Idag är det den Nionde i Nionde, och det är En Odens Dag. Talet nio har stor betydelse i Asatron, som jag redan förklarat för er när jag skrivit om Naud-runan, Ödets och Nödvändighetens runa, och detta har lett till att en del Asatroende velat utropa en dag för Asatron av den anledningen. Dessutom är detta – enligt traditionell historieskrivning – dagen för Slaget vid Svolder, då den kristne förtryckaren Olav Tryggvason slutgiltigt besegrades av tre förbundna konungar, som styrde hela det fria Norden, nämligen Ladejarlen Erik Håkonsson av Norge, Olof Skötkonung av Sverige och Sven Tveskägg av Danmark.

Olaf Tryggvason enligt den nu verksamme norske konstnären Anders Kvåle Rue

Redan i början på 1900-talet erkände de kristna historikerna att Olaf Tryggvason var en ond förtryckare, som kristnade Norge med dråp, tvång, eld och svärd. Det gäller inte minst Carl Grimberg, som skrev det nu klassiska verket ”Svenska Folkets Underbara Öden” och som beskrivit den kristne förtryckaren med följande ord:

Så drog han med en stor här och åtföljd av kristna lärare från bygd till bygd utmed kusten, lockade och tvang bönderna att antaga den nya tron. Dem som motsatte sig straffade han hårt. Somliga drevos ur landet, andra dräptes eller stympades. — — Så lyckades Olof ”härja Norge till kristendom”. Men hans våldsamma, stundom fasansfullt grymma behandling av hedningar skaffade honom många hemliga fiender, som skulle begagna tillfället, när det kom…

Olaf dog en rättvis död ombord på Ormen Långe, sedan också Einar Tambarskälve, som överlevde slaget och som otvivelaktigt var Trönder och Hedning, funnit att han inte var en god kung. Enligt vissa sagor skulle Olaf simmande och dold under sin gyllene sköld ha tagit sig från skeppet under vattnet och slutligen hamnat i Polen, där han hade vänner bland de kristna. Den versionen cirkulerar bland annat genom Flateyarbok, som skrevs minst 380 år efter då slaget vid Svolder verkligen stod, men dess innehåll behöver ingen tro på.

Bland annat skrev 1380-talets kristna krönikörer att man på 1100-talets början och under korstågen i Palestina återfunnit Olav som munk i ett Syriskt kloster, talandes norska, vilket skulle innebära att Olaf under tiden blivit över 140 år gammal ! Kristna Krönikörer har också skyllt hela slagets tillkomst på Sigrid Storråda av Västergötland, tillsLundaprofessorn Lauritz Weibull på 1920-talet började hävda, att Sigrid Storråda skulle vara en helt fiktiv person. Polska historiker, däremot, anser än idag att hon i själva verket hette Sygryda Swietoslawa och var polska, och att det skulle vara Västgoternas folkstam (som ju genomkorsade Polen) och inte Västgötarna hon hörde till, men det motsägs av Heimskringlas berättelser, som har tydlig faktabakgrund. Polackerna säger också, att hon levde 980 till 1014, vilket innebär att hon skulle ha varit 18 år när Olav Tryggvason friade till henne, 20 år när slaget vid Svolder stod år 999, och att hon skulle ha dött 34 år gammal.

Vissa detaljer i berättelsen om Slaget vid Svolder behöver man inte betvivla. Så till exempel är alla källor – och av dem finns det minst 5 vedertagna – helt eniga om att Kung Olaf hade 11 stora skepp i sjön, varav ett var Ormen Långe, ett annat Ormen Korte och ett tredje hette Tranan. Ormen långe var 74 alnar långt, vilket innebär att det var över 40 meter i längd överallt. Skeppet hade ”34 rum” eller roddarbänkar, och kunde alltså ta 68 man, plus en fjärdedel extra för segelföringen, om vi räknar efter hur de största långskeppen vanligen seglades. Det betyder minst 86 man ombord, räknat med Kung Olav själv. De andra skeppen var förstås mindre, men man räknade alltid jämna ”aettir” eller åttor när det gällde roddarbänkarnas fördelning – Ormen Korte måste ha haft minst 24 rum, och Tranan var antagligen inte mindre den – det ger 60 + 60 man ytterligare, och så kanske 600 man på de övriga skeppen.

Kung Olav kan ha förfogat över minst ca 800 man, medan hans motståndare antas ha fört i allt mellan 71 och 131 skepp – vilket blir en väldig härskara på kanske 4260 – 7800  man. Erik Jarls ”Järnbården” (inte ”baggen” som det felaktigt står på Wikipedia, det rör sig om ett skepp med järnskodd ramm och köl) lär ha haft 164 bänkar, och varit det största Långskepp som alls konstruerats – ifall vi tror på det, hade det skeppet 406 mans besättning…

Ormen långe rammas under slutstriden, enligt den norske 1800-tals konstnären Otto Sinding

Däremot är forskningen fortfarande oense om var Sjöslaget vid Svolder egentligen stod. Enligt traditionell uppfattning, och vad som står i några av källorna från Island, var det på en plats mellan Sverige och Danmark, vilket traditionellt har utpekats som hitom ön Ven i Öresund. Sagorna talar uttryckligen om vilka personer, som var ombord eller ledde Olof Skötkonungs flotta, men Lauritz Weibull menade trots det att hela slaget skulle ha varit av mytisk karaktär, bland annat slutscenen, när Olaf Tryggvason simmar därifrån, dold under sin gyllene sköld, anser en del mindre seriösa historiker vara kalkerad på en bronsåldersmyt om ”Solbåten” – och den egyptiske solguden, som också slogs emot en här av tre förbundna konungar, vid varje dags middagshöjd, då ju solen skenbart står stilla, högst upp på himlen.

Se nedanstående hällristningsbild från Östergötland, till exempel, som antas visa en dykande man med lina, flera skepp, och sköldar eller solsymboler…

Men låt oss glömma dessa spekulationer. Det finns forskare, som velat motbevisa självaste Napoleon Bonapartes existens, och på skoj – som en ren parodi – försökt omtolka honom till Apollon, enbart på namnlikheten – och syfta på myten om hur Apollon dräpte draken Python, vilken var ”revolo” eller krälande – jämför ordet ”Revolution” som i ”Fransk revolution”. Tala om ”slamkrypare”…

Olaf Tryggvason och Slaget vid Svolder var ändå handfast verklighet, och så var hans skepp – som visst inte tillhörde någon ”solgud”. Man vet, att det vid Kaupang i Norge finns stapelbäddar med exakt de mått som anges för ”Ormen Långe” i Olafs Saga Tryggva, tillika Naustar eller båthus. Det fanns så stora skepp, och ett av dem kan mycket väl ha hetat just ”Ormen Långe”. Baserat på en del skaldekväden om att slaget vid Svolder stod ”i Söder” och ”på andra sidan havet” (både Halldor den Okristne och Hallfred Vandrädarskald skriver, att det var så) har fått Mats G Larsson – under 2000-talet – att anta att det skulle vara nära ön Falster som slaget stod, medan de flesta förordar Greifswalder Bodden, där det både finns ett smalt och grunt sund, samt närhet till Polen, som Olaf Tryggvason skulle ha simmat över till. Både Ven i Öresund och Falster är fullständigt orimliga, förutsatt att den sena detaljen (från 1300 talet !) om kungens simtur är sann.

Östersjöns sand döljer alla spår – än så länge. Fartyg har gått under där om höstarna, färjekatastrofer har inträffat liksom många slag – så låt oss återvända till den handfasta verkligheten…