Mykhailo Mykhailovych Sushchak, född 1941. Smed, soldat och husbyggare från Zmievka, Cherson Oblast, Ukraina. Frivillig i lokal brandkår, också krigsåret 2024.

Man skyller för dagen på Satanistiska sammansvärjningar från USA, skuldbelägger oss Hedningar i pressen som vanligt – men det kanske har mindre betydelse – just idag, 24 Oktober 2024 – om detta nu ens är rätt årtal. Vid det här laget vet inte ens ”Hedniska Tankars” chefredaktör – som en av tre skribenter på denna blogg – vilket århundrade vi befinner oss i. Ibland är det som om själva tiden stannar upp, och blir alldeles ur led – bara för att en människa försvunnit, och om vi tillhör dem som inget förstått – måste vi erinra om vad dagens datum är till för. 24 Oktober är själva FN-dagen, en dag som borde vara till för Världsfreden – den fred som också Gospodin Sushchak, född i ett ondskans år och en by som vi lärt känna som Gross-Schlangendorf, Gammalsvenskby, Zmievka till slut måste ge sitt eget liv för.

Alvablotets tid är snart inne, den tid som en gång i tiden benämndes Allhelgona, eller All Hallows Eve, och var till för att minnas de döda på ett lugnt, värdigt och enkelt sätt – också i vårt land. Nuförtiden vill man – från USA och de kristna – ”sälja på” oss någotslags överkommersialiserat skräck-jippo vid namn ”Halloween” som varje ärlig människa måste ta avstånd ifrån – naturen, tiden och det landskap vi lever i – här på Mälardalens slätter eller i Ukraina, vid Dnjeprs nedre lopp. Det var en tid för eftertanke, i höstens och den begynnande vinterns mörker, och Alvablotet beskrevs i ”Austfararvisor” – visor om de män som for österut – som en tid då var och en, i sin ätt och sitt hushåll ”höll heligt” på sin egen gård, gorod, ja i sitt eget hem – utan störande främlingars närvaro, utan gastar, kristna monster, varulvar, vampyrer eller all ondska, som kunde hota i den mörka natten.

Nu kände jag inte herr Sushchak personligen, och vet inget om hans tro eller religion, men likt skalden Sigvatr Þórðarson kring år 1024 eller möjligen 1020 – inte 2024 – har jag till sist insett, att då jag möter dessa fjärran gårdar i en fasans tid, och män som tre gånger om sägs heta ”Ölve” – inte efter Oden, men efter de döda – måste jag söka mitt husrum själv, och förbli ute i mörkret, ett mörker så djupt, att inte ens infrarött ljus eller IR-goggles kan genomlysa det.

Jag förblir Hedning, men kan tömma en kalk i botten.

Bitter är den dryck som bjuds, bitter och rusande. Kanske skulle jag säga som en fantasifigur i de kristnas stora svarta bok, ”Gånge denna kalk ifrån mig !”

Men nej – det kan jag inte heller. Också det är redan försent, detta år – 1941 eller 2024. Jag minns ännu helt andra sammanhang, tider, människor, berättelser och platser. I samband med Ukraina räcker det inte med att nämna namn som låter avskräckande i sig själva, likt Nestor Makhno eller kanske Bandera. Det beror på dem som burit dem, och vilken betydelse just de namnen fått, i eftervärldens ögon – och ifall man står på den ryska eller ukrainska sidan i det krig, som ännu pågår. Ukraina och dess olika folkslag och invånare har fått uppleva så mycket, som vi förskonats ifrån. Anarkism, Kommunism, Antisemitism – alla andra ismer, ideologier, läror ni kan tänka er.

Själv vill jag minnas en man som Georg Nothman, svensk Regementspräst från Västmanlands Regemente. En man, vars kalk inte var av ”rostfritt” som i Snoilskys nu ålderstigna dikt, men som ändå kunde gömma kalken i Poltavas blodbestänkta jord, 1709. Sedermer blev han krigsfånge, likt 12-15 000 andra svenskar det året, men återkom till samma träd – eller hagtornsbuske – där han grävt ned Regementets kalk, och sitt ”Poltavasilver”. Han förde alltsammans åter till Sverige, där han 1729 – efter tjugo år – kunde visa upp kalken för Regementets Överste – vars hår grånat under tiden – och säga – ”Ja, Överste ! Jag var själv där, i det landet, och lärde känna mångahanda människor och olika slags folk – men där fanns goda män som nu fattas oss, och dem får vi aldrig, aldrig glömma !”

Så predikade Nothman – med ett N – som sitt namn och stavningen till trots inte var tysk, eller tysksinnad, utan svensk – även om tyska såklart var ett gångbart språk i Europa på den tiden – som det kanske är än idag. Av Nattvardskalken att döma kanske vi skulle ta honom för Taborit, som i det gamla Böhmen, ja Ultrakvist, ett slags ivrare för Graalmystik, rent av – men så var aldrig fallet. Hans silver är deponerat i Stockholm, bortfört från Västmanlands slätter sedan länge. Hans regemente har lagts ned, och Georg Nothman blev som präst förbigången, aldrig mer eller mindre än kvarbliven i sin egen by, i en liten mellansvensk socken. En grånad veteran, som alla de andra – som inte kom hem från Ukraina.

Under två enstaka år – detta århundrade – har ”Poltavasilvret” varit utställt på Länsmuséet i Västerås, men eftersom det numera är nödvändigt att dölja och förtiga mycket ur vårt eget lands historia, kan det inte längre visas för utomstående, ens i någon ”basutställning” i någon huvudstad. Åren 2016 – 2018 är numera längesen bortglömda, men trots allt finns kalken kvar, den kalk som så många fått dricka ur, och tömma i botten..

Malört finns i den bägaren, den är besk som höstens vin.

Jag lämnar er alla med en sång av Hannes Wader, den tyske barden. Sången är egentligen skriven av Eric Bogle, en till Australien utvandrad skotte, och handlar om det första världskrigets döda.

Nuförtiden har vi hunnit uppleva två Rysk-Ukrainska krig, och varje krig är – som ni kanske förstår – ett Världskrig, för de som tvingats åse eller kämpa i det.

Vi borde minnas de kanske 80 bybor, gamla, ålderstigna, sjuka men ännu vid liv, som fortfarande bebor Gammalsvenskbys ruiner.  Låt oss hoppas på bättre tider, fred vad det lider – och att vi får bygga upp byn på nytt – vår del av vad som ändå är ”a global village” och en del av samma mänsklighet. Vilka är vi annars, och vad är värt att leva i eller för – och vad kan vi ta på vår ed, vårt ansvar – oavsett vilket år det är, eller vilken tid vi lever i ?

Vi kan inte bara begråta de döda, som präster vid någon annans begravning. Vi kan ännu bidra, det finns ännu tid för att bättra allt, som brustit förut.

Det är ”på tiden” som sagt – Es ist An der Zeit, och det blir till själva tiden och mänskligheten – inte gudarna – som vi får rikta oss, just idag.