Jag lovade er ett inlägg om Sir John Hawkwood, den intellektuelle rovriddaren och legosoldaten – mannen som fullt seriösa historiker som Barbara Tuchmann – anser var en av dem som satte igång Renässansen, och en gång för alla gjorde slut på den katolska kyrkans makt och därmed ledde hela Västerlandet ut ur Medeltidens mörker. Tuchmanns böcker – En Fjärran Spegel” om det stormiga och kaotiska 1300-talet, ”The Guns of August” om första Världskriget och ”The March of Folly” eller ”Dårskapens Väg” om USA:s inblandning i Vietnam – lär nog vara bekanta för den historiskt intresserade läsekretsen, men Hawkwood och hans roll i historien är ganska okänd, i alla fall hos oss, här uppe i Nordeuropa.

Han lär ha fötts omkring 1318 som en av de yngre sönerna till en obetydlig adelsman i Sible Headingham, Essex; och för några år sedan blev han föremål för en biografi av en annan amerikansk kvinnlig historiker vid namn Frances Stonor Saunders, som fortfarande finns att köpa på svenska. Boken rekommenderas starkt, inte minst för alla Hedningar därute som vill minnas den katolska kyrkans många illdåd, och ta reda på hur renässansens förvirrade början i Italien faktiskt var.

Hawkwood drog ut som menig bågskytt i hundraårskriget kring år 1322, och följde Edward Woodstock, ”den svarte Prinsen” eller Prinsen av Wales till slaget vid Crécy 1346, där han bevisligen deltog. Men detta var bara början på en osannolik karriär; som skulle föra honom till Italien, där han skulle kallas ”Djävulen Personifierad”, ”Guds och Människors fiende”,  ”Hedningarnas värste hedning” ”Ett plågoris värre än Attilla Hunnerkonungen, Digerdöden och Satan”.

Den enda bild av Hawkwood, gjord under hans livstid som finns kvar. Bilden hämtad från ett 1300-tals manuskript

Inga samtida porträtt av hur Hawkwood såg ut i sin ungdom har blivit bevarade tills idag, men vi vet hur han såg ut på sin ålderdom, eller när han vid fyllda 80 år – fortfarande soldat och härförare – till sist äntligen dog, eftersom han fått sitt porträtt – i form av en ryttarstaty – målat i Florens Domkyrka av alla platser. Under mer än trettio år av ständiga krig röjde Hawkwood väg för det som senare kom att kallas renässansen, en av de allra mest kreativa perioderna i människosläktets utveckling – och det gjorde han dessutom genom att sälja sina tjänster till högstbjudande. Till skillnad från alla andra Kondottiärer höll han sig också med två andra principer som han aldrig någonsin tummade på, så vitt man vet – han slogs aldrig emot Engelsmän eller Nordbor, lustigt nog. Inte heller emot någon som stod i Kungen av Englands tjänst, men förutom det hade han inte några samvetsbetänkligheter alls. Han bytte heller aldrig sida så länge hans ”Condotta” eller kontrakt gällde, och var alltid obrottsligt trogen sina uppdragsgivare – så länge han fick pengar. Men, gick kontraktet ut, eller om han fick mer pengar någon annanstans, bytte han gärna sida i en konflikt, och när han till slut blev tillräckligt manstark för att man skulle betala honom för att inte föra krig, och inte lägga sig i vissa konflikter, gick även detta bra för hans del, och fick passera..

Nu var Hawkwood knappast den ende kondottiärkaptenen i sin tid, och knappast heller den mest hänsynslöse. Hans eget ”White Company” – vars chef han sedermera blev – började kanhända som ett rövarband, men sedermera understeg Hawkwoods skaror aldrig 5000 man eller en full brigad. De var bara en av de sysslolösa skaror av sk ”Tard venues” eller ”försenade”  som växte fram ur hundraårskriget, och som först härjade i hela Sydfrankrike och Spanien (under kungligheter som Pedro den Grymme ) och som sedan sökte sig ned över Alperna till Italienskt område, där de snabbt gjorde sig hemmastadda. Där fans märkvärdigheter som det Schweiziska ”Hattens Kompani” som brukade ha med sig en stor plåthatt, uppsatt på en stång; och som ögonblickligen sköt ihjäl varje person som inte hälsade på plåthatten, eller gav kompaniet en större summa pengar. Ett Italienskt konkurrerande sällskap kallade sig helt fräckt ”La Societa per Acquisitione de Preziose” eller något ditåt; alltså ”Firman för Anskaffande av Dyrbarheter” som åtminstone ibland lär ha letts av en ljusskygg figur vid namn L´Archipretre eller ”Ärkeprästen”. Denne ansåg sig vara utsänd av Gud till att plundra och bestraffa mänskligheten, och ifall någon gick emot honom brukade han anmärka, att detta vore detsamma som att tvivla på Guds existens eller den Allsmäktige gudens makt – för om Ärkeprästen själv lyckats bra med att råna, våldta, skövla och bränna i största allmänhet, och dessutom komma undan varje form av straff – Var inte just detta då Guds vilja, åtminstone till att lyckan vände, eller Gud ångrade sig ?

Hawkwood vid 76 års ålder, som han ser ut på gravmonumentet i Florens Domkyrka.. ”And I looked and I saw a rider on a pale horse, and he that sat upon him was Death. And all hell followed with him”

John Hawkwood, för sin del, lär ha varit en mycket intellektuell kondottiär. Han kände Geoffrey Chaucher, den engelske nationalförfattaren, och fick besök av honom minst två gånger. Han samspråkade med Petrarca, och flera av tidens största humanister och författare. Ändå förblev han helt och hållet praktiskt sinnad, och slogs aldrig av några som helst politiska skäl, och drabbades heller inte av några religiösa grubblerier. Nej, han slogs med frejdigt mod hela livet ut; minst tre gånger i tre olika krig emot hemstaden Florens, som också gjorde honom till nationalhjälte – ibland för Milano emot Mantua, för Pisa emot Siena eller tvärtom, alltid så länge hans kontrakt räckte, eller innan pengarna tog slut.

Kort sagt, anlitade man honom för ett eller annat uppdrag, kunde man vara helt säker på att han gjorde sitt bästa till att uppdraget var slutfört – på det sättet var Hawkwood onekligen en hederlig karl, och fullt professionell – och även om han nu till äventyrs skulle förlora ett och annat slag – sådant förekom ! – så kunde man vara säker på att han vid första bästa tillfälle skulle försöka avsluta vad han påbörjat. Hawkwoods strategiska och politiska begåvning – för en sådan hade han onekligen, även om han själv påstod att han aldrig sysslade med politik – var ungefär som Caesars. Han begick många misstag, han också – från den gudomlige Julius misstag att inte observera tidvattnets rörelser vid den första invasionen av Britannien, till Gregovia, gatustriderna i Alexandria, svälten i Grekland innan slaget vid Farsalos och mycket annat – att låta sig belägras på en invasionsstrand, därför att fienden har hela övertaget till sjöss och på vattnen utanför är sällan klokt – eller det legendariska svaret till spåmannen utanför Senatens dörrar, på Caesars dödsdag. Att träda in där var en medveten risk, begången innan avfärden mot Svarta Havet och Skytiens fjärran länder och så åter mot Rom – för detta fälttåg, hade Caesar själv planerat…

Höjdpunkten – eller kanhända den svartaste episoden i Hawkwoods liv kom år 1377, vid en liten italiensk stad benämnd Cesena. Det var där hans inledande av renässansen, samt underminerandet av tron på den katolska kyrkan och därmed början till kristendomens stora nedgång i vår Värld skulle äga rum, anser forskare. Cesena räknades som en stor stad på den tiden, och var den sista stad i hela Kyrkostaten – som i ett brett bälte från Rom och vidare norrut sträckte sig tvärs över den italienska halvön till trakten av Ravenna – vilken kunde räknas som någorlunda lojal emot Påven. Resten av de italienska stadsstaterna hade redan gjort uppror emot Påveriet, och därför hade kyrkan själv nu hyrt Hawkwood, helt utan några samvetsbetänkligheter emot att ha denne påstådde djävul i sin tjänst – för det var Hawkwood ensam, som av kyrkan skuldbelades för allt som hände, även om det inträffade på intet sätt berodde på just honom.

Cesena har inom parantes aldrig repat sig helt från den massaker Påven och hans kardinaler satte igång, med Hawkwoods hjälp. Då hade staden ca 35 000 invånare, emot 94 000 idag, men minst 5-9000 av dem blev ihjälslagna på kyrkans uttryckliga order, medan 10 000 eller så svalt ihjäl under den pågående vintern…

Antagligen hände något liknande i Hawkwoods fall, men helt säkra kan vi inte vara. Sent på kvällen, Måndagen 2 Febrauri hade Hawkwood kartlagt hela staden, och var färdig med en stridsplan. Han hade ont om riktigt artilleri och kastmaskiner – olivolja för att göra brandbomber med hade han däremot gott om – men vad Hawkwood åstadkom, var något liknande Brittiska Arméns ”Block Busting” i tyska städer under andra världskriget – eller vad Julius Caesar gjorde i Alexandria – en rätvinkligt planerad rutnäts-stad med massor av raka gator – man måste skaffa sig fritt skottfält, och sedan dela in staden i ett antal zoner, som man förstör eller rensar efter hand.

Cessena var en liten och trång medeltidsstad, men Hawkwoods speciella form av professionalism visade sig återigen – han bevakade alla stadsportar – räknade ut var de panikslagna försvararna skulle rusa ut, och ställde ut sina engelska långbågsskyttar för att på kort håll skjuta ned alla beväpnade män, utan minsta besvär. Efter det indelade han sitt manskap i stridsgrupper med armborst och hillebarder, och det sparkades in dörrar och ”rensades” byggnader, kvarter för kvarter och hus för hus, av hjärtans lust.