Enkelt Gåvobröd till Alvablot

Enligt de två klassiska beskrivningar vi har av Alvablotet, den Hedniska och Nordiska fest som föregick den kristna ”allhelgona” traditionen, som kom hit först under högmedeltiden, var Alvablotet alltid en privat fest, som man höll på den egna gården, i den egna familjens och ättens trängre krets.

Man ville absolut inte ha några kristna närvarande under denna högtid, för man ”höll heligt” som man sa, heligt för sina döda, heligt för de anhöriga och för familjen, och fortfarande delar ju vi inte minnet av våra anhöriga med vem som helst. Döden är en väldigt personlig sak och en personlig upplevelse för de flesta av oss, och våra anhörigas minne är faktiskt inte allmän egendom utan tillhör bara oss, om vi nu inte väljer att vräka ut det på Internet förstås, vilket har visat sig ha klara skadeverkningar, och även sårat människor i deras känslor.

Kyrkogårdar och Griftegårdar är ingen lämplig plats för kristen mission, och inte för annan mission heller. Människor skall kunna få lov att vara ifred med sin sorg, och minnet av sina döda – det är vad den svenska, nordiska samt värdiga och enkla Alvablot-traditionen och det senare Allhelgona går ut på. Något annat vore direkt främmande för de flesta av oss. Ändå har det flera gånger hänt – exempelvis på Skogskyrkogården i Stockholm, som annars är ett UNESCO Världsarv – att de kristna vägrat att respektera andra människors firande, och uppträtt störande – med broschyrer och missionärs-fasoner, precis som vanligt.

Låt oss bara hoppas, att vi svenskar allesammans får slippa att uppleva sådant det här året, oavsett var i landet vi bor, eller tror på.

Över 44 % av oss är faktiskt Hedningar numera, (enligt ”Svenska” Kyrkans egna siffrorden är i själva verket inte ett enda förbannat dugg ”svenskare” än något annat samfund, och den borde först om sist acceptera det och visa förståelse, genom att sluta topp-rida oss och göra som sin broderkyrka i Finland – där talar man om den ”Evangelisk-Lutheranska Kyrkan i Finland, men inte om någon ”Finsk” eller ens ”Finländsk” kyrka…)

I alla tider har det i Sverige varit vanligt att fira de döda i den närmaste familjens krets, som sagt – eller tillsammans med sina närmaste anhöriga. Man lämnar blommor och tänder ljus, och ägnar sig åt att minnas och berätta en stund, utan skrik, skrål och åthävor. Det är ett värdigt, stilla och naturligt firande – och det är vad Alvablotets stora gemenskap med allt levande och naturen går ut på.

Vi skriker inte, när vi befinner oss i naturen, eller går genom en skog. Vi respekterar andra människor, lika mycket som andra levande varelser. Vi far inte på dem utklädda till kristna djävlar, benrangel eller spöken, och vi försöker inte såra, skämta eller skrämmas – för att uppföra sig så är inget värdigt beteende inför döden.

Vad har alla dessa kristna demoner, djävlar och all onödig döds-skräck med Alvablot eller Allhelgona att göra ? Har du några kristna djävlar eller vampyrer i DIN släkt, kanske ? I så fall bör du nog söka hjälp, snarast möjligt… För det verkar inte sunt eller bra, att ha en sådan dålig relation till döden eller förfäderna..

Alvablot handlar om relationer, och framförallt goda och vänliga sådana. Det är mycket viktigt att förstå. Kan man inte respektera eller förstå det, så har man nog inte på en griftegård, vid en annan människas grav eller i något mänskligt sällskap att göra. Ok, nu finns det en massa ungdomar och till och med någon medelålders person som helt och hållet anammat den amerikanska, kommersiella, skräp, skrän och skål Halloween-traditionen, och som ser på skräckfilmsmaraton, går på maskerad och super till, dagarna i ända.

Så kan man ju göra om man vill, men för egen del avstår jag faktiskt från sådana upptåg. De som är begivna på alkohol eller festande och som ”måste” ha det denna helg eller andra helger super väl alltid till en aning i alla fall, och får då löpa risken att utsätta sig själva eller hela sin omvärd för de efterverkningar – juridiskt eller på andra sätt – dagen efter, som ruset alltid ger eller brukar ge. Man får alltid själv svara för sina handlingar, men om vi nu ser vad denna helg är till för, så finns det faktiskt värdigare, bättre och mer respektfyllda sätt att fira och vara tillsammans med andra människor.

Ett sätt är den gemensamma måltiden, som inte behöver vara fylld av ”Nattvard”, likätande, vampyrism eller annat kristet äckel.

I Hávamál säger Oden själv, att den bästa gåva han fått var ett vänligt ord i rättan tid, och att få dela en halv kaka bröd med någon. I många kulturer sätter man också ut bröd och mat till de döda, som en symbolisk handling – tänk bara på den svenska sedan om gröt till ”Tomten” eller Gårdstomten förste bebyggare, förr om Jularna. Rester av de traditionerna ser vi också i de sägner som i likhet med den kända sägnen om Trolle-Ljungby Horn och Pipa skildrar hur troll, älvor eller andra mytiska väsen – som i själva verket är de döda – håller fest i en stor gravhög, som kan vara upplyft på guldpelare, eller fylld av ett sällsamt ljussken. I en del varianter sker denna de dödas fest inte vid Jul, utan vid Allhelgona, och det lär finnas ett tjugotal varianter på den berättelsen, enbart i Småland och Götaland.  Hjalmar Gullberg, den svenske poeten, skrev en gång med tanke på Hedendomen, Asatron och Hávamál:

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

 

Tanken på att de döda och de levande delar något såhär års, samma upplevelse kanske, och att porten mellan världarna står öppen, så att levande och döda kan besöka varann, kanske inte är så långt borta i början på November ändå. Träden har tappat alla sina blad, men det är barmark ännu. Allt är fruset, tyst och stilla – djuren har gått till vila – en del av dem förbereder sin långa vintersömn. Redan naturen i sig ger oss en fingervisning om hur vi bör vara eller leva. Vi bör vara tysta, och lyhörda för vad som sker – annars får vi inte uppleva något, men om vi bara håller tyst och iakttar, kanske vi får uppleva något förunderligt, vackert och sällsamt.

Så vi bakar ett bröd, och delar med våra närmaste, eller ställer det på någon anhörigs grav – och korpar, ekorrar och himlens fåglar, kommer att dela denna gåva, om vi nu inte behöver äta upp den själv under en gemensam måltid med dem vi tycker om.

Ni tager vad ni haver, nämligen:

Beståndsdelar

  • 2 till 2,5 kopp gott mjöl, spelt, vete, råg, havre eller vad som finns i ert skafferi
  • 2 ägg
  • 2 teskedar bakpulver,
  • en nypa salt – för allt ni ser, bör ni ta med en sådan…
  • en halv stor kopp god blomsterhonung, eller annan honung
  • en halv kopp hackade hasselnötter, eller valnötter fint hackade om det alls has eller fås
  • 1 fint hackat skalat äpple, naturligtvis svenskt och av god kvalitet
  • 1 halv kopp röda eller svarta vinbär, tinade, eller björnbär
  • 1 fjärdedels kopp berberis-bär (kan ätas i små doser) eller tranbär
  • 1 fjärdedels kopp smält svenskt smör
  • 3 teskedar kakao-pulver, om ddet has och om ni vill
  • 2 teskedar vallmofrö
  • 1 tesked ingefära eller kanel, allt efter tycke och smak. Skalet från en halv riven citron
  • 1 halv kopp choklad, ljus eller mörk beroende på vad ni kan komma över
  • 4 teskedar konjak eller whiskey, eller också Ösgöta Sädes Brännvin

Tillagning

  • Blanda mjöl, smält smör och honungen i en skål. Svär tyst för dig själv eller säg alla hedniska eder och ord du kan komma på, som makternas heliga namn
  • Häll i äggen och rör av bara tusan. Fortsätt anropa makterna !
  •  Blanda i alla andra ingredienser, och fortsätt röra tills att allt är fullständigt blandat. Älta och knåda degen, men nämn nu Frigg och alla Diser.
  • Forma nu degen till et bröd, och om degen är för fast, så tillsätt spriten och lite vatten
  • Överför hela brödet till en långpanna eller annan panna, eller en eldfast form, som kan stå i ugnen. Använder du form, skall den vara väl smörad.
  • Baka nu alltsammans i 175 graders värme i 45-50 miuter, och känn eftr med en degsticka efter en halvtimme eller längre om brödkakan är fast
  • Låt den svalna under absolut tystnad och stilla kontemplation
  • ta loss den ur formen, om form användes, och beströ den med fint pudersocker eller ringla honung över den

 

Kom ihåg att under heden tid genomförde man gärna utesittning under Alvablotets natt. Det tillgick så att man gick till sitt lokala gravfält – ofta hade man ju en forngrav alldeles in på knutarna – det har många i Uppland och övriga landet ännu – i alla fall i de svenska kärnlanden – och satt överst på högen i tystnad och stilla kontemplation, tills gryningen och det första morgonljuset visade sig. Ofta varken åt man eller drack man något under attens lopp, och om man var extra tyst, kunde man höra sina förfäder och förmödrar komma med goda råd inför det kommande året. Så gå nu dit, och sätt ned era bröd och gåvor vid högens eller hargens fot, ack ni hedna och ludna !

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s