Hedniska Tankars redaktion består som bekant av tre personer, och nu är det dess äldsta kvinnliga medlem, som ser ut från vårt elektroniska Hlidskjalf, där vi kan se alla varelser i Midgård, stora som små. Valaskjalf heter den hall i Asgård, som ligger nära Valhall, och där Hlidskjalfs utsiktstorn står. Många, som kallar sig Asatroende är så ovisa, att de inte ens förmår att skilja dessa gudaboningar åt.

Mycket hotar Midgårds goda makter, särskilt i år, 2024 enligt nutida tideräkning. Nyss har vi hyllat Freja i hennes gestalt av Lussi eller Ljusi, det eviga ljuset som lyser i kristendomens och islams mörker, som omger oss allt tätare och tätare. Men i Midvinterns mörker finns också drottning Frigg, Valhalls härskarinna och rätta husfru. Frigg bor i Fensalar, i sin tur en del av Glansheim – eller Gladsheim den femte av tolv gudaboningarna enligt Grimnesmál, där också själva Valhall och Valaskjalf ligger. Allt detta är olika hallar och byggnader, var och ett på sitt gårdstun, men det har de okunniga människorna i nutid inte förstått.

Enbart Frigg, som känner alla hemligheter hos sin make Oden, kan lära människorna hur det verkligen förhåller sig. Hon talar sällan, och avbildas ofta som en kvinna med långt mörkt hår – för hon är själva natten och ödet. Himladrottningen, som nattetid spinner molnen på himlen på den stjärnbild som grekerna kallade Cassiopeia, men som Nordborna kallade Friggerocken. Glöm allt falskt vetande, glöm allt som står på svenska Wikipedia. ”Friggerocken” är inte detsamma som Orions Bälte, även om man i sen tid trott det i Västergötland.

Omkring Frigg finns tolv mindre Asynjor, liksom det finns tolv gudaboningar och stjärnbilder i det som kallades djurkretsen eller zodiaken på himlen. Nordborna visste allt detta sedan den fjärran bronsålder, då djurkretsens bilder skapades, långt söderut. Freja har sina nio tärnor på Lövjoberget, men till och med den mest trögtänkte av alla svenska akademiker, den falske som Rotar i Lönn har åtminstone upptäckt, att Asynjorna har sina egna boningar, liksom deras män har sina.

Frigg är Moder Natt, som en viss Herr Vonnegut skrev om, i tider som påtagligt liknar våra egna. Frigg är Nut, Nyx, natten – Natthimlen över oss alla. Den svenske nobelpristagaren Pär Lagerkvist beskrev henne i ”Aftonland” – hans allra sista diktsamling. Han var skald, och därför kunde han – utanför kristendomens tvångströja – till sist inse vad Frigg i själva verket är – eftersom han lämnade allt kristet bakom sig till sist. Allt detta vet Frigg själv redan, hon som i Fensalar sörjer sina söner Balder och Höder, fullmåne och månen i mörkaste nedan.

Waldemar Lorentzon Kosmisk moder, 1935

Främst av de tolv systrarna är Fulla och Gnå. Fulla, Friggs Aeskimöy – bär en ask eller ett skrin med alla de smycken som Lagerkvist nämnde, och som Oden själv gett henne, den gud – Spjutguden och ingen annan – som Lagerkvist till sist hyllade, i dikt efter dikt. Ingen av de litteraturhistoriker som lever i vårt land har ens märkt det, så förblindade och förstörda av all Monoteism som de fortfarande är och har varit. Men Hedendomens kvinnor vet bättre, och ser klarare.

Fulla bär Friggs hemligheter inom sig, liksom Frigg bär Odens, och vetskapen om att Oden skall dö vid Ragnarök, och en gång skiljas ifrån sin maka. Allt detta vet hon, allt detta finns i hennes medvetande hela tiden – liksom vetskapen om vad för sorts land eller rättare sagt stinkande avträdeshus, Svitjod till sist har blivit. Därför sörjer Fulla värre än Frigg, och därför vill hon inte tala, ingenting förråda och ingenting säga om den framtid, som kanske snart kommer.

Men vid Friggs andra sida står Gnå, budbärerskan. Gnå rider på Hovvarpner, den näst snabbaste av alla varelser, näst Sleipner. Hon är osynlig för vanerna, och tillhör Valkyriorna – fredliga väsen kan överhuvudtaget inte se henne, där hon för Friggs dolda budskap till de visaste av kvinnor, och de som kan sejdandets konst. Gnå talar, vakar och handlar. Hon för fram allt som Frigg har sagt, ord för ord, och ändrar aldrig budskapet eller dess mening, trogen in i det sista, flygande, farande, snabbare än Odens korpar – och vad hon sett av Midgård och vår avskyvärda tid, låter nu höra sig. Gnå skall nu förtälja allt, likt en gift kvinnas Hedniska Tanke. Och hon Gnor, så att svetten lackar…

Frigg, Fulla (hennes förtrogna och Aeskimoy) till vänster, och Gnå till höger

Fulla möter henne framför Fensalar. Gnå vacklar av sin häst, trött, trött och ledsen intill döden.  Fulla säger inget, hon tiger, sin vana trogen – men hon lägger sin hand på Gnås självande axel, medan Hovvarpner fortsätter stampa, på hästars vis. Sakta vandrar hästen bort i mörkret. Han vet, var stallarna i Fensalar ligger, och att han får bli ryktad och omskött därborta.

För Gnå är det värre. Hon har sett syner, hon trodde att hon skulle få slippa att någonsin se. Kvinnor från fjärran land – som skött våra sjuka – mördas i Svitjods sorgedalar, gamla och nya vansinnesdåd, skändningar – inte ens de äldsta kvinnorna går säkra. Och i Särkland  härskar orättvisan, även om man inte hunnit införa alla de nya lagarna där än – i det som en gång var Persien, kan kvinnor inte ens gå klädda som de vill.

Gnå skälver och skakar, men det är inte bara av sorg, utan av vrede och harm. Hon knyter nävarna, går rakryggad över gårdstunet, svettig, lortig av beröringen med de dödliga, men ändå vid liv – för hon är trots allt odödlig, ännu Valkyria – och Frigg skall få veta, hur det står till med kvinnofriden i Världen.

Om blott några dagar är det Midvinter, och Midvinterblot, i gudavärlden såsom i människovärlden. Allt hänger samman. Fulla, den tysta systern går smygande, försiktigt, fjäderlätt vid Gnås sida – och visar henne på en sidodörr. Gnå hejdar sig, tvekar – det är ju dörren till badstugan, bastun. Hon ska få bada, tvätta av sig allt det onda – Frigg kan vänta – det vet hon ju – och Fulla har rätt.

Fulla försvinner i mörkret, runt en husknut – in i Fensalars stora hall. Runt om breder frusna sankmarker ut sig, för Fensalar ligger låglänt. ”The Fens” säger människorna, västerut. Och i Syrien och andra delar av Särkland, är själva ordet ”Fulla” namnet på en blomma, ja en jasmin. Gnå ler för sig själv, medan hon hänger av sig bälte, svärd, brynja – ja allt hon äger, allt hon är iförd. Hon känner inte Fulla mer än till namnet – så olika är de två – men denna Midvinter, när mörkret är som störst, sitter Gnå ensam i sin badstuga.

Hon minns så mycket, som hon sett hos de dödliga. Naken sitter hon i den ångande värmen, i jasmindoften – för i gudavärlden blir hugen, tankarna alltid till verklighet, och om man inte passar sig – även känslorna, Hamnen, Hamingjan – som kan visa sig som varg, vildsvin, orm och tusen andra vilda väsen. Gnå skjuter bort just den Hedniska Tanken ur sitt sinne, de enda ormar som finns i bastun är några förstulna rökslingor från ett tjärbloss, en pärta – som sitter i en hållare på väggen.

”Kanske finns det ändå hopp” säger Gnå, för alla och till ingen.

Ute är allt fruset, det är som om själva tiden hejdar sitt lopp. Gnå är ung ännu, för evigt ogift – utan man, utan barn – som den valkyria hon är – men ser, ser och varseblir hela tiden. Hon behöver inte den sortens närhet som människor ibland kan finna, för som odödlig är hon bortom allt det – men hon har ändå tankeförmåga, kärlek.

Hon kommer ihåg sånger, musik, ja strängaspel – som människorna har i Midgård – och kan – i tankarna -höra Parastoo Ahmadi sjunga. De arresterade henne för brott emot de Iranska Mullornas klädlagar, redan innan lagen ens hade trätt i kraft. De hotar henne och miljontals kvinnor i Iran med ”behandlingskliniker” om de inte böjer sig, böjer sig inför den falske Allah. Två av Parastoos musiker arresterades med henne – 4 dagar har förflutit – och Gnå har fått vetskap om det – liksom en hel värld. Var finns rättvisan för människorna i Nowshahr, vid Kaspiska Havets södra kust ? 

Dit kom också Väringar och Vikingar en gång, vilket står att läsa i 800-900 talets krönikor…

Kvinna – Liv – Frihet ropar Gnå – i den mörka Midvinternatten…