Mycket sker i vår tid som är värt att glömmas, men Zaporizjzja i Ukraina håller ännu ut. Staden är obesegrad,  aldrig intagen av ryska trupper i det krig som ännu pågår. År 1928 gjorde man ett märkligt fynd vid Dnjeprs stränder, i det distrikt som kallas Chortytsia, och ligger vid en ö med samma namn. Här byggde de Zaporogiska kosackerna en borg, redan på 1500-talet, och söder om Zaporizjzja börjar den väldiga Kachovka-reservoaren som den Hedning som skriver dessa rader har rott på och överseglat, fastän det nu var mer än 21 år sedan, då fred ännu rådde; och ingen av oss trodde Ryssar om något ont.

Zaporogerna, de vid forsarna boende – Za Porog – var våra vänner redan då, och så har det alltid varit. Sedan urminnes tider, eller sedan 800-talets början har svear, gutar och andra Nordbor kommit förbi dessa trakter – och 1928 fann man mycket riktigt 5 svärd i floden, då man gjorde inledande muddringsarbeten för vad som skulle bli Stalins enorma damm. Den dammen är som vi alla vet redan sprängd av Ryssarna själva, som på falska grunder anklagat Ukrainarna för den saken, och svenska media har papegojmässigt upprepat lögnerna och Maskirovkan, precis som alltid, dolda bakom sina tomma försäkringar om skenbar ”objektivitet” i sina rapporter. Vi glömmer inte en person som Jan Majlard, tidigare chef för Sportredaktionen vid SvD eller Svenska Dagbladet, och vad han skrev om Mariupols försvarare vid Azovstal. En vacker dag skall han få svara inför en högre rätt  för alla sina falska ord, det är vi helt övertygade om – och då får vi se på vilken sida han verkligen står. 

Förstörelsen av Kachovka-dammen vid det som en gång var Aifurs forsar, tidigt på morgonen 6 Juni 2023 – ett datum som är Sveriges Nationaldag…

Själva vet vi vilka vi är, och vi vet varifrån vi kommer; var vi hör hemma i Världen och vilka världen vi försvarar – och de värdena är helt uppenbart inte alls samma som Herr Gospodin Majlards, ynklig och feg kapp-vändare som han är.

Fem svärd fanns vid floden, tre bar den berömda inskriften ULFBERHT, tecknet för klingor av yppersta västeuropeiska kvalitet, tillverkade i Frankernas vapensmedjor. Var det gutniska eller svenska män, som bar dem ända till Chortytsias ö och fäste ? Sannolikt var det fråga om ett offer till våra gudar, Asarna – som ännu lever i våra hjärtan. Karl den Store och andra frankiska kejsare förbjöd sina undersåtar att sälja vapen till oss Nordmän, men vi köpte dem ärligt eller vann dem i strid ändå. Så for vi också österut, emot fjärran länder – där vi stod sida vid sida med zaporogerna.

Illustration från ”Har gotländska vikingar offrat vapen i Dnepr-forsarna?” Androshchuk, Fedir, tryckt i magasinet Fornvännen 2002(97):1, s. [9]-14:

https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1226244/FULLTEXT01.pdf

På Gotland och i Svea Rike är vapenoffer vid gravar efter stupade män eller på platser där man hedrar gudarna vid vattendrag och sjöar vanliga. Detsamma gäller om Danmark, och hela Sydsverige.Ta till exempel  Gudingsåkrarna i Vallstena socken. Där har man under 1800- och 1900-talet grävt fram hundratals spjutspetsar, svärd och yxor, nedlagda i marken under vendel- och vikingatid. Föremålen var ofta böjda för att markera att de givits till gudarna, men de svärd man hittade vid Dnjepr var alla intakta och brukbara.