Nu till en ”gammal” nyhet från Riksantikvarieämbetet (RAÄ) publicerad redan den 9 Oktober i år – en Odens Dag, passande nog – då vi Asatrogna vet vem talet nio tillhör... Sverige tillhör de länder i Norden, där kulturminnesvård och runologi alltid gått hand i hand. Ända sedan Johannes Buraeus, den förste riksantikvarien, som utgav sin ”Monumenta Runica” med början år 1624 -har det funnits mycket exakta avbildningar av runstenar, så exakta att vi kan följa stenarnas historia och alla tolkningsförsök fram till idag.

Runsten från Dalby socken i Uppland – som synes helt utan kristna kors, som i många fall aldrig ingått i ristarnas originalkompositioner, utan av ”klåfingriga” och sentida personer blivit ”tillristade” i efterhand..

Många andra forskare fortsatte Buraeuus dokumenteringsarbete, och så kom det sig att Jonas Haquini Rezelius, som egentligen hette Håkan och inte alls bar något kristet förnamn, fortsatte med en volym om Ölands runstenar, utgiven 1634 – två år efter slaget vid Lützen och den kung, som lät godkänna RAÄ som institution. Det gällde inte att glorifiera, som många felaktigt har skrivit – men att dokumentera, föra vidare – innan det var alltför sent, innan katolicism och kristendom tillåtits förstöra ett helt kulturarv för alltid. Svenska lärda, ämbetsmän och soldater fick utföra uppgiften – i de bygder och landskap där de var födda. När ”Hedniska Tankar” en gång frågat Magnus Källström, en av vårt lands ledande runologer om de många och ojämna korsen egentligen är ”solkors” med hednisk innebörd eller högst valhänt tillkomna ”bomärken” från kristna vandaler, svarade han slutligen att vi i en hel del fall inte kan veta det säkert, men Öpir och de andra ristarna var i de flesta fall inte kristna mer än till namnet, inte ens från Upplands ”sena” runristarperiod från 1080 och vidare framåt.

Här nedan ser vi en av Öpirs – den ständigt ropande – ett rent Odins-heite – verk U 849 – nu i Hållberga, strax nära Dalby. Inte heller den bär några kristna kors överhuvudtaget, som synes. Texterna berättar om kvinnor och män som lät resa stenar efter älskade fränder, de som gått bort och som de saknade. Minnen att hugfästa, de som levat och de som följde efter – i spåren av fäder och mödrar. Kan vi önska oss mer ? Kan vi säga, att vi behöver rista mer i sten – tron är inte det viktiga, inte den kristna i alla fall – utan människorna – alla de som hade sina rötter och sitt ursprung här – i vår del av Världen.

U 842 bär runmästaren Öpirs enkla inskrift – på nutida svenska lyder den: Ingefrid lät uppresa stenen efter Tord, sin broder. Holmger lät göra minnesmärket efter Holmsten. (Ingifriðr/Ingriðr let retta stæin æftiʀ Þorð, broður si[nn]. Holmgæiʀʀ let gæra mærki at Holms[tæin])

Ingefrid eller Ingrid bodde på en gård i närheten – det står ”rita” eller rätta, inte resa eller rista på stenen – och runorna om Holmsten, den man som stenen kanske restes över, är otydlig för oss. Men kanske var det så, att en man och en kvinna tillsammans sörjde en älskad bror, någon som gått förlorad för dem. Eller – var det ett ”märke på en holme” där stenen stod, väl synlig för alla sjöfarande – som Holmgeir – mannen med spjutet från öarna – ville resa ?

Ingen av oss sentida ättlingar vet svaret på de frågorna, men stenen förblir synlig för oss, tack vare Vitterhetsakademin och RAÄ,.

Kan vi säga då med lätt hjärta allesammans säga, att vi går till Alvablot eller ”All hallows” för att minnas ?

”Den har tro, för vilken mycket är heligt” skrev en svensk nobelpristagare, i ett helt annat sammanhang,.