På 1970-talet, dvs för mycket länge sedan läste ”Hedniska Tankars” chefredaktör en hel del serier, avsedda för vuxna. Sådant var populärt dåförtiden, även om senare generationer föga förstår av alltsammans, för en del av denna blogs läsare var väl knappast födda, när detta begav sig. En dåförtiden – i USA samt Canada – mäkta populär tecknare hette Dave Sim och publicerade ensam något som hette ”Cerebus the Aardvark” och som ursprungligen var avsett som en parodi på dålig fantasy och science fiction. Man nämner inte Dave Sims namn utan risk nuförtiden, därför att han på sin tid – kring år 2000 – blev utsatt för mycket vildsinta attacker från rabiata feminister och allsköns folk som blivit ”woke” och angripits av ”PK-hets” eller strävan efter Politisk Korrekthet, även om dessa begrepp var tämligen okända då…

Cerebus är och förblir ett Jordsvin, ”Earth Pig born” och är på alla sätt just ETT SVIN… Därmed ska han också hållas fri från sin skapare, och alla illusioner… För övrigt är han EN SERIE-FIGUR och har därmed inget med VERKLIGHETEN att göra..

 

Med tanke på herr Sims åsikter och hans utsvävande privatliv – bland annat inledde han en amorös förbindelse med en 14-årig flicka anno 1983, omedelbart efter det att han skilt sig från sin första hustru var det kanske bara välförtjänt, för sådant är tekniskt sett gränsande till pedofili, även om Sim fullbordade sin förbindelse med flickebarnet ifråga först när hon fyllt 18. Under det att han och den första hustrun sällskapade under det tidiga 1970-talet så var det faktiskt hon som gav impulsen till Cerebus skapelse – hon hade tänkt sig att han skulle heta Cerberus eller Kerberos, efter den trehövdade hund som vaktar ingången till Hades och som motsvaras av Garm i Nordisk mytologi – men okunnig amerikanska som hon var, råkade hon STAVA FEL och därvid fick det bli.

Det hela är en smula ironiskt, därför att den enstörige Sim – vars tecknarkarriär uppgavs vara helt slut under tidigt 2000-tal – är känd som en ohejdad Misonygynist, och dessutom är anhängare av Monoteismen, även om man nog inte kan kalla honom för en troende kristen. Själv vill jag bara säga, först som sist, att jag på intet sätt sympatiserar med denne konstnärs åsikter eller uppfattning om kvinnor i allmänhet, eftersom jag som svensk Hedning och Asatroende ser något gudinnelikt i dem, vilket redan Tacitus noterade på sin tid. Han sade ju i sin ”Germania” att Germanfolken ser något klärvoajant hos kvinnorna, och att de tilltror dem både skaparkraft (bokstavligen, endast kvinnor kan föda barn, allt annat är mot naturen) och profetisk förmåga. Herr Sim har på sätt och vis anslutit sig till den uppfattningen, när han skriver att kvinnor kan läsa tankar, men han uppfattar dem också som onda blodiglar, onödigt påhäng som förkortar skapande mäns liv (vilket han i sina serier illustrerar med en del exempel: Oscar Wilde – som blev bög, Ernest Hemmingway – som begick självmord och F Scott Fitzgerald – som söp ihjäl sig...)

 

Cerebus har detta år blivit dator-animerad film detta skedde för bara någon månad sedan – ni kan se hela filmen gratis här ovan – även om det inte är Dave Sims förtjänst – filmen är helt skapad av ett gäng internationella animatörer – men ger en viss insikt om och kring detta SJÄLVDESTRUKTIVA SVIN som är lite av Dave Sims alter-ego, även om det bara är en ”spelad roll” som han – av helt artistiska och konstnärliga skäl – antagit för egen del.

Tidigt – redan på 1970-talet om jag inte minns fel – övergav Dave Sim det rena parodierandet, och försökte göra vad som blev en egenutgiven, egenbekostad serietidning med 30 000 fasta prenemuranter och minst 8-9 telefon-katalogs-tjocka ”album” (som gav sin skapare miljoner canada-dollar) innan PK-skandalen var ett faktum, och han ratades av precis alla, efter att ha fått press, media och allmänhet emot sig.  Sim har kallats ”galen” eller ”sinnes-sjuk” vilket beror på att han i sina svulstigt skrivna förord – som han skrev i mer än 300 månatliga utgåvor – redan tidigt uppgav sig ha fått ett nervöst sammanbrott – i verkligheten tog han dock LSD 7 dagar i rad, bara för att se vad som skulle hända, och vilka ingivelser han då skulle få – och man säger, att hans senare uttalanden, faiblesse för ”andliga” utflykter och vad han slutligen gjorde av sin serie-skapelse berodde på hans privata utsvävningar och laster.  Om det verkligen förhåller sig så, kan man diskutera.

Cerebus och ”Red Sophia” – två av Sims många figurer – tecknade av ”Gerhard”, Sims flitigaste medarbetare, som annars bara fick designa bakgrunder och interiörer, något han blev erkänt skicklig på…

 

Sant är att Dave Sim är – och nästan alltid varit – en gudabenådad tecknare, och att serie-mediet aldrig skulle blivit så stort, utan hans insatser – och lika sant är det att man ,måste hålla isär en konstnärs eller skapares VERKLIGA personlighet och privatliv från vad han SÄGER eller rättare sagt BESKRIVER sig vara… Den verklige Ernest Hemmingway var inte de personer han skildrade i sina böcker, till exempel, och även om Oscar Wilde trodde på ”the importance of being Ernest” eller att man alltid bör förbli ärlig, var han kanske aldrig den person allmänheten uppfattade honom som. Sim föll också offer för sin egen skrivklåda, eller för vad han skrev i vredesmod och spontanitet hävde ur sig, när han var i 30-års åldern. Det kanske vi bör förlåta honom för, såhär minst 20 år i efterhand.

Har man bestämt sig för att bli serietecknare, bara leva av detta och dessutom gå i land med att göra 300 nummer av mer än 40 sidor tjocka serietidningar som kommer ut var 14-dag, eller varje månad, så är det klart att man måste säga nej till saker som äktenskap, familjeliv eller någon normal tillvaro överhuvudtaget, och jag anser själv, att man bör se Sims skarpaste eller värsta uttalanden i ljuset av detta – och som vi ska se, är den uppfattning som man haft om honom i USA och Canada inte alls rättvis, utan färgad av fientligt sinnade recensenter, journalister och därmed likställda. Det är synd, eftersom Sim – för det han var och kanske ännu är – förtjänar att bli en smula mer känd, även på vår sida om Atlanten, och inte minst i Sverige.

”Cerebus” utges fortsatt, trots att serien egentligen avslutades med sitt 300:e nummer redan år 2004. Den som verkligen ORKAR eller BRYR SIG kan precis som jag själv läsa alla 300 episoderna helt gratis på nätet – vilket också varit Dave Sims avsikt, och det har skett med hans goda minne. Det finns också ett ”nummer noll” och flera fristående episoder, förresten – inte minst en något lättviktig produkt benämnd ”Cerebus in Hell” eftersom Cerebus – efter sin död – Sim planerade redan från början att ta livet av sin egen huvudperson – såklart hamnar just i det kristna helvete, där han egentligen hör hemma. Är man ett tecknat ”SCHWEIN” eller Aardvark, så är man…

De sista avsnitten av 300 – där Cerebus, gammal, ensam, oälskad och sjuk – han lider av allt från hemorrojder till skör benstomme och ryggskott – slutligen snubblar, dör och har en utomkroppslig upplevelse, är faktiskt något av det mest rörande jag läst – på allvar…Skildringen av ålderdomen och förfallet är inte alls ”komisk”. Den är djupt tragisk, och även avsedd att vara det…

Att skriva en 6000 sidor eller mer lång roman, enbart berättad med text och bilder är ganska starkt, sett som en rent teknisk prestation. Sims svagaste verk är de långa avsnitt av vad som försöker vara ”litterär” text – Oscar Wilde uppträder som ”spökskrivare”, vilket gör att det är flera lager på lager ”inne” i berättelsen, och gästspelar gör också Hemmingways Fru, Groucho Marx samt Mick Jagger och Keith Richards – samt – Margaret Thatcher i rollen som islamsk fundamentalist – tunt maskerad  – även om vi inte ska gå händelserna i förväg. Att försöka skriva en ”recension” eller en sammanfattning av alltsammans är – som ni, mina läsare och läsarinnor kanske förstår – helt omöjligt, även om jag ska försöka ge er en viss inblick i Cerebus och Sims galna värld, eller vad jag tycker mig ha upptäckt under min läsning…

 

Av och till – i de första 25 avsnitten eller så – är Sim faktiskt ganska rolig, även för en svensk publik. Mest humor uppstår när han låter huvudpersonen – fortfarande en svärdsvingande ung gris, klädd i en behornad hjälm, som kommer från ett fiktivt folk kallat ”The Pigts” – Skottlands Picter, – möta ”Red Sophia” som i själva verket är menad att vara en parodi på ”Red Sonja” – annars en figur från ”Conans” och den genomusle amerikanske författaren Robert E Howards hitte-på universum – i likhet med professor Tolkiens naivt kristna skit en av de allra, allra sämsta och minst trovärdiga fantasy-världar som någonsin skapats.

”Poängen” med Red Sonja är att hon sägs vara en kvinnlig barbar, utsatt för en krigsvåldtäkt redan som barn, och därför ivrigt sysselsatt med tankar på hämnd och pigg på att ha ihjäl precis alla hon möter – företrädesvis män – även om hennes hedniska gudar (och förmodligen Freja) utsatt henne för den förbannelsen, att hon måste ge sig hän fullt och helt till den förste man, som lyckas besegra henne i öppen strid. Detta sker dock inte i första taget, eftersom hon råkar vara ruskigt bra på att slåss, men eftersom hon slutligen känner sig väldigt väldigt ensam och dessutom är ganska kåt och pilsk av sig (det kan bli så, om man fys-tränar för häftigt – eller hur flickor ?) går handlingen ut på att det råkar ”bli” så att hon helt frivilligt låter Cerebus besegra henne – i en ren ”lägg-match” vilket Cerebus inte alls förstår.

Kolla in serie-rutan ovan ! Ni ser själva hur Cerebus står som fallen från skyarna, inför vad som är ett ohöljt frieri… Cerebus reagerar genom att låta ”Sonja” (eller Sophia) bära all hans packning – på 45 kilo rå potatis och gammal spill-säd (en Aardvak eller ett svin kan leva på nästan vad som helst)  till närmaste by, och svarar med att ”jaha sötnos, du SA att jag fick utnyttja din kropp som jag ville…och det ska jag ta mig fasiken GÖRA också…”

Allvarligt talat är Sims parodi inte helt osann. Jag har själv hört den första kvinnliga medlemmen av svenska SOG (Särskilda Operationsgruppen) berätta om sitt liv under en offentlig föreläsning, och populärkulturens bild av kvinnliga krigare är FALSK – någonting HÄNDER faktiskt i en kvinnas psyke med förutsägbar hastighet när hon närmar sig 30 – de flesta kvinnor ÄR faktiskt biologiskt programmerade att vilja ha barn – och när det väl inträffar, är det SLUT med krigarlivet – det sker hormonella anpassningar även i mäns hjärnor, när deras fruar/flickvänner/typ motsvarande blir gravida, och förbereder sig på ett föräldraskap…

Bakom Cerebus lilla grismask anar vi nog hur samlivet med Sims första flickvän och senare hustru Deni Loubert egentligen gestaltade sig, och Sim är knappast ”misogyn” heller, när han rakt fram erkänner att en ”riktig” Red Sophia/Red Sonja eller vem hon nu egentligen skall föreställa egentligen är mycket bättre på överlevnad i vildmarken eller ”jägarsoldat”-mässigt uppträdande, än vad huvudpersonen Cerebus – som ju förutsätts vara en ”anti-hjälte” och egentligen ett fegt karlkräk råkar vara…

Ruta ur Cerebus nummer 10, sidan 5…

Om detta var otydligt, så händer det i de följande 275 avsnitten ofta att Sim ”upprepar” eller ”förtydligar” sina budskap – och långt senare i de mer än 6000 sidor långa serien dyker en figur benämnd ”Joanne” upp – vilket är en något parodisk version av Deni Loubert eller den första hustrun hon också, fastän skapad tio år efter det att tecknaren skilde sig från henne i verkligheten – och kärleksfullt gjorda parodier kanske man bör förlåta, trots allt…

Här sitter ”Cerebus” på krogen, bladig, påstruken och full efter att ha druckit en massa öl, och möter för första gången kvinnan som ska bli hans hustru. Sim anses av många vara en mästare på textning, komposition och bildrutors placering, vilket stämmer. Vi ser hur Cerebus för en ”inre monolog” i sina Hedniska Tankar, och de pratbubblor som rör sig i hans solkiga, lortigt grisiga inre. Han vill säga något lagom trevligt till Joanne, istället för att vara som han brukar… Han t-ä-n-k-e-r säga ”Du har trevliga bröst” men så kan man ju inte uppföra sig emot en kvinna. Det vet till och med Cerebus, svin-full, som han vanligen är. Till slut kommer han på det rätta svaret, och säger…

”jo…jag tänker på…tänker på, att det är TREVLIGT att vara här med d-i-g, Joanne !”

Reaktionen låter inte vänta på sig. Joanne, vars hjärta dittills varit omgärdat av en mur av is – inte bara symboliskt – tinar upp en smula, och tycker att Cerebus nog är ganska gullig, trots allt. Men – attraktionen vid krogens bord är bara tillfällig, såhär på en ”första date”. Cerebus inser att han behöver kämpa för att hålla Joanne kvar, annars går hon nog – och själv ser jag inte skildringen som helt och hållet ”misogyn” eller kvinnoföraktande, vilket är de rabiata feministernas och den amerikanska ”hängbröstvänsterns” ständiga tolkning. Dave Sim är väl minst lika ”manshatande” i så fall, eftersom han skildrar sig själv (och därmed alla män) som små grå svin, och visar sin blyghet, innerst inne vill han väl, men allt han säger och gör blir ruskigt fel – vilket tycks vara Cerebus öde på den här planeten, mest därför att han har ett stort tänkeri och en synnerligen omfångsrik munhåla..

I verkligheten såg Sim – med tillhörande hustru/flickvän ut ungefär såhär – på 1970-talet – och håll med om att de är ganska porträttlika…

En styrka som jag tycker att ”Cerebus” har är detta med inre monologer – och personskildringar – något som ofta återkommer – liksom att berättelsen är starkt filmisk – med bara sex rutor på en sida – och mycket tusch – lyckas Sim och ”gerhard” – hans medhjälpare – förmedla illusionen, att vi faktiskt ser ett händelseförlopp, som i alla fall påminner om det som är verkligt… Låt vara att det finns mycket tankeflykt, samt utflykter i det blå – eller ”fylle-skildringar” också – de senare är rätt så härliga..

I skildringen av Fylla och Spritmissbruk – går Dave Sim långt… Självupplevt…?? Cerebus raglande, påverkar till synes hela staden runt honom

 

I Cerebus senare delar, del 50-100 ungefär, hinner Sim ta sig an Amerikansk Politik, samt låter Cerebus bli först President och sedan Påve – vilket bara leder till att han blir fullständigt maktgalen som alla nog förstår – En Donald Trump före Donald Trump – och han skämmer också ut hela den katolska kyrkan genom att kasta ut det barn han nyss skulle välsigna, inte bara med badvattnet, utan helt och hållet..

Cerebus recept på ”Busgrogg” lyder 4 delar Brännvin, 4 delar Whiskey och en rejäl skvätt Grenadin… Dricks lämpligen ISKALLT OCH HINKVIS ur trä-stånkor… eller – ren 96 % sprit med Apricot Brandy… Gör INTE om sånt i det verkliga livet, ack ni HEDNA och LUDNA….

 

I avsnitt 200 och framåt – betitlat ”Guys” – ett annat kapitel heter kort och gott ”Women” – är Sim rätt öppenhjärtig om vad han anser om den amerikanska delen av mänskligheten. Hans manliga figurer super, väsnas och är allmänt jobbiga, och i en framtid där rabiata feminister av allra värsta sort – de kallas för ”Cirinisterna” men är en tydlig parodi på Kristendom samt extrem Islam – som nu finns här i Sverige och faktiskt utgör ett reellt hot emot vårt samhälle (kom ihåg att Sim var klarsynt nog att förutspå detta under ett Kanadensiskt 2002 eller så…) låter han Cirinisternas stora lederska ”Cirin” (i själva verket en kvinnlig Aardvark, dold bakom Shador och muslimska slöjor) isolera alla de jobbiga och oppositionella västerländska männen, tillsammans med gratis sprit på ett antal krogar, vilket förstås är en hemlig plan för att låta dem supa ihjäl sig – lika så gott, kan vi tänka. För egen del tycker jag Dave Sim har helt rätt, när han säger att kristendom, feminism, PK-tänk och Islam är samma djävla bråte, och ett gissel som bara plågar och förstör mänskligheten – även om Sims argument för dessa teser, är väldigt känslomässiga, och inte alls grundade på någon särdeles logik, eller ens relevanta exempel ur verkligheten – vilket hans många kritiker på andra sidan Atlanten redan visat.

Kort före slutet på Sims epos händer det, att Cerebus åter blir diktator, och tar livet av alla feta kärringar, samt låter de vackraste kvinnorna med farliga tankar isoleras i en park, där de bara kan njuta av sitt eget sällskap helt utan män, sprit och droger – och tyna bort…Misogynt ? Nja, Sim skojar nog bara med oss, men vid det laget hade hans upplage-siffror fallit från 30 000 läsare per utgåva till omkring 3000

Man har sagt, att de 100 sista delarna (månatligen utkommande !) av hans serie-epos om ett stackars ensamt Jordsvin är svaga, och det stämmer också. Men – under det att han höll på – från sent 1970-tal tills 2004 – lyckades han faktiskt nå oanade höjder ifråga om konst och bildskapande, som vi snart skall se..

I sina senare dagar blev Cerebus – likt Gustav II Adolf ”Tämligen Fet” och studerade den kristna Bibeln… Låt detta bli en VARNING för er, gott folk…

(omslag till del 282)

Han låter Cerebus möta sig själv, den kristne guden, en fiktiv Aardvark till General, som kallas ”Suentus Po” (namnet kan betyda ”fattig svensk” – och är det faktum att Suentus eller latiniserat ”svensken” är utklädd till Döden, samt en flitig schackspelare ytterligare en hänsyftning på Ingmar Bergmens ”det sjunde Inseglet” med Cerebus som en osannolik version av Max von Sydows ”Riddare” – vi kan aldrig så noga veta… )  samt en figur kallad ”Domaren” som lånat sina drag av Art Linkletter – en amerikansk pjäsförfattare, helt okänd för mig – och innan David Sim gick ned sig i kristna, Monoteistiska fantasier – Han låter Cerebus tolka judarnas Torah samt den kristna Bibeln och bli sjukligt fet på kuppen – så händer faktiskt mera meningsfulla saker. Sim – som inte stod främmande för Jungiansk Psykologi – han refererar till Carl Gustaf Jungs Arketyper flera gånger.

ALL God Konst upprepar sig – och berör det vi kan kalla ARKETYPER i det KOLLEKTIVT OMEDVETNA

SANNINGEN bakom gris-masken är svår att acceptera, särskilt för MONOTEISTER och de som aldrig lärt sig avkoda den…

”Suentus” – ger – likt den Oden-liknande officerstyp och gamle vise man han är – kanske är han också Julius Caesar – Cerebus en viss riktning och moralisk stadga, vilket han i början helt saknade. Men – där skildringen i den 6000 sidor och mer långa sagan verkligen bränner till, är när det gäller en figur, kallad Jaka (kommer hon från Jakobsberg, eller Jakan kantro ?) vilket helt tydligt måste vara Sims ”Anima” eller dröm-kvinna, helt enligt den Jungianska teorin…

Del 3 i Sims Magnum Opus, ”Jaka’s Story” har hyllats som en av de bästa grafiska romaner eller serie-verk om någonsin skapats, inte minst för det tekniska utförandets skull – och detta av kritiker som skrivit så sent som för en månad sedan, trots att detta borde vara en skäligen bortglömd, massmedioker amerikansk produkt från 1990-talet.  Själv tycker jag dock att en senare del i ”Cerebus”, betitlad ”Going Home” är minst lika bra, och speglar figuren på ett mycket mer ”vuxet” sätt och ger Dave Sims anima-gestalt mycket mer rättvisa… kanhända därför att han skrev den delen i historien – också en del av hans personliga liv och historia – då han var över 45, och inte längre i den tidiga 30-årsåldern…

Jung teoretiserar att ”Anima” – ”det kvinnliga i det manliga psyket” som i sin tur motsvaras av ”Animus” eller det manliga i det kvinnliga psyket har tre distinkta utvecklings-stadier, i alla fall så länge vi rör oss med någotsånär friska och vuxna människor. Kom dock ihåg, att vissa kritiker vill frånkänna Dave Sim all mänsklighet, och betraktar honom som en samhällsfarlig dåre, vilket han av naturliga skäl inte är och heller inte kan vara – eftersom verkligheten bevisar motsatsen. Vore han det, skulle han nog inte ha överlevt i det amerikanska roffar-samhälle som omger honom, utan suttit på kåken eller psyket för länge sen – men nu har han kunnat förverkliga sin dröm om att bli rimligen framgångsrik på sin konst, hurdan den nu är eller synes vara – och det bevisar väl åtminstone att han inte kan vara fullständigt vrickad, trots allt. Man kan undra varför han alls har så många kritiker, förresten… Kom han för nära ”sanningen” eller utmanade han någon makt-elit genom ”fel åsikter” kanhända ?

Nåväl. Det första Anima-stadiet är ”Prinsessan” säger Jung – eller ”Älskaren” – om vi rör oss med en ung kvinnas ”Animus” eller ideal-man, som hon ofta ser i en stereotyp ”hjältefigur” hämtad från press, populärkultur, pop-idoler eller media…beroende på kvinnans egen personlighet kan det röra sig om allt ifrån en Sylvester Stallone till en Justin Timberlake, om ni förstår hur jag menar. Den ”outvecklade” Anima enligt C G Jung tar sig i Västerlandet ofta formen av en blond, långhårig och tanig flicka, ofta lite ensam, sårbar och stereotypt ”offer-mässig” på ett just prinsess-liknande vis – hon är fysiskt attraktiv också – och  (företrädesvis unga ) män tilltalas av det faktum att det nog ska gå att ”rädda” henne från verkliga eller inbillade faror, samtidigt som de ser henne som en tänkbar sex-partner. Detta beror enligt Jung inte alls på att de unga männen är särskilt mycket värre eller ”svinigare” än de unga kvinnorna, vars fantasier också handlar om precis lika mycket sex och lika mycket svineri- men alla växer vi förhoppningsvis upp så småningom, och lämnar våra slabbigaste, grisigaste fantasier eller skenbilder bakom oss…

CG Jung varnar för möjligheten att möta ”Anima” på allvar, i den existerande verkligheten, eftersom vi då ofta faller offer för ”projektion” eller riskerar att projicera våra egna tankar och fantasier på en levande person, vilket vore orättvist, och leder till allehanda problem, säger han. I politikens värld – inte minst – vet vi att maktgalna, sjuka personer som Donald Trump, Vladimir Putin, Maria Wetterstrand och andra vettvillingar projicerar sina allra värsta sidor på sina motståndare, och Dave Sims ”media-katastrof” eller ”fall from grace” då kritiker och allmänhet vände sig från honom är skolexempel på detta. Trump,  å sin sida – har aldrig gjort något fel – ens när han blivit dömd i Domstol, eller låtit sina anhängare storma Capitolium, i alla fall inte enligt honom själv. Och enligt Vladimir Putin är Zelenskij i Ukraina ensam skyldig till kriget, en ”krigshetsare” och dessutom både jude och nynazist samtidigt. Bara så ni vet – men vad eller vem är då Vladimir Vladimirovitj ? (Detta är politisk projektion när det är som värst – sjuka människor, som sagt…Wetterstrands brist på ledarskap, samt vad hon sysslat med för ”härskartekniker” på sitt eget parti-kansli torde också vara allom bekant…)

Stadium två – i de friskas utveckling, nota bene – är ”Fadern” eller ”Modern” säger Carl Gustaf Jung. Vi övergår till en mer nyanserad bild av våra närmaste, med fel och brister visserligen, men mycket mer verklighets- och vardagsförankrad. Slutligen – när vi blir riktigt gamla eller om vi hinner så långt innan vi dör – blir ”Anima” och ”Animus” lätt förandligade, gamla och visa och framstår som ”andliga vägledare” inför frågor om livets mening, evigheten och alltet – för på gamla dagar är varken män eller kvinnor så särskilt intresserade av just sex, eller ens familjeliv, vardagsliv och arbete, ”kompis-äktenskapet” – vilket Sim också skildrar – eller ens något föräldraskap… Livet går vidare, livet går förbi – och tragedin är kanhända i att i till slut måste fråga vad det blev av alltsammans…Vilket också Cerebus – som är en tecknad fantasi-figur alltjämt – naturligtvis också gör…

I början av Dave Sims berättelse förutsätts ”Jaka” vara en billig strippa och danserska på en typisk ”buskrog” (de äckliga syltor Cerebus mestadels frekventerar kan inte kallas för något annat), som rymde hemifrån när hon blev 12, men som trots detta faktiskt blir kär i en mycket naiv, troskyldig och ung Cerebus – och de är väl som tonåringar är mest – vilket bilden ovan klart visar… Sim har i sina eviga förord och emotionellt utsvävande ”first draft” texter – (han lär ha skrivit förord till sina 300+ album som ”bloggar” direkt ut från hjärna/hjärta och ned på papper eller ut på nätet – helt utan omarbetningar – jag själv har i åratal tillämpat exakt samma teknik) sagt att Jaka-gestalten bygger på en verklig kvinna han en gång mött – och haft ihop det med – som blev just strippa på billiga syltor och buskrogar – även om det kom senare, inte när hon var 12, eller ens 20…För egen del flyttade jag, som skriver dessa rader – hemifrån när jag var 16 – och jag har alltid varit ekonomiskt oberoende sedan dess…

Jakas första inhopp i berättelsen – som en ren bifigur – avslutas med att hon hasplar ur sig några halvhjärtade fraser om att Cerebus råkar vara mycket snäll som person – innerst inne – han har bjudit henne på några fina middagar och gett henne några onödigt dyra presenter av ett oanvändbart slag som hon aldrig bett om – men eftersom vi vet att hon ska föreställa en slampa på en buskrog, låter denna bekännelse från hennes sida inte särskilt trovärdig – sådär skulle hon ju kunna ha sagt till nästan vem som helst, bara för att väcka manlig sympati sådär i största allmänhet.  Problemet är bara, att Jaka egentligen menar vad hon säger och står för vem hon är. Hon säger ”jag ska troget vänta på dig i en evighet, och en gång ska vi två mötas igen” i en enstaka pratbubbla, och redan då får vi veta ur Sims skissböcker att han – anno 1976 – hade en plan för hur den fiktiva ”Jaka” skulle få utvecklas…

Senare – i albumet ”High Society” där Cerebus ska bli President, och har antagit Trump-artade personlighetsdrag i avsnittet ”The night before” – det utspelar sig på valnatten – hans enda motkandidat är en gammal get (bokstavligt talat !) som ”Lord Julius” (alltså Groucho Marx, i Dave Sims version) släpat fram – understödd av sin hustru, en mystisk och mycket manipulativ finanskvinna vid namn Astoria som – vilket Cerebus är helt ovetande om – faktiskt kan vara Jaka’s styvföräldrar – även om Sim är lite oklar på den punkten. Att det PÅ RIKTIGT är så i Amerikansk politik att Demokraternas symbol är en Åsna (som liknar Cerebus !) och Republikanernas en stor, övergödd och Trump-liknande Elefant är förstås inget sammanträffande…utan verklighet…

Så sätts scenen dukad inför ”Jaka’s Story” vilket kritikerna ansett vara seriens konstnärliga höjdpunkt…

”Jakas Story” berättas inte alls av henne själv. Fundamentalisterna har tagit över, de fiktiva ”Cirinisterna” som Sim kallar sina Islamistiska Fundamentalister – allesammans kvinnor i slöja, lika fanatiska som någonsin  våra (S)-märkta Batik-häxor och Socialakrobater här hemma – har förbjudit allt normalt samhällsliv överhuvudtaget. Cerebus startade krig när han blev president, skämde ut sig och hela nationen, samt misslyckades som Påve – så det allmänna folkmedvetandet eller en enad väljarkår fick för sig att avsätta honom.

Cerebus besöker i ett mellanspel månen, där han möter sin domare och bödel (som är Art Linkletter) men skickas tillbaka. Låter det invecklat ? Vänta bara… ”Jaka” är nu gift för länge sen – med en lat odugling vid namn ”Rick” – en riktig ”slacker” som utnyttjar henne och lever på hennes pengar (ännu ett självporträtt av Sim ?) medan hon fortfarande försöker försörja sig på dans, och lever till hälften inspärrad, till hälften ”under cover” ovanpå en billig sylta i ett litet trähus – och därifrån är scenen ovan hämtad.

Berättelsen är nu avsevärt mörkare, och inte alls ”rolig”. Jaka är slut, förbi av trötthet – hon vet inte ens vad som väntar henne – och försöker tappa upp ett bad åt sig själv. Hennes man ljuger för henne, men det enda ”jobb” han har är att berätta om Jakas öde för Oscar Wilde, som skriver ned ”Jakas Story” (berättad av Dave Sim – meta-fiktionerna staplas ovanpå varandra) och den ”story” vi får berättad för oss, är avsiktligt osann, förvanskad, fiktionaliserad, fantastiskt utsmyckad redan från början.

Alla ljuger i den här historien. Värdshusvärden – som är en fet skurk, naturligtvis – vill erövra Jaka, och hycklar medlidande genom att påstå att hans fru har dött, och att hans gamla mor är sjuk – men värdshusvärden- kallad ”pud” av Jaka – har i själva verket aldrig varit gift. Han ger Jaka småslantar och mat, och hon försöker artigt ljuga och visa låtsat medlidande, trots att hon vet att ”Pud” egentligen hänger sig åt sadistiskt färgade sexuella fantasier om just henne. Och – hon är ännu värre själv – för hon ljuger också – kanhända…

Jaka vet mycket väl att inga gäster finns på buskrogen/värdshuset, men varje natt gör hon sig klar för ”scenframträdande”, trots att allt vad hon håller på med – är förbjudet för länge sedan, eftersom nöjesliv, mänsklig sexualitet och annat som är ”omoraliskt” ! enligt kristendomens och islams – samt feminismens – och ”PK-lärans” sätt att se blivit totalförbjudet och straffbart i lag för länge länge sedan..

Oscar Wilde – en spelat fryntlig, allvetande och lagom ”mysig” berättare får förklara för oss – omständligt och i långa stycken av text, som ackompanjerar Dave Sims bilder – att ”Jaka Travers” (jämför med författar-pseudonymen ”B Traven” ) är en bortsprungen diplomat-dotter, född av rika föräldrar – som försöker vara något hon inte är, inte kan vara och aldrig varit... Man kommer att tänka på det spanska ordspråket ”För vem sminkar sig den blindes hustru ?” när man läser serien, och ser Jakas eviga, självpåtagna ritual, som hon upprepar gång på gång, nästan tvångsmässigt… Berättelsen har flera möjliga tolkningar – man skulle också kunna se henne som en stark kvinna ändå, en revolutionär, en upprorsmakerska – och en tvillingsjäl till Cerebus…

Hennes man, Rick, dyker i senare avsnitt upp som fet, medelålders och författare även han – till ett religiöst verk, där han hävdar att Cerebus är antingen en demon från det yttersta och nedersta helvetet eller en levande gud, och den enda riktigt goda människa han träffat – vilket är en besynnerlig överdrift... I ”Jakas Story” ligger Cerebus ensam i en liten alkov bakom en brädvägg – och lyssnar som en Ferlinsk ”inneboende” till Jakas och Ricks äktenskapliga gräl – och sex-akter – medan han gråter sig till sömns, och är allmänt patetisk, allt annat än den Påve han utgetts för att vara…Och alltså möter oss lögn på lögn på lögn…idel livslögner.. Vi får också veta att Jaka begått en abort, vilket hennes man är totalt ovetande om – rummet Cerebus ligger och slaggar i var avsett som barnkammare detta stackars par aldrig fick – och allt slutar med katastrof. Jaka får göra ett – bara ett – framträdande, i närvaro av ett försupet gammalt fyllo – krogens enda gäst – som är krigsveteran – samt Oscar Wilde, som artigt konverserar Jaka på franska. Hon är trots allt diplomat-dotter, kanske på allvar..

Sedan kommer fundamentalisterna, och de skjuter ned 3-4 personer, rakt av – helt utan nåd. Jaka spärras in, och utsätts för grov förnedring och psykologisk tortyr under Margaret Thatchers ledning. Hennes man tas ifrån henne, när aborten avslöjas. Hon tvingas sätta sitt namn på ett papper, där hon bekänner sig ha varit en hora och ett prakt-luder, skyldig till det oerhörda brottet ”könsförräderi” genom att ha hetsat upp män, i största allmänhet – samt att inte ha varit ADHD-HBTQB nog, för i PK-elitens förvridna värld – som David Sim faktiskt förutspådde – är ju även detta brottsligt, samt belagt med dödsstraff eller böter, beroende på ”verkshöjd” ifråga om vad som påstås vara kriminellt..

David Sims satir från 1900-talets sista år är visserligen GROV, men närmar sig VERKLIGHETEN och ”Social-akrobater” modell svensk småstad, eller MULLORNAS IRAN anno 2024…

 

Jakas – eller Sims ”drömkvinna” ( ”Madame Bovary, c’est moi” sade en gång den franske författaren Flaubert) återkommer två gånger till i berättelsen, innan Cerebus – döende, sjuk och gammal – slutligen ser henne i en dröm, njuter av hennes sexuella närvaro en sista gång – hur det gestaltar sig får ni väl försöka föreställa er själva – kom ihåg att Cerebus är och förblir ett jordsvin eller en Aardvark, vilket är ”hard work”… Däremellan kommer episoden ”Going Home” på sådär 30-40 avsnitt – månadslånga och samvetsgrant berättade – där Jaka och Cerebus för en gångs skull får ta semester och vara Medelålders, glada och lyckliga – samt i ”Moders” och ”Faders” fasen enligt CG Jungs Schema över mänskliga arketypers utveckling…

 

Lyckliga för en gångs skull ? Eller ??

Sim kan nog knappast kallas ”Misogyn” eller uttalat kvinnofientlig ens i sina sämsta stunder – snarare är han väl misantropisk, men det passar en satiriker – och alla stora satiriker löper risken att bli missförstådda, ifall de inte aktar sig, eller väljer sina ord ytterst noga.

Publikens gunst är något man ska vara försiktig med.

Ramberättelsen i ”Going Home” är ytterst enkel, närmast en ”i väntan på Godot” eller ”i väntan på – Vad då ?” historia. Cerbus vill visa Jaka – nu är de kompisar, tydligt i ett ”kamrat-förhållande” och ute på något slags äventyr eller resa, möjligen en metafor för hela livet, eller ett ordnat vardagsliv. Inget är lika vilt som i deras ungdom, det politiska landskapet är stabilt, fundamentalism och kristendom samt islam existerar alltjämt, inget har förändrats egentligen. Cerebus vill visa Jaka hans hemby (som bär drag av Grycksbo, Bergslagen eller möjligen ett sågverk och ”brukssamhälle” i Kanada) men den ligger långt, långt bort – i alla händelser eftersom de bestämt sig för att fotvandra, eller åka i häst och vagn samt färdas med flodbåt, vilket förstås är mer romantiskt, och mera i Jakas smak. Cerebus vill göra henne till viljes, de shoppar och handlar kläder, möter F Scott Fitzgerald, Ernest Hemingway med Fru – och Cerebus super tillsammans med dessa två författare om kvällarna,medan hustrun sover – eller ägnar sig åt finstämda, djupa och intellektuella konversationer – vilket överstiger Cerebus horisont med flera hästlängder eftersom han egentligen är spåndum…

En yngre ”Jaka” hade förmodligen skällt ut Cerebus med råge, vilket hon också f-å-r göra i ett fristående avsnitt – där hon faktiskt – i gestalt av ett ”annat jag” visar att hon varit ganska stark och frigjord av sig, hela tiden… Hon tillåts ropa ”Ensamstående bildad herre ??” – ”Gentleman med stort bibliotek söker…” och ”Varma omgivningar…Ditt DJÄVLA SVIN – jag skulle inte tro det, HA !” och även om satiren är lika överdriven som vanligt, och slutar med Cerebus replik till en manlig vän – som lyder ”och så säger de att födelse-talen i vårt land sjunker…undrar just VARFÖR ?” så är det – i alla fall i mitt tycke – ett slags blandning av humor och allvar som är lätt att ”ta åt sig” av och uppskatta – om man nu är lagd åt det hållet, vill säga… I verkligheten hade Dave Sim – på höjden av sin karriär – tre kvinnliga anställda, på sin redaktion, men alla tre slutade i vredesmod, har det påståtts – eftersom han – konstnärligt begåvad – var en dålig chef, och en usel administratör.

Andra scener- som parodierar Guido Crepax och Europeiska serier från 2000-talets början – är kanske svårare att förstå, för ”ej insatta”.

”Scener ur ett Äktenskap” eller ”Fnissningar och Rap” (Viskningar och Rop) a la Ingmar Bergman – Välj själva..

Björn Ulvaeus, brottandes med sin egen skugga i slarvigt sandade baksäten ??

Som vi ser har ”Cerebus” och hans ideal-kvinna nyss haft en massa sex och hyss för sig, och efter akten är han trött och skakig, samt räcker henne vad som ser ut att vara en kondom eller en kleenex, så att hon kan torka av sig det värsta nedtill. Hon är uppenbarligen ganska tillfredställd och glad, men även i ”Going Home” mörknar Dave Sims berättelse så småningom.

Det blir höst och sedan vinter i ”Jakas” och Cerebus imaginära landskap.

De råkar ut för en snöstorm, blir instängda i ett litet tvåmanstält, och håller så småningom på att dö av svält i ett sista, avgörande avsnitt. Jaka är trött, sjuk och vill ge upp – bokstavligt talat döende. Cerebus vägrar att acceptera det, vill inte se situationen som den är, utan ger sig i manligt oförstånd ut i snöstormen – inte därför att han kan skaffa mat eller så, utan därför att han är ilsken och arg – mest arg på sig själv, och sin oförmåga. Han räknar maniskt om och om igen de få resurser i form av stenhårda ”pansar-kex” från Armén som de har kvar – var och en som legat i ”Snöka” med och utan Sköka – eller en riktig snö-bivack som den ÄR – förstår säkert läget, eller vad Sim – infödd Kanadensare – försöker berätta. Episoden kan mycket väl tänkas ha viss verklighetsbakgrund, för i Kanada kan man de facto omkomma i ”blizzards” och liknande. 

Jaka tjuväter hela tiden av de sista kexen, Cerebus är medveten om detta, men fortsätter med sitt maniska räknande. Han försöker beräkna ransonerna om och om och om igen i sitt huvud, och i sina ständigt pågående Hedniska Tankar och inre monologer, men avstår frivilligt från varje kex – han har trots allt stora fettreserver – och han vill inte, att stackars Jaka ska dö ifrån honom… Men – stormen bedarrar plötsligt.

 

Vissa ”sidor” av den tidige ”Cerebus” bildade inte bara ”Inre Monologer” utan kunde läggas ihop till ett helt pussel – ifall man KLIPPTE SÖNDER och FÖRSTÖRDE den tidning man köpte… Och seriens skapare, hade MEDVETET designat sin produkt eller sitt konstverk just så…

Först i själva förstörelsen, fanns sanningen…

 

När ”Jaka” och ”Cerebus” till slut når sin resas mål, möter de inga människor alls. Den bruksort, i vilken huvudpersonen föddes är helt avfolkad och tom. Hans släkt och familj är döda för länge sedan. Ingenting finns kvar, och de överlevande som alls syns till, skyr Cerebus som pesten – förklarligt nog, eftersom han ju vid tidig ålder lämnade allt bakom sig, och drog ut i världen – därför att han själv ville ha det så. Cerebus inser allt detta – för sent ! och drabbas av våldsamma skuldkänslor. Han skriker ”Scram !” eller ”Dra åt helvete !” till Jaka – den enda ”tvillingsjäl” han ens har –  och den enda person, som alls förstår honom – och även denna scen, lyckas Dave Sim göra något – i mitt tycke – övertygande och sorgligt av.

 

 

Scenen eller den enstaka sida när ”Jaka” – ensam, utsjasad och trött, sviken och förrådd ända in i märgen av den man hon litat på, och hur hon slutligen hämtas bort av en figur, liknande Bergmans ”Döden” i det sjunde inseglet – fast det bara är ”Bengt Ekeroth med rakade ögonbryn” som Bergman själv sa – tycker jag är alldeles storartad – och inte alls misogyn, eller för den delen misantropisk. Dave Sim lyckas – ifall man läser detta långsamt och andaktsfullt – faktiskt rätt bra med att skildra de livets tragedier eller ironier han ger sig ut för att beskriva.

”Det är synd om människorna” sade en gång August Strindberg, och det stämmer.

Där kanske det hela skulle ha slutat. Herr Sim – eller Mr Sim – ser ut att ha haft alldeles för roligt, i sin självpåtagna gärning som skildrare av tillvaron – som den är, men nog inte borde vara – och vad därutöver är – eller vad han ägnat sig åt – borde vara eller förbli tystnad.

Monoteismen är en återvändsgränd, det har till och med han upptäckt. Alla skapande och någotsånär intelligenta människor måste förr eller senare inse kristendomens och islams falskhet, samt den lärdomen att de inget kan förklara av livet, inte som vi nu lever det i alla fall. Hedendomen, eller vad Nietsche – på sin tid – kallade ”Die Frölische Wissenschaft” är en HÖGRE och BÄTTRE sanning. Det sägs också, att de flesta konstverk refererar till varandra, att de bara är citat av vad någon annan sagt, skrivit eller upplevt – men här slutar jag dessa Hedniska Tankar för idag, Midsommarens verkliga kväll, anno 2024 AYPS.