Dagsarkiv: 2024-10-24

Profilbild för Okänd

Segling är inte av Sydeuropeiskt Ursprung !

av

Nu byter denna blogg ämne, trots firandet av FN-dagen 24 Oktober 2024 – ett globalt krigsår, ja ett nytt 1941 enligt ”Hedniska Tankars” mening och uppfattning. Vissa saker har alltid ansetts historiskt hävdvunna, och vid Göteborgs Universitet – ett lärosäte som annars utmärkt sig för mindre vetenskaplighet och en politiskt vinklad syn på Humaniora, har man nu – i samverkan med Universitetet i Uppsala – lyckats offentliggöra nya forskningsrön kring Bronsåldern, och seglingskonstens upphov, allt enligt vad tidskriften ”Forskning och Framsteg” upplyste oss om i sin nätupplaga, redan den 9 Oktober.

Hittills har det alltid spridits en mycket negativ syn på Nordisk Bronsålder i traditionell historieskrivning och framförallt i svenska media, där det i en 70-tals populistisk, kulturmarxistisk anda alltid varit ”inne” att racka ned på Nordliga folks förmåga till uppfinningsrikedom, självständighet och förmåga att göra upptäckter, oberoende av någon annan kultur. Vi har alla fått oss itutat av Marinarkeologerna – ända sedan Björn Landström och boken ”Seglande Skepp” på 1960-talet, att seglet eller seglingskonsten ”bara måste” ha ha uppfunnits i medelhavsområdet, helst då förstås i Bibelns länder, och därmed punkt. Inga andra civilisationer skulle göra sig det minsta besvär – men så är det INTE.

Inte ens författaren bakom den anonyma bloggen ”Brons och Blod” – annars också Bronsåldersfantast, hemmahörande i Götaland och Sydsverige har uppmärksammat den forskning, som i mer än tio år bedrivits av Boel Bengtsson i Göteborg, och de projekt man bedrivit – på solid, arkeologisk grund. Västsvenska Arkeologer har numera genom jämförande studier av Hällristningar kunnat bevisa, att seglingskonsten, förmågan att resa master och bemanna skepp på en längd över allt (löa) på strax över 27 meter fanns i Nordeuropa redan långt, långt före Hjortspringbåten (från en dansk mosse) och övriga ”klassiska” fynd.

Bronsålderns skepp såg inte alls ut som några ”havskajaker” och de paddlades inte, utan roddes – med kraftiga årtag – när det inte just SEGLADES – för det var så man gjorde på den svenska västkusten, i Norge och även i Danmark. Bevisen finns inristade i hårdaste granit – och har stått sig ända tills våra dagar – det visar undersökningarna av vårt UNESCO Världsarv vid Tanum, som har blivit just UNESCO klassat, till skillnad från Asatrons allra viktigaste minnesmärken, som exempelvis Ales Stenar eller Uppsala Högar – platser som många personer i myndighets-sverige rent av försökt att systematiskt ”klassa ned”, tillsammans med hela Sveriges förflutna.

 

BEVISEN från Västsveriges hällbilder ger KLART BESKED – och ”KLART SKEPP” kan signaleras – för de som VET vad den frasen de facto betyder…

Man var mycket välbekant med både master, segel och spant, redan 1500 år och mer FÖRE någon krystad kristus…

Vetskapen om att Nordborna kunde klara av att resa sina master, staga dem och segla alldeles SJÄLVA, och att de kunde göra upptäckter alldeles OBEROENDE av Medelhavskulturerna – några direkta förbindelser till söderns länder var knappast möjliga, även om handelsresor förekom – är ingen NY upptäckt – för teorin har funnits långt tidigare. Redan vi 1800-talets mitt filosoferade folklivsforskaren Nils Månsson Mandelgren i Lund om att tidiga Nordbor kanske iakttagit ekorrar, sittande på en trädstam – jodå – ekorrar kan faktiskt simma och lär ha setts övergå vattendrag i stora skaror – och om Ekorren använder svansen som ”segel” – så kan människan göra det också... Den som har läst Mandelgrens verk vet, att han gjort teckningar av en ekorre, sittande på en flat plankbit, och utan att försöka efterskapa det experimentet – så känner vi redan till att den Nordiska naturen kan ge båtbyggare en hel del inspiration. Helt andra civilisationer, exempelvis i Indonesiens övärld, i Kina, ja också i Sydamerika kan också – helt själva och helt oberoende av några Européer överhuvudtaget ha uppfunnit master och enkla riggar – det kan man inte motbevisa !

Enligt journalisten Sture Nilsson, som skrivit ”Sällsamheter kring Hjälmaren” (1975) sågs ekorrar i stora skaror övergå ca 4 km breda sund med hjälp av trädgrenar, redan på 1910-talet… Gjorde de så i forntiden också…?? Hade de svansar som segel, både i luften och på vattnet… ??? Ja troligtvis…

För dagen kan vi också rapportera om de hot och trakasserier, som riktats emot forskaren Lars Trägårdh som vågat påstå att det INTE är Samer, Tornedalingar eller därmed likställda som utgör Sveriges VERKLIGA urfolk eller Ursprungsbefolkning, utan just de Etniska Svenskarna – som faktiskt ännu är i knapp majoritet i just vårt land – och som därför inte behöver göra sig dummare än alla andra folkslag i Midgårds vackra dalar.

Vi har ETT Sverige, lika väl som ett Midgård eller en Värld, och man behöver inte splittra, när enighet ger styrka – också bland ”korrar” och korrespondenter—

Pöbelbeteende lönar sig inte inför vetenskapen – fråga historiker som vet !

Historiker i sitt bibliotek, ansvarig för kulturell kanonisk rätt… ej kanoniserad !

Profilbild för Okänd

Det är på Tiden – ”Es ist an der Zeit” – Alvablot, Hågkomster…

av

Se’n tretton år i oväns band,
Sin frihet och sitt fosterland
De återfått med freden.
De återfått varandra ock,
De vänner två med grånad lock,
Som mötas här framför de unga leden.

– Ur dikten ”Regementets kalk” av C Snoilsky (1903)

Ja, auch dich haben sie schon genauso belogenSo wie sie es mit uns alle heute immer noch tunUnd du hast ihnen alles gegeben:deine Kraft, deine Jugend, dein Leben
Es blieb nur das Kreuz als die einzige SpurVon deinem Leben, doch hör’ meinen SchwurFür den Frieden zu kämpfen und wachsam zu sein.
Fällt die Menschheit noch einmal auf Lügen hereinDann kann es gescheh’n, daß bald niemand mehr lebtNiemand, der die Milliarden von Toten begräbtDoch finden sich mehr und mehr Menschen bereitDiesen Krieg zu verhindern, es ist an der Zeit

– Från sången ”Es ist an der Zeit” (1980) aka ”Green fields of France” (1976)

Vissa saker kan man inte få ur huvudet, hur mycket än man försöker. För mer än tjugo år sedan befann sig den Hedning, som skriver dessa rader i Ukraina, och det är emot bakgrunden av ett ständigt pågående krig, i sitt senaste skede inlett 2013 och vidare framåt som denna text nu skrivs. Ryssland förblir Ryssland, årtal och siffror betyder ingenting, inte ens denna dag, när vi nås om nyheten om en 83-årings död – en man vi en gång träffade i vårt liv, och fått höra talas mycket om. Nu finns han inte mer, för ryska drönare dräpte honom, på det fegaste sätt man ens kan föreställa sig. I dagens Sverige, den del av Midgård där vi vanligen befinner oss, är situationen fredligare på alla sätt, men saker och ting tar sig underligare och underligare former, med tanke på hur en del av våra allra äldsta medborgare här i vårt land behandlas – och av vem och vilka, tydligt inspirerade av en kristen ideologi västerifrån som en del yngre personer tyvärr har blivit.

Mykhailo Mykhailovych Sushchak, född 1941. Smed, soldat och husbyggare från Zmievka, Cherson Oblast, Ukraina. Frivillig i lokal brandkår, också krigsåret 2024.
Efterlämnar sin hustru, efter 59 års äktenskap, och sitt barnbarn Viktor, som fortsätter arbetet för freden.
Vilket år lever vi själva i ??
Är detta 1941, eller kanske 2024 ?

Man skyller för dagen på Satanistiska sammansvärjningar från USA, skuldbelägger oss Hedningar i pressen som vanligt – men det kanske har mindre betydelse – just idag, 24 Oktober 2024 – om detta nu ens är rätt årtal. Vid det här laget vet inte ens ”Hedniska Tankars” chefredaktör – som en av tre skribenter på denna blogg – vilket århundrade vi befinner oss i. Ibland är det som om själva tiden stannar upp, och blir alldeles ur led – bara för att en människa försvunnit, och om vi tillhör dem som inget förstått – måste vi erinra om vad dagens datum är till för. 24 Oktober är själva FN-dagen, en dag som borde vara till för Världsfreden – den fred som också Gospodin Sushchak, född i ett ondskans år och en by som vi lärt känna som Gross-Schlangendorf, Gammalsvenskby, Zmievka till slut måste ge sitt eget liv för.

Ingen man eller kvinna borde – vid fyllda 83 – tvingas till att vara soldat bland soldater, eller falla offer för drönar-attacker, när han lämnat sitt hem cyklande, och i fredliga ärenden.

Alvablotets tid är snart inne, den tid som en gång i tiden benämndes Allhelgona, eller All Hallows Eve, och var till för att minnas de döda på ett lugnt, värdigt och enkelt sätt – också i vårt land. Nuförtiden vill man – från USA och de kristna – ”sälja på” oss någotslags överkommersialiserat skräck-jippo vid namn ”Halloween” som varje ärlig människa måste ta avstånd ifrån – naturen, tiden och det landskap vi lever i – här på Mälardalens slätter eller i Ukraina, vid Dnjeprs nedre lopp. Det var en tid för eftertanke, i höstens och den begynnande vinterns mörker, och Alvablotet beskrevs i ”Austfararvisor” – visor om de män som for österut – som en tid då var och en, i sin ätt och sitt hushåll ”höll heligt” på sin egen gård, gorod, ja i sitt eget hem – utan störande främlingars närvaro, utan gastar, kristna monster, varulvar, vampyrer eller all ondska, som kunde hota i den mörka natten.

Nu kände jag inte herr Sushchak personligen, och vet inget om hans tro eller religion, men likt skalden Sigvatr Þórðarson kring år 1024 eller möjligen 1020 – inte 2024 – har jag till sist insett, att då jag möter dessa fjärran gårdar i en fasans tid, och män som tre gånger om sägs heta ”Ölve” – inte efter Oden, men efter de döda – måste jag söka mitt husrum själv, och förbli ute i mörkret, ett mörker så djupt, att inte ens infrarött ljus eller IR-goggles kan genomlysa det.

Jag förblir Hedning, men kan tömma en kalk i botten.

Bitter är den dryck som bjuds, bitter och rusande. Kanske skulle jag säga som en fantasifigur i de kristnas stora svarta bok, ”Gånge denna kalk ifrån mig !”

Men nej – det kan jag inte heller. Också det är redan försent, detta år – 1941 eller 2024. Jag minns ännu helt andra sammanhang, tider, människor, berättelser och platser. I samband med Ukraina räcker det inte med att nämna namn som låter avskräckande i sig själva, likt Nestor Makhno eller kanske Bandera. Det beror på dem som burit dem, och vilken betydelse just de namnen fått, i eftervärldens ögon – och ifall man står på den ryska eller ukrainska sidan i det krig, som ännu pågår. Ukraina och dess olika folkslag och invånare har fått uppleva så mycket, som vi förskonats ifrån. Anarkism, Kommunism, Antisemitism – alla andra ismer, ideologier, läror ni kan tänka er.

Själv vill jag minnas en man som Georg Nothman, svensk Regementspräst från Västmanlands Regemente. En man, vars kalk inte var av ”rostfritt” som i Snoilskys nu ålderstigna dikt, men som ändå kunde gömma kalken i Poltavas blodbestänkta jord, 1709. Sedermer blev han krigsfånge, likt 12-15 000 andra svenskar det året, men återkom till samma träd – eller hagtornsbuske – där han grävt ned Regementets kalk, och sitt ”Poltavasilver”. Han förde alltsammans åter till Sverige, där han 1729 – efter tjugo år – kunde visa upp kalken för Regementets Överste – vars hår grånat under tiden – och säga – ”Ja, Överste ! Jag var själv där, i det landet, och lärde känna mångahanda människor och olika slags folk – men där fanns goda män som nu fattas oss, och dem får vi aldrig, aldrig glömma !”

Så predikade Nothman – med ett N – som sitt namn och stavningen till trots inte var tysk, eller tysksinnad, utan svensk – även om tyska såklart var ett gångbart språk i Europa på den tiden – som det kanske är än idag. Av Nattvardskalken att döma kanske vi skulle ta honom för Taborit, som i det gamla Böhmen, ja Ultrakvist, ett slags ivrare för Graalmystik, rent av – men så var aldrig fallet. Hans silver är deponerat i Stockholm, bortfört från Västmanlands slätter sedan länge. Hans regemente har lagts ned, och Georg Nothman blev som präst förbigången, aldrig mer eller mindre än kvarbliven i sin egen by, i en liten mellansvensk socken. En grånad veteran, som alla de andra – som inte kom hem från Ukraina.

Under två enstaka år – detta århundrade – har ”Poltavasilvret” varit utställt på Länsmuséet i Västerås, men eftersom det numera är nödvändigt att dölja och förtiga mycket ur vårt eget lands historia, kan det inte längre visas för utomstående, ens i någon ”basutställning” i någon huvudstad. Åren 2016 – 2018 är numera längesen bortglömda, men trots allt finns kalken kvar, den kalk som så många fått dricka ur, och tömma i botten..
Malört finns i den bägaren, den är besk som höstens vin.
Jag lämnar er alla med en sång av Hannes Wader, den tyske barden. Sången är egentligen skriven av Eric Bogle, en till Australien utvandrad skotte, och handlar om det första världskrigets döda.
Nuförtiden har vi hunnit uppleva två Rysk-Ukrainska krig, och varje krig är – som ni kanske förstår – ett Världskrig, för de som tvingats åse eller kämpa i det.
Vi borde minnas de kanske 80 bybor, gamla, ålderstigna, sjuka men ännu vid liv, som fortfarande bebor Gammalsvenskbys ruiner.  Låt oss hoppas på bättre tider, fred vad det lider – och att vi får bygga upp byn på nytt – vår del av vad som ändå är ”a global village” och en del av samma mänsklighet. Vilka är vi annars, och vad är värt att leva i eller för – och vad kan vi ta på vår ed, vårt ansvar – oavsett vilket år det är, eller vilken tid vi lever i ?
Vi kan inte bara begråta de döda, som präster vid någon annans begravning. Vi kan ännu bidra, det finns ännu tid för att bättra allt, som brustit förut.
Det är ”på tiden” som sagt – Es ist An der Zeit, och det blir till själva tiden och mänskligheten – inte gudarna – som vi får rikta oss, just idag.