Det är älgjaktstider i Sverige, något som inträffar varje höst och något som har upprepats i tusentals år. Den svenska älgstammen uppgår till ungefär 400 000 djur, sägs det, och i år har Naturvårdsverket beslutat att cirka 95 000 av dem får skjutas, vilket är något lägre än den årliga siffra på cirka 100 000 älgar som annars får fällas i vårt land. Inget annat djur omsätter så stor andel av sitt totala bestånd årligen, och det beror som man förstår bara på älgjakten. Om svenskarnas förhållande till älgen, kunde man skriva volymer. Det är vi själva som skapat den kraftiga älgstammen genom vårt moderna skogsbruk, som skapar god tillgång på öppna hyggen och ”föryngringsytor” med björksly, något som älgarna gillar att äta. Tall och Granskog är också fina habitat för älgen, och bärris och ljungväxter kan den också äta. Trots alla ”vargkramare” i Stockholm – för den sortens personer som pläderar för ett okontrollerat ökande av rovdjursstammarna är varken populära bland samerna eller på landsbygden – vet alla redan att vi knappast kan öka de stora rovdjurens antal så värst mycket i vårt land. Det enda område i Europa som alls har en intakt rovdjursstam lär vara den 200 km stora ”döda zonen” runt Tjernobyl i Ukraina, men där kan inga människor bo och där finns inget fungerande människosamhälle alls, av naturliga skäl. Vi har årligen cirka 5000 älgolyckor i landet, med dödlig utgång för minst 10 människor och långt fler älgar per år, och jagade vi inte älg så mycket som vi gör; skulle älgolyckorna sannolikt öka. Och det vore inte alls bra, varken för människor eller älgar.

Jagade vi inte älgen, skulle sådana här olyckor säkert bli vanligare i framtiden

Om en älg kolliderar med en bil, slutar det oftast med att älgens ben eller kropp åker in genom vindrutan. Älgen dödas kanske inte omedelbart, även om bilens förare och passagerare oftast gör det. I gamla tider jagades älgen genom skarsnöjakt vintertid, vilket främst lapparna ägnade sig åt – även vargflockar jagar älg på precis samma sätt. Älgen, med sina långa och smala ben, sjunker lätt genom skaren, men vargarna kan springa ovanpå det tillfrusna snölagret, och en jägare kan skida fram ovanpå skaren han också. Men älgen är stark och uthållig. Den kan pulsa fram genom den djupaste snö i timmar, tills den blir fullkomligt utmattad och faller ihop med blod sprutande ur mulen, något som vanligen först tar sju-åtta timmar, det vill säga en hel dag eller mera.

En ensam varg är visserligen ingen match för en älg – älgen blir på sin höjd ”ställd” av av vargen, vilket också gav människan inspirationen till att föda upp frispringande gråhundar till att jaga älg med.

Ett ”Humant” alternativ till människans jakt på älg ? Att det stora djuret hetsas i timtal, och sen långsamt slits i bitar av en rasande vargflock… ??

Älgjakt med en ”ställande” hund har inspirerats av vargflockars beteende. (Bild från jaktmuséet i Elverum, Norge)

Dagens Jägarexamen går helt och hållet ut på, att jägaren eller jägerskan i princip skall kunna döda älgen med första skottet, och till varje pris undvika skadskjutning eller ”eftersök”, då älgen i värsta fall kan springa iväg upp till 15 km. Då älgen vet att den ska dö, och börjar mattas av blodförlusten; söker den sig gärna till närmsta sankmark, myr eller mosse, och där lägger den sig ned, lugnt och stilla. Men – varje sann och äkta svensk – för man är ingen äkta svensk om man inte varit med vid minst en älgjakt – vet ändå hur mycket arbete det blir för jaktlaget, att få älgen ur moraset, och allt köttet ur skogen…

All modern jaktteknik går ut på att undvika onödigt lidande för bytesdjuret. Det är mycket humanare än naturfolkens och rovdjurens jakt !

Ingen sann och äkta svensk har någonsin skjutit en älg bakifrån, vilket vore både osportsligt och fegt. Älgar skjuter man från sidan, där djuret faktiskt ser och hör allra bäst. Älgen ärar man, för köttets skull, och för allt den ger oss. Vi benämner Älgen ”Skogens konung” och anser, att älg är det bästa och förnämsta vilt, som överhuvudtaget finns i vårt land – och det har alltid varit så. Nuförtiden lever människa och älg faktiskt i vad som nästan kan kallas en symbios, och den gamla drevjakten – en ”herremansjakt” som bara fanns i Sydsverige, är för länge sen bortlagd. Mest bedriver alla svenskar älgjakten som en kombination av smygjakt och passjakt, där hundförare med spårhund i lina först spårar upp älgen, och sedan är det pass-skyttarnas jobb att fälla honom. Gamla tiders kulturlandskap vimlade av fångstgropsystem för älg och vildren – ända upp i övre norrland (ingen same skulle någonsin gräva något sådant, för samerna följer renen, men hindrar inte dess vandring med spärrar !) medan vårt eget sentida landskap vimlar av jakt-torn och skjutlavar istället…

Svensk ”älghumor” och tecknade skämtserier om Älgjakt förekommer inte utanför vårt eget land – ”Européer” och dylika vet ju inte ens vad älgjakt är..

Vargen – feg av naturen – anfaller aldrig älgen ensam, utan i flock – och biter älgen i bakhasorna, och det tar oftast mycket lång tid – två timmar eller mera – för den att dö, har forskare konstaterat – om vi räknar från det första bettet tills den slutligen sjunker ihop, och drar sitt sista andetag. Hällristningar från Ryska Karelen, över 5000 år gamla, skildrar hur den av vargarna inspirerade älgjakten på skidor gick till. De sista älgjägarna på skidor verkade och levde i vårt land på 1850-talet – sedan dess har ingen jagat älg på detta sätt. I dagens Ryssland, däremot, jagar man älg på skarsnö med skoter och helikopter, vilket är en fruktansvärd osportslighet alla jägare av gamla stammen skulle vända sig emot. Samma metoder används också fortfarande av en del tjuvjagande samer i vårt land.   Man ska nämligen inte tro, att alla ”naturfolk” är så värst snälla emot djuren och naturen. Den gamla tidens skarsnöjakt var grym, men i alla fall sportslig, eftersom det kräver en hel del att skida ifatt en älg, skjuta pilar emot den och till sist dräpa den med spjut, vilket tog lång tid.

Hällbilder av älg  från Nämforsen – inte gjorda av samer, men av svenskar från en sydlig älgjägarkultur

Dansande kvinna framför en död älg med en hund (eller björn ?) vid sin sida – 5500 år gammal, Nämforsen, Jämtland

De flesta forskare är numera helt övertygade om att den gamla ”skifferkulturen” som gick cirka 5-7000 år tillbaka i tiden inte var ett verk av samer eller finnar, utan av ett nordiskt folk. Gravfynd från Krankmårtenhögen och annorstädes i svenska Norrland bevisar det. Överallt långskalliga nordbor med en kroppslängd på över 180 cm eller mer, och en hjärnvolym på upp emot 1500 kubikcentimeter. Så ser inga samer ut, för med same menar man oftast kortskalliga individer kring 150 cm kroppslängd med en hjärnvolym kring 1100 kubik, om vi ska uttrycka oss i de förhistoriska gravfyndens termer. Titta på den dansande kvinnan ovan ! Hon är lång, med slanka ben och höga knän – således ingen lapska, av bilden att döma.

En skarsnöjakt på skidor från vad som idag är ryskt område i Karelen, men förut nordiskt – för 7000 år sedan ! (Hällristningsbild)

Så långt söderut som på Gotland har man gjort fynd från den svenska och nordiska älgjägarkulturen, som går tillbaka till minst yngre stenålder. Här är en kam från När på Gotland, också den över 5000 år gammal. Den har ett älghuvud i profil i ena ändan, ett människohuvud i den andra – det är som konstnären velat säga oss att älgens och människans öde för evigt är sammanlänkade, och man kan tänka på den gamla folkliga trallen: ”Älgen den har fyra ben, människan har två” samt dess fortsättning – som jag förmodar att alla mina läsare nog känner till. Den som först skickar in det rätta svaret i kommentarsfältet här, skall få sig en fin present på posten.

Man vet numera, att det är Nordborna, INTE samerna som är Nordens äldsta invånare. Vårt genom har funnits här i minst 37 000 år, medan inga samiska fynd går mer än 7000 år tillbaka i tiden Forskare har hittat våra första, älgjagande förfäder så långt bort som 50 000 år sedan, i vad som nu är ryska Sibirien, och med tanke på att vårt genom innehåller hela 18 % av Neanderthalarnas DNA (jo, faktiskt !) så är det VI som är Europas urfolk – och inga samer ! Vi var faktiskt här först – och vi jagar fortfarande älg – den rätten ska ingen få ta ifrån oss !! För övrigt innehåller Homo Sapiens DNA upp till 7 % neanderthal-DNA nuförtiden, medan afrikaner söder om Sahara konstigt nog inte uppvisar något Neanderthal DNA alls, även om inte ens Svante Pääbo, den berömde svenske genetikern, förstås inte vågar erkänna det här öppet – för det är ju inte politiskt korrekt att tala om, att genetiska skillnader faktiskt f-i-n-n-s i arvsmassan…

Från Upplands stenålder i centrala Sverige – där inga samer någonsin har funnits – kommer Alundaälgen, ett ceremoniellt yxhuvud i grönsten – en del påstår att detta fynd kunde vara importerat från Karelen eller Östra Finland, där liknande ceremoniyxor var vanliga, men det är i hög grad osäkert. Man har också hittat knivskaft med älghuvuden på i den fria änden – förmodligen användes de vid älgjakten. Överallt, i hela det nordiska området dyrkades älgen som ett närmast gudasänt djur, vilket inte var undra på. En fullvuxen älg kan ge mer än 350 kg mört och utmärkt kött, och ge mat åt flera familjer för en hel vinter. Så har det alltid varit, och så är det ännu. De nordiska sagorna berättar om Älgfrodarna, ett slags mytiskt blandväsen mellan älg och människa, och Bärsärken Bödvar Bjarke får sin styrka genom att dricka sin broder älgens blod, vilket man långt fram i tiden också faktiskt gjorde vid avslutad jakt. Man ansåg att det fanns ett slags ”älgens eller djurens rådare” – ett väsen som rådde över skogen, och som skickade fram älgarna ur den. Detta väsen – Rådaren eller Rådanden – blev i den senare folktraditionen helt identisk med Skogsrået, som sades använda älgen som sin boskap. I rysk och slavisk tradition finns Leshy, eller skogsmannen, men trots att manliga ”Rådare” inte är okända hos oss (se standardverk i ämnet som Bringéus, ”Skogsrået i yngre nordisk folktradition”) medan finnarna, med sitt kvinnliga skogsväsen Mielikki eller ”Talle-maja” också insisterar på, att Älgens råderska naturligtvis är kvinnlig, och att en kvinnlig kraft sänder oss älgar ur skogen, så att vi kan fälla dem.

Skogsrået själv kan uppenbara sig som en helvit älg – helvita älgar finns faktiskt i verkligheten – och så sent som i Valbo utanför Gävle sågs hon en höstnatt 1940 inspektera gevär och vapen hos ett helt jaktlag. Lagets yngste medlem såg hur en vacker blond kvinna kom in i stugan där de sov – rätt genom väggen –  och sa ”bra bössa det här!” – respektive ”skitig karl, det där !” eftersom Skogsrået vanligen gillar väl rakat och badat manfolk, samt väl rengjorda vapen. I Bengt av Klintbergs volym ”Svenska Folksägner” från 1977 kan man läsa om hur en viss Jan Nilsson från Njurunda 1912 sköt en storälg invid en sten just utanför sin stuga – det var det första han såg om morgonen, när han vaknade. ”Jag fick bra betalt för sängelaget !” utropade han, för han hade varit tillsammans med ett skogsrå natten förut…

En annan jägare från Jämtland hade samma år otur vid sin jakt, och ropade ut åt skogen, högt så att också hans hustru hörde: ”Din djävel – det är för att jag inte knullade dig i morse, som jag nu ingen älg har fått – Men vänt du tess lördan – då ska jag göra det så grundligt, att här inte blir kvar någon storoxe mer !” Kort efteråt, sägs det, lär en vit älg ha visat sig vid tomtgränsen. Det var förstås ”Skogsfrun” som inte tordes visa sig som kvinna, så länge mannen riktiga hustru var i närheten. Från Vemdalen i Härjedalen berättades 1941, om hur en jämte fick syn på en älg, som han tänkte skjuta. Men, så kom där ett skogsrå och sa: ” Men inte låter jag dig skjuta Storoxen med dina skitiga händer – du får allt tvätta dig i någon källa först”. Då – hör och häpna – tog mannen genast fram sin lem, pissade i händerna och tvättade sig så – och skogsrået gick fram och tog tag i honom, för en så stor källåder hade hon sällan sett…

”Men inte får du skjuta Storoxen med dina skitiga händer” (foto copyright Hedniska Tankar)

Ja, så långt söderut som i Västra Harg i Östergötland berättas om Skogsrån och älgjägare, så sent som 1913 ska det ha hänt att när en jägare var död, och hans hustru satt med tre hungriga barn och grät i det tomma köket. Men, då kom traktens Skogsrå fram och sa: ”Här sitter du, ditt fä till kvinna som bara har tre barn. Jag hade s-j-u barn med honom jag, men ser du mig gråta, kanske ! Ut på byn ögonblickligen, och skaffa dig ett nytt manfolk, för här hjälper inte att sitta och lipa !” Så drämde skogsrået ett vedträ i bordet, och gick därifrån – men när kvinnan tittade upp, såg hon att det var en guldtacka som skogsrået lämnat – och den sålde hon för god förtjänst i närmsta stad sedan. Tron på Skogsrån, och deras klara samband med älgjakten, levde som synes kvar till åtminstone strax efter andra världskriget, då observationerna av dem lär ha slutat. Men – vem vet ? Kanske skogsrået eller ”råhanda” finns kvar, än idag… Trots älgens stora betydelse för folkhushållet – 90 000 älgar per år betyder 27 000 000 kg kött – alltså i runda tal 27 000 ton – rymmer älgen väldigt få kapitel i vår svenska litteratur- eller konsthistoria. Knappt några dikter om älgar verkar ha skrivits alls, även om ämnet väl borde lämpa sig för hur mycket poesi som helst. Erik Axel Karlfeldts versrad ”Jag är en högkrönt bröllopsälg, bland rönn i Munga vret” är det närmaste vi kommer, fast det låter inte särskilt poetiskt, ens för en svensk.

Underligt nog finns få statyer av älgar i   vårt land – men här en av Karl Olof Björk i Östersund

John Bauers tavlor av Tuvstarr – som inte är en autentisk folksaga, utan en konstsaga skriven av en helt annan person än John Bauer själv (många har nu glömt bort det) innehåller en halvvuxen flickstackare och en stor, svart mycket manlig älg, som dock i sagan lystrar till namnet ”Skutt” – vilket låter helt fel. Älgar skrider, älgar springer, älgar lunkar, älgar älgar fram, och de kan möjligtvis tänkas h-o-p-p-a över ett mindre vattendrag, eller snarare k-l-i-v-a över det – men skuttar gör älgen aldrig någonsin, inte ens som kalv. Älgen symboliserar här – säger Freudianskt sinnade psykologer – Tuvstarrs egen sexualitet, som hon är en smula rädd för – och så småningom slutar sagan sorgligt, med att hon tappar bort sig själv vid en skogstjärn – hade hon umgåtts med friskt och starkt manfolk istället för älgar, hade detta aldrig hänt…

Arketypiska föreställningar i äl(g)skogen ??

2014 gjorde konstnären Åke Blomdahl på bloggen ”Jordfly” sin egen parafras på Tuvstarr, som en del kanske tycker bör stå för honom, men som jag gärna återger här. Den heter helt enkelt ”Vakna Tuvstarr!” och visar henne omgiven av ”flyktingar”, en och annan Bashar Al-Assad, en herre som påtagligt liknar Putin och annat trolskt byke, fornsedare, IS-anhängare och kristna omvartannat…

Situationen är väl inte så mycket annorlunda år 2015, och den kloke konstnären skriver:

Min nyårshälsning tillägnas mina vackra folkfränder, och särskilt dem som förtrollats av illusionen om sin anti-rasism och sina obefläckade samveten. Trollen dras till ljuset, de kommer att stjäla allt du har. Vakna Tuvstarr! Fly eller försvara dig, innan de uppslukar dig!

Kanske detta inte har så mycket med våra svenska älgar att göra, men man får väl också konstatera att:

• Ingen svensk Älg har gått med i Islamiska Staten eller IS, och utnyttjar vårt land som en ”hemmabas” för krig och terrorism
• Det är inga älgar som sitter framför våra konsum-butiker, järnvägsstationer, varuhus och samlingsplatser av alla de slag för att med lock, pock och hot försöka stjäla växelmynt av svenskarna
• Gängkrigen i Göteborg, Malmö, Stockholm och övriga städer i landet innehåller många dödsskjutningar, men inte en endaste älg – varken bland offren eller de skyldiga
• Inga älgar låg bakom bilbränderna i våra förorter, upploppen, glaskrossningen och allt det andra under ”Husby-kravallerna” och vidare framåt
• Om någon älg undantagsvis skulle uppföra sig dåligt eller illa – dvs som en människa -beror det på överdrivet alkoholintag. Nyhetsreportagen om berusade älgar är faktiskt sanning.

Så sent som för fem dagar sedan berättade Värnamo Nyheter om en älg, som blivit berusad på jästa äpplen – sådant är inte alltför ovanligt – och därför kort sagt uppfört sig som en skitstövel, eller som en sån där sk ”fornsedare” ni vet. Älgen blev naturligtvis skjuten – till döds – men så behandlar vi inte tvåbenta huliganer i vårt land, skitstövlar, IS-medlemmar, sekterister, extremister, kommunister, fascister och alla de andra… Det är bara älgarna som skjuts. Ändå har inte en enda älg någonsin lämnat vårt hemland, ansökt om ”flyktingstatus” på Tyska ambassaden, ömkligt gnällande om hur ”utsatt” den är, och om hur den genast skall tilldelas gratis tandvård, gratis bostad, gratis arbete, gratis bilprovning, gratis psykologhjälp, gratis skola för kalvarna och allt annat gratis gratis gratis…

Undrar just vad det kan bero på. Gör inte ni också det – goda medborgare och medborgarinnor – för det är ni väl ?