”Hedniska Tankars” redaktion fortsatte sin resa genom Norge med Myklebustskeppet som mål den 8 Juni 2025.  Vi passerade Hamar längs den skäligen ointressanta Europaväg 6, som fortfarande är Norges längsta motorväg, och den enda motorvägen i hela Norge av mer än nationell betydelse. Uppåt Gudbrandsdalen – en central bygd redan i Hednisk tid, då Norge var rent och fritt från kristendom och Monoteism – ligger Lillehammer – vars namn kommer från det svenska och Nordiska Hammar, en utskjutande klippa – men inte Tors hammare – även om Norge ännu har många teofora ortsnamn, som kommer från Asatron och inget annat.

”Dale-Gudbrand han var så god en mann – Givmild och vänsäll var nokk hann” – Så ungefär skrev Erling Skjaldsson, kring år 1020

Gudbrandsdalen blev inte kristnad förrän långt efter år 1040, då den Torsdyrkande Dale-Gudbrand, som är en hostoriskt belagd person från många källor, tvångskristnades av den påstått ”helige” Olaf Haraldsson eller Olaf den Digre, han som Trönderna rättvist slog ihjäl vid Stiklastad, och som Torgny Lagman – han själv en son av tre Torgnyssöner – avvisade på Uppsalatinget. De kristna amsagorna om hur det gick till, när stackars Gudbrand så nesligt tvangs att ta korset må ingen man eller kvinna någonsin tro på, men dalen bär fortfarande namn efter honom – den siste Hedniske hövdingen på sitt eget Ting, som stod i Hundorp. Där står ännu hans gård, längs Europaväg 6.

Där syns syns 32 meter vida och mer än 5 meter höga gravhögar ännu, och i en av dem vilar kanske Gudbrand själv. De kristna har besudlat bygden kring Sör-Frons kommune med vad de kallar ”Gudbrandsdalens katedral” och minst en stavkyrka, som mycket påminner om de hedniska gudahoven, för Asatron var aldrig en utomhusreligion. Redan på bronsåldern fanns det särskilda gudahus både i Sverige och övriga Norden, Runsa i Mälardalen är inte det enda exemplet, eftersom minst ett tjugotal byggnader har påträffats sedan år 2000. Sör-Fron, en herren Frös och Yngve-Frejs bördiga bygd, för en knölpåk eller en bondeklubba i sitt vapen numera, och den duger gott.

Blick från trakterna av Hundorp och Kvam, Övre Gudbrandsdalen på väg emot Otta

Här har främmande erövrare och inkräktare försökt dra fram, oftast från Söder – men de har gång efter gång slagits tillbaka av Norges fria folk, och deras vänner i Nord och Väst – de som varit deras allierade, under tusen år och mer. För cirka 75 år sedan stod ett blodigt slag just här – som ingen numera vill komma ihåg, men vars historia tål att återupprepas i alla fall. Mer om det skall vi berätta i en kommande del av denna resekrönika…