”Hedniska Tankars” redaktion har länge stött Humanisterna – en gång (1979) grundat som Human-Etiska Förbundet i Sverige. Humanist kan man vara på flera sätt. Det handlar inte bara om humaniora, eller Humanistiska Vetenskaper på något Universitet – de finns ännu de som anser att vår värld är överakademiserad – men dit hör inte vi Hedningar… Det fanns en tid när Ingemar Hedenius i sällskap med Herbert Tingsten och andra stridbara liberaler skrev vad som skulle leda fram till dagens Humanistförbund i Sverige, och Herr Hedenius filosofi var verkligen hednisk, även om man ibland säger att flera liberaler inte kan enas om samma sak… för alla kan inte vara hur liberala som helst, diverse manifestationer och marscher genom Uppsala och Budapest till trots.
I Budapest har något tiotusental människor samt ett femtiotal EU-politiker marscherat till stöd för HBTQB(r) eller någon bokstavskombination, ADHD kanhända – och det hela artade sig till Folkfest. I Uppsala däremot – dit ”Hedniska Tankars” hela redaktion om tre personer reste för dagen – artade det sig till slagsmål, trots att man med förstämda pukor och trummor i täten skulle tåga i Sorgmarsch, till stöd för Gaza. Vi hörde och såg alltsammans, även slagsmålet – just i den gatukorsning SVT:s eller den Svenska Statstelevisionen rapporterat om. Själva var vi där till stöd för våra Kurdiska och Syrianska vänner, samt Salwan Momika – den före detta Plutonchefen från Irak, som brände en kopia av en ”helig” bok i protest, därför att han inte längre orkade se sitt hemland förödas av Islamisternas krig. Fem månader har hunnit gå sedan hans död, och vi är många som sörjer – för trots att vännen Salwan – som vi aldrig fick möta i levande livet – och trots förment Polisbeskydd från den svenska statens sida – så mördade man honom. Han dödades, för sina åsikters skull – för tankar, inte handlingar – för vad han gjorde i livet, borde inte förtjäna döden genom en självutnämnd mördares hand.
”Wir können das nicht erlauben, wir können sowas nicht haben, und wir bekennen uns im sinn der Anklage ohne jede Schuld”. Vi vill inte ha, se eller uppleva sådant i vårt land – Sverige.
Och därför – deswegen – therefore – förblir vi Humanister.
Vännen Salwan brände inga Eddor i Original, inga Koraner i värdefull upplaga heller. Han ville ha ett sekulärt samhälle, och ropade på fred. Och vi är ganska säkra på att våra gamla vänner – Patrik Lindefors och Christer Sturmark – den senare känd somledare för ”Sturmarkarna” på sin tid – den andre en god vän som rådde oss att utge en bok om Asatron av idag, fastän vi i så fall fick bekosta den helt själva – faktiskt håller med oss om andemeningen i vad vi nu skriver – om vi alls skall vara andliga i en Värld som den här.
Tidningen ”Humanisten” finns inte bara i pappersupplaga för medlemar – man kan också läsa den helt gratis på nätet, så länge man har tillgång till ett fritt och fungerande Internet, vilket man inte alls skall ta för givet i en Värld som vår. I Odessa och på andra platser i Ukraina intensifierar Ryssland just nu sina attacker emot civila mål, och i Iran är Internet inte alls fritt, utan hårt censurerat av Ayatollorna, och deras Regering. Vi ser samma tendenser även i vårt eget land, för den sortens kristna i förklädnad, politiker till vänster eller höger finns även här – och den senaste åsikten från vår mycket unga väninna Alvigunilla – vi har rekommenderat hennes alster på Instagram – som i sin oskuld tror att ”Internet har blivit mänsklighetens kollektiva undermedvetna” och att vi med dess hjälp allesammans på något sätt kan resonera oss fram till någotslags högre sanning, ger vi tyvärr inte mycket för. Modern teknik är inte alltid fri, och på ”nätet” vinner bara den som skriker högst och mest gällt, och därigenom kan rycka åt sig det diskursiva initiativet. ”Läsning utan eftertanke nyttar föga” sade en gång en viss Antonio Magliabechi från Florens, och han blev citerad av den svenske essäisten Frans G Bengtsson, eftersom Signor Magliabecci – på sin tid – 1600-talet – påstods vara den ende person som kunde läsa och förstå all skriven text, som utgavs just på den tiden.
Bryr sig någon längre om det skrivna ordet, när bilder, musik och måsars skränanden överröstar hela grannskap ? Vår nuvarande Regering vill göra skolbibliotekarier obligatoriska. påstår man – men vad nyttar det, i en värld där ingen längre läser det skrivna ?
Emellertid – David Rönnegard – ordförande i Humanisterna detta oår, 2025 efter västerländsk tideräkning – upplyser oss alla om hur man läser Blaise Pascals trossats baklänges – ”gud”, Jehova-1, utsugaren Akbar kanske inte finns, men om han eventuellt nu skulle finnas, förlorar man inget genom att tro på just honom. Detta kan ni själva läsa i ”Humanisten” nr 2 för i år – men det var ”framlänges” versionen. Om samme ”gud” rent av i-n-t-e finns, har allt meningslöst bönerabblande varit helt förgäves, och vi förlorar inget genom att inte tro på någon påstådd ”allsmäktighet”.
”Mångfaldsraseriet” är numera legio, men i Sverige är mångfaldsbegreppet sorgligt missbrukat till förmån för idel enfald, och någotslags Socialistisk hegemoni, blandat med pöbelvälde. Vänta bara tills nästa riksdagsval, så får vi se vad som dyker upp. Herr Renberg kåserar enkelt och elegant över de mänskliga kulturernas utveckling, från äldsta tid fram till idag – och det har aldrig någonsin funnits någon ”ur-monoteism”. Det Judeo-Kristna tänkandet kommer från Mellersta Österns ofruktabar öknar, där nästan inget liv finns och inget kan växa eller frodas har tagit över, och det får sin värsta konsekvens i Islam – så lyder Bo Renbergs credo och budskap för dagen.
Vi håller med honom – och även om hans liknelse med det antika Greklands gudar som företrädare för ett slags himmelsk Parlamentarism haltar något, så är den ganska välfunnen, med tanke på vad som är den västerländska – och Europeiska – demokratins vagga. Han vägrar att nämna Asar och Vaner vid namn, lustigt nog – men i dagens Sverige måste ju den egna och särskilt den Nordiska kulturen alltid konsekvent nedvärderas. För övrigt var det en finlandssvensk krigsveteran och anarkist vid namn Harry Järv – han slutade sina dagar som ställföreträdande Riksbibliotekarie, litteratör och författare – som först myntade uttrycket om ”mångfald” i 1960-talets svenska kulturdebatt. Han lärde oss skriva – och slog oss hårt i magen, rakt i solarplexus, en gång när vi gick i vägen för honom, utanför hans bostad på Södermalm i Stockholm, en sommardag vid 2000-talets början – men vi minns honom med glädje.
Han lämnade Midgård på Midvinterdagen 2009, och den fot han förlorade under Krigen emot Ryssland, 1940-45 behövde han inte sakna – för han klättrade runt även vid 88 års ålder på bibliotekshyllorna hemma i sin egen lägenhet, och han innan sin död ge ett bidrag till det nyuppförda, Egyptiska biblioteket i Alexandria – förutom att för en kort tid vara chef för ett helt, svenskspråkigt kompani.
Vi talar inte om Harry Järv som någon ”Allfader” likt Tommy Vähäsalo, för närvarande felciterad i Svenska Media enligt TT, vad gäller de nutida Asatroendes begravningsplats i Molkom, Värmland – som snart kommer följas av fler – men finns det rättvis och tid nog här i Världen, så kan vi inom oss se en syn, där Salwan Momika och Harry Järv ses dricka brorsskål hos Brage, eller i Trudvagns fjärran salar. ”Valfader” eller ”Valfäder” vore ett bättre begrepp, för man måste tyvärr välja sida här i Världen, vad än man gör – vad än man väljer att tänka, skriva eller utföra.
Sådan är Humanismen, Sådan är Hedningens väg – och det är att vara människa, rätt och slätt.
”Intet mänskligt är mig främmande” skrev en gång en boksynt romare vid namn Publius Terentius Afer – om det nu var han – för det yttrandet brukar tillskrivas honom. Och han var Hedning från Karthago, inte Odessa – långt före några falska kristusar.
Harry Järv, 1921- 2009, Salwan Momika, 1986-2025. Listan kan göras lång. Många har tvingats ta till vapen för Humanismens sak, trots att de aldrig ville…
Hedniska Tankar 