— —

Från sången ”Rainy Night in Soho” med The Pouges – text av Shane Patrick Lysaght Macgowan, 1990

Ibland måste även vi Hedningar – särskilt den Hedning som skriver dessa rader – stanna upp, och fråga oss vad vi egentligen håller på med. De kristna firar sin Halloween, åtminstone de kristna som befinner sig Västerut. Vi Nordbor har ibland firat Allhelgona, men ursprungligen firade vi Alvablot om Höstarna – en fest som vi firar för att hylla de döda – innan Julen då det stora Årshjulet välver sig på nytt, ifall vi alla får leva och uppleva den lycka, som också är beskärd för de Hedna och de Ludna. Bakom alltsammans ligger – kanhända – något mycket katolskt – och varje levande människa som äger det skrivna ordet och har det i sin hand – tillsammans med lite bilder, tankar och något mer – måste vara varsam med sina förklaringar, innan det stora mörkret definitivt sänker sig över scenen, och AI eller Artificiell Intelligens, ChatGTP och döda ”botar” och självgenererande system tar över alltsammans.

I brist på bättre har den Hedning som skriver detta – tillsammans med sina närmaste – befunnit sig utomlands, i Danmark respektive London denna höst -även om han dyrt och heligt lovade och svor att aldrig lämna sitt tangentbräde eller hemlandet, inte minst med tanke på omvärldsläget och det faktum att det detta år fortfarande råder krig i Europa. Han återvänder till det lilla som varit honom kärt, en strimma av kultur, civilisation – hågkomster och tankar någonstans ifrån – eftersom han är en produkt av det sena 1900-talet, från sådär 1960-talets mitt och vidare framåt.  I sin ungdom drömde hedningen om framtiden, och läste mycket science fiction. Han hade en benägenhet att tro på både sant och sagor – men vem har nu inte det ? Tiden hann i fatt honom, liksom för många andra.

Ett av denne Hednings ”Guilty pleasures” – eller något han fortfarande ägnar sig åt – är att läsa Brittiska seriemagasin. Om bara några dagar firar vi ”Bonfire Night” – och Oavsett om vi är Protestanter eller Katoliker, Nordbor eller Kelter får vi vara ytterst försiktiga med vad slags sagor vi berättar, eller vart de leder oss. Alan Moore, den gamle serieskaparen från Northampton, hade kanske rätt ändå.

Han skapade manuset till  ”V for Vendetta” bland annat – och tog fasta på Guy Fawkes – den mest brittiska av alla superhjältar. Numera är Guy Fawkes en symbol för hacker-grupper som ”Anonymous” och allt möjligt, men vi kanske ska dra till med John Constantine också – en figur som dök upp redan 1985 och baserades kanske halvt om halvt på David Bowie eller David Lee Jones, men ännu mer på ”Sting” ur gruppen ”The Police” – som för sin del inte lär ha haft något emot att bli avporträtterad på detta vis. Marvel Comics i USA köpte sedermera rättigheterna till John Constantine eller ”J.C” – men vi kan i efterhand fråga oss om det var under 1980-talet som det spårade ur på allvar och om Alan Moore egentligen var först. Vi har andra brittiska författare typ Michael Moorcock också, med sin ”Jerry Cornelius” – skapad under 1960-talet, med dess ”Swinging London” och ännu tidigare en roman med titeln ”Behold the Man” från 1965 om den stackars moderne juden Karl Glogauer, känd som ”Glogareus” vars tidsmaskin av misstag råkar vara inställd på år 28 enligt vår tideräkning – Glogauer är på jakt efter kristendomens ursprung, men sätter av misstag igång den religion han i-n-t-e skulle grunda – och slutar själv som korsfäst…

Tyckte ni att förkortningen J C eller ”Jesus Christ !” var övertydlig… Det tycker inte jag.  Inte mindre än 300 seriealbum blev det, innan Mr Constantine -en kulturell konstant – fick gå i graven. Han har sedermera blivit en dålig film, år 2009 – med Keanu Reeves i huvudrollen – samt en figur i en TV-serie som numera lär finnas på Netflix – själv vill jag inte riktigt fördjupa mig i det – jag tar avstånd från ungdomssynderna, och alltsammans.

”All that is fantastic is in league against you” skrev Mr Moorcock i en annan roman – det mest oväntade eller de händelsekedjor vi själva satt igång är det mest skrämmande av allt – det vardagliga är aldrig farligt – det vänjer man sig vid – men uppmärksamheten, media – dagen då alla ord, gärningar och summan av hela ditt liv vägs samman och räknas emot dig och inte för dig – människa ! – vad svarar du väl då ?

Av Mr Constanine gjorde amerikanerna en seriefigur för Barn, likt Batman, Catwoman, Spindelmannen och alltihop, men det var inte så han ursprungligen skulle vara. Han skulle vara arbetargrabb, född i Liverpool, a working class hero som en annan John – John Lennon – men vad hände egentligen med honom ? Han dog i New York, nedskjuten av ett amerikanskt psykfall, en nolla och en mördare med schizoida tendenser. Vi har redan behandlat tragiska mord, Lars Wilks och andra kända personer i den här bloggen – avvikare kanhända, men människor vars enda tänkbara motiv var att skapa konst, att ge människor runtomkring eller hela mänskligheten något att skratta åt om inte annat, tillfällig förströelse, underhållning – en stilla protest – om vi nu ska vara protestanter… Är inte alla människors liv så, innerst inne ?

John Constantine – på den tiden jag kände honom – var en trevlig bekantskap. Han skulle vara någotslags övernaturlig detektiv, kanske av ett tvivelaktigt slag – han råkade bland annat sälja sin själ till själve Djävulen tre gånger  –  eller rättare sagt till Satan först, Belial och Lucifer sedan – och alla tre djävlarna rök ihop om honom, medan han själv gick oskadd därifrån, likt någotslags Harry Potter…

Nu när J K Rowling hamnat på dekis, och blivit sönderkritiserad, bara därför att hon råkat säga något olämpligt om transvestiter, eller människor som byter kön och läggning eller hur det nu var – kanske det var fel av mig att nämna just Harry Potter, eftersom kristendomens naiva uppdelning av allt i ont och gott, plus eller minus råkar vara en betydlig förenkling, en grotesk överdrift – även om vissa saker är konstanta. Vi skall vara ödmjuka, det är sant – för högfärd är en dödlig synd det också – efter vad jag hört. 

Jag tänker bara på den enstaka serie-episod i början av John Constantines karriär, då han på sin färd genom Londons gator tycker sig vara förföljd av en annan vilsen själ, som irrar i natten. Det är en till synes arbetslös man, som visar sig vara Hedning – han också. Han berättar om en irländsk sång han hört en gång, en verkligt munter slagdänga om ”Lord of the Dance” – som inte är en kristen sång överhuvudtaget, utan handlar om Julen, the Yule – och den namnlöse främlingen visar sig vara Julens ande – ett slags farbror Frej, en av Vanerna – inte bara en försupen stackars Irländare…

”Du förstår” säger den ensamme kelten. ”De kristna kom med sin St Patrick och sina munkar – men från början var vi inte alls sådär. Från början var Julen något annat. Det var Yule. Fest och glam. Mat, öl också. Män och kvinnor som möttes på lika villkor, efter en hård och lång höst, följd av en lika lång och hård vinter. Det handlade inte bara om barn, presenter eller dyra gåvor – för av alltihop, blev det något annat – som det inte var tänkt att vara…

Och John Constantine – i sin trench-coat, inte en blazer från Helvetet – en Hellblazer – lyssnar verkligen. Kit, hans flickvän eller högst tillfälliga bekantskap – John är 40 år gammal snart och inget varar för evigt – inte 60,70, 80 eller 90 års ålder heller – väntar på honom därhemma – och han har inte ens hunnit köpa den minsta present – tiden går fort – det är strax före Julafton – kanhända i ”the drunk tank” i New York, som i en annan av The Pouges halvt iriska, halvt engelska sånger.

Kit Ryan – ännu en tillfällig bekantskap – hos vilken John Constantine är inneboende – är från Belfast – men copywrither, illustratris, arbetande i förlagsbranschen – med detta som hantverk, utan IT, utan så mycket annat än sin egen kreativa kraft – och Mr Constantine – som mest är en börda, en grubblare, en ”wanker” blir ofta besegrad i armbrytning eller drucken under bordet av just henne – men reser sig, inte alls sårad i sin stolthet av såpass lite, för hon gör det inte av ondska, utan av medkänsla – och hon tar väl hand om honom – så länge det nu varar.

”The Lord of the Dance” eller den okände gud som är livsglädjen, likadan nu som på stenåldern, Stonehenge, megalitgravarna, tidens mäktiga tempel som inte ens motorvägar eller några brittiska ministerier rår på – finns ännu kvar – och vi är fortfarande mänskliga…

Det är inte någon synd, och inte värt att bli dräpt för – för det mesta går det bra – men om ”Ellie” eller Chantelle – succuba och inte succubus som hon är – borde vi inte berätta – inte heller om Mr Constanines andra äventyr, lösa förbindelser, pubslagsmål, taxi-chaufförer, utslagna, trasiga men alltjämnt levande britter, soldater från glömda världskrig, Imperiets glansdagar, inspektorer från Scotland Yard… Allt nära, allt på samma gång men ändå avlägset…