Idag är det vårfull enligt den gamla svenska almanackan, men få lär väl komma ihåg det. Trots det idiotiska babblet om katastrofala ”klimatförändringar” – som aldrig inträffar – klimatet förändras alltid i långsam takt, men en två graders värmehöjning på femtio år är ingenting emot Bronsålderns temperaturer – närmar sig en större snöstorm Sverige, och vi har en helt normal Vinter i de mellersta delarna av landet.

Få, om ens någon medborgare lär väl minnas det Andra Svenska Korståget till Finland år 1248-50 en sån här dag, utom möjligen en viss Dick Harrison. Ändå läste jag idag en ny artikel om ämnet. Påven hetsade emot Hedningarna i Finland från 1237 och framåt, med samma iver som Vänsterblivna svenska politiker idag hetsar emot Ungern och Polen, samt därmed omöjliggör allt framtida svenskt NATO-medlemskap, vilket kan straffa sig mycket hårt i och med att det Ukrainska kriget snart accelererar.

Såhär långt hade kristenheten i Finland hunnit på 1500-talet. Innan år 1300 fanns INGEN kristendom i det inre av Finland alls…

Det första kristna korståget under den påstått helige rövarkungen Erik IX eller Erik Jedvardsson, en kristen mördare vars plundrar-biskop Henrik rättvist blev ihjälslagen av den finske patrioten Lalli, hade inte gått så bra. Det slutade med att hedniska stormän från halvhedniska ätter hemma i Sverige likaledes rätt och riktigt tog Erik Jedvardsson av daga, för det var i alla fall inte mer än rätt. På 1200-talets början fanns inga kristna kyrkor i Finland på ett avstånd av högst 30-35 km från kusten, medan det inre av Finland var helt okristnat. Så skedde Tavasternas uppror när de kristna förstörarna kom härjande, precis som de gör i Ukraina av idag.

Såhär enkelt befriade man sig från kristen ohyra under Finlands 1100-tal…

Historikerna lär diskutera det hela länge än, men den första kyrkan i ”Häme” eller Tavastland blev mycket riktigt nedbränd, och stod aldrig mer än ett par år. Sverige övertog den politiska kontrollen över hela Finland, men det blev sämre ställt med kristnandet, för det var inte ens genomfört år 1500… Tavastehus byggdes inte förrän på 1300-talet, och inga kristna spår finns överhuvudtaget för perioden mellan 1250 – 1300 ca, så Skogsfinnarna och Tavasterna kunde vara hedna ändå, och förresten är väl många av dem rena Hedningar ännu.

Nå Ukko-Pekka Jummalauta !

Tavastlands vapen är Lodjuret, vilket är aktuellt såhär års. Naturvårdsverket har utlyst licensjakt på 201 lodjur i 14 svenska län, och detta trots att det rör sig om ett Fridlyst djur, som Värdsnaturfonden WWF vill skydda. Resultatet kan mycket väl bli, att Lodjuret helt utrotas i Mellersta och Södra Sverige, eftersom det här är den största ”jaktkvoten” på över tio år, och dessutom har man inlett jakt i sydliga län, där Lodjuret aldrig förr jagats under hela 1900-talet eller senare.

Dessutom beviljar man såkallad ”skyddsjakt” långt över detta antal, och därtill kommer tjuvjakt från Samer och ”Storviltjägare” från EU. Man ska inte tro, att Samerna är något ”ursprungsfolk” eller ”naturfolk” i dagens Sverige. Många Länsstyrelser i Sverige har redan full dokumentation om hur Samerna ägnat sig åt ”dynamitfiske” i vattendrag och sjöar, där Öring och Röding planterats in för lokala fiskevårdsprojekt. Det sk ”naturfolket” har längesedan fått skotrar och gevär, och uppför sig lika djävla illa som etniska svenskar eller invandrare i naturen.

Redan under 1980-talet gjorde Länsstyrelsen i Norrbottens län statliga utredningar om hur många renar som dödades på Narviks-banan. Jag läste dem själv år 1990, i Östersund, Jämtland. Mystiskt nog var det inte alls de såkallade ”samebyar” (en idylliserande beteckning för ett brukarkollektiv och bolagiserade föreningar) som låg närmast järnvägen som förlorade mest ren – det var de som låg längst därifrån – och det trots att inga renbeten eller leder fanns, som kunde förklara hur renarna kommit dit. Någon hade helt enkelt systematiskt drivit upp hela flockar på järnvägsspåren under lång tid, och så fick man bra betalt i form av statliga ersättningar.

Samma systematiska bidragsfusk sker fortfarande från ”Samernas” sida – och levnadsmässigt skiljer de sig inte ett enda förbannat dugg från de flesta moderna svenskar.

De utgör ingen ”förtryckt minoritet” överhuvudtaget, och lantbrukare eller de som ägnar sig åt ”areella näringar” i form av Mjölkbönder i Västergötland, Fårfarmare på Gotland, Minkuppfödare i Blekinge (som blir föremål för ren terror och mordbrand från ”Galna Greta” och hennes kompisar ibland de sk ”djur-rätts aktivisterna” som mera är intresserade av att begå våldsdåd emot sina egna landsmän, än att verkligen skydda några fridlysta djur) – ja allesammans är de faktiskt lika mycket ”förtryckta” eller föremål för hårda tider som någonsin några påstådda ”samer”.

Ändå fortsätter gullandet och idylliseringen, samt same-romantiseringen, i Sverige såväl som i Finland.

Det är vi etniska svenskar och etniska finnar som är Nordens VERKLIGA ”ursprungsfolk” !