”I vas born in Düsseldorf, und dat’s why dey call me Rolf…”

– Uselt försök till skämt från Mel Brooks film ”The Producers” (1967)

Det finns platser i livet man hela tiden återkommer till, fast man kanske inte borde. Düsseldorf, den tyska storstaden som er Hedning hunnit med att besöka inte mindre än fyra gånger under sin levnad, hör alldeles avgjort till de där platserna. Staden vimlar av konstmuséer, därför att dess tid som centrum för kultur och konst går hela vägen tillbaks till Johann Wolfgang von Goethe, om nu någon vill veta – han har också ett eget museum i staden, som är skäligen urvattnat nu – mer och mer av de permanenta utställningarna har tagits bort, och ersatts med tomma ytor, dekorerade med intetsägande teckningar för småbarn. Det finns också ett stort filmmuseum, nedturistade ölhak som ”Im Füchsen” och ”Heurige” där man kan dricka altbier – men jag skulle rekommendera mer genuina krogar på smågatorna i Düsseldorfs gamla stad intill Rheinuferpromenade, ifall ni alls kan hitta något bra utbud av lokala öl, vilket blir svårare och svårare nuförtiden.

Så sa Kurt Schwitters redan 1919...

Det här året – 14 till 15 Juli närmare bestämt – hade jag bara lite tid till förfogande. Spanien skulle möta England för UEFA-finalen i fotboll, på det som var Frankrikes Nationaldag, och hela staden var nedlusade med stora skaror av fotbollsfans, som gjorde hela innerstaden, området kring Hauptbahnhof och ”Die Kö” eller Königsallé – stadens paradgata som bara innehåller dyra varuhus och inte så mycket mer ännu trängre och svårare att ta sig fram på än vanligt. Folkhopar och ävlande människomyrförsamlingar (för att citera CJ Almquist) tillhör inte mina stora intressen här i världen, och när det blir så trångt att du inte kan röra dig ens 30 cm i sidled, samtidigt som någon typ av förflyttning framåt ändå måste ske är ingen stad i Europa eller någon annanstans i Världen att rekommendera.

När pöbeln hela tiden skriker i dina öron, och du inte heller kan säga ett enda ord på Engelska utan att få på käften – hårt, brutalt och kraftfullt, därför att alla tyskar ihållande höll på Spanien, så är det heller inte så roligt att leva. Nu är ju er Hedning fullständigt tysktalande, och för mig var årets Fussball mit Ballermänner därför inga som helst problem, men jag såg ett stort antal amerikaner på järnvägsstationen, som råkade illa ut – eftersom de uppförde sig ungefär så, som amerikaner i allmänhet gör; när de är utomlands.

Blick från Hofgarten och ett modernt konstmuseum…

Parkerna på stadens nordsida; ut emot flygplatsen, Arno Brekers gamla villa, det enorma monumentet med de tre Nornorna och diverse arkitekturutställningar från 1930-talets första år, före nazismen – och vad de kom att betyda för Socialdemokratins samhällsbygge här hemma i Sverige (innan det råkade totalt på dekis under 2000-talet) har jag redan beskrivit annorstädes på denna blogg, så det är ingen idé att jag upprepar mig. Hofgarten, och hela det långa parkstråket fram emot Ehrenhof /Tonhalle går fortfarande utmärkt att gå ostörd i, och det gäller också Düsseldorfs zoo, förorten Grafenberg och Aaper berg, som inte är något apberg modell Råsunda eller rättare sagt Osunda, utan bättre än sitt rykte. Sjöar, dammar och stadsdelarna Lörick och Oberkassel på andra sidan Rhen – alltså den västra stranden – är fortfarande njutbara, liksom området kring Düsseldorfer Turm, det stora utsiktstornet av 80-tals snitt.

En Rhenbro för mycket ?

Jag minns andra tider, andra platser och människor. Den oändligt fula kyrkan St Lambertus i brungrått tegel med sin illa restaurerade 1950-talsgränd bakom fasaden mot Rhen ligger fortfarande där den alltid legat. Här finns ett ännu fulare och frånstötande ”kalvarium” från 1800-talet i grå betong på baksidan, som verkligen får dig att kalva, ja att spy på gatan och det med besked – detta år såg jag två fotbollsfans göra just detta vid åsynen av alltihop. Det var också precis här jag mötte HENNE för nu snart över tio år sedan. Die Punkerin – Punkerskan från Düsselddorf.

Hon var en liten, jippig och blonderad punk-tjej på några och tjugo, som gick förbi i vimlet. Men när hon såg det fula Kalvariet, ja då fullkomligt brast det för henne, liksom det brast och brustit för mig. ”HOMOSEXUELLE SADISMUS ! HOMOSEXUELLE SADISMUS !! HOMOSEXUELLE SADISMUS !!!” bara SKREK hon, rätt ut – för vem som helst som råkade befinna sig där, eller var inom hörhåll – vilket måste ha varit innanför en radie av ungefär 250 meter, för trots sin späda kropp, förfogade hon över väldiga röstresurser – det blir så är en ung kvinna skriker i falsett.

Det var då jag omfamnade henne, och kysste henne mitt på munnen. Hon blev inte alls överraskad, inte heller av min försäkran om att ”Du bist meine Tochter, ein schönes, braves Tochter – ja genau das bist du, kleine Punkerin und was aber sonst Punkst los mit dem Ganzem Punk !” Hon avslöjade hela kristendomen eller krystendumen genom sitt rop – för lika lite som jag ville hon tro på något så dumt eller krystat. Alla dessa nakna män  trettioårsåldern, som vällustigt vrider sig på sina tortyr-instrument till kors, iförda minimala ländskynken som knappast döljer utan istället framhäver deras köns-organ… Vad ÄR kristendomens hela ikonografi och detta ständiga frossande i jesu nakna kropp, blödande sår och så vidare annat än just – ja hon sa ju det ! – Homosexuell Sadism…?

Man kan bara kalva rakt ut över alla dessa kalvarier och sånt som de kristna hänger sig åt…

Vem kan vara såpass dum, att hon eller han kan tro på en såpass smutsig, äcklig och på alla sätt frånstötande Mellanöstern-religion, lika förkvävande som Islam, nu när kärleken, Freja, Idun, Farbror Frej och alla sunda gudamakter ändå finns ? Bara ”halvkönisar” och kacklande ”hens” eller alla dem, som drabbats av hastigt påkommen ADHD-HBTQB eller vad det nu ska heta kan tro på något sådant. Jag för min del gör det inte – och det gör inte punkarna i Düsseldorf heller, det fåtal av dem som ännu finns kvar, det vill säga. ”Jedem das Seine” som det heter i Tyskland – och det visste redan Goethe och Schiller, fast de som oftast befann sig i Weimar, en annan stad som jag också besökt.

Vackra byggnader från en tid, då man insåg att Polyteismens antika stilspråk är och var sunt.

Jag minns andra år och episoder från samma stad också. En gång, på 1980-talet – då Inter-railresor och liknande var på modet. Ungdomen av idag tränger väl ihop sig på Ryanair eller Flixbus, om de nu reser någonstans i Europa alls. På Friedrichstrasse – tror jag – låg en gång Düsseldorf Ramada Inn, som strax före Covid-åren blev flyktingförläggning, och därefter revs. Här upplevde jag ett missöde, en gång under 1980-talets slut, eftersom jag råkat få näsblod i sömnen, och hela vänstra ögonhålan hade fyllts av till hälften igentorkat blod. Den föga bekväma polyester-kudden klibbade fast vid ansiktet, och sådär klockan 0300 på natten en vacker söndagsmorgon var jag tvungen att slita bort den från min kind.

Så vacklade jag mot badrummet, där det ju fanns handfat och vatten, men på vägen dit genom ett nedsläckt hotellrum råkade jag stöta till en full-längds spegel, som hängde bredvid badrumsdörren, så att den föll i golvet, och lämnade ifrån sig några skärvor utan att bli helt knäckt.

Väl inne i badrummet försökte jag laborera med dasspapper och hett vatten, men det gick inte, eftersom vänster öga fortfarande var igensatt. Jag fortsatte med bomullstussar och mera varmvatten, men det gick inte heller. Sedan övergick jag till varma frottéhanddukar, men de blev bara blodfläckade, och framåt klockan 0345 på morgonen – jag skulle upp 0530 för att ta ett tidigt tåg – övergick jag till badkaret, fyllde det med vatten och flytande tvål från hotellet, samt lade mig med huvudet under vattenytan en stund. Jag kunde ju andas genom näsan, och via tvålens inverkan flöt det järn- och blodhaltiga vattnet ovanpå, och lämnade en röd ring runt badkarskanten – ni kan själva övertyga er om kemin bakom detta i liten skala, ifall ni vill, kan och vågar…

Till sist kunde jag öppna vänster öga igen och återgå till binokulärt seende ungefär klockan 0500 om morgonen, men då var ju natten över. Jag öppnade badrumsdörren och klev ut i det som nu var ett hotellrum med en nedblodad säng, men hade glömt bort skärvorna från den krossade spegeln, som nu låg på golvet, och jag skar mig ordentligt i högra foten. En hel del bandagering blev följden. Nu var det blod i hela badrummet, blod i dasset, blod på heltäckningsmattan, en krossad spegel, blod i sängen, blod överallt.

Jag insåg det oundvikliga, för vad skulle hotellpersonalen tro när städerskan fick se detta – och nu fanns bara två valmöjligheter, liksom för de första människorna i tillvarons gryning. Kamp eller flykt. Jag valde det senare alternativet, fullt medveten om att en störtflod av räkningar, kravbrev och annat kunde vänta efter någon vecka eller så, liksom högst allvarliga och kännbara juridiska konsekvenser, för i Tyskland finns Bundespolizei, bland annat – så är det bara. Men – några kravbrev kom aldrig, och nu är det aktuella hotellet i skyskrapsmodell rivet för länge länge sen – kanske det haft besök av tillräckligt många rockstjärnor på sin tid, låt oss säga – men det här är första och enda gången jag ”traschat” ett helt hotellrum, i Düsseldorf eller någon annanstans i Midgårds vackra och gröna, sköna dalar – bara så att ni vet.

Det finns mycket att göra i Düsseldorf idag med, men allt är inte bevänt. Vi skulle rekommendera bilsalongen Classic Remise, som egentligen är ett slags försäljningslokal för extremt dyra lyxbilar – men som ändå fungerar som ett gratis museum, särskilt söndagar sommartid, fast det förstås är en helt annan historia..