor, gör man bäst att åka till ort och ställe i Italien.

Att åka till Carrara är dock inte det lättaste, om man likt en hedning som mig själv skyr all privatbilism och förlitar sig på kollektiva färdmedel eller ren muskelkraft, vilket är det bästa sättet att färdas på om man vill uppleva någonting här i Världen. (”Tor går eller åker, de övriga gudarna rider” står det i Eddan). Närmaste järnvägsstation i Carrara-Avenza är inte så högfrekventerad, och bara en liten anhalt på resan mellan Genua och Pisa, eller omvänt. Inte många turister stiger av där, och de som vet hur man tar bussen från Massa di Carrarra (en tråkig, charmlös modern förort) är ännu färre till antalet. Men jag vet, för jag har redan varit på ort och ställe en gång tidigare, och köpt marmor även då. Staden Carrarra har ungefär 63 000 invånare och är ungefär lika stor som Borås, men är mera sevärd – det måste sägas – men trots sitt rykte, vimlar den precis inte av några bländvita marmorstatyer i samma klass som Michelangelos ”David”.

Stenindustrin i staden är mycket anonym, och trots att det pågick en ”marmorfestival” i staden såg jag inte annat än de ständiga bänkskivetillverkarna, men däremot inga konstnärer i arbete. Vill man se sådant, eller besöka stenbrotten (det finns massor av firmor som kör rundturer med jeep och 4-hjulingar för mer än 60 Euro per person) får man ge sig upp i bergen sådär 6-7 km från staden – så är det med den saken. Någon souvenir-industri som säljer marmor i små kvaniteter finns inte heller, annat än några mer eller mindre tillfälliga stånd och barracker längs bergsvägarna upp emot Fantiscritti, Bedizzano, Miseglia och till slut den bästa stenhuggarbyn av dem allihop – Colonnata – som är mer än en mil avlägsen och bara kan nås genom en smal och slingrande serpentinväg, som för upp emot berg med en höjd av 1000 meter över havsytan, eller mer.

Colonnata var en stenhuggarby långt innan ”kristi”  påstådda födelse, och är fortfarande en mäkta hednisk plats, inbäddad bland sina berg – trots närvaron av en liten katolsk kyrka i ett undanskymt hörn av byn och ett stenhuggarmonument. Stenhuggarna och marmorarbetarna, förresten – var ända sedan 1800-talet äkta anarkister – och inte ens Mussolini på sin tid kunde ta anarkismen eller radikalismen ur dem – men så är ju också nästan varje skapande människa anarkist eller i vart fall anark till sin natur. Sedan langobardernas eller de första germanernas invandring i Italien har La Maremma – Toskanas sumpiga kustremsa – en gång hem för malariamyggor – varit besatt av vildsvin, som i rikt tal frodats här – och Lardo e Vino – Grisfett och Rödvin – är än idag Colonnatas stolthet och viktigaste exportprodukt, förutom då själva marmorn.

Ära de som äras bör – Arbetets hjältar – Arbetets ära – Sic Semper Porcus !!

På den gamla tiden fraktade marmorarbetarna ned sina block till kusten med en lizza eller en träsläde, liknande de släpmedar och i marken fasta glidträn (nej, man rullade inga skepp !) som Vikingarna använde för att transportera skepp och båtar. Experimentalarkeologer har också i Egypten bevisat, att något forntida ”plockepinn” där man använt rullande stockar inte alls fungerar. Under lasten från flera ton tunga block eller skepp, är det endast glidmedar och fasta träbanor som gäller – det förstod Colonnatas invånare (idag lite över 260 stycken) redan under antiken…

Fasta glidträn, rep och släpmedar – visst inga ”rullar”

Idag är det lastbil som gäller, och vandrar man omkring på den smala väg som leder upp till byn, får man akta sig för vilt tutande ekipage. Är man sedan en oförvägen hedning, och söker sig upp i själva marmorbergen för att plocka spillbitar, gäller det att bokstavligt talat hoppa undan för lastbilarna, och se till så att man inte utlöser några skred eller själv rasar utför en brant – på vägen ned finns många små kors och minnesmärken, liknande dem som står i grekiska byar längs varje vägkant, för att påminna om dem som rasat ut för stup, begravts i stenras eller liknande…

Stenhuggarna behövde fettet eller Lardo – som än idag tillverkas efter en särskild tillagningsmetod och kryddas med bland annat Rosmarin, havssalt, oregano, kanel och peppar – det smakar helt utsökt och liknar marmorn till utseendet, vilket jag kan försäkra er. En god baconsmörgås med Pomodori och en halv liter Birra Moretti kostar inte mer än 3,20 Eur eller 30 kronor på det lokala caféet – som är en smula billigare än alla de Larderior eller till och med Latinska Lardarium som finns i byn… Bara en pensione finns för de vägfarandes uppehåll, men den är mycket bra. Tillsammans med rödvinet – som nog intogs i formen av syrat vin, eller till hälften vinäger – blandat med vatten till sk ”Posca” var det animaliska fettet helt enkelt en nödvändighetsvara, i alla fall om man sysslar med hårt arbete som stenhuggeri dagarna i ända..

Särimners späck må du prisa – dig till hälsa och lycka i Världen !

Dioskorides, den romerske arméläkaren från Kejsar Neros tid, rekommenderade inte bara Posca för invärtes bruk. (Det var den svamp med ”vinäger” som räcktes jesus på korset) Han rekommenderade också, att legionärerna skulle tvätta sina fötter med vinäger, för att förebygga blåsor eller skavsår. Jag omsatte en gång detta råd på svenska arméns moderna kängor – men det lär jag inte göra om – mina kängor stank av vinäger i mer än ett halvår ! För övrigt använde romerska soldater också en svamp med ättika vid latrinbesök – och det är väl därför de förde ättikssvampen emot jesu mun – han var ju en stor skitstövel, i deras ögon… allrahelst som han sökte att förbjuda alla andra Gudar, Gudinnor och Makter, samt ville förstöra allt vackert, sant och riktigt här i Världen… Romarna förstod att göra ett Polyteistiskt världsrike, och när det gick över i Monoteism, gick det mycket riktigt under. Det finns en stor lärdom häri, som också vår tid bör ta åt sig av.

Nåväl – även vid detta besök fick jag tag i mer än två kilo fullvärdig ”statuario” som kan vara dels gulvit, dels helt vit – även om den inte alltid är av Michelangelo-kvalitet. Man kan bearbeta marmor utan hammare och mejslar – som man ju bara kan använda då man arbetar med stora stenblock i bildhuggar-tradition – för marmor från Carrara är så mjuk, att den låter sig sågas sönder med en vanlig Sandvik bågfil av svenskt stål – som biter ! – samt svenska stålfilar av samma fabrikat. På det sättet kan man göra konst i det lilla formatet, som sedan kan omsättas till större konstverk. På bilden ovan ser ni hur jag fått till ett klyvhugg eller en spricka att spräcka med handkil på mindre än en minut (i den lilla marmorkuben) och högre upp ligger min egen uppfinning – ett itusågat marmorägg med nio vulster och nio falsar – som på en antik kolonn – men med den skillnaden, att detta är ett slags snurra, som kan märkas med de första nio runorna i runraden, och som slumpgenererar fram runor eller siffror, om man låter den snurra snabbt emot underlaget, som ett slags 9-sidig tärning. Större modeller för 24 runor går förstås också utmärkt att tillverka.

Det finns få monument av Äkta Carrara-marmor i vårt eget land – men här ser ni ett av dem. Det är det nya Veteranmonumentet på Djurgården, som har formen av ett frö av Världsträdet Yggdrasill, med tillhörande bänkar och hednisk meditationsplats – också i bländvit marmor. Fram tills för bara några år sedan fick vi i vårt land inte ha några monument av denna typ alls, trots att mer än 60 000 svenska män och kvinnor tjänstgjort i olika krig eller väpnade konflikter utomlands för fredens skull – en insats som verkligen bör ihågkommas, och inte döljas som om det vore något vi skulle behöva skämmas över.

Nu – tack vare hedniska konstnärer – har vi alla en värdig plats att ihågkomma våra döda och levande kamrater på. Det kan vi tacka makterna, och marmorn !

”Intet är jag, men min ras och min rot och min stam är allt” (B Gripenberg)

Här har jag också en liten skiss i skala 1:60 – originalet blir ca 1 meter långt, 1 meter högt och 70 cm brett till en minnestavla över Pansargeneralernas Pansargeneral, George S Patton (1885 – 1945) – att placeras i terrängen på den riktiga ”Patton Hill” med utsikt över Hågadalen i Uppsala – men historien om Pattons sista Sverigebesök är såpass spännande, att jag sparar den till ett annat tillfälle. Liksom den inskrift, som jag tänkt förse monumentet med, om jag nu får Länsstyrelsens tillstånd att låta uppresa det. Visste ni förresten att Patton också var Hedning, i så måtto att han faktiskt trodde på Valkyrior och Själavandring ?

George S Patton har – som här i Bastogne, Belgien – också andra monument resta över sig – men inget i Hågadalen vid Uppsala – än så länge !

Mycket kan man fundera på i Toscanas berg, eller vid den lilla port som leder in från torget i Colonnata till resten av byn, som varit oförändrad sedan medeltiden.

Med vinet och köttet – om än inte fettet – som inspiration kan man också nalkas Freja eller – i Italien – Venus, eller Sköldmön i mitt liv, som finns helt nära, i en stad av Carraras storlek. Henne hade jag också tänkt ägna en marmorstaty – om än i det lilla formatet – så småningom kan den ju alltid utföras i naturlig storlek eller kolossalformat, om situationen så skulle kräva, huggen ur ett väldigt block av Carrara-marmor. Hittills nöjer jag mig med att göra som istidsjägarna, och som män gjort i alla tider, och hedra henne med en byst, så att säga.

Att utgå från en färdigköpt staty som den här vore bara fusk, även om man bara behöver förse den med hennes ansikte – kroppen har ju helt samma proportioner… Och skönhetens proportioner, världen över; hos alla människoraser, alla kulturer och båda könen, har faktiskt alltid utgått från viss facial symmetri, eller vissa oföränderliga matematiska lagar, som de flesta skulptörer och konstnärer känt till. De finns redan i den hedniska grekisk-romerska konsten, och även i nordisk konst från långt före kristus…

Redan för 25 000 år sedan kunde konstnärer göra ”mini-porträtt” i elfenben – ett material som mycket påminner om marmor i hårdhetsskala, men som spricker mycket lättare – och redan dessa, de första avbildningarna av ett kvinnligt ansikte i hela världshistorien, visar höga kindknotor och regelbundna drag. Även en annan staty med en ålder av 32 000 år från Österrike visar liknande, symmetriska och långsträckta drag i helkroppsgestalt…

Redan istidens mästare hade vissa proportioner i blodet. Analys av antikens – och senare även renässansens – hedniska konst visar på samma sak…

Redan Botticellis ”Venus födelse” innehåller mer än Gyllene Snittet, och vissa matematiska och astronomiska hemligheter…

Idag finns det faktiskt datorprogram och liknande som man kan använda för att beräkna sk ”Marquaart-kurvor” över mänskliga ansikten. Forskning visar nämligen att vad människor i alla kulturer och alla länder på vår jord uppfattar som ”tilldragande” eller ”vackert” i hög grad avgörs av ansiktets symmetri – men samtidigt får ett vackert ansikte inte heller vara för symmetriskt. Absolut symmetri uppstår sällan i naturen, och uppfattas lätt bara som ett slags spegling, varför det är i matematiska förhållanden, typ det gyllene snittet eller andra rätt komplicerade figurer den sanna skönheten ligger, sägs det. Läs detta blogginslag på länken här, om ni inte tror mig !

På besök hos en excentrisk Lord (text från 18 Juli 2015)

”Det var den excentriske Lorden, som bodde på Midnight Hill – En slaktare köpte gården och byggde en våning till”

– Nils Ferlin

Högt ovanför den vackra och goda staden Florens ligger Villa Stibbert, en sevärdhet av det mer ovanliga slaget. Inte många besökare känner till den, där den ligger uppe på en kulle, omgiven av en stor park. Engelsmannen Frederick Stibbert, 1836 – 1906 känner nog ännu färre personer till, om man nu inte råkar vara ovanligt kulturintresserad; eller för den delen Hedning som jag. Stibbert slogs i Italiens frihetskrig under Garibaldi, men förutom det var han en magnifik och halvtokig excentriker, med riddare och medeltid som specialintresse; och vad eftervärlden kommer ihåg honom för, är att han slutligen skänkte hela sin stora park och tre sammanbyggda villor som han gjort om till ett museum med inte mindre än 16 000 delar till medeltida rustningar till staden Florens, och dess goda medborgare. Herr Stibbert gifte sig heller aldrig, och med tanke på hans samlarintresse samt det faktum att han med ganska stor sannolikhet var en äkta ”florenzer” som tyskarna ännu säger – eller med andra ord lätt fjollig och avvikande – är det ju inte så konstigt. Han var en älskvärd tok, helt enkelt; av en sort som Florens faktiskt var överfylld av vid nittonhundratalets början – staden har alltid haft ett rykte för extrem frigjordhet, och hedniska execesser..

Museo Stibbert

 Den excentriske Lorden, som skapade ett unikt museum…

För egen del har jag alltid haft ett intresse för militärhistoria, och det har varit orsaken till att jag alls närmade mig Villa Stibbert den 4 Juli i år, och gick upp för kullen ända från Fortezza di Basso, och Florens mer centrala delar i 42 graders hetta. Florens ligger nämligen i en flack gryta, omgivet av Toscanas kullar; och Stibberts anfäder var nog förståndiga, då de köpte egendomen halvvägs upp för en av kullarna.

De försåg sin park med ett egyptiskt tempel, ett tempel åt Flora och ett Orangeri, ett stort stall och annat som hör till en Florentinsk villa, men det stora slagnumret är förstås än idag själva rustkammaren. Man får dock inte själv gå omkring i villan ensam, om man nu trodde det – bara guidade turer är tillåtna.  Italienarna betonar också hela tiden att det hela är en privatbostad, i stil med Stockholms eget Hallwyllska museum; och inte bara en rustkammare, men ändå är det förstås rustkammaren; som alla besökare kommer för att se.

Muséets största dragplåster är den enorma riddarsalen med ”Cavalcatan” – den procession av tyska, italienska och ottomanska riddare Stibbert bekostade helt själv, för att imitera 14 och 1500-talets processioner genom Florens, som Medicéerna och andra furstehus anordnade. Ordet har gett upphov till det svenska ”Kavalkad” och svenska besökare lär nog också uppmärksamma att Bernt Noktes staty av St Göran har blivit förevigad i form av en kopia i väggnischen till Stibberts fantastiska museum, där en hel del rariteter finns att beskåda…

Italienarna dyrkar fortfarande bröstplåten till ”Giovanni Dalle Bande Nere” – i verkligheten Lodovico Medici (1498-1526) – en yngre medlem av Medici-familjen som försökte sig på livet som Kondottiär eller legoknekt, och som också verkligen hade framgång ett tag, tills dess han ställdes inför Georg von Frundsberg och mer erfarna befälhavare. Giovanni delle Bande Nere sitter fortfarande staty på Piazza San Lorenzo i Florens – annars ett centrum för väskhandlare, som i stort antal trängs där – och framställs som en äldre statsman – något han aldrig var och aldrig hann bli.. Jag har sedan länge en favoritsekvens från en italiensk spelfilm, som visar hur det blev när Italienska amatörer tog sig före att anfalla Georg von Frundsbergs stridsvana trupper och hur Falkonetter eller föregångare till 1900-talets Pv-pjäser visade sig rysligt effektiva, bland annat på det sättet att Giovanni själv fick en falkonettkula i benet, och senare dog av gangrän och infektioner, bara 28 år gammal, när man försökte amputera benet på honom… (slå om till STORT FORMAT när vi ser filmklippet på länken nedan för bästa upplevelse)

Stibbert samlade också på orientaliska rustningar och japanska Samuraj-dito, eftersom han närmast religiöst trodde att ridderlighet och sant riddarskap var det enda, som i långa loppet kunde frälsa mänskligheten från sig själv. Upplyst despoti, med andra ord. Alla kanske inte håller med om den saken idag, men Stibberts japanska samling räknas som så värdefull att dagens japanska turister vallfärdar för att få se den, och Stibberts tilltag att inkludera islams utövare och hinduer ibland de sanna riddersmännen, lovordas också som ett framsynt tilltag av multikulturalister.

Lord Stibbert trodde på det universella ridderskapet.. Noblesse Obligée..

Stibberts gamla morsa – som var Italienska från Toscana – levde tills hon var 75 och hade hela tiden ett sovrum, gränsande till hans – hon var för övrigt katolik och svårt kristen, men sonen fyllde hennes sovrum med bilder från arenan i det gamla Rom, där martyrer kasta för lejonen – sådant inspirerade nog inte till någon större nattsömn – medan hans eget, alldeles intill, påtagligt liknar den galne Kung Ludvig II av Bayerns eget privata logi i Neuschwanstein. Stibberts samlade också på porslin, böcker, konst och mycket annat, vilket som sagt gjort deras villa till en av de främsta i sitt slag..

Vilande Venus i vit carrara, sedd bakifrån…

 Genom fönstren på anläggningen ser man passabla vedutor eller utsikter, som de här…

Stibbert samlade också på skulpturer – varav en av de trevligare – en dam från tidigt 1900-tal – syns här:

Som ”hängränna” eller vattenkastare valde han dock den här groteska figuren med hundhuvud och allt, som visar upp sina genitalier och skiter ut spillvatten. Skall det vara en ”fornsedare” måntro ? Eller bara en helt vanlig italiensk skitstövel ?

Nåja. En av de trevligare sakerna med Stibberts musuem, konstaterade jag vid mitt besök på förmiddagen den 4 Juli i år (det är en fördel att komma dit tidigt, om man vill undgå köer och den värsta sommarhettan) är att det faktiskt fått förbli oförändrat – man gör inga förment ”pedagogiska” knep som att ta bort nästan alla föremål, förenkla nästan till vanvett och sedan säga, att man ”underlättar” för besökarna när man i själva verket lurar dem på pengar – så gör man ju när det gäller muséer här hemma i Sverige, men så gör man inte i Florens eller Italien – och ett rum och speciellt ett utställningsföremål har faktiskt förbättrats…

Det gäller det här rummet ”Sala di Condottieri” som förut innehöll en 1400-tals rustning (gjord av delar ”från tiden” även om alla inte har samma ursprung) där en staty – i tysk salad – en ganska typisk hjälm – av Bartolomei di Colleoni – en annan av de verkligt stora Kondottiärerna – nu har bytts ut mot Sir John Hawkwood (ca 1318 – 1394) – kanske den störste av dem alla – som i egenskap av en av mina favoriter ur historien fodrar ett helt eget inlägg… Hawkwood var inte för inte verksam just i Florens, och dog som hedersmedborgare i den staden vid mer än 78 års ålder – en mycket hög ålder för att vara på medeltiden, allra mest för en man som förde oavbrutet krig i mer än 60 år av sitt liv – och delar av den rustning man nu visar, skall faktiskt ha tillhört honom, sägs det..

Sir John Hawkwood till häst – Kondottiärernas Kondottiär – och mannen som en gång kallades ”Den störste Hedningen” i hela Europa…

Sir John Hawkwood – ”The Holy Intellectual” (text från 18 Juli 2015)

Jag lovade er ett inlägg om Sir John Hawkwood, den intellektuelle rovriddaren och legosoldaten – mannen som fullt seriösa historiker som Barbara Tuchmann – anser satte igång Renässansen, och en gång för alla gjorde slut på den katolska kyrkans makt och därmed ledde hela Västerlandet ut ur Medeltidens mörker. Tuchmanns böcker – En Fjärran Spegel” om det stormiga och kaotiska 1300-talet, ”The Guns of August” om första Världskriget och ”The March of Folly” eller ”Dårskapens Väg” om USA:s inblandning i Vietnam – lär nog vara bekanta för den historiskt intresserade läsekretsen, men Hawkwood och hans roll i historien är ganska okänd, i alla fall hos oss, här uppe i Nordeuropa.

Han lär ha fötts omkring 1318 eller så, som en av de yngre sönerna till en obetydlig adelsman i Sible Headingham, Essex; och för några år sedan blev han föremål för en biografi av en annan amerikansk kvinnlig historiker vid namn Frances Stonor Saunders, som fortfarande finns att köpa på svenska. Boken rekommenderas starkt, inte minst för alla Hedningar därute som vill minnas den katolska kyrkans många illdåd, och ta reda på hur renässansens förvirrade början i Italien faktiskt var.

Hawkwood drog ut som menig bågskytt i hundraårskriget kring år 1322, och följde Edward Woodstock, ”den svarte Prinsen” eller Prinsen av Wales till slaget vid Crécy 1346, där han bevisligen deltog. Men, det var bara början på en osannolik karriär; som skulle föra honom till Italien, där han skulle kallas ”Djävulen Personifierad”, ”Guds och Människors fiende”,  ”Hedningarnas värste hedning” ”Ett plågoris värre än Attilla Hunnerkonungen, Digerdöden och Satan”.

Den enda bild av Hawkwood, gjord under hans livstid som finns kvar. Bilden hämtad från ett 1300-tals manuskript

Inga samtida porträtt av hur Hawkwood såg ut i sin ungdom har blivit bevarade tills idag, men vi vet hur han såg ut på sin ålderdom, eller när han vid fyllda 80 år – fortfarande soldat och härförare – till sist äntligen dog, eftersom han fått sitt porträtt – i form av en ryttarstaty – målat i Florens Domkyrka av alla platser. Under mer än trettio år av ständiga krig röjde Hawkwood väg för det som senare kom att kallas renässansen, eller en av de allra mest kreativa perioderna i människosläktets utveckling – och det gjorde han dessutom genom att sälja sina tjänster till högstbjudande. Till skillnad från alla andra Kondottiärer höll han sig också med två andra principer som han aldrig någonsin tummade på, så vitt man vet – han slogs aldrig emot Engelsmän eller Nordbor, lustigt nog. Inte heller emot någon som stod i Kungen av Englands tjänst, men förutom det hade han inte några samvetsbetänkligheter alls. Han bytte heller aldrig sida så länge hans ”Condotta” eller kontrakt gällde, och var alltid obrottsligt trogen sina uppdragsgivare – så länge han fick pengar. Men, gick kontraktet ut, eller om han fick mer pengar någon annanstans, bytte han gärna sida i en konflikt, och när han till slut blev tillräckligt manstark för att man skulle betala honom för att inte föra krig, och inte lägga sig i vissa konflikter, gick även detta bra för hans del, och fick passera..

Nu var Hawkwood knappast den ende kondottiärkaptenen i sin tid, och knappast heller den mest hänsynslöse. Hans eget ”White Company” – vars chef han sedermera blev – var ett rövarband som för det mesta aldrig understeg 5000 man eller en full brigad. Men de var bara en av de sysslolösa skaror av sk ”Tard venues” eller ”försenade”  som växte fram ur hundraårskriget, och som först härjade i hela Sydfrankrike och Spanien (under kungligheter som Pedro den Grymme ) och som först sedan sökte sig ned över Alperna till Italienskt område, där de snabbt gjorde sig hemmastadda. Där fans märkvärdigheter som det Schweiziska ”Hattens Kompani” som brukade ha med sig en stor plåthatt, uppsatt på en stång; och som ögonblickligen sköt ihjäl varje person som inte hälsade på plåthatten, eller gav kompaniet en större summa pengar. Ett Italienskt konkurrerande sällskap kallade sig helt fräckt ”La Societa per Acquisitione de Preziose” eller något ditåt; alltså ”Firman för Anskaffande av Dyrbarheter” som åtminstone ibland lär ha letts av en ljusskygg figur vid namn L´Archipretre eller ”Ärkeprästen”. Denne ansåg sig vara utsänd av Gud till att plundra och bestraffa mänskligheten, och ifall någon gick emot honom brukade han anmärka, att detta vore detsamma som att tvivla på Guds existens eller den Allsmäktige gudens makt – för om Ärkeprästen själv lyckats bra med att råna, våldta, skövla och bränna i största allmänhet, och dessutom komma undan varje form av straff – Var inte just detta då Guds vilja, åtminstone till att lyckan vände, eller Gud ångrade sig ?

Hawkwood vid 76 års ålder, som han ser ut på gravmonumentet i Florens Domkyrka.. ”And I looked and I saw a rider on a pale horse, and he that sat upon him was Death. And all hell followed with him”

John Hawkwood, för sin del, lär ha varit en mycket intellektuell kondottiär. Han kände Geoffrey Chaucher, den engelske nationalförfattaren, och fick besök av honom minst två gånger. Han samspråkade med Petrarca, och flera av tidens största humanister och författare. Ändå förblev han helt och hållet praktiskt sinnad, och slogs aldrig av några som helst politiska skäl, och drabbades heller inte av några religiösa grubblerier. Nej, han slogs med frejdigt mod hela livet ut; minst tre gånger i tre olika krig emot hemstaden Florens, som också gjorde honom till nationalhjälte – ibland för Milano emot Mantua, för Pisa emot Siena eller tvärtom, alltid så länge hans kontrakt räckte, eller innan pengarna tog slut.

Kort sagt, anlitade man honom för ett eller annat uppdrag, kunde man vara helt säker på att han gjorde sitt bästa till att uppdraget var slutfört – på det sättet var Hawkwood onekligen en hederlig karl, och fullt professionell – och även om han nu till äventyrs skulle förlora ett och annat slag – sådant förekom ! – så kunde man vara säker på att han vid första bästa tillfälle skulle försöka avsluta vad han påbörjat. Hawkwoods strategiska och politiska begåvning – för en sådan hade han onekligen, även om han själv påstod att han aldrig sysslade med politik – var ungefär som Caesars. Han begick många misstag, han också – från misstaget av att inte observera tidvattnets rörelser vid den första invasionen av Britannien, till Gregovia, gatustriderna i Alexandria, svälten i Grekland innan slaget vid Farsalos och mycket annat – att låta sig belägras på en invasionsstrand, därför att fienden har hela övertaget till sjöss och på vattnen utanför är sällan klokt – eller uppträdandet utanför Senatens dörrar, på Caesars dödsdag – en medveten risk, som han själv helt säkert visste om…

Höjdpunkten i Hawkwoods liv kom år 1377, vid en liten italiensk stad benämnd Cesena. Det var där hans inledande av renässansen, samt underminerandet av tron på den katolska kyrkan och därmed början till kristendomens stora nedgång i vår Värld skulle äga rum, anser forskare. Cesena räknades som en stor stad på den tiden, och var den sista stad i hela Kyrkostaten – som i ett brett bälte från Rom och vidare norrut sträckte sig tvärs över den italienska halvön till trakten av Ravenna – vilken kunde räknas som någorlunda lojal emot Påven. Resten av de italienska stadsstaterna hade redan gjort uppror emot Påveriet, och därför hade kyrkan själv nu hyrt Hawkwood, helt utan några samvetsbetänkligheter emot att ha denne djävul i sin tjänst.

Cesena har inom parantes aldrig repat sig helt från den massaker Påven och hans kardinaler satte igång, med Hawkwoods hjälp. Då hade staden ca 35 000 invånare, emot 94 000 idag, men minst 5-9000 av dem blev ihjälslagna på kyrkans uttryckliga order, medan 10 000 eller så svalt ihjäl under den pågående vintern…

Ett vilt handgemäng uppstod, under vilket minst tre av Hawkwoods män dog, och omdömesgill som han alltid var, gav han sig vid middagstid in till Kardinalen för att avlägga rapport om detta – man kunde ju inte säga, att staden var erövrad eller situationen riktigt lugn, ifall gatuslagsmål fortfarande pågick. Sedan finns det olika versioner av hur orden föll sig – enligt den vanligaste versionen sa Kardinalen helt enkelt ”Jag vill se mer blod !” (”Sangre et Sangre”) och när Hawkwood frågade: ”Vem ska vi då döda ?” svarade den blivande Påven ” QuantiTutti!” eller hela stadsbefolkningen, män, kvinnor och barn, alla 35 000 omvartannat.

Enligt Hawkwoods egna krönikörer utspann sig samtalet med Kardinalen inte helt sådär, utan det sas:

– Jag berordar er och era män att ögonblickligen gå ned på torget och skipa rättvisa.
på vilket Hawkwood skulle ha svarat: ”Om det behagar er, går jag och ser till att invånarna lämnar ifrån sig sina vapen, och underkastar sig er myndighet”. Då skrek Kardinalen genast: ”Nej ! Jag vill ha massor av blod och rättvisa”  (sangre et piu sangre !) och Hawkwood skall ha sagt ”Tänk nu igenom, vart detta kommer att leda..”

Enligt en tredje version – den påvliga – skulle ordern till Hawkwood ha lydit: ”Gå nu, ut med er och gå tillbaks till era 1200 män – invänta mitt tecken innan ni inleder vedergällningen, som jag befaller er att genomföra fullständigt kompromisslöst och utan undantag, tills den är fullbordad…”

Liknande situationer har förvisso utspelat sig många gånger under historiens lopp – man kan tänka på Artillerikaptenen på Bastiljen anno 1789, som fått order om att ”Tirer sur la Canaille !” eller ”Skjut ned det satans packet !” och som skall ha läst upp en proklamation för Paris invånare:

”Jag har här en skriftlig order ur Konungens hand, som bemyndigar mig att skjuta ned er allihop, eftersom ni råkar vara slödder och pack.. Om någon av de här församlade damerna och herrarna vet med sig att detta råkar vara sant, ber jag er stanna kvar på platsen – ni övriga däremot, som inte är slödder eller pack – kan lugnt gå hem, var och en till sitt. Om exakt en halvtimme ämnar jag inleda eldgiviningen, och om ni då inte gått hem, får ni skylla er själva !”

 

Antagligen hände något liknande i Hawkwoods fall, men helt säkra kan vi inte vara. Sent på kvällen, Måndagen 2 Febrauri hade Hawkwood kartlagt hela staden, och var färdig med en stridsplan. Han hade ont om riktigt artilleri och kastmaskiner – olivolja för att göra brandbomber med hade han däremot gott om – men vad Hawkwood åstadkom, var något liknande Brittiska Arméns ”Block Busting” i tyska städer under andra världskriget – eller vad Julius Caesar gjorde i Alexandria – en rätvinkligt planerad rutnäts-stad med massor av raka gator – man måste skaffa sig fritt skottfält, och sedan dela in staden i ett antal zoner, som man förstör eller rensar efter hand.

Cessena var en liten och trång medeltidsstad, men Hawkwoods speciella form av professionalism visade sig återigen – han bevakade alla stadsportar – räknade ut var de panikslagna folkmassorna skulle rusa ut, och ställde ut sina engelska långbågsskyttar för att på kort håll skjuta ned alla flyende, utan minsta besvär. Efter det indelade han sitt manskap i stridsgrupper med armborst och hillebarder, och det sparkades in dörrar och ”rensades” byggnader, kvarter för kvarter och hus för hus, av hjärtans lust.

På besök hos det Florentinska Svinet (text från 20 Juli 2015)

Orsaken till min resa till den vackra och goda staden Florens, var egentligen att jag ville hälsa på en gammal vän. Ett av Särimners Sändebud – och någon som i hela sin tid – mer än 2000 år faktiskt – stått som en värdig och vacker symbol för Hedendomen, ja likt Särimner själv. Officiellt sett skall han vara gjord av 1660-talsmästaren Pietro Tacca från Carrara, men egentligen går han tillbaka på ett romerskt original från långt före kristus, och han är förstås en tvättäkta hedning alltigenom. Il Cinghiale Monumetale – den oförliknelige galten ! Av sin hemstads söner och döttrar kallas han Il Porcellino, rätt och slätt; och det romerska originalet syns i de berömda Uffici-gallerierna, medan barock-kopian – som ursprungligen var en brunnsskulptur – finns att se i Museo Bandini, ett annat av Florens konstmuséer.

I am made of metal – My circuits gleam – I am perpetual – I keep the country clean (från en sångtext av Judas Priest)

I Stockholm står det Florentinska svinet i Ulriksdals slottspark, där Carl Milles har kopierat honom, och för övrigt finns han vid dörrarna på Konstakademin också, vilket på sin tid gav upphov till en hel roman. Han har stått där sen den svenska konstakademins tillkomst, år 1735 då Nicodemus Tessin, han som skapade Stockholms Slott med Palazzo Pitti i Florens som förlaga förde med sig honom hem. Redan HC Andersen, den danske sagoboksförfattaren, såg honom, och ägnade honom en av sina berättelser under titeln Metalsvinet, och som 100 % Heavy Metal lever han ännu i högönsklig välmåga, och det sägs att de som stryker hans nos och offrar pengar till honom, en gång får återvända till Florens eller det fornromerska Florentia, den stad som en gång såg honom födas.

Han har också visats på film, och har gett upphov till åtskillig litteratur samt flera legender. Han är till sitt väsen evig, som själva Asatron, och kan aldrig slås ned. Det finns förstås dem, som försöker förvanska honom och göra om honom till något annat, som han aldrig varit eller aldrig kan bli – som någotslags ”fornsed” eller annat – men han kommer alltid tillbaka som sig själv. Tänk efter ett slag ! Vem känner väl Särimners verkliga väsen ?

Bedragaren, som kallas jesus kristus, återuppstod bara en enda gång från de döda, och han påstås vara kapabel att komma tillbaka också en andra gång då jorden går under (”the second coming” på engelska) men Särimner – ja Särimner – ja han återskapas ständigt, vid varje ny dags början, miljoners miljarders billioners gånger, från tidens början intill dess slut. Sålunda föreligger ingen tvekan om vilken gudom som i själva verket är starkast, och som är den sanne galten, fatter is he, fatter is he my people – who has dined upon the ham, the spam and the pork of ages™ – ja sannerligen..

Jag har också sett honom som kopia i brons, till salu i staden Florens exklusiva antikaffärer och i enkla marknadsstånd. Frej har gett honom makten, och näst Machiavellis grav vet jag ingen annan sevärdhet i Florens, som lockat mig så mycket. Sist jag besökte honom var 2008, då den nya bronskopian av honom installerades nere vid Mercate Nuovo, där han alltjämt står, men sedan dess har hans tryne blivit utnött och företeer synliga skador, där folket alltför mycket pussat och kysst honom.

Vi får ibland höra, att ”alla kulturer är likvärdiga” – men stämmer verkligen det ? Är IS eller Islamska Statens kultur lika mycket värd att bevara som västerlandets, och har den alls något ”värde” inför framtiden ? Och hur är det med kristendomen, jämfört med hedendomen som helhet, och alla sköna konstverk, litteratur, vetenskap och mycket annat, inklusive all Humaniora som den frambringat, inklusive det här som kallas ”mänskliga rättigheter” ?

Ständigt lika populär i alla läger, även 2015..

Finns det inte också en hel del ”mänskliga skyldigheter” och är det inte dags att vi pratar om dem, lika mycket som de såkallade rättigheterna, vilka egentligen inte är annat än en serie grundläggande krav ? Man har en skyldighet att arbeta, och en skyldighet att bidra till samhället i det land man råkar befinna sig i, till exempel – och man är också skyldig att lyda det landets lagar, utan allt ”fornsederi”, lösdriveri eller allmän narkomani, till exempel. Även om man i Italien  ytterst sällan ser romska tiggare eller andra parasiter – jämfört med i vårt land – satt där en fet, spindelliknande romsk kärring bredvid det Florentinska Svinet vid mitt besök.

”Il Parassiti – två fyllon på en parkbänk av den italienske konstnären Achille D’Orsi – finns att se inuti Palazzo Pitti i Florens

”Här kammar du noll, kärringdjävel !” ropade jag på mitt hemlands vilda tungomål. ”det finns inga rättigheter utan skyldigheter, och inga skyldigheter utan motsvarande rättigheter – lika lite som det finns högtid eller vardag utan motsvarande regler eller skyldighet” fortsatte jag, och gick lugnt därifrån, utan att ha gett tiggerskan ett enda rött öre. Särimner, däremot, och den Internationella Hedendomen i det Florentinska Svinets gestalt, gav jag denna gång på stående fot en summa, motsvarande 30 SEK. För övrigt samlas de pengar, som ges till det Florentinska Svinet av turister, in till Internationella Röda Korset istället, vilket är ett bra mål att stödja – liksom hedendomens sak. Men åt parasiterna eller fornsederiet – inte ett enda öre !

 Historier från Florens #1: William Gold och Janet… (text från 20 Juli 2015)

I den sköna staden Florens kan man upptäcka ett och annat, som hör utöver det vanliga. Folk har sagt, att staden är den mest romantiska i hela Italien och en gång skall William Gold, en av den odödlige och hedniske Sir John Hawkwoods underställda ha gett upphov till den senare så populära historien om Romeo och Julia, som Shakespeare diktade ihop på grundval av ett av Geoffrey Chaucers poem, sägs det. Mycket kan man filosofera över med utsikt över Ponte Vecchio, den äldsta bro som finns att se på ort och ställe. Konstnärer har till och med anspelat på bron i diverse målningar.

Sådana uppgifter kan ju tänkas vara betungande för vem som helst, men ännu värre var att hela krigskassan var spårlöst borta, puts väck och försvunnen, samt att all proviant var slut. Sir John Hawkwood själv, i egen illa beryktad person – överallt känd som den värste av mördare – hade rest till Venedig i affärer. Där skulle han ta upp nya lån i Lombardiska banker – att föra krig kostar pengar, då som nu – samt sammanträffa med representanter för det Brittiska Kungahuset, som efter de senaste årens härjningar nu började visa ett positivt intresse för honom, vilket man förut aldrig någonsin gjort.

”Vita Kompaniets” damer föredrog att klä sig helt i vitt eller ljusa färger, och beträffande Janet hade hennes kläder ”Fenetres de Enfer” eller ”Helvetesfönster” – dessa bestod av djupa urringningar, korta ärmar och uppslitsade sidor av överklänningen, där underklänningen syntes – och medeltidens människor bar förstås inga underkläder alls. Andra bara partier var bland annat brösten, ”kroppsdelar som varje någorlunda ärbar kvinna inte visar”, inklusive navel och mage, tydligen. Alltsammans, sa Froissart, hundraårskrigets store skildrare var  ”ett djävulskt medel för avsigkomna skökor till att uppelda männen, reta andra; vida fulare gamla kvinnor och kärringar som inget har att visa, och allra mest för att driva gäck med präster, munkar och kyrkans heliga sakrament, varför hela högen av dessa fräcka, fullständigt skamlöst klädda och liderliga unga damer säkerligen allesammans kommer att hamna huvudstupa ner i helvetet”

Och så var det nog också bäst.

John Hawkwood skulle förmodligen hängt Janet i närmaste träd, eller huggit huvudet av henne helt utan ceremonier, men så ville William Gold inte ha det. Han ville tvärtom ha Janet tillbaka – för han var fortfarande kär i henne – och småsaker, som förlust av 500 floriner hit eller dit, brydde han sig inte om. Han måste varit en obotlig optimist, eller också en äkta romantiker – kanske rent av en sådan där modern man, som trodde på öppna förhållanden…

Historier från Florens #3 – Bargello och flera mellanspel (text från 22 Juli 2015)

Å, donsellorna på torgen!
Deras blod
svann ej bort från kind av sorgen
för vårt mod,
när det svors att söderåt
skulle icke längs vår stråt
någon jungfrudom bli kvar, om Gud var god…

Så skriver Frans G Bengtsson – Röde Orms författare – i sin berömda ”ballad om franska kungens spelemän”men väldigt få personer idag vet, varifrån inspirationen till hans kända dikt från 1923 faktiskt kommer. För det första slog han vad om att det skulle gå att pressa in ordet ”transsubstantiera” i en dikt eller en sångtext, vilket han också klarade, och för det andra förstår de flesta bildade läsare, som alls läst Frans G Bengtssons dikt att det är kvinnorna i staden Florens han skriver om. 1923 hade man emellertid just återfunnit andra hälften av en sen länge försvunnen skulptur, som numera finns att se på innergården till Bargello, som en gång i tiden var gäldfängelse och polishögkvarter i staden, men numera är ett av dess mindre omfångsrika konstmuséer. Såhär ser skulpturgruppen ut.

Konstnären som gjorde den, Benedetto Maiano, var egentligen arkitekt, och det hela var tänkt som andra halvan av en större skulpturgrupp som skulle hylla Ferdinand II av Aragonien, har det sagts. Han var en ond kung, som tvångskristnade folk och hade sig, och hans drottning, Isabella var ännu mer bigott och halvtokig än han, men Frans G Bengtsson kunde sin konsthistoria och läste sina tidningar, hemma i sitt 1920-tal…

Om kvinnorna i Florens skulle man kunna skriva flera volymer. Lättast att bli bekant med är sjuksköterske-eleverna och de kvinnliga konststuderande på det gamla vaxmuséet La Specola, där det vimlar av skelett och anatomiska vaxmodeller. – ”Men vad för skönheter skulle väl du – en Hawkwoods efterföljare – kunna ragga upp på ett sådant ställe ? Där finns väl blott halvperversa goth-tjejer och annat sådant…” frågar sig nu en läsare. ”Då tänker ni inte som jag” svarar då den, som skriver dessa rader. Alla sjuksköterskor i Florens tvingas nämligen gå till La Specola för att teckna av manliga kroppar; och när de suttit där i den förfärliga sommarhettan, som vanligen inte går under 32 grader och till sällskap bara haft Florens hemska mygg och köttflugor, kan man gå dit strax innan stängningsdags, och säga ”Ma cara bella Signorina, ni tecknar så vackert och är själv så vacker – säg skulle inte ni vilja följa med på en salsiccia eller en köttbit, förslagsvis en bistecca Fiorentina”.  Den italienska och studentska är inte född, som skulle säga nej till något sådant – studentskor i alla länder får annars leva på kebab och soppnudlar, och Florens är därvid inget undantag – det vet jag själv efter att ha läst gatskyltarna. Men Bistecca Fiorentina, den saftiga rostbiff av blodigt rött kött som serveras på stadens restauranger, den tillkom redan på 1300-talet, och hade faktiskt sitt upphov i Sir John Hawkwood och legoknektarnas tidevarv. Dessa åt nämligen stora mängder ”Roast Beef” eller blodigt nötkött, och det var så maträtten kom till Florens..

Krogragg på ett ställe som detta ? Osannolikt, men sant..

En gång på Florens nordsida åt jag en hel Bistecca på mer än ett kilo. Det borde inte vara mänskligt möjligt att sätta i sig sådana mängder rött kött, resonerade jag, men konstaterade att de första tre hektona var alldeles utsökta. De tre hekton som därpå följde var mycket goda de med, men efter nio hekto började det bli förfärligt ansträngande. Jag tror faktiskt biffsteken vann på walk-over, och efter en halv dag i ”paltkoma” och vila i den intensiva värmen på mitt sämre och myggfyllda logi, insåg jag att jag aldrig kommer att göra om något sådant. Men åter till detta med kvinnorna.

Mina båda favoritrestauranger i Florens – ”La Casalinga” där jag en gång åt det bästa jag någonsin ätit på offentlig lokal – ”fegato con basilico” eller fårlever med basilika och sallad – är tyvärr oftast stängd sommartid, men ”Il Borgo Antico” runt hörnet på Piazza Santo Spirito har alltid öppet. Sommartid hålls där också rockkonserter. Min egen gamla farmor, som dog vid 92 års ålder; höll alltid styvt på en sak, och gav mig ofta goda råd. Kvinnor som inte äter kött, sade hon, ska man akta sig för – de är ändå inte bra i sängen, utan blodfattiga och mycket fantasilösa när det gäller den saken. Ännu värre är det med kvinnor som inte äter korv, eller som har svårt att få korven i sig – de kan aldrig bli goda hustrur, helt enkelt. Äter de däremot korv med stor lystnad, och smackar och suger mycket, medan de frejdigt och med all kraft trycker korven långt in i munnen, är detta goda tecken – och för övrigt ska man också hålla ögonen på en kvinna när hon skär upp grönsaker eller hyvlar ost.

Från krogen ”Borgo Antico”

Om en kvinna hyvlar osten först åt ena hållet och sen åt det andra, så att det inte bildas ”backe” på den eller blir alltför många spillbitar, är sannolikt sparsam och driftig. Likaså ser man på hennes handlag med grönsaker, hur hon egentligen är. Skär hon jämna och fina bitar, kan man behålla henne, men hackar hon hej vilt har hon en aggressiv natur, och får hon bara till ojämna bitar hela tiden, är hon heller inte mycket att ha i längden. Så långt min gamla farmor. Själv har jag många gånger konstaterat att hon hade alldeles rätt, rörande detta med Salsiccian, eller andra korvar. Också i Japan säger de, att man bör välja hustrur efter det där med jämnt strimlade grönsaker och tofu-block, så här rör vi oss med internationella rön på kok- och häxkonstens område. Och min farmor –  förresten – ska nog – trots att hon var gift med en kyrkoherde – rubriceras som åtminstone delvis nordisk häxa eller gydja, för i sin familj fullföljde hon alltid den rollen.

Såhär ska det se ut ! (Umgang mit den Wurst ist wichtig – sonst weisst man ja nicht, was mehr völlig Wurst währe..)

I Florens vimlar det också av stenrika amerikanskor i eleganta kläder och amerikanska judinnor från Borscht-bältet nära New York – de sitter mest på de svindyra restaurangerna nära synagogan i Florens, som ligger i gamla stadens sydöstra hörn – men för mig har det liksom alltid vilat något av ”miss Piggy” (från mupparna) över dem. De skriker alltid, ”haii -aa” eller pratar alldeles för högt och ljudligt, likt alla amerikanskor, och när staden ändå vimlar av irländskor, italienskor och negresser som får Naomi Campbell att se ful och alldaglig ut. Jag är nämligen inte rasist, om nu någon trodde det. Jag lägrar utan förbarmande och prut varje kvinna jag anser tilldragande nog, om kvinnan själv vill (nota bene !) och även rasisterna borde hylla mig, för därigenom sprider jag ju mina nordiska gener, på det att även andra delar av människosläktet borde förbättras en smula, genom min försorg. Fast, några barn på bygden har jag inte.

I Genua, detta år, såg jag en kvinna som såg precis ut som Audrey Hepburn, förresten. Och när jag säger såg precis ut som, menar jag att hon såg ut exakt så – alltså bokstavligt talat, ut i minsta detalj och utan några avvikelser – 50-talsklänning, perfekt frisyr och allt annat var en fullständig avbild. I Sverige anses det fult och fruktansvärt vulgärt, ifall en enda kvinna klär sig det minsta snyggare än omgivningen, eller om hon aldrig så lite vågar avvika från Hängbröst-vänsterns 70-tals maoistideal. Men i Italien och andra länder, Europa över vågar kvinnorna ta ut svängarna ordentligt, särskilt sommartid, och varför skulle de nu inte få våga just det ?

så stilig så eller ?

För övrigt är amerikanskor ibland rätt inskränkta. De tycker till exempel, att varje fras som sägs till dem på klingande italienska eller svenska är vacker, och då har jag alltid brukat dra till med: ”Un grande cazzo duro dell cavallo nella tua bocca !”. Vad det i själva verket betyder, får ni slå upp via google translate, om ni nödvändigtvis vill, men så uttrycker sig ju inte en gentleman, precis.

Om ni nu bara ska se ett enda konstmuseum i Florens, rekommenderar jag starkt Bargello, varom jag redan har skrivit. Där finns praktiskt taget allt, men i få exemplar och i det lilla formatet. Mer trädgårdskonst finns på dess gård i form av en skulptur av Juno eller Hera – som också är Frigg, Himladrottningen – av Bartolomeo Ammanti, Michelangelos gamla fiende och trätobroder på 1500-talet. Andra av hans verk står som bekant ännu i kolossalformat på Florens stora torg.

 Hera eller Frigg, omgiven av påfåglar som är hennes symbol

Ursprungligen var denna staty en del av en större brunnsdekoration, som såg ut som nästa bild visar. Freja eller Venus var också närvarande, och fontänstrålar sprutade ut ur – gissa vad ?

En trappa upp i byggnaden – som ser ut som en medeltidsborg med en öppen fyrkant till gård – finns bland annat Giambolognas ”Uccelli” eller fåglarna – också en brunnsdekoration – lika levande idag som för drygt 460 år sen, när de förmodligen gjordes..

Michelangelos ”Baccus” har ingen motsvarighet i Nordisk Mytologi, eftersom vi aldrig någonsin ansett att ruset skulle ha någon särskild gud eller vara någonting man skulle dyrka – de flesta av oss tar helt avstånd ifrån detta med rusmedel, men så har vi ju ”fornsedarna” som fortsätter skämma ut oss alla – Loke är kanhända det närmaste vi kommer – till skillnad från den grekiske Dionysos, till exempel…

”Raj Raj Raa.. Så oskuldsfull, samtidigt så Jävla Full” (citat Kristet Utseende från Gnarp)

 Under tidernas lopp har någon kristen person snoppat av Baccus, som man tydligt kan se, och därmed vanställt Michelangelos mästerverk. Giambolognas ”Mercurius” (dvs Heimdall, gudarnas budbärare ) håller fortfarande stilen, men mer tveksamma är de påstådda mästerverk eller framställningar av den bibliske David, som man kan se en trappa upp.

Verroccios ”David” – gjord som en symbol för staden Florens mellan 1473 och 1475 har något kväljande, bögiskt och vaselindoftande över sig. Man blir knappast glad inför anblicken av denne sockersöte lille parfymerade fähund, som knappast verkar till för något annat än att pryda hemmet hos rika pederaster och prelater – saker som ju alltid gått hand i hand inom den katolska kyrkan.. Men – på Bargello får ni åtminstone flera Davidar för priset av en – istället för att köa i timmar för att se Michelangelos 3 meter höga, manliga marmorkoloss – som man också kan se gratis och utan att vänta på ett av Florens torg – sade jag inte att amerikaner är rätt dumma..

Kväljande..

Inför Donatellos variant (från år 1408) av samma motiv blir vaselinstanken ännu tätare, och här luktar det rent ut sagt röv. Mer bögifierat än såhär, kan ett konstverk knappast bli..

Långt sundare och vettigare är i så fall Donatellos upplaga av San Giorgio eller Sankt Göran, Yrjö på finska – som var tänkt att blicka ut över ett torg i staden. Helgonet är redo, fullt insatsberett och ser sig vaket omkring, liksom för att kunna lämna sin sockel i nästa ögonblick, gå ned på torget och göra en insats för varje man kvinna och barn som behöver honom, för att likt en polis fråga vad som står på. Ett betydligt bättre ideal än dessa ständiga bibliska bögerier...

Sunda, starka ideal är viktigt..

Under mitt uttåg ur den sköna staden Florens – som sker med en sång på läpparna – tänker jag vidare på Sir John Hawkwood, hans väpnare William Gold, som slutade som Kvartermästare och Generalkapten – som det hette då – och den mystiska Janet, som tycks ha varit svår att förstå sig på, men en oförglömlig bekantskap. Hawkwood var en stor buse, det är sant, men mer än så – därför att han kom att inleda hela Renässansen, åtminstone enligt vissa historiker.

 Farinata degli Uberti – en annan kondottiär, som bar en rustning och dräkt liknande Hawkwoods. Han dog redan 1264, men fick sin bild målad i Florens av konstnären Castagno, sådär 150 år senare. Farinata blev bannlyst av Påven, därför att han kategoriskt förnekade att det finns liv efter döden, och som Epikuros och de antika filosoferna tyckte man skulle söka lyckan här och nu istället. Likt Hawkwood blev han också förklarad ”Världens Farligaste Man” – därför att han kunde tänka själv !!

Ett av skämten – det som jag verkligen skrattar åt – går såhär:

Sir John Hawkwood kom en dag ridande, och passerade en tiggarmunk, en Fransciscan, som satt vid vägkanten. ”God fred åt er, herr Riddare !” ropade munken. Hawkwood svarade ingenting, utan red vidare tills han kom bortom närmsta vägkrök. Men där ändrade han sig, tankfull som han var – och red tilbaka i full galopp. Sen hoppade han av sin häst och spöade på munken, som fick duktigt med stryk då Hawkwood slog honom med bara knytnävarna. ”Men vad har jag gjort, och vad har jag sagt !” utropade munken förfärad. ”Det vet du nog, din gamle skurk,” svarade Hawkwood. ”Du önskade ju mig en god fred, eller hur ? Vad ska jag då leva av – då blir ju en sån man som jag arbetslös ! Du borde ha önskat mig ”ett gott krig” istället”

Inom parantes sagt fanns det verkligen ”goda krig” på medeltiden. Kondottiärerna skilde nämligen noga på ”gott krig” då man kunde utväxla fångar, uppförde sig enligt vad man idag kallar ”Folkrättens regler” och inte blandade in oskyldiga civila, till exempel. Sedan fanns också ”ont krig” då man slog ihjäl folk istället för att ta dem till fånga – och senare betala lösensummor för dem – och maroderade lite sådär i största allmänhet, vilket Hawkwood personligen inte var någon vän av, då han såg det som affärsmässigt onödigt.

Varför kommer fram i nästa vits:

Hawkwood såg en dag två av sina män – en bretagnare och en tysk – gräla om vem av dem som skulle få rätten att våldta en nunna. ”Jag såg henne först !” sa Bretagnaren. ”Im Mondschein !” sa tysken. ”Jaha – men hugg henne i två halvor, då” sa Hawkwood. ”Sedan kan ni ju få våldta en halva var, och då löser det sig !”

Anabasis till Ancona #1: Intåg (text från 25 Juli 2015)

Men det är som med baksidor överallt annars, inklusive dem på vackra kvinnor – efter ett tag fäster man sig märkligt nog vid dem, och tycker att även baksidan har något särskilt att erbjuda… Ancona ligger inte särskilt långt söderut, och heller inte heller halvvägs ned på den ”Italienska Stöveln” – en annan stad vid namn Pescara, sådär 120 km längre söderut, ligger precis där vaderna smalnar av – och sen kommer Gargano-halvön som ”sporren” på stöveln, medan Apulien utgör dess klack… Hänger ni med i geografin ? Annars kanske det är bäst, att ni lär er den redan från början…

Ostsydost om Ancona ligger en stor bergshöjd, som antikens grekiska kolonister kallade ”Ankon” eller Armbågen. Berget syntes vida omkring, och på dess norra sida kunde man finna en säker hamn. Kolonister från Syrakusa, bortdrivna efter Atens krig på Sicilien, kom hit – och det gjorde också ännu fler greker från Korfu, Ithaka och de jordfattiga Joniska öarna. Picenerna, det lokala Italiska folk som alltid hade bott där, höll inte emot – och så går det som det alltid går – starkare kulturer och civilisationer vandrar in, och besegrar helt de svagare. Vem minns Picenerna idag ?

Ancona har förblivit vad den alltid var – en hamnstad. Romarna erövrade den sådär 200 år före kristus, och sedan blev den också en viktig Marinbas och ett avstamp för erövringen av Illyrien och den Kroatiska kusten kring sådär 110 fk. Numera flyger man bekävmt in med kvällsflyget till det som från början var en NATO-bas under kalla kriget – med landningsbanorna bekvämt vända utåt havet. Egentligen är staden inte mera sevärd än andra städer i Italien – där finns alltid väldigt mycket att se – men inte mindre sevärd heller. En mycket god sajt, skriven av ett trevligt par bestående av en Italienare och en Tyska, som under lång tid bott i staden, och som överflödar av rekommendationer på bra hotell, ännu bättre restauranger och saker att göra, finner ni här. 

Min enda anledning till att resa till just Ancona först av allt är att orten är en väldigt bra ”bas” och utgångspunkt för resor i allehanda väderstreck, även om jag bara hade två nätter på mig, och helt begränsade mig till den del, som numera kallas ”Ancona Centrale” och ligger kring den centrala järnvägsstationen – namnet är egentligen helt missvisande – eftersom det är ”Gamla Stan” i Ancona som är centralorten, och förutom det finns alltså Falconara, som mest är en badort utanför. Men Italien är inte som Tyskland eller Sverige – med bussavgångar och transport till och från flygplatser kan det vara lite si och så – fast överraskande nog fanns det en sista buss in, kl 2030 på kvällen – och jag hann äta en utmärkt middag.

I det hus som syns som en gul och röd fasad till vänster i bild, direkt mitt emot stationen finns en alldeles lysande liten restaurang för ”Casalinga” eller hemlagat, alltså Italiensk husmanskost. Märkligt nog har de också specialiserat sig på ”Stoccafisso” eller med andra ord Norsk Lutfisk – något som faktiskt importerats in till nästan varje hamnstad i Italien sedan Hawkwoods tid (se tidigare inlägg) och Hansans flydda dagar.

Italienska forskare är dock säkra på att ”Stoccafisson” eller Torrfisken importerades till Italien redan på 900-talet, vilket ger Vikingatidens handelsresor en helt ny dimension..

Importerades Lutfisk eller Törrfisk från Ofoten till Italien redan på 900-talet ? Ja, möjligheten finns – säger man i Italien…

Men lutfisken serveras inte på det moderna viset som hos oss, med potatis, svartpeppar eller senapssås och gröna ärtor, utan på Italienskt vis, ensam med smör och svarta oliver som enda tilltugg – önskar ni mer än så, beställer ni era grönsaker och tilltugget separat. Ända sedan romersk tid har det varit så, att en måltid består av en ”primo” dvs förrätt, och en ”secunda” dvs huvudrätten och så möjligen en efterrätt till slut. Så var det redan i bevarade krogmatsedlar från Pompeiji, och dagens restauranger följer helt samma mönster. Man kan nöja sig med bara en primo som lunch, om man vill, eller gå direkt på huvudrätten, men en full middag – som i Italien räcker flera timmar – är minst tre rätter. Själv nöjde jag mig med en enkel tallrik huvudrätt, vilket räcker för mig.

Utanför stationen finns det minst fem hotell att välja mellan, medan jag valde det enklaste – för en sådan man som mig, som vet att sova under olika förhållanden, i bivack, kasern, under en gran i skogen – räcker ett en-stjärnas hotell utmärkt – och portieren – som såg vad slags karl jag var och var jag kom ifrån – ställde inga onödiga frågor. Så är det. Man hittar alltid kollegor och motsvarigheter till ens egen sort, vart än man färdas eller åker…

”En och en halv sovmatta, två skålar ris – vad mer behöver du för att bli mätt, eller somna lycklig ??” (gammalt samuraj-ordspråk, Shingen Takeda – Japan, 1500-talet)

På sätt och vis tror jag att det finns ett förbund emellan alla hotellportierer i Världen, ungefär som i filmen ”Grand Budapest Hotel” och att det vid behov finns ett slags hemligt frimureri mellan dem. Mycket kan hända på ett hotell, och ibland befinner sig både gäster och direktion i ett igenkännandets samförstånd, och säger: ”du är den och den – du har varit där och där, samt gjort det eller detta – och det, min vän och bror – det har jag också !”

Denna natt hände dock ingenting – för allt är inte som i filmens Värld – och nästa morgon vaknade jag utvilad, och inte särskilt varm – och gick över till stationen för en Italiensk frukost.

Härnäst: Ancona stad och dess hemligheter – samt ett besök i Fellinis hemstad, Rimini…

Anabasis till Ancona #2:  Då och nu… (text från 25 Juli 2015)

Vill man se Ancona som stad är det inte vid Ancona Centrale, det vill säga den stora järnvägsstationen man ska börja. Istället kan man lämpligen ta tåget till Ancona Maritima, och hamnen – eller göra som Ancona-borna själva och ta bussen – om ni nu hittar rätt buss. Om inte, så är det synd för er…

Nuförtiden är Ancona en färjehamn vid Adriatiska havet, och stora färjehamnar är som de är. De drar med sig en hel del människor, fordon och trängsel. Innan man kommer till Anconas gamla stad, måste man först ta sig igenom allt detta, en går man av vid rätt hållplats har man en mycket trevlig väg upp i den ”gamla” staden. På väg in med tåg passerar man några grå fästningsmurar – först trodde jag det var delar av en och annan gammal örlogshamn helt utan intresse – men det hela visar sig vara en del av något som kallas Mole Vanvitelliana eller Lazarettot – något som på 1700-talet var leprasjukhus, eller en av världens första lasarett…

Ett lasarett eller fängelse i den här stilen kunde Ancona också behöva än idag – precis som Stockholm och de flesta andra svenska städer är Ancona numera nedlusat med romer från Balkan och annat bråte, som orsakar stora problem för de hederligare turisterna och stadens invånare. De är nästan lika aggressiva som här hemma, men innan man kliver av sitt tåg och ”automatiskt” får stifta närmare bekantskap med dem – de svärmar i stora flockar runt färjeterminalen – passerar man något i 1600-tals stil, som förmodligen var Anconas västra stadsport…

På hamnstationen ser jag en mängd personer, som sover på bänkar, kartongbitar eller bland lortiga filtar land urdruckna flaskor och sopor – men kommer man bara iväg från hamnens ”baksida” och upp i gatorna, är Ancona en ren och trevlig stad. Här står en triumfbåge, rest av Trajanus, till minne efter hur han krossade Dacerna – eller just Rumänerna – och införlivade dem med sitt välde – något han kanske inte skulle ha gjort. Numera är det ju alla dessa ”rumäner” som uppträder likt erövrare i halva Europa, och försöker krossa alla oss andra istället.

Före 800-talet hade triumfbågen – gjord i importerad marmor från själva ön Marmara i Egeiska Havet utsmyckningar, precis som de i rom, men de förstördes av plundrande araber. Då Ancona hade sin romerska flottstation i bruk, måste hamnen verkligen varit något att se.

Här låg en av de mest betydande flottbaserna i hela värden, eller den värld man då kände till.

Basen fungerade ytterligt väl. Under 400 år av hedendom var alla roddare och allt manskap väl betalda. I den romerska flottan var Remiges, eller roddarna, visst inga galärslavar om någon nu trodde det, uta fria män som hade uppnått lönegraden Sesquipilarius, vilket innebar att de hade en och en halv gång så mycket betalt som den vanlige armésoldaten. Det var inte lite, om man betänker att 1200 sesteriter om året var minst 4 gånger så mycket som den normala årsinkomsten för en ”medelinvånare” i romerska riket på Trajanus tid. Olika försök har gjorts för att räkna ut sestertiens normala köpkraft, i dagens penningvärde; men jämförelserna haltar.

Kanhända skulle man jämföra med en årsinkomst på ca 12 000 USD, eller 81 200 SEK, medan en Milites eller marinsoldat i däckstjänst hade 1800 sestertier eller 4,5 normala årslöner. Det kanske motsvarade sådär 120 000 SEK, medan ”immunes” dvs tekniker och stabspersonal, hade minst 2400. Och ifall de lönerna syntes futtiga, så fanns det alltid mer att hämta, eftersom dubbla årslöner eller en extra månadslön kunde betalas ut direkt från frikostiga fältherrar – sånt var inget ovanligt – medan en vanlig ”flottkapten” eller Trierarch – ombord på en treroddare – kunde komma upp i en fast lönesumma av 14 400 sestertier, eller närmare 1 miljon kronor om året. En ”centurio classi, ordro secundus” eller en riktig Navarch – på ett örlogsskepp av betydelse – kunde se fram emot det dubbla, och en ”Navarchi Principies” eller Kommendörkapten i romerska flottan, tjänade på ett bräde sådär 57 600 sestertier om året, eller 48 gånger normalinkomsten – sådär 3,89 SEK miljoner om året…

Lite bilder på Treroddaren ”Olympias” – världens idag enda seglande antika Trireme, byggd på autentiskt vis. Tänk den som finge vara med och segla henne…

På den allra högsta nivån i det romerska flottsystemet – som man kan få lära sig på ett museum i Mainz, Tyskland – fanns bara två Marinkommandon, ett i Ravenna och ett i Misenum utanför dagens Neapel. Vårt land orkar just nu knappt med att upprätthålla ett halvt Marinkommando, och dessutom fungerar det skralt. De två Flottprefekterna över dessa ”Classis” eller Örlogsflottor hade sådär 200 000 sesterier per år att förfoga över – men nu kommer det stora ”strecket i räkningen” beträffar lönegraderna… Även den lägste roddare ombord skulle betala sin utrustning och till och med sina åror själv, och gick någon utrustningsdetalj förlorad, var det bara att köpa en ny ur statliga förråd – likadant var det på alla andra nivåer i systemet. Det går faktiskt att ro sönder åror genom att knäcka dem emot vattnet, det vet jag själv av egen erfarenhet. Ror man bara tillräckligt långt, fort och länge, kan man nöta ut många åror per år – kanske tre-fyra stycken.

En kapten ombord på en Trireme hade ansvar för sitt folk, och han skulle betala sjuklön eller pension i resten av deras liv, om de fick någon ”missio causarica” eller avsked på grund av invaliditet. På sin årslön skulle också Kaptenen underhålla hela skeppet med tjära, rep, tackel och tåg och allt annat som kunde behövas – och man har räknat ut att roddare och marinsoldater förmodligen inte tjänade något alls – mer än mat och uppehälle – under de två år de stod under utbildning, och att kaptener eller befälhavare för större flottenheter mycket väl kunde ”gå back” under ogynnsamma krig.

Flottan i Ancona hörde under Subprefekten eller den ställföretrände ”Varvsamiralen” i Ravenna, och var bara en av flera större baser i Adriatiska havet – det fanns till exempel en ”Classis Britannica” på Nordsjön, en Germani-flotta på Rhen och Donau, och en Svartahavsflotta också – i Ancona fanns helt säkert en ”Secutor” eller chef över Bas-Säk förbandet, med sådär 2 centurior eller 160 man till förfogande, en kurir- och sambandstjänst till lands med hästar, och ett högsta varvsbefäl, Vestiarius. Förutom det fanns där en stabschef, eller Cornicularius, och så cheferna för dåtidens M5 eller Ekonomi-enhet, Dispensator och Librarius, samt många många fler på organisationstablån. Att driva en flotta har alltid varit mycket dyrt, faktiskt dyrare än att driva en hel armé. När man löpte ut, med sina mer än 30 fullt utrustade fartyg, var och en med minst 70-80 roddare och 50-60 marinsoldater ombord, måste det ha varit något att se !

Numera finns det i Ancona bara kvar ett vackert, sentida litet rundtempel som påminner om alltihop, och som utgör en stilla plats att besöka, högst uppe på den bergshöjd som har utsikt mot havet, vänt åt öster och bort från den antika hamnen, vid en berömd strand, kallad ”Il Passetto”

Dagens Ancona är en tråkigare syn – i alla fall bitvis. Numera är det en tynande industristad, och mycket av det gamla centret bombades sönder och samman av allierat flyg under andra världskriget – även om stadskärnan är ytterst ”liveable” eller en levande italiensk stad med mänskliga proportioner, och inga hus högre än fyra våningar, samt förvånansvärt lite glas och betong. En sista blick på järnvägsstationen var allt jag unnade mig – för med bara fyra dagar till förfogande hade jag inte kommit till Adriatiska havets kust för att bada – något sådant var det aldrig någonsin tal om. Reser jag någonstans i Världen, vill jag resa aktivt och se mig omkring – vila kan man väl göra hemma – i alla fall om man har ett hem som duger !

En Hedning i Rimini (text från 26 Juli 2015)

Uppåt kusten från Ancona passerar man Pesaro, Giacomo Rossinis hemstad, och ett par andra orter utan större betydelse, eftersom Adriatiska Havets kust emot det glesbefolkade Le Marche nu blivit överexploaterat med badstränder. Rimini – som nu har 225 000 invånare och var regissören Fredrico Fellinis hemstad – är dock något att se. Till synes är den bara en lågt byggd, modern Italiensk stad med hus i 2-4 våningar, men när man kommer in i den möts man av ett fint medeltida stadscentrum och en mängd väl designade villor vid stranden, i stilar från Art Noveau och framåt via Art Deco.

Nej, verklighetens Rimni är inte exakt så som i Fellinis filmer…

Det som gjort Rimini mest känt är nog Fellinis film ”Amarcord” från 1973 – men den som tror att staden bara är fylld med storbystade damer i Tobaksaffärer, elaka Fascister som häller i folk Ricinolja, inbjudande socitetsdamer i stil med ”La Gradisca”, jättestora taland Mussolini-huvud och översexuella tyskalärarinnor – alltsammans saker som Signore Fellini tyckte präglade hans barndom – blir nog snabbt besviken… Inga motorcyklister som dödsföraktande far över torgen i 80 knyck eller mer stör nu friden, och Rimini är inte riktigt sådär som i filmerna – konstaterar jag vid min ankomst..

I stadens turistbyrå – i huset till vänster ovan – får jag en gratis karta av en leende ung Italienska, och sedan går jag in i stadskärnan, genom att följa gatan till höger i bild emot det fjärran kyrktornet. Men utanför en gammal kyrka – och på väg emot det första torget – möter jag vad som måste vara den moderna motsvarigheten till ”Volpina” – den mer eller mindre tokiga blondinen på stranden i Fellinis film – hon som anses vara halvt om halvt farlig, och som har en del problem när det gäller hennes förhållande till män. Hon ber mig genast om en cigarett, på Italienska – och när jag säger att jag inte röker – varesig tobak eller något annat – blir hon genast besviken…

Volpinas torg i Rimini – exakt vid den gula Vespan stod hon…

Jag förstår italienska tillräckligt bra för att förstå vad hon svarar. ”Karlar som inte röker,” säger hon, ”är det ingenting med. De är då inga riktiga män !” – Jag replikerar att hon åtminstone har regoli clari, och att hon är evidente eller väldigt tydlig i sina preferenser, vilket jag tycker om. En ärlig kvinna, rent av. Hon svarar att hon då bara hade tänkt sig konversera med mig, så länge den där cigaretten varade, och resonera om staden och livet, absolut inget mer – och jag tackar henne för hennes ärlighet. Såsom varande Hedning är jag ruskigt ”Straight Edge”. Jag röker inte, och jag dricker ytterst sparsamt. Jag ratar droger av alla de slag, förutom kaffe och te. Också mina egna levnadsregler är mycket klara, och jag skulle aldrig inlåta mig med någon som inte vore klar i sina preferenser, eller som inte visste vad han eller hon ville.

Påflugen må hon då vara, fast ingen tiggerska – cigarett emot konversation – det är ett fult hederligt byte – och kanske har hon tråkigt… Men nattetid, ska man nog akta sig för henne.. ”Ciao Volpina !” säger jag – ”Caccia fortunata” eller god jakt åt dig och lycka till med ”Il notte verndedi”, eller Fredagskvällen… som ju är Frejas stora natt.. Det är inget ont med dig egentligen, och det är inte ditt fel eller din skuld att du är alldeles som du är, och alltid kommer fortsätta att vara..

Längre fram på samma gata – Il 4 Novembre – ligger en intressant byggnad. Tempietto Malatestiana…

Det ligger alldeles runt hörnet, från stadshuset sett. Signore Sigismondo Pandolfo Malatesta(1417-1467) var alldeles avgjort en märklig man. Han var furste över hela Rimini, Fano och Cesena, slogs emot Turkarna i flera krig för Venedig, kallades för ”Riminis Varg” – dagens och gårdagens små Volpinor skulle säkert tyckt om honom, och föredragit hans sällskap till och med framför mitt – men kanske ser de också vissa tillfälliga likheter. Malatesta försvarade det rike han ärvt mycket framgångsrikt, särskilt emot Påven och den framväxande kyrkostaten – som ville beröva honom alltsammans. Också idag är han något av en hjälte, för vad Påvekyrkan gjorde emot honom, var onekligen mycket fult..

Signiore Malatesta tog sig år 1450 före att bygga om en ruffig och nedsliten gammal klosterkyrka tillhörande Franscicanerna, till hans version av ett antikt tempel, med hjälp av ingen mindre än Leon Battista Alberti, en av renässansens största arkitekter. Påven avbröt genast alltsammans och förstörde byggnadsarbetena – och fasaden är än idag ofullbordad – eftersom de kristna sorgligt nog alltid förstör vad som är vackert och eftersträvansvärt här i världen – exempelvis spottar de också på Volpina och kallar henne vid de fulaste namn, fast hon egentligen bara är oälskad, och väldigt missförstådd..

Trots att Malatesta hela tiden slagits för Påven också, och som legosoldat lojalt fört befälet över hans Arméer, fick Påve Pius II vad ser ut som ett slags hysteriskt anfall, och började anklaga honom för horeri, pederasti med sin egen son, incest, hustrumord, hädelse och ren djävulsdyrkan – enbart därför att Malatesta i själ och hjärta var hedning, och en man som inte trodde på kristendomen, som redan vid den här tiden hade blivit ganska urvattnad.

1449 uppges hans första fru Polissena ha dött under mystiska omständigheter, men hans älskarinna Isotta degli Atti – som han vid det laget hade fyra barn med – blev hans nya hustru istället. Isotta eller Isolde ska ha varit en av sin tids absolut vackraste kvinnor, och Malatesta älskade henne passionerat – det moderna bilmärket Isotta Fraschini lär ha uppkallats efter henne – och för att riktigt understryka hur mycket han älskade henne lät Malatesta placera hennes initial – ett I – brevid sin egen, och den elefant, som märkligt nog var familjen Malatestas vapendjur…

Den fullkomligt hysteriske Påven fick nu för sig att elefanterna skulle vara ett klart bevis för Satanism, fast ingen begrep hur det kom sig. Det gällde också Malatestas skyddspatron Sigismund, ett mycket tvivelaktigt helgon som i själva verket hade varit kung för Burgunderna – som stammade från Burgundarholm eller Bornholm, allt enligt Paulus Diaconus ”Langobardernas historia” och som dog redan på 500-talet. Malatesta avbildade sig själv tillbedjande helgonet – som hade en underlig mössa på huvudet – inne i kyrkan – och den mer eller mindre sinnessjuke påven, tog genast denna mössa som bevis på, att ”Sancto Sigismund” i själva verket skulle vara Djävulen själv, och att Malatesta vore Satanist, på något vis…

Bara de helt snurriga katolikerna, skulle kunna tro att denna vackra fresk av Piero della Franscesca innehåller något ovanligt, och vad det inre av Malatestas tempel nu angår, är det visserligen stilrent och fritt från mycket av den sedvanliga katolska smutsen, men dessvärre skiljer det sig inte mycket från kyrkor i gemen. För min del har jag alltid fått en kväljande känsla när jag besökt någon av dem, men för denna vackra byggnad vill jag göra ett undantag…

Där finns också en ganska märklig tavla i brons över en påstådd ”Sankt Ursus” eller Björn, som skulle varit en German i de romerska legionerna på 300-talet, och som till slut – efter en lång resa norrifrån – hamnade i dagens Schweiz. Signore Malatesta var i alla fall trogen sina nordiska förfäder. Också björnarna i kyrkan råkade illa ut, och användes som ett skrattretande ”bevis” för Malatestas påstådda synder. Själv förstår jag inte hur någon kan tycka att vanliga brunbjörnar eller elefanter skulle vara särskilt ”djävulska” eller onda på något vis – de är väl inte ”ondare” än djur i allmänhet, och kan man förresten alls påstå, att det skulle finnas ”onda” djurarter ? Djur är väl djur, liksom de flesta människor är just människor, och oftast kan vi inte rå för vilka vi är.

Malatestas kyrka går helt i renässansens stil, och är prydd med vackra bilder av antikens hedniska gudar, Mithra, Venus, Baccus och flera andra, som visar vad han verkligen var intresserad av här i livet..

 ”Malatestas Tempel” innehöll bilder av starka, friska människor, som inte böjde sig i skräck för någon inbillad ”Allsmäktig herre”. Sådant retade naturligtvis de kristna…

25 December 1460 anordnade Påven en mycket märklig ”Anti-Kanonisationsprocess” eller ett slags ”Baklänges helgonförklaring” där han förklarade Malatesta för Ohelig, och fördömde honom rakt ned i helvetet.. Han förklarades bannlyst och anathema, enbart därför att han förde befälet över ett självständigt land, och vågade ha sina egna åsikter om vad som var värt att tro på eller dyrka… Och Pius II ansåg, att detta bara skulle bli den första i en lång rad ”ohelighetsförklaringar” där människor skulle fördömas, svartlistas och trakasseras, enbart därför att de kunde tänka själva, eller vågade ha en egen uppfattning om vad de ansåg vara vackert eller eftersträvansvärt här i livet.

Malatesta däremot, fortsatte slåss – och 1461 lär han ha hämnats på Påven genom att binda fast den 15 årige biskopen av Fano vid en brunns-stång, och offentligt knulla den tonårige biskopen i röven på stora torget i Fano, varefter Malatestas hela armé log och klappade i händerna, sägs det… ( källa: the Spectator, 7 Augusti 2012)

En som gillade Malatesta, förresten, var vår nobelpristagare Verner von Heidenstam, som 1895 inkluderade en ”Malatestas Morgonsång” i sin bok ”Dikter”. Dikten är inte särskilt bra, men har sina poänger. I den låter Heidenstam Malatesta konstatera att de flesta mänskliga krig och motsättningar framstår som löjliga och fullkomligt absurda bråk för eftervärlden, och att de flesta stora män och kvinnor görs till pajasfigurer efter sin död – men varför då vara ledsen, och se livet i svart ? – Nej, livet är alltid värt att levas, låter Heidenstam Malatesta utropa, och döden är därför ingenting att vara rädd för, och han slutar:

”När jag i pannans testar stuckit fast

den nattens stjärna, vilken djupast glöder

åt Gudarna jag nickar välbekant:

– Vi möttes ofta, där min stig gick brant.

Min längtan fört mig emot ert famntag – bröder !”

Dagens Volpina skulle kanske kunnat sjunga den visan eller ”Morgonsången” hon med. Framemot klockan 11 går jag vidare genom Riminis gator. Där finns en ståtlig triumfbåge – vid den nordvästra stadsporten – och en gammal bro från Tiberius tid – år 21 – men fortfarande lika användbar – som nu leder över en igenfylld flod…. Vackra skulpturer, intressanta miljöer och nya upptäckter väntar bakom varje gathörn.

Jag märker att det överallt i staden finns anti-katolskt klotter, och att det måste finnas många moderna hedningar här – vilket kanske inte är så konstigt, med tanke på Riminis historia. Franscesca från Rimini, 1200-talets stora symbolfigur – hon som enligt poeten Dante lockades till sex pga att hennes älskare Paolo läste dikter för henne och därför för evigt var fördömd till Helvetet, är kanske verksam här idag hon också…

Mitt På Piazza Cavour – och stadens stadsteater – Rimini är ungefär lika stort som Norrköping – står en staty av Påve Pius II, alltså han som fördömde Malatesta till Satan och Helvetet, och som ”Anti-Kanoniserade” honom. Men på basen av den statyn har någon klottrat ”Amor Vincit Omnia!” eller ”kärleken besegrar allt” med stora röda bokstäver i spray-färg. ”Säg Franscesca, var det du ?”

Och, om man skulle sväva i någotslags okunnighet om vad stadens invånare numera tycker och tänker – i nästa gathörn finns följande klottrat:

 ”Game Over” står det – tydligt så att alla ska förstå – och sedan de kristnas avskyvärda symbolbild – det hemska tortyrinstrument, som utgörs av deras sk ”Kors” – sinnebilden för en skadlig lära, som alltid tryckt ned och hämmat mänskligheten. Nu tror ingen på den här katolska skiten längre, utan vill kasta hela den läran med allt vad det innebär på den historiens sophög, där läror av det slaget hör hemma, och det är nog lika bra !

Jag fortsätter över Piazza de Tre Martiri – stadens stora torg – där det står en vacker Caesar-staty i ena hörnet, och en kristen kyrka ligger vid en marmortrappa. När jag kommer rakt förbi kyrkan, kastar sig plötsligt ett tanigt kvastskaft till Zigenska ut genom kyrkporten – där hon stått och lurpassat – med en häxliknande gammal gumma i släptåg, och börjar skrika och yla ”Misercordia ! Misercordia !!” medan de båda två försöker sno mig på pengar..

Men se – det går inte ! Mina pengar och mitt pass förvarar jag på ett säkert ställe, och jag sätter upp vänster hand till ett stopptecken på gammalt svenskt Polis-manér. Den äckliga och smutsiga zigenskan ser det inte, så hon springer rakt in i min handflata med pang och tjong, och i nästa ögonblick ligger de båda tiggarkärringarna omkullslagna mitt på marmortrappan, därför att kärring nr 1 drar med sig den andra i fallet. Klang i fontanellen på dem båda två !

”Io sono Pagano Svedese – Senza Clemenza – Senza Misercordia ! Non me Frego !!” vrålar jag, så att alla på torget hör. (”Jag är en hedning från Sverige – utan Mildhet, utan Barmhärtighet !”) Uttrycket ”Non Me Frego” betyder egentligen ”Försök inte lura mig !” och är mycket användbart, inte minst om man använder det emot de lortiga romer, som i tusental översvämmar hela italien, och numera även vårt eget vackra land. Stilistiskt sett är det dock betydligt grövre, och kan uttydas ”Dra åt helvete !”

Rimni anses traditionellt vara en mycket ”röd” stad, liksom flertalet uninversitetsstäder i Emilia Romanga, men ändå hör jag hur alla Italienare samtidigt reser sig upp och klappar i händerna på de två Trattoriorna ni ser på bilder ovan, medan de skriker: ”Bravo ! Bravo !!”  åt mig, och lägger till ”Brighella – Scaramuccia Assansino, Bravo Bravissimo !”

Brighella är en sk ”zanni” eller lustigkurre ur Commedia dell Arte, i stil med Harlekin – som av vissa till och med anses identisk med Herla – den vilda jaktens eller Asagårdsreiens anförare – medan Scaramuccia är en spetsnäst fäktare, som ofta spelar mördarens roll…  Så vad är nu annat att göra – jag slår ut med händerna, bugar mig emot publiken och ler ett stort brett leende, medan zigenarkärringarna dryper av, och skamset försvinner från torget.

Några pengar fick de inte, eller för att citera den avslutande stroferna i Thrymskvida:

 hon skell vm hláut           kärringen fick slag så det skrällde
fyr scillinga,                       istället för skillingar,
enn haugg hamars            och hammarhugg fick hon
fyr hringa fiolþ.                istället för guldringars mängd.
Sva com Oþins sonr         – Så fick Odens son
endr at hamri.                  äntligen åter sin hammare

Så är det nämligen – Man får ingenting för ingenting – i alla fall av mig ! Den som bara tigger, lever som en parasit på andra människor och aldrig arbetar, skall heller inte äta. Genom ett helt liv har jag ärligt förtjänat mitt levebröd, och det har de flesta andra människor i Världen också. Stackars Volpina, till exempel – ger åtminstone en gengåva, eller något igen – vad de kristna än nu må säga om henne – och därför är hon ärlig, men det är inte tiggarna.

Därav detta, och därav mitt leende.

Och nu – lite Bella Musica:

”Guilty as charged – Guilty as charged ! On the left-hand path I ride. Proud and Damned, Proud and Damned – Sent to Hell by my own hand. But I am free as I can be – for I am fighting endlessly. ”

MASSOR av Kul med IRMINSUL – men ljusskygga Amerikaner vill ställa till med strul.. (inlägg från 12 Februari 2017)

Få av mina läsare torde känna till den lilla Tyska dubbelstaden Horn-Bad Meinberg, en liten håla med sådär 17 000 invånare – vilket är ovanligt lite för en kommun i Tyskland – strax nära floden Lippes källor i Teutoburger Walds vidsträckta skogsområde. Ingen skulle besöka dessa två skäligen trista och ointressanta byar alls, om det inte vore för en alldeles Världsunik natur- och kulturhistorisk sevärdhet i närheten – Externsteine -en märklig klippformation av höga pelare i sandsten, som jag även skrivit om tidigare, och själv besökt. Man vet att denna sägenomspunna plats varit helig för traktens Germaner redan på stenåldern, och att människor också holkat ur och förstorat naturliga grottor i berget, långt före några kristna överhuvudtaget kom till platsen, även om dessa kristna vandaliserat och förstört väldigt mycket där sedan dess – som överallt där kristendomen tillåts etablera sig…

Externsteine som jag själv fotograferat det, när jag besökte platsen 22 Juli 2011

På åttahundratalet kom Karl den Stores frankiska munkar till platsen, vandrande längs Deutsche Saltztrasse, en urgammal handelsled som redan var flitigt använd under romersk tid, och som finns kvar i form av vandringsled än idag..

De brände, skövlade och lade under sig allt i sin väg, bland annat den heliga Donars Ek, eller Irminsul, Världspelaren som Sachsarna kallade den, som kanske stått just här. För att riktigt gnida in sin seger i ansiktet på oss hedningar och för att förnedra platsen, gjorde de en mycket ful relief föreställande korsnedtagningen på platsen, där en avbruten Irminsul placerats rakt under det kristna korset – se bild ovan. Irminsul eller Yggdrasil – som också är både Världspelare och träd är en mycket känd hednisk symbol, som alltsedan dess dykt upp i mängder av olika sammanhang, som vi skall se.

Esoteriker och mystiker av alla sorter, inklusive frimurare, judiska kabbalister och förstås allsköns hedningar har använt symbolen och flockats till Externsteine ända sedan dess, men under 1990-talet fick tyska myndigheter avlysa platsen som naturreservat, efter det att diverse hippies, ”fornsedare” och andra mindre seriösa element använt platsen för rockkonserter, och skräpat ned något alldeles förfärligt, precis som vid Stonehenge, där allsköns oseriösa new age arrangemang fortfarande pågår i all sin betänkliga glans…

Såhär illa kan det se ut, efter det att ”fornsedare” varit framme. Tillhör du en ”naturreligion” ? Då är väl den första regeln, att du ska RESPEKTERA naturen och INTE skräpa ned i den !!

Nåväl. Byarna Horn – Bad Meinberg har under seklernas gång blivit liggande där de alltid legat, och sedan Externsteine fått sitt juridiska skydd – ett skydd som många liknande platser i Sverige ännu saknar så har ingenting stört idyllen. Ända fram till Nyårsdagen 2017 dvs. Då inträffade det nämligen, att några aldrig identifierade individer fått för sig att resa en ny Irminsul på toppen av en av sandstenspelarna…

Dessutom var skulpturen – en ej permanent anordning i trä – vackert målad i rött, svart och vitt – det gamla Wilhelminska kejsardömets färger, alltså de som prydde tyska riksflaggan före 1918… Nu utbröt plötsligt MORALPANIK i den lilla fridfulla dubbelstaden. De kristna började skrika fullständigt oartikulerat i alla upptänkliga media. Brandkåren i Horn-Bad Meinberg fick genast tillkallas, och fick 1630 på en vacker söndags-eftermiddag såga ned det ”fruktansvärda” belätet. ”Der Ding war massiv!” utbrast ortens brandkapten. Ja – det var ju inte klokt så skrämmande och hemskt det hela var.. Der Spiegel och andra tyska ”skandal-media” i form av kvällstidningar hakade genast på, och skyllde allt på stygga, stygga nynazister – trots att varken några sådana eller någon annan grupp någonsin tagit på sig ansvaret för det hela.  Visserligen fanns det ett antal högerinfluerade individer typ pegida som på sociala media i Tyskland utbrast att de tyckte att tilldragelsen var ”ganz lustig” och så, men det var det också många andra som tyckte, helt utan partipolitiska kopplingar…

Var det månne såhär de okända förövarna såg ut ? ( Artist’s reconstruction – Deutsche Polizei – katzenjammer !)

Här kunde nu denna historia tagit slut – men se – det gjorde den inte ! I USA satt nämligen en judisk figur som kallar sig ”the rational heathen” och en annan likaledes judisk herre vid namn Xander eller Alexander någonting på en sajt benämnd ”Hugin’s Heathen Hof” (en titel som otvivelaktigt inspirerats av mig – Hugin är ju tankens symbol) och ondgjorde sig över det hela. För egen del har jag inga problem med Mosaiska trosbekännare eller därmed likställda – jag tycker själv till exempel att Kabbala är ytterst intressant – men däremot tycker jag att det är problematiskt – eller rättare sagt rent hyckleri om en individ som gift sig judiskt, går i synagogan varje sabbat och dels säger sig vara Asatroende, dels jude lite som det faller sig utan att se den uppenbara självmotsägelsen i det, bara för att hetsa emot andra, och speciellt emot inbillade ”högerextremister” som dessa amerikanska judar vill se i snart sagt varenda buske, bara för lättköpta politiska poängers skull.

Man må minnas, att ”du skall inga andra gudar hava jämte mig” är det första, absolut mest grundläggande budet både för kristna, judar och muslimer, och är man en ärlig och hederlig människa – som 1Sigfridsson påpekade i det förra inlägget – kan man INTE vara Polyteist, dvs Hedning på samma gång som man är anhängare av NÅGON abrahamitisk religion – och det är hela saken…

Om Irminsul ska förbjudas, bara därför att någon olämplig grupp KANSKE använt den symbolen, vad ska man då säga om det kristna korset ? Borde inte ALLA kristna kors förbjudas genast, med tanke på hur mycket ondska som begåtts i deras namn ??

De RIKTIGA Asatroende bloggarna i USA, bland annat vår gamle bekanting Lucius Swartwulf Helsen – the Cleric of Hel har mycket riktigt vänt sig emot de herrar som velat fortsätta den tyska moralpaniken emot Irminsul – och sagt följande:

The only thing the Rational Heathen managed to do for me with this piece is convince me that a) they’re a piss poor example of a heathen, b) the Irminsul is worth fighting for, and c) Nazis make better heathens than the people over at Huginn’s Heathen Hof, because at least the Nazis do not reject what is ours, but rather stand up to the slings and arrows of society in order to honor that which has come before. So congrats to HHH, you have managed to be worse Heathens than the Neo-Nazis.

Och Jön Upsal, verklig Asatroende även han, skriver:

This sort of thing transcends politics, and should be something that everyone can agree is wrong.

Vad alla dessa amerikaner – som inte ens BESÖKT platsen det gäller – och hur kan de egentligen ”veta” att Extensteine skulle ha blivit ”förstört” av en högst temporär anordning som REDAN togs bort efter några få timmar – komplett missar. och helt utelämnar ur sin argumentation, är att det finns än värre exempel på vandalism av just Externsteine, som hela bråket om Iriminsul som symbol faktiskt gäller:

På klipporna finns numera sk ”runstenar” som moderna tyska esoteriker ristat in, vilka inte alls har med verkliga runinskrifter att göra.

Dessutom anlade Frimurare redan på 1700-talet ett sk ”soltempel” högt upp i en av klipporna med två andra pelarsymboler – Boas och Jachind – två pelare som ska ha stått i det Judiska Salomos tempel – så allt löst snack om att ”Extensteine has been defaced” stämmer helt enkelt inte.. Förutom det har Graal-mystiker, New Ageare, Rosenkreutzare och massor av annat folk också vandaliserat Extensteine under tidernas lopp, så att komma och påstå att platsen skulle vara ”förstörd” bara för att någon placerar en löstagbar Irminsul i trä på den, är helt enkelt nys..

 

Tydliga exempel på graffitti – men detta säger inte tyska tidningar ett enda ord om…

Redan 1600-talets furstehus av Lippe gjorde egna inskriptioner på platsen, och det har många andra gjort också – och dessa inskrifter är irreparabla, inte alls ”löstagbara”

 

Det är nästan så man frestas upprepa vad som under antiken klottrades i Pompeij: ”O du mur – att du inte rasar under tyngden av alla dumheter folk skrivit på dig”

Vem ska man egentligen anklaga för det hela ? Detta är snarare ett verk av vanliga turister, inte extremister...

 

Och för övrigt.. Irminsul har också kombinerats just med kabbala, den judiska mystiken har ju också sitt ”Livets träd” så varför amerikanska judar – som ingenting kan och ingenting vet – ens om sitt eget folks ockultism och religion – ska bli så upprörda, är mycket, mycket svårt att förstå..

Också bland Tyska Asatroende har den allerstädes närvarande MORALPANIKEN gripit omkring sig. Till och med den annars ganska vederhäftiga och sakliga ”Asatru zum Selber Denken” (Asatro för dig som kan tänka själv – i motsats till ”forn sed för dig som inte kan tänka alls !”) ondgör sig nu över det hela – och kallar Irminsul för en ”misstänkt symbol” !!

Då undrar man ju varför… I och för sig kan jag förstå Martin M och de andra tyska Asatroende – dessa är formligen livrädda för nazi-anklagelser – och gör vad som helst för att verka ”politiskt korrekta” av ren rädsla – också i dagens Tyskland – andra världskriget tog visserligen slut för över 70 år sen – men vissa tyska trauman sitter i…

Å andra sidan kanske dessa tyskar inte ska ”ta bröhackan så full” som vi säger i Sverige, eller ”mit viel kleinere Buchstaben reden” som man ibland säger i Tyskland. Eldaring, det Tyska Asatrosamfundet, har ju en förbundssymbol som ser ut såhär:

Detta är tydligt och klart 4 algis- eller älgrunor formade till ett solkors, och det vet väl alla mina läsare att redan Laila Freivalds, Justitie-Minister i Sverige av alla länder, faktiskt ville förbjuda Solkorset som symbol, under påståendet att det skulle vara just nazistiskt ? Nu gick det förbudet aldrig igenom, därför att Solkors finns också i kristna kyrkor, redan från medeltiden och framåt, samt i Kiviksgraven, för övrigt…

Och dessutom – titta här !

Detta är den OFFICIELLA VAPENSKÖLDEN för Staden Vaasa i Finland (över 67 000 invånare ) INGEN i Finland har PROBLEM med det…

Just det – den sk ”Vasen” i det Svenska Riksvapnet, som staden Vaasa också bär, är fortfarande hjärtsköld i Hans Majestät Konungens av Sveriges Vapen, Carl Gustav Folke Hubertus Bernadotte himself minsann – ingen ringare person – och bär HAN av alla människor en Irminsul, ja då tusan duger väl det för vemsomhelst, antar jag…

Också Livgardet i Sverige och flera andra militära förband har haft detta tecken officiellt påmålat sina bilar och fordon. Många tror fortfarande – felaktigt – att ”vasen” som symbol skulle vara någotslags blomvas, eller ha med en sädeskärve att göra, men den teorin har många vettiga heraldiker avskrivit för länge sen…

Andra har gissat på att Vasen skulle ha med ett armborst, ett medeltida murankare (sk ”ankarslut”) eller en sk ”stormvase” (med andra ord ett fasces-knippe, eller en faskinbunt – fascismens urgamla symbol, hämtad från det antika rom) och alla PK-människor skulle väl därför kalla Hans Majestät Konungen för fascist – eller ?

Ja, man kan verkligen undra…

Enligt vissa skulle Vasa-ättens vapen på 1300-talet ha sett ut såhär… Släktskapen med Irminsul är fortfarande säker…

Apropos det här med ”hemska symboler” eller vad somliga vill tolka in i alldeles vanliga sköldar och vapen, inklusive just Irminsul som symbol:

2011, när jag besökte Extensteine, gjorde jag också tillfälligtvis ett besök på Deutsche Panzermuseum i Munster med U (att skilja från Münster med Ü som är en helt annan stad i det Tyska Westfalen) och Panzer Lehr-divisionen, som jag för min del trodde lagts ned och upplösts för länge sen – på tiden det begav sig var det ju 30-40 personer i den (av en pansardivision på mer än 14 500 man) som blev arresterade för krigsförbrytelser, och sånt har ju tyskarna en smula svårt med…

Panzer Lehrs gamla vapensköld sitter fortfarande (2011) kvar på stridsvagnar och andra fordon..

Fast dess officiella symbol har numera Westfahlens vita häst som kännetecken…

Men nej, men nej – Panzer Lehr lever i högönsklig välmåga, också i dagens Tyskland – och bakom muséet såg jag en avgångsklass av dess elever uppställda för ”medaljparad” så jag ställde mig i givakt, så länge ceremonin varade.. Inga andra turister gjorde samma sak, och mycket riktigt – när ceremonin var över såg jag en herre med skärmmössa och överstes gradbeteckningar komma gående emot mig – nuvarande skolchefen på just Panzer Lehr, för övrigt… ”Sind sie auch in die Panzertruppen ?” frågade han mig, mycket artigt. ”Jawohl, herr Oberst” svarade jag – jag är visserligen bara ett bättre beprövat svenskt underbefäl från Skånska Dragonerna, men svart basker har jag burit i alla fall – aber nicht für heute, als der Herr Oberst frelich sehen kann… (i Tyskland tilltalar man en officer med ”herr” – och det gör man för övrigt även i Finland, om ni inte visste) Jag uttryckte min stora förvåning över att det såpass beryktat förband fanns kvar, trots allt…

”Ach so!” svarade den tyske skolchefen. ”übrigens haben sie ja im Schweden auch heutzutage InfSS, ArtSS, KavSS und sogar LedSS im Enköping, nicht wahr, so WER sind sie denn, unsere Bundeswehr zu kritisieren.. ?”

Detta är helt korrekt, och det påpekade jag också. Vår infanteriskjutskola förkortades InfSS, men sjöstridsskolan eller SSS finns fortfarande kvar, och för övrigt kan man inte hetsa upp sig på rena bokstavskombinationer – för då har man nog själv en bokstavskombination av någotslag – eller så är man en PK-idiot..

Alla Amerikaner är inte Idioter, men ganska många Idioter är Amerikaner…

Enstaka enheter i Bundeswehr har Irminsul som officiell symbol…

33 Pz Bataljonen har kvar ”Afrika Korps” gamla palm, fast utan ett visst kors.. farligt – eller ??

Mot DUMHETEN kämpar själva gudarna och till och med Skolchefer förgäves, sägs det…

Politiska Mord: Berättelsen om Urmakaren, som visste vad klockan var slagen… (inlägg från 12 November 2017)

Mord är aldrig rätt. I veckan avslöjades det, hur en diakon i ”Svenska” Kyrkan (eller rättare sagt den evangelisk-lutheranska kyrkan i Sverige) under flera år intrigerat för att få mördar-pastorn Helge Fossmo frigiven, och hur man i hemlighet skulle anställa honom i samma ”svenska” kyrka. Se i föregående inlägg. Men finns det då omständigheter, då exempelvis politiska mord skulle kunna vara berättigade ? Kan man så att säga mörda en president, en rikskansler eller ett statsöverhuvud, och därigenom rädda livet på många människor, även om man utsläcker ett liv på kuppen ? Eller är det rätt, moraliskt sett, att döda en politiker, för att därigenom undvika exempelvis världskrig, eller något större ont, ifall man nu kan göra det ??

Ja, envar får väl besvara denna fråga som han eller hon vill och kan, men för egen del tror jag inte politiska mord förändrar så värst mycket. Palmemoret i Sverige exempelvis, ledde inte till någonting,politiskt sett och Svensk Socialdemokrati behöll sina traditionella skygglappar. I USA har man upplevt minst fyra presidentmord under historiens gång, tror jag, men inte heller dessa förändrade det landets politik det minsta. Men, för tre dagar sedan, onsdagen 8 November, kunde vi fira årsdagen av Johann Georg Elsers attentat emot Hitler på Bürgerbraukeller i München år 1939 – ett attentat, som ifall det bara lyckats, skulle kunnat ändra den här planetens historia för all framtid.

Först på 2000-talet vågade man i Tyskland erkänna Georg Elsers politiska betydelse…

Elser var bara en vanlig industriarbetare, och hade ingen större utbildning. Han slutade skolan som 12-åring, och började arbeta på ett gjuteri i sydtyskland när han var 15. Han tvangs sluta på grund av hälsoskäl, och efter att en tid ha arbetat på att göra träpropellrar till Dorniers flygbåtar nere vid Bodensjön, blev han anställd vid en urfabrik. Det var 1925, och så långt innehöll Elsers liv ingenting ovanligt. Han övertalades av en annan diversearbetare han delade rum med att gå med i kommunistpartiet, men Elser var en synnerligen ljum kommunist, som samtidigt gick med i ”Trachtenverbund” – en organisation för bärandet av folkdräkter, vandrar-organisationen Wandervögel och en lokal förening för citterspelande och folkmusik, och han var nog mera tysk patriot än någonting annat. Redan 1925 började Elser tala om att någon borde mörda Hitler och göra något åt nazisterna i Bayern, vilket alla hans röda partibröder dömde ut som nys, snack och dessutom orealistiskt eller farligt.

Åren gick, och Hitler blev Rikskansler, liksom Donald Trump blev president i Amerika. Elser noterade att lönerna ständigt sjönk, även om depressionen i Tyskland var över, men en vanlig arbetares lön, som år 1929 kunnat sättas till en mark i timmen, hade 1938 sjunkit till 68 pfennig, och dessutom hade inkomstskatten höjts från 10 till 20 % – och vart gick pengarna ?

Sedan 1936 hade Elser arbetat på ammunitionsfabriken Waldenmeier, och där hade han till och med fått arbete på avdelningen för sprängkapslar och stubintråd, ett arbete där han kunde få användning för sitt finmekaniska kunnande – men kort efter det tog han arbete på ett stenbrott, och lyckades efter några månader hamna på kontoret, där en ansenlig mängd ”Donarit” (efter Donar, det tyska namnet på Tor) förvarades i ett låst kassaskåp. Ingen visste om det, men under två år filade Johann Elser på lediga stunder på en extranyckel, som skulle kunna öppna kasssaskåpet. Världskriget kröp hela tiden närmare och närmare, och även om Elser var helt ensam, beredde han sig på att stoppa alltsammans. Tyvärr kom han antingen försent, som vi ska se, och enbart den oturen kom att förfölja honom under resten av hans liv.

Resultatet av Elsers bomb 8 November 1939 – tyvärr exploderade den åtta minuter försent !

8 November 1938 – året före Elsers bomb – var han redan på plats i München för att höra Rikskanslerns sedvanliga tal på Bürgerbräukeller – för nu måste diktatorn stoppas ! Elser gick inte in medan det årliga talet pågick, men han åt en stilla ”arbetarmåltid” för en mark efter talet och såg sig omkring. Dessutom var han på plats följande dag, då ritualen upprepade sig, och passerade faktiskt kyrkan Heligengeist, där en annan tilltänkt attentator – schweizaren Maurice Bavaud – satt med en pistol i handen – men det var innan man arresterade Bavaud  för att ha åkt utan tågbiljett, för hur det nu än var, så överlevde det tyska statsöverhuvudet på den tiden inte mindre än tjugo attentat – som alla misslyckades på grund av tillfälligheter...

Elser påstod senare i förhör att det var först 8 November 1938 som han beslutat sig för att göra något konkret, och att han fick syn på en stor pelare täckt av en flagga i Bürgerbräukellers stora balsal, en trappa upp från gatan, och insåg att om någon kunnat placera en tidsinställd bomb – något som ingen visste vad det var på den här tiden – inuti pelaren, så måste diktatorns liv vara slut. Han var ju trots allt urmakare, och kunde allt om hur man byggde och konstruerade den sortens mekanismer… I själva verket måste Elser ha brottats med de planerna även långt tidigare, men det var enbart efter två-tre år som han fick tillfälle att sätta dem i verket, och historien om hur han gick till väga, är faktiskt så spännande att den förtjänar att återberättas…

4 april 1939 befann sig Elser åter i München, och lyckades faktiskt gå rakt in i festsalen, som för tillfället stod olåst. Där tog han fram penna, ppapper och måttband, gjorde en snabbskiss av pelaren och gick fem minuter senare ut därifrån, utan att ha blivit observerad. Elser var nu åter arbetslös, och försökte mycket riktigt få arbete som kypare på Bürgerbräukeller – det gick inte, men han tog ett foto med tre fnissiga unga flickor, som han övertalade att posera framför den stora pelaren, och samtidigt fortsatte han snatta ihop små, små kvantiteter sprängmedel från stenbrottets kassaskåp – i maj 1939 hade han över 50 kilo, plus ansenliga mängder pentylstubin, tändhattar och allt annat som hörde till – hans hyresvärdinna frågade honom faktiskt vad som fanns i trälåren under hans säng, men Elser svarade bara, tyst och konspiratoriskt: ”Det är en uppfinning, som jag håller på med – en dag ska den göra mig berömd !”

5 Augusti 1939 – bara en knapp månad före det att andra Världskriget skulle bryta ut, var Elser klar för att inleda fas 2 i sina operationer. Nu åkte han till München igen, och skaffade sig ett hyresrum i staden, samtidigt som han också hunnit med att skaffa sig en 18 cm granathylsa att packa sitt sprängämne i, och nu började han gå på Bürgerbräukeller varje kväll, och blev bekant med de söta uppasserskorna och den halta schäfern Ajax, ställets enda vakthund, som Elser punktligt försåg med frikadeller och andra godsaker. Varje kväll 22.30 – när stället stängde – dröjde sig Elser kvar, gick in i den stora samlingssalen, skruvade bort den träpanel som täckte den stora pelaren och började med mejsel och stämjärn knacka ur ett hålrum, stort nog för att gömma en mer än meterhög granathylsa i. Han höll på i ungefär 30 nätter, jämnt fördelade över flera veckor och månader, och det faktum att han höll ut; visar hur ihärdig han var.

Somliga HANDLAR där andra bara tyst accepterar vad som håller på att ske…

Murbruket och putsresterna sopade Elser sorgfälligt upp, och samlade i en resväska, vars innehåll han i gryningen brukade tömma i den kalla floden Isar, som fortfarande rinner genom München. Först på torsdagskvällen 2 November var han färdig. Kriget hade nu brutit ut, och Tyskland hade invaderat Polen, men Elser tog god tid på sig, eftersom han visste, att Hitler i vanlig ordning aldrig försummade det årliga talet på Bürgerbräukeller, och efter att ha arbetat i det tysta hela natten, hade han packat in 25 kilo sprängämne i pelaren, men nu behövde han en natt till, för att få plats med urverrksmekanismen. Lördagen 4 November var det fest med dans på Bürgerbräukeller, och det hade Elser helt missat. Ändå löste han inträde som om inget hänt, blandade sig med gästerna, väntade tills klockan ett på natten, och installerade sitt urverk. Det dröjde ända till klockan sex på morgonen, och efter att ha besökt sin svåger i Stuttgart besökte faktiskt Elser Bürgerbräukeller en sista gång, för på onsdagskvällen framåt nio 8 November smög han sig faktiskt in för att kontrollera, att urverket gick rätt, och att dess tickande inte hördes…. Lägg därtill, att koncentrationsläger och liknande, liksom villkorliga arresteringar redan var verklighet i dåtidens Tyskland – men Elser var en kallblodig man, mycket modigare än de flesta..

Nu fanns alltså 50 kg sprängämne, apterat och klart, bara en meter från bakhuvudet på Rikskanslern, som skulle stå där och tala knappt tolv timmar senare. På första parkett bland åhörarna skulle också herrarna Himmler, Goebbels, Heydrich, Hess, Rosenberg och Frank sitta – och Elsers bomb hade säkert och smidigt dödat dem allihop på en enda gång, ifall allt bara fungerat.. I själva verket dödade den 8 personer, och skadade 63, varav minst ett tjugotal fick allvarliga skador.

”Vilken djävla smäll, Sickan !”

Men nu bar det sig inte bättre än att Hitlers vanliga kurirplan tillbaka till Berlin inte kunde lyfta, på grund av dåligt väder i November, och hela sällskapet måste därför ta tåget tillbaka till Berlin. Detta ledde i sin tur till att Hitler skyndade på sitt tal – kriget hade ju redan börjat och han hade viktigare saker än att tala till de ”redan frälsta” att tänka på, så han avslutade talet 8 mintuer för tidigt, och hann lämna byggnaden 14 minuter före sitt hårt ansträngda schema. Bomben small planenligt exakt klockan 21.20 på kvällen den 8:e, men då var allt för sent. Ironiskt nog fanns det också ett nytt kurirplan, kallat ”Max Immelmann” men det blev klart för insats bara två dagar senare – och det skulle ha klarat både regn och dimma, men nu sattes det inte in, beroende på rena tillfälligheter…

Själv hade Georg Elser tagit en ångare på väg över Bodensjön till Konstanz, men bara 70 meter före den Schweiziska gränsen blev han stoppad av två gränsvakter, och i hans fickor hittade man mycket riktigt ett vykort över Bürgerbräukeller, diverse skisser över tändmekanismer och annat – Elser hade i sin fåfänga tänkt gå till tidningarna i Schweiz och avslöja alltihop, men om han bara hållit tyst om saken hade han klarat sig. Så blev det nu inte, utan han fraktades till Berlin där man torterade honom i åtta dagar, bland annat med morfinderivat (sk ”sannings-serum”) när inget annat hjälpte, men man fick inte fram så mycket mer med hjälp av det. Även om man i dåtidens media förstås ljög, precis som i nutidens svenska media, lyckades man aldrig riktigt dölja det faktum att Elser handlat helt ensam, på eget initiativ och utan medhjälpare. På Führerns order höll man också liv i honom ända till 9 April 1945 – då kriget var officiellt slut, och även om Elser då återigen bara var 18-19 minuter från befrielsen,  överlevde han aldrig det krig, han hela tiden försökt stoppa.

22 m hög muralmålning till minne av Elser i dagens München

Vad hade hänt, ifall Elser lyckats ? Hur hade Världen sett ut idag ?? Man måste komma ihåg, att även om Storbritannien och Frankrike formellt sett förklarat krig emot Tyskland för Polens skull, var västmakterna ytterst ovilliga att sända någon som helst hjälp till Polens försvar, och några konkreta krigshandlingar i väster utspelades aldrig förrän våren 1940, då ”Fall Gelb” eller det stora anfallet på Frankrike, Holland och Belgien rullade igång. Förutsättningarna för att Tyskland skulle lyckas med det var också föga gynnsamma, och berodde ytterst på att Molotov-Ribbentropp pakten gett Tyskland ett skenbart lugn i Öster.

Man kan bara spekulera om hur det hela sett ut. Trots att pakten Sovjet och Tyskland emellan var undertecknad redan 29 September 1939, hade Stalin och Sovjet långt framskridna planer på att anfalla Tyskland senast hösten 1941, men som vi alla vet kom Hitlertyskland att anfalla först, och med en arméledning som var vingklippt till följd av utrensningen av Tuchatjevskiji och de andra marskalkarna, stod sig Sovjet till en början slätt. Många politiker i Väst ville också undvika krig – och fredsvilliga personer i Tyskland, inklusive Rudolf Hess – vars vädjan till Churchill skulle förklinga helt ohörd – saknades inte heller. Utan Hitler hade det nog aldrig blivit något ”Fall Gelb”, utan vad som hänt kunde blivit att Sovjet och Hitlertyskland kastade sig över varandra i Östeuropa, och utan Tysklands åderlåtning av Sovjetunionen på 20 miljoner civila och soldater, får vi också komma ihåg att Stalin faktiskt skulle kunna ha vunnit en mycket mer grundläggande seger än han faktiskt fick.

Tyskland hade fortfarande varit en totalitär stat, även om Elsers attentat lyckats, men det hade inte blivit någon ”Wannsee-konferens” eller någon slutgiltig lösning, eftersom Heydrich också strukit med i attentatet. Stalins vinterkrig emot Finland, som inleddes 30 November 1939, berodde ytterst sett på Molotov-Ribbentropp pakten, och samtidigt ska man också komma ihåg att både Storbritannien och Frankrike hade långt framskridna planer på att anfalla inte bara Narvik, utan också de svenska malmfälten i norr. För Nordens del hade alltså en ”lyckad” utgång av Elsers attentat inneburit, att vi dragits in i stormaktskonflikten på ett högst reellt sätt. Finland hade hamnat under Sovjets intressesfär, och Norra Sverige under de allierades – och det kunde mycket riktigt ha blivit krig här med. ”Weserübnung” eller det tyska anfallet på Danmark och Norge 9 april 1940 var något som tyskarna bara utförde med allra största tvekan, eftersom det drog resurser både från deras anfall i väst och den planerade Sovjetinvasionen, och det var mer än de egentligen hade råd eller tid med.

Nu avbröt Stalin sitt anfall på Finland, som vi alla vet, efter Tyska påtryckningar och efter ett heroiskt försvar, men det är inte säkert att det gått så, ifall Tyskland och Sovjet redan varit i luven på varandra genom ett ryskt anfall våren 1940. Och – om Tyskland nu erövrat Norge, och tungvattenanläggningen i Rjukan verkligen börjat producera på allvar, hade vi kanske fått se tre stycken kärnvapenmakter år 1945 – USA, Hitlertyskland och Stalins Sovjetunion – med konsekvenser för den globala maktbalansen som vi sällan kunnat tänka oss…  Slutresultatet, tror jag, hade blivit ett åtskilligt starkare och långvarigare Sovjet med Tyskland som enda garanti för ett så småningom alltmer demokratiskt mellaneuropa, ett Tyskland som aldrig förstördes eller bombades sönder och samman, och så till sist ett starkare Europa utan islam, någon gång under 2000-talets första årtionden.

Elsers handlande visar i alla fall en sak. En enda beslutsam individ, kan – rätt placerad och om han tänker och handlar rätt – ändra hela den mänskliga historien. Diktaturer kan stoppas, och kvävas i sin linda. Långt borta på Island har ingen mindre än Håkan Juholt – en mycket osannolik attentatsman, får vi väl säga – nyligen sagt att även Stefan Löfvéns Sverige håller på att utveckla sig till en diktatur, även om vi väl får konstatera, att Regeringen Löfvén – trots ”Mollgan” Johansson, Romson och många andra, än så länge ligger hästlängder efter Hitler och hans anhang.

Sant är emellertid, att Elsers väg alltid står öppen, för de som nu till äventyrs vill vandra den. Jag rekommenderar verkligen inte något sådant, men tänk på förhållandena i det land vi nu tyvärr lever i – och vad de kan utveckla sig till…

Och vem kan egentligen veta, om inte också dagens Regeringar, hela Världen över, håller på att mobilisera hela arméer av ”Mini-Elsers” eller attentatsmän, som väntar på sitt tillfälle ??

Jag väljer att sluta detta långa inlägg med en vacker sång, som skrevs och framfördes samma månad – bara några dagar efteråt – 13 November 1939 i en spelfilm, som var populär just då. Om inte annat, speglar den ganska väl de stämningar, som det annalkande kriget och förstörelsen måste ha rört upp hos folk, och inte bara Elser själv, den gången. Det är som alltid nödvändigt att handla, för där rätt blir orätt, är motstånd plikt.

Minns nu detta, ack ni hedna och ni ludna !

Reseminnen – från Düsseldorf (inlägg från 2024-07-29)

”I vas born in Düsseldorf, und dat’s why dey call me Rolf…”

– Uselt försök till skämt från Mel Brooks film ”The Producers” (1967)

Det finns platser i livet man hela tiden återkommer till, fast man kanske inte borde. Düsseldorf, den tyska storstaden som er Hedning hunnit med att besöka inte mindre än fyra gånger under sin levnad, hör alldeles avgjort till de där platserna. Staden vimlar av konstmuséer, därför att dess tid som centrum för kultur och konst går hela vägen tillbaks till Johann Wolfgang von Goethe, om nu någon vill veta – han har också ett eget museum i staden, som är skäligen urvattnat nu – mer och mer av de permanenta utställningarna har tagits bort, och ersatts med tomma ytor, dekorerade med intetsägande teckningar för småbarn. Det finns också ett stort filmmuseum, nedturistade ölhak som ”Im Füchsen” och ”Heurige” där man kan dricka altbier – men jag skulle rekommendera mer genuina krogar på smågatorna i Düsseldorfs gamla stad intill Rheinuferpromenade, ifall ni alls kan hitta något bra utbud av lokala öl, vilket blir svårare och svårare nuförtiden.

Så sa Kurt Schwitters redan 1919...

Det här året – 14 till 15 Juli närmare bestämt – hade jag bara lite tid till förfogande. Spanien skulle möta England för UEFA-finalen i fotboll, på det som var Frankrikes Nationaldag, och hela staden var nedlusade med stora skaror av fotbollsfans, som gjorde hela innerstaden, området kring Hauptbahnhof och ”Die Kö” eller Königsallé – stadens paradgata som bara innehåller dyra varuhus och inte så mycket mer ännu trängre och svårare att ta sig fram på än vanligt. Folkhopar och ävlande människomyrförsamlingar (för att citera CJ Almquist) tillhör inte mina stora intressen här i världen, och när det blir så trångt att du inte kan röra dig ens 30 cm i sidled, samtidigt som någon typ av förflyttning framåt ändå måste ske är ingen stad i Europa eller någon annanstans i Världen att rekommendera.

Goethe hade ingen fungerande kamera, men behärskade färglära och vetenskaplig optik

När pöbeln hela tiden skriker i dina öron, och du inte heller kan säga ett enda ord på Engelska utan att få på käften – hårt, brutalt och kraftfullt, därför att alla tyskar ihållande höll på Spanien, så är det heller inte så roligt att leva. Nu är ju er Hedning fullständigt tysktalande, och för mig var årets Fussball mit Ballermänner därför inga som helst problem, men jag såg ett stort antal amerikaner på järnvägsstationen, som råkade illa ut – eftersom de uppförde sig ungefär så, som amerikaner i allmänhet gör; när de är utomlands.

Blick från Hofgarten och ett modernt konstmuseum…

Parkerna på stadens nordsida; ut emot flygplatsen, Arno Brekers gamla villa, det enorma monumentet med de tre Nornorna och diverse arkitekturutställningar från 1930-talets första år, före nazismen – och vad de kom att betyda för Socialdemokratins samhällsbygge här hemma i Sverige (innan det råkade totalt på dekis under 2000-talet) har jag redan beskrivit annorstädes på denna blogg, så det är ingen idé att jag upprepar mig. Hofgarten, och hela det långa parkstråket fram emot Ehrenhof /Tonhalle går fortfarande utmärkt att gå ostörd i, och det gäller också Düsseldorfs zoo, förorten Grafenberg och Aaper berg, som inte är något apberg modell Råsunda eller rättare sagt Osunda, utan bättre än sitt rykte. Sjöar, dammar och stadsdelarna Lörick och Oberkassel på andra sidan Rhen – alltså den västra stranden – är fortfarande njutbara, liksom området kring Düsseldorfer Turm, det stora utsiktstornet av 80-tals snitt.

En Rhenbro för mycket ?

Jag minns andra tider, andra platser och människor. Den oändligt fula kyrkan St Lambertus i brungrått tegel med sin illa restaurerade 1950-talsgränd bakom fasaden mot Rhen ligger fortfarande där den alltid legat. Här finns ett ännu fulare och frånstötande ”kalvarium” från 1800-talet i grå betong på baksidan, som verkligen får dig att kalva, ja att spy på gatan och det med besked – detta år såg jag två fotbollsfans göra just detta vid åsynen av alltihop. Det var också precis här jag mötte HENNE för nu snart över tio år sedan. Die Punkerin – Punkerskan från Düsselddorf.

Hon var en liten, jippig och blonderad punk-tjej på några och tjugo, som gick förbi i vimlet. Men när hon såg det fula Kalvariet, ja då fullkomligt brast det för henne, liksom det brast och brustit för mig. ”HOMOSEXUELLE SADISMUS ! HOMOSEXUELLE SADISMUS !! HOMOSEXUELLE SADISMUS !!!” bara SKREK hon, rätt ut – för vem som helst som råkade befinna sig där, eller var inom hörhåll – vilket måste ha varit innanför en radie av ungefär 250 meter, för trots sin späda kropp, förfogade hon över väldiga röstresurser – det blir så är en ung kvinna skriker i falsett.

Det var då jag omfamnade henne, och kysste henne mitt på munnen. Hon blev inte alls överraskad, inte heller av min försäkran om att ”Du bist meine Tochter, ein schönes, braves Tochter – ja genau das bist du, kleine Punkerin und was aber sonst Punkst los mit dem Ganzem Punk !” Hon avslöjade hela kristendomen eller krystendumen genom sitt rop – för lika lite som jag ville hon tro på något så dumt eller krystat. Alla dessa nakna män  trettioårsåldern, som vällustigt vrider sig på sina tortyr-instrument till kors, iförda minimala ländskynken som knappast döljer utan istället framhäver deras köns-organ… Vad ÄR kristendomens hela ikonografi och detta ständiga frossande i jesu nakna kropp, blödande sår och så vidare annat än just – ja hon sa ju det ! – Homosexuell Sadism…?

Man kan bara kalva rakt ut över alla dessa kalvarier och sånt som de kristna hänger sig åt…

Vem kan vara såpass dum, att hon eller han kan tro på en såpass smutsig, äcklig och på alla sätt frånstötande Mellanöstern-religion, lika förkvävande som Islam, nu när kärleken, Freja, Idun, Farbror Frej och alla sunda gudamakter ändå finns ? Bara ”halvkönisar” och kacklande ”hens” eller alla dem, som drabbats av hastigt påkommen ADHD-HBTQB eller vad det nu ska heta kan tro på något sådant. Jag för min del gör det inte – och det gör inte punkarna i Düsseldorf heller, det fåtal av dem som ännu finns kvar, det vill säga. ”Jedem das Seine” som det heter i Tyskland – och det visste redan Goethe och Schiller, fast de som oftast befann sig i Weimar, en annan stad som jag också besökt.

Vackra byggnader från en tid, då man insåg att Polyteismens antika stilspråk är och var sunt.

Jag minns andra år och episoder från samma stad också. En gång, på 1980-talet – då Inter-railresor och liknande var på modet. Ungdomen av idag tränger väl ihop sig på Ryanair eller Flixbus, om de nu reser någonstans i Europa alls. På Friedrichstrasse – tror jag – låg en gång Düsseldorf Ramada Inn, som strax före Covid-åren blev flyktingförläggning, och därefter revs. Här upplevde jag ett missöde, en gång under 1980-talets slut, eftersom jag råkat få näsblod i sömnen, och hela vänstra ögonhålan hade fyllts av till hälften igentorkat blod. Den föga bekväma polyester-kudden klibbade fast vid ansiktet, och sådär klockan 0300 på natten en vacker söndagsmorgon var jag tvungen att slita bort den från min kind.

Så vacklade jag mot badrummet, där det ju fanns handfat och vatten, men på vägen dit genom ett nedsläckt hotellrum råkade jag stöta till en full-längds spegel, som hängde bredvid badrumsdörren, så att den föll i golvet, och lämnade ifrån sig några skärvor utan att bli helt knäckt.

Väl inne i badrummet försökte jag laborera med dasspapper och hett vatten, men det gick inte, eftersom vänster öga fortfarande var igensatt. Jag fortsatte med bomullstussar och mera varmvatten, men det gick inte heller. Sedan övergick jag till varma frottéhanddukar, men de blev bara blodfläckade, och framåt klockan 0345 på morgonen – jag skulle upp 0530 för att ta ett tidigt tåg – övergick jag till badkaret, fyllde det med vatten och flytande tvål från hotellet, samt lade mig med huvudet under vattenytan en stund. Jag kunde ju andas genom näsan, och via tvålens inverkan flöt det järn- och blodhaltiga vattnet ovanpå, och lämnade en röd ring runt badkarskanten – ni kan själva övertyga er om kemin bakom detta i liten skala, ifall ni vill, kan och vågar…

Till sist kunde jag öppna vänster öga igen och återgå till binokulärt seende ungefär klockan 0500 om morgonen, men då var ju natten över. Jag öppnade badrumsdörren och klev ut i det som nu var ett hotellrum med en nedblodad säng, men hade glömt bort skärvorna från den krossade spegeln, som nu låg på golvet, och jag skar mig ordentligt i högra foten. En hel del bandagering blev följden. Nu var det blod i hela badrummet, blod i dasset, blod på heltäckningsmattan, en krossad spegel, blod i sängen, blod överallt.

Jag insåg det oundvikliga, för vad skulle hotellpersonalen tro när städerskan fick se detta – och nu fanns bara två valmöjligheter, liksom för de första människorna i tillvarons gryning. Kamp eller flykt. Jag valde det senare alternativet, fullt medveten om att en störtflod av räkningar, kravbrev och annat kunde vänta efter någon vecka eller så, liksom högst allvarliga och kännbara juridiska konsekvenser, för i Tyskland finns Bundespolizei, bland annat – så är det bara. Men – några kravbrev kom aldrig, och nu är det aktuella hotellet i skyskrapsmodell rivet för länge länge sen – kanske det haft besök av tillräckligt många rockstjärnor på sin tid, låt oss säga – men det här är första och enda gången jag ”traschat” ett helt hotellrum, i Düsseldorf eller någon annanstans i Midgårds vackra och gröna, sköna dalar – bara så att ni vet.

Det finns mycket att göra i Düsseldorf idag med, men allt är inte bevänt. Vi skulle rekommendera bilsalongen Classic Remise, som egentligen är ett slags försäljningslokal för extremt dyra lyxbilar – men som ändå fungerar som ett gratis museum, särskilt söndagar sommartid, fast det förstås är en helt annan historia..

HEDNINGAR i Västerled – Del 1 – Mot Gardermoen och Eidsvoll…. (inlägg från 2025-07-20)

Denna blogg har tidigare innehållit resekåserier, eller essäer om resor i Hedendomens och Humanismens tecken, runt om i Europa. I år – 2025 enligt västerländsk tideräkning – görs inga undantag. Våra Läsare eller Läsarinnor (nej – det gives inget ”tredje” osv – kön är en biologisk realitet, inte en ”social konstruktion” ) kan bläddra sig fram till huvudsidan ”Konst, Böcker och Resor” – Underrubrikerna ”Resor i Utlandet” eller ”Sverigereportage” för liknande inlägg från tidigare år.

Målet för resan var Myklebustskeppet i Eid, Norge – eller rättare sagt rekonstruktionen från 2019 – som kunde sjösättas och ro en mycket kort tur först 2024.. Vi har nämnt det i tidigare inlägg, men rekonstruktionen – är tyvärr inte alls i segelbart skick, och lämnar mycket övrigt att önska. Den har inget namn, och tur är väl det. Kung Audbjørn Frøybjørnsson av Fjordarne, död i det första slaget vid Solskjel, skulle nog vända sig i sin grav om han fick veta hur hans arv förvaltats – även om vi inte ska gå händelserna i förväg… Platsen för det andra slaget vid Solskjel, där Audbjörn dog år 870 han vi tyvärr inte besöka, men Harald Hårfagers krig emot Vestlandets Jarlar tog inte slut i och med det, och originalskeppet i Myklebusthaugen har nu historiskt felaktigt rekonstruerats som en 25-sessa – när det i själva verket hade högst 22 årpar. Torbjörn Hornklove – och antagligen andra av Kung Haralds Hirdskalder – skulle beskriva allt i Glymdrapa och flera andra kväden, och Sturlasson, hävdatecknaren på Island – skulle 370 år senare notera allt som hände i sin Heimskringla och Haraldssagan, så väl han kunde och med respekt för Nordens gemensamma historia.

Sådan respekt finns inte i dag, då olje-stinna Norrmän tyvärr varit respektlösa nog att göra ett Amerikaniserat turistjippo av alltsammans. Visst, besöks-centret ”Sagastad” intill Hurtigrutten, fullpackat med det senaste av AI-teknik och audiovisuella presentationer är kanske elegant – men sanningen har glömts bort. De helt ohistoriska 25-sessorna är på modet nu, sedan ”Draken” Harald Hårfagre – som inte alls är någon riktig ”Drakkar” -blivit byggd 2010-2012, seglat över Atlanten redan 2016 och gått för motor till Lake Michigan under Björn Ahlander, en svensk skeppare. ”Havhingsten från Glendalough” är alltjämnt den enda verkliga 25-sessa som alls hittats, men gränsen för ett riktigt drakskepp går vid 32 årpar, vilket Olaf Saga Tryggva helt klart utsäger. 

Myklebust-skeppet har aldrig ens haft en riktig mast. Hon har rotts på sin ”Hemmafjord” men aldrig seglats. SKAM till sägandes…..

”Havhingsten” var den största rekonstruktionen av ett Vikingatida långskepp före 2012, då ”Harald Hårfagre” byggdes, och nu finns ”Myklebust” som det till volymen, men inte till längden största långskeppet. Både skepp och människor har som bekant sina öden, och allt som finns att säga om ämnet skall förhoppningsvis bli klart i och med den artikelserie, ”Hedniska Tankar” nu påbörjar. Gokstad-kopian ”Viking” som seglade till Världsutställningen i Chicago redan 1893 har vi redan berättat om, och tyvärr saknas ännu en ”Jane’s Book of Viking Ship Replicas” och ett internationellt godkänt klassifikationssystem för såväl exakta, vetenskapliga rekonstruktioner och ”skeppsrepliker” i fri stil – men vänta ni bara – vi på ”Hedniska Tankar” kan snart presentera ett färdigt förslag. 

Anno 1893 kunde Kaptein Torbjörn Andersen segla Gokstad-Kopian ”Viking” tvärs över Atlanten till Chicago. Då fanns RIKTIGA råseglare. 280 man ansökte om att få vara med – 11 seglade från Bergen, utan följebåtar, utan GPS, utan ”moderniteter”. Skeppet de seglade finns ännu kvar…men har inte varit i sjön på över 80 år… 

De senaste skeppsreplikerna – som bara nått längder upp emot 35 meter – har också haft 300 eller fler sökande, för att komma upp till en besättning som – inklusive väpnat manskap – skulle vara runt 80-120 man. Ändå kunde den svenske marinhistorikern Björn Landström redan år 1961 – i sin bok ”Seglande Skepp”  räkna ut, att Olaf Tryggvasons ”Ormen Långe” med sina 34 årpar måste haft en längd av nära 54 meter – nästan lika lång som skrovet på Amiral Nelson’s ”Victory” – minus bogsprötet. Man vet också från bevarade stapelbäddar och ”Naustar” i Kaupang och annorstädes i Norge och Danmark att det inte alls var omöjligt att bygga så stora fartyg. Håkon Jarls skepp ”Visunden” antas ha haft 128 åror – man har påsått att det skulle vara ett skrivfel, och att ”Visunden” eller ”Visenten” var en 64-sessa. I Olaf Saga Tryggva står det också uttryckligen, att ”Ormen” byggdes som en 32-sessa, men att man satte in 2 roddbänkar extra, och högg ned friborden, så att skeppet blev lägre och mindre rankt. Dess manskap har beräknats ända till 300 man, och skeppet var 72-74 norska alnar långt – vilket innebär att det var långt över 50 meter i längd. Vikingatidens skeppsbyggare visste mycket väl vad de gjorde, och kunde om de ville ha byggt träskepp, minst lika stora och långa som Medelhavets Pentekonter, triremer, Septaremer (med sju man vid varje åra) och så vidare. Det enda som begränsade långskeppens längd, var det faktum att de oftast inte fanns i isfria vatten, och måste dras upp på land under vinterhalvåret, för reparation och underhåll. 

De rasistiska lögner och ”fake news” samt vulgära TV-serier typ ”HBO Vikings” och annat amerikaniserat dravel och ren skit, som fortfarande präglar allmänhetens uppfattning om Nordborna, kan vi lika gärna glömma. Endast den eller de som seglat ett äkta, råseglande Långskepp, vet hur det är och vad skepp som dessa kan åstadkomma…

Vikingatidens långskepp kunde UTAN SVÅRIGHET ta lika många personer ombord som dagens allra största passagerarflygplan…

Men för att alls ta oss till Myklebustskipet och Eid – som betyder ”Ede” – dvs flodmynning och inte en Ed, även om Edgång och Eders svärjande faktiskt krävs, när man har med sanna skildringar ur verkligheten att göra – så tvingas vi till att flyga, och inte segla. Det finns inte mer eän en enda förbindelse att välja på, om vi skall nå fram på en enda dag – vilket är målet. Hedniska Tankars redaktion om tre personer – en man och två kvinnor, varav en halv-vuxen – avreser per Ethiopian Airlines ”Flaggskepp” Boeing 787-9. Ja – ni hörde dessvärre rätt. Det går inte att flyga med Linjeflyg, SAS, Braathens, Maersk, Norwegian Air eller Malmö Aviation från Arlanda till Gardermoen, Oslo – det gamla excercisfältet som grundades under den danska tiden, då Danmark och Norge var i union. I en tid då flygplanskapaciteter slumpas ut som popcorn, och man inte längre vet om man stöder Irans Mullor, Vladimir Vladimirovitj Hejdukar eller Trumps förbannade Maffia – har – åtminstone för tillfället – en farkost med plats för 300 individer – precis som de RIKTIGA drakskeppen – fått anskaffas.

Varför just Etiopiska Statens flygbolag ska få ombesörja transporterna mellan Nordens huvudstäder är dock ganska svårt att förstå. Med tanke på konflikterna i Somalia, Sydsudan och ”Mogg” eller Mogadishu, samt situationen i Sydjemen och vid Afrikas Horn verkar det hela minst sagt lite oklart. Planet är nästan folktomt, när det äntligen lyfter vidpass 08.45 den 8 Juli i år. Visserligen punktligt, men ändå. Bara 20-10 % av alla flygsäten är fyllda. Stanken av Koriander vilar tät över hela kabinen. En del svarta och vita fötter sticker ut från diverse säten, där folk sover och slöar i värmen innan avfärd. Steatopygin är mycket utbredd, särskilt akterut – där vi sätter oss.  Det hela verkar närmast ett slöseri på flygbränsle – och vår yngsta redaktionsmedlem – hon är 16 år – undrar om Etiopiska Staten egentligen tjänar några pengar på detta. 

Ethiopian Airlines grundades av kejsar Haile Selassie himself anno 1945, ni vet han som var Negus Negisti, Ras Tafari och tillika Tafari Makonnen, samt dyrkad som en levande gud av både Bob Marley och en hel del andra förvirrade individer – vad i Hels Vite de nu skulle göra detta för..

Sk ”Gudakejsare” eller andra Totalitära Regenter har knappast varit framgångsrika i Nordens länder.

Här ser ni den man som förmodligen var den siste av dem – oräknat en viss klump till Trump – på omslaget av ”Time” från år 1930…

De båda amerikanska tonåringarna Ivan Stang och Philo Drummond, som på 1970-talet grundade The Church of the Sub-Genius – en svidande parodi på all Monoteism – lanserade på sin tid – från Dallas, Texas där John Franklin Kennedy blev mördad – tanken på att Kungen av Norge också kunde tillbes som en levande gud – inte Harald Hårfagre då – han var ju påverkad av kristendomen i Konstantinopel, och satte den gamla, demokratiska Tings-ordningen ur spel – utan faktiskt Olav V – när denne skulle besöka Dallas, fick de nära nog ”frispel” och var nära att arresteras av FBI – som undrade vad deras parodiska små trycksaker och subversiva material – typ ”High Weirdness by Mail” egentligen betydde. (se under ”Adiafora” ovan för mer om Subgenius-rörelsen)

Men – nu styr Harald V hela Norge sedan 1991 – över ett kristifierat grannland – och vi vill inte uppmana tillnågon totalitär personkult. Fast – å andra sidan – om Svarta män och kvinnor ska ha sin Kejsare – varför får vi Nordbor inte ha det också ? En förnyad Kalmar-Union, utanför EU, med Sverige, Danmark, Norge, Finland, Färeöarna, Grönland, Shetland och de Baltiska Staterna förenade i ett enda rike utanför EU, men innanför NATO vore helt klart en gångbar idé. Sålunda Säger Särimners Sändebud, så Säger vår redaktions kvinnliga medlemmar…

Ethiopian Airways-kärran landar med sin högst brokiga last av Homo Sapiens och värdelösa Homo Appiens på utsatt tid, vidpasss 0945. Vi lämnar planet bakom oss, och får vänta en hel timme på vårt klent tilltagna bagage – 1 väska på 20 kg för tre personer. Någon vidare servicegrad vidlåder ikkje broderfolka våres. Till lunch finns det några sladdriga skivor ”Peppes Pizza” som legat framme alldeles för länge i ett stånd – denna restaurang-kedja rekommenderas inte alls. Dess rätter är fullkomligt vidriga, och vad färdkost Norge än må erbjuda, så är det bättre om ni äter Lefsa eller tunnbröd med fyllning – eller medhavd mat. En redaktionsmedlem blir häftigt magsjuk, och innan vi reser vidare med det som en gång var ”NSB – eller Norges Statsbaner” men som numera heter Vy.No och tydligen bara skall vara till för ren turism och inget annat – det är ”vyerna” man säljer på – försvinner hon in på närmsta dass för att kräkas och spy av äckel. Slik går det, hvis dere äter på ”Peppes Pizza” – och några av er minns kanske också ”Peppes Bodega” på Mallorca i filmen ”Sällskapsresan”…

Man måste tänka på ”pocenten”. Vår 16-åring och Hedniska Tankars Chefredaktör söker sig till ett café, eftersom det är flera timmar tills bussen till Eid ska avgå. Att åka tåg uppåt landet på Trondheimsbanan går naturligtvis inte för sig, fastän det finns tåganslutning vid Gardemoen. Nej, enbart dubbeldäckad långfärdsbuss får det bli, och sämre kan man ju åka – genom ett ”naboland” som till skillnad från Sverige fortfarande är vackert – vår egen brist på Regionalpolitik och sunt tänkande har ju närapå förstört det.

Landskap vid Mjösa, på väg mot Lillehammer

På Caféet sitter en stressad Norrman med en 4-årig jäntunge. Hon sparkar oss och vår dotter på benen, om och om igen, fast hon blir tillsagd att sluta. Den sannolike fadern, som bara talar engelska i sin mobiltelefon, jiddrar oupphörligen med någon icke-norsk person om att han ska boka om alla sina biljetter för ett viktigt möte minsann, och avslöjar allt om sina guldkort, resvägar osv medan hans eget barn springer bort, helt utan tillsyn. Vi tar vara på det, och går därifrån – i avsmak över mänskligheten – eller bristen på mänsklighet i dessa tider. Ryggsäcksturisterna på väg till Målöy, ca 80 km SV Ålesund stör oss däremot inte alls. ”Vi drar av gårde” som det heter på Nynorsk, och spelar en tysk sjömansvisa, som man hälsade oss med långt utanför Skagen på Nordsjön en gång. Ett tyskt örlogsfartyg passerade vårt långskepp, anno 2006, och då stämde dess besättning upp den vackra visa, som en gång hette ”U-boot Lied” och som förekom under två Världskrig. Ubåtar är ju faktiskt ett slags långskepp, åtminstone när de går i ytläge.

HEDNINGAR i Västerled (del 2) – Gudbrandsdalen och Dale-Gudbrand (inlägg från 2025-07-01)

”Hedniska Tankars” redaktion fortsatte sin resa genom Norge med Myklebustskeppet som mål den 8 Juni 2025.  Vi passerade Hamar längs den skäligen ointressanta Europaväg 6, som fortfarande är Norges längsta motorväg, och den enda motorvägen i hela Norge av mer än nationell betydelse. Uppåt Gudbrandsdalen – en central bygd redan i Hednisk tid, då Norge var rent och fritt från kristendom och Monoteism – ligger Lillehammer – vars namn kommer från det svenska och Nordiska Hammar, en utskjutande klippa – men inte Tors hammare – även om Norge ännu har många teofora ortsnamn, som kommer från Asatron och inget annat.

”Dale-Gudbrand han var så god en mann – Givmild och vänsäll var nokk hann” – Så ungefär skrev Erling Skjaldsson, kring år 1020

Gudbrandsdalen blev inte kristnad förrän långt efter år 1040, då den Torsdyrkande Dale-Gudbrand, som är en hostoriskt belagd person från många källor, tvångskristnades av den påstått ”helige” Olaf Haraldsson eller Olaf den Digre, han som Trönderna rättvist slog ihjäl vid Stiklastad, och som Torgny Lagman – han själv en son av tre Torgnyssöner – avvisade på Uppsalatinget. De kristna amsagorna om hur det gick till, när stackars Gudbrand så nesligt tvangs att ta korset må ingen man eller kvinna någonsin tro på, men dalen bär fortfarande namn efter honom – den siste Hedniske hövdingen på sitt eget Ting, som stod i Hundorp. Där står ännu hans gård, längs Europaväg 6.

Där syns syns 32 meter vida och mer än 5 meter höga gravhögar ännu, och i en av dem vilar kanske Gudbrand själv. De kristna har besudlat bygden kring Sör-Frons kommune med vad de kallar ”Gudbrandsdalens katedral” och minst en stavkyrka, som mycket påminner om de hedniska gudahoven, för Asatron var aldrig en utomhusreligion. Redan på bronsåldern fanns det särskilda gudahus både i Sverige och övriga Norden, Runsa i Mälardalen är inte det enda exemplet, eftersom minst ett tjugotal byggnader har påträffats sedan år 2000. Sör-Fron, en herren Frös och Yngve-Frejs bördiga bygd, för en knölpåk eller en bondeklubba i sitt vapen numera, och den duger gott.

Blick från trakterna av Hundorp och Kvam, Övre Gudbrandsdalen på väg emot Otta

Här har främmande erövrare och inkräktare försökt dra fram, oftast från Söder – men de har gång efter gång slagits tillbaka av Norges fria folk, och deras vänner i Nord och Väst – de som varit deras allierade, under tusen år och mer. För cirka 75 år sedan stod ett blodigt slag just här – som ingen numera vill komma ihåg, men vars historia tål att återupprepas i alla fall. Mer om det skall vi berätta i en kommande del av denna resekrönika…

HEDNINGAR i Västerled (del 3) – Slaget vid Kvam, 1940 (inlägg från 2025-07-22)

Bara något fåtal kilometer från Dale-Gudbrands gamla hövdingagård och Gravhög i Gudbrandsdalen, Norge – mötte oss 8 Juli 2025 platsen för slaget vid Kvam, som det numera kallas. 5 minuters väg med långfärdsbuss, och obetänksamma resenärer, som inte vet vad slags bygd detta är, tittar inte ens åt alltsammans…

Egentligen borde man tala om ”Försvaret av Otta” – för järnvägs- och vägknuten Otta, belägen där floden Otta och Otta-dalen leder i det närmaste rakt västerut, i det land där Dovre ännu står – var vad man de facto slogs om, våren 1940, mellan den 25 till 26 april. I årtionden har man ljugit för svenska skolbarn och Gymnasister, och SVT ljuger ännu, i sina taffliga dokumentärer om Andra Världskrigets Sverige. Norge kapitulerade inte alls 9 april 1940 som alla tror, och slaget om Narvik, där svenska frivilliga som Allan Mann – junior-världsmästare i brottning – deltog på den allierade sidan, var inte det enda exemplet på hur framförallt Storbritannien, men också Frankrike försökte rädda det fria Norge, och i god anda utföra blixtrande räder till stöd för oss Nordbor. Jämför med dagens pyttesmå NATO-arméer, förkrympta expeditionskårer blott, ”divisioner” och bataljons-stridsgrupper som nästan helt och hållet bara existerar på papper, till skillnad från vad länder som Polen, Ryssland och Ukraina ännu har i fält – eller som redan är insatta i hårda strider. 

Vem minns ännu ”Operation Hammer” ? Vem hedrar ännu de 7000 Engelsmän, Fransmän och Norrmän som aktivt deltog i striderna 1940 ?

”Operation Hammer” under den brittiske Brigadgeneralen Generalmajor Sir Bernard Charles Tolver Paget bestod av tre separata landstigningar. Syftet var att nå fram till Lillehammer längs Gudbrandsdalen före de 6000 tyskar, som från Oslofjorden samtidigt rörde sig framåt, med Gebirgsjäger – ett helt regemente – 6 vanliga tyska infanteribataljoner, vad man nuförtiden kallar en motoriserad infanteribataljon – i själva verket bestående av pansarfordon, även om de fordon som förekom i Norge 1940 huvudsakligen var pansarbilar eller halvbandvagnar, med mycket svagt skydd, och inte alls vad som förekom nere på kontinenten. Utöver det kunde tyskarna också påräkna stöd från 2 stycken artilleribataljoner med eldrör på upp till 10,5 cm – och tillsammans räknade deras styrka 6000 man, mycket mer än de ungefär 1000 man – inklusive norska civilister och lokalbefolkning – som deltog i ”slaget om Kvam” – egentligen försvaret av Otta.

Den norska armén 1940 bestod inte alls av ”quislingar” och det ska man också komma ihåg. Tvärtom slogs den tappert, under sin överbefälhavare Generalmajor Otto Ruge, som tillfångatogs först efter 10 Juni 1940 – och som satt i tyskt koncentrationsläger på Grini under resten av kriget. Han avled först 1961. Jacob Hvinden Haug, också med Generalmajors grad – var chef för den 2:a Norska fördelningen – den hette aldrig ”division” och förde befälet vid Kvam – men vid slutet av april hade han bara 500 dåligt beväpnade infanterister kvar i det avsnitt av Gudbransdalen som slaget omfattade. De skulle få hjälp av högst 1000 Engelsmän, som vi ska se – men det var också allt. 1500 man skulle komma att försvara Kvam och Otta emot dryga 6000. De var underlägsna i antal med 4 emot 1, och hade sämre materiel och utrustning – det enda som talade för deras sak var terrrängen, men tyskarna var skickligare på att utnyttja den ändå.

Jämför situationen för dagens Nordiska arméer, vars motståndare utgörs av vissa stormakter, som också har hjälp av kriminella inne i vårt land, vissa politiska partier (för tillfället i opposition emot den lagligen valda Regeringen) med totalitära sympatier för Islams och Rysslands sak…och som tvärtemot vad de står och säger inför media och SVT (vars politiska sympatier är väl kända) bara kommer att avrusta och föra oss ut ur NATO igen, i takt med tramset från  ”Magadan Magda” Andersson med sina torsk-ögon, samt sina  alltför vanliga, intet betydande floskler.

Bildkälla till detta inlägg: Wikipedia och Public Domain, där inget annat anges. Alla landskapsfoton är COPYRIGHT ”Hedniska Tankar”.

Britterna och Fransmännen begick det allvarliga misstaget att dela upp sin styrka på tre täter. Det skulle de aldrig ha gjort. Ett alltför konventionellt tillvägagångs-sätt, en övertro på sin egen förmåga gentemot en taktiskt överlägsen fiende och en i hast ihopkommen operationsplan (man MÅSTE lära sig skilja mellan Strategisk, Operativ och i sista hand Taktisk nivå – totalt okunniga SVT-journalister och andra civilister vet inte vad de talar om) samt ”grönt ljus” från en viss Winston Churchill – vars egen militära karriär och beslutsfattande under Boerkriget i Sydafrika, Gallipoli 1915 – måste sägas vara djärvheten själv – ”offensiv anda” är en sak, förmåga att lyckas en annan, som en viss Fältmarskalk Montgomery långt senare skulle konstatera efter ”Market Garden” och i sin egen krighistoria, utgiven med några Cambridge-studenter år 1968.

Man landsteg både vid Namsos (Mauriceforce), Åndalsnes (Sickleforce) och Trondheim (Hammer-force) – under inledningen av ”Operation Hammer” kring den 12 april – och redan här brast det i samordningen – för i en terräng som Norges, och med dåtidens vägar – hur skulle man ens lyckas ? Tyska styrkor var redan på plats i Bergen 9 April, och deras flotta var stark nog att ”störa ut” allt underhåll. Inte ens om man hade haft tillgång till luft-trupp, hade ”Operation Hammer” några större utsikter att lyckas – vet vi i efterhand – och med historiska fakta bakom oss.

Framförallt ”The Green Howards” har blivit kända för sina insatser vid Kvam och Otta – och de har ett mycket fint Regementsmuseum och en Webbsida med minnen från striderna, men i själva verket var det inte detta kända Regemente – deras insatser vid Invasionen i Normandie 1944 är legendariska – utan istället 1:a bataljonen, York and Lancaster Regiment  samt framförallt 1st Battalion, King’s Own Yorkshire Light Infantry (KOYLI), samt de 500 norska soldaterna, som var de verkliga hjältarna från Kvam och Otta – och som var längst fram i den motståndslinje, som tyskarna lyckades bryta igenom.

VERKLIG översiktskarta, använd i fält från ”The Green Howards” som visar återtåget emot Nordfjord, dag för dag…

Modernt Ortofoto från Wikipedia. Observera hur dålig upplösningen blir, och hur svårläst den är, jämfört med en terrängkarta i standard-skala om 1:50 000. 

I skymningen den 24 april var Norrmännen redan utgångsgrupperade ungefär klockan 22.00, lokal tid. Det låg ännu djup snö på fjällsluttningarna, för vintern hade varit hård. Britterna hade lyckats landa enstaka flygplan på ett fält vid Leskasjog, och två av dem skulle landa på den tillfrusna floden Lågen, som rinner genom Gudbrandsdalen – men dessa var i huvudsak till för spaning – och kom inte att betyda något under striderna. Tyskarna förstörde gräsfältet vid Leskasjog redan strax efter midnatt, 25 april – och först 04.30 samma morgon var britterna färdiga med sin utgångsgruppering – de kom precis i tid för att möta den första tyska pansartäten, uppblandad med framryckande ”Gebirgsjäger” i fjällterrängen – dessa slogs redan för fullt med norrmännen på Klevstadsberget och vid Hillingen, samt söder om Lågen.

Många felaktigheter har skrivits om det tyska pansaret i Norge 1940. ”Propaganda-exemplar” av det sk ”Neubaufahrzeug” – en stridsvagn som aldrig någonsin kom i serieproduktion, och som var utvecklad för de ryska stepperna, och för att möta hotet från den sovjetiska T 28, T 35 ”slagskeppet på land” och andra egendomligheter, fanns visserligen på Oslos gator redan 9-10 april, och körde – i enstaka exemplar – genom Lillehammer – där fotot nedan är taget. Men – upp till Otta och Kvam kom dessa vagnar aldrig, 28 ton tunga som de var.

”Neubaufahrzeug” deltog inte alls i striderna vid Otta eller Kvam. 28 ton kom inte fram i Aprilvädret…

”Neubaufahrzeug” i skala 1:32 modell – de tre tornen, och sidopansaret var direkt kopierade från sovjetiska T28 och T32 med tre, respektive fem olika torn.

Vad man istället fick möta, var bara spaningstäter  – enstaka PzKwZ I och II, samt några fåtaliga pansarbilar, som den mycket framgångsrika Sd.Kfz. 222, serietillverkad redan 1935, och kvar i Wehrmacht ända till Maj 1945…

De flesta fordon av denna typ hade kanske bara 8-9 mm pansar som allra bäst, och stora radioantenner för samband – som bilden ovan tydligt visar. Bakom detta följde vanliga Opel Blitz, eller vad man kunde rekvivera i form av vanliga lastbilar, kanske någon halvbandvagn, men absolut inget mer.  SVT:s dokumentärer som nu tvingats på oss, ger genomgående en helt skev och felaktig bild av vad som faktiskt hände i vårt västra grannland för bara en generation sedan. Ögonvittnen lever ännu, fastän de av förklarliga skäl blir färre och färre för var dag som går, och inte längre har så noga reda på sig. Som vanligt skildrar svenska media allt ur ett förbarnsligat, direkt infantilt vardagsperspektiv, där man slumpvis intervjuar personer som var 4-5 år i April 1940, och därför inte är vittnesgilla, och inte borde ha intervjuats överhuvudtaget; när historiskt korrekta rapporter faktiskt finns att tillgå.

Det har skrivits på ”nätet”, att Engelsmän och Norrmän vid Kvam och Otta bara skulle ha haft tillgång till handeldvapen, men det stämmer inte heller. Det är fel i sak. Det hade de visst. Exempelvis använde man sig av fransktillverkade Hotchkiss PV-pjäser med en kaliber av 25 mm, och förutom det hade man också Pansargevär, alltså vapen i gevärskaliber med pansarbrytande ammunition… Den brittiska Anti-Tank rifle Mk 1 ”Boys” hade 14 mm kaiber – mer än svenska och tyska Mauser-vapen från denna tid, och tillverkades i mer än 65 000 exemplar 

Den franska 25 mm Hotchkiss-pjäsen var huvudbeväpning också på många franska stridsvagnar…

Jacob Hvinden Haug, den norske Generalmajoren hade fått beskedet av sina kompanichefer att de 500 norrmännen på sluttningarna och bergen runt Kvam kunde hålla ut till kvällen den 25 april, men längre än så skulle det knappast kunna slåss – ammunitionen var nästan slut. Britterna fick detta besked ungefär klockan 0600 via sina chefer, och sin rapportkedja. Gebirgsjäger-bataljonen, som nu var förstärkt med minst 2 av de 6 stycken vanliga tyska infanteri-bataljonerna fortsatte sitt anfall under morgontimmarna. Klockan 0730 på morgonen släpade norrmännen sina ssårade genom Kvam samhälle, under sporadiska klagomål från de brittiska officerarna, som tyckte att de var i vägen för det motanfall, som ”Kings Own Light Yorkshire Infantry” nu förberedde, samtidigt som mer ammunition och förnödenheter var på väg framåt emot  ”Åkröken vid Kvam”.

En Panzer II passerade i täten på den tyska kolonnen, följd av vad som felaktigt blev beskrivet som en ”lätt stridsvagn” och en pansarbil – antagligen en Sdkfz 222 – se bilden ovan ! Britterna besköt kolonnen med sina 2-inch granatkastare, men med föga verkan. Tyskt 105 mm artilleri och tyska 8 cm grk av Bofors utmärkta tillverkning svarade omedelbart från de 2 artilleribataljonerna. Vidpass klockan 1200 sårades den brittiske brigadgeneralen Major General Smyth allvarligt av tyskt granatsplitter. Hans ställföreträdare, Lt. Col A.L. Kent-Lemon var inte lika insatt i läget, men ersatte honom omedelbart. Brittiska ”A” kompaniet på Storöya var redan illa åtgånget av tyskt artilleri nere i dalgången. Tyskarna vek av vägen norrut, och pansartätens mannar förenade sig med bergsjägare och infanterister i anfallet emot kompani B, D och E. ”C” kompaniet, också nere på Storöya söder om vägen och järnvägen – som fortfarande finns kvar, men alltför sällan utnyttjas, utom för godståg – kunde knappast göra något åt saken, eftersom den inte kom över älven, och satt fast i artilleri-fällan.

25 April 1940 slutade med det brittiska ”A” kompaniet i det närmaste utplånat, 500 norrmän under tillbakaryckning emot Otta, och en sista, ensam bataljon från 1st York and Lancaster Regiment som nödtorftigt kunde säkra Engelsmännens norra flank, under vad som nu blev deras reträtt – och slutet för hela expeditionskåren, samt ”Operation Hammer” – som k-u-n-d-e ha nått Oslo eller i varje fall Lillehammer, och k-a-n-s-k-e förhindra att den tyska invasionen 1940 faktiskt fick det slut den fick – i Juni men inte April, 1940.

Ryggsäck för tysk signalist med fält-telefon och hörlurar, antagligen från ”Gebirgsjäger”. Nu i museum hos ”Green Howards”, UK.

89 britter var redan döda eller allvarligt sårade – ungefär 10 % av de 1000 man som befann sig vd Otta och Kvam. Snart skulle det bli etter värre för de som ännu var oskadda. Engelska historiker har senare visat att tyskarna fick minst 4 döda, men hur stort antal sårade de fick, verkar aldrig ha klarlagts för eftervärlden. Längst fram – beväpnadd med en ”Boys” Mark I Anti-Tank Rifle – eller ett 14 mm pansarbrytande gevär – befann sig den man vi kan se på bilden nedan, Ernest George Peter Harrison – född i byn Chaddesley Corbett, Wiltshire den 31 Mars 1913 – ett år före första världskrigets början, och alltså 27 år gammal år 1940. Han gick med i ”Green Howards” redan 1927, tjänstgjorde först i Indien – och var en väl tränad yrkesman, som kunde sin sak – likt nästan alla brittiska soldater, även de från idag – 2025. Honom bör vi komma ihåg. Han överlevde kriget – slogs under reträtten emot Kringen, Väster om Otta – och tillfångatogs där som sårad. Han satt i det berömda Stalag Luft i Colditz, eller Oflag IVC som det hette – se filmen ”Trähästen” – Kringen är ett annat namn ur Nordens krigshistoria, som vi har all anledning att återkomma till i nästa del av vår resekrönika.

Menige Harrison, ”Green Howards”, 1938

Om han nu slog ut något tyskt fordon eller inte, förmäler inte historien eller de källor vi läst, men han kunde mycket väl ha gjort det – om han haft 4-5 patroner till sitt förfogande, och fått in ett tillräckligt antal träffar. Han blev ”mentioned in despatches” eller i officiella rapporter, vilket är en traditionell utmärkelse för alla stridande från Storbritannien, från meniga och uppåt – och han pensionerades med Majors grad, 1951. Han avled 13 april 1969, bara 59 år gammal – men fick vara med om mycket under sin livstid, som få eller ingen numera förstår. I Storbritannien hyser man fortfarande tacksamhet emot vad han gjorde, men i Norge och Sverige bemöts de som tjänat sitt land ofta av total glömska, eller ibland rent hån.

Tro oss, för vi känner många som fått uppleva det – både de som varit i FN-tjänst och många andra.

Hávamáls ord i de med rätta berömda 76-77 stroferna har ofta feltolkats, av mindre vetande individer som aldrig läst det norröna originalet, och som tror att det bara är eftervärlden i form av samtiden och småsinta, småborgerliga, dumma människor som ska döma eller bedöma den som är död. Vi Hedningar och de av oss som är Asarna trogna, vet bättre. Där står ”dómr um dauðan hvern.” som i värn eller försvar i den 77:e strofens sista rad, och domen tillhör slutligen gudarna, historien och Nornorna. Inte samtiden. 

Först nu kan soldat Harrison få lite rättvisa, och med honom de cirka 54 Britter, 3 norska soldater och 3 norska civila – bland dem två kvinnor, 70 samt 92 år gamla – som skulle dö under den andra dagen slaget vid Kvam fortfarande pågick, 26 April 1940. En krigskyrkogård med 54 brittiska krigsgravar finns fortfarande kvar i socknen. Striderna vid Otta fortsatte 28 april – och av ”Sickleforce” evakuerades bara några hundratal britter och fransmän vid Åndalsnes, 31 april samma år.

Historiens tåg går vidare. Detta år rasar kriget ännu i Ukraina – och vi vet, att Baltikum, Finland, Norge, Danmark och Sverige snart kan stå på tur.

Vissa saker förändrar sig aldrig, och det vore meningslöst för oss Hedningar och Humanister att tro det. 

Här hjälper varken Böner eller Klagosånger, varken Islam, Monoteism eller någon Kristendom. Bara verklig kunskap hjälper i slutändan.

Brittisk Syftkompass avsedd för orientering på karta och eldledning för artilleri från ”Operation Hammer” 1940 – Nu i ”Green Howards” Regementsmuseum, Richmond, Yorkshire

HEDNINGAR i Västerled (del 4) – Kringen-passet, 26 Augusti 1612 (inlägg från 2025-07-22)

Rutebil-Stasjonen i Otta ved Jernbanen – och berget ”Pillar Guri” i Bakgrunden…

Knappa 1 km söder om Otta – nuförtiden ett samhälle med kanske 2300 invånare – ligger Kringen-passet. Om Våren 1940 var en händelserik tid i Norges historia (se del 3 av vår resekrönika) så är slaget vid Kringen, 26 Augusti 1612, inte mindre betydelsefullt för hel Nordens och Nordeuropas historia, fast ingen vill minnas det idag, de tröga svenskarna allra minst. Norrmännen däremot, har lagt ”Sinclairs Vise” och de skotska klanernas tåg genom Norge på minnet.

De kom för att ansluta sig till Gustav II Adolfs svenska armé – tilsammans med Färeöingar, Engelsmän och Irländare, både i form av Ulstermän från det protestantiska Nordirland och ”gröna” eller katolska Irländare söderifrån, samt en och annan Norrman med flera Nordmän, som ville tjäna Sveriges rättmätige Konung och fanan med de svenska färgerna. Samma färger vajar ännu över ett fritt Ukraina, som ni alla vet. Tillsammans var de en skara på dryga tusen man som nalkades Kringen och floden Ottas utflöde i Gudbrandsdalen, där Ottadal tar slut. Skottarna var i och för sig bara omkring 300, men tåget emot Kringen-passet växte ut efter hand, när fler och fler anslöt sig till det.

Det har blivit felaktigt rubricerat som ett rövartåg emot fredliga norska bönder, men för den saken finns få eller INGA bevis – Skottarna och de andra hade föga anledning att plundra, eftersom de rörde sig genom ett fredligt sinnat land – men varför de blev så nedsvärtade i just Norsk historia, skall vi beskriva anledningarna till nedan.

2014 gjorde det Färeöiska bandet ”Tyr” – som tagit sitt namn efter Asatrons gud för Sanning och Rätt – sin version av ”Sinclairs Vise” – nedtecknad (men inte skriven !) av norrmannen Edvard Storm 1781

Det finns otaliga versioner av den Färeöiska och Norska folksången – vars titel inte alls skall stavas med Z, fast vissa okunniga personer tyvärr gör så på Internet numera. George Sinclair, från den skotska klanen med samma namn, stavade aldrig någonsin sitt namn så, och det gör samma skotska klan inte heller idag. Det finns i och för sig en svensk ”Sinclairs Visa” från 1739 också, mer än 88 strofer lång, men den handlar om den svenske majoren Malcom Sinclair vid Livgardet, som mördades av 6 stycken ryska agenter i Breslau, nutidens Wroclaw i Polen – på direkt uppdrag av den ryska statsledningen. Ryssland är sig alltid likt, då som nu. I den sången samtalar den döde Sinclair med Karl XII på de Elyseiska Fälten, ett Hedniskt och inte alls Kristet paradis, och där säger dessa två herrar bland annat:

»Ja så», sad’ kungen, »men hör på:
»Hvar var du, när du dödde?»
»Tre mil från Breslau, när en å
Ur mina ådror flödde.»
»Hvem mördat dig?» »Sex ryske män,
Som stulo af mig lifvet;
Had’ jag fått tid, jag dem igen
Skull’ snälla piller gifvit.»

”Snälla piller” betydde på 1700-talet kulor som går ”schnell”, ja geschwint – jämför nutidens ”snälltåg” som inte alls är ett särskilt snabbt sätt att resa, eftersom SJ oftast ställer in alltsammans.

”The Ancient Hunting Tartan” för klanen Sinclair, som enligt vissa kristifierade Engelsmän ursprungligen ska ha hetat ”St Claire” och ha härstammat från 900-talets Normandie.

Om det var så, var de ju hedniska NORDMÄN och inte alls kristna från början…

Men – låt oss inte gå händelserna i förväg. Redan 1606 hade skotten Jacob Spens – ursprungligen från klanen Macduff, omnämnd i Shakespeare’s ”Macbeth” befunnit sig i Stockholm tillsammans med sin bror James, som var officiell ambassadör för Storbritannien i Sverige.  Spens hade lovat Karl IX militärt stöd i händelse av krig med Norge-Danmark, och sade sig lätt kunna skaffa fram ett stort infanteriregemente om 3000 man från de skotska Högländerna.  När Kalmarkriget bröt ut mellan Sverige-Finland-Baltikum och Danmark-Norge år 1611 var det – efter fem år – dags att infria löftena. Klanen Spence borde stå vid sitt ord, och det gjorde den också – som alla trogna skottar. Kalmarkriget var ett rent anfallskrig på Sverige från Dansk sida – och därom är alla sentida historiker ense.

Diplomatiskt Memorandum, nu i Brittiska Riksarkivet, skickat från James I:s privatsekreterare till Roberth Anstruther, Engelsk ambasadör i Köpenhamn, 9 Augusti 1612

Problemet var bara, att James I av England – samtidigt också James VI av Skottland och Irland – kände till dessa planer. Han var en kristen fanatiker. ”King James Bible” som idag av bokstavskristna amerikaner i landet Trump anses vara den enda rätta och sanna bibelöversättningen på Engelska, används fortfarande, trots alla felaktigheter. Och inte bara det. ”King James” är känd som den kung, som mer än andra införde Häxförföljelserna i Storbritannien, och såg till att tusentals skotska, irländska och engelska kvinnor kom att fängslas, torteras, avrättas och brännas på bål. Varför det ? – Undrar ni kanske… Jo – år 1589 hade James – som uppfostrades av vidskepliga katoliker, trots att han senare sade sig vara en sund protestant – gift sig med Anna av Danmark – men skeppet som skulle föra henne över Nordsjön blev försenat på grund av storm, precis som alltid i September.

Den kristne galningen började nu beskylla ett helt dussin eller mer kvinnor i Skottland för att genom häxeri ha framkallat stormen, och så avrättades bland annat en viss Agnes Sampson, efter att man torterat henne och de andra, bland annat genom att raka av allt huvud- och kroppshår, samt skära och bända i hennes vagina – man letade efter hemliga ”Divvel´s marks” eller extra spenar, som man trodde att de skotska häxorna var försedda med. James I godkände personligen inte bara en ny Bibelöversättning, utan också en bok om Demonologi, utgiven i London 1603. Dödsstraff, efter långvarig tortyr var det enda rätta för Hedningar, Kättare och Häxor – det skrev Kungen själv – och vad som hände vid Kringen, var faktiskt ett direkt resultat av detta.

Historiker har frågat sig, om inte James I var svårartat paranoid, förutom att han också var en såkallad ”god kristen” av en sort, som bara är alltför vanlig i våra egna dagar. Sanningen är nog att han var konspiratoriskt lagd i  största allmänhet, ungefär som Erik XIV – som på sin tid ju friade till Elisabeth I av England – men det var före hon blev drottning. Att det Engelska och Skotska hovet hela tiden kantades av mordintriger, avrättningar och politiska intriger å löpande band – samt att alla dåtida furstar väl försökte hålla sig vid liv och ta sina rivaler av daga med liknande medel, är också sant.

Hemma i högländerna fanns nu ädla män och klanhövdingar som Alexander Ramsay, James Mongepenny (jämför den senare ”Miss Moneypenny” hos Ian Flemings fantsifigur James Bond)  och en ”kapten Henry Bruce”. Framförallt Alexander Ramsay skulle få skulden som den egentlige anstiftaren till ”Skotertåget” – men det var mest för att han till skillnad från George Sinclair råkade överleva, och hamnade som krigsfånge i Köpenhamn.

”Slaget ved Kringen” och slutet för cirka 1000 man, däribland något hundratal skotska klankrigare – Tavla av Georg Nielsen Srömdal, Norskt 1800-tal

Skottar, irer och Färeöingar var vana att sedan Hednisk tid styra sig själva, och följde ingen katolsk eller kristen kung, men till den svenska stormakten anslöt de sig villigt och gärna, som det anstår fria och stolta män. Så kom det sig, att James I nu i största hemlighet skrev kurirbrev till Christian IV i Danmark, som med svek överfallit Sverige, och förde krig långt in i Småland.  Han skrev ungefär att ”det kommit till min kännedom att värvning bedrivits av klanen Ramsay” och – enligt de i Brittiskt Riksarkiv bevarade handlingarna att hans ambassadör skulle ‘take the first opportunity [to] advertise [to] him [the King of Denmark] of it in his ma[jes]ty’s name both how the levy was without his Ma[jes]ty’s warrant and how spe[e]dily his Highnes uppon the first hearing of it did take order to prohibit their proceeding.’

Den skotska styrkan skulle alltså stoppas, infångas och om möjligt dödas, till varje pris – eller  efter snart sagt vilka åtgärder som helst. Bara den danske Kungen företog sig något, så skulle det nog gå bra – trodde James I.. Så blev det också.

Målning av Adolph Tidemand – den skotska styrkan landstiger i Norge, Romsdalsfjorden, 19 Augusti 1612. Minst 500 Färeöingar, Irer och Engelsmän följde efter de 300 skottarna i större fartyg

Där skedde ingen plundring, och det har beräknats att cirka 150 Norrmän och folk av alla Nordiska nationaliteter anslöt sig till styrkan, som hela marschen mot Kringen alltså uppgick till närmare 1000 man. Samtidigt stod Lars Gunnarson Hågå (1570-1650), Danske Kungens Fogde i Möre och Romsdals län inuti Dovre Kyrka och skrek med hög röst: ”Gjef ljod – fienden har komme til lande !”

Det var bara med fogdarnas och danska statens hjälp som 500 bönder kunde trummas ihop från trakten av Dovre, Otta och Gudbrandsdalen. Vid kusten stod alla på Skottarnas sida, och där skedde inget som helst motstånd eller plundringar, eftersom kustens folk också var fria män. Först vid Kringen-passet, hade Norrmännen ordnat en väldig timmerbröte på Otta-älvens norra sida, som de välte ned när täten på den svensksinnade styrkan redan passerat. Så gick det till. Anförare för norrmännen denna dag var Lars Gunnarson Hågå själv.

Vägen genom passet har senare successivt breddats och byggts på, från 1600-talets dåliga vägstandard. Såhär såg det ut år 1733, enligt en nutida norsk lokalhistoriker (från år 2000), som har forskat ordentligt på det här och till skillnad från amerikanska bloggar och annat dumt man kan hitta på Internet inte ljuger. 

Redan då hade man uppfört en första ”Kringen-stötte” eller ett monument på platsen av slaget, som visade exakt var det stod. Den har senare flyttats och vandaliserats, även om den finns kvar på annan plats idag.

En viktoriansk skotte vid namn Thomas Michell kunde i sin rese-guide från Norge år 1886 EXAKT beskriva hur timmerbröten såg ut, och ritade en bättre skiss över platsen för slaget:

Här syns tydligt skillnaden mellan bergsilhuett, två större höjder och dalbottnen på östra sidan av älven Otta. 

Norrmannen Joachim Christian Geelmuyden Gyldenkrantz Frich tyckte anno 1845 att Kringen-passet såg ut såhär:

Bevisligen anlades den sk ”Nyvegen” förbi Kringens by år 1855, och innan 1912 tillverkade man detta vykort, som såldes till turister

Här syns tydligt den sönderklottrade och vandaliserade första ”Kringenstötten” som restes år 1822 – alltså 210 år efter själva slaget. År 2000 såg det monumentet ut såhär, efter att man flyttat bort det från den ursprungliga platsen:

Idag ser trakten av Kringen-passet ut såhär, enligt kartan….och ”Store Norske Leksikon”

Här är ett foto som vi själva tagit av aktuellt terrängavsnitt, copyrigth Hedniska Tankar – legenden talar om en lada från 1600-talet, som låg just här men som förstördes under 1940 års slag vid Kvam, och Britternas reträtt – den gången…

Ointelligenta amerikaner har skrivit på nätet om ”Pillar Guri” – en kvinna som nog inte existerat i verkligheten, men till vars fiktiva minne en stenpelare eller ”stötte” satts upp på toppen av Guri-berget, som ni ser till vänster på bilden ovan. I själva verket skall hon stavas PRILLAR Guri – eftersom hon enligt en folksagesamling avupptecknad på 1830 talet av en präst i Vågå, Hans Peter Schnitler Krag antagligen spelade på Prillar-horn, alltså ett ”spele-horn” som man säger i Dalarna, eller ”spillåpipa” från Härjedalen. Folkfantasin utrustade henne så med en Näverlur, men det är osäkert om näverlurar egentligen förekommit i Gulbrandsdalen i någon större utsträckning. Hursomhelst finns de över hela Nordeuropa, ja så långt borta som i Ukraina, där man gör dem av björk och björknäver, precis som här. Instrumentet kan mycket väl ha ett indoeuropeiskt ursprung, från hundratals eller tusentals år före någon värdelös ”kristus” – men eftersom lurar av björkbark lätt ruttnar, finns det inga arkeologiska bevis för den saken. 

Vapenskölden för Sel Kommune i Norge – där Otta och Kringen ligger – ser numera ut såhär, och hyllar den fiktiva lurblåserskan, som antingen skall ha givit förvarning om ”Skotertauget” som utkik, blåst signal till anfall, eller segerfanfar – alternativt alltsammans, i tur och ordning. Någon gård med namnet ”Prillar” eller ”Pillar” har aldrig funnits. ”Guri” eller ”Guro” är ett vanligt norskt namn, det kommer av det nordiska Gudrun, som redan finns i Sigurd Fafnesbanes saga, och i namnformen ”kuthrun” i Nibelungelied tillika. ”Guro Rysserova” eller ”Gudrun Häströv” är ett noa-ord för den norska Huldran, som ju anses ha en häst-svans och ibland kan blåsa i Näverlur hon också, liksom den senare så berömda ”Fäbod-jäntan”… Med falu-korv i högsta hugg…

Den norska lågbudget-filmen ”Thale” från 2012 handlar om ”Guro Rysserova” och andra ”Huldre-Eventyr”. Den är minst lika blodig som 1612 års händelser vid Kringen.

Slaget vid Kringen varade högst i någon timme. Den skotska hären skingrades för alla vindar, men många män flydde över bergen till Sverige, och ungefär 300 av de cirka 950 tog sig faktiskt fram till Gustav II Adolfs armé. Det kan nämnas, att inte mindre än 34 skotska Överstar eller regementschefer tjänstgjorde i den Svenska Armén under Gustav II Adolfs Regeringstid, liksom 50 Överstelöjtnanter eller Bataljonchefer, och till det kommer ett oräknat antal Majorer och Kaptener på Kompanis nivå, liksom minst 5000 soldater av alla tjänstegrader och i alla vapenslag. Vi har mycket att tacka dem för, för deras insatser är av värde också för historikerna. Vi kan tänka på män som Sir Patrick Ruthven, Lord of Ettrik,  Överstelöjtnant Robert Monro – som var historiker och dagsboksförfattare under 30-åriga kriget och tjänstgjorde tillsammans med de finska Hakkapeliterna samt förstås Fältmarskalken Alexander Leslie, den störste av dem alla – som skulle stötta Oliver Cromwell i det Engelska inbördeskriget…

134 skottar togs till fånga efter slaget, 26 Augusti. Ungefär 300 man låg döda på marken, eller under sten- och timmerbrötarna. Följande dag – 27 Augusti – avrättades inte mindre än 116 av fångarna, troligen av uppretade bönder – den Norske ståthållaren på Akershus skulle senare skriva att skottarna ”under sin marsch absolut icke vare sig bränt, dödat eller gjort någon åverkan”

2012 – precis 400 år efter slaget – skulle tidningen ”The Scotsman” ta in en artikel, som hävdar att detta var det största enskilda krigsbrott, begånget av någon Europeisk stat, som bedrivits emot Skotska soldater i utländsk tjänst – och det fanns sammanlagt 10 000 av dem under tidigt 1600-tal. 

Nere i Köpenhamn skulle ambassadör Sir Robert Anstruther skriva följande – ur det Brittiska statsarkivets handlingar:

‘Doubtless your M[ajest]ie hath hard of that infortunat accident that hapned unto 300 of your m[ajest]is subjects which landed in Norroway, under the conduct of Alex[ande]r Ramsey (Lieutenant Colonell unto Coronel Ramsay) Captane Hay and Captane Sinclaire after they had marched six dayis within the cuntry pressing to goe through to Sweden, were overcharged by the inhabitants of the country and all killed except the said lieutenant Ramsey and captane Bruce, James Monypenny and James Scott these foure were sent to Denmark efter their coming hither a counsel of warre was called to have examined them and efterward to have given judgement upon them’

18 man överlevde den massaker som skedde – och av dem blev 15 stycken skickade till ett Danskt Regemente framför Älvsborgs fästning, som hade fallit till danskarna 12 Maj det året. Bara de 3 befälspersonerna som nämns ovan, skickades till Köpenhamn för förhör och sjöförklaring, men de fick alltså slutligen återvända till Skottland. Under slaget stupade minst 6 norska bönder, och 12 blev svårt sårade. 

De 300 Irländare, Färeöingar, Engelsmän och enstaka Skottar som tillsammans med en del Norrmän gick i Svensk tjänst, utrustades snabbt med nya uniformer – och de gick alltså INTE klädda i Kilt eller ”plaids” – detta enligt Göte Göranssons bok ”Gustav II Adolf och hans Folk” s.72-73.

Långtifrån alla skottar och irer – betecknade som ”irren” eller dårar i detta tyska propaganda-blad år 1631 bar kilt eller plaid. De flesta hade vanliga svenska uniformer, eller vad de kunde komma över i klädväg.

Under utgrävningar nära Otta har man hittat minst en skotsk ryttarpistol, en Lochaber-yxa – alltså ett slags hillebard – och flera hjalt till ”Claymore-svärd” och sablar från tiden. 1912 – till 300-årsminnet – satte Norske Kungen upp en ny ”Kringen-stötta” vid det gamla slagfältet – som ni kan se här.

Monumentet från 1912, med den fiktiva Guro…

1612 var också året då Sigsimund Wasa – som fortfarande var Kung över Polen, Litauen, Vitryssland och Ukraina – skrev ett brev till hertig Johan III – det daterades 7 april – och tyckte att Karl IX samt Gustav II Adolf – som ju blev Kung året innan – hade använt ”Hinderlist” eller försåtliga manipulationer för att göra sig herrar över Finland-Baltikum-Sverige.

Och hade det inte varit för Kalmarkriget, och Danskarnas anfall – vem vet hur det då hade gått ?

Sverige och de Nordiska Länderna hade kunnat förenas, tillsammans med Polacker, Balter och Ukrainare. Ett enda Rike, som sträckt sig från Färeöarna till Nordkap, från Östersjön till Svarta Havet.

Ett lås och värn för hela Västerlandet, gentemot horderna från Öster och Söder, som ännu kväljer oss.

Vad sker i Mellersta Östern, Vad sker i dagens Ukraina ?

Europa och Norden har en uppgift, och den uppgiften är att skapa fred – för de folk som är oförmögna att förstå vad verklig fred och väpnad neutralitet innebär.

Först idag, när vi med Engelskt bistånd blivit medlemar av NATO och fått en ny roll för att trygga vårt gemensamma folkhem, kan denna dröm komma att bli verklighet.

Kringens döda väntar på upprättelse, liksom Gustav II Adolfs forna Armé.

En dag skall den komma åter – och då stundar bättre tider för Europa och Hela Världen !

HEDNINGAR i Västerled  – (del 5) – Resan till Vestland (inlägg från 2025-07-23)

”Sogn och Fjordane” Fylke i Norge existerar inte längre, eftersom det upphörde att existera år 2020 efter vår tideräkning. En gång i tiden fanns det Möre-Jarlar emellertid, och staden Eid som i övergång mellan vattendrag eller ”ede” ligger fortfarande vid en av de fem innersta vikarna av Nordfjord. Om ni tycker att alla dessa begrepp är svåra att hålla reda på, skall ni veta att vi Hedningar som är Asarna och makterna trogna inte bara lever i nutiden, men också i dåtiden och samtidigt framtiden.

De tre Nornorna, på en husvägg i bergiga Klagenfurth, Österrike

Vi kan tydligt höra, vad de tre Nornorna säger vid Urdarbrunnen. En del av er därute har inte förstått Parcernas eller Moirernas budskap, eller att dessa tre olika begrepp är ett och samma, sedan urminnes tid hos alla Indoeuropeiska folkslag. Ni förstår inte ens, att Urd eller Ord är den Äldsta Nornan, Skuld den näst äldsta – eftersom nuet alltid står i skuld till dåtiden – och att Verdandi eller Vardande, det som ska bli eller komma – är den Yngsta, och hon representerar framtiden, likt vår yngsta redaktionsmedlem. Sturlasson råkade skriva fel i en av sina källtexter, och Wikipedia med flera moderna företeelser har kopierat skrivfelet, men vad ”att varda” egentligen betyder, vet ändå var och en av oss som fortfarande talar ”ärans och hjältarnas språk”, och dessutom förstår att ala och vårda det, så länge vi nu råkar leva. Vi skriver inte bara för er, utan för evigheten. Nu, då och sedan är ändå alltid ett och detsamma – också i dagens Norge, och om vi inte alltid gillar vad vi ser i ett nära grannland eller till och med broderland som de flesta ”svenskar” nu ignorerar, så låt oss bara säga att vi älskar det landet också för vad det varit, och för vad det åter kunde bli – om vi alla hjälps åt – liksom i vårt eget land här hemma – eller varhelst i Midgård vi än råkar leva och bo. 

Verdandi – den yngsta systern – går som hon går, är som hon är. Sådan är ungdomen…

Längs den mäktiga älven Ottas dalgång – som vi berättade om i del 3 och 4 av denna resekrönika – passerar man små orter som Lalm och Vågamo, innan man kommer till Ottadals mäktiga sjö, cirka 35 km lång och stundtals mer än 3 km vid. Den duger att segla och ro på, för de som nu vill och kan göra som man gjorde i gamla tider. Före 1970-talet var Norge ett annat, fattigare och enklare land. Det vände ryggen åt allt sådant under 1980-taletts Oljeboom, och enkelheten blev ett skällsord, ihågkommen bara av punkband och seriefigurer som ”Gutta fra Kalkutta” – vilket rimmade på ”Kara fra Sahara”. Sådana karlar skulle Norge få väldigt många av efter vart, men det var först på 1990-talet och senare som de gjort sig riktigt märkbara. Naturen, däremot – kan man inte ändra på. Motorvägar kan byggas, milslånga tunnlar kan borras genom berg och fjäll. Man spränger i granit, gör våld på hedar och känsliga marker – javisst – men Norge är svårbemästrat. Snön faller på fjällen nu som förr, eller så kommer den i form av regn och vatten, som med Golfström och uppvindar måste falla över Dovre, så länge Dovre ens står. Meningslöst Thunbergeri och fake news lönar sig inte. 

Man passerar söder om Aursjoen – samma ”aur” eller Ör som finns i ortnamnet ”Örebro” och som betecknar den finaste lera eller de minsta partiklar som alls kan finnas – de är de som återfinns i Vóluspás tredje strof om ”Aur var alda, tha ekki var”. ”Alda” kommmer av öld, som betyder ”ålder” på Norröna, alltså allra först, från början – i en tid då ”icke-vara” fanns. Numera talar de moderna fysikerna om en Big Bang i Ginnungagaps gäckande mörker, en proto-tid innan den verkliga tiden, ett ögonblick så kort att det inte kunde mätas. Våra förfäder hade rätt. Ingen annan skapelsemyt i Världen kom såpass långt. De semitiska dumheterna om en Jehova ”svävande över vattnet” kan vi lika gärna glömma... Förfädren gissade inte bara. De visste, eftersom de observerade naturen och kosmos omkring dem. Det gör också vi, fast vi bara åker en helt normal Vy.no långfärdsbuss emot Målöy, slutmålet för hela linjen…

Vi närmar oss snöhöljda berg, ett evighetens landskap – ”tiotusen meter bortom människa och tid” som en viss Österrikisk och inte Tysk filosof en gång sa. Framme vid Langvattnet tar vi av emot sydväst, och Oppljostunneln, medan en annan väg leder till Geiranger, spjutviken – ett namn sammansatt av förledet ”Geir” och slutledet ”Ånger”. Inte för att vi ens behöver ångra oss så särskilt mycket. Geiranger ligger vid den innersta delen av Storfjorden, och då är man redan framme vid det västliga hav, som heter Norska Havet eller Nordatlanten. Ganska många torde veta, att just den trakten med rätta är berömd för sin skönhet – om man nu alls känner till Norge.

Oppljostunnelen, tvåfilig och smal – med en längd av mer än 4300 meter – mynnar här, rakt in i en fjällvägg. Det kan vi skriva till er alla – ”upplysningsvis” ifall någon nu behöver ytterligare ljus i saken.

Langvasseggi, 1651 meter över havet. De som har folkvett nog att hålla tyst, kan kanske uppskatta vad de får se…

Det bildas snabbt köer vid foten av Langvasseggi – liksom inne i Oppljostunnelen. Den har inga nödutgångar alls. Kommer ett skred, så blir man stående därinne….

Två andra vägtunnlar av liknande längd, 2-filiga och smala passeras i hög fart – 90 km/h eller så – rakt emot en massa långtradar-trafik och annat från motsatt håll, och så kommer vår Vy.no buss lyckligen ut ned för serpentin-vägen ned emot Strynvattnet, för att därefter köra mot Stryn. Sommartid går det bra at ta sig fram här – men man ska inte vara så lättlurad eller dum, att man som svenskar längs E4 eller E6 tar detta med modern infrastruktur för givet. Så är det inte i Norge. Så är det inte i resten av Nordens länder. Det är bara de själv-idiotiserade svenskarna, infantiliserade av ”Såsial-demokratins” många år, som kan vara inskränkta nog att tro något sådant. Samt alla de som blivit lurade av en viss Mr Trump, västeröver. Vi har lyckligtvis inga högljudda, skrikiga amerikaner med oss ombord – för ”It all seems so Trumped up !”

Nu behöver vi bara passera Indalshornvattnet, som en gång var en del av Nordfjord – men som grundades upp och blev ett ”Ed” eller ”ede” redan före någon påstådd jeschua ben yussuf, den falske frälsaren. Här uppe frälser vi oss själva, och vi vet att skilja mellan människor och gudar, Humanister som vi är. Nordfjord – en fjord med fem stora grenar, som spretar ut likt fingrar åt var sitt håll – går fortfarande mer än 13 mil eller 130 kilometer rakt in i Norge, och använder man sig av vattenvägar och inte bilväg, klarar man egentligen av resorna mycket lättare, även om det tar en smula tid att färdas på det sättet.

HEDNINGAR i Västerled – (del 6) – Trangvik och Nordfjordeid (inlägg från 2025-07-24)

ordfjordeid – där Myklebustskeppet (se i artikelarkivet om Vikingatida skepp eller del 7 av denna krönika) ligger – är målet för vår Hedniska Resa.  Än idag är det en liten stad med sådär 3200 invånare – vilket är vad man kan förvänta sig av en centralort på Västlandet i Norge. Varje dag angörs orten av minst ett enormt krysingsfartyg – inte från ”Hurtigrutten”, utan från diverse andra färjebolag – vilket gör att dagbefolkningen sväller till det dubbla, och staden blir fullständigt nedturistad, i alla fall sommartid. ”Gamla” Eid omfattar bara några få kvarter. Hamnen är omgestaltad, helt och hållet för turismens skull, och rymmer andelsbostäder för rikt folk, Biltema-varuhus, ett mediokert Shoppingcenter och några livsmedelsbutiker.

Hamnen i Nordfjordeid med kryssningsfartyget ”Rotterdam” – det trafikeras också av ”Aida Nova”

Ett nytt ”upplevelsecenter” byggt med oljepengar innehåller rekonstruktionen av Myklebustskeppet, en rekonstruktion som lämnar mycket övrigt att önska – och som är högst hypotetisk och osegelbar, eftersom den inte ens försetts med någon ordentlig mast, sedan den konstruerades under Covid-året 2019. Den moderna ”Nausten” eller båthuset har en ramp, där rekonstruktionen kan sjösättas igen om så skulle vara. Och jodå – hallar för förvaring av skepp eller just Naustar fanns redan på Vikingatiden, bland annat i Kaupang – om man nu inte gjorde som Sigurd Jorsalafar på Orkney eller Jorknas öar, och använde de kristnas katedraler av sten till att torka och hänga segel uti, för så gjorde Orkneys eller Jorknas alla Jarlar i gamla tider – de var alla högst praktiskt lagda män – som visste vad som gällde.

Öster om centrum ligger en stor ridskoleanläggning och ett stuteri för Fjordhästar eller Fjordingar – en hästras som funnits här sedan Vikingatid, den också – och som är en seg arbetshäst, oförmögen att Tölta som Islandshästen – och ingen passgångare som Dromedarer och Kameler, utan en god travare och en bra kamrat i skogen, van att hämta hem körslor och dra tunga timmerlass. Den är heller inget förkrympt rid-djur för barn eller kvinnor som Shetlandsponnyn – och vid vårt besök såg vi – 9 och 10 Juli – ett härligt blont sto klappra fram över Nordfjordeids gator och vägar – efter att vi själva hade besökt stället, där Nordfjordingarna föddes upp.

Karta över Nordfjordeid, i en utgåva för turister – oanvändbar när det gäller att visa riktiga avstånd eller faktisk geografi….

Söder om stadscentrum ligger skansen Malakoff från tiden för Krimkriget – 1850-tal – och där håller man numera Rockfestivaler, varje år sedan 2003 – Vad tusan nu man ska göra det för. Så mycket festival kan det i alla fall inte bli, långt ute på Vestlandet – Nordfjordeid har liksom inte de riktiga förutsättningarna för att bli ett riktigt Norskt Hutsfred – men för all del, på Vestlandet hölls kring 11 Juli i år en festival för både Country och Western, som det en gång hette i filmen ”Blues Brothers” med Jake & Elwood Blues – ”Oh, we have both kinds of music here” – men räkna inte med fler än två.

Man påstår sig ha ett Operahus också, men så mycket av Opera ges det aldrig någonsin där – anläggningen är kombinerad med tre trånga biosalonger, ett bibliotek och vad som ska föreställa en Högskola eller så – lyckligtvis ingen Bögskola – för så ”Woke” har man inte blivit på Norsk botten – ännu. Vanliga skolor finns det med, både för ett fåtal Gymnasister och andra. Det räcker med någon timmes rask promenad från Fjordbottnen, för att man ska ha sett sig grundligt mätt på alltsammans. Men – sämre ställen kan man bo på – och mycket värre har man sett – om man är Hedning, eller har varit i Österled och ”Svitjod hin Mikla” eller de ryska länderna. 

Nära Myklebusthaugen – som ännu finns bevarad tillsammans med ännu en större, båtformad gravhög – ligger förstås en kristen kyrka, störande nog. Dalgången kring Eid är trång, och varje kvadratmeter mark som inte ligger på fjällsluttningarna i norr och söder är dyrbar. Man kunde tala om ett ”norra och södra stadsberg” som i Sundsvalls fall – om det bara inte vore för det faktum att den södra bergssidan saknar nästan all bebyggelse, till skillnad från den norra.

Eid by night – sett norrifrån. Inte så mycket att Hurra över….

Den nutida träkyrkan – byggd 1849 – är precis i den stil man kunde vänta sig i vad som var ett fiske- och sjöfarts-samhälle, och skulle lika gärna kunna vara hämtad från Bohuslän på den svenska Västkusten – det landskap som en gång hette Ranrike, och var helgat åt Havsgudinnan, Ran. Ändå svärmar tyska och holländska turister från kryssningsfartyget ”Rotterdam” över den vitmålade helgedomen som en skock flugor, förutom de ännu påflugnare Amerikanerna, som inte kan lämna vanligt folk där ”på bygda” ifred, utan oupphörligen skriker, upprepar meningslösheter så högt att ingen inom hörhåll kan undgå dem, och i största allmänhet uppför sig som ohyfsad pöbel. Inte ens kyrkogården – som borde vara de dödas vilorum – lämnar de ifred. ”Dålig stil” helt enkelt – av en sort som vi har för mycket av – över en hel kontinent.

Eid Kirke – foto från Wikipedia

Man påstår att kyrkoplatsen skall ha funnits sen 1322, och tidigare låg där en stavkyrka cirka 100 meter öster om ”Operahuset” som inte ger någon Opera – men den var från 1100-1200 talen, för innan dess fanns det inga som helst kyrkor här. Nere i Eids gamla stad, däremot – finns en del fina köpmans- och redargårdar från 1800-talet.

En av gårdarna är numera turistbyrå, långt ned på Eidsgata söderut emot Rutebilstasjonen till, där vi morgonen den 10 Juli möter fyra fjällvandrande polacker – alla under 30 år. En av dem är intellektuell, försedd med runda glasögon och skriver i ett anteckningshäfte. En halvsover, de andra två småpratar på polska, ordnar med sin packning och fördelar vad som finns av dricka och bröd. Deras ryggsäckar är fulla till bredden, men inte särskilt tunga. Det är män som vet att föra sig väl, och som inte stör eller ofredar någon – och de samtalar lugnt och stilla där i Rutebilstasjonens vitmålade och karga väntrum på sitt eget språk. Också fjärran från det södra Schlesien de kommer ifrån – ett bergsland det med – är de ändå arbetande människor, hyggliga och rättframma – som vet hur livet är, och som kan göra rätt för sig.

Vem kör långtradarna genom Sverige och Norge ? – Är det inte just polska lastbilschaufförer ? Vem bygger norrmännens och svenskarnas sommarstugor ? – Är det inte polska byggnads-snickare ?? Vem försvarar Europas yttre gräns, i riktning österut – emot illegal immigration, och ett Ryssland som för krig emot alla sina grannar  ???  Svaret är enkelt: Det är polska soldater, alla i åldrarna 20-30 år.

Vi säger inte mycket till dem, men vi nickar vänligt – och delar vår färdkost i form av äpplen – den frukt som en gång var Iduns – och vi behöver inte tala Engelska. Bruten Polska, några ord tyska och nordiska språk räcker gott och väl. Hederliga människor känner igen varandra, oavsett vilka språk de må tala, oavsett vilken hudfärg de må ha, oavsett om de är män eller kvinnor. Så är det, och så kommer det alltid att förbli. Vi är de Hedna. Vi är de Ludna, likt en gång Loddfafnir i Hávamál – och den som inte begriper det, har på något sätt aldrig levat, aldrig känt den stad som heter Eid, eller andra platser och städer. Det kan vi ta på vår ed, det kan vi lova er – ung som gammal.

Turistbyrån i Eid

På väggen av det hus som nu är turistbyrå finns en minnestavla över en man som hette Ernst Martin Todtland (1905-1943). Kanske tillhörde han någon redarsläkt, kanske var han bara en vanlig sjöman. Han växte upp på Eidsgata, men blev maskinist på Tankerfartyget M/T Sandar. Han blev 38 år gammal. På hemvägen från New York i Juni 1943 träffades fartyget av tre tyska torpeder och sjönk – på väg med sin värdefulla oljelast. Han deltog i släckningsarbetet på sitt fartyg in i det sista, men överlevde inte. Honom minns just ingen mer – förutom Nordfjordingarna själva – de gästande kryssningsturisterna bryr sig inte om att läsa den där minnestavlan, och de av lokalbefolkningen som just nu är i färd med att ”sälja” sin hemstad och utöka turismen bryr sig ett skvatt heller.  Pengar, Pengar och åter Pengar – det är vad den lilla ”turistmaskin” som är Nordfjord går ut på.

Vår äldsta kvinnliga redaktionsmedlem påminner sig en tidning, som en gång hette ”Trangviks-Posten”. Det sägs numera vara en parodi på Aftenposten, fortfarande en av Norges största kvällstidningar – som numer ägs av den väldigt ”cheapa” Schibstedt-koncernen, den som köpt upp Svenska Dagbladet i Sverige – fortfarande landets största morgontidning och numera närapå den enda rikstäckande kvalitets-tidning med någotslags djupare analyser vårt land ännu har, eftersom ”Dagens Nyheter” mest blivit en röd-grön ”familje-blaska”.

”Hjertelig Velkommen till TRANGVIK, Välkommen, Bienvenue, very very Welcom Hem !”

Trangviks-Posten var en av inspirationskällorna bakom Grönköpings Veckoblad – som fortfarande finns kvar som skämt-tidning på nätet. Trangvik, däremot – låg egentligen på Sörlandet och inte på Vestlandet i Norge – men det var precis lika trångsynt, småborgerligt och komplett inskränkt för det – liksom de flesta småstäder i både Norge och Sverige. Numera finns även Swalköpings Allehanda i Svenska Finland, samt ”Snoldeöds Avis” i Danmark – och visst – det går nog att hitta ”Trangvik” eller ett dumhetens, tristessens och den mänskliga oförmågans ”Grönköping” i Alice Springs, långt borta i Australiens öknar eller i Mellanvästerns USA också – eller snart sagt varsomhelst. Det värsta med alltihop är, att ”Trangvik” är ett mentalt tillstånd hos de styrande politikerna på varje ställe man kommer till; lärare, poliser och präster inbegripet. I Nordfjordeid finns ett ”Statens Hus” bak Rutebil-Stasjonen, men det verkar mest vara fråga om en lokal Polis-station och en arrest för ortens busar och fyllerister – mer av ”Stat” har man inte just här – inte på något enda sätt.

”Snickarglädje” när den är som bäst – lägg märke till ”Drakhuvudena” – Hedniskt, fast tidigt 1900-tal

Norr om staden – upp mot högfjället – finns en liten å, som heter Preste-Elva – och den delar den moderna bebyggelsen som finns där i två hälfter. Den södra sidan av staden ligger vid den betydligt mer vattenförande Eidselva och Os, flodmynningen eller oset, som i Västra Aros – det nutida Västerås – vid Svartåns utlopp i Mälaren. Öster om centrum däremot – har man bevarat jordbruksmarken och det öppna landskap som ännu finns kvar i dalen, och västerut finns bara fjorden – som går att bada i sommartid, ifall man nu inte är bortklemad som någotslags ”jentebarn” och tycker att 16-17 grader celcius är ”för kallt”. Där finns långa betongramper, trappor i sten och ledstänger att hålla sig i. Vi har sett det själva – med egna ögon.

Förslagsvis badar ni dock nakna, helt utan kläder och mycket tidigt eller sent, för att reta gallfeber på Muslimerna och Nymoralisterna – de finns också i Eid, men de behöver lära sig vad en riktig människa är, och hur verkliga, oretuscherade människokroppar ser ut, med könsorgan, mindre tilltalande muskelbukar och allt…

Det finns mycket annat som man kan säga eller skriva om Nordfjordeid också – men det låter vi bli. Vi har redan tagit med det mesta.

HEDNINGAR i Västerled (del 7) – Mykle – Or Bust ! (inlägg från 2025-07-29)

Old masters make the rules
For the wise men and the fools
I got nothing, me, to live up to

For them that must obey authority
That they do not respect in any degree
Who despise our land, our destiny
Speak jealously of them that are free
To cultivate their need to let us be
Nothing more than something they invest in

– Aningen fritt efter Bob Dylan, ”It’s alright ma, I’m only bleeding”

Skeppet från Myklebusthaugen, 876 AD i modern och hypotetisk rekonstruktion. Ritning från ”Sagastad” Center, Nordfjordeid, bild Copyright ”Hedniska Tankar” 9 Juni 2025

Det norska oftnamnet ”Mykle” kommer av det Norröna ”Mikla” som betyder ”Stor”. Miklagård, den stora staden; var en gång Nordbornas namn på Konstantinopel, och den norske författaren Agnar Mykle blev på sin tid upphovsman till ett nytt verb i svenska språket ”att Mykla” – eftersom han på 1950-talet råkade ge ut en berömd roman med titeln ”Sången om den Röda Rubinen”. Mykle blev genast åtalad för att ha varit pornografisk, och de kristna nymoralisternas åsiktsrättegång emot honom knäckte honom för resten av livet. Han dog, ensam och utbränd år 1994 i Asker utanför Oslo, och på grund av den kristna förföljelsen publicerade han aldrig mer något verk av betydelse efter 1954-58.

Detta visar helt klart vilket inskränkt land Norge var – och kanske ännu är. I Sverige hyllar man just nu ADHD-HBTQB och andra perversioner – också med den sk ”Svenska” Kyrkans hjälp – men sund och naturlig sexualitet mellan man och kvinna – som Agnar Mykle på sin tid propagerade för – nej nej, det får naturligtvis inte förekomma, inte på något sätt – för då är man genast ”pornografisk”.

På svenska har vi också ord som ”Mycket”, ”myckel” och ortnamn som ”Myckeläng” nära Älvdalen i Dalarna, vilket visar släktskapen med det gamla Norröna ”Mikla” eller på norska ”Mykla”. Och var och en hittar kanske sin ”porr” varhelst de nu finner den.

En vacker och linjeren skönhet – som INTE ska ros på detta sätt. Besättningen är dåligt samtränad, och årornas isättning ser ut som ett enda stort ”plokke-pinn”

Hedniska Tankars redaktion om en man och två kvinnor – en yngre och en äldre – anser till exempel att Myklebust-skipet – med sina slanka linjer – är en sådan vacker och linjeren skönhet att hon – som aldrig fått något namn – också kan betraktas som rent ”porrig”, bara genom att betrakta konstruktionsritningarna – även om hennes mastfot är klent tilltagen, mastfisken en dålig kopia från Gokstad-fyndet och rekonstruktionen – som är FULLSTÄNDIGT OSEGELBAR och aldrig ens har seglat på riktigt – bara är en ganska slarvigt ihopkommen kopia, som vi strax ska få se. 

Vi hänvisar våra läsare till våra tidigare inlägg om skeppet, samt inläggen under ”Rekonstruerade Vikingaskepp” här ovan.

Förvisso är ”Sagastads” besökscenter för amerikanska turister och därmed likställda personer mycket vackert och påkostat, med det senaste av vad Norge kan erbjuda i form av AI och datateknik, men alla dessa presentationer tenderar att bara bli ett enda flimmer, en ”åkattraktion” utan allt värde – sommartid och de två dagar vi var i Eid var hela besökscentret överfullt av skrikande, tjutande barnungar – och de vuxna kryssningspassagerare som anlänt med de stora färjorna (se i tidigare avsnitt av denna krönika) uppförde sig knappast bättre, även om de till stora delar var Holländare och Tyskar – därmed Européer och inte från Trumpilandia…

Men, låt oss börja från början. Myklebust-Haugen gräves ut av den norske arkeologen Anders Lorange 1874 – i en provgrävning. Han konstaterade att högen innehöll ett långskepp av en längd om minst 30 meter, och fann 12 sammanrostade sköldbucklor – senare skulle man finna inalles 42 . Antalen är betydelsefulla, eftersom det mesta talar för att Myklebustskeppet rekonstruerats med ett felaktigt antal åror. Skeppet hade dock blivit bränt, som gravskepp alltid är – och dess gravläggning bör ha inträffat senast år 874 – av en ren slump exakt 1000 år före någon modern arkeolog i Anders Loranges skepnad undersökte själva gravhögen. Detta faktum döljer man noga på nutidens ”Sagastad centre” liksom hela det faktum att rekonstruktionen är mer eller mindre hypotetisk. 

Arkeologen Anders Lorange lämnade år 1874 kvar en flaskpost, och ett brev, delvis skrivet med RUNOR – till senare forskare, som skulle undersöka Myklebust-Haugens innehåll 120 år efter honom….

Gården ”Myklebust” som fortfarande finns kvar och brukas i centrala Eid – nu med Alpackor och Vikunjas, som inte alls hör hemma i ett norskt landskap – innehöll på Loranges tid 5 stora gravhögar – endast två av dem är bevarade idag. Det är dels den riktiga, runda Myklebusthaug ni ser väster om riksvägen genom Eid på denna bild, alltså till höger – ursprungligen hade den en diameter på över 30 meter, och en höjd av mer än fyra meter, men idag är den åtskilligt mindre, eftersom man schaktade bort massor av jord i samband med 2024 års utgrävningar – som tog fart efter det att ”kopian” började byggas under Covid-året 2019 som ett försök till ”Dugnad” eller arbetsmarknadsprojekt  i Nordfjordeid, och enbart för att tjäna pengar på turism – något man också lyckats mycket bra med. 

Myklebusthaugen under 2024 års utgrävningar – Foto från Norska Riksantikvarien

Man har nu funnit totalt 1100 båtnitar – det är oklart om Universiteten i Bergen och Stavanger exakt noterade läget för dessa – det skulle kunna vara avgörande för rekonstruktionen av en verklig kopia – och fler än 44 sköldbucklor – antalen pekar mot det faktum att de stora skeppen alltid innehöll årplatser, tofter och roddarbänkar i multipler om åtta – och att gränsen för en verklig ”Drake” går vid 32 årpar och INTE mindre, så som det är skrivet i Olafs Saga Tryggva. Norges Riksantikvarie har meddelat, att grävningarna nu för alltid skall vara slutförda, och att man arbetar för att Myklebusthaugene skall få UNESCO skydd. I Sverige VÄGRAR den nutida Svenska Regeringen och ”Svenska” Kyrkan fortfarande att skydda ett såpass centralt fornminne för hela Riksgrundandet som Uppsala Högar – som ALDRIG fått Unesco-status och fortfarande vilar under en tafflig Länsstyrelses icke-bindande ”Skötselplan” som helt saknar juridisk betydelse överhuvudtaget, exempelvis därför att den sk ”Svenska” Kyrkan eller den Evangelisk-Lutheranska Andliga Ockupationsmakten redan flerfaldiga gånger helt negligerat programmets innehåll, och brutit emot det. Exempelvis har man sågat ned mer än 200-åriga ekträd, enbart därför att ”spontana” offer av små silverfigurer köpta på Upplandsmuséet börjat förekomma, och platsen har istället blivit ett ”tillhåll” för diverse sk ”fornsedare” och andra direkt oseriösa grupperingar, som överhuvudtaget inte borde få vistas i Högarnas närhet, utan bli föremål för ingripande från polis – man vet att drogförsäljning och annat förekommit vid ”Fornsedarnas” blot och sammankomster…

De ytterst värdefulla gravfälten vid Uppsala högar är nu så skadade, att de måste restaureras av Upplandsmuséet, och detta är vad all New Age och den sk. ”fornseden” med flera ”grupperingar” har åstadkommit, till skillnad från seriös Asatro företrädd av Nordiska Asa-Samfundet.

På andra sidan riksvägen förbi gamla Nordfjoreids centrum ligger Skjoratippen, en oval, skeppsformad gravhög, först undersökt 1902-03 av arkeologen Hakon Shetelig. Den var ursprungligen 32 meter lång och hade en höjd på 3,2 meter – och är kanske lite högre i nutid, då den kröns av det stenmoument från tidigt 1900-tal somstår där idag. Tyvärr fick vi aldrig tillfälle att gå upp på den, men kom ändå hem med de foton vi ser här. Sjoratippen borde betraktas som helig mark – då den varit begravningsplats för högättade personer under minst 200 år av Hednisk tid som ett ”gravskepp” och det fanns också en tredje båtgrav från en hög med en diameter på 27 meter – 50 meter öst om Skjoratippen, där det idag ligger bostadshus, som ni ser på bilden ovan. Man förstörde det mesta som fanns på platsen under det kristna 1900-talet, och under den bostadsplatå, som innehåller lador och uthus från den nutida gården Myklebust, har man heller aldrig grävt på allvar. Sådana är förutsättningarna för arkeologin i det trånga och ibland väldigt trångsynta Norges smala dalar.

Man rubricerar ”Myklebust” som världens till volymen (dvs skrovets omfång) största Vikingaskeppskopia, men det längsta och största långskeppet i modern tid, är hon likväl inte. ”Draken” Harald Hårfagre, är alltjämnt längst och störst, och det är ett skepp med mast, som verkligen har seglat, och det över Atlanten – med en svensk skeppare – Björn Ahlander.

Harald Hårfagre är en annan, ohistorisk kopia i fri stil, och är inte en faktisk skepps-replik efter ett vikingatida original-fynd. Precis som Myklebust-skeppet har det 25 årpar, men det är också helt ohistoriskt och har aldrig påträffats i verkligheten, utom i ett enda fall. Det gäller då ”Havhingsten från Glendalough” som byggts efter original-fyndet Skuldelev 2 från mynningen av Roskilde-fjorden i Danmark. Skuldelev 2 anges nuförtiden (på Wikipedia) som havande 30 årpar, inte längre 25 – och jag vet vilka sammandrabbningar jag själv hade med den ytterst kunnige danske museimannen Erik Andersen vid Vikingeskibscentret på tiden det begav sig, anno 2006 – det år jag själv seglade på detta skepp från Tönsberg i Norge, ut på Nordsjön och genom Limfjorden vid Aalborg ned till Roskilde, en färd som bara tog 4 dagar, eftersom ”Havhingsten” mycket lätt kan komma upp i över 16 knops fart och toppa omkring 20 knop – vilket är lika snabbt som dagens Englands-färjor.

Hr. Andersen ringde upp mig på mobil – bara för att jag vågat ifrågasätta antalet årpar – när jag befann mig på ett tåg, tillhörande Deutsche Bahn, på väg till flottbasen i Bremerhafen om jag inte minns fel, men de maa ju vaere dem förlåtet, då det var över 19 år sedan. ”Havhingsten” var på sin tid världens största Vikingaskepps-rekonstruktion med sina 29.5 meter (inte 30 meter som det f-e-l-a-k-t-i-g-t anges på svenska Wikipedia) och 112 kvadratmeter segelarea – vilket är större än vissa 3-rums lägenheter. Givet 28 årpar och inte 25, gör hon ledigt 4.6 knop under rodd. ”Havhingsten” har aldrig varit avsedd att bära 100 man, som en del källor felaktigt påstår – det antalet skulle inte vara säkert att bära över öppet hav. Tvärtom är skeppet dimensionerat för cirka 48 man plus 12 = 64 personer – Man kan alltid räkna med att segelföringen och befäl ombord kräver en fjärdedel av antalet roddare, som ”grov” tumregel – men som sagt – någon ”25 sessa” har aldrig hittats, arkeologiskt sett.

64 = 8 x 8 som alla vet, och även Havhingsten var alltså ”spantad” efter ”aettir” eller åttor – vi räknar åtta glas på sjön, fyra väderstreck och fyra ”kardinaler”, alltså NV, SV, SE, NE – 24 timmar är jämnt delbart med 3 ”vakter” om 8 timmar, människor behöver vanligen 8 timmar sömn per natt för att arbeta effektivt, de flesta arméer vet att en grupp om 8 man blir 2 patruller om 4 man vardera, där förste man tittar framåt, andre man till höger, den tredje till vänster och den fjärde skyddar patrullens – ”rygg” – ja sådant är idealet för infanterister i alla tider, alla härordningar, alla världsdelar. Den romerska centurian, som systemet med ”Ledung” och ”Hamna” (alltså 2 man, ett årpar på ett skepp) bygger på innehöll 80 stridande, inte 100 – och 8 man var en ”contuberia” eller tältgrupp. Det mesta tyder på att det var exakt samma system som gällde här i Norden på Vikingatid, inte för att man imiterat några Romare, men därför att det faller sig helt naturligt att göra så, på grund av hur den mänskliga hjärnan fungerar. Vi har visserligen tio fingrar och tio tår – om vi inte blir skadade under vår livstid – men det är ändå mycket lättare att räkna med åtta-tal och dussin än med decimaler, eller 360 grader. Den äldre runraden har 24 = 3 x 8 runor, den yngre 16 = 2 x 8.

Detta är långtifrån någon tillfällighet. Moderna svenska militärkompasser enligt NATO-standard är gjorda efter 6400 mil-radianer – 8 x 8 hundradelar av en ”radian” och detta stämmer med sunda förnuftet, en pejskiva eller en kompass kan lätt indelas i 32 ”grader”. Detta visste Vikingarna också, för det var precis så de navigerade. Det VET vi, efter bevarade pejlskivor  Håller man upp en rak arm mot horisonen och räknar ”tre knogar på en knuten hand” så får man ungefär 100 ”streck” eller ungefär 6 graders vinkel. Ett fingers bredd motsvarar ungefär 30 meter på en kilometer, men Bjarne Herjulfssons upptäkt av Vinland krävde en navigering med 3 graders noggrannhet, för drar man en vinkel från Grönlands sydspets till New Foundland, så räcker det med ungefär 3 graders eller 200 sjömils fel för att inte kunna se Vinland vid horisonten ens i helt klart väder – och detta nämner jag bara som ”kuriosa”. Att Vikingarna kunde navigera efter Latitud, ungefär 1-2 grader när med hjälp av en solkompass med polariserat ljus, kvarts-kristallen kallad ”Solarsteininn” enligt sagorna, är också väl känt. 

Såklart tenderar diskussionen om årpar ibland att bli teoretisk, eftersom verklighetens skeppsbyggare satte in så många ”extra årpar” de förmådde i för- och akterstäv – bara för att ha platser ”i reserv” ifall det behövdes – våra förfäder tänkte praktiskt. Både Erik Andersen och den berömde Jon Godal vid Fosens Folkhöskola är helt eniga med mig i att det fanns ett ”modulsystem” grundat på tum, fot, aln och kroppens naturliga mått vid byggandet av varje ”roddplats” och att tofter, spant, århål eller håar och skeppen i övrigt dimesionerades efter detta. Således fanns inte ”25-sessor” alls – men snarare 16, 20, 24, 28 och 32 bänkars skepp – INNAN man kom upp till en verklig ”Drakkar” som alltid hade mer än 32 årpar, alltså mer än 64 mans besättning, som sagt.

”Roskilde 6” som hittades i Roskilde-museets hamn år 1997 har ALDRIG byggts, ens som kopia – men anges av dansk expertis till 78 årpar – alltså minst 156 + 34 = 190 mans besättning, ungefär – om man inte tänker sig henne med 40 bänkar. Med 37 meters längd är detta det största fynd som gjorts, men ”naustarna” för Ormen långe ger en längd på över 40 meter – för ett 34 bänkars skepp enligt sagan. ”Mora” – Vilhelm Erövrarens skepp från 1066, var ett 30 bänkars skepp, med en längd på 34 meter och 150 kvadratmeter segelarea, läser vi på svenska Wikipedia. Det kunde ta minst 12 hästar och 70 man, utöver sin seglande och roende besättning – om vi tror på vad forskningen visat.

”Harald Hårfagre” – alltjämnt den ENDA verkligt stora, seglande rekonstruktion som finns (Myklebust räknas inte, utan får betecknas som ett fusk-verk – trots Jon Godals godkännande av bygget !) och håller 35 meter längd överallt (löa) och har 270 kvadratmeter segel – men redan 2013 seglade hon sönder sin mast – vilket tyder på att segelarean är för stor, eller mastfoten för svag – som på Myklebust. Hon kunde ha haft 24 årpar, inte 25 – och kanske 200 kvadrat segelarea. Björn Ahlander och de andra har all heder av sin insats år 2016, då skeppet skulle till en utställning i Duluth, Minnesota – men ”Landet Trump” och SKITSTÖVLAR i USA blåste dem på ”tullavgifter” på 400 000 USD – vilkt var falskt, bakslugt och gravt ohederligt gjort – men vi vet alla vad vi kan vänta oss av Amerikaner, och vad de representerar i den här Världen. 

Bilden från 2016 talar för sig själv…

När den första Gokstad-kopian ”Viking” seglade över Atlanten till Världsutställningen i Chicago år 1893, fanns där hundratals sökande från Norge och övriga Norden som ville vara med ombord. ”Viking” var en av de allra första skeppsrepliker av ett Vikingatida skepp som byggdes i full skala, och vår Värld – Midgård – har sett otaliga Gokstad-kopior genom åren. De är nästan lika vanliga som Volvo-bilar. Grosshandlaren August Plyhms skapelse ”Viking Plym” i halv skala från Stockholmsolympiaden 1912 är dock ett undantag, eftersom hon inte alls var någon skeppsreplik, utan bara en fri fantasi hon också – och som sådan framförs hon än idag. Självklart har ”Hedniska Tankars” chefredaktör även seglat och rott ombord på henne, väl befaren som han är.

”Viking” från 1893 finns fortfarande kvar, och även om hon nu är antik och osegelbar, så finns det en förening i Chicago, Michigan som ömt vårdar denna del av vårt gemesamma, Nordiska arv. Det ursäktar dock på intet sätt de sakramentskade dumheter vi har fått se från Donald Trump och det officiella USA i övrigt, med föreslagna ”Grönlands-köp” och annan bullshit. Fortsätter det så, skall vi  Nordmän och alla Grönlands invånare ge dem ett svar med svärd i hand – inget annat ! 

”Viking” gick år 1893 över Atlanten med vant manskap ombord, för då fanns det folk som YRKESMÄSSIGT seglade Råseglande fartyg. De uppnådde en medelhastighet av 10 knop under hela sin resa, och gick till Chicago samma år. Hon seglade också till New Orleans med samma 11-manna besättning, helt utan problem…

Kaptein Magnus Andersen arbetade på Framnaes Mekaniska Verkstad i Sandefjord, Norge – och var även utgivare av en tidskrift för Norskt sjöfolk. Han kunde segla, och drabbades aldrig av något ”masthaveri” som ”Draken” Harald Hårfager gjorde… Här är ett original-foto från 1898. Björn Ahlander är en sentida efterföljare till honom….

Kanske är det dags, att vi reder ut det här med Vikingaskeppskopior av alla de slag en gång för alla. Det har aldrig funnits någon ”Jane’s Book of Viking Ships” i likhet med ”Jane’s book of Figthing Ships”, Jane’s planes, tanks, heavy vehicles och så vidare – och redaktionens äldsta kvinnliga medlem frågade sig ängsligt en gång i sin ungdom vem denna okända ”Jane” var – någon ung tjej i England kanske – och vad hade hon i så fall för telefon-nummer – kunde man rent av ringa henne och be om goda råd ? Men – så var det naturligtvis inte, och så är det inte idag heller. ”Jane” var i själva verket en gammal viktoriansk Engelsman vid namn Fred T. Jane – han blev bara 55 år gammal – och sysslade bland annat med att utveckla krigs-spel till sjöss med hjälp av små fartygsmodeller – något som var mycket nytt dåförtiden – förutom att han också kom att ge upphov till de ”flygplans-igenkänningskort” som utdelades till svenska Hemvärnsmän och kvinnliga luftbevakerskor i torn, långt in på 1980-talet..

I väntan på att någon tar sig an den viktiga uppgiften att lista ALLA äkta eller påstådda kopior av Vikingatida skepp i trä – från hela Världen – så publicerar ”Hedniska Tankar” nu följande anspråkslösa förslag till ett internationellt klassificerings-system, något som vi naturligtvis är FÖRST i Midgård med att publicera, eftersom INGEN – Inte ens Lloyds of London eller ”Det Norske Veritas” har tänkt på saken – förutom vi själva. Ni får gärna försöka vidareutveckla vårt system om ni vill, men då ska ni ange källan, och ge oss full kredit – eftersom VI – och inte NI – faktiskt var FÖRST !

Vi skulle vilja beteckna Myklebust-Skipet i sitt nuvarande utförande som en C 5 – kopia, till exempel.  Vad betyder då det ? Låt oss se noga efter !

Vi utgår från klasserna A,B och C som representerar hur exakt en påstådd ”kopia” är jämfört med originalet, respektive siffrorna 1-5, som antyder segelbarhet, eller om den påstådda kopian ens tål saltvatten…

• Klass A är förbehållen Museums-repliker, alltså EXAKT byggda kopior av verkliga skeppsfynd, där skrov, nitar osv faktiskt funnits bevarade, och där arkeologisk expertis och kunniga båtbyggare de facto medverkat. Myklebust-skeppet kan INTE räknas till denna klass, eftersom den inte bygger på ett bevarat skrov, eller ens bevarade nitars placering i jorden, vilket var fallet med det berömda ”Sutton Hoo” skeppet.
• Klass B är förbehållen ”Kopior” i fri stil, där ritningar och utförande i väsentliga delar ändrats, eller där man övergått till ”rekonstruktioner på fri hand” genom mer eller mindre ren spekulation eller kanske sannolika antaganden, av experter. För att alls kunna ”kvala in” till klassen krävs däremot att man har ett helt, inte bara rott utan även seglande skepp, som bevisligen använts av en van besättning under flera säsonger. Myklebust-skeppet saknar mast, har aldrig seglats i verkligheten och ”platsar” inte ens här.
• Klass C är ”öppen”, men kräver ändå respekt för den Nordiska båtkulturen och dess utövare. Skepp och båtar ska byggas i trä, inte i plast eller järn. De skall vara klinkbyggda, vara försedda med råsegel och autentisk rigg, som kommer så nära originalen eller nordiska allmogebåtar som möjligt. Snedsegel, Gaffelsegel, Plattgattade båtar eller annat fusk, som inte fanns före 1200 AD räknas inte.

Modell av ”Myklebustskipet” i Eids besökscenter – årtalet 876 är korrekt, men riggen – som visar ett avsmalnande segel som på 1800-talets ”Åfjordsbåtar” är hypotetisk. Ristningar från Bergen och 1000-talet visar dock att Vikingatida skepp mycket väl kunde föra toppsegel, eller flera råsegel ovanför varandra. Seglets area stämmer antagligen bättre med verkligheten, än överdimensionerade ”lätta” råsegel i nylon osv…

”Fembörding” eller Åfjordsbåt med avsmalande storsegel och mindre toppsegel – 1800-tal med stävroder, men riggen förekom i allt väsentligt redan under 1000-talet…

• Siffran 1 i ”Hedniska Tankars” system för klassning innebär ett väl seglande och väl rott skepp eller båt, som bevisligen rört sig över öppet hav (utom synhåll för land) i flera säsonger med vant manskap med en högsta uppmätt hastighet av över 12 knop eller mer än 6 knop ”över distans”. Skeppet för inte nedhängande sköldar vid relingen, har styråra och aldrig stävroder, samt följer standarden i klass A eller B ovan, samt har en fullt autentisk råsegelrigg, med segel i linne, hampa, ylle, läder eller andra autentiska material – detsamma gäller tågvirket ombord. Skrovet skall vara svarttjärat, och endast autentiska färgpigment får användas till bemålning. Antalet roddare eller tofter skall vara delbart med 8 eller 4.
• Siffran 2 innebär ett väl seglande och väl rott skepp eller båt, som haft en observerad hastighet över 8 knop momentant, eller mer än 4 knop ”över distans”, seglande eller roende, i övrigt uppfyllande krav för 1) ovan, förutom antal tofter
• Siffran 3 innebär ett seglande eller roende skepp eller båt (gränsen går vid 10 m löa = längd överallt, allt under 10 m är ”båtar”, aldrig skepp) med styråra, samt råsegel-rigg och mast
• Siffran 4 innebär ett seglande eller roende skepp eller båt med mast, som har ett storsegel av råsegels utförande, samt eventuellt ”hjälpsegel” av olika typ och styråra, i övrigt uppfyllande lägst krav enligt C) ovan
• Siffran 5 innebär ett skepp eller en båt, som inte kan seglas. utan bara ros. Det skall vara av trä, klinkbyggt, och i övrigt uppfyllande kraven enlig A), B) och C) ovan

”Veten I än, eller vad ?” – ”Hvetud I aen – edha hvat ?”

I nästa del skall vi noga granska de flesta konstruktionsdetaljerna på ”Myklebustskipet” som det ser ut nu, och undersöka om det är sannolikt, att kopian verkligen överensstämmer med originalet…

HEDNINGAR i Västerled (del 8) – MYKLEBUST-SKIPET – Några konstruktionsdetaljer… (inlägg från 2025-07-30)

Myklebust-Skeppet från 874 är ännu så länge en namnlös kopia (se del 7 i denna krönika) och det är rätt och riktigt, eftersom hon bara är en rekonstruktion på mycket fri hand. I anslutning till vårt förra inlägg i del 7, har vi idag fått ett meddelande från en Norsk läsare, som vill tipsa oss om en av artikel Einar Chr. Erlingsen, från Oseberg Viking Heritage skrev den 25 Juli i år. Han har försökt räkna antalet Gokstad-kopior i hela Världen, men missar helt den grosshandlar-mässiga Viking Plym, byggd av August Plym inför Stockholmsolypiaden 1912, eftersom hon faktiskt är en Gokstad-kopia i halv skala. 

Som vi redan konsstaterade i del 7 – det finns inget internationellt register för Kopior av Vikingatida skepp, och heller ingen internationellt godtagbar klassning av kopiornas historiska kvalitet eller sjövärdighet. 

Vad vi skrev igår var ett anspråkslöst förslag, och tillsammans med Oseberg Viking Heritage kan vi nu registrera 26 – inte 25 ! Gokstad-kopior, byggda i minst 12 olika länder, bland dem inte bara de Nordiska länderna, utan även Schweiz, Kanada, Usa, Polen och Estland. ”Hedniska Tankar” beräknar att det finns hundratals seglande eller roende kopior i halv, hel eller till och med fjärdedels skala – om vi ser till ALLA de skepp och båtar som byggts, som fria rekonstruktioner eller annars. Allt slutar och börjar som man förstår inte alls med Oseberg ellr Gokstad, och bland namnkunniga skepp må vi till exempel nämna Saga Siglar, en kopia av Knarren Skulderlev 1 från Roskildefjorden – som byggdes 1983-84, och som seglade jorden runt på en cirkompolär bana, uppe vid Nordpolen – innan hon sjönk i hamn under en storm vid Medelhavet år 1992 – till följd av ”handhavande-fel”.

Skeppen har sina öden, och så även de få – ytterst få och lyckliga få – män och kvinnor som ror och seglar dem. Tro oss, för vi vet vad vi talar om – men det vet inte de flesta av er, därute. Att gå för motor, däremot – är helt klart ett modernt fuskverk, och inget vi rekommenderar – även om det finns skeppsrepliker med motor också.

Myklebust-skeppets permanenta Naust eller Skeppshus, som det tedde sig i Juli 2025

Myklebust-haugen och skeppet tillhörde en gång Kung Audbjörn Fröybjörnson av Firda, eller Fjordane – enligt vad seriösa arkeologer numera helt accepterat som ytterst sannolikt. Självfallet kan man inte bevisa vem den döde fylkeskonungen i högen är med hjälp av enbart arkeologi, eftersom modern arkeologi alltid beror av sina hjälpvetenskaper och historieskrivning i övrigt, men när vi i över 130 år vetat att det är Konung Olaf Geirstadalf som vilar i Gokstad-haugen, så kan vi vara säkra på denna sak. Audbjörn dog under det andra slaget vid Solskjel emot Harald Hårfagre under dennes försök att ena Norge, och där stod mycket riktigt två slag vid Solskjel enligt Heimskringla och sagorna, inte bara ett – det första stod år 863.

Audbjörn, som kom från en gammal släkt av Frejsdyrkande, fredliga män fördes efter sin död hem igen till Eid i Nordfjord, vilket står i källorna och har visat sig stämma med verkligheten. Med honom i hans sista strid var också Möre-Jarlen, Arnvid, och detta var ingalunda slutet för det fria och Hedniska Norge, eftersom många män drog till Island sedan. Torbjörn Hornklove, den kanske främste av alla Haralds hirdskalder, skulle beskriva hur allt gått till i ”Glymdrapa” och det var samme Hornklove som först av alla nämnde ordet ”Jul” i ”Haraldskvädet” med stroferna om hur Harald Hårfagre och hans män inte ens höll fred under Julen, utan fortsatte att vara till sjöss också under årets allra kallaste, isbelagda tid, och slogs emot sina fiender, för att så ”höja Frejs lek”. Torbjörns beskrivning är en av de källor som citeras mest, när det gäller just Asatrons Julfirande, och vi har nämnt den många gånger förr i denna blogg.

Glymdrapa är svårtolkad för vissa – i synnerhet de som inte vet att uppskatta den ytterst invecklade skaldepoesin – den har felöversatts otaliga gånger – och den citeras flitigt på Nordfjordeids nutida besökscenter. Inte mindre än fyra källskrifter har utdrag ur den, vilket tyder på att Hornkloves verk var kända överallt, citerades flitigt i 400 år inna de ens skrevs ned på 1230-talet, och framstod som så klassiska, att alla någotsånär bildade män och kvinnor kunde dem utantill.

I Glymdrapa nämns ordet ”Röstet” (Rausni) och flera andra ord, som betecknar delar av skepp. De som ingenting kan och ingenting vet, förstår inte ens hur ett Vikingatida långskepp var indelat, och vilka namn de olika ”rummen” innanför spanten i ett Klinkbyggt skepp hade. Först kom förstäven eller den främre Lyftingen eller Lyftningen, för namnen stavades och lät olika, beroende på vilken del av Norden och vilket århundrade vi befinner oss i. Därpå kom Fördäcket, där det främre skotet fästs under det att man går på kryss, och sedan ”Saxen” eller ”Röstet”, ofta förstärkt och nedsänkt – ett smalt rum, där krigarna satt innan strid, klara att rusa upp på fördäck eller hoppa av skeppet åt babords och styrbords bog, om det kom till landstigning eller äntring. Efter det följde ”Skansen” eller det andra rummet efter fördäck, som var bredare i en del fall, och där de som ”seglade för om masten” eller med andra ord var ”stamboar” och väl befarna män, kunniga i vapnens bruk, kunde äta och sova. Vi talar fortfarande om ”skans” för underdäcksutrymmen och kojplatser på alla senare seglande skepp.

Myklebust-skeppets kopia har en klen mastfot, och en mastfisk inspirerad av Gokstad-skeppet, men det betyder inte alls att skeppet verkligen hade ett sådant utseende. Minns masthaverierna på ”Draken” Harald Hårfagre – som INTE är stort nog att räknas som ”Drakkar”.

Sedan fanns ”smårummen” eller de tofter och utrymmen som följde intill masten, sett förifrån. Här satt mer ovant, ungt eller mindre betydande folk, som fick hålla sig midskepps. Här var det också trängre till att ro, så de vanaste roddarna satt i aktern eller förut. Invid masten fanns ofta en karl, som på danska skepp har benämnts ”Mellomroper”, vars uppgift det var att ropa fram eller repetera alla order som gavs från den aktre lyftningen. Här gick också Hanfötter ned från seglet, som på Gotländska bildstenar, och längre bak – där fallet – som lyfter och sänker själva rån – gick ned, låg ”Krapparummet” – jämför ordet ”crap” som ännu finns på Engelska – vad det betyder, vet ni kanske.. Från Krapparummet, som ofta var delvis vatenfyllt och sträckte sig ned till kölen, gick det att klättra in till Kölsvinet, som på Engelska heter ”keelson”. I vissa fall – inte bra när det gällde handels-skepp eller ”Knarrar” fanns det förstås riktiga svin och boskap ombord, för mathållningens skull  – men de höll sig under däck, där det var svalt och skönt. Det är ett zoologiskt faktum att svindjur inte har svettkörtlar, trots uttrycket ”svettas som en gris” och de tål inte starkt solsken – men kallt vatten eller i värsta fall lera är välgörande för dem – kanske för er läsare och läsarinnor också – som ni vanligen ser ut, under så gott som varje sommar – nuförtiden. En annan teori om uttrycket ”Kölsvin” är att det syftar på en avlång mastfot – se ritningen här ovan – och att det var ”svinnt” eller geschwint, det vill säga fort och bekvämt att lyfta plattingen eller plattningen, och krypa in dit från just krapparummet.

Riggens utseende på en ”standardmodell” av en mindre, 16-bänkars Skeid. SKÖLDARNAS PLACERING ÄR FELAKTIG – man vill INTE ha sköldar hängande ned i vattnet från relingen då man seglar – undervattenskroppen på ett klinkbyggt fartyg skall vara så REN som möjligt, utan hinder, tampar som hänger ned i vattnet osv – för då seglar man SNABBARE…

a=förstag, b=akterstag, c=vant, d=brassar, e=skot, f=rev, g=snabbrev, h=bolin i=hals, j=fall, k=roder, l=vindflöjel (kunde även vara placerad i förstäven).
En lång bom kallad betås (beitàs), som fästes vid insidan av relingen och vars främre del fästes vid seglets nedre hörn (skothornet föröver), underlättade vid bidevindssegeling.

Två andra bommar, på danska kallade ”spilerbom”, användes för att sträcka seglen när vinden var akterlig. De var placerade midskepps, och ledde från masten till varje skothorn.

I brist på bommar, kan man använda åror i båda dessa fall.

Alla större långskepp var helt eller delvis däckade, men däcket kunde lyftas av. Särskilt krigsskeppen var förstås alltid däckade under strid, så att man inte behövde kliva över spant och balkar.

Kistorna för utrustning, modell ”Oseberg” är INTE autentiska, och opraktiskt gjorda. De förvarades INTE vid relingen på detta vis, eftersom de skulle halkat runt på däck under ”normal” segling. Istället hade man kistorna placerade PÅ spanten, och försedde dem med URTAG på varje kortsida. Då kunde kistlocken användas som tofter, dvs för roddarna att sitta på under rodd. När man seglade, var kistorna NEDSTUVADE i varje ”rum” mellan spanten… (bild Copyright hedniska tankar 2025)

Bakom ”Krapparummet” följde så den aktre Skansen, där de viktigaste, stora skepps-kistorna stod. Så följde akterdäcket eller den aktre lyftingen eller lyftningen. Här satt styrmannen vid sin styråra, den mest känsliga detaljen i hela långskeppets konstruktion. Bredvid honom stod Skepparen, det högsta befälet ombord – och en eller flera bågskyttar, som Einar Tambarskjälfve i Olafs Saga Tryggva. Einar var en lång och mycket reslig man, och som stambo eller placerad i den höjda akterstäven beredd att ta över – redan ombord på Ormen Långe fanns ett Trebefäls-system – precis som idag. Styrman, Skeppare och Stambo kunde alla tre föra skeppet och ge order, när det behövdes.

Ett större skepp kan bara seglas säkert, om det finns en tydlig och klar ordergivning. Det finns inte utrymme för något ”kollektivt ledarskap” på sjön. Kommandon måste repeteras ut, med hög och tydlig röst – exempelvis ”klart att vända”, eller ”hamla två tag” (rodd baklänges, 2 årtag) så att alla omord uppfattar dem – annars kan skeppet gå under, med man och allt. Inom parantes säger man i Nordnorge ”Vi går unner !” när man vänder under stag vid kryss, och ”Vi går over !” vid en vanlig stagvändning i motsats till ko-vändning då skeppet ”ryggar” ned undan vind, men detta är ni inte mogna för att ens försöka lära er, om ni inte själva seglat i ett antal år och somrar.

Givetvis kunde manskapet på ett mindre skepp turas om att bemanna olika positioner ombord, och på en ”Tremänning” som de Gotländska allmogebåtarna (som Erik Nylén skrev om) eller en liten norsk Nordlandsbåt, fanns alltid ”Klo-ber” eller ”Klo-bäraren” eller ”Mitt-karlen” midskepps, som bar fram skothornet eller ”klon” då man skulle slå med seglet och kryssa – han kunde också vara ”Mellom-roper”. Ändå måste vi förutsätta, att det alltid fanns fasta positioner eller strids-stationer ombord på större skepp – i hårt väder och snabba lägen, visste alla vilken syssla de hade, och skepparen kunde ropa: ”Envar med sitt !” eller ett annat, lämpligt kommando, som ”Klart skepp!” vilket än idag betyder ”färdiga för strid !”  Så gick det till. Precis så – och bara så…

Ett långskepp, byggt på klink är till sitt hela väsen en levande organism, med allt manskap som sitter inuti det. Moderna skepp byggda på kravell, av metall eller plast, ”lever” inte överhuvudtaget, och kämpar bara mot naturen, där klinkbyggda skepp i trä, istället rör sig MED sjön och är töjbara på ett helt annat sätt. Spant och balkar fogas bara in efteråt, sedan man FÖRST rest skepps-sidorna, timrat alla bord och byggt själva skeppet. Sådan är principen. Det kan alltid finnas ett visst ”spel” i skrovet – och står man ovanpå relingen och lutar ut i sjön – helt utan några säkerhets-selar eller andra moderna påfund – som ombord på det numera upplagda Medeltids-skeppet ”Helga Holm”, byggt 1981 av den skicklige båtbyggaren Börje Andersson från Roslags-Kulla, samt hans hustru och barn – vid hård sidvind, ja då kan man med egna ögon se och känna hur hela skeppet rör sig i sidled, då en våg går ”in” genom ena skepps-sidan och ut genom den andra, och hur skeppet i längd-led ”ormar sig” och slingrar fram genom vågorna.

Det här är saker man SJÄLV måste ha upplevt genom att vara där, och det är ingenting som värdelösa sillmjölkar till ”genus-akademiker” (säg snarare anus-forskare) eller okunniga journalister typ Jack Werner kan förstå. Vi har redan sagt, att ni i-n-t-e skall läsa hans mycket dåliga plagiat till bok, som i allt väsentligt bygger på Rune Edbergs uppsats från Södertörns Högskola – och forskningsrön från en segelkunnig man, som sopan (”sope” på norsk har en annan betydning) Werner rakt av har stulit – helt utan att nämna, att Rune Edbergs betydligt mer välskrivna bok innehåller allt man behöver veta. Bara om vi själva seglat kan vi förstå varför Vikingarna döpte sina långskepp till namn som ”Ormen Långe” eller ”Ormen Korte” enligt Olafs Saga Tryggva, eller varför de alls skulle tala om ”Drakkar”…

Många människor, som inte vet bättre och som inte har tänkt till, förstår inte ens varför stävarna på Bronsålderns, Järnålderns, Vikingatidens och den Tidiga Medeltidens Nordiska skepp ser ut som de gör. De tror i sin dumhet och oskuld att de höga stävarna blott var till för prydnad, och att de skulle vara i vägen när skeppet går över stag och kryssar – och de förstår inte alls, att anledningen bakom de höga stävarna var noga uttänkt, och en funktionell detalj. 

På allmoge-båtar och mindre farkoster behöver man inte ha en så hög och upprest stäv, sant nog – men på ett krigs-skepp som Myklebust-skeppet behövs det.

De höga stävarna var INTE till pynt, utan för SPANING och SKYDD, likt tornet på en modern ubåt…

”Men hä e’ int’ nå idé till å förklar’ för de som int’ begrip !” sade en gång slalom-proffset Ingemar Stenmark…

Genom att ha ett lågt timrat midskepp, som försvinner bakom vågornas toppar, och sedan en smal utkik i för och akter, där särskilt styrmannen sitter ”inklädd” av ekträ, och med gott skydd emot pilar eller spjut bakifrån, var man så gott som osynlig, då man kom in emot en fientlig kust – eller i varje fall mycket svår att upptäcka. I modern tid har det konstaterats, att Vikingaskepps-repliker har ”Stealth”-förmåga som det heter – och även modern sjö-radar inte kan se dem klart och tydligt, utan bara som svaga ekon, av och till – mellan vågtopp och vågdal. Därför måste nu moderna kopior tvångsmässigt utrustas med radar-reflektorer i masten, men sådant kan man lika gärna ”peta bort”. Vi ska INTE föreställa oss att man kom in med löstagbara drakhuvuden satta, och färggranna segel utom för ”parad” och vid särskilt högtidliga tillfällen. Vid verklig strid såg det förmodligen helt annorlunda ut… I de Isländska sagorna står det klart och tydligt, att drakhuvud mm skulle tas ned, för att inte skrämma ”landvättarna” eller rättare sagt lokalbefolkningen på en vänlig kustremsa.

SMAL fartygs-silhuett framifrån – GRÅ eller SVART FÄRG = Svår att upptäcka = ”Stealth” !!

Detta borde vara självklart för alla och en var – utom för amerikaner och därmed likställda exemplar av djuraten människa – för de där skall ju alltid förvrida sanningen, med sina förbannade ”HBO Vikings” och dåliga fantasy-romaner.

Vad segel nu angår, visste redan den kunnige Ålänningen Björn Landström (som skrev ”seglande skepp” år 1961) att en hel ”segelgarderob” ombord på ett långskepp måste innehålla minst tre råsegel – av olika utseende och typ. Först hade man det konventionella, lätta råseglet av lintyg, eller något annat tunnare material, sytt i långa våder – men ”Röd-vita” segel typ ”Explorer-flaska” var nog ytterst sällsynta – vi ska snarare tänka oss seglen som ljusgrå, nötta, lappade, lagade och inte helt kvadratiska – som på en åfjordsbåt, alltså ”smalare upptill” likt klassiska råsegel. Dagens kopior får ofta Mast-haveri, som vi förklarat i del 7 – beroende på för svaga mastfötter, och alldeles för stor seglarea i hårt väder – man kunde tänka sig flera rev, revsejsningar för att reglera det lätta storseglets storlek eller ”size”.

Nästa segel – för segling i medelhård vind, var kanske ett ylle-segel, eventuellt med förstärkningar i form av smala remsor av läder, precis som de ”rutade” segel som finns på de gotländska bildstenarna, inklusive systemet av ”hanfötter” nedtill, så att seglets ”buk” eller bukt kunde formas optimalt, alltefter hur mycket det blåste. Man kan vinna många knop och flera timmar i gångtid på det sättet, särskilt om man INTE har sköldar vid relingen, utan ovanpå, utanför vattnet och kanske med högt fribord eller extra ”skvättbord” i form av lösa, fastsurrade plankor om man nu vill eller behöver segla lite hårdare, som var och en borde förstå.

Förmågan att SNABBT kunna skifta segel och fatta RÄTT BESLUT om NÄR det skulle göras var det som skilde en bra och väl övad besättning från en dålig, precis som idag…

Här en bild på danska ”Havhingsten” igen…

Stormseglet, slutligen, var en liten ”matta” av grovt ylletyg eller endast läder, trapets-formad, och med långa, utdragna ”horn” nedtill för att fästa skoten i. Rån behövde bara sättas lågt på masten, revsejsningar kunde göra seglet mindre – så som denna bild ovan visar, seglade man i Nordnorge så sent som under tidigt 1900-tal – och det är rätta sättet att använda ”råsegel som storm-segel”

Tunna sköldar av Lindträ sätter man INTE i en relingslist på det här totalt befängda viset.

Varje kämpe ombord kunde ha 3 stycken, eftersom de bara var ”förbrukningsmaterial” och – förutom sköldbucklorna i järn – lätt skadades av sjön, hugg, träffar osv.

Dessutom var de ofta läderklädda – och även väl vaxat läder står inte emot saltvatten i längden..

Vad man istället gjorde, var förstås att sätta i lösa träkäppar i relingslisterna, så att sköldarna kunde STÅ på ståndare OVANPÅ relingslisten och inte släpa i vattnet. Nu har vi aldrig hittat alla rigg- och smådetaljer från ett Vikingatida, höglagt skepp – och vid begravningar behövde man ju bara lägga sköldarna inuti skeppets skrov istället – alla delar som kunde tas till vara här och där, behövde inte gå som ”gravoffer”.

Denna detalj från ”Museum für Antike Schiff-Fahrt” i Maintz, Tyskland visar hur det SKA se ut.

Sköldarna satt på lösa hållare, OVANFÖR relingslisten, så att HELA sköldytan kunde ge gott skydd, inte bara HALVA….De fördes bara i strid, och när de behövdes…

Ett klinkbyggt skepp med hög förstäv har dessutom fler ”inbyggda fördelar” i sitt skrov, som man inte lägger märke till – om man inte seglat det i verkligheten. Skrov och stäv är gjorda för att ”suga in luft” i de smala lister, som bildas av de kantigt lagda skrovplankorna. I Nordnorge och vid Fosens Folkhögskola talar man fortfarande om den ”Draugens Hale” eller den ”svans” av luftbubblor, som i en smal virvel kan synas akteröver, när man seglar i hög fart. Väl byggda båtar och skepp i klink kan ”lyfta” förstäven från vågorna och segla enbart på skrovets bakre tredjedel om det vill sig väl i hårt väder – detta ger mycket hög fart – skrovformen och den resta stäven gör att skeppet ”planar” likt en nutida katamaran – och detta visste man förstås, redan då… Ingenting på dessa vackra skepp är tillkommet ”av en slump”. Å andra sidan får man vara djärv och dristig, om man seglar så som vi nu beskrivit.

”La oss sejle til  STRID och på TVAERS med den felles fiende – Kultur-imperialisme, Turisme och Amerikaniseringa !” (Så bevarar vi vårt kulturarv)

Den hypotetiska Myklebust-kopians skrov lämnar en del övrigt att önska. För det första har man använt Mustad båtspik från Sydnorge, kvadratisk till sitt tvärsnitt, men maskin-tillverkad och inte handsmidd – som på mer autentiska skepp. ”Skallarna” på spiken har inte svartbränts och ”blånerats” med het beck och tjära, som förr i tiden. Skrovet är fernissat med linolja, inte svart-tjärat som det skall vara. Mustad är nuförtiden den enda ”spikfabrik” som tillverkar ca 5-8 cm långa, avsmalnande båtspik för skeppsrepliker, och ofta använd runtom i världen – klipper man av spiken med en stor tång på skeppsbordens insida, och fäster en nitbricka som ni kan se på bilden ovan, får man en stabil båtnit, som håller bättre än de dymlingar i trä som ni ser mitt på bilden.

Som ni ser finns det en slitköl underst, som är till för att skydda den riktiga kölen, när skeppet skall dras (inte lyftas med kran – Vikingatida konstruktioner var aldrig gjorda för det !) upp eller ned för slin slip eller in till en naust eller ett båthus. Kölplankan på Myklebust har redan spruckit (se till vänster i bild) efter bara en säsong i vatten. Man skulle kanske tro, att sådana här små skavanker inte betyder något på ett skepp med en längd om 30 meter, men det gör de visst ! Mellan förstäv och kölplanka som faktiskt ännu heter ”Kilplonka” på Kasjubiska, som talas i Norra Polen med omnejd (alltså Litauen, inte Nordpolen !) finns en träbit, som kallas ”Undirhlut” eller ”Underlut” som ni också kan se i mitten på bilden ovan – och tidigare Oseberg-kopior som ”Dronningen” – som faktiskt sjönk och led skeppsbrott – hade faktiskt mätfel vad gällde en del skeppsbord och just ”Undirhlut”. 

Tre ynka centimeter i fel skrovlängd kan betyda mycket, om så bara det är en tusendel av ett helt skepps längd. Det visade sig att Original-Oseberg, utgrävt 1903, hade torkat ihop, både innan gravhögen skottades igen på 900-talet, och under hela det 1900-tal – då det restaurerade skeppet stått uppställt på Bygdöy utanför Oslo. Som ni kanske vet, bygger Norrmännen – som inte föraktar sitt kulturarv likt den nuvarande svenska regering vi tyvärr får dras med – just nu ett helt nytt Bygdöy-museum för turister, som ska stå färdigt först om några år – och om det nu också blir ett falskt, AI-styrt Multimedia-spektakel för besökande amerikanska idioter och drägglande, omkringspringande barnrumpor och ”bykkjuhvelpir” utan respekt för utställningsföremålen återstår verkligen att se. Vi vil inte ta ut något i förskott, men de gamla ”skeppshallarna” med tycke av ”Feskekörka” i Göteborg från 1920-talet är nu ett dåligt minne blott..

”Underlutets” form k-a-n vara avgörande, har det visat sig – för med fel vinkel – om så bara 3 cm på 23-30 meter – blir det helt andra seglings-egenskaper under gång. Har man för svaga ”Meginbord” eller de förstärkta och tjockare bordplankor som skall sitta kring vattenlinjen (det är de plankorna ni ser med extra trä-dymlingar på bilden ovan) så kan hela skeppet spricka upp, och det var just det som hände vid ”Dronningens” olyckliga förlisning i en norsk fjord, har det sagts mig. Kunniga män och kvinnor vet vad de gör och hur de timrar – mindre kunniga gör något helt annat. Närmast Kölplankan sitter alltid ”Sambordet” eller det första bord, som börjar ”tura” utåt och som ger skrovet början till dess form, men det visste ni väl redan, eller hur ?

Slutligen ser ni också två, små handhyvlade ”rillor” upptill på varje skeppsbord. Varför finns de där ? Tror ni det bara är en dekorativ detalj ?? I svenska Roslagen är ”rillorna” ofta tre till antalet; som på en del allmoge-båtar, men här i Norge bara två. Nästan alltid ser man dem på insidan av ett skrov också. Nej, detta är ingen dekoration, eller tomt prål allenast. ”Rillorna” har en viktig funktion att fylla. Om ett skeppsbord skadas eller får en ”törn”, kanske av en besättningsmans känga invändigt, när han trampar snett, eller av en skada utvändigt, så bryts inte h-e-l-a bordplankan sönder, utan spricker bara en liten, liten bit – så att den kan lagas. Sådant visste man också förr – och det tänkte man på, redan under själva bygget. 

Skepp skall DRAGAS upp på land och i Naust hållas över vintrarna – men de skall INTE LYFTAS i stroppar – för det var deras skrov aldrig gjorda för !

Såhär ska man ALDRIG göra mer än högst en gång – Om man inte vill förstöra hela skrovet… Minns Gokstad-kopian ”Skidbladner” eller ”Skit-blarig” af Stockholm som nästan slets i tu på detta dumma vis…

Århålen på Myklebust-kopian är gjorda för att täckas med små luckor, precis som på Gokstad och Oseberg. Ifall originalet verkligen hade sådana, är högst osäkert arkeologiskt sett – och bara en hypotetisk rekonstruktion, om vi ska vara vetenskapliga – och det är just det vi skall vara.. Också en hel del svenska rekonstruktioner av små långskepp med 12 åror – ett finns i Ytterjärna – har haft samma konstruktion, vilket passar för breda skepp snalare än smala – en bred och kort undervattenskropp med ”stävskägg” kan segla bättre i hårda vindar, de längsta långskeppen är mer avsedda för att ros – och däri ligger en väsentlig skillnad…

På ”Sagastads” besöks-center presenterar man SVENSKA Vikinga-re-enactors på skyltar utomhus från 2013 – UTAN att ange copy-right eller vem som avbildas på bild-materialet. Detta är ganska så fräckt, eftersom det gäller män och kvinnor som ”Hedniska Tankars” redaktion faktiskt HAR seglat och rott med, bland annat på Östersjön och utanför Trosa – inte det polska och skotska Thruso – orter som en gång hade samma namn – det var åmynningar man kunde ”tro” på och lägga till vid, enligt Asatro och gott handelsbruk. Därför må vi nu göra som Norrmännen, och utan begränsningar i copyright använda de bilder, vi tagit själva. Skäller eller stångar oss någon ”bagge” oss bara för detta, må dere alle veta, att vi gör så i deras by som de också gjort i vår, och som är lärt och känt, ja skick och fason.

Betydligt enklare arrangemang för åror, är att använda Håar av de olika slag som visas ovan – exemplen är tagna från sentida Allmoge-båtar från hela Norden. En ”Hå” eller den hajfen-formade träbit som till formen liknar en ”Håkärring”, en liten haj-art som förekommer i Nordatlanten och vid den svenska Vätkusten på stora djup. Den heter annars ”Somniosus Microcephalus” på latin eller ”den drömska mikro-cefalen” (vi hoppas att ni inte behöver dela kojer ombord med några sådana…) men på Engelska heter den ”Greenland Shark” eller Grönlands-Haj. Bara så att ni vet – eller ”hajar”… Ni ”hajar väl yx-klyk??” En dubbel hå – med klykor åt båda håll – är mycket bra och lätt att ro med – den enkla, hajfen-formade klykan, försedd med en repstump – för ”hamlande” eller när man ska ”stryka” – alltså ro baklänges – är en förenklad variant – det enda mindre praktiska är förstås att en ovan besättning kanske trampar sönder håarna, om den står på relingen, till exempel för att hålla skeppet upprätt vid stark lutning på en kryss-bog.

Det var av Grönlands-Hajen eller Hå-Kärringen som Håarna på Vikingatida skepp och båtar fick sitt namn. Man täljde till en hå ungefär efter formen på djuret, och så var saken klar…

Årorna – eller ”Gran-seglen” som det heter i det svenska Norrland – eftersom åror oftast var gjorda i gran eller lärk, men aldrig någonsin i fur eller ek, som är mycket mindre lämpligt för ”rundhult” av olika slag – kanske inte är helt perfekta. Man vill inte ha för tunga åror ombord, men heller inte för lätta och bräckliga, som lätt går sönder, då de oftast skall stuvas undan, inte under däck eller ”platting” utan vid babords eller styrbords skepps-sida – och alla vet vi väl, att det heter ”starboard” på engelska, ”backbordt” på ryska, och att även engelskans ”port side” kommer från Vikingarnas – och inget annat folks ! – internationella sjöspråk, som de själva skapade och lärde ut till andra, varhelst de kom. Så har alltid varit vår väg – så och bara så !

Ofta bör man ha fört åror i reserv och till överlopps, så att man haft en åttåndel fler åror än antalet roddare och användbara tofter – att det fanns ”extra” tofter att ro ifrån i för och akter, längst ut – har vi redan berört – liksom betydelsen av dussinet eller siffran 8. Att sova eller ligga ovanpå årorna eller sitta på dem, när de är stuvade midskepps och sammanbundna med en lös tågända går väl an för bönder och allmoge, men jag tror knappast att det var brukligt ombord på ett långskepp, där det var högre ”tokt” eller ”manstukt” ibland besättningen, som det ännu heter på godt Bokmål. Harald Hårfager var en mäkta sträng man, också mot sitt eget husfolk, och det gäller andra med – som Eirik Blodöx eller Eirik Prestehater – Erik II av Norge – som fastän han levde under ett sent 1200-tal aldrig någonsin var kristen så att det störde, och formligen hatade präster ombord på sina långskepp – Än idag och långt fram i tiden och under 1900-talet har enkelt folk och fiskare fruktat att ha krist-präster med ombord, för alla vet vi att på sjön, där är det helt andra makter som råder. Där råder Tor över väder och vind, Njord över skepp och båt som väl ska timras, tillika över handel och köpenskap, men Ran råder över det fria vattnet och havsytan, medan Ägir eller Mannan Mac Ller som kelterna kallade honom, råder över dolda djup, och havets botten.

Om du vill segla, ro och till på köpet komma fram helskinnad, skall du som läser detta aldrig någonsin offra till Vite Krist när du är på sjön, men du skall hedra och blota till goda och sanna makter !

Att kunna styra – och styra RÄTT – är viktigt. Det visste redan Vikingarna. Styråran är – som jag sagt och lärt ut – skeppets allra viktigaste detalj. Om Rodervårtan – som Styråran skall sitta fästad vid med en grov tross – är för klent tilltagen och spricker – vilket har skett på Myklebust-skeppets kopia – ja då har man inte timrat riktigt. Det ekträ, som ska vara till för ändamålet ska vara gott, tjockt och kvistfritt – så att det håller länge. Själva Styråran ska vara så lång, att den inte sticker ut under skrovet, och rorpinnen och skeppet i övrigt skall inte vara av rönnträ, så att något spricker eller bryts av helt tvärt, för rönnträ skall man av tradition aldrig ha i skepp eller båt. ”Rönn är Tors Bärgning” heter det, och de som någonting kan och någonting vet, minns kanske vad som hände Tor själv i Vimurs älv, och hur han frälste sig och Tjalve eller Tjelvar ur den faran.

Styråror var ofta utformade som en modern flygplansvinge i tvärsnitt. De var konvexa eller bukiga på utsidan, men konkava eller urholkade på insidan, från styrbords skepps-sida eller bog sett. Detta gav de bästa egenskaperna för att skära genom vattnet, men ändå ge snabb roderverkan, när styrmannen rörde rorkulten. Längst ut på styråran fanns oftast en liten ”winglet” eller antydan till en fena, som på moderna passagerar-plan. Denna form – skuren i trä – gav ännu bättre hydrodynamiska egenskaper – och ett tvärt avslutat eller bara avsmalnande roder, med lika tvärsnitt på båda sidor – skulle aldrig någonsin ha fungerat lika bra.

Den som har ögon till att se med, eller fingrar till att känna, kan förstå varför ÄKTA och BEVARADE styråror ser ut som de FAKTISKT gör – och inte bara ”hopsmäck” eller ungefärliga rekonstruktioner…

Ett sido-roder – som en styråra – är faktiskt helt överlägset ett stävroder, som finns på moderna, ofta platt-gattade fartyg. Äger man däremot en spets-gattad, klinkbyggd trä-farkost, ja då VILL man ha en styråra, för styråran kan till SKILLNAD från stävrodret fungera också när ditt fartyg står stilla. Ett stävroder av modern typ kan aldrig fungera, utom när fartyget gör FART genom vattnet, som även söndags-seglarna ombord på sina snedseglare till plastbåtar också vet. Ju högre fart genom vattnet, ju mera roderverkan blir det – på ”moderna” roder – men en styråra fungerar mycket bra också vid låga hastigheter, eller ingen fart fram eller back alls – eftersom man faktiskt kan ”ro” eller vicka på den. Ro vrick-rodd, med andra ord. På detta sätt kunde man ta sig fram mycket lätt och enkelt, och om någon sedan stakade framme vid fören – eller satte i en åra – kunde man vända ett fyrtio meters långskepp helt utan minsta besvär, också i trånga eller grunda vatten.

Ett modernt stävroder, däremot – kan ingenting ingenting ingenting alls av detta – och därför använde man det inte heller…Även om man mycket väl visste hur man skulle snida till och bygga sådant också. Våra förfäder var på intet sätt dummare än andra folkslag…

Visst – ”Sagastads besökscenter” i Nordfjordeid är mycket fint och påkostat, och en riktig ”tourist trap” på alla sätt och vis – men den lär inte ut sanningen om det som en gång var Myklebust-skeppet, eller andra Långskepp från samma tid.

Verklig kunskap och erfarenhet kommer alltid av att ro eller segla – eller faktisk ”Dugnad” som det heter på Norska – nämligen att SJÄLV förvalta hela kultur-arvet genom att UTÖVA och VARA den man faktiskt ÄR – eller har varit – i en hel livstid.

Sådan är Hedningens Väg ! Sådan är Asatron – och ”slik er det”